Förvånansvärt vettig

Jag ska snart åka bort några veckor och skyndar mig att ösa ut inlägg.

Så hela förra inlägget var alltså, förutom givetvis ett under av sublim elegans, en upptakt till att prata om tillväxt. Ekonomisk tillväxt. Vad ska vi ha den till? Räcker det inte nu, ska vi inte koncentrera oss på annat? Är inte våra smartphones tillräckligt bra?

Frågan är, som jag skrev, inte nonsens. Vare sig man beslutar sig för att mer tillväxt är bajs eller tårta så är det bra om man vet vad det är man talar om.
Och jag kan redan nu, till ingens förvåning, tala om att jag hamnar i tårtlägret. Däremot, frågar man mig vad mer tillväxt ska ge oss rent konkret, så svarar jag ”vet inte”. Det svaret är också ett argument för, inte emot, att sträva efter fortsatt tillväxt.

När man tänker på tillväxt tänker man kanske i första hand på fler och bättre prylar, och det är inte fel. Tre enkla exempel på rak arm:
* Tvättmaskinen. Enastående besparare av tid och framför allt kvinnors ryggar.
* Diskmaskinen. Även denna ger oss en massa tid att göra annat på.
* Kylskåpet. Mat som håller sig färsk, vilken grej!
Tre saker som de flesta i Sverige nu har råd med (om än kanske inte plats för i lägenheten), och som betytt enormt mycket för vardagen. Hade det till exempel varit en bra idé att jobba en halvtimme mindre om dagen, om det betytt att man inte hade tillgång till tvättmaskin? Inte ett irrelevant exempel.

När man tänker framåt på tillväxt är det nyttigt att tänka bakåt. Det är ju inte som om folk först i år börjat tänka att det kan räcka med tillväxt. Om vi skulle ha bestämt på till exempel 70-talet att nu räcker det med tillväxt, hur skulle det sett ut då i dag?
Ja det vet vi ju. Det är inte säkert att vi haft utsvängda jeans fortfarande, men vi skulle fortfarande haft törstiga bilar utan vare sig katalysator eller krockkuddar. Sådant kostar att ta fram; den som tror att sådant kommer gratis bör fråga sig varför bilar i fattigare länder säljs betydligt sämre utrustade.
Och det är inte bara en fråga om saker man köper. Överlevnadsprognosen för många cancerformer är i dag radikalt bättre än på 70-talet. Det har inte varit gratis. Det hade vi sagt nej till om vi på 70-talet bestämt att nu är det nog med tillväxt. Fast vi hade gjort det utan att veta vad vi sade nej till, för vi hade inte kunnat veta vad cancerforskningen skulle leda till. Kanske hade vi rentav varit rätt nöjda, med våra freonkylskåp och blybilar. Fast vi hade dött tidigare. Precis som det gick att vara nöjd på 1700-talet också. Fast vi dog ännu tidigare, och hade betydligt mer tandvärk.
Det är det som är både det svåra och det spännande. Det går inte att säga precis vilka fördelar vi kan få av att fortsätta sträva efter tillväxt. Det vet vi inte förrän senare. Det som går att säga är att tillväxt hittills gagnat oss väl.

Eller har det? Hur är det med miljön? Jordens resurser är inte oändliga, hur länge kan vi fortsätta?
Det är en invändning inte utan poäng. Tillväxten började ta fart vid industriella revolutionen, och byggde till stora delar på att gräva upp saker ur marken. Tillgång till annan energi än muskelkraft var oerhört viktig. Detta har gett oss enorma fördelar – i allt väsentligt, deltat i välfärd mellan i dag och 1700-talet. Men det har också skapat miljöproblem. Miljöproblem var nu inget nytt, människan har aldrig någonsin levat i någon mytisk hållbar naturbalans. Det förändrar inte faktumet att flera miljöproblem i dag är intimt förknippade med att vi haft ekonomisk tillväxt.
Lösningen är dock inte att sluta med tillväxt.
Dels för att teknikutveckling ofta är den bästa lösningen på miljöproblem; att utsläppen från personbilar minskar i Sverige beror inte på att det körs mindre bil, utan att det tagits fram bättre bilar. Ur ett koldioxidperspektiv lönar det sig faktiskt att skrota (och återvinna, vilket vi blivit mycket duktiga på) en ålderdomlig bil och bygga en ny modern i stället för att fortsätta med den gamla. Och för att återknyta till inledningen, både tvätt- och diskmaskiner drar mindre energi och vatten än om man gör jobbet för hand.
Dels för att tillväxt inte längre är synonymt med ökat resursuttag. Vartefter ekonomier ändrar fokus till tjänsteproduktion och folk flyttar till städer minskar resursuttaget per capita.
Det betyder inte att man kan luta sig tillbaka och strunta i miljöarbete i tron att tillväxten kommer fixa det där av sig själv. Men minst lika fel är det att tro att stopp för tillväxt är en bra miljölösning. Vi behöver båda.

Det finns andra goda skäl till att inte eftersträva nolltillväxt.
Tillväxtsiffran gäller ekonomin som helhet. Även i nolltillväxt kan ett visst område öka – men bara om ett annat område minskar. Även i nolltillväxt kan någon enskild få det bättre – men bara om någon annan samtidigt får det sämre. Nolltillväxt är, per definition, ett nollsummespel. Och det visar sig att när ekonomin går knackigt någonstans och tillväxten sjunker mot noll, ja då blir inte folk glada. Inte ens partier som brukar prata sig varma för nolltillväxt applåderar då, enligt färska finanskriserfarenheter. Tycker du att det är ett tufft konkurrensklimat i dag? Vänta bara tills vi avskaffat möjligheten att förbättra någonstans utan att försämra någon annanstans. Då ska du få se på tufft klimat och sociala motsättningar.

Jag har argumenterat för att fortsatt tillväxt är eftersträvansvärt för att det förmodligen kommer ge oss nyttigheter som vi inte skulle få tillgång till annars. Men inte ens en tillväxtvurmare som jag kan påstå att exakt allt som produceras och nyutvecklas är till mänsklighetens fromma. Skulle man inte kunna satsa resurserna på sådant som faktiskt är det, och skippa resten?
Svaret verkar vara ett empiriskt nej. Vad vi pratar om då är inget annat än planekonomi, som när det tillämpats i stor skala visat sig vara kraftigt underlägset en mer otyglad marknadsekonomi när det gäller att få fram både nyttigheter och trams.
(Att planekonomi tillämpas i mindre företag, det är en annan sak.)
Jag är inte heller ett dugg förtjust i att staten ska sitta och avgöra vilken verksamhet som är nyttig och vilken som är tramsig och därför ska läggas ned. Det kan omöjligt sluta väl.
Ska vi ha cancermedicinerna får vi helt enkelt ta de radiostyrda bilarna också. Eller vad du nu tycker är trams.

Det här inlägget säger inget sensationellt. Vartefter vi blir bättre på att utföra vissa sysslor får vi kraft över för att göra annat. Det har hittills varit oss till stort gagn och så verkar det fortsätta, och det är inget vi ska bekämpa.

Etiketter: Tillväxt

This entry was posted on lördag 15 mars, 2014 at 12:30 and is filed under Övrigt samhälle, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.