Förvånansvärt vettig

I min ”Val 2010”-serie skrev jag tidigt om miljöpolitik, och varför jag tycker att sittande regering har en i praktiken bättre miljöpolitik än oppositionen, inklusive Miljöpartiet.

I dag går Miljöpartiet till frontalangrepp på regeringen i just miljöfrågan på SvD Brännpunkt, i en artikel av Maria Wetterstrand. Jag har inte tid att fiska artikeln ordentligt, så jag tar det översiktligt.

Wetterstrand i kursivt:

På klimatområdet ser vi exempelvis att järnvägsinvesteringar får stå tillbaka för vägbyggen

Wetterstrand specificerar sig inte mer än så, så det är inte klart om hon menar att man inte ska få bygga några vägar alls. Vad gäller järnvägsinvesteringar så kan vi inom parentes konstatera att förra regeringen satsade många miljarder på att bygga Botniabanan, men att underhålla befintlig järnväg var det si och så med. Det har Alliansregeringen fått ägna sig en hel del åt. En höghastighetsbana vore väl trevlig, men enligt de beräkningar som gjorts en rätt tveksam investering för att få ned utsläpp. Men det är ju det här med resultat per satsad krona som, bland många andra saker, inte är Miljöpartiets styrka.

regeringen satsar på osäkra utsläppsminskningar i andra länder i stället för säkra åtgärder på hemmaplan.

Återigen: Sverige har kommit långt med sin utsläppshantering. Utsläpp är ett globalt problem. Vill man åstadkomma stora resultat per satsad krona så är det sannolikt mer givande att göra satsningarna i länder som inte kommit så långt.

Att tillåta nya kärnreaktorer är också ett slående exemplet på detta paradigmskifte.

Alldeles riktigt. Ett skifte till det bättre. Vi kommer att behöva mer el, om vi ska ha mer eldrivna transporter. Vind och sol är bra, men det behövs i dag mer kärnkraft för att detta ska kunna fixas på ett sätt som inte i sig ökar utsläppen kraftigt. Alternativet är, tja, kol och olja.
Förresten, här är åter en länk till när jag ger en delförklaring till varför kärnkraft är mindre farligt än fossilkraft.

Nu har Reinfeldt till och med gått så långt så att han är emot en höjning av EU:s klimatmål

Ett mål är värdelöst om man inte har några medel för att ta sig dit. Miljöpartiet är bra på att hitta på höga mål, men har inte en susning om hur man ska ta sig dit, eftersom man är emot allt som har det minsta av en baksida. Ett klassiskt exempel på att låta det bästa bli det godas fiende.

En del andra saker i artikeln är sådant som upprör en plakatpolitiker, men som inte är så självklart som det låter. Till exempel

man stödjer valjakt

Nja. Såvitt jag vet funderar man på att stödja en kompromiss med valfångande länder, för att komma ur nuvarande dödläge. Syftet skulle vara att få ned den totala volymen på valfångsten. Det upprör naturligtvis den principfaste (och stör mig också, kan de inte bara sluta?), men någonstans får man välja – antingen vara renlärig i sina nollfångstkrav, eller få ned fångsterna i praktiken. Det är ett typiskt val (å nej, det var verkligen inte meningen, jag ber om ursäkt) som MP inte är så bra på att göra.

Visst finns det mer i artikeln, och det vore konstigt om man inte kunde hitta några punkter där MP har en bättre miljöpolitik i praktiken än vad regeringen har. Men vad jag ser är ändå en tydlig bekräftelse på vad jag sagt tidigare. Jag citerar mig själv:
Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Om det här är Wetterstrands och Miljöpartiets frontalangrepp på regeringen i miljöfrågan, ja då skulle jag vara mer orolig för miljön med Miljöpartiet vid makten.

This entry was posted on tisdag 6 juli, 2010 at 09:31 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.