It could have been

fredag 22 april, 2022

Det har gått nästan 30 år och världen kräver ett svar: vad gjorde Commodore för fel med Amiga 1200? Den lanserades vid årsskiftet 1992-1993. Ett drygt år senare gick Commodore i konkurs. A1200 sålde rätt bra, men det saknades inte relevant kritik. Och nu, efter att ha ruvat på saken i nästan 30 år, är det dags att tala om vad Commodore gjorde för fel med datorn, Dan edition. Svaret på frågan skulle kunna sammanfattas med ”A1200 var för lite, för sent” men vi vill ha detaljer, detaljer! Och ett förslag på vad Commodore faktiskt hade kunnat göra.

Det här är

  • Inte en redogörelse för Commodores företagsekonomiska agerande. Det här handlar om att vältra sig i retrodatornörderi. Jag räknar med att mitt ensiffriga antal läsare kommer ha Åsikter.
  • Inte en komplett redogörelse för Amigans historia, även om viss bakgrund ges.
  • Kanske det datornördigaste jag skrivit någon gång.
  • Enbart en jämförelse mellan Amiga och PC med DOS/Windows. Övriga hemdatorer lämnas därhän.
  • Fokuserat på vanliga hemanvändare.
  • Bitvis en text med tekniska avrundningar. Nördigt är ok men den ska inte bli hur lång som helst.

Alla bilder i inlägget är klickbara för något högre upplösning.

Början och slutet

Amiga 500 lanserades 1987. Huvudprocessorn, en Motorola 68000 på 7 MHz, var inte något speciellt för tiden, men Amiga hade andra fördelar som gjorde att den stod ut jämfört med PC. När Commodore gick omkull var fördelarna till stora delar redan borta. Vad hade hänt?

Början

A500 var en hyfsat billig dator. Dess konkurrenter på PC-sidan var huvudsakligen 286-datorer. Ja det fanns 386, men de var dyra. På en bra dag hade 286:an EGA-grafik. EGA kan se helt ok ut, men PC kunde inte flytta grafik snabbt. Datorns CPU behövde själv göra allt jobb med att rita och flytta grafik, och vare sig råstyrka eller minnesbandbredd räckte till för att göra det snabbt. Mjukt scrollande plattformsspel på PC ansågs vid denna tid vara mer eller mindre omöjliga.

The Colonel’s Bequest, ett Sierra-spel som hade ungefär så bra EGA-grafik som den någonsin blev. Men det är från 1989, och större delen av EGA-spelen såg inte alls så här bra ut. Jag lägger upp bilden för att jag gillar spelet.

På Amiga var det en annan historia. A500 hade specialchip för att hantera grafik, vilket gjorde att den var helt överlägsen på att snabbt rita upp grafik, och kunde även trixa med färger på helt andra sätt. Som snabb Youtube-jämförelse kan vi här titta på en samling PC-spel från 1987 och jämföra grafiskt med Amiga-plattformaren Turrican II (som visserligen inte släpptes förrän flera år senare men som gick utmärkt att spela på A500).

PC-spel 1987
Turrican II

Det var av nytta inte bara för spel, utan gjorde det också uthärdligt att tex flytta fönster i ett grafiskt användargränssnitt. Amiga kunde också, i praktiken mest i stillbilder, visa 4096 färger samtidigt i något som kallades för HAM-läge, vilket för tiden räknades som närmast fotorealistiskt.

Jag är inte dataingenjör och begriper inte allt, men när jag nu läser på om vad specialchipen gjorde blir jag riktigt imponerad av hur elegant de arbetade runt svagheterna hos den tidens CPU- och minnesteknik, och hur de med förhållandevis små medel kunde åstadkomma storverk.

Ljudet då? De flesta PC-datorer hade inget ljudkort och kunde bara pipa ganska ledset. Just 1987 kom de första(?) ljudkorten till PC riktade till spelare och liknande, men det var inget vidare i början. Amigan hade å sin sida inbyggt från början fyrkanaligt 8-bit stereoljud, vilket var lysande då. Exempel på det, utöver Turrican ovan, är musiken i spelet Chuck Rock eller Shadow of the Beast.

Exempel på Amiga-ljud: Chuck Rock. Inget särskilt som spel, mest känt för musiken.
Shadow of the Beast. Snyggt och bra grafik. Rysligt svårt.

Mer? När A500 lanserades hade PC inte ens kommit till Windows 2.0. Jag har dålig uppfattning om hur stort genomslag Windows 1.* hade, men törs påstå att det var mest MS-DOS som gällde – krångligt, dåligt och textbaserat. Amiga å sin sida hade ett grafiskt användargränssnitt och ordentligt stöd för multitasking, för att inte tala om sådana saker som att inte behöva begränsa filnamn till 8+3 tecken och inga idiotiska minnesgränser på 640 kB. I dag skulle det ses som svårt föråldrat men då var det överlägset både MS-DOS och Windows.

Det fanns, kort och gott, 1987 och flera år framåt flera goda skäl för en hemanvändare att se Amiga som ett bättre val än en PC.

Slutet

När Commodore gick i konkurs 1994 var Amigans fördelar gentemot PC som hemdator i stort sett borta. PC hade fått ordning på sin grafik. Där fanns nu snabba bussar och grafikkort för PC hade delvis motsvarigheter till Amigans specialchip. Det som inte löstes med specialchip kunde ofta lösas med råstyrka. Att snabbt skyffla grafik var nu ett löst problem på PC-sidan. Vad Amigan lyckades med i början var ju mycket att med smarta lösningar jobba runt bristen på råstyrka. Den fördelen spelar mindre roll om det inte längre är någon större brist på råstyrka. Amigan, som länge varit jämförelsevis billig, var inte heller längre billig. På bara några år hade priserna på PC sjunkit dramatiskt.

Amiga kunde fortfarande hävda att man hade ett bättre operativsystem, men ett år senare kom Windows 95 som för de flesta privatanvändare kunde sägas stänga gapet. Utbudet av spel och andra program var också överlägset på PC-sidan. Det började helt enkelt bli svårt att svara på vilket problem en Amiga löste som inte en PC löste bättre, och/eller billigare. På så vis var det fullt logiskt att Amiga försvann. Men bara något år tidigare, när A1200 lanserades, hade det inte behövt vara fullt så självklart. Min tes är att där var fönstret fortfarande öppet för att en annorlunda konfigurerad A1200 hade kunnat framstå som klart mer attraktiv, och det är vad jag här ska argumentera för. Jag kallar den Amiga 1200 Dan, eller A1200D. Hade en A1200D kunnat rädda Amiga på längre sikt? Nej, antagligen inte. Men det är inte den längre sikten som är fokus här, utan det är just när A1200 kom. Skiftet 1992-1993 alltså. Yeeehaw!

Amiga 1200 och konkurrensen

En grundkonfigurerad A1200 omfattade

  • CPU: Motorola 68EC020 på 14 MHz. ”EC” betyder att den kan adressera max 16 MB minne, i praktiken mindre än så i en A1200. Det är inte helt enkelt att översätta CPU-prestanda mellan olika arkitekturer, men man kan säga att den här motsvarade en 386 av lite långsammare sort på PC-sidan.
  • RAM-minne: 2 MB chipmem, vilket i detta fall betyder ett 32-bitars minne på 14 MHz. Så långt så väl, det matchar datorns CPU. Problemet är att samma minne används för grafik och ljud, vilket gör att 020-processorn blir svulten på minnesbandbredd. För många uppgifter kunde man räkna med att CPU-prestandan i stort sett halverades jämfört med om den också haft tillgång till så kallad fastmem, snabbt minne exklusivt för CPU. Den var fortfarande ungefär dubbelt så snabb som en A500, men hade potential för ytterligare en fördubbling.
  • Grafik: De ursprungliga OCS/ECS-grafikkretsarna uppgraderades till AGA, som lanserats några månader tidigare i proffsdatorn Amiga 4000. AGA var inte något revolutionerande, utan snarare en vidareutveckling av OCS/ECS. Förbättringarna tillät fler färger, upp till 256 i normala grafiklägen (som den då etablerade PC-standarden VGA), och upp till 262000 färger i det vidareutvecklade HAM-formatet. Denna gång var det dock inte fråga om att utklassa den grafik som fanns i vanliga PC-datorer; det handlade nu i stället om att komma ikapp. Man hade fortfarande fördelar i hur snabbt grafik kunde flyttas men de var under snabb erosion.
  • Ljud: Samma ljud som i A500. Lite av en besvikelse men inte en stor nackdel. Det var fortfarande konkurrenskraftigt mot ett Soundblaster-kort, som var vanligt hos PC.
  • Lagring: här börjar det bli besvärligt. Ingen hårddisk som standard. Det fanns intern plats för en AT-hårddisk (där AT är det gränssnitt som dominerade hemma-PC), men av platsskäl bara för 2,5″-storlek på disken. Det var den storlek som användes i laptops. De diskarna var dyrare och långsammare än de 3,5″-hårddiskar som var standard för stationära datorer. Vad som fanns i A1200 var en floppydiskläsare för double density-disketter som rymde 880 kB – detta då high density-disketter på närmare det dubbla var det vanliga hos PC.
  • Ett tillsnyggat och uppgraderat operativsystem.

Priset för en baskonfigurerad A1200 var ca 5000 kr. Den gick att uppgradera med annan CPU, mer minne och lagring, men baskonfigurationen är viktig för den blir baslinjen utvecklare kan utgå från att användarna har.

Tittar man på specarna ser det väldigt mycket ut som att Commodore helt enkelt ville släppa en bättre A500. Och det gjorde de – snabbare CPU, mer minne, uppgraderad grafik, och Bob är vår farbror? Nja. Amigan levde inte i ett vakuum. Det var ju det här med konkurrensen från PC-sidan.

Året före A1200

Så hur såg konkurrensen ut? Bara ungefär ett år tidigare såg det rätt bra ut för Amiga. Jag vänder mig till JET Datorhandbok 91/92, där det finns priser. Jag visste väl att det var en bra idé att spara den i bokhyllan alla dessa år! Jag vet inte hur de låg i pris mot andra, men det lär ge en fingervisning om prisläget. Vad som inte framgår är mer precis när dessa priser är satta, men vi får anta att det är lite drygt ett år innan A1200 lanserades. När ni läser och fröjdas åt priserna, kom ihåg att de är exklusive moms, som den smutsiga seden var på den tiden. Vi börjar med en titt på en 286-dator.

286:a i samma liga som A500

Jag tittar här på vänstra priskolumnen som är utan skärm. -1 betyder utan hårddisk, -4 är med 45 MB hårddisk och -11 är 114 MB hårddisk. Det gäller för samtliga datorer jag visar från denna katalog.

En 12 MHz 286 är i samma prestandaklass som den 7 MHz 68000 som satt i A500. En A500 utrustades typiskt med 1 MB minne men hade ingen hårddisk. Denna 286-dator har ett VGA-kort som kan avrundas till att kunna visa snyggare bilder än A500 (undantaget HAM-läget) men också göra det mycket långsammare. För detta ville JET ha drygt 11000 kr inkl moms, och då ingår ingen mus och absolut inget ljudkort. Det är mer än dubbelt så mycket som en A500 med 1 MB minne kostade vid samma tid. Bra Amiga-läge!

Om man kliver upp en klass då? Från samma katalog, här en 386 SX-20.

386 SX-20, prestandamässigt liknande en grundutrustad A1200.

En 386SX hade bara 16-bitars databuss, nedskalat från 32 bitar på 386DX. Den var alltså bandbreddssvulten, inte på precis samma sätt som en grundutrustad A1200 men till liknande effekt. Handviftande påstår jag att den här avseende CPU-prestanda liknar en A1200. Den har lika mycket minne. Inte heller här ingår mus eller ljudkort. Utan hårddisk och inklusive moms – drygt 16000 kr. Tre gånger så mycket som en A1200 skulle kosta vid lansering ungefär ett år senare ut. Ser lovande ut för Amiga!

När vi ändå håller på, ta en titt på nedanstående 386-dator. Den har en 386DX-processor och 4 MB minne. Ni minns kanske att jag ovan nämnde att A1200 hämmades av för lite/långsamt minne och ingen hårddisk? Antag att A1200 också varit försedd med 2 MB fastmem (dvs totalt 4 MB RAM) och en 40 MB hårddisk. Då skulle den, sett till lagring och CPU-prestanda, varit ungefär likvärdig den här:

386DX-20, ungefär motsvarande prestanda som en A1200 med 2 MB fastmem.

Priset för den konfigurationen landar på 26000 kr. Vad motsvarande i en A1200 skulle kosta återkommer vi till, men några 26000 kr skulle det knappast blivit.

Ja, det fanns en 486-33 att köpa också. Den kostade med 140 MB hårddisk nästan 70000 kr.

Det ingick MS-DOS, men Windows fick man köpa separat om man ville ha det. Vilket Windows då? Ja Windows 3.0 hade släppts vilket förvisso var bättre än 2.* men vi hade alltså inte ens Windows 3.1 än. Ouch.

Vid lansering

Men när A1200 lanserades i skiftet 1992-1993 var läget ett annat. Jag har kollat annonser i mina gamla Amiga-tidningar; några har jag kvar men här har jag använt mig av guldgruvan DMZ Digitaliseringsprojekt. Nedanstående annons är från samma nummer som A1200 presenteras i.

Del av annons samtida med A1200 lansering. Priser exkl moms.

Det finns flera jämförelser man kan göra här. Jag koncentrerar mig på två.

  1. Den billigaste datorn kostar 6250 kr inkl moms. Jämför man med SX-20 med 40 MB hårddisk 1-1,5 år tidigare så kostade den 21000 kr. Den nyare har dessutom lite snabbare CPU, bättre grafik OCH en mus. Som sagt, detta är enstaka annonser och kanske inte exakt återger prisutvecklingen men jag tror inte att ett företag tog dubbelt så mycket för sina datorer som något annat företag gjorde. Denna dator borde alltså ge ungefär samma CPU-prestanda som en A1200.
  2. En 386 DX-40 med 4 MB minne och 40 MB hårddisk gick på 8100 kr inkl moms. Den är rejält mycket snabbare än en A1200.

Man får komma ihåg dels att här ingår inget ljudkort. Man fick punga ut med i runda slängar 2000 kr för ett ljudkort och då kunde man fortfarande hävda att Amiga hade bättre ljud. Dels att Amiga fortfarande var bättre än dessa på att flytta grafik. Ett spel som Pinball Fantasies tror jag inte skulle vara njutbart på en av 386-maskinerna.

Pinball Fantasies på Amiga 500, min favoritbana. …favoritbord? Vad säger man?

Men det hände andra saker på grafikfronten också. Förutom att det numera var vardagsmat med 256 färger i PC-spel handlade grafikprestanda inte bara om att snabbt scrolla 2D-grafik. Det blev mer och mer vanligt med 3D-grafik, oftast vektorgrafik med nakna polygoner men ibland med texture mapping också. Det var Amiga inte bra på. Dels behövdes mycket CPU-kraft, vilket PC började få ett väsentligt övertag på. Dels – och nu kommer jag in på ett ämne jag inte kan hävda att jag behärskar – missgynnades Amiga av hur grafiken organiserades i minnet. Amigans grafik låg organiserad i bitplan, dvs en bild med 5-bitars färg låg i minnet först hela bildens första bit, sedan hela bildens andra bit och så vidare. Det kunde ha fördelar för att scrolla grafik, men vid texture mapping var det mer fördelaktigt att som på PC ha alla fem bitar för en pixel samlade på en plats i minnet.

Slutligen ingår i annonserna ovan inget operativsystem. Räkna med runt en tusenlapp för DOS och Windows. Vid det här laget hade Windows 3.1 släppts. Yay?

Sammanfattningsvis – vi lägger på 3000 kr för ljudkort och Windows. Vi får då

  1. 386SX-25, 2 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 9000 kr.
  2. 386DX-40, 4 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 11000 kr.

Så, ja. Nu vid A1200-släppet ser det verkligen annorlunda ut jämfört med JET-priserna från tidigare år. Visst gick det att få en A1200 billigare än datorerna ovan, men ville man verkligen köpa en ny dator utan hårddisk? Programmen blev större och större och det började bli plågsamt att sitta och jonglera disketter. Tyvärr blev A1200 med hårddisk dyr, tack vare 2,5″-formatet. Här del av en annons från pålitliga gamla Syscom, några månader efter A1200-lansering:

Dyra hårddiskar till A1200.

En disk på 20 MB var alldeles för liten, 40 MB bör ses som ett minimum. Och då är vi uppe på 7400 kr för A1200. Ja det är fortfarande mindre än PC-datorerna ovan. Men den där DX-40 börjar se rätt lockande ut va? Särskilt om man tänker på att den baslinje som utvecklare ser är en Amiga utan hårddisk.

A1200D

Nu kommer vi till inläggets raison d’être! Vad skulle Commodore ha gjort i stället? Hur skulle en Amiga 1200 Dan edition, en A1200D, ha sett ut? Utan att ägna sig åt fria fantasier om icke existerande hårdvara? Och vad skulle en sådan ha kostat? Jo det ska jag tala om för er. Och jag gör det i en punktlista i samma ordning som A1200 listades ovan.

  • CPU: Det var säkert så att Commodore fick sina 68EC020 @ 14 MHz billigt, men det dög helt enkelt inte. Vad man i stället borde tagit kan man ha olika och välmotiverade åsikter om, men jag slår på stort och säger att man borde slängt in en 40 MHz 68030. En 68030 var inte jättemycket snabbare per klockcykel än en 68020, men snabbare var den, och den hade dessutom inbyggd logik för minnesskydd, så att multitaskande program inte kunde skriva över varandras minnesareor. Den logiken tillät också virtuellt minne. Det fanns en billigare 68EC030 utan denna logik men prisskillnaden var inte gigantisk. Vi kör på 68030 @ 40 MHz och håller i bakhuvudet att billigare alternativ finns. En sådan CPU bör slå även en 386 @ 40 MHz om den paras med rätt minne. Och den lär, beroende på program, vara något i stil med sex gånger snabbare än en standard A1200.
  • RAM-minne: det var hål i huvudet att släppa A1200 med bara 2 MB långsamt chipmem. Vi slänger in 2 MB fastmem också, så kan vår 030-CPU få sträcka på benen och vi är inte så begränsade av totala mängden minne. 4 MB totalt, vilket täcker även grafik, skulle inte varit överdådigt men det hade i alla fall varit anständigt.
  • Grafik: Commodore hade egentligen tänkt släppa en mycket mer uppgraderad grafikkrets kallad AAA (har jag för mig). Men det sket sig och det blev AGA som halvmesyr. För grafiken säger jag att AGA som grund får duga. Jämfört med Super-VGA börjar det se fattigt ut men på kort sikt tror jag det hade kunnat hålla ställningarna. Det borde om inte annat ha varit ganska lätt att konvertera PC-spel på 320×200 pixlar i 256 färger – typiskt för tiden – till Amiga. Men en sak behövde verkligen åtgärdas, och det var AGA-grafikens svårighet för 3D-grafik. Det här hur grafiken låg organiserad i minnet. Och det fanns en lösning! Det fanns i alla fall en lösning några månader senare, när Commodores CD32-konsol lanserades. Jag tänker ta mig friheten att säga att det var så nära i tid att jag tar med mig lösningen till A1200D. En CD32 var i princip en A1200 fast i konsolformat och med en CD-läsare i stället för diskdrive. OCH med Akiko-chipet. Akiko var en hårdvarulösning på 3D-grafikproblemet. Med det hade man i praktiken kunnat välja om man ville ha fördelarna av det ena eller andra sättet att sortera grafikminnet och Amiga hade haft lättare att klara sig i 3D-speleran, samtidigt som man – det är i alla fall vad jag tror – skulle behållit sin överlägsenhet för snabb 2D-grafik i spel tills 486-datorer med grafikkort på VESA Local Bus blev normen.
    Uppdatering: efter diskussioner som följde på detta inlägg har det visat sig att Akiko-chipet inte var så bra som man kunde tro. Det skulle göra stor skillnad på en 14 MHz 68020, men en 40 MHz 68030 skulle kunna göra jobbet lika snabbt eller snabbare själv.
  • Ljud: Ljudet var okej. Det kunde få vara som det var. Funkade fint för vanliga hemanvändare.
  • Lagring: Commodore hade behövt släppa kraven på små nätta yttermått. Att bara ha plats för 2,5″-disk var ett jättedåligt beslut. Så, gör datorn lite större. Ha (minst) en plats för en vanlig 3,5″ hårddisk. Och leverera som standard med 40 MB. Kanske större, men jag väljer 40 MB för att hålla nere priset. I verkligheten såldes A1200 med olika storlekar på hårddisk, men golvet skulle ha varit 40 MB, inte 0 MB.

Vad skulle kalaset kostat då? För CPU och minne vänder jag mig här till en väsentligen samtida annons, återigen från Syscom.

Priser på 030-CPU och minne, DMZ nr 4 1993

De säljer där ett turbokort till A500/2000 med 030 på 40 MHz och 2 MB minne för 5300 kr, och detta är inklusive moms. Rimligen skulle nettopriset för att stoppa in det i A1200D varit lägre, dels för att Commodore borde kunnat få lägre priser på större volymer, dels för att turbokortet antagligen innehåller komponenter som inte skulle behövas om CPU och minne var del av datorns grundkonfiguration, och dels för att Commodore då inte behövt köpa 020-processorn. Jag ansätter, rätt eller fel, att prispåverkan på datorn skulle varit 4500 kr.

Akiko-chipet tänker jag inte sätta någon budget för, det lär vara växelpengar. Men hårddisken då? Samma annons som har de A1200-samtida 386-datorerna listar också en 40 MB HDD – det lär vara den som sitter i dem – för 1395 kr plus moms, dvs 1750 kr.

Maskinen i sammanfattnoing blir alltså

A1200D: 68030 @ 40 MHz, 2 MB chipmem och 2 MB fastmem, 40 MB HDD, AGA-grafik med Akiko. Pris drygt 11000 kr.

Och kolla, den landar på nästan precis samma pris som vår 386 DX-40. Det är inte jättekonstigt. Det är liknande komponenter i. Så nej, det här är ingen knockout på PC. Det var svårt att åstadkomma vid denna tid, Amiga var redan på defensiven. Men det är en dator betydligt mer anpassad för 1993 än vad A1200 var.

Skulle inte en A1200D kannibaliserat på A4000 då? Jo, kanske det. Men knappast mer än A500 kannibaliserade på A2000. Men A1200D kanske var alldeles för dyr? Drygt dubbelt mot en A1200? Åter, kanske det. Men PC vann ju mot Amiga i slutändan och det dröjde väldigt länge innan man fick en användbar PC för 5000 kr. Det verkar ha funnits en betalningsvilja för datorer. Och en A1200D skulle, påstår jag, fortfarande sett ut som ett vettigt val för en hemanvändare. Inte bara som en uppgradering av A500, utan även mot snabba 386-datorer.

A1200D är förstås bara en av flera möjliga varianter. Jag tror det hade varit dumt med mindre hårddisk och mindre RAM. Men vill man få ned priset kan man fråga sig om en 40 MHz 68030 verkligen var helt nödvändig. Här finns hela spannet med en långsammare 68030 eller 68020 ända ned till att behålla den 14 MHz 68EC020 A1200 kom med. Där fanns sparpotential på bortåt kanske 3000 kr, plusminus, även om jag tror att det skulle varit fel att inte uppgradera processorn alls.

I långa loppet hade det knappast spelat någon roll, jag har väldigt svårt att se att Commodore i längden hade kunnat behålla Amiga konkurrenskraftig. Men du som läser det här har eller hade antagligen en soft spot för Amiga. Just 1993, hade inte en A1200D känts lockande? Särskilt med vetskapen att den skulle utgöra en bas för utvecklare att sikta på?

Klart den skulle.

Vem kan man lita på

lördag 16 april, 2022

I mitt flöde, där det diskuteras en del om svenskt Nato-medlemskap, ser jag återkommande två frågor som används som argument mot Nato; frågor som jag menar inte är helt genomtänkta. Här ska jag förklara vad jag menar. Det gäller dels att artikel 5 i Nato-stadgan ser rätt frivillig ut när allt kommer omkring, och dels att man inte vet vem som är president i USA om några år.

Artikel 5

För att gå till källan, man kan läsa om artikel 5 här. Vad som specifikt ofta citeras är cirka

The Parties agree that an armed attack against one or more of them (…) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that [they] will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force

Och fokus är på det där sista, such action as it deems necessary, vilket då tolkas som att artikel 5 är frivillig och inte alls någon försvarsgaranti.

På ett sätt är det korrekt. Nato-medlemmar har inte en röd Nato-knapp i sitt regeringskansli, som när man trycker på den gör så att det med full automatik teleporteras in en robotarmé från något mystiskt Nato-lager. Militär hjälp kommer alltid kräva en politisk vilja hos den som ger den. Det skulle därvidlag inte hjälpa om det stod i artikeltexten att man måste skicka militär hjälp, för vad kan det betyda? Om man skickar en naken 80-årig gubbe beväpnad med en mynningsladdad musköt, har man skickat militär hjälp då?

Det som spelar roll är att man inom Nato offentligt föresatt sig att hjälpa varandra. Man har också planerat för det, och man har övat för det. Man har byggt sitt kollektiva försvar på de förutsättningarna; förutsättningar som gör att den som ger hjälp själv räknar med att bli hjälpt om det behövs. Det finns alltså, planering oaktat, en hel del självbevarelsedrift i att Nato-länder hjälper andra Nato-länder. Det är en enorm skillnad på förutsättningar för att få hjälp i ett sådant läge, jämfört med då ingen i förväg lovat att komma (utan tvärtom många gånger explicit sagt att försvarsgarantin endast gäller medlemmar) och det inte ingår i den gemensamma försvarsplaneringen. Att ge och ta emot militär hjälp på ett effektivt sätt under krig är komplicerat och något som inte vinner på att improviseras under politisk tvekan.

Man kan absolut säga att det inte finns någon 100 % automatisk garanti att få hjälp om man är med i Nato. Man kan också säga att det inte kan uteslutas att man som icke medlem skulle få hjälp av någon. Likväl är det två fundamentalt olika lägen. Det tror jag att de flesta förstår, om man tänker tanken ut och inte bara stannar när man läser as it deems necessary.

Beroende av USA

Vem är president i USA om tre år? Tänk om det är Trump? Han är ju Putins springpojke och gillar inte Nato. Är det verkligen klokt att göra sig beroende av USA genom att gå med i Nato?

Frågan har en poäng men hamnar likväl fel, av åtminstone två skäl.

Det första skälet är att Nato är mer än USA. Givetvis har USA ett stort informellt inflytande i Nato, i kraft av att ha den absolut största militära styrkan. Men det är inte USA som bestämmer allt i Nato. De två senaste generalsekreterarna har kommit från Norden – sedan 2009, närmare bestämt. Jag har själv, låt vara i blygsam skala, varit med på Nato-möten där USA inte ens varit representerat. Och ja, det var före Trump. Nato funkar inte så att det är USA som bestämmer allt.

Det andra skälet blir snabbt uppenbart när man tittar på hur Sverige sköter sin säkerhet i dag. Ett ofta upprepat mantra är att vi försvarar oss i samarbete med andra. Som en tungt vägande del av detta har vi med bilaterala överenskommelser (dock inga försvarsgarantier) knutit oss nära till – USA. Inte till det bredare Nato, utan just till USA. Den som oroar sig över USA-beroende vid ett Nato-medlemskap borde alltså var än mer orolig i dag. Det är i dag vi är beroende av vem som är president i USA. Ett Nato-medlemskap ökar inte vårt USA-beroende; det minskar vårt USA-beroende.

Klart skepp

söndag 3 april, 2022

Man kan säga att vi, givet deras moderna historia, inte borde vara förvånade – men jag är ändå tagen av omfattningen och bestialiteten i de krigsbrott Ryssland samstämmigt rapporteras utföra i Ukraina. Det är ett brett spektrum av avsiktlig beskjutning av civila mål inklusive sjukhus, massavrättningar av civila och våldtäkter, inklusive av barn. Tortyr – inklusive av barn. En del uppdagas inte förrän ryska trupper drar sig tillbaka, och mer lär komma. Det här är inte enskilda soldater som överreagerar i stundens hetta. Det är systematiskt, avsiktligt och storskaligt. Det är jämförbart med grymheter som ryska och tyska krigsmakten gjorde sig skyldiga till under andra världskriget, och det är skäligt att börja utreda i termer av folkmord.

Jag vill att alla förstår att inför detta finns ingen neutralitet. Det finns ingen alliansfrihet. Ryssland måste besegras militärt i Ukraina, och Väst måste hjälpa dem att lyckas med det, hjälpa dem tills det har lyckats.

Några slutsatser tycker jag bör dras för Sveriges räkning.

  • Ja, Sverige ska gå med i Nato. Både för vår egen säkerhet och för att kollektivt bidra till Europas säkerhet. Jag har numera väldigt litet tålamod med invändningar som går ut på att vända andra kinden till.
  • Sverige rustar upp nu, och det är bra, om än både sent och långsamt. Mycket handlar om regementen och armén. Det är inte fel i sig. Men givet hur Ryssland beter sig i Ukraina är det enormt viktigt att i möjligaste mån förneka Ryssland möjlighet att över huvud taget etablera sin armé på svensk mark. Ärligt talat tror jag inte att det är helt möjligt, om Kreml verkligen bestämmer sig och överfaller överraskande, men målet måste vara att förneka dem möjligheten att ta vägen över Östersjön.
  • Det är som att många tror att vi har något magiskt skydd i Sverige mot att bli överfallna, pga… Olof Palme, eller nå’t? Vi måste sluta tro det. Om Kreml bestämmer sig för att det ligger i deras intresse att överfalla Sverige – exempelvis som ett led i att ge sig på baltstaterna – kommer de inte låta sig hejdas av att Sverige minsann gillar fred.
  • Sanktionerna mot Ryssland bör stärkas och får absolut inte lyftas i händelse av fredsavtal. Vid det här laget är det bara dumbommar som är beredda att lita på Kremls fredliga avsikter. Målet med att upprätthålla sanktionerna är inte att framtvinga regimskifte, det brukar inte lyckas, utan att försvåra och fördröja för Ryssland att ladda om. Rysslands förmåga att framgångsrikt föra krig måste undertryckas.

Vad gäller att hejda ett ryskt anfall redan på Östersjön – jag ska inte säga exakt vad det kräver i militära termer, mer än att vår förmåga till sjöss helt uppenbart måste förstärkas. Fast jag känner att jag kan säga: TVÅ ubåtar, Sverige? Really? Tycker vi det känns lagom? Och hur få korvetter, sade ni?

Elaka tungor kan invända att jag jobbar på ett företag som livnär sig på militär förmåga till sjöss och att jag är part i målet här. Jo, det är sant, fast jag tycks ha jobb för överskådlig framtid ändå, om man ska tro orderingången och mängden offertförfrågningar. Och jag tycker nog att alla svenskar har ett väldigt tydligt intresse i detta.

Sanktionerna mot Ryssland, då? Kan inte de skada oss själva också? Jo, det kan de, och det kommer de göra – på kort och medellång sikt. Men det är inte en bra idé att sälja rep till bödeln. Och vad jag tycker om att Europa envisas med att lägga ned kärnkraft så vi gör oss beroende av rysk gas vet nog redan långvariga läsare. Men i slutändan så är detta krig. Det utkämpas militärt bara i Ukraina, och förhoppningsvis kan det förbli så. Det primära syftet med att bygga upp svenskt försvar är att avskräcka från krig. Men vi deltar redan i kriget, bara just nu inte med soldater.

Abundance of Onslaught

torsdag 10 mars, 2022

I dag meddelade regeringen att man vill lägga 2 % av BNP på försvaret, samma siffra som alliansoppositionen krävt. Här tänker jag påstå att försvarssektorn kan omsätta tillskottet omedelbart, det behöver inte rampas upp under lång tid.

Varför skriva ett sådant inlägg? Jo, jag tycker 2 % är en bra nivå. Tillsammans med ett Nato-medlemskap tror jag det ger en rimligt krigsavhållande effekt. Men regeringen har inte sagt NÄR de ska upp till 2 %. Ett skäl till det kan vara att man inte hunnit titta på saken ordentligt än. Men regeringen har också i många år sagt att försvaret inte i närtid kan omhänderta stora tillskott. Det har aldrig varit sant och det skulle inte vara sant i dag heller. Av den anledningen skriver jag det här.

Jag tänker i stort sett bara prata om materielanskaffning för det är vad jag vet något om, fast det finns uppenbara och produktiva sätt att omsätta pengar på personalsidan också.

Jag påstår alltså att det går att redan i år på ett produktivt sätt omsätta massa materielpengar. Det bygger dock på tillförsel av inte bara medel, utan även tillförsel av politisk vilja. För ska man i en sådan grad raska på materielanskaffningen krävs att man frångår mycket av de normala processerna, och det kommer icke hända utan politisk signal uppifrån.

All anskaffning kan inte snabbas upp jättemycket. Saker som ska nyutvecklas kan inte köpas hur fort som helst. Det lär huvudsakligen vara att köpa mer av sådant vi redan köpt. Och det lär inte vara mycket sådant som faktiskt kan levereras i år. Men! En sak man faktiskt skulle kunna göra är att betala åtminstone delar i förskott. Hej, vi vill ha tiotusen bildförstärkare till, här är en påse guld så länge. Det är inget FMV normalt gör men det kan göras om man verkligen vill.

”Men Dan, varför betala i förskott? Det är väl prylarna man vill åt, inte att betala pengar?” Ja, och jo. Det är sant att försvarsförmågan inte ökar bara för att vi skickar ut pengar. Men det är också sant att vi nu talar om en årlig budget på någorlunda fast summa. Om budgeten inte ökas nu för att vi ändå inte får leverans förrän nästa år så kommer betalningen nästa år då konkurrera med andra saker i nästa budgetårs tilldelning. Betalar man i förskott kan man snabbare använda ökad budget.

Det finns fler sätt att göra det här. I stället för att betala i förskott skulle man kunna låta FM/FMV behålla överblivna pengar från ett år till ett annat. I dag måste allt sådant lämnas tillbaka. Låter man pengarna stanna inom området uppnås väsentligen samma sak. Det finns för- och nackdelar med båda metoderna.

Ja och sedan måste som sagt FM och FMV tempoväxla en hel del för att kunna hantera pengarna. Där finns en del att jobba med. Nu har jag inte jobbat överallt på FMV och inte alls i FM och det kan skilja sig en hel del åt på olika ställen bara inom FMV, men det jag såg var en organisation präglad av revirpinkeri och oförmåga att fatta beslut. Jag säger inte att det präglade varje enskild medarbetare, det gjorde det inte, men det fanns så mycket av det att det präglade organisationen. Sådant duger inte om saker ska åstadkommas på kortare tid. Jag hoppas verkligen man reder ut det.

Men i alla fall, mitt huvudbudskap: det går att omhänderta budgetökningen redan i dag. Men det kräver en politisk vilja att jobba på annat sätt än i lugn fredstid med oändliga tidshorisonter. Finns den viljan?

(Den skarpsynte läsaren ser att jag för detta inläggs titel valt ett skeppsnamn inte från The Culture, men väl från GFCF i Culture-serien; ett Deepest Regrets class capital ship i boken Surface Detail.)

Favorit i repris

lördag 26 februari, 2022

En fördel med att ha skrivit om försvarsfrågor tidigare är att jag inte alltid behöver skriva nytt nu, för det gamla gäller fortfarande. År 2015 skrev jag en motion till Centerpartiets partistämma om att Sverige bör gå med i NATO. Frånsett att jag inte längre arbetar på FMV är den fortfarande aktuell, nästintill i sin helhet. Vissa passager ser ut som om jag lagt till dem nu i veckan, men allt är från 2015.

Du som läser det här har kanske inte funderat jättemycket på NATO. Det behöver man inte göra. Men ska du delta i någon form av NATO-diskussion så, ja, du avgör förstås själv vad du vill läsa och vad du inte vill läsa. Men jag tycker det här kan vara en bra början. Jag återger motionstexten nedan.

Svenskt medlemskap i NATO

Ett medlemskap i NATO är inte tillräckligt för att Sverige i händelse av ofred ska kunna försvara sitt territorium, men det är nödvändigt. Alternativen är antingen att avhända sig möjligheten till ett fungerande territorialförsvar, eller att satsa enorma summor på att bli helt självtillräcklig.

Svensk försvarspolitik måste i första hand syfta till att hävda svenskt oberoende. Som försvarsmakten ser ut i dag har vi tyvärr små möjligheter att göra det. Det är inte en fråga aktuell bara för krig, utan även för att undvika att hamna i krig, samt för att möjliggöra att föra en självständig utrikespolitik utan att tassa på tå kring argsinta grannar.

Att på egen hand bygga upp en försvarsförmåga tillräcklig för att vid ett angrepp hävda Sveriges territorium skulle ta mycket lång tid och kosta enorma summor, om det ens är praktiskt möjligt. Ska vi vara någorlunda rimliga måste vi ha hjälp utifrån. Det är inget kontroversiellt med det; det framgår ur vår solidaritetsförklaring, en central den i den svenska säkerhetspolitiken. Vad som inte framgår är vem som ska komma och hjälpa. Ingen har kunnat förklara vem det skulle vara. Ingen har frivilligt anmält sig. NATO har artigt men bestämt meddelat att även om Sverige (liksom Ukraina, min anmärkning) är ett högt skattat partnerland är det endast medlemskap som ger några försvarsgarantier.
Svaret är enkelt: Ingen kommer komma. Ingen kommer riskera sina egna för ett land som inte ens försökt försvara sig självt.

Lyckligtvis är det här inte ett knivigt problem. Vi har redan ett nära samarbete med NATO – denna gång, efter kalla kriget, ett helt öppet sådant som vi inte försökt dölja för någon. NATO är inte perfekt, men den bästa existerande representanten för de liberala demokratier vi hör hemma hos. Vi har sedan ett par decennier slutat vara formellt neutrala. Ryssland betraktar oss som en de facto-del av NATO-sfären. När jag, som arbetar på FMV, haft tjänstemannakontakter med NATO-organisationer har jag stundom fått påminna dem om att vi inte är medlemmar.

Vi har redan del av nästan alla aspekter av ett NATO-medlemskap, förutom att vi valt att inte ta del av försvarsgarantin. Det är en olycklig avvägning. Att vara alliansfri är inte olikt att vara bostadsfri. Det kan fungera när vädret är vackert, men i bistrare tider är man oerhört utsatt.

Det är inte möjligt att i en motion gå igenom alla argument för och emot NATO. Det cirkulerar många direkt osanna påståenden, som att vi som NATO-medlemmar måste ta emot kärnvapen eller att vi måste delta i allsköns anfallskrig. Vad som är sant är att vi skulle anmodas att satsa mer resurser på försvaret. Det skulle dock vara nödvändigt i vilket fall som helst. De ansvarsfulla alternativen är inte att gå med i NATO och öka försvarsanslagen eller göra ingenting och ligga kvar på nuvarande nivå. Nej, alternativen är att gå med i NATO och öka anslagen, eller inte gå med i NATO och öka anslagen till hisnande nivåer.

NATO är inte en deus ex machina som befriar oss från egna ansträngningar. Även med ett NATO-medlemskap måste vi ha en egen försvarsförmåga, men med ett medlemskap har vi en realistisk möjlighet att ta den till en skälig nivå.

Centerpartiets linje har varit att NATO-medlemskap bör utredas. Att utreda är inte fel i sig, men NATO är inte en okänd storhet. Den information vi behöver är tillgänglig redan i dag, och det vi inte vet är sådant som skulle utkristallisera sig under förhandlingar om medlemskap. På det tidiga 90-talet hade en utredning varit befogad. I dag ter den sig mer som tidsspillan.

Vi borde ha ansökt om medlemskap för tjugo år sedan när omvärlden var lugn, men det är fortfarande bättre att göra det i dag än att vänta tio år till. Som vi kunnat se på senare tid kan säkerhetspolitiska realiteter förändras och försämras mycket snabbt.

It’ll be over by christmas

torsdag 24 februari, 2022

eller

Vad borde vi göra nu, i två delar. Nu när Kreml kraftigt ökar sitt krig mot Ukraina.

Ett: vi ska självklart gå med i Nato. Nato är inte i sig något mirakel. Vi kommer inte automatiskt vara trygga för att vi är med i Nato, och vi kommer inte automatiskt vara körda om vi inte är med. I båda alternativen är vi dårar om vi inte kraftfullt rustar upp totalförsvaret, för vi måste ha en betydande förmåga att klara oss på egen hand. Men Natomedlemskap medför en betydande avskräckningseffekt för en angripare. Det är inte en slump att Kreml krigar mot Ukraina och inte – ännu – mot baltstaterna. Jag tycker det är rimligt att säga att Natomedlemskap inte är tillräckligt, men att det är nödvändigt.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg med lång argumentation kring Nato. Vi borde vara förbi det vid det här laget. Den som vill läsa vad jag skrivit tidigare om det kan börja här.

Kreml säger rätt ut att man tar sig rätten att ha en intressesfär där man inte tänker tillåta de ingående länderna att fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut. Kreml säger också att Finland och Sverige ingår där. Vi borde självfallet i lugn och ro ha gått med i Nato på 90-talet eller allra senast på 00-talet. Men av återstående alternativ är i morgon det bästa. Kreml visar nu – åter – att man är beredd att ta till mycket våld för att hävda sin intressesfär. Vi kan ha en begränsad tid på oss att agera.

Det har länge varit uppenbart för den som verkligen lyssnat att försvarsminister Hultqvists motstånd mot ett Nato-medlemskap inte håller för säkerhetspolitisk granskning. Anledningen att han vidhåller detta motstånd är rimligen inte säkerhetspolitiskt, utan socialdemokratpolitiskt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av det svenska försvaret, men jag tror att han är ännu mer intresserad av att vara socialdemokrat. Man skulle kunna tro att S skulle ta sig samman hantera sin interna konflikt när så mycket står på spel, men hur man hanterade – eller snarare avstod från att hantera – energifrågorna under senare år indikerar tyvärr snarare att för S är det viktigaste alltid att ha internt lugn i regeringen eller partiet. Det är svårt ansvarslöst. Tyvärr motsätter sig S, V och MP ett Nato-medlemskap, och SD är fullständigt säkerhetspolitiskt opålitliga. Så det parlamentariska underlaget för ett Nato-medlemskap och dithängande frågor ser verkligen inte bra ut. Det förändrar inte att någon skulle behöva ruska om S och få dem att snap out of it och för en jävla gångs skull skärpa sig, det här är inte på lek längre.

Två: vi behöver tänka på vad vi ska göra om Kreml använder kärnvapen.

Vafan snackar han om, kärnvapen, nu har han (jag) väl ändå blivit knäpp?

Nä. Jag pratar inte om bombmattor med megatonbomber. Men Ryssland har både övat och talat om insatser med kärnvapen som en avkylande insats. Alltså, om man tycker att motståndaren biter ifrån för mycket, göra en begränsad insats med kärnvapen. För att visa att man menar allvar. Man tenderar att kriga som man övat och Ryssland har tidigare varit närmast förvånande öppna med vilken doktrin man i framtiden avser tillämpa. Det betyder inte att de faktiskt kommer använda kärnvapen. Ska jag gissa – och en gissning är det – så är sannolikheten för det låg. Men OM de gör det får inte resten av världen bli helt överraskade och inte veta vad man ska göra. Jag hoppas att rätt folk redan tänkt igenom det scenariot, eller i alla fall gör det nu. Det duger inte att gripas av panik då.

Det implicita underliggande temat här är: vi vill ha fred. Men om det är någon annan som inte vill ha fred, då blir det inte fred.

Den ljusnande framtid är vår

söndag 30 januari, 2022

På sistone har det höjts röster för att det svenska elsystemet borde tas över av staten. Som parti är det i skrivande stund V som är mest högljutt; de vill dessutom om jag förstår dem rätt bryta kopplingen till kontinentens elnät. Syftet ska vara att undvika jättehöga elpriser. Själv har jag i många frågor en marknadsliberal grundhållning, så det kanske förvånar att jag inte är principiell motståndare till det förstnämnda, att staten utöver elnätet ska kontrollera elproduktionen i större utsträckning än i dag. Hur kommer det sig?

I första hand regeringen, i andra hand riksdagen äger uppgiften att se till att Sverige har ett välfungerande elsystem. Med välfungerande menar jag att det ska vara

  • leveranssäkert
  • CO2-snålt
  • någorlunda samhällsekonomiskt effektivt på systemnivå.

Det finns fler parametrar man kan använda men ska jag välja tre tar jag dessa. Det primära är att regering och riksdag löser uppgiften. Om de löser den i offentlig eller privat regi är inte ointressant, men det är sekundärt. Och att uppgiften löses går inte att ta för givet. Vi är fortfarande, i Sverige, bra på att vara CO2-snåla även om vi kunde vara bättre, men de andra två parametrarna ser inte jättebra ut.

Att se statlig skötsel som en lösning i sig är dock ett misstag. Den elmarknad vi har i dag är till mycket stora delar statligt styrd. Staten har bestämt vad den vill belöna och vad den vill straffa och marknaden har agerat på det. Ett av våra stora problem i dag är brist på planerbar, CO2-snål produktion och staten har målmedvetet styrt mot att få bort sådan produktion. Om vi tänker oss att staten skulle ägt allt från början hade utfallet antagligen blivit snarlikt, eftersom samma politiska viljor skulle styrt även då. På vissa sätt skulle det varit värre, om vi dessutom som ibland föreslås hade garanterat låga elpriser. De enorma elpriser vi sett ett tag nu är inte någon olyckshändelse, utan en både förutsedd och önskad effekt av förd energipolitik. Det kallas efterfrågeflexibilitet, och tanken är att när elen blir dyr är det en prissignal som säger att man ska sänka sin förbrukning. När företag får slå igen produktionen är det precis som det är tänkt att systemet ska fungera. Alternativet, om man med samma elsystem var garanterad låga priser, är att ingen frivilligt sänker sin förbrukning och då har vi i bästa fall rullande strömavbrott styrda av staten, i sämsta fall kollaps av elnätet.

Men vore det inte bra att klippa kablarna till Tyskland, som gjort sig beroende av rysk gas, vilket Kreml nu gjort till ett vapen, och vilket bidrar till våra höga priser? Nja. Det är sant att Tyskland gjort bort sig ofantligt, men två saker bör sägas i samband med det.
För det första, att det Tyskland gjort är ganska precis vad det svenska styret har förespråkat, och de har hyllats för det, det är bara att de gjort det lite snabbare än Sverige. Alltså, där har staten gått in och pekat med fast hand, i väsentligen samma riktning som man styrt i Sverige, och det har blivit katastrof.
För det andra, att det svenska elsystemet bygger på att vi ska kunna importera el när vår egen produktion inte räcker till. Att det alltid kommer vara möjligt att importera när vi vill är långtifrån självklart, men det är i alla fall en grundbult i systemet. Klipper vi kablarna mot omgivande länder frånhänder vi oss den möjligheten. Det är ingen liten sak. Tilläggas kan också att bland det absolut mest klimatvänliga Sverige kan göra är att exportera CO2-snål el som tränger undan fossil produktion. Ska man klippa kablarna bör man veta precis varför man vill göra det, vilka konsekvenserna som kan förväntas och hur man tänkt hantera dem.

Just detta att man bör veta vad man gör är en sällsynt del av svensk energipolitik. Elsystem är komplicerade saker. Inte så komplicerade att de är omöjliga att styra, men man behöver veta vad man gör och hur åtgärder påverkar varandra. Vi har länge hanterat elsystemet med en politisk styrning mot mål som är irrelevanta eller kontraproduktiva sett till de tre portalparametrarna ovan, och som inte bekymrat sig särskilt om systemperspektiv. Hade man varit nämnvärt intresserad av ett välfungerande system skulle flera partier ha tagit fram eller efterfrågat någon form av plan för hur målen skulle kunna nås. Få partier har brytt sig om det. Det finns sålunda inga som helst anledningar att tro att vår situation i dag hade varit bättre om vi haft direkt statlig elproduktionskontroll i stället för politiskt styrd marknad.

Jaha, hur går det ihop med att jag säger att jag inte är principiell motståndare till statlig styrning? Jo, för att vårt primära problem är inte vem som styr, utan att den som styr saknar intresse för styrning av hela systemet. Den styrningen är det regering och riksdag som ansvarar för, och så länge de inte sköter uppgiften kommer vi ha problem, oavsett om det längst ut på linjen står privata eller offentliga aktörer. Börjar de slutligen sköta den, då blir det relevant att bråka om offentligt kontra privat. Men först då. Retoriska slängar i stil med ”marknaden tyckte inte det var lönsamt” och ”vill ni subventionera det och det” är i stort sett meningslösa tills det finns en systemtanke att ställa dem i relation till.

Brustna drömmars tirad

onsdag 6 oktober, 2021

Jag har lämnat Centerpartiet. Här, för den som undrar och för att jag är jag, sammanfattar jag varför.

Det är inte någon personfråga bakom utan handlar helt och hållet om C-politik på riksnivå. Jag ställer högre krav på ett parti för att jag ska vara medlem i det än för att rösta på det. En röst kan vara att man identifierat det minst dåliga alternativet, vilket i någon mening alltid är fallet i en demokrati. Men ska jag vara medlem ska jag också kunna representera partiet. Jag inser att det inte spelar någon som helst roll nationellt, men för mig är det ändå så att jag sätter mitt namn under partiet. Få tänkande människor håller med något parti om allt, men det ska ändå vara så att jag känner att jag kan stå för helheten. I tre punkter ska jag här visa varför jag inte längre kan göra det. Punkterna är inte i någon medveten inbördes rangordning.

Det blir långt. Som en operakaraktär som sjunger om sin död jättelänge. Den som bara vill ha en sammanfattning av sammanfattningen, hoppa till slutet! Där finns ett avsnitt som heter just ”Sammanfattning”.

Punkt ett: Hanteringen av pandemin.

Tidigt i år – om jag minns rätt på tidpunkten – gick Centerpartiet ut och meddelade att man ville tillämpa den då nya pandemilagen, kanske stänga lite köpcentra och se till att affärsinnehavarna fick ekonomisk kompensation. Nå, jag är inte pandemiexpert. Kanske hade det varit motiverat med lite nedstängning. Och kanske inte. Men jag är däremot liberal, och vill att inskränkningar av individers rättigheter tas på allvar – särskilt av ett parti som kallar sig liberalt. Jag, och inte bara jag, frågade därför partistyrelsen hur man gjorde avvägningen av individuella rättigheter mot förväntad vinst i kampen mot pandemin.

Jag tror inte att Folkhälsomyndigheten i varje enskilt fall fattar korrekta beslut, men om man som riksdagsparti vill avvika från expertmyndighetens rekommendationer förväntar jag mig att man förklarar på vilken grund man gör det och hur resonemanget ser ut. Jag tror inte heller att något politiskt parti fattar rätt beslut varje gång, men jag vill höra resonemanget. Även om jag själv inte kommer kunna avgöra om resonemanget är korrekt i sak ser jag det som en självklarhet att i alla fall få höra det innan man börjar inskränka människors rörelsefrihet. Och jag vill absolut inte att man bara ser det som en ekonomisk transaktion.

Partistyrelsen sade att man skulle återkomma med en förklaring av hur man tänkt. Det gjorde man aldrig, trots påstötningar. Om man inte räknar usla förklaringar som att det är ett allvarligt smittläge. Det var ett allvarligt smittläge, men en repressiv åtgärd kan inte motiveras av hur allvarligt läget är, utan hur bra man kan förvänta sig att den hjälper mot det allvarliga läget.

Jag uppfattade det som att det var partiets vice ordförande, tillika sjukvårdspolitiske talesperson, Anders W Jonsson som var primus motor bakom nedstängningspolitiken. I samma veva blev jag uppmärksammad på att han före jul suttit med i Vetenskapsforum Covid 19:s (hädanefter vetcov19) youtube-sändning. Hela klippet finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=deRSwMgbMrM
Jag kan inte ägna en massa plats åt att detaljerat granska vetcov19. Känner man inte till dem kan jag sammanfatta det till att de till det yttre är svåra att skilja från en påverkansoperation. Skärmdumpen här nedan exemplifierar hur det ser ut – och detta är saker som låg ute redan före Jonssons medverkan.

Ja, ni ser. Tortyr av äldre. Dödshjälp till de icke önskvärda. Det handlar om att utmåla svenska myndigheter som mördare. Samtalsämnen kan vara: går det att ställa Folkhälsomyndigheten inför rätta för sina brott mot svenska folket? Det ska självfallet vara tillåtet att vara kritisk till svensk pandemihantering, men här har det havererat fullständigt i konspirationer och galenskap.

Jag frågade Jonsson om hur han tänkte kring sin medverkan i deras kanal. Han menade att han visst inte höll med dem om allt och att han bemött mycket av vad de sade. Problemet med detta påstående är att jag har sett programmet, och han bemöter inte alls vad de säger, inte på något meningsfullt sätt. Flera rent hårresande påståenden från programledningen låter han passera utan kommentar. Tvärtom passar han utmärkt in i programmet. När jag påpekade detta – inte oartigt – slutade han svara.

Nu hoppar vi några månader, till nyligen. Jonsson säger att partiet vill se en förlängning av pandemilagen. Okej, precis som förut – vad vet jag, det kanske är välmotiverat. Men då vill jag veta hur man resonerat. Fråga till Jonsson. Svaret var att partiet har bedömt att det behövs. Vid fråga om hur bedömningen gått till uteblir fler svar.

Skandalen här är inte att vice partiordföranden inte har tid att mejla hur länge som helst med en gräsrot. Jag fattar att han har mycket att göra. Men att sätta sig i vetcov19-soffan är otroligt omdömeslöst, särskilt om man är vice ordförande och sjukvårdspolitisk talesperson. Och extra särskilt om man, som Jonsson, inte ens i efterhand går med på att det kan vara något problematiskt med det. Skandalen är också att ett parti som kallar sig liberalt vill gå fram med frihetsinskränkningar, i strid med expertmyndigheten, och inte ens tycker att de behöver argumentera för det. Tvärtom förväntar man sig att ”vi bedömer att” ska godtas av medlemmarna? Det kan vara bra att komma ihåg; det här är inte en partiledning som tar liberala värden på särskilt stort allvar. Vid första bästa kris verkar man kan kunna strunta i sådant.

Även om Jonsson varit den drivande i detta faller skulden på hela partiledningen som, av vilken anledning det vara månde, inte satt ned foten. Det spelar ingen större roll vilken anledningen var. Samtliga anledningar är underkända.

Punkt två: Hanteringen av slutförvaret.

Här har läsaren en god chans att veta vad jag talar om, eftersom det fått en del medial uppmärksamhet. Det rör sig om SKB:s ansökan om slutförvar av använt kärnbränsle, inklusive mellanlager, som lämnades in 2011 har jag för mig. Sedan har den granskats i diverse instanser och kompletterats efter behov dessa instanser pekade ut. År 2018 landade den på regeringens bord. Den hade fått grönt från både domstolar och Strålsäkerhetsmyndigheten så långt. Regeringen förväntades inte tillföra något i sak, utan bara svara på om det ligger i landets intresse att fortsätta arbeta med slutförvaret såsom det beskrevs i ansökan. Sedan vägrade regeringen behandla ärendet. Man kom med några saker man tyckte behövde kompletteras, vilket också skedde. Regeringen vägrade fortfarande behandla ärendet. Man kunde inte uppge något skäl till denna vägran, på direkt fråga sade de att ingen information saknades, men det är hundra procent uppenbart att det handlar om att om en regering med MP i ger klartecken för slutförvaret, då faller ett av MP:s centrala argument mot kärnkraften, nämligen att det inte finns någon lösning för slutförvaret.

Till slut blev frågan akut. Senast den 31 augusti 2021 behövdes ett beslut, annars bedömdes att processen inte skulle hinna fortsätta så att man kunde bygga något innan mellanlagret blev fullt. Då skulle en reaktor inte kunna återstarta efter våren 2024, och året därpå skulle nästan alla kvarvarande reaktorer inte heller kunna återstarta. Huruvida det redan hårt ansträngda svenska elsystemet skulle kunna klara sig med ett bortfall av ytterligare en reaktor till jämfört med i dag vet bara Svenska Kraftnät, om ens de. Men med en följande nedstängning 2025 kan vi med säkerhet säga att vi har kollaps av elsystemet, med i bästa fall rullande strömavbrott.

Vad regeringen gjorde var att de bröt isär frågan, sade ja till utbyggnad av mellanlagret och avvaktar med frågan om slutförvar. Därmed påstod man att man undanröjt risken för att reaktorer inte ska kunna starta. Det är lögn. Jag försöker inte förklara här precis varför, men precis som i stort sett alla remissinstanser sade så minskar ett sådant förfarande inte risken för stopp; tvärtom ökar risken markant, när man godtyckligt bryter isär en ansökan för ett sammanhållet system.

Jag menar att ett sådant beteende får inte riksdagen acceptera. Regeringen styr riket, men riksdagen kontrollerar regeringen. Regeringen vägrar göra sitt jobb, och det på ett sätt som ger okänt stor, men farligt stor, risk för kollapsat elnät. Jag förstår att man inte vill ha regeringskris ett år före ordinarie val, men politisk stabilitet under ett år är inte värt ett kollapsat elnät. Det räcker inte heller med någon KU-anmälan. Det här är inte en fråga om att vinna politiska poäng, utan att göra vad som krävs för att minska risken för elnätskollaps. Det är på riktigt nu.

Och vad som krävdes var misstroendevotum, till att börja med mot Per Bolund, och om det inte hjälpt, mot närliggande ministrar tills regeringen tar sig samman och gör sitt jobb. Det är uppenbart att det var C som hejdade misstroendevotum. Övriga partier utom V skulle tveklöst gått fram med det om de trodde att det fanns en majoritet i riksdagen. Men C ville inte.

Det är ett beteende jag inte kan fördra. Jag hävdar inte att man ska dra i med misstroendevotum för varenda fråga man inte gillar. Men nu är det en regering som arbetsvägrar och i och med det utsätter Sverige för en reell risk att elnätet kollapsar. Vad tror de händer då egentligen? Det skulle vara en enorm samhällskris. Jag kan inte påminna mig att någon regering under min livstid handskats så vårdslöst med så grundläggande samhällsfunktioner. Men C låter det passera. Vad är det då man tycker att man ska ha sina riksdagsmandat till? Typ, vi har ingen el men vi fick igenom lite arbetsmarknadsreformer? Det ger inte intryck av ett parti som tar sin uppgift på allvar.

Punkt tre: Hanteringen av energi och klimat.

Energipolitik och klimatpolitik är inte identiskt, men de är tätt sammanflätade. Sveriges klimatutmaning handlar till stora delar om att elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att man har tillräcklig mängd CO2-snål el. Inget av det är enkelt, men här är fokus på den senare delen. Det behövs ett elsystem som dels har hög leveranssäkerhet, dels är så CO2-snålt och på andra sätt så ofarligt som möjligt, och gärna får vara samhällsekonomiskt någorlunda optimerat också. Att få ett välfungerande elsystem till stånd är tekniskt och fysikaliskt mycket komplicerat, vilket inverkar på hur det politiskt bör hanteras. Många andra frågor är till sin natur övervägande ideologiska. Exempelvis, bör sexköp vara tillåtet eller inte? Bör vi tillåta privat drivna vårdcentraler? Det beror i väldigt stor utsträckning på vad man har för mål och värderingar. Men givet att man accepterar att elen ska ha hög tillgänglighet och låga CO2-utsläpp är det mycket teknik och fysik som sedan inte låter sig påverkas av någons värderingar. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för värderingar alls; Centerpartiet har värderingen att elsystemet även bör vara 100 % förnybart, vilket inte nödvändigtvis är tekniskt omöjligt – Sverige har ovanligt bra förutsättningar för förnybart – men definitivt kommer påverka utrymmet för lösningar, och även åt något håll den totala systemkostnaden.

Man kan som parti i princip hantera en så här tekniskt komplicerad fråga på två sätt. Antingen överlåter man den helt åt myndigheter att lösa, eller så kommer man med egna politiska styrmedel. Centerpartiet har valt den senare vägen. Man är mycket pigg på att komma med diverse styrningar, subventioner eller straffavgifter för olika kraftslag, för att styra i någon riktning. Men gör man det är man, som parti i riksdagen, med all rimlighet också skyldig att ha en uppfattning, en plan, för hur man ska nå sitt mål. Hur vet man annars att styrmedlen man inför leder i rätt riktning? Nä, det vet man inte då.

Här kommer vi till det stora problemet. Centerpartiet har ingen plan. Man har ett mål, 100 % förnybart, men ingen plan för att komma dit. Jag har följt partiet i den här frågan ganska länge och törs med absolut säkerhet säga att det är inte fråga om att man inte kommunicerat den väg man ser, utan man har ingen plan. Vad mer är, man tycker inte att det behövs någon plan. Alternativt, man tror inte att det går att ha en plan.

Vi pratar om Sveriges kanske största infrastrukturprojekt de närmaste tjugo åren. Det utökade elbehovet är enormt. Kostnaden, oavsett lösning, lär gå över 1000 miljarder. Men någon plan ska vi inte ha!

Efter att ha stångats med detta och angränsande frågor skrev jag till årets partistämma en motion, kallad ”Modellering av Sveriges elförsörjning”. Den är tre och en halv sida lång och finns för den som är nyfiken att läsa här (pdf): https://www.dropbox.com/s/3fnr8n7gpjbrg1g/Motion%20-%20Modellering%20av%20Svergies%20elf%C3%B6rs%C3%B6rjning.pdf?dl=0
Den beskriver frågan mer ingående än vad jag av platsskäl gör i det här inlägget.

Vad motionen i korthet går ut på är att den uppmanar partiet att på valfritt sätt skaffa sig en siffersatt modell för vilket elnät man vill ha. Alltså siffersatt både i omfattning och bedömd kostnad. Det vill säga, en plan. Självklart måste man kunna förändra planen under kommande år, det går inte att nu exakt säga vad som kommer vara optimalt om tjugo år – men det är så pass kort tid för att vara ett gigantiskt infrastrukturprojekt att vi måste utgå från vad som finns att tillgå i dag. Vi kan inte sitta och vänta på att några i dag okända tekniker ska dyka upp, i tid för att användas i stor skala och till låga priser.

Motionen kräver inte att partiet för egen maskin tar fram planen. Det är helt okej att be någon annan göra det, alternativt om man redan tycker att någon annan har tagit fram en plan som duger som utgångspunkt, peka på den.

Ingen kräver att en första plan ska vara perfekt. Men finns det en plan går det åtminstone att diskutera olika lösningar. Är vi inte nöjda med C-planen? Nä okej då får vi väl komma med något bättre då, eller allra minst förklara på vilket sätt den är fel. Centerpartiet undviker detta genom att inte ha någon plan, ingen uppfattning om hur målet ska nås. Man är förvisso pigg på att tala om att det ena kraftslaget är billigare än det andra. Bra! Fram med siffrorna då så kan vi jämföra! Men nej, inga siffror finns. Inget som går att ta på.

Partistyrelsens svar på motionen är struntprat av sådan rang att jag, av omsorg om partistyrelsens anseende, avstår från att återge det här. Svaret är också helt i linje med vad jag förväntade mig när jag skrev motionen. Styrelsen vägrar helt enkelt ur sig. Om framtidens elsystem kan vi inget veta. Någon plan går inte att göra.

Centerpartiet har i över 40 år varit mycket profilerat i hur Sverige ska få sin el. Man kastar in styrmedel efter styrmedel. Men man vägrar konsekvent att ta reda på hur en helhetslösning skulle kunna se ut, ens översiktligt eller som prognos. Låt vara att det inte är politiska partier som ska stå för den tekniska lösningen ned i minsta detalj, men det är det heller ingen som begärt. Regeringen och riksdagen skulle kunna liknas vid en styrgrupp för elsysystemprojektet. En styrgrupp som kommer med ständiga detaljstyrningar till projektgruppen, men inte ens ser någon poäng med att begära att projektet tar fram en plan för hur målet ska nås, den styrgruppen bör åka ut på öronen. Men det är precis så Centerpartiet tänker sig att grundläggande infrastruktur som Sveriges elsystem ska skötas. Det är oerhört oseriöst och ansvarslöst.

Exakt varför man gör på detta viset går inte veta med absolut säkerhet utan att vara inne i huvudena på partistyrelsen. Men jag tillåter mig en kvalificerad gissning. Det är ingen hemlighet att partiet som helhet avskyr kärnkraft. Den enda anledning som gör det rationellt att vägra att börja sätta siffror på saker är att man anar att det inte skulle se bra ut för en lösning som kräver 100 % förnybart. Eller med andra ord, man tycker det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att bekämpa växthuseffekt. Det måste inte vara det som är anledningen, men det är den enda existerande anledning som gör partiets agerande rationellt.

Det skulle inte behöva vara så. Man skulle kunna förespråka 100 % förnybart även om det ser ut som att det skulle bli dyrare än alternativen. Man skulle kunna säga att ”ja, det blir dyrare så här, men vi tycker att det är ett pris som är värt att betala för att slippa kärnkraften”. Jag skulle tycka att det var fel beslut, men det skulle i alla fall vara en hållning jag kunde respektera. Partiets agerande i el- och energifrågor i dag kan jag dock inte respektera. Den här motionen och dess avslag är inte hur jag upptäckt det, utan det är ett kvitto på vad som under lång tid blivit mer och mer tydligt – att när partiet får en rak fråga om man kan tänka sig att skaffa en plan så vägrar man.

Då är det dags att lämna.

Sammanfattning

Det finns ett tema här, och det är ansvarslöshet. Partiet beter sig som om ens politik inte får några reella återverkningar och att det som mest spelar roll är om något ser bra ut. Om det är inställningen man har, varför strävar man då efter att få styra landet? Och, för att sammanfatta för den som – fullt förståeligt – inte orkade läsa all text här ovan, de tre punkterna som får mig att lämna är

  • Partiet har i pandemifrågor uppvisat en vårdslöshet med individuella friheter jag inte accepterar från ett parti som vill kalla sig liberalt, och som motivering tyckt att vi ska nöja oss med ”vi bedömer att”. Man har också agerat grovt omdömeslöst med i vilka sammanhang man uppträder, och inte visat någon som helst insikt om detta ens i efterhand.
  • De två sista punkterna kan klumpas ihop till att partiet agerar destruktivt, oseriöst och ansvarslöst i både energi- och klimatfrågor, och detta på ett sätt som hotar att få allvarliga konsekvenser. Inte heller här detekterar jag någon som helst förändringsvilja hos partistyrelsen.

Var och en av de här punkterna skulle enskilt kunna vara tillräcklig för att lämna partiet. Tagna tillsammans blir det en nödvändighet. Det är för dåligt och för allvarligt för att bortse från.

Det betyder inte automatiskt att de är de objektivt viktigaste punkterna i C:s totala politik, eller att de har störst påverkan på människors vardag. Men det är tre punkter som är viktiga för mig och som jag inte kan ha överseende med för att jag kan tänkas gilla andra delar av politiken. Det är alltså inte heller så att jag härmed hatar Centerpartiet. Det finns andra delar av C:s politik jag tycker är bra, inte minst på lokal nivå, och andra delar jag tycker är mindre bra, vissa från senaste stämman. Det finns också en bunt människor i partiet som jag tycker både är bra och gör bra saker. Men jag går inte in på det mer just nu; det här inlägget är inte en genomlysning av C som helhet, utan det är ett inlägg som motiverar varför jag lämnar partiet.

Att jag lämnar Centerpartiet säger inte jättemycket om vad jag tänker rösta på i kommande val. Visserligen är det sant att de punkterna jag här räknat upp i ett bättre politiskt landskap skulle varit direkt diskvalifikation från en röst, helt enkelt för att de påvisar hisnande ansvarslöst beteende av partiet. Tyvärr har samtliga partier i riksdagen i senaste mandatperioden visat upp aspekter som för mig borde vara direkt diskvalificerande, så det är inte unikt för C. Jag ger mig inte in mer på det i det här inlägget, utan konstaterar återigen att ett medlemskap i ett parti för mig är något som kräver mer än en röst på ett parti.

Man skulle kunna hävda att det vore bättre att stanna kvar i partiet och försöka påverka i rätt riktning. Min bedömning är dock att jag inte har någon reell chans att påverka. Den enda effekten ett fortsatt medlemskap skulle ha vore att implicit ge den legitimitet jag har att ge åt politik vars summa jag inte kan sätta mitt namn under. Då är det rätt att lämna.

Jag gick med i Centerpartiet… ja, det var 2011 eller 2012, så det blev bortåt tio år som ofta varit intressanta, ibland roliga, ibland frustrerande. Ingen tänkande människa gillar exakt allt i ett parti. Men i slutändan ska jag som medlem och representant kunna stå för helheten, även om jag inte gillar alla detaljer. Det har på sistone, och främst då föranlett av punkterna här ovan, blivit uppenbart för mig att jag inte skulle kunna stå i en valstuga och försvara helheten längre. Ett parti är i grunden en åsiktsgemenskap, och om jag upptäcker att gapet mellan mina åsikter och partiets åsikter blivit för stort och inte tror att det kan överbryggas inom överskådlig tid, då bör jag ta konsekvenserna av det.

Lightly Seared On The Reality Grill

söndag 20 september, 2020

Till följd av politiskt utspel om att man ska sluta gynna förmånsbilar ser jag en massa missuppfattningar om förmånsbilar dyka upp. Hur förslaget är utformat vet jag inte, kanske finns det inte ens någon utformning än. Det oaktat tänkte jag ge mig i kast med att reda ut några saker. Brasklapp: reglerna kring förmånsbilar är komplicerade och det är fullt möjligt att jag själv missuppfattat något. Men då får ni väl säga till mig.

Jag kommer här i första hand att prata om personalbilar, eftersom det är reglerna för dessa jag kan bäst, men reglerna skiljer sig inte jättemycket från tjänstebilar. En personalbil är något arbetsgivaren kan erbjuda en anställd som strängt taget inte behöver bil i tjänsten. Det brukar vara kostnadsneutralt för företaget, dvs den anställde betalar leasingkostnaden på bruttolön och står för den ekonomiska risken.

En missuppfattning jag sett är att det bara är rika (eller högavlönade, den pejorativa terminologin är inte exakt) som har förmånsbil. Så kan det ha varit för länge sedan. Jag är inte närmare bekant med skattesystemet före den stora skattereformen 1991, men ungefär så här låg det till. Marginalskatterna på högre inkomster kunde till dess vara helt horribla, så att det var närmast poänglöst att gå upp i lön. Däremot kunde man komma runt systemet genom att erbjuda anställda förmåner som inte beskattades lika hårt, och bilar ska ha varit en av dessa. Då är det förväntat utfall att högavlönade är tungt överrepresenterade bland förmånsbilister. Men det här är länge sedan. I många år nu har beskattningen av förmånsbilar strävat efter att göra det kostnadsneutralt för den enskilde att ha förmånsbil, jämfört att själv köpa samma bil. Någon stark logisk koppling till ha hög lön finns inte längre.

En annan missuppfattning är att beskattningen av förmånsbilar skulle gynna tunga fossilbilar. Jag vet inte hur beskattningen såg ut när det var sant, men det har inte varit sant på länge. Dels har principen som sagt länge varit att det ska vara kostnadsneutralt jämfört med privatköp att ha förmånsbil. Om den anställde betalar leasingkostnaden med bruttolön beskattas hen sedan med en fiktiv löneökning motsvarande förmånen att ha kunnat betala på bruttolön.

Räkneexempel: Antag en marginalskatt på 30 % och en leasingkostnad på 1000 kr. Om man betalar leasingkostnaden med skattade pengar blir det förstås 1000 kr av skattade pengar. Om man betalar dem med bruttolön kostar det bara 700 kr i skattade pengar, eftersom de 1000 kr som går till bilföretaget är pengar man annars skulle skattat bort 30 % på och fått behålla 700 kr av. MEN - därmed har man fått en förmån på 1000 kr som läggs som fiktiv löneökning på ens inkomst när skatten beräknas. På 1000 kr betalar man 30 % skatt, dvs det blir 300 kr extra skatt. Så sammanlagt har man betalt 700 kr + 300 kr = 1000 kr. Alltså ingen skillnad mellan privat och leasing.

Detta är ett förenklat exempel, när man börjar blanda in moms och beräkning av förmånsvärden blir det snabbt snårigt, men det illustrerar principen.

I detta finns ingenstans något särskilt gynnande av tunga fossilbilar. Sedan införandet av bonus-malus-beskattningen är det snarast tvärtom. Jag pratar inte i övrigt här om bonus-malus eftersom det är regler som inte är specifika för förmånsbilar, utom en sak: numera räknas fordonsskatten in i förmånsvärdet. Med kraftigt ökad skatt på normala och törstiga fossilbilar blir det ett rent negativt incitament för förmånsbilisten att skaffa sådana bilar.

Anekdotiskt kan jag säga att det stämmer. Jag fick nyligen för första gången möjlighet till personalbil och eftersom jag är jag räknade jag massor på olika alternativ. Som väntat blev slutsatsen att det inte fanns någon särskild ekonomisk fördel i att välja en traditionell fossilbil – tar man en sådan är det för att det ofta är enklare att ha förmånsbil än att äga bilen, och det är för att saker som service och däck är uppstyrda centralt. Den ekonomiska fördel som kan finnas är om ens företag har ett bättre ramavtal med bilhandlaren än man själv skulle få som privatkund, men om den fördelen kvarstår med malusbeskattningen i förmånsvärdet ska jag låta vara osagt.

Finns då ingen ekonomisk fördel med att ha personalbil? Jo. Om man väljer en miljöklassad bil, och särskilt om den är laddbar och inte släpper ut så mycket för den händelse att man också kör på annat än el. Dessa bilar är dyrare än motsvarande bilar med konventionell fossilmotor, och det dyrare inköpspriset gäller förstås oavsett skatteregler, men vad staten gör är att identifiera en konventionell bil som den tycker motsvarar den eldrivna, och så baseras förmånsvärdet på vad den konventionella kostar. Sedan får man också en ytterligare nedsättning av förmånsvärdet. På så vis neutraliseras i stor utsträckning det högre inköpspriset.

Denna konstruktion spelar så pass stor roll att det för många förmånsbilister som har möjlighet att ladda sin bil vore ekonomiskt huvudlöst att ta något annat än en laddbar bil. Det blir påtagligt mycket billigare med en sådan, och det redan innan man börjar titta på kostnader för drivmedel. Den förmånsbilist som väljer stor fossilbil i dag gör det trots regelverket, inte tack vare.

Därmed kan vi avföra påståendet att förmånsreglerna gynnar tunga fossilbilar. Det är helt enkelt inte sant.

Det är precis tvärtom. En majoritet av nybilsförsäljningen i Sverige går till företag. Och det är denna försäljning som drivit den snabbt stigande elektrifieringsgraden av nybilsförsäljningen. Visst säljs sådana till privata köpare också, men inte alls i samma omfattning. Och det av goda skäl: laddbara bilar är hittills så pass mycket dyrare än konventionella att det kan vara svårt för privatpersoner att alls ha råd. Anekdotiskt skulle det för oss varit ekonomiskt uteslutet att skaffa vår nuvarande laddhybrid privat, men som personalbil hamnade saken i ett annat läge.

Vänta nu, tänker den smarte. Är det inte så att bilföretagen helt enkelt har prissatt sina elbilar för att passa företagsmarknadens beskattning, och struntar i privatbilisterna? Ja och nej. Jag menar, givetvis sätter de så höga priser de tror att de kommer undan med och givetvis har de örnkoll på reglerna och försöker nyttja dem till max. Men batterier är verkligen dyra, och tittar man på hur bilarna är prissatta i andra länder, som rimligen inte har exakt Sveriges skatteregler, har jag inte sett någon tydlig skillnad i prissättning. Så man kan säga att de svenska reglerna är vad som alls gör det möjligt att på bred front få in laddbara bilar i bilparken, och efter några år bli tillgängliga för privatpersoner på begagnatmarknaden.

Komna så långt är det dags för några enskildheter och frågor i punktform.

  • Är det verkligen fungerande miljöpolitik att ge skattelättnader för elbilar? Ja, det är det, vilket exemplifieras av den ovan nämnda höga penetrationen av elbilar bland förmånsbilarna.
  • Är det verkligen effektiv miljöpolitik att ge skattelättnader för elbilar? Nja, det är mer diskutabelt. Att minska utsläppen från bilar är generellt oerhört dyrt. Antag att en laddbar bil under sin livslängd sparar 20 ton CO2 jämfört med motsvarande fossilbil. Med ett pris på runt 300 kr/ton inom EU ETS skulle det alltså i princip räcka med utsläppsrätter för 6000 kr för att minska utsläppen lika mycket. Det är felräkningspengar jämfört med hur mycket dyrare elbilen är i dag. Men det är inte självklart att man därför ska sluta lägga pengar på elbilar. På något sätt måste vi få bukt med utsläppen från transporter och det brukar vara så att ny teknik är dyr i början.
  • Varför sådant fokus på elbilar? Vore det inte bättre att vara teknikneutral? Jo, i princip. Men dels får även andra miljöbilar (som biogas, etanol) lättnader de också, om än inte lika omfattande. Dels finns det viss rimlighet i att satsa på sådant som är skalbart. Biobränslen kan vara ett bra komplement men det är inte möjligt att skala upp dem så att de kan stå för en stor del av transportbehovet. El däremot vet vi i princip hur man gör för att producera CO2-snålt i stor skala.
  • Är det rimligt att staten över huvud taget ger någon form av subvention eller skattelättnad till folks bilande? Det är en legitim fråga, som jag lägger ihop med nästa fråga:
  • Är det rimligt att staten ska ge sådana lättnader till den som råkar jobba på ett företag som erbjuder förmånsbil, men inte till privatpersoner? Det är också en legitim fråga. Det är fullt möjligt att komma fram till ”nej” på båda. Dock kvarstår att om man i principiell hänryckning tar bort lättnaderna för förmånsbilar utan att införa motsvarande någon annanstans kommer man ta bort ett av de starkaste styrmedlen vi haft för att styra bilparken i miljövänlig riktning. Människor kommer inte sluta köra bil för att man tar bort förmånen, de kommer bara köra andra bilar.
  • Är det inte bara i städer folk har förmånsbilar? Jag vet inte varför någon skulle tro det, men att döma av minst en namnkunnig politikers uttalanden på Twitter tycks det vara en föreställning. Till att börja med finns det förstås fler sådana bilar i städer än på landsbygden, eftersom det bor fler människor i städer än på landsbygd, så frågan är från början fel ställd. Vidare kan man inte titta på var förmånsbilar är registrerade för att få reda på var de hör hemma, eftersom de är registrerade på ett företag och inte på personen som disponerar bilen. Det här är en tramsfråga och jag tar upp den bara för att det tramsas med den just i dag.

Sammanfattningsvis och slutsatsvis tycker jag mycket av den debatt jag ser kring förmånsbilar inte verkar vara grundad i kunskap om hur regelverket faktiskt ser ut. Nej, stora fossilbilar gynnas inte i dag, tvärtom. Ja, det går absolut att hitta principiella skäl till att ta bort de skattelättnader som finns för laddbara förmånsbilar i dag, men man bör inte ta bort dem utan att samtidigt göra ett övervägande av hur man vill styra framtida bilinköp, om man nu är intresserad av att få ned utsläppen.

Små modulära steg

tisdag 28 juli, 2020

Jag har sett en del mer eller mindre välargumenterade reaktioner, men inte förrän nu har jag läst L+M-förslagen gällande regeländringar för svensk kärnkraft. Nu har jag läst förslaget
(https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/pm-mojliggor-for-ny-karnkraft-i-sverige.pdf, pdf)
och den som invänder med att vi redan har elöverskott i Sverige ägnar sig antingen åt att trolla eller vet inte vad hen (och L+M) pratar om.

Läser man bara rubrikerna är det lätt att tro att yeah yeah, de bara slentrianropar på kärnkraft och hoppas håva in några röster på det. Men till att börja med finns här en tydlig inriktning här på små reaktorer, vars huvudsyfte inte behöver vara att producera el. Jag har inga siffror, men vi eldar rätt mycket för att få värme, och det är inte hållbart i längden. Små reaktorer för värmeproduktion kan ersätta sådant eldande på ett sätt som inte är trivialt att göra på andra sätt.

Och läser man detaljerna finns det flera saker jag tycker verkar intressanta, inte minst under punkt 5. Den handlar om uppdaterade uppdrag till diverse myndigheter. Av stor vikt kan ett uppdrag till Strålsäkerhetsmyndigheten bli, om att verka för harmonisering inom EU av krav på kärnkraft. Kärnkraft är inte så dyrt och långsamt att bygga som ibland görs gällande, men att det kostar mycket pengar och tar lång tid ska inte förnekas. Ett av skälen till det är när reaktorer byggs som unika maskiner och varje land har sina egna godkännandeprocesser. Om man kunde enas om gemensamma krav och sedan börja serietillverka reaktorer vore mycket vunnet. Det låter kanske utopiskt och jag säger inte att det åstadkoms enkelt, men det har gjorts liknande saker på andra områden och av liknande anledningar.
Skrivningarna om Energimyndigheten är intressanta. För att citera två underrubriker:
”Instruktionen till Energimyndigheten behöver förtydligas så att de målkonflikter som i dag finns där försvinner”
och
”Energimyndigheten ska behandla de olika fossilfria kraftslagen teknikneutralt i allt sitt arbete”.
Såvitt jag förstått har Energimyndigheten länge fungerat ungefär som kärnkraftsmotståndets myndighetsbeväpnade gren, och skrivningarna tar sikte på det. Det indikerar för mig en förståelse för de konkreta problem som finns.

Det finns mer att säga, men i korthet tycker jag förslagen innehåller en hel del konkreta matnyttigheter om man är intresserad av CO2-snål energiproduktion. Om man däremot tycker att förnybart är överordnat CO2-snålt, då förstår jag om man inte gillar förslagen.

(Känns det konstigt att någon som är medlem i ett parti länkar positivt till ett annat parti? Ha inte den känslan. Bra idéer ska inte förkastas bara för att de kommer från ett annat parti.)

Värmedöden

torsdag 25 juni, 2020

För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att

a) bli förbannad
b) räkna på saken

Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)

1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton

(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)

Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån

300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton

Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.

Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)

Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur

8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]

För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då

10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer

Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.

Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.

Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?

Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.

Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.

Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.

Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?

Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.

”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.

För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.

Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.

Skrivet i egen regi

söndag 5 april, 2020

Vad ni saknat hela tiden är förstås att jag skriver något om offentlig upphandling, som ni tycker om att tycka saker om. Jag jobbade i åtta år huvudsakligen med upphandlingar i olika faser (FMV) så något ska jag väl ha lärt mig. Disclaimer: jag hävdar inte superexpert. Men det jag tänkt skriva är inte heller banbrytande och/eller i högre skolan.

Till att börja med, vad ska vi ha det till egentligen? Jo det får man lära sig direkt. Man kan spara pengar genom offentlig upphandling, men det är mest en positiv sidoeffekt i så fall. Nej, (några av) huvudpoängerna är likabehandling och transparens. Det vill säga i klartext: att motverka korruption. Oavsett om det handlar om mutor eller gammal vänskap. Det är stora mängder skattepengar som upphandlas för, och det ÄR viktigt att det går renhårigt till.

Tror ni att det skulle gå renhårigt till även om man inte hade offentlig upphandling som grundregel? Söta ni är.

Och ja, vissa saker som upphandlas skulle antagligen lika gärna kunna göras i egen regi, lika bra eller bättre. Men för väldigt många saker skulle det vara helt orimligt.

Måste det vara så stelt och styltigt som det verkar vara då? Nja. Jag tänker inte påstå att vare sig lagstiftningen eller dess tillämpning är optimal på alla sätt. Men ska man ha likabehandling och transparens kommer det nog alltid vara stelt i någon utsträckning.

Men varför verkar så många krav vara så dåligt ställda? Jamen där blir det intressant tycker jag. Jag ska först bara slänga in en brasklapp om confirmation bias: de flesta krav är nog acceptabelt skrivna, men det är inte dessa man hör talas om. Saken är – och nu glider vi in på något som i stort sett helt är mina åsikter – att det är rätt svårt att skriva en bra kravspecifikation. Jag lutar åt att det, förenklat, krävs en viss fallenhet för det. Och alla har inte den fallenheten.

Jag själv har mest upphandlat saker som ärligt talat är relativt lätta att upphandla. Prylar, eller ramavtal på prylar. Det finns annat som jag tror är betydligt mer knepigt.

Men det räcker inte med fallenhet. Det behövs också erfarenhet. Det tar ett tag innan man lär sig skriva bra krav. Och även om man har fallenhet och lång erfarenhet är det ändå lätt att trilla dit om man ska upphandla något inom ett område man inte kan så bra och kanske inte inser var fallgroparna finns.

(Och så har folk mage att BYTA JOBB och så måste man börja bygga upp kompetens på nytt. För jävligt.)

Ska det bli riktigt bra krävs också resurser, absolut men kanske inte enbart i form av mantimmar. Det är så gott som alltid en bristvara. Man har inte tiden och resurserna som skulle behövas för att få ihop en riktigt bra spec. FMV är en av Sveriges större upphandlare. Jag tror också att FMV är relativt bra på upphandling. Ändå sker där diverse taffligheter inom upphandling. Trots att man har, gissar jag, jämfört med random kommun avsevärt större samlad kompetens, mer resurser per upphandling och på sätt och vis ett mer avgränsat uppdrag. Om en del kommunala upphandlingar går på röven så är det bara precis vad man rimligen kan förvänta sig.

Ja ni fattar nog. Det är en målkonflikt. Skippar man offentlig upphandling kommer det utmynna i ökad korruption, vare sig den är avsiktlig eller inte (JO DET KOMMER DET). Upphandlar man tar det tid, det blir taffligt, det blir fel. Inte alltid, men ibland.

Jag är i grunden positiv till offentlig upphandling. Inte lika positiv som när jag började på FMV; vissa saker lämpar sig inte för sådant. Det finns undantag att tillgripa, men de är ibland för snävt skrivna eller för snävt tillämpade.

Men att, hypotetiskt, skrota LOU och bara köra på är jag övertygad om vore ett misstag.

Men nu när det är pandemi då?
Det finns undantag för krav på annonsering när det är synnerlig brådska. Vad som är ”synnerlig brådska” är snävare än man som upphandlingstjänsteman ibland önskar sig, men inte så snävt att LOU borde vara ett hinder i dag.

(Lyft från Twitter.)

Idén om staden

onsdag 18 september, 2019

Det här är inte alls ett av mina vanliga inlägg (sådana de såg ut medan jag skrev mer ofta). Nu råkar det vara så att Tanja håller salong om stadsbyggnad, och jag började fundera på ett tema, eller en tes, eller i vart fall en observation, och bestämde mig för att i stället för att skriva det som en kommentar på Facebook gör jag det till ett blogginlägg här.

Jag tänker på SF-böcker; SF för Speculative Fiction, eller science fiction och fantasy. Sådana böcker är, eller har möjlighet att vara, idélitteratur. Författaren behöver inte förhålla sig till den verkliga världen om hen inte vill, utan kan köra sina egna idéer. Så vad har SF-författare för idéer om den stora staden?

Jag tänker vidare på stora städer, som är mer eller mindre samtida med berättelsen. Allt måste inte vara byggt senaste veckan, men det ska inte vara en stad från gångna tidsåldrar. Min observation är att av de böcker och filmer jag hittills kommit att tänka på finns inte en enda mycket få övervägande positiva skildringar av en samtida storstad.

Jag går nu hastigt igenom ett antal exempel från SF-böcker med stora städer jag läst antingen ganska nyss, eller som jag av andra skäl kommer ihåg. Ingen särskild inbördes ordning.

För att börja med några (typ) klassiker har vi Trantor från Asimovs stiftelsetrilogi och Coruscant från Star Wars. Båda dessa är städer som täcker en hel planet och jag ser dem som tänkta uttryck för en moraliskt bankrutt regim. Inte så att städerna är några helveten, men de ska ändå visa upp något som inte är bra.

Både Zamjatins Vi och Orwells 1984 utspelar sig i storstäder som fungerar som den totalitära maktens förlängda arm och högra hand. Och egentligen resten av kroppen också. Det är utanför staden friheten, eller i vart fall lägre grad av förtryck, finns.

I både The Lies of Locke Lamora och Wheel of Time-serien finns städer som är storslagna och åtminstone delvis är distinkt positiva. Men de är det då mycket i kraft av att vara monument över, och lämningar av, en svunnen guldålder. Det verkar vara ett vanligt tema. Minas Tirith, den enda egentliga staden vi får träffa i Sagan om ringen, bygger också sin storhet på gamla lagrar.

Det finns i och för sig några nästan-undantag. Chasm City från Revelation Space (Alistair Reynolds) har nyligen varit ett fantastiskt ställe, tydligen. Men nu, när böckerna utspelar sig, är det mer ett förvridet kadaver, offer för överdriven teknikoptimism. Förvisso passande för ett universum jag sett beskrivet ungefär som ”cold, full of dead things and barely understood terrors”. Min älskade och mycket idédrivna Culture-serie då (Banks)? Där hela Culture-civilisationen är en enda stor utopi? Jo, ja. Där finns kanske motexempel. Men inte så många. Visst, stora delar av boken Look to Windward utspelar sig i en stad som nog är hjälpligt utopisk. Point ceded. Men när Banks ska skapa sin utopiska civilisation finns det inte sådär jättemycket städer. Mer utmärkande är att i utopin är det väldigt gott om plats. Enorma mängder varelser bor glest. Ok man kan hävda att ett General Systems Vehicle, enorma rymdskepp, i praktiken är utopiska megastäder. Så okej, poäng för positiva megastäder i Culture då.

Man kan också fundera på Sarantium i Guy Gavriel Kays Sailing to Sarantium-duologi. Det är en livfullt skildrad storstad där mitt minne säger mig att det är mer positivt än negativt. Men Sarantium är en fantasy-version av Konstantinopel, och att hitta positiva skildringar av äldre befintliga städer är ingen konst, så jag lutar åt att det inte riktigt gills.

Men mer? Självklart begränsar jag mig nu till vad jag har läst OCH kommer ihåg, vilket är ett försvinnande litet subset av all litteratur. Respektive film. Men något kanske det säger? Fler exempel på sf-verk med städer som är långt från utopiska: Caves of Steel. Blade Runner. Vurt. The Diamond Age. Jag kan nog komma på fler om jag funderar mer.

Djävulens, eller stadens, advokat skulle kunna säga att om en stad ska ha en stor roll i en berättelse är det svårt att skildra den väldigt positivt, för det gör det svårare att ha en drivande konflikt i handlingen. Tja, kanske, kanske inte.

Observationen mynnar ändå ut i: folk författare SF-författare verkar inte gilla städer, när de får bestämma själva.

Spelar det någon roll då? Det vet jag förstås inte. Men jag känner mig rätt övertygad om att mångas invanda negativa reflexreaktion på tex artificiell intelligens till stor del stammar från att det är ett så vanligt tema i filmer och böcker att saker och ting går åt helvete när maskiner börjar tänka. Det skulle vara intressant att veta hur det skulle vara om den vanliga skildringen var Banks AI-optimism från Culture-serien. Och det skulle vara lika intressant att veta om folks defaultinställning till stora städer vore märkbart annorlunda om påhittade städer oftare skildrades mer positivt.

EU-parlamentsvalet

lördag 25 maj, 2019

Knepigt med att inte själv ställa upp i ett val är att det är svårt att hitta någon kandidat som håller med en till 100 %. Någon sådan har jag inte funnit inför EU-parlamentsvalet, och jag är också sämre på EU-politik än nationell politik. Men kanske har jag hittat någon som fungerar tillräckligt bra.

Ingen förvånar sig väl över att jag tänker C. Om inte annat tror jag det är bra att stärka ALDE-gruppen i parlamentet, och i ett personberoende val som detta har jag mer koll på C-kandidaterna än många andra.

Jag lutar åt att i morgon rösta på Emma Wiesner, trea på C-listan. Wiesner är civilingenjör inom energi (både till utbildning och jobb). Jag tror och hoppas att hon ska ta med sig relevant sakkunskap inom energi- och klimatområdet. Jag tror också att hon resonerar inte helt olikt mig i dessa frågor. Hon är, för att nämna något, också uttalad frihandelsvän, vilket kan komma väl till pass om eller när Storbritannien lämnar.

Som trea på listan är det inte omöjligt att hon kommer in, men långtifrån säkert. Skulle hon inte komma in hoppas jag att en mängd kryss i valet ska ge henne en skjuts i partiet, vilket vi sett förut. Jag tror att Centern behöver mer av Wiesner.

Skulle hon inte komma in blir rösten i någon mening en röst på listettan Fredrick Federley. Federley var en starkt bidragande orsak till att jag från början gick med i C. Han har också varit mångomvittnat effektiv inom sina prioriterade områden, framför allt djurskydd och antibiotika. Åtminstone nog för att Marit Paulsen skulle ge honom sitt stöd. Jag kan leva med det.

Wiesners kampanjsajt:
https://www.emmawiesner.eu/

Resonemangsäktenskapsresonemang

tisdag 15 januari, 2019

Nu är det min tur att säga vad jag tror och tycker om överenskommelsen S-MP-C-L som träffades… ja för några dagar sedan i början av januari, och som i skrivande stund kanske, kanske inte går igenom.

Jag påstår inte att jag säger något som någon annan inte har sagt, men dels kan det vara kul att om ett tag läsa hur fel eller rätt jag fick, och dels är det faktiskt några som faktiskt uttryckt intresse för att jag ska skriva några rader om det, och sådant funkar ofta.

Sakpolitik

Det är rätt många sakfrågor, i varierande grad av konkretion, som listas i överenskommelsen. Jag nämner bara en liten del av dem här. Den som vill läsa allt – i alla fall av vad som finns publikt tillgängligt nu – kan hitta listan här (pdf). Det går snabbt att konstatera att ur ett liberalt/borgerligt/centerpartistiskt perspektiv är det inte alls illa.

Försvaret
Den förstärkning av försvaret som påbörjades med 2019 års M+KD-budget fullföljs enligt planen i denna budget, det vill säga en trappa fram till år 2021 då försvarsbudgeten är ca 10 Gkr högre än 2018. Man kan absolut argumentera för att det inte är nog, men det är klart bättre än något i genren vi sett på decennier.

Förändring av arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter, men bland dessa märks inte att hjälpa folk med goda förutsättningar att hitta jobb. Huruvida den föreslagna LOV-baserade modellen blir bättre går förstås inte att veta, men det är absolut värt ett försök. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen såvitt jag förstår ha fortsatt ansvar för vissa grupper som står väldigt långt från ordinarie arbetsmarknad. Det kan vara en bra idé att ta det lite lugnt med radikala reformer i det hörnet av verksamheten.

Värnskatten tas bort
Värnskatten borde tagits bort för länge sedan, och lanserades också som en tillfällig skatt när den infördes på 90-talet. Det tycks råda bred nationalekonomisk enighet om att den netto inte drar in några pengar till statskassan, alltså att dess negativa effekt på arbetade timmar är större än vad den ger i bruttointäkt. I så fall är dess existensberättigande att hålla nere folks inkomster, och sådana skatter ska vi inte ha.
(Disclaimer: jag tjänar inte tillräckligt mycket för att betala värnskatt, så påverkan på min egen ekonomi är minimal.)
Det ligger nära till hands att den försvinner i vad som också annonserats, nämligen

En omfattande skattereform
vilket också varit angeläget länge – en av mina första motioner i C handlade för övrigt om detta.
Den senaste större skattereformen hade vi precis i början av 90-talet, då med inriktningen att göra skattesystemet överskådligt, få ned tokigt höga marginalskatter och avskaffa mängder med kryphål och avdrag. Det var utmärkta ambitioner (även om det finns andra ambitioner som också är utmärkta och som i viss mån står i motsatsförhållande; jag skrev lite om det här), men sedan dess har det införts massor med specialregler och undantag. De flesta har säkert varit vällovliga på ett eller annat sätt, men i slutändan står vi här med en sabla röra igen. Det behövs ett rejält omtag.

Ska en skattereform bli långvarig krävs bred uppslutning i riksdagen. Lyckas man med det nu kan det bli en av mandatperiodens viktigaste prestationer.

Stopp för de sk kompetensutvisningarna
Det kan inte ha undgått många att Sverige utvisar arbetande människor för otroligt små formfel, på ett sätt som bäst beskrivs som absurt. Regeringen har kunnat fixa det här i flera år, men de har inte velat. Nu ska det åtgärdas.

Förändrat strandskydd
Strandskyddet är inte en hjärtefråga för mig, men det verkar ha blivit en otippad snackis, så jag tar upp det här i alla fall. C-linjen, som jag antar ligger till grund för överenskommelsen, är att strandskyddet behöver anpassas till lokala förutsättningar. Det är en sak att man har ett omfattande strandskydd i hårt exploaterade miljöer som Stockholms skärgård. Men att det ska vara så gott som omöjligt att få bygga vid en sjö i ett glesbefolkat område i Norrland, det är mer knasigt än bra. Det är alltså vad det handlar om: lokal anpassning, inte ett generellt avskaffande.

Fossilfria vägtransporter
Utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning av biodrivmedel. Det skrivs att ”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar”. Det är jag tveksam till, av det enkla skälet att det lär vara möjligt att köra sådana bilar på ickefossila bränslen. (Det är heller inte C-linjen att ha den skrivningen.) Men att exempelvis sätta 2030 som slutdatum för försäljning av bilar som inte kan köras fossilfritt, enligt någon vettig definition, är inte ett oskäligt mål. Det skulle också rimma väl med utökad reduktionsplikt, alltså tvång på ökad inblandning av ickefossilt bränsle.

Nyanländas introduktion på arbetsmarknaden
Det finns en rad förslag för att snabba på introduktionen på arbetsmarknaden. Jag är inte byxad att bedöma deras effektivitet, men det är helt klart rätt riktning att fokusera på att man ska in på jobb så fort som möjligt, snarare än som det inte sällan varit hittills, att det ska vara förbjudet att arbeta under långa perioder.

Migration
Det ska inte längre vara så gott som omöjligt med familjeåterförening för stora grupper.

Givetvis finns även saker jag är mindre nöjd med,
som alltid när inte jag ensam fått bestämma allt. Som exempel kan jag ta den där sabla familjeveckan, som till bedömt höga kostnader ska förlänga en redan lång föräldraförsäkring. Det är inte bra prioriterat.

Men över lag skulle jag nog säga att om en alliansregering presenterat den här handlingslistan skulle jag känt mig betydligt mer nöjd än missnöjd. Sakpolitiskt är jag därför nöjd även om/när den kommer från en S-ledd regering.

Listan illustrerar också ett politiskt fenomen, som jag exemplifierar med värnskatten. Anledningen till att alliansregeringen under åtta år inte avskaffade den är rimligen ren opinionstaktik. Strunt samma om skatten inte gör någon nytta, hade en högerregering tagit bort den hade man öppnat sig för kritik om att gå de rikas ärenden, eller vad Aftonbladet nu skulle ha kallat det. Socialdemokraterna är inte alls lika känsliga för sådan kritik. Det är inte första gången sådant händer, tvärtom har ganska många ekonomiska liberaliseringar i svensk politik genomförts under S-regeringar.

Politik

Ändå är jag alltjämt skeptisk till den här konstruktionen. Anledningen är att S antagligen inte är speciellt pigga alls på att genomföra många av punkterna i den, och man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta exempel på hur S rutinmässigt hanterar sådana som ska föreställa samarbetspartners. Är det något S historiskt varit duktiga på så är det maktspel.

Som ymnigt påpekats, många av förslagen är utredningar. Det är inte fel i sig. Bra lagstiftning behöver förberedas ordentligt. Men det kan också vara ett sätt att dribbla bort en fråga. Och om en utredning ska vara klar säg 2021 och sakpolitik enligt överenskommelsen ska komma sedan, och så av något skäl så dyker inte politiken upp i, säg, budgeten hösten 2021 – kommer då C och L försöka fälla regeringen mindre än ett år före valet? Och även om man gör det, så har man då gett S tre år av regeringsmakt.

Det kommer inte vara svårt att hitta skäl till att dra benen efter sig. Visserligen har Finanspolitiska rådet bedömt att överenskommelsen troligen inte hotar svensk ekonomi, men den innehåller ändå en hel del saker som kommer kosta pengar. Samtidigt är det en rejäl lågoddsare att vi har en lågkonjunktur på ingående. Vips, vattentät motivering för att frångå överenskommelsen.

Därmed inte sagt att ekonomi bara är svepskäl för att låta bli att göra saker. Självfallet måste ekonomin gå ihop. Men här kommer regeringsmakten in igen: den som utgör regering har också tillgång till stora tjänstemannaresurser som oppositionen saknar. Man får ett avsevärt informations- och beräkningsmässigt överläge. Det kan, tror jag, vara svårt för oppositionen att syna regeringens påståenden, om regeringen satsar på att blanda bort korten.

Man kan formulera det här på ett annat sätt.
Nu har vi en projektplan, med arbetspaket och milstolpar. Jag tror att en stor andel av läsarna här vet att det (tyvärr) inte alls är samma sak som att ha gått i mål med projektet. Nu är S projektledare, projektarbetare och ordförande för styrgruppen. C och L är intressenter, och ingår möjligen i styrgruppen. Det betyder att S styr över det mesta. Ja, det står i överenskommelsen att C och L fullt ut ska medverka i beredningsprocesserna. Det är påfallande likt skrivningar jag stött på i arbetslivet och som sedan visat sig funka lite sådär i praktiken.

Jag ska inte teoretiskt utesluta att S avser att i bästa anda genomföra överenskommelsen. Men skulle det längs vägen uppstå frestelser att göra något annat… nå, låt säga att det lär finnas både motiv och förutsättningar att gena en hel del i kurvorna.

Jaha vad föreslår jag själv då?

Ja det är ju det.  Om det hade varit enkelt hade vi redan haft en ny regering. Men såhär: ett annat alternativ hade varit att låta M bilda regering, med ett eller flera allianspartier. Denna regering hade sedan, för att överleva, behövt söka stöd vänsterut, över blockgränsen. Det hade kanske varit praktiskt omöjligt. Det är fullt tänkbart att S skulle ha vägrat allt samarbete, men det är inte heller säkert att det skulle bli så. För att ha en chans att lyckas skulle regeringen säkerligen behövt erbjuda starkt S-färgad politik. Man kan säga att det gick att få en S-statsminister med påfallande borgerlig politik, eller en borgerlig statsminister med påfallande socialdemokratisk politik.

Slutmålet med politik är att få igenom sina idéer, så då borde jag väl föredra en S-ministär så länge politiken är mer liberal/borgerlig än vad som varit möjlig med en borgerlig ministär? Mnja, men det är ju det här med entusiasmen för politiken. Jag litar helt enkelt inte på att S menar allvar med överenskommelsen.

Jag kan ha fel. Om kanslihushögern överlevt kan det finnas S-krafter som faktiskt är rätt nöjda med överenskommelsen. Men om den överlevt, visst har den gömt sig rätt väl i många år nu?

Däremot har jag, grundat på anekdotiska omdömen från folk som jobbat med honom tidigare, gott förtroende för Kristersson. Inte så att jag håller med honom och M:s politik i allt. Men jag tror att det är betydligt lättare att jobba med Kristerssons M än med Löfvens S, och det tror jag trots att det stundom varit en hård ton inom Alliansen på senare år.

Det finns ytterligare en aspekt. En oerhört viktig funktion med Alliansen var att bryta S-dominansen i svensk politik. Ett sammanhållet borgerligt alternativ försvårade för S att plocka stöd ibland högerifrån och ibland vänsterifrån för att på så sätt ha tillsvidareprenumeration på makten. Vid valet 2006 var S precis så trött och arrogant som för långt maktinnehav brukar resultera i. Alliansen kunde bryta det. Alliansen har förvisso inte mått speciellt bra någon gång under hela gångna mandatperioden, men det är ändå ett allvarligt avbräck att den nu i praktiken upphört att existera – eller i bästa fall, lagts på is.

Så ja. Trots att överenskommelsen S-MP-C-L på papperet ser bra ut kommer den med betydande nackdelar och risker, och det är möjligt att en M-ledd regering hade varit ett bättre val, även om den sakpolitiskt inte skulle nått så långt som nu liggande överenskommelsen stipulerar.

Men jag vet inte.