Förvånansvärt vettig

Regeringen har meddelat att man inte kommer räkna upp skiktgränsen för statlig inkomstskatt i år. Många har tyckt saker om det. Själv tror jag att jag nu skaffat mig en hyggligt välunderbyggd åsikt.

Bakgrund: konstruktionen med statsskatt – som jag kallar det framöver – kommer från vår senaste stora skattereform 1990-1991. Ansatsen var att endast en viss andel skulle betala statsskatt. För att bibehålla andelen behöver skiktgränsen, alltså den inkomst varöver man förutom kommunalskatt också betalar 20 % statsskatt, räknas upp årligen. Uppräkningen görs med prisbasbeloppet, som i sin tur följer inflationen. Sedan lägger man på två procent för att därmed följa en normal reallöneutveckling.

Det är inte helt klart för mig varför man valde prisbasbeloppet i stället för det synbarligen mer logiska inkomstbasbeloppet, eller för den delen varför man inte uppdrog åt Skatteverket att för varje år beräkna en ny skiktgräns så att andelen statsskattare bibehålls. Men nu var det prisbasbeloppet man valde, och gränsen för statsskatt räknas vanligen upp efter samma princip som pensioner och diverse bidrag. Inga större konstigheter, det har regeringar på båda sidor blockgränsen gjort i enlighet med skattereformens riktlinjer.

När regeringen sade att man inte tänkte räkna upp den i år tyckte jag det var dumt. Det är sant att årets uppräkning skulle blivit ovanligt stor, argumenterade jag, men det ligger i konstruktionen. Andra år blir den mindre. Det får dessutom dåliga konsekvenser på sikt att inte räkna upp den. Det kommer alltid gå att hitta någon orsak till att man inte ska höja skiktgränsen just i år, vilket år det än är. Motiveringen från regeringen var också slapp, i stil med ”nämen ni vet ju hur dyrt allt blivit”. Men om man inte höjer skiktgränsen kommer fler och fler, vartefter de nominella lönerna ökar, att komma över gränsen för statsskatt. Till slut kommer samtliga löntagare ha en marginalskatt på 50 %, och ett tag senare kommer den genomsnittliga löneskatten närma sig 50 %. Det är en målsättning man kan ha, men jag tror att det vore dåligt.

Om det låter överdrivet tillåter jag mig att påpeka att när skiktgränsen infördes vid skattereformen låg den på en årsinkomst på 170000 kr (pdf-länk till regeringsdokument från slutet av 90-talet). Det vill säga, inkomster över ca 14000 kr/månad beskattas med 50 %. Det skulle vara något i dag va?

Men nu har jag ändrat mig. Anledningen hittas i regeringens dokument Pausad uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt för beskattningsåret 2024. På sidorna 6-7 står det

Andelen skattskyldiga som år 2023 betalar statlig inkomstskatt uppskattas till 11 procent, vilket är den lägsta andelen sedan skatten infördes 1991. Med en pausad uppräkning uppskattas andelen i stället uppgå till 13 procent, vilket är den näst lägsta nivån sedan införandet. Nivån är mer jämförbar med andelarna på 13–18 procent som har varit gällande under de senaste 20 åren. Om skiktgränsen hade räknats upp enligt gällande regelverk uppskattas andelen skattskyldiga som betalar statlig inkomstskatt uppgå till ca 9 procent 2024.

Vill man hålla sig till en konstant andel som betalar statsskatt är det alltså rätt att avstå uppräkning i år. Principen för uppräkning har hållit någorlunda men det har ändå glidit iväg en del. Då får man väl göra sådana här justeringar ibland.

Sålunda säger jag nu att det, för att iaktta principerna kring skattereformen, är rätt att inte räkna upp skiktgränsen i år.

Det är en åsikt man kan beskylla för att vara teknokratisk. Jag försvarar inte någon moralisk princip eller tar någon särskild hänsyn till omständigheter i omvärlden; jag försvarar en trettio år gammal skattereform. Ja det ligger något i det. Och jag tycker det är dags för en ny skattereform. Men nu var det avsteget från principen jag i första hand reagerade mot, och då är det logiskt att omvärdera när det visar sig att principen snarare upprätthålls på detta sätt.

Ett antal personer har framfört att det vore bra om skiktgränsen höjdes rejält eller om statsskatten sänktes eller rentav avskaffades. Det kan vara så att de har rätt. Min förståelse är att det finns rätt bra forskningsstöd för att en avskaffad statsskatt på sikt till stor del skulle vara självfinansierande. ”På sikt” och ”till stor del” är dock viktiga ord här. Jag tycker förvisso att det är något i sig gott med sänkta löneskatter, men i min socialliberala tillvaro (ja jag har kommit fram till att jag tror socialliberal är en etikett som passar mig) blir det en komplicerad avvägning med vilka skatter som är mest angelägna att sänka först, eller för den delen vilka andra behov som kan vara mer angelägna. En grej som att ta bort statsskatten tror jag görs bäst i en ny stor skattereform, och det är ett helt annat djur än om man ska räkna upp en skiktgräns enligt praxis eller inte.

Slutligen en not för den skatteintresserade: när man pratar om antalet procent som betalar statsskatt här pratar man om procent av de skattskyldiga, vilket är alla som betalar någon form av inkomst- och/eller kapitalskatt, som exempelvis barn som betalar ränteskatt. Det är avsevärt fler än vad man normalt tänker på som löntagare. Hur det ser ut i år har jag inte hittat på en snabbgoogling, men så här såg det ut på 90-talet enligt första länken ovan.

Det vill säga, när någon säger något tvärsäkert om hur stor andel som betalar statlig inkomstskatt, kom ihåg att andel av vilka kanske inte är samma vilka som du tänker på.

Under lång tid arbetsvägrade S-MP-regeringen gällande tillstånden för hantering av använt kärnbränsle, vilket medförde en reell risk för att kvarvarande reaktorer inom ett fåtal år skulle behöva stänga, vilket i sin tur skulle lett till kollaps av mycket av vad vi kallar samhälle. Jag var mycket kritisk mot Centerpartiet – som jag då var medlem i – som vägrade agera för att tvinga regeringen att ta itu med frågan. De hade kunnat agera men de vägrade. Jag ifrågasatte vad C egentligen tänkte att de skulle ha sina riksdagsmandat till. Vad hoppades de uppnå, och till vilken kostnad?

Det är inte exakt samma situation, men samma fråga kan riktas till nuvarande regering. Ledande SD-företrädare har åter varit ute och likställt Pride med pedofili, samt kopplat pedofili till talman och regering. Det är, milt uttryckt, inte första gången SD är igång med böghat. Men nu är de regeringsunderlag. Med reservation för att jag kan ha missat det, jag har inte sett statsministern reagera offentligt. Det är möjligt att bestämda ord sägs bakom stängda dörrar, men det räcker inte. När SD säger sådant offentligt måste regeringen agera offentligt.

Om SD får komma undan med sådant kommer de förstås bara fortsätta, och eskalera. Ur regeringens synvinkel finns en risk att SD sänker regeringen om den säger ifrån ordentligt och offentligt. Men regeringen bör fråga sig: vad är det de vill uppnå med sin regeringsmakt och sina riksdagsmandat, och till vilken kostnad?

Jag drog slutsatser av Centerpartiets ovilja att agera. Jag kommer dra slutsatser även av nuvarande regerings agerande.

När Tidöavtalet var nysläppt tänkte jag att okej jag ska faktiskt läsa det och så dokumentera vad jag tycker. Jag läste det, började skriva, och sedan kom först något emellan och sedan något annat och tiden gick och nu sitter jag här tre kvartal senare med ett utkast jag aldrig kommer avsluta som jag tänkt. Men i stället för att bara slänga det justerar jag ambitionen för omfattningen. Längst ned i inlägget sparar jag det lilla jag hann skriva, men i övrigt går jag från att fiska större delen av avtalet till att översiktligt stämma av det mot den lista på L:s röda linjer jag nedtecknade inför valet. Tycker jag att de hållit dessa linjer i avtalet?

Den första punkten, ”Asylrätten måste värnas”, tycker jag inte att de har hållit. Det var vad jag hann detaljgranska mest i höstas (se nedan), och här letar man efter sätt att ta bort rättigheter så långt det bara är möjligt, OCH man vill dra ned antalet kvotflyktingar. Nej, det är inte att värna asylrätten. Det går inte att med någon hederlighet hävda.

Följaktligen kan jag redan här konstatera att det jag valde att lita på skulle hållas av L inte har hållits. Resten av de röda linjerna tror jag inte berörs lika mycket i Tidöavtalet, men att överträda asylrättslinjen gick fort.

Finns det något förmildrande i Tidöavtalet?

Ja. Avsnittet om energi och klimat är faktiskt rätt bra. Det är uppenbart starkt influerat av L:s plan för klimat och energi (pdf, ca 50 sidor). Och vad mer är, det är tokviktigt. Vi har i praktiken inte haft någon plan för vare sig energi eller klimat tidigare. Detta är inte tillräckligt, och jag går inte in på detaljer i det här inlägget, men det är mer av en början än vi haft tidigare. Sett ur mitt perspektiv är det en mycket stor del av denna regerings existensberättigande.

Finns det någon slutsats?

Ja, vad är min sammanfattning om regeringen? Var det rätt att chansa på L?

Jag har inget enkelt svar på det. Å ena sidan: de har inte hållit sina röda linjer. De har gått med på skrivningar – se nedan – som ingen borde gå med på. Å andra sidan: det finns en ansats till en plan för energi och klimat. Som jag redan skrivit flera gånger, bland annat i senast länkade inlägget, det är ingen lyx. Det är något vi måste ha, och jag såg inga tecken på att det var på gång från den andra politiska planhalvan.

Jag kan inte utvärdera det med ett enkelt rätt/fel. Det är till stora delar samma ekvation som före valet: vad man än väljer blir det omöjligt dåligt på ett eller annat sätt. Att L gick med på Tidöavtalet gör att nedsidan på utfallet är värre än vad jag valde att lita på att det inte skulle bli. Självklart kommer det vara en faktor när jag nästa gång ska rösta. Vad som händer med energi och klimat under resten av mandatperioden kommer vara centralt för om det var någon vits med den här regeringen.

Här nedan, vad jag hann skriva innan jag gick på grund

En (1) person har bett mig skriva något om Tidöavtalet, och okej, det är väl en logisk uppföljare till mina två inlägg inför riksdagsvalet. Det här inlägget kommer förutsätta att man läst dem, eller åtminstone skummat dem. Det är kanske inte realistiskt men så får det bli.

Jag har läst – nå, omväxlande läst och skummat – Tidöavtalet som kan hittas exempelvis här (pdf). Avsikten är inte att kommentera allt, dels för att det här inlägget då skulle bli längre än själva avtalet, dels för att jag på många områden inte har tillräcklig kunskap för att säga något relevant. Jag kommer koncentrera mig på

• Saker som sticker ut. Alltså inte bara ”här byter politiken inriktning på ett ganska normalt sätt” utan när det är mer ”vad fan är det här”, med visst fokus på sådant som luktar SD-skit, men även sådant jag bara råkar reagera på.
• Energi och klimat, eftersom det är viktigt för mig och jag skrivit om det tidigare. Det är viktigt för er också btw, även om ni inte vet om det.
• Hur har L, att döma av avtalet, hållit de linjer jag räknade upp i förra inlägget? Med närliggande frågor.

Jag börjar dock med ett par saker som inte finns med i avtalet, nämligen säkerhets- och utrikespolitik. Det väljer jag att tolka optimistiskt. Två av de starkaste skälen till att det vore jättedåligt att ha SD i regering är att de är fullständigt opålitliga inom säkerhets- och utrikespolitik. Såvitt jag kan se finns här – undantaget EU-frågor som rör avtalets samarbetsområden – ingenting om att SD ska vara med och besluta i dessa politikområden. Förhoppningsvis kommer de inte få mer känslig information än om det inte blivit något avtal.

Tar jag sedan de saker som faktiskt står i avtalet – det är inte den ordning det är skrivet i, men jag börjar med dess migrationskapitel.

Migration och integration

Här finns mycket att hämta, även om man räknar bort sådant som bara var att vänta från partier som vill minska invandringen. Det som jag tycker omedelbar mest sticker ut är en punkt på s 34:

En utredning ska genom en genomlysning av svensk rätt i förhållande till EU-rätten ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.

Den andan och instruktionen är genomgående för kapitlet och nejmen det där går ju inte. Det där ska inte finnas i en regeringsöverenskommelse. Det är inte en acceptabel målsättning att ha. Rätt svar är ”nej”. Man kan föreslå åtgärder vars effekt är inskränkningar i rättigheter, men att ha det som övergripande syfte – nej. Det gäller rätt till tolk, rättsligt biträde, materiella mottagningsvillkor – allt.

Nå, jag skrollar ändå tillbaka till början av kapitlet för att lyfta fram det i övrigt mest anmärkningsvärda. Alltså inte allt jag har invändningar mot.

Införa en förstärkt möjlighet till att omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation, undersökning av bagage vid inre utlänningskontroll. Möjlighet att ta DNA-prov vid inre utlänningskontroll bör utredas.

Jag är osäker på vad inre utlänningskontroll egentligen betyder, men här går varningsklockorna igång för godtyckliga och grova integritetskränkningar. Ah just det, polisen ska ha ”kvantifierbart mål” för bland annat detta, vilket jag läser som en kvot för hur många man ska vända ut och in på.

Permanenta uppehållstillstånd ska utmönstras och

En utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas, till exempel genom att med en tidsfrist ge berörda uppehållstillståndsinnehavare realistiska möjligheter att erhålla medborgarskap.

Oookej. Det låter väldigt retroaktivt för att vara lagstiftning tycker jag.

Vi ska sänka mängden kvotflyktingar till 900 per år, ca en femtedel av i dag. Det tycker jag är anmärkningsvärt eftersom just kvotflyktingar tidigare framhållits som några man ska prioritera att ta emot.

Efter lång tvekan har jag både fattat ett beslut om hur jag ska rösta i riksdagsvalet och bestämt mig för att motivera det i det här inlägget. Om inte annat kan det bli en dokumentation som jag sedan kan gå tillbaka till för att se om jag hade tolkat läget korrekt. Inlägget är en direkt fortsättning på förra inlägget där jag drog upp mina huvudsakliga riktlinjer. I det här inlägget kommer jag förutsätta att man läst det förra. Och jag pratar alltjämt bara om riksdagsvalet här, för region och kommun dominerar andra överväganden.

Rangordning av katastrofer

Det här är ett val som präglas av skademinimering. Jag har tre saker jag ser som dimensionerande det här valet, utan att för den saken påstå att det bara är dessa tre saker som är viktiga; det är det inte.

SD i regering

Att ha SD i regering är den katastrof jag rankar högst. Jag är fortfarande övertygad om att SD, om de gavs chansen, aktivt och medvetet skulle börja montera ned den liberala demokratin. Det skulle de inte kunna göra obehindrat i en koalition, men de skulle fasen försöka, och de skulle vara med och hålla i det säkerhetspolitiska och rättspolitiska rodret. Det får bara inte hända. Och det är alltså innan vi ens börjat tala om deras migrationspolitik, för att bara nämna något.

Energi/el och klimat

Även här står sig den tidigare bedömningen väl, och/men kan utvecklas något. Att vi har en akut elkris har nog alla märkt. Grundorsaken till den svenska delen av den krisen är inte Rysslands krig mot Ukraina – kriget har förvärrat situationen men inte orsakat den. Grunden är att vi plockat bort planerbar produktion i sådan omfattning att nätet blivit farligt instabilt; jag kan inte skriva i detalj om det, för då blir inlägget extremt långt. I stort sett allt jag sett stärker min uppfattning att partierna till vänster över huvud taget inte förstår problemen. MP prioriterar fortfarande att plocka bort kärnkraft framför allt annat, och Bolund hänvisar explicit till den beryktade så kallade Stanford-rapporten, vilket i saklighetstermer närmast är att jämföra med rent antivaxxeri. V känner inte till skillnaden mellan elproducent och elhandlare och svamlar om storskalig vätgaslagring, vilket är att betrakta som fria fantasier. S har börjat mumla mot slutet av valrörelsen men har hittills verkat för att skjuta energiförsörjningen i sank, ansvariga ministrar ger inte sken av att förstå sina sakområden och S ger just inga besked alls. Och C, ja… en del inom C säger att man visst är för kärnkraft men det är helt enkelt inte sant (vilket inte är samma sak som att den som säger det ljuger). I allt väsentligt kvarstår min bedömning från när jag lämnade C.

Det finns inget sätt att omedelbart lösa elkrisen, som är en fysikaliskt grundad kris. Den är politiskt orsakad men kan inte lösas med bara politisk vilja. Vad man däremot kan göra är att politiskt se till att det börjar vidtas åtgärder som kan lösa de fysikaliska problemen. Det kommer ta tid, men desto viktigare att komma igång fort. Och jag ser alltså inga som helst tecken på att det kommer hända med VMPSC vid rodret. De verkar inte ens förstå vad problemen handlar om och de kommer inte att börja lösa dem. Det finns naturligtvis personer i dessa partier som förstår, men av detta syns i stort sett ingenting när man tittar på hela partiets kurs. Vill man läsa mer men ändå översiktligt om partiernas inställning finns en sammanställning i tidningen Energi.

Jaha, varför är detta så farligt då? Kan vi inte bara leva med lite höga elpriser ett tag?

Det är farligt av två skäl.

Dels för att om vi inte kan förse oss med enorma mängder fossilsnål el har vi inte en chans att klara klimatmålen. Det räcker inte att bara ha en massa energi, men det är en nödvändighet. Får VMPSC fortsätta i enlighet med sina övertygelser är det fullständigt uteslutet att vi klarar det. Finns inte en chans. Vad jag menar är inte att vi bara ska bygga kärnkraft, men mer planerbar och stabiliserande energi är en förutsättning för att kunna bygga mer vind och sol; nätet fungerar inte annars. VMPSC har ingen fungerande plan för hur vi ska klara klimatmålen och det finns inga tecken på att de kommer skaffa sig en.

Dels för att det inte är fråga bara om lite höga energipriser. Nätet är alltså redan i dag farligt instabilt. Det orsakar enorma samhällsekonomiska kostnader, och fortsätter vi på inslagen riktning är roterande strömavbrott inte ett skräckscenario utan mer av ”jamen lite roterande strömavbrott är väl inte så farligt ändå jämfört med alternativet”. Det går inte att utesluta ett kollapsat nät, och för att hårdra det lite, men bara lite, har vi inte el så har vi inte något samhälle. Alla frågor om välfärd, skola, försvar blir irrelevanta. Men även om en kollaps undviks kommer vi gå mot alldeles äkta fattigdom om vi fortsätter så här. En sådan utveckling är dåliga nyheter för den som vill se en demokratisk utveckling – eller för den delen någon form av välstånd. Vi bara måste ha leveranssäker och ekonomiskt rimlig el. Vi har kunnat ta det för givet länge, men det är inte så längre, och det är inget som kommer ordna sig automatiskt för att det vore dåligt om det inte ordnade sig.

Inget av det här kommer gå att ordna snabbt, men vi kan inte sitta en mandatperiod till utan att börja lösa det. Vi måste åtminstone visa att vi har en fungerande modell och jobbar på att implementera den. Gör vi inte det kan vi till ovanstående faror lägga ett stort frågetecken för vår uthållighet i stödet till Ukraina.

SD i budgetsamarbete

Den tredje dimensionerande frågan. Jag har i en bunt år argumenterat emot ett budgetsamarbete med SD, vilket beskrivs i föregående post. Jag vidhåller att det är en dålig idé, och dessutom en motbjudande sådan. Men det behöver inte vara lika katastrofalt som vare sig SD i regering eller att inte lösa el- och klimatproblemen. Det beror på vad som överenskoms i ett sådant samarbete.

Kom till saken nu, hur ska du rösta?

Okej okej. Ja de två möjliga alternativen var L eller blankt. Det hängde till stor del på hur jag tror att L kommer agera, och efter att ha grävt i det är mitt beslut i skrivande stund att rösta L. Jaha så jag gillar fascism, är det så? Nej lugn nu. Så här har jag resonerat.

Hur göra med SD?

L har landsmötesbeslut på att inte släppa fram en regering med SD i. Det är också något som ett antal gånger har upprepats under valrörelsen, liksom att L hellre tar ett extra val än att släppa fram SD i regering. En god del av L:s riksdagsgrupp kommer också, ja om de blir kvar i riksdagen förstås, bestå av ledamöter som är kritiska till L:s blockbyte och jag tror inte det går att köra över dem i den frågan. Om inget dramatiskt händer i opinionen kommer SD inte kunna ingå i en regering om L säger nej till det och jag betraktar det som i praktiken uteslutet att L inte kommer säga nej. Därmed undviks det främsta katastrofscenariot, SD i en regering.

Jaha men SD i budgetsamarbete då? För det måste väl vara vad man hoppas på till höger i så fall. Tror vi att L kan hantera SD i ett budgetsamarbete?

Som frågan är formulerad: nej. Ingen kan ”hantera” SD, om man med det menar tala förstånd med dem så att de blir förståndiga. Vad man kan göra är att säga nej när de kommer med anskrämliga idéer. Vad kan vi förvänta oss av L där? Jag har pratat med flera L-företrädare och fått svar på det. Det finns landsmötesbeslut på ett antal saker man inte kan ge sig om, och jag citerar den lista jag fått:

• Asylrätten måste värnas
• Kvinnors rätt till sina kroppar ska stärkas inte bara försvaras
• Kulturen och medierna ska fortsätta vara fria från klåfingriga politiker
• De skydd som HBTQ+ personer och Sverige minoriteter har rätt till får inte röras
• Sveriges roll i världen får inte försvagas (bistånd, 1%-mål)
• Domstolar och universitetens oberoende

Vi bör kunna lita på detta, av ungefär samma anledning som man kan lita på att SD inte kommer släppas in i regering; det kommer inte gå att få riksdagsgruppen att gå med på annat. Ja plus att man offentligt sagt att detta är våra röda linjer.

Ett motargument jag hört är att det där kommer SD inte gå med på. Nä, så kanske det är. Men jag tycker inte det är ett jättestarkt argument, ”det här kommer inte flyga hos SD”. Jag menar, antingen är man orolig för att L ska komma för mycket överens med SD, eller att L ska komma för lite överens med SD. Inte båda. Visst, det kan bli så att det i längden inte går att hålla ihop något med SD-stöd. Ja, då är det så. Det är inte hela världen. Då får vi – om det blir en högermajoritet förstås – antingen hitta en annan konstellation eller ta ett extra val.

Jamen varför L?

Det måste väl finnas något skäl till att rösta L, mer än att de inte kommer släppa fram en SD-regering? Är inte L rätt muppiga dessutom?

Jag försöker inte sälja in L som ett perfekt parti, även om jag vill ta chansen att påpeka att Allan Widman inte kandiderar och hoppeligen ersätts av Johanne Hildebrandt som försvarspolitisk talesperson. Men L har en i sammanhanget enorm komparativ fördel: de har något som liknar en plan för klimatet och energin som faktiskt skulle kunna fungera. Den är inte komplett förstås, men vill någon läsa finns den här som ca 50-sidig pdf. Jag törs påstå att inget annat parti har det.

Vi måste ha en plan, en riktning, för energi och klimat, en som har fysikaliska, tekniska och ekonomiska förutsättningar att kunna genomföras. Min bedömning är att L är de enda som har det. Ja, en viktig del i det kommer vara att knuffa igång kärnkraft igen. Inte den enda delen, jag hänvisar till pdf-länken ovan, men en viktig del.

Nu råkar jag veta att det är min bekant Daniel Westlén som ligger bakom mycket av planen. Jag är färgad av det. Men jag vet också att han är mycket kunnig på området.

Jag tror också att L skulle ha rimliga chanser att få igenom väsentliga delar av den i ett högerstyre. Jaså varför det, tror jag att SD bryr sig om klimatet? Nä, inte särskilt. Men de kan tänka sig att stödja kärnkraft och förhoppningsvis en del annat. Det är fullt möjligt att de gör det bara för att äga MP. Jaja, då får det väl vara så då. Energisystemet och klimatet bryr sig inte om varför vi gör något.

Kan man verkligen lita på det här?

Mycket av resonemangen ovan utgår från att politiker och partier kommer handla som de sagt att de ska handla. Kan man lita på det?

Det går aldrig att vara helt hundra på hur det blir när det är människor inblandade. Men rent generellt brukar faktiskt politiker och partier försöka genomföra vad de sagt att de ska försöka genomföra. Ja det går lätt att hitta undantag, men vanligen ska man lyssna på vad de säger att de vill göra och tro på dem. Man kommer oftare få rätt än om man generellt utgår från det omvända. Och i det här fallet kan jag

Antingen tro på att VMPSC fortsätter på inslaget spår och i enlighet med vad de säger, vilket betyder att vi med dem vid makten inte kommer börja fixa energisystemet, samt tro på att L kommer göra som de sagt att de kommer göra, vilket betyder att SD inte kommer i regeringsställning och inte släpps fram enligt listan ovan. Då är en L-röst rimlig, om än inte ideal.

Eller tro på att VMPSC helt vilselett oss de senaste åren om hur de kommer agera, och att L konsekvent talar osanning om hur de kommer agera efter valet. Då är en L-röst en dålig idé.

Jag väljer att tro på att partierna talar sanning om sina intentioner. Det kan vara fel. Men det är vad jag väljer att tro på.

Jag förstår att andra även med liknande premisser kan landa i en annan slutsats. Förstår och respekterar. Hade vänstersidan agerat annorlunda i energifrågor hade min egen slutsats kunnat bli en annan. Men nu är det val alldeles strax och jag måste fatta ett beslut.

Jag har ju varit C-medlem i många år, men gick ur förra hösten. Det i sig utesluter inte att rösta C i riksdagsvalet, jag ställer högre krav på ett parti för att företräda det än för att rösta på det. Men vad jag ska rösta på – och i detta inlägg pratar jag bara riksdagsvalet – har varit och är en obesvarad fråga. Det kommer alltid vara så att inget parti uppfyller precis alla ens politiska önskningar, det är bara att acceptera. Men partier kan också göra så dåliga saker att det blir väldigt svårt att rösta på dem.

Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att

• Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
• Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
• El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.

Jag tycker att ett parti som vill tycka saker inom energifrågor bör ha i alla fall ett skissartat svar på hur den andra punkten ska gå till, och med skiss menar jag att det inte behöver vara en färdig plan in i minsta detalj men lite siffror ja tack. Har man inte det kan det vara okej men då bör man också tillstå att man inte har en lösning utan det får någon annan ta tag i. Spoiler: få partier har en sådan skiss.

Till detta vill jag lägga hanteringen av det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle, där regeringen i år efter år förhalade ett beslut utan att ordentligt motivera varför, och det fortsatte man med så länge att man utsatte landet för en reell risk att stå med ett kollapsat elnät – vilket jag lite närmare utvecklar under andra punkten i detta inlägg. Det är ett hisnande oansvarigt och vårdslöst beteende.

Jag börjar med att för denna fråga titta på V, MP, S, C.

Vänsterpartiet: V vill lösa höga elpriser genom att klippa kablarna till kontinenten. V visar därmed att man inte ens börjat försöka förstå läget. Vi bygger vår strategi (eller ”strategi”) på att kunna importera när vi har brist, och vi kommer ha brist. Får V bestämma blir vi strömlösa. De är också inne på 100 % förnybart utan att kunna förklara hur det ska gå till och de ville inte fatta beslut om slutförvaret. Jag saknar helt förtroende för V i dessa frågor.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet, dvs tills nyligen regeringen: Hahanej. Jag tror inte de här partierna heller riktigt fattar vad problemen ens är. Gällande MP har det länge stått klart att det allt överordnade målet är att bli av med kärnkraften, oavsett konsekvenser för klimat eller elförsörjning. Per Bolund var någorlunda återhållsam i sina uttalanden medan han var miljöminister och företrädde regeringen, men efter det har han anslutit till den redan betydande skara framstående miljöpartister som ohämmat exemplifierar det i sina uttalanden, i vilka det inte tycks finnas någon gräns för vilken saklig desinformation man är beredd att sprida. Vad gäller S pratade jag om det i förra inlägget. Om de inte fattar vad som står på spel, eller om de ser allt genom ett filter där politisk makt är den enda variabel som spelar verklig roll, det vet jag inte. Men mitt förtroende för att de ska skärpa sig, ja det är borta.

Centerpartiet var jag som sagt medlem i tills nyligen. För att för andra gången länka dit, punkt två och tre i det här inlägget handlar om Centerpartiets brister på det här området. Obs läs gärna för det är kritik som är relevant för flera andra partier också. Men C har i alla händelser förbrukat mitt förtroende inom samtliga punkter ovan.

Inom såväl V som MP och C skulle jag kunna peka ut aktiva personer som jag vet har koll på energifrågorna och som jag vet eller i vart fall tror och hoppas arbetar för en förändring, och rimligen finns det även i S. Men det är inte de som bestämmer över partilinjen och nu är det partilinjen och praktisk handling jag tittar på.

För V, MP, S, C gäller att de alla behandlar energisystemet som om det inte var på riktigt. Av den anledningen skulle det vara en oerhörd uppförsbacke att rösta på någon av dem. Detta är nu bara ett enda politikområde. Alla dessa partier har andra aspekter som talar till deras nack- eller fördelar. Men uppförsbacken deras beteende i energi- och klimatfrågan skapat kan jag inte bara bortse från.

Övriga partier då?

Sverigedemokraterna. Ja ni. Jag tänker inte skriva om dem i detalj. Jag har länge argumenterat för att man inte automatiskt blir fascist för att man gör upp med SD i någon sakfråga, och jag tror inte att ett självpålagt förbud att ta någon form av stöd från dem är produktivt. Jag har lika länge argumenterat att det vore helt uteslutet att ta med dem i en regering, och mycket mycket tveksamt att räkna in dem som en beständig del av ett regeringsunderlag. Säkerhetspolitiskt är de fullständigt opålitliga, närmast att jämföra med när VPK fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. Efter en period av att försöka framstå som rumsrena har de åter öppnat spjällen mot extremhögern. Juridiskt saknar de demokratisk instinkt och det är min övertygelse att om de fick chansen skulle de medvetet försöka nedmontera rättsstaten och den liberala demokratin. Och då har vi inte ens nämnt deras övergripande hjärtefråga att slänga ut invandrarna. Jag skulle kunna göra upp med SD i frågor där vi ändå har samsyn, men de är aldrig mina kompisar.

Moderaterna och Kristdemokraterna har rätt länge nu arbetat för att få in SD i sitt regeringsunderlag. Ur ett maktpolitiskt perspektiv kan jag förstå det, men min uppgift som väljare är inte att bejaka M:s och KD:s maktambitioner. Att man kan tänka sig någon form av begränsat samarbete med SD skulle jag ändå kunna acceptera, om jag kände förtroende för att man delade min grundläggande syn på problemen med SD. Det förtroendet känner jag inte för M och KD. Om de hade hållit linjen ”ja SD är problematiska men såhär tror vi att vi kan hantera det” då hade det kanske – kanske – kunnat vara trovärdigt. Jag tycker inte att de har gjort det. Tvärtom har deras genomgående attityd varit att äh vadå SD, det är väl inget problem pga vi behöver en ny regering? Ja vi behöver en ny regering, så långt är jag med, men kanske inte vilken som helst. M och KD verkar heller inte ha trott att Centerpartiets definitiva nej till SD-samarbete var på allvar, att döma av deras bestörta och förorättade reaktioner när C efter valet gjorde som de före valet sagt att de skulle göra efter valet. I mitt tycke vittnar det om inte bara bristande förståelse av C utan även att de inte ser SD som särskilt problematiskt. Deras agerande skapar en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet.

Liberalerna har ett starkt kort i och med att de faktiskt har en rimlig ansats och hyfsat uttänkt plan i energipolitiken, varigenom de sticker ut i fältet. Deras önskan att på ett eller annat sätt räkna in SD i ett regeringsunderlag är… problematisk. Jag har försökt hålla ett halvt öga på hur de hanterat frågan sedan sitt byte av först och fot och sedan partiledare. Hittills är jag inte lugnad, kan man väl säga. Och att rösta på ett parti som beter sig som att SD inte är något problem är det, som sagt, en oerhörd uppförsbacke att rösta på.

Precis som för V, MP, S och C finns det förstås aktiva i M, KD och L som inte är förtjusta i partilinjen, men nu är det partilinjen jag tittar på; och givetvis har M, KD och L andra aspekter som talar både till deras för- och nackdelar.

Det här är inte en utvärdering av riksdagspartiernas totala politik. Det finns många andra områden som är viktiga, och jag har fler preferenser än bara inom dessa två. Men som det står just nu har alltså samtliga riksdagspartier minst en politisk linje som ger en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet. Jag säger inte att det är exakt samma sorts oerhörda uppförsbacke för alla partier, och jag vill inte rakt av likställa eller jämföra de olika uppförsbackarna. Jag konstaterar att de finns där och att de alla kan beskrivas med samma ord.

Det blir inte roligt, detta.

De senaste veckorna har min syn på Socialdemokraterna förändrats. Det kan tyckas vara en futtig sak att blogga om men för mig spelar det viss roll. Förändringen föranleddes av försvarspolitik men spiller över på annat. Jag har i många år räknat med, och högljutt hävdat, att Hultqvist egentligen vill gå med i Nato men inte kunnat säga det högt, eftersom han företräder en regering som inte velat det. I korthet har jag trott så för att

• Det skulle förklara varför han var så ivrig att upprätta en massa bilaterala försvarsrelaterade avtal med andra länder. Han inser att ett Nato-medlemskap vore den enklaste och bästa lösningen men han kan inte få det så han försöker jobba runt problemet.
• Det skulle också förklara varför han så lätt brusar upp och blir oförskämd när någon i debatt påpekar att hans argumentation kring Nato inte går ihop. Varför är avtal med andra Natoländer bra men Nato – det enda som ger oss en försvarsgaranti – inte bra? Han vet att den inte går ihop och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på. Han vet att det är struntprat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara destabiliserande och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på.
• Det är svårt att under lång tid jobba med svenskt försvar och inte någonstans på vägen komma till slutsatsen att ett Nato-medlemskap vore att föredra framför att inte vara medlem. Jag säger inte att det är omöjligt, det är det bevisligen inte, men jag påstår att de flesta når den slutsatsen. Nej jag har inga data på det, det är en magkänsla grundad på ett drygt decennium av att ha arbetat i sektorn.

Men i början av juli publicerade SvD reportaget ”Så gick det till när S vände om Nato”. Den är säkert bakom betalvägg men där är den i alla fall. Jag kan inte veta att den helt korrekt återger förloppet men jag har kommit att tro att den i huvudsak är korrekt, och här kommer en helt annan bild fram. Om Hultqvist tycks jag hela tiden haft fel, han verkar faktiskt personligen ha varit emot Nato-medlemskap. Det sänker min aktning för honom. Att vara försvarsminister från 2014 till nu och ända tills nyss själv varit emot Nato-medlemskap tycker jag är svagt. S-ledningen i övrigt ger ett till större delen handfallet och borttappat intryck. Man ser inte vad som händer i omvärlden säkerhetspolitiskt. Man fattar inte.

I korthet har jag alltså länge trott att ledande S-politiker haft okej koll, om inte av egen kraft så uppbackade av kunniga underhuggare. Att de ändå förfäktat en dålig politik har jag tillskrivit att man prioriterat lugn i regeringen och partiet framför omvärldens krav; att man dragit en del rejäla chansningar med landets bästa för att man tycker regerandet är viktigare. Det är ingen smickrande bild, men det är den jag haft. På försvarsområdet verkar jag alltså haft fel. Det var inte i första hand maktspel. S var helt enkelt inte bättre än de såg ut att vara. Det ligger då nära till hands att börja misstänka samma sak på andra områden jag bevakar och där S sett ut att prioritera regeringens inre lugn framför att göra det rätta.

Ja jag tänker förstås på energipolitik och i förlängningen klimatpolitik, eftersom klimatpolitik i svensk kontext till övervägande del är en energifråga. Det handlar om många saker. Det är hur man utan konsekvensanalys politiskt drivit fram nedläggning av kärnkraft vilket slagit sönder vårt elsystem och lett till miljontals ton av onödiga CO2-utsläpp. Det handlar om hur man så sent som förra året, synbarligen för att behålla regeringens inre lugn, utsatte oss för mycket allvarliga risker som om de faller ut kommer döda människor, genom att förhala beslutet om slutförvar för använt kärnbränsle (jag skriver något mer i detalj om det här). Både klimatminister Strandhäll och energiminister Farmanbar har också flera gånger gjort uttalanden om kärnkraft och elsystem som är rent häpnadsväckande felaktiga, som att av tv-serien Chernobyl dra slutsatsen att svensk kärnkraft är för farlig, eller att likställa väderberoende och planerbar elproduktion. Det är allvarligt, men jag har då halvt om halvt tänkt att det är bara inte möjligt att de tror på det där själva. Det måste vara rent politiska skäl bakom att säga sådana saker.

Nu, efter att ha läst SvD-reportaget om S och Nato, är jag mer benägen att tro att nä, det här är inte ett taktiskt politiskt spel med höga insatser. Utan åter, de är helt enkelt inte bättre än så här.

Det finns förstås många politikområden där man helt legitimt kan tycka olika – för att man har olika mål, eller för att man är oense om metoden att nå ett visst mål. Men det här senare handlar inte om det. Elproduktion och framför allt elsystem är förvisso tekniskt komplicerat, och jag har själv inte mer än grundläggande amatörkoll. På många sätt är det olyckligt att de blivit föremål för politisk kohandel, de lämpar sig verkligen inte för det. Men nu är det så det är, och jag lutar mer och mer åt att vare sig klimat- eller energiminister har ens grundläggande amatörkoll på de tekniska delarna av frågorna, och de har ingen som hjälper dem att skaffa sig det. Eller hade i alla fall inte nyligen. Det finns givetvis personer i S som förstår dessa frågor, men de verkar inte ha ministrarnas öron.

Jag vet att det förekommer att partiföreträdare påstår saker som de vet inte stämmer, vilket jag tror huvudsakligen är en följd av hur politik fungerar. Har man väl investerat en massa politisk energi internt och externt partiet för att etablera en linje tar det emot väldigt mycket att ändra den. Man kommer också bli medialt ifrågasatt om man byter linje. Det är alltså politiskt dyrt att byta linje. Jag har tänkt länge jag skulle skriva något om det men… nöjer mig sådär nu.

För att återgå till inläggets poäng, mina två alternativa synsätt på S här är alltså att de antingen (i vissa viktiga frågor) medvetet pratar strunt för att de tror att det gynnar det egna maktinnehavet, eller att de omedvetet pratar strunt för att de inte förstår frågan. Jag säger inte att det ena eller andra är tydligt bättre, inget av dem är smickrande. Jag säger inte heller att detta skulle vara unikt för S, båda lär förekomma i samtliga partier. Att jag skriver om S nu är dels för att de har rykte om sig att vara ovanligt maktfokuserade och dels för att de är ett så stort parti att jag, halvt outtalat, tänkt att nämen de måste ha koll på detta (där ”detta” kan vara någon av ovanstående frågor) egentligen. Och att SvD-reportaget ändrat på den bilden.

Man kan med viss rätta tycka att jag är sen till partyt ”S är ett parti som alla andra”. Men sent ska syndar’n vakna, antar jag.