Förvånansvärt vettig

Peter Hultqvist är av allt att döma en av regeringens bättre ministrar, och han kan också vara vår bästa försvarsminister på ganska länge, oavsett regering. Men på DN Debatt i dag är han och Margot Wallström fel ute, och jag tänker någorlunda kortfattat tala om hur.

Det är riktigt att Nato-medlemskap inte är tillräckligt för att säkerställa en rimlig försvarsnivå, och det finns tendenser bland en del förespråkare av medlemskap att låta som om det vore tillräckligt. Däremot är ett medlemskap nödvändigt. Ingen – och jag menar ingen – har realistiskt kunnat förklara hur Sverige utanför Nato ska mäkta med att skaffa sig en trovärdig försvarsförmåga.
Det är bra att stärka diverse mellanstatliga samarbeten, men när det kommer till den hårda kärnan av försvarsförbund så är det bara Nato som reellt existerar. Nato är inte perfekt, men har den stora fördelen relativt diverse luftslott att Nato finns på riktigt. Förhoppningar om att bygga upp en alternativ men likvärdig organisation kan vi glömma för överskådlig framtid.

Stycket ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa” är fel, och det tror jag Hultqvist egentligen vet. Till skillnad från under kalla kriget ligger nu Sverige i en av de hetare konfliktytorna. Att då ha ett svagt försvar, vägra bygga upp det och dessutom sväva på målet om sina utrikespolitiska ståndpunkter bidrar om något till att skapa ofred och instabilitet.

Vänta, vadå vägra bygga upp försvaret? Fick inte försvaret en massa extra pengar i våras?
Ja och nej. Det stämmer att det sköts till en del pengar relativt tidigare försvarsbudgetar. Inte så mycket netto som regeringen får det att låta som eftersom en del tas tillbaka i form av höjda arbetsgivaravgifter (och en del annat har jag för mig, men jag minns inte detaljerna nu), men en del.
Men.

Så här är det med pengarna. År 2009 beslöts att Sverige skulle kunna försvara en (1) del av landet i en (1) vecka, alltså ett begränsat angrepp. Det målet är man fortfarande ganska långt ifrån att nå. Huvudanledningen råder det inget tvivel om. Flera instanser, däribland riksrevisionen, har konstaterat att Försvarsmakten är kroniskt underfinansierad relativt sin uppgift. Det går helt enkelt inte att lösa given uppgift med givna medel.
De pengar som skjuts till nu är långtifrån tillräckliga för att täppa igen glappet. Dessutom har Försvaret med de nya pengarna fått nya uppgifter. Det i sig är bra; vem som helst borde fatta att målet från 2009 är förskräckande otillräckligt i dag.
(Försvara Gotland men inte Stockholm? Eller Stockholm men inte Gotland? Och i samtliga fall, under så kort tid att hjälp inte har en chans att hinna fram? Vilken hjälp man nu tänker sig utan Nato.)
Men det gör att finansieringen fortfarande är ett dåligt skämt.
Springnotan fortsätter. Staten beställer förmåga men vägrar betala.
Det kan också uttryckas som att under kalla kriget lade ett mindre rikt Sverige 3 % av BNP på försvaret; 4 % om man räknar in dolda kostnader för värnplikten. I dag ligger vi på 1,1-1,2 %. Detta kommer sjunka nedåt 1 % mot 2020, vårens tillskott inräknat.

Gapet mellan beställning och betalning har effekter. Det är inte bara så att marinen har löjeväckande få fartyg, eller att även det relativt väldimensionerade flygvapnet även det är underdimensionerat. Även absoluta basförmågor i armén blir lidande. Hemvärnet, som man mer och mer sätter hopp till, har få bildförstärkare och har sålunda klart begränsad förmåga på natten (för den händelse någon skulle få för sig att ställa till med något utanför kontorstid). Även om jag inte har någon direkt insyn i det verkar det nu vara svåra problem med att få fram kängor och uniformer. Vi kommer i en snar framtid behöva lista ut hur vi ska klara oss när livslängden för våra automatkarbiner egentligen gått ut, men vi inte haft resurser att skaffa nya.
Automatkarbinen är soldatens absolut grundläggande personliga beväpning.
Vad är planen här egentligen? Vadmal och högrepar? Pikenerare mot stridsfordon?

Många delar av staten skriker på mer resurser. Antagligen skulle i stort sett alla dessa delar kunna göra bra saker med mer resurser. I en del av fallen kan man dock troliggöra att det inte är brist på resurser som är huvudproblemet. I andra fall kan man med stor säkerhet säga att det är just brist på resurser som är det stora problemet.
Försvaret är ett av dessa senare områden.
Jag förstår att budgeten är ansträngd och att det finns andra områden som också är angelägna. Men att i ljuset av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätta ha försvaret på svältläge förefaller lika genomtänkt som att avbeställa hemförsäkringen när premien går upp till följd av oro i grannskapet.
Det är en kortsiktig besparing som om det går illa kan visa sig förskräckande dyr.

This entry was posted on lördag 7 november, 2015 at 11:38 and is filed under Ultima ratio regum. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.