Sommaren 2025 bordade Israel det Ship to Gaza som Greta Thunberg var med på och tillfångatog henne. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Thunberg, och Ship to Gaza har tidigare varit gravt problematiskt. Men när en stat på internationellt vatten tillfångatar en svensk medborgare förväntar jag mig att regeringen agerar och gör sitt bästa för att få henne frigiven, oavsett hennes politiska ståndpunkter. Så vad gjorde regeringen? Vice statsminister Busch ondgjorde sig över att Thunberg ska ha försökt stärka sitt personliga varumärke. Det var i stort sett allt man gjorde. Människors rättigheter avhängiga deras åsikter. Det här var inget enskilt olycksfall i arbetet. Tvärtom exemplifierar det skiftet som skett i, bedömer jag, framför allt M och KD. (Jag lämnar L ganska mycket utanför, delvis för att skiftet inte är riktigt lika tydligt där även om det finns där med, och delvis för att i skrivande stund ser det ut att vara egalt vad L tycker efter valet.) Min tes är att M och KD mer och mer blir som SD. Det var kanske inte deras avsikt från början men nu är det så. Det M och KD som fanns 2006 eller 2014 är inte vad vi har i dag.
Jag har röstat borgerligt i tjugo år. I det här inlägget vill jag förklara varför Tidöregeringen behöver röstas bort, och varför det har ganska lite att göra med det som tidigare skiljt höger och vänster i svensk politik. Jag kommer inte belägga varenda påstående med länkar, det här är inte den sortens inlägg. Jag har inte heller suttit och sparat länkar till frånstötande tilldragelser de senaste åren.
Språk
Vi vet alla varifrån SD kommer. Det skulle spela något mindre roll om de utvecklats till ett normalt borgerligt parti, men det är inte vad som hänt. Under några år ansträngde sig SD för att framstå som mer demokratiskt respektabelt. Åtminstone på ytan försökte man begränsa kontakterna med extremhögern och det var inopportunt att låta som en nazist. Så är det inte längre. Sedan några år är det åter öppna spjäll mot extremhögern. Detta har dokumenterats bland annat av Expo, som SD givetvis beskyller för att vara vänsterextremister. Ett sätt det här syns på är vilket språk man använder. Du har kanske hört termen ”folkutbyte”. Det är ord som tills ganska nyligen bara användes i rent nazistiska sammanhang. Så sent som 2023 tog Åkesson avstånd från det. Men bara ett år senare skrev han själv en debattartikel där han hävdade att ett folkutbyte pågick. Det ska ses som ett framflyttande av positioner: hur nazistiska saker kan man komma undan med att säga? Visst blev det några upprörda debattartiklar, men Åkesson gjorde som han brukar: framhärdade. Vad gjorde resten av Tidöpartierna? Ingenting.
Ord spelar roll. Jag har ännu inte hört de andra partierna prata om folkutbyte, men det finns andra exempel på sätt att uttrycka sig som slagit rot. En del behöver man inte så mycket förkunskaper kring. Nyligen, när S tyckte att man här och var kunde bygga lägenhetshus i närheten av småhus, började M prata om tvångsblandning. Alltså ni hör ju. Det är ett så uppenbart högerextremt språkbruk. Om någon av er säger att ni inte fattar det så tror jag er inte. Tvångsblandning AV VAD, Moderaterna? Finansdepartementets stabschef, moderat, dök upp i mina sociala medier och började veva om tvångsblandning (fast förstås utan att vilja förklara vad det var som inte fick blandas). Jag sade åt honom att du kan inte uttrycka dig sådär. Han sade att han föredrar att kalla saker vad de är, därmed nästan exakt ekande SD:s Charlie Weimers ord om folkutbyte.
Bohlin, vår minister för civilt försvar, har ryat mycket om antisocialt dominansbeteende. Ord som dittills i stort sett enbart förekommit i internets rasistiska undervegetation.
Så här fortsätter det. Även om man inte tycker att ord spelar roll så visar det här på min tes – regeringen plockar upp mer och mer från SD och ogenerat rasistiska och auktoritära sammanhang.
Rättsprinciperna
Det här inlägget handlar inte primärt om policy, men vissa saker behöver tas upp. Tidöpartiernas mest handlingskraftiga politik handlar om att till varje pris slänga ut så många invandrare som möjligt. Till varje mänskligt pris, till varje ekonomiskt pris – och till varje juridiskt pris. Deras sätt att riva upp lagen om spårbyte så att invandrare som gjort allt rätt för att få stanna plötsligt ska stängas ut gränsar till retroaktiv lagstiftning på ett sätt som bör uppröra. Deras ambition att omvandla permanenta uppehållstillstånd till temporära korsar helt enkelt gränsen. Även den som skiter i andra människor bör se ambitionen som rättsvidrig. Huvuden ska fanimej rulla för att ha kommit med en sådan idé, men i Tidö låtsas man att det här är normalt. Den bluffen borde du inte gå på.
Det brukar annars vara högern som säger sig stå för rättsstatliga principer, däribland att inte befatta sig med retroaktiv lagstiftning. Det gäller inte längre. Det här är inte ditt gamla M eller KD. Det är SD-kopior. Att SD inte bryr sig nämnvärt om rättsprinciper vet vi, men det har läckt in i resten av Tidöpartierna.
Öppet främjande av högerextremism
Jag återvänder till Bohlin. Ministern för civilt försvar, vari ingår motståndskraft mot främmande makts påverkan. Tre gånger på kort tid har han dykt upp i högerextrem alternativmedia och glatt låtit sig intervjuas, samtidigt som han sprider att våra traditionella medier (som Public Service) är opålitliga. Nu senast var han med i SD-anknutna och öppet hyperrasistiska Riks; Riks som återkommande är Kreml-nära och vars personal nu i dagarna tyckt att det är dags att göra ”livet lite obekvämt för dessa avskum som uppfostrat det här äckliga monstret” (om Zara Larssons föräldrar, efter att Zara Larsson fördömt amerikanska ICE). I samma kanal dök sedan Johan Forssell upp och blev även han intervjuad. Att de gör detta är inte av okunskap. Det finns egentligen bara två möjliga anledningar. Den ena är att de faktiskt tycker att det här är rimliga sammanhang att gynna, samtidigt som man eroderar tilltron till Public Service. Den andra är att det är ett valstrategiskt spel för att legitimera och normalisera högerextrem alternativmedia. Och egentligen är de båda anledningarna samma anledning. Högerextremistisk rasism ska fram. Det lär inte vara fråga om två ministrar gone rogue. Det här är vad de gör på uppdrag av regeringen. Det är, som sagt, inte de gamla M, KD och L. Det här är något annat.
Man skulle kunna tro att en moderatledd regering skulle vilja spela på säkerhetspolitisk trovärdighet. Det hade kunnat vara bra i en valrörelse, att framställa sig som mer pålitlig än oppositionen. Men nej, det var tydligen inte viktigt alls. Det var viktigare att synas i sammanhang som stundom ser ut precis som ryska påverkansoperationer brukar göra. Åter säger jag: det här är inte normalt.
Forssell var också på tapeten i somras, då det uppdagades att hans son umgicks i nazistiska kretsar och aktivt rekryterade till dem. Man kan tycka att det borde hållas åtskilt från Forssells politiska gärning, men grejen är att just Forssell fokuserat politiskt på att han vill straffa familjer till ungdomar som rör sig i brottsliga sammanhang. De aktivklubbar som hans son var en del av har av Säpo pekats ut som ett väsentligt hot. Då blir det pikant – hur hantera detta? Regeringen valde en kombination av två vägar.
Dels tyckte man att det inte var så farligt med lite nazism, det var att jämställa med ”att hamna i dåligt sällskap”. Det är… en ståndpunkt. En ståndpunkt som passar in i ett mönster.
Dels gick man till attack mot journalisterna.
Det funkade. Typ. Forssell sitter kvar. Han borde inte göra det, men nu råkar det vara så att regeringen inte tycker det är så farligt med lite nazism. De har också, vilket flera medier vittnat om, på ett sätt vi inte sett tidigare satt i system att attackera enskilda journalister. Stabschefer och motsvarande ringer upp utgivare och har aggressiva synpunkter på publiceringar. Det här är hämtat rakt ur SD:s repertoar. Någon kanske minns SD-Bylunds ”journalistrugby” för några år sedan. Jag behöver inte ens beskriva vad det handlar om. Ni fattar.
Jag behöver begränsa mig, men jag vill också nämna SD:s trollfabrik, som de spred bland annat – ja ni har redan gissat det – nazianknuten desinformation med. Den som Åkesson först ljög om i åratal att nej någon sådan hade de inte.
– Ett intermezzo här: SD är antagligen Sveriges riksdags mest toppstyrda parti. Gång på gång har Åkesson förnekat att saker förekommer i partiet, sedan blir det avslöjat att det visst förekommer, och då hade han ingen aning. Det är uppenbar lögn, varje gång. Jag fattar inte varför någon litar på vad han säger. Utom i ett hänseende, jag återkommer dit. –
När sedan trollfabriken blev avslöjad testade Åkesson att gå till frontalangrepp och kallade avslöjandet ”en stor påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”. För en gångs skull flög det inte. Eller så gjorde det det! Avslöjandet var av en sådan dignitet att det borde ha tvingat antingen Åkesson att upphöra med trollfabriken, eller regeringen att avsluta samarbetet. Det var ett skolexempel på sådan verksamhet som syftar till att förgifta offentliga samtal och bryta ned demokratins funktion, precis som skett i exempelvis USA. Men vad hände? Inget. Absolut ingenting. Det har ryktats att Kristersson blev arg. Men det fick inga konsekvenser över huvud taget. Trollfabriken finns tydligen kvar också.
Vem ska man tro på
Jag skriver ovan att jag inte förstår varför någon litar på vad Åkesson säger. Det är inte helt sant, men jag har svårt att formulera en enkel regel. När någon som Putin säger ”det var inte vi som sprängde vattenkraftsdammen” är hans ord inte, ahem, vatten värda. När han däremot säger vad han vill göra, som att ta över hela Ukraina, då ska man tro honom. Erfarenhetsmässigt ska man tro på extremister när de talar om vad de strävar efter. Det är samma sak med SD och Åkesson. Det finns massor med exempel när ledande sverigedemokrater framhållit auktoritära stater och ledare som föredömen, liksom när man gått till storms mot pressfrihet och grundläggande svensk förvaltningstradition. Det skulle inte spela så stor praktisk roll om partiet var litet, men SD är stora och hotet de utgör är reellt. Det handlar inte heller bara om nebulösa saker som pressfrihet. När Björn Söder beskyller statsministern och talmannen för att legitimera pedofili när de stöder Pride och den beskyllningen inte får några konsekvenser, då är det en tydlig signal både om SD:s inställning och att regeringspartierna inte har något svar.
Det har förvånat mig hur Tidöregeringen varit så oförberedda och strategilösa gällande SD. Så här: jag tror inte att regeringspartierna gick in i samarbetet med föresatsen att bli SD:s lekboll. Men de hade ingen strategi för att förhindra det. De verkar aldrig ha ställt sig frågan ”Vad händer om SD kommer fortsätta vara SD? Finns det någon punkt då vi säger att nej nu bryter vi samarbetet?” Eller så ställde de sig den frågan och kom fram till att svaret är nej, det finns ingen sådan punkt. Och det är precis det här jag sagt i ganska många år. Man kan göra upp med SD i enskilda cykelställsfrågor om det råkar finnas gemensamma intressen. Det har både höger- och vänstersidan i riksdagen gjort. Men att gå in i ett organiserat samarbete där man lovar att vara överens framöver är något helt annat, särskilt om ett parti egentligen bara är intresserade av att spöa invandrare med järnpinnar från cykelställen.
Jag tror också att regeringspartierna tänkte sig att de skulle kunna uppfostra SD till att bli mer normala. Men vet ni? Det har gått åt andra hållet. SD blir inte mer som ett normalt, demokratiskt parti. Däremot blir de andra Tidöpartierna mer som SD. De pratar mer som SD och som nätets rasistiska avkrokar, de stiftar lagar som SD, de sätter sig i knät på högerextremism. Jag har länge trott att SD om de fick chansen skulle nedmontera den liberala demokratin. Jag var inte beredd på att Tidöregeringen inte skulle verka ha särskilt mycket emot det.
Vad betyder det här
Jag har röstat någon variant av borgerligt i riksdagsvalet sedan 2002. Jag identifierar mig som liberal (eller socialliberal, det där kan man dribbla länge med). Men jag måste dra konsekvenser av vad jag ser hända i politiken. Tidöregeringen har slängt bort all form av normal, rimlig kompass. Det vi ser är inte normalt och inget att rycka på axlarna åt. De måste röstas bort.
Jag har inte pratat så mycket om policy i det här inlägget. En del saker regeringen gör är avgrundsusla. Andra saker är bra. En del av de bra sakerna skulle bli sämre om oppositionen fick bestämma. Policy har inte slutat påverka våra liv. Men vi har nått en punkt där policy inte längre är vad som är viktigt.
Med blicken västerut har jag i tre amerikanska valrörelser tyckt att vanligtvis republikanska väljare behöver bortse från frågor om skatter och sådant för att i stället se på de stora dragen och inte rösta på en kandidat som uppenbart ogillar demokrati. Det är givetvis inte exakt samma förhållanden i Sverige, men likväl tycker jag att väljare som vanligen röstar höger nu behöver fästa blicken på vad som är viktigast och rösta bort det alternativ som agerar mest demokratifientligt. Sedan kan det bli så att vi därmed får några skadliga skatter med vänsteralternativet. Ja. Ja, då blir det så. Det är inte det som är viktigt nu. I vart fall inte viktigast. O ja, jag kommer vara arg över dålig policy från en eventuell vänsterregering. Men det är inte det som är viktigast där vi är i dag.
När jag säger att jag är liberal, eller socialliberal, eller mer höger än vänster, då har det brukat betyda – i stark sammanfattning förstås – att jag ser frågan om individen som samhällets minsta enhet som viktigare än konflikten mellan arbete och kapital, och det har brukat betyda en del om hur jag tror att samhället bäst organiseras ekonomiskt. I det här valet är ekonomin knappt ens med på min lista över vad som är viktigt, och Tidöregeringens respekt för individen har ingen sett till på länge.
Jag vet inte exakt vad jag ska rösta på till riksdagen i år. Men jag vet att det måste bli något som jag kan känna mig säker på kommer medverka till Tidöregeringens avlägsnande. Jag tror inte att regeringspartierna är nazister, men de har tydligen inga nämnvärda problem med högerextremism och har absolut inga planer för att hålla den under kontroll. Tidigare utfästelser om att hålla den kort har saknat värde. Då har man som väljare ett ansvar för att rösta bort regeringen.
Förvånansvärt vettig 
Lämna en kommentar