It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

tisdag 4 september, 2018

Så jag har nyligen i valrörelsen varit förbannad på S och (extra) förbannad på SD, och utgjutit mig om det. I båda fallen motiverat tycker jag, men som tumregel tycker jag det är bättre att prata för egen politik än att prata ned andras. Nu är det inte mycket kvar av valrörelsen, men jag ska ändå ta chansen och skriva några rader om Centern.

När jag står i valstuga får jag ofta frågan varför man ska rösta på Centerpartiet. Oftast vänder vi på frågan och undrar vad det är som är extra viktiga ämnen för frågeställaren; vad just jag intresserar mig för behöver ju inte kännas relevant för andra.
Så är svårare att göra i ett blogginlägg, så för den som till äventyrs är intresserad tänkte jag skriva några rader om vad som dragit och drar mig till Centern.

Ni kanske kommer ihåg när de flesta partier i riksdagen började prata om att det kunde behövas övergångsregler mot de nya östländerna i EU, och ”social turism” blev en term. Det var väl 2004 eller så. Jag var då passiv medlem i Folkpartiet, och när de började jamsa med i detta blev jag så förbannad att jag lämnade partiet. I samma veva deklarerade Centern att nej sådant ska vi inte hålla på med. Det märkte jag.

Det ensamt lockade inte över mig. Men något år senare noterade jag Fredrick Federley. Jag var, och är, av huvudsakligen liberal övertygelse och tänkte att om C släppte fram Federley så var de värda att hålla ögonen på.

Jag ska inte förlora mig i detaljer, men vartefter tiden gick så tyckte jag att C mer och mer bland riksdagspartierna framstod som det mest liberalt drivna alternativet, sett sammantaget till social och ekonomisk politik.
Givetvis betyder inte det att jag älskar exakt alla delar av partiets politik och alla beslut; det är nog mycket få självständigt tänkande människor som kan hitta ett sådant parti. Men sådant kan vi prata om nästa vecka.
Och givetvis menar jag inte att partiet i alla enskilda stycken är uppenbart liberalt. Här snackar vi liberalt i snitt, i svenskt riksdagsperspektiv.

Och vad betyder det då?
Det kan vara att värdera människors rörlighet. Att välkomna arbetskraftsinvandring. Att försöka snickra om det svenska mottagningssystemet för asylinvandrare, så att man ska kunna ta emot flyktingar hellre än att stänga gränsen.
Det kan – inte jättepopulärt alltid i dag – vara att inte vilja förbjuda tiggeri, för att det är orimligt att förbjuda människor att be om hjälp.
Det kan också vara att sträva efter att människor ska få behålla så mycket som möjligt av intjänade pengar (där nyckelordet är ”som möjligt”, vi snackar inte någon skatt-är-stöld-mentalitet).
Det kan vara att ta bort regler som hindrar nyanlända från att arbeta, och det kan vara att vilja underlätta för de små företag som skapar de flesta nya jobb i Sverige. Och det kan vara att flytta vardagsmakt från det offentliga till enskild person.

Det är också att värna statens kärnuppgifter, något jag tycker att partiet blivit avsevärt bättre på de senaste åren. Jag pratar alltså åter om den absoluta kärnan, rättsväsende och försvar. Sådant som staten ovillkorligen måste sköta. Som jag skrev nyligen:

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det är för övrigt där, i värnandet av kärnan, min vurm i detta riksdagsval för Johan Hedin kommer in, detaljerad här.

Många frågor i politiken är, när man kommer bortom slagorden, inte svarta eller vita. Allt är, vilket den initierade läsaren förstås vet, inte så enkelt som jag eventuellt får det att låta här. Men även i komplicerade frågor kan en vägledande princip vara en bra hjälp, och en sak jag gillar med Centerpartiet är att man i viktiga stycken hållit sig till sina grundläggande principer även när det varit motigt i opinionen – samtidigt som man kunnat kompromissa för att påverka praktiska resultat i rätt riktning.

Det är inte alls säkert att det jag beskrivit här är något som tilltalar just dig, men för mig har det varit viktigt i varför jag hållit mig till Centerpartiet.

…när jag ändå pratar parti vill jag framhålla en sak. En sak jag inte påstår gäller bara i C, men som ändå bör nämnas.
Politiker får inte sällan skäll för allmän lathet och inkompetens. Jo, ni vet att det är så. Nu har jag bara nämnt Johan Hedin, men det är för att det är valrörelse och jag måste fokusera. Men i mitt centermedlemskap har jag stött på många – och jag menar många – medlemmar i Stockholm som är kompetenta, kunniga och hårt arbetande. De allra flesta dessutom på sin fritid. Jag skulle inte ha några problem att peka på nävar med namn på kandidatlistorna som jag uppfattar som… helt enkelt bra namn. Nej jag håller inte alltid med dem i allt. Men det är inte dumskallar. Och det känns bra.

Jag ville bara nämna det.

Och ja. Inläggets titel är ännu ett skepp ur Culture-serien.

Annonser

Man äger ej snille för det man är galen

tisdag 28 augusti, 2018

Det krävdes en familjevecka för att jag skulle bli riktigt förbannad den här valrörelsen. Visserligen lägger jag helst inte energi på att prata om andra partiers förslag, men det här kan inte lämnas okommenterat.

Socialdemokraterna har alltså, såhär fem i tre i valrörelsen, lanserat familjeveckan, med fem extra dagar ledigt per år för föräldrar till barn 4-16 år, att användas när förskola eller skola är stängd. Med två föräldrar per barn blir det ett halvårs extra ledighet under barnets uppväxt.
Det kommer kosta pengar. Jag har inte sett några siffror, kanske för att S hittade på förslaget samtidigt som de berättade om det, men det kommer kosta MYCKET pengar.

Sverige har redan en av världens absolut längsta föräldraledigheter. Men högsta prio är alltså att förlänga den.

Jag förstår att det här med förskolor och skolor som håller stängt kan vara problematiskt. Med egna barn borde jag veta, och då har jag ändå ett hyfsat flexibelt jobb. Jag förnekar alltså inte att det är ett verkligt problem som adresseras.
Men låt mig dra upp bara tre korta saker.

  • Det kan inte ha undgått någon, inte ens S-ledningen, att LSS-stödet (stöd till funktionshindrade) är i ruiner. Det är inte fel att säga att det i stor utsträckning upphört att existera, och detta under S-styre och högst medvetet.
  • I det sämsta säkerhetsläget sedan mörkaste kalla kriget har vi ett försvar i ett ekonomiskt läge bortom akut, till följd av lång och systematisk underfinansiering. Det är ett direkt ansvarslöst risktagande att låta det vara så.
  • Vi är troligen på väg in i vikande ekonomisk konjunktur, så vem som än bildar regering härnäst kommer antagligen behöva hålla hårt i pengarna.

I det läget tänker alltså S att ”Jamen vi förlänger föräldraledigheten (i praktiken), det måste vara det som är allra mest angeläget!”
Eller, det tänker de förstås inte alls, det inser nog egentligen alla. Men det är så det motiveras.

Jag avundas inte den som ska sy ihop en statsbudget med många behov, och att väga till exempel försvar mot LSS ser jag inte som trivialt. Men att man inte ska prioritera mer ledigt till alla framför att laga LSS, det är fanimej trivialt.

Alla partier har helt säkert kommit med idéer som de tror är bra, som kostar pengar och som sedan visar sig vara dåliga. Men det här handlar inte om det. Självklart tror inte S-ledningen att det här är väl använda pengar, mer än till ett syfte: att fem i tre-ragga röster när det ser dåligt ut i opinionen. Future S får fixa ekonomin, nu ska valet vinnas till – bokstavligen – varje pris.

S tycker om att säga att skatter behövs för välfärden. I sak har de rätt i det. Men när de i framtiden säger det, då tycker jag att ni ska komma ihåg att det är sådant här de menar. Inte någon statlig kärnverksamhet, inte något om att ta hand om samhällets svaga, utan ogenomtänkt valfläsk som aldrig borde sett dagens ljus. Det är en sådan grotesk vansinnesprioritering, och till på köpet med flit, att jag börjar se mig om efter någon sorts förmyndare att koppla in.

Jag är medlem i ett annat parti, så det är klart att jag ändå inte skulle ha rekommenderat en röst på S. Men det här är inte bara fråga om att inte hålla med. S förslag är ovärdigt och en förolämpning av väljarnas intelligens. Jag hoppas S tappar mycket röster på sin familjevecka, för det är vad de förtjänar.

Kandidaturalia 2018

lördag 25 augusti, 2018

Jag får lite frågor om egen kandidatur i valet, så för att sammanfatta:

Jag står på riksdagslistan för Centern i Stockholms kommun, plats 25.
Jag står även på landstingslistan för Centern i Stockholm, plats 8 i valkrets Bromma-Kungsholmen.
Inledningsvis hade jag tänkt personvalskampanja. Riksdagskampanjen skulle jag ha koncentrerat på försvars- och säkerhetspolitik. I landstinget har jag intresserat mig för hur HBTQ-personer bemöts i primärvården och för möjliga sätt att kostnadseffektivisera kollektivtrafiken.

Pga anledningar beslöt jag mig dock för att inte driva någon nämnvärt aktiv personvalskampanj, utöver att svara på SVT:s valkompass. Jag blir givetvis ändå glad om någon vill ge mig ett kryss – jo det blir jag, jag blir jätteglad.
På riksnivå, om man nu vill stödja en centerpartist med intresse för försvars- och säkerhetspolitik, har jag dock kommit fram till att ett kryss har större chans att ge ett konkret resultat om man ger det till Johan Hedin. Johan är partiets rättspolitiske talesperson och har även ett stort intresse för försvars- och säkerhetspolitik.

Jag skriver mer om resonemanget (inklusive ett par vidarelänkar) här:
https://dantilert.se/2018/07/28/rostande-for-sakerhets-skull-del-2/

Försvars- och säkerhetspolitiken är märkligt eftersatt i partiernas prioriteringar inför valet; säkerhetsläget har inte blivit bättre, vi bara har vant oss vid att det är jättedåligt. Förmodligen har man bedömt att väljarna inte är så intresserade av sådant och pratar därför hellre om annat. Men jag tänker lite att som man frågar får man svar. Jag tycker att ett bra meddelande till partierna vore att kryssa någon som tar dessa frågor på allvar.

(Detta var ursprungligen en Facebook-status, men den kan gott ligga här också.)

Ta tillbaka det

söndag 12 augusti, 2018

Jag har tänkt en del på koldioxidlagring på sistone. Alltså att man fångar koldioxid – CO2 – direkt ur luften och sedan på ett eller annat sätt lagrar det, i syfte att minska atmosfärens CO2-halt och på så sätt motverkar växthuseffekten. Detta kallas CCS, Carbon Capture and Storage.
Centerpartiet lanserade nyligen ett förslag (pdf) rörande det, där man i korthet och inledningsvis är beredd att betala 1000 kr per ton infångad CO2 från biomassa. Och jag lutar åt att det är en bra idé.

Det föredragna sättet att få ned utsläpp av CO2 är fortfarande, menar jag, i grova drag

  • Elektrifiera allt som går att elektrifiera (och som i dag drivs fossilt).
  • Tillse globalt massiv utbyggnad av koldioxidsnål elproduktion som tränger undan fossilt eldande. I detta kommer alla koldioxidsnåla produktionssätt behövas, såväl förnybart som kärnkraft.

Att i stället för detta använda sig av CCS har flera uppenbara nackdelar.

  • Det är alltjämt dyrt. Det är klart billigare att, till exempel, bygga kärnkraft.
  • Tekniken kan inte anses färdigutvecklad, i betydelsen att det inte finns etablerade sätt att bygga den på som är lämplig för stor skala. Det är fortfarande mest försöksverksamhet och demonstratorer.

(Den sista punkten är för övrigt varför jag är skeptisk till fjärde generationens kärnkraft som lösning på klimatet. Sådan är lovande, men storskalig utbyggnad ligger för långt borta jämfört med den tillräckligt bra kärnteknik vi redan har.)

Detta, att ”i stället” använda CCS, är dock en falsk dikotomi. Vi ska inte använda CCS i stället. Vi ska även använda CCS.

Varför är jag positiv till CCS?

För att vi är för långsamma. Några länder är duktiga på att bygga ut kärnkraft och några länder är duktiga på att bygga ut förnybart, men på totalen minskar inte utsläppen. Ska vi nå 1,5-gradersmålet i Parisavtalet ska vi, mer eller mindre, sluta med nettoutsläpp nu. Inte 2050 utan nu. Men globalt minskar vi inte ens, och många nya kolkraftverk byggs.

Väldigt mycket tyder på att vi kommer behöva plocka bort CO2 ur atmosfären.
Inte i stället för att fixa våra utsläpp, utan utöver att fixa våra utsläpp.

Tittar man på C-förslaget så ligger, såvitt jag förstår, den erbjudna summan per ton CO2 precis i gränslandet för vad som i dag förefaller möjligt att åstadkomma. Det är bra. Då betalar man förhoppningsvis inget överpris, men kan ändå ha bra chans att locka utförare som får verksamheten att gå runt samtidigt som man förbättrar effektiviteten.

Åter, detta är inte det mest kostnadseffektiva sättet att minska nettoutsläpp av CO2. Det är i stället ett sätt att få fart på en teknik som vi kommer behöva.
Och även om det inte är det mest kostnadseffektiva som går att göra på kort sikt så finns ändå en konkret klimatnytta till ett tydligt pris. Det är något som inte går att säga om alla stora satsningar som säger sig vara klimatsatsningar.

Sammanfattningsvis tror jag att det vore bra om förslaget blev verklighet.
Det vore bättre om det inte behövdes, men den lyxen har vi av allt att döma inte.

Röstande för säkerhets skull, del 2

lördag 28 juli, 2018

I del 1 repeterade jag varför det är så enormt viktigt att ta försvaret av Sverige på allvar, och argumenterade sifferunderbyggt för att en röst på ett alliansparti i det hänseendet är mycket bättre än en röst på de rödgröna (och att SD inte kommer på fråga).
Har du inte läst det inlägget tycker jag du ska göra det innan du läser det här, för annars kommer det här nog kännas lite löshängande.

I det här inlägget kommer jag gå in på specifikt parti- och personval.

Parti

Som jag sade i förra inlägget, inga överraskningar i valet av parti. Jag är alltjämt centerpartist.

Det har hänt mycket med Centerns försvarspolitik de senaste åren. När jag gick med hade vi knappt någon. Att stå på distriktsstämma och prata försvar var inte att tala för döva öron, men det var ändå lite off the beaten track. I dag är det något helt annat. Frågan har fått ett fokus som helt enkelt saknades för säg fem år sedan. Sent vaknat? Ja. Men likväl vaknat. Nu var Centern relativt tidigt ute (det vill säga sent, men tidigare än andra) med att anslå försvarssatsningar.

En positiv sak med Centerns försvarslinje är att man i rätt liten utsträckning i detalj pekar ut vad försvaret ska göra. En jämförelse: inom sjukvården är det givetvis helt i sin ordning att på politisk nivå ta övergripande beslut om hela sjukhus, men få skulle nog tycka att det vore rimligt om den politiska makten tog beslut om hur många plasthandskar ett sjukhus ska köpa. Motsvarande spärr finns ofta inte alls för försvaret, där många tycks resonera att det visar handlingskraft att utan någon närmare konsekvensanalys storma in med påbud om att försvaret nu ska köpa det eller det materielsystemet.
Jag kan inte garantera att C är helt fritt från sådana olater, men det tycks florera i betydligt mindre utsträckning än hos andra partier jag skulle kunna nämna.

Man kan ändå med visst fog fråga sig: finns det något särskilt i just Centerns försvarspolitik som gör att man borde rösta på dem i stället för något annat alliansparti?
Nja, det kan vara svårt att hävda för andra än de redan övertygade. Visst finns fördelar, här ovan nämnda, men att hävda att det gör C till ett försvarspolitiskt överlägset val är nog att överdriva. Jag tror att få röstar på C enbart för dess försvars- och säkerhetspolitik. Det vore inte fel att göra det, men jag tror inte det är vanligt.

Då tror jag att det ligger mer nära till hands att vilja rösta på ett parti som ser allvaret i försvarsfrågan, men också vilja stärka den liberala strömningen i svensk politik. Att gilla den liberala sväng C tagit. Det gäller givetvis inställningen till människors rörlighet, men också liberalism i såväl värderingsfrågor som ekonomiska frågor.

Att det är en konsekvent och allenarådande liberalism påstår jag inte. Ej heller att en röst på C ger en konsekvent liberal regering. Så är det ju med relativt små partier. Men man kan styra slutresultatet i rätt riktning.

Och med det går jag över till

Person

I förra valet stod jag på riksdagslistan i Stockholms stad. Det gick bra, personkryssmässigt. Jag står på listan det här året också, men jag har inte tänkt bedriva någon aktiv personvalskampanj. Man kan absolut rösta på mig, och jag blir jätteglad om det görs, men man kan också med visst fog fråga sig vilket konkret resultat en röst på mig ger utöver att det är en C-röst.

Jag vill dock ta tillfället i akt att framhålla en annan kandidat i Stockholms stad, där det kan spela större roll med kryssen.

Johan Hedin sitter redan i riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Han är Centerns rättspolitiske talesperson, det vill säga han håller redan på med frågor som genom våldsmonopolet är släkt med försvarspolitik. Delar av rättsfrågorna överlappar också med säkerhetspolitiken.
Johan – jag tillåter mig ett familjärt anslag eftersom jag är bekant med honom – är uppenbart uppriktigt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Det har märkts när han vid en stämma håller tal om just det, fast han kunnat välja något annat. Det märks i böcker han väljer att läsa, det märks i personer han väljer att träffa. Och det märks i och med att han gjort försvars- och säkerhetspolitik till profilfråga i den personvalskampanj han bedriver.

Utöver intresse har Johan Hedin ett par saker som talar till hans fördel, på temat effektivitet. Jag skulle vilja framhålla två exempel.
Ett: Inte alla oppositionspartier gör sin egen budget från grunden, men Centern gör det, och räknar med att få den granskad. Till centerbudgeten har Johan fått loss tio miljarder kronor extra över tre år till rättsväsendet. Enda skälet till att det inte är verklighet är att det inte är Centern som bestämmer över statens budget.
Man kan läsa mer om det här: Nio (sic) miljarder för ett tryggt Sverige
Jag kan inte bedöma om varje enskild åtgärd är jättebra (även om jag har stort förtroende från Johan), men den centrala poängen i den här kontexten är att han förhandlade fram pengarna.
Vi vet att försvarets största – inte enda, men största – problem är brist på pengar. Demonstrerad förmåga att förhandla budgetpengar till ett område borde därför vara en bra egenskap hos någon med försvarsprofil.
Två: Johan är framgångsrik med att nå ut i media. Det finns en databas med det där. Bland C-riksdagsledamöter leder partiledaren (duh) och ekonomisk-politiske talmannen (ingen överraskning). Men efter det är det Johan som rankats högst i… vad det nu är man mäter i. Någon form av räckvidd, alltså hur mycket man gjort framträdanden i vilka kanaler.
Det bör inte avfärdas. Att nå ut och kommunicera sin politik är relevant.

Jag har också, mycket via Facebook, sett hur Johan arbetat. Det är ingen sinekur. Jag törs påstå att han jobbat hårt och mycket. Det är också bra info för den som funderar på var en röst ska läggas.
Jag passar förresten på att länka till den sida på Facebook jag tror att han använder mest:
Johan Hedin på Facebook

Så långt gott och väl, men vad gör att ett kryss på Johan Hedin skulle vara mer välspenderat än på någon annan?
Det har mycket med listplacering att göra.
Jag står ärligt talat rätt långt ned på listan.
Om Centern inte klappar igenom i valet kommer Johan komma in i riksdagen igen. Det är inte säkert, men det är troligt. Rent teoretiskt skulle kryss kunna hjälpa honom till en riksdagsplats. Men mer troligt är att kryss skulle kunna ge honom en informell tyngd i kommande förhandlingar, både i andras ögon och som råg i egen rygg. Det ska inte förringas.

(Här vill jag skjuta in att det finns flera bra högt upp på C-listan i Stockholm. Att jag framhäver just Johan betyder inte att jag tycker de andra är dåliga, för det gör jag inte. Det är mer en fråga om liknande intressen i kombination med hög listplacering.)

SVT:s valkompass

För den som vill läsa mer tycker jag att SVT:s valkompass med kandidatpresentationer är rätt bra.
Johan Hedins kompassida
(Äh, jag tar med min egen också:
Dans kompassida)
För att få lite mer djuplodande inblick rekommenderar jag starkt att på en kandidats sida klicka på ”Kompassvaren” och sedan nedåtpil vid ”Argument” på frågor man är intresserad av. Dolt där ligger kandidatens lite mer resonerande svar än bara yay eller nay.
Den som jämför kommer upptäcka att det absolut finns frågor där jag och Johan inte resonerar likadant. Det här har dock, som inledningsvis deklarerats, försvars- och säkerhetspolitiskt fokus, och där kan jag inte komma på att jag har några reservationer att komma med.

För den som undrar: ja, det ska läsas som en rekommendation.

Uppdatering

Man kan rösta på Johan Hedin även om man inte bor i Stockholms kommun. Centerpartiet har en rikslista som finns i hela landet och med… tja, kandidater av mer nationellt intresse. Johan har där plats nr 34 har jag för mig.
Kryss på den listan räknas separat, och det är inte sannolikt att Johan på den får så många kryss att han på dem kommer in i riksdagen. Rent formellt kommer alltså Johan-kryss där inte hjälpa honom till riksdagen, men de kan hjälpa honom i riksdagen, genom ovan nämnda informella inflytande och råg i ryggen.
Det ska också läsas som en rekommendation!

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

  1. En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
    Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
  2. Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
  3. I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Röstande för säkerhets skull, del 1

måndag 9 juli, 2018

Det är dags att valblogga lite! Ni har inte läst något nytt blogginlägg av mig på ett tag, så då har ni mycket ork kvar till det här. Utmärkt.

Inledning och bakgrund

Jag hade egentligen tänkt göra det här till en serie om tre inlägg, men jag hade också tänkt att de skulle varit klara redan. Jag verkar helt enkelt hitta för lite tid för att blogga som det är just nu. Plussidan: ni får det lite mer kondenserat än annars, och uppdelat på två inlägg (planerat) i stället för tre.

Planen med de här inläggen är att ge en röstningsrekommendation. Jag är fortfarande centerpartist så i grova drag kommer rekommendationen inte överraska någon alls. Vad som kan intressera är hur jag kommer fram till rekommendationen.

När jag gick med i Centern hade jag inte planerat att intressera mig något extra för försvars- och säkerhetspolitik, men så blev det. Skälen är uppenbara, dels den dramatiskt försämrade säkerhetssituation Rysslands uppträdande förorsakat, dels att jag jobbar i branschen. Försvarspolitik, och i någon mån säkerhetspolitik, är också min ingång till detta inlägg. Jag tycker att det finns många anledningar till att rösta på Alliansen och C i stället för något annat, men jag kommer här att koncentrera mig på i första hand försvarspolitik.

Resonemanget vilar på några premisser som jag inte i detalj kommer motivera i inlägget, eftersom det då skulle bli så ohyggligt långt. De flesta av dem har jag utvecklat tidigare, några kanske jag återkommer till senare. Men nedanstående punkter håller jag för sanna och kända.

  • Säkerhetsläget i vårt hörn av världen har blivit mycket kraftigt sämre de senaste tio åren. Den som absolut dominerande är vållande till detta är Ryssland – eller Kreml som jag föredrar att skriva – som börjat ge sig på sina grannar, både rent militärt och med diverse hybridkrigsmetoder.
  • Under Kalla kriget var Östersjön en arena av underordnat intresse. Inte oviktig, men inte heller ett huvudnummer. Det har ändrats. Östersjön är nu ett av de säkerhetspolitiskt hetaste områdena i vår del av världen, till följd av både politiska och tekniska förändringar.
  • Ingen tror att Kreml tänker ockupera och annektera hela Sverige. Däremot finns ett antal scenarier i vilka det vore rationellt av Kreml att besätta delar av svenskt territorium, troligen men inte säkert som en del av en större konflikt. Skulle det ske i en större konflikt ligger det nära till hands att det skulle ske som ett av de första stegen i en sådan. Att Kreml lagt avsevärda resurser på att planera och öva för ett sådant företag måste anses ostridigt.
  • Sverige har under lång tid haft sitt försvar – både militärt och civilt – på svältlåga. Dels har försvarets uppgifter och numerär skurits ned mycket drastiskt. Dels har finansieringen av även de nedskurna uppgifterna i väsentliga delar uteblivit. Riksdagen har beställt en sak men bara gett medel för något avsevärt mycket mindre. Bland andra Riksrevisionen har konstaterat att försvaret varit kroniskt underfinansierat med flera miljarder per år i många år.
  • I försvarsuppgörelsen 2015 sköts det till pengar, men uppgifterna utökades också. Den kroniska underfinansieringen har bestått. Vidare är det många äldre materielsystem som snart definitivt faller för åldersstrecket och som kommer bli synnerligen kostsamma att ersätta. Rekryteringen av officerare är milt uttryckt bekymmersam.
    Sammantaget är det, bedömer jag, inte att överdriva att säga att läget i det svenska försvaret är katastrofalt.

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det betyder inte att man ska lägga alla resurser man har på försvaret. Hur mycket man lägger blir en mer eller mindre osäker riskbedömning. Om vi visste att ingen under några omständigheter skulle överfalla oss behöver vi ju inte försvaret alls. Och om vi visste att vi kommer bli överfallna i närtid skulle vi, mer eller mindre, lägga allt vi har på försvaret.
Men vi vet inte.
Vi riskbedömer och försöker bygga en tröskel som ska få ett angrepp att kännas för jobbigt för att vara värt besväret.

Så mycket vet vi dock att jag inte känner någon tvekan inför att säga att den hantering av försvaret vi har nu är ett helt oacceptabelt risktagande med vår egen säkerhet. Och det är grunden för avsnitten nedan.

Alliansen eller rödgröna

Jag börjar med att få historiken undanstökad. De senaste decennierna har både borgerliga regeringar och vänsterregeringar kraftigt misskött försvaret. Det går inte att snacka bort det för någon sida. Man kan gräla om vem som varit sämst, och det kan väl för all del vara av historiskt intresse, men det relevanta i valkontexten är hur det ser ut framåt.

Det råkar då vara så att samtliga allianspartier gjort utfästelser om kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten.
(Not: Man anger ofta försvarsanslag i procent av BNP. Under Kalla kriget lade Sverige, lite beroende på när man tittar och hur man räknar, 3-4 % av BNP på försvaret. Nu är vi nere på ungefär 1 %. Nato vill att dess medlemmar lägger 2 %.)
Centerpartiet vill höja anslaget till nordiskt snitt i försvarsperioden som börjar 2021 (runt 1,4 %, motsvarar ca 18 miljarder per år extra) och till 2 % av BNP på lite längre sikt. Pengar tillförs även före 2021, men jag är inte säker på hur mycket.
Liberalerna vill öka med totalt 28 miljarder till och med 2020 (bör läsas som 28/3 miljarder per år i snitt) och nå 2 % av BNP till 2026.
Moderaterna lägger sig på 17,7 miljarder till 2020 och 2 % inom tio år, det vill säga senast 2028.
Kristdemokraterna anger 2 % senast 2027.

Jag är inte medveten om att de rödgröna gjort några liknande utfästelser. Det ligger, för att uttrycka sig försiktigt, inte i Vänsterpartiets eller Miljöpartiets natur att vilja satsa på försvaret. S-linjen tycks vara att vi överlag ligger på en rätt bra nivå nu, lite mer kanske behövs men några större förstärkningar har det inte varit tal om. Trots att det är helt ohemligt att på nuvarande nivå kommer försvarsförmågan mycket snart börja gå nedåt.

Hur kan det då komma sig att försvarsminister Hultqvist är så populär som han är, eller i alla fall tills nyligen varit?
Det är nog ganska enkelt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av försvaret och svensk försvarsförmåga, vilket inte varit allom givet med alla tidigare försvarsministrar. Han gör nog vad han kan. Men vad han uppenbarligen inte kan göra är att få loss pengar från Finansdepartementet. Det är bra och nödvändigt med en försvarsminister som intresserar sig för försvaret. Men det är inte tillräckligt. Utan tillskott av medel räcker det inte att vara engagerad. Hultqvist är intresserad och engagerad, men har inte varit i närheten av att ge försvaret vad det behöver.

Den som tycker att försvaret är viktigt – vilket alla borde tycka, på samma sätt som alla borde tycka det är viktigt att ha en hemförsäkring – ser ut att ha påfallande lite att hämta på vänstersidan. Samtidigt har samtliga allianspartier gjort relativt konkreta och samstämmiga utfästelser som det skulle vara pinsamt att sedan överge.
Och vet ni, partier som hamnar i regeringsställning tenderar faktiskt, tvärtemot en del populära föreställningar, att försöka uppfylla sina vallöften, åtminstone de mätbara.

Sverigedemokraterna då?
Först hade jag tänkt förbigå dem med tystnad, men det finns faktiskt en reell risk att de blir största parti efter valet så jag borde kanske säga något ändå. Och jag säger:
Nej. Bara nej.
SD är säkerhetspolitiskt fullständigt opålitliga. Även om man inte hade något annat emot dem borde det vara tillräckligt för att man inte ska sätta sig i regering med dem. Det går ju knappt en godtycklig tidsenhet utan att någon av dem kommer ut som Putin-sympatisör eller blir påkommen i Kremlkomprometterade sammanhang. Paralleller till VPK under Sovjettiden infinner sig osökt.
Så nej. Inte SD.

Slutsats del 1

Jag har påmint om försvarets vitala funktion för att säkerställa att det alls ska finnas en stat som vi sedan kan ha till annat. Jag har också påmint om att säkerhetsläget är sämre än på mycket länge, delvis till följd av Kremls aggression, delvis till följd av att Sverige monumentalt försummat sitt försvar.

Kremls aggressivitet kan vi inte göra mycket åt. Men vår egen beredskap kan vi faktiskt påverka.

Vänsterblocket uppvisar inga större tecken på att vara på väg att åtgärda Sveriges försvar. Men det gör allianspartierna. Det är väldigt sent vaknat, ja. Men det är i alla fall vaknat.

Jag inser att det är många som inte låter försvarsfrågan avgöra om man ska rösta rödgrönt eller allians. Frågan lär inte heller få särskilt mycket uppmärksamhet i valrörelsen.
Men det är ändå en tokviktig fråga.
Och försvaret är en fråga som med förkrossande entydighet pekar på Alliansen som ett bättre val att rösta på än de rödgröna.

I nästa del kommer jag gå in på vad jag tycker man bör rösta på inom Alliansen, och särskilt då om man råkar bo i Stockholm.

Sober Counsel

måndag 2 april, 2018

Det finns ett antal skribenter och debattörer i Sverige som har för vana att slå knut på sig själva för att i varje läge få det till att Kreml inte utgör något (militärt) hot mot Sverige, och ofta också att det är jättesynd om stackars Ryssland som Nato är så elakt mot. Jag tänker inte nämna någon av dem vid namn i det här inlägget, av skäl som förhoppningsvis blir uppenbara lite längre ned. Tidigare har jag i alla fall ibland gett mig på att såga sönder någon debattartikel från detta läger, men de senaste två åren eller så har jag haft allt mindre tid att skriva argumenterande texter. Till sakens natur hör också det vanliga förhållandet att det tar ledigt tio gånger så mycket tid att bemöta struntprat som att producera det.

Jag har därför som huvudregel numera att inte bemöta dessa skribenter. Inte för att det inte behövs. Men jag hinner inte, jag orkar inte. Det är inte värt insatsen. Jag får hoppas att andra gör det jobbet.

Detta leder till att jag å ena sidan hävdar att de här personerna ofta argumenterar gravt ohederligt, å andra sidan att jag inte samlar ihop egna inlägg för att påvisa det i sak och i detalj. Det är ett problem. Jag kan givetvis inte kräva att någon ska tro mig bara på mitt ord när jag säger att de är i galen tunna.
Jag skulle vilja likna det vid att ska man faktiskt bemöta antivaxxare i sak och i detalj så kräver det jättemycket tid, energi och för all del kunskap. Det är inte precis samma sak, men jag tycker det har likheter.

Min lösning är att rekommendera att om man verkligen är intresserad av hur hotbild från Kreml mot Sverige kan se ut så ska man läsa något helt annat. Jag har nyligen läst skriften ”Hotet” som gavs ut 2016(?) av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det är en pdf på drygt 30 sidor som finns här (sidlänk / fillänk). Såvitt jag kan bedöma sammanfattar den utmärkt både rysk krigföringsförmåga och de huvudsakliga hotbilder från Kreml mot Sverige som vanligen diskuteras. Och orkar man inte läsa hela kan man hoppa direkt till scenarierna mot slutet av skriften.

För den som vill sätta sig in i den delen av säkerhetspolitiken skulle jag säga att det är enormt mycket bättre investerad tid att läsa den skriften än nästan vilket debattinlägg som helst.

Vad den inte gör är att uttala sig om hur sannolikt det är att något liknande scenarierna faktiskt inträffar (förutom att man säger att inget av scenarierna kommer att utfalla precis så som de där är beskrivna). Skälet torde vara enkelt: ingen utanför Kreml vet vad Kreml planerar.
Vad vi kan säga är att det, givet ryskt uppträdande och ryska övningar, måste anses ostridigt att Kreml planerar och övar för överfall av den typ som Hotet-skriften exemplifierar. Det finns liksom, för att nämna något, ingen annan rimlig anledning att satsa stort på landstigningsresurser i Östersjön. Och det man övar i fred tenderar man att genomföra i krig. Det betyder INTE att Kreml bestämt sig för att genomföra något sådant. Men vad det otvivelaktigt betyder är att det är ett hot vi är väldigt optimistiska om vi inte tar hänsyn till i vår egen planering.

Och ja, inläggsnamnet är ännu ett Culture-skepp.

Ingen nämnd ingen dömd

måndag 5 mars, 2018

Jag tänkte att det här kunde vara ett opportunt tillfälle att skriva lite om mina erfarenheter som av Centerpartiet nominerad nämndeman i Solna tingsrätt.

(För framtida referens: nu i dagarna är det mycket på tapeten att två C-nämndemän i just Solna tingsrätt dömt på ett sätt som onekligen verkar skandalöst. Det var inte jag! Och det här inlägget har ingenting med det att göra, jag bara passar på att skriva lite om att vara nämndeman.)

Jag har varit förordnad som nämndeman i Solna tingsrätt sedan tidiga 2015, det vill säga ungefär tre år nu. En stor del av idén med nämndemannasystemet är att ge allmänheten tillträde till statens dömande funktion, så det kan ju finnas en poäng i sig med att jag skriver lite om hur jag uppfattat min tid hittills i systemet. Den lystne läsaren bör dock inte förvänta sig särskilt skandaltyngda stycken. Det är inte heller avsett som en heltäckande redogörelse för nämndemannasystemet. Och om jag någonstans använder en juridisk term felaktigt – tja, jag är ju lekman.

Den politiska nomineringen

Jag hade innan jag blev nämndeman, och har fortfarande, vissa invändningar mot systemet. Inte i första hand att det är lekmän som dömer. Det finns en tanke med lekmannainslaget som man kan tycka eller inte tycka är tillräckligt god för att man ska fördra nackdelarna. Jag känner mig inte tillräckligt inläst på argumenten för att ha en tvärsäker uppfattning i den frågan. Dock kan man fråga sig om det skulle finnas juridiskt utbildade nog att bemanna våra tingsrätter om nämndemännen plockades bort.

Då är jag mer tveksam, och på ett principiellt plan, till att nämndemännen nomineras av politiska partier. Man måste strängt taget inte vara partimedlem, men det är partierna som nominerar. Det framstår som en uppenbar sammanblandning av lagstiftande och dömande makt – även om just jag, i likhet med nästan alla nämndemän, inte sitter i någon lagstiftande församling.
Uppdraget är förvisso uttalat opolitiskt. Ens politiska åsikter ska inte påverka nämndemannagärningen. Självfallet kan det vara svårt att vara helt säker på att man lyckas med det även om man ärligt försöker, men så skulle det naturligtvis vara för vem som helst som har politiska åsikter, partimedlemskap eller inte. Icke desto mindre finner jag det inte oproblematiskt att det är partierna som nominerar.
Inte för att partiaktiva skulle vara sämre lekmannadomare än andra, om man nu ska ha lekmannadomare, utan för det principiella.

Så varför ville jag bli nämndeman då? Tja, jag tyckte uppdraget verkade intressant och när vi nu ändå har det systemet tänkte jag styv i korken att systemet nog i alla fall inte blir sämre av att jag är en del av det.
Och det tror jag fortfarande inte.

Att tjänstgöra och ens förutsättningar

Som nämndeman, åtminstone i Solna, är man schemalagd ungefär en dag i månaden. Det får följden att om man bara sitter på sina schemalagda dagar så kommer man bara döma i relativt små mål. De större förhandlingarna går det ut öppna kallelser till som man kan anmäla sig till. De brukar dock komma med så kort varsel att det lär vara svårt för de flesta förvärvsarbetande att tacka ja till dem. Antagligen påverkar det nämndemannasammansättningen i tyngre mål.

Hur är då ens förutsättningar som lekman att tillföra något av värde under en rättegång? Jag tycker att man kan dela in det i tre huvudsakliga moment. Men innan jag redogör för dem ska jag påpeka att domstolens uppgift inte är att uppdaga och döma i allt som hänt vid ett tillfälle. Domstolen ska ta ställning till om åklagaren lyckas styrka den gärningsbeskrivning som finns i stämningsansökan. Exempel: om åklagaren säger att någon har misshandlat en annan person, och det under förhandlingen framkommer att någon tagit narkotika, så börjar man inte plötsligt döma ut straff för det, om det inte ingår i vad åklagaren tar upp i sin stämningsansökan. Frågan är alltså inte ”vad har hänt”, utan ”har åklagaren lyckats styrka sin gärningsbeskrivning”. Ibland är det samma sak, men inte alltid.

Det första momentet är att komma fram till vad åklagaren lyckas styrka har hänt. Det vill säga, ta del av vad som framkommer under förhandlingen och värdera olika bevis. I det momentet tror jag att en lekmannadomare har väsentligen samma förutsättningar som en juristdomare, för det förutsätter sällan någon särskild juridisk kunskap. Det är mer en fråga om att följa med i förhandlingen, tänka strukturerat och analytiskt, skilja väsentligt från oväsentligt. Och, brukar jag tänka, absolut inte tro att man är bra på att avgöra när någon ljuger eller talar sanning.

(Kuriosum: efter vad jag läst för länge sedan och utan att ha någon referens nu så är det åtminstone mycket sällsynt att någon generellt kan avgöra när någon annan ljuger. Dock finns det ganska gott om folk, exempelvis inom polisen, som tror att de är bra på det utan att vara det. Minns inte om detta var från svenska förhållanden.)

I detta skede tillåter jag mig ofta som nämndeman att tycka en hel del. Jag har hittills faktiskt bara skrivit mig skiljaktig en enda gång, men den gången var det för att jag tyckte att åklagaren inte styrkt gärningsbeskrivningen, det vill säga det föll under det här momentet.

Det andra momentet är nära besläktat med det första: att avgöra om det man kommit fram till har hänt är i enlighet med det lagrum åklagaren åberopat. Och här kan det bli knepigt som lekman. Var går gränsen mellan misshandel och grov misshandel? Vad är snatteri och vad är stöld? Vad är ringa narkotikabrott och vad är narkotikabrott av normalgraden? Ibland kan detta bli diskussionsfrågor, men vanligen måste man låta juristdomaren avgöra saken. Visst kan jag tycka att en viss misshandel är grov, men det vi ska avgöra är vad lagen säger, och för de flesta fall finns prejudikat att gå på.

Det tredje momentet är där jag tycker det är svårast att som lekman tillföra något. Det är när, i de fall den tilltalade funnits skyldig, påföljd ska bestämmas. Då är det oerhört svårt att säga så mycket när juristdomaren meddelar vad som är brukligt för aktuellt brott. Hur ska en lekman kunna ha koll på sådant? Visst kan jag och mitt allmänna rättsmedvetande tycka saker, och det gör vi, och ibland framför jag det, men vi kan ju inte sitta i tingsrätten och ändra rättspraxis. Det är knappast vår uppgift.
I fall då det enligt juristdomaren inte är självklart vad som bör utdömas har jag varit med och påverkat utfallet, men jag har aldrig insisterat på eller skrivit mig skiljaktig för något som juristdomaren säger inte faller inom normal rättspraxis.

För att sammanfatta så tror jag att lekmannadomare kan göra bra ifrån sig under första momentet, att ta ställning till vad som hänt. Det betyder inte att alla nämndemän också är bra på det. Jag har stött på några nämndemän som inte slagit mig som briljanta – vilket i och för sig är fallet på de flesta arbetsplatser. Men nämndemännen har i alla fall mer eller mindre samma förutsättningar som juristdomaren i den här fasen.
De två senare momenten är jag mer tveksam till. Att avgöra om åberopat lagrum är tillämpligt kan man i vissa fall bidra till, men när det kommer till att utdöma påföljd har jag svårt att se att en lekmannadomare som inser sina begränsningar ska ha mycket att säga.
Överlag väger juristdomarens ord mycket tungt. På papperet är nämndemän och juristdomare (nästan) jämställda. I praktiken ser det inte riktigt ut så.

Det gäller att komma ihåg vad frågan är. Frågan är inte om målsägande och tilltalade är bra människor. Frågan är: har åklagaren styrkt sin gärningsbeskrivning eller inte? Min känsla (dvs jag har inte data att backa upp det med) är att det ofta är här det brister när nämndemän hamnar galet.

Andra skandaler då?

Ibland hör man om nämndemän som somnar under en förhandling. Jag betvivlar inte att det sker, men jag har aldrig sett det hända själv. Det var en sak jag var lite orolig för innan jag började – inte att jag skulle rentut somna, men jag vet ju hur jag kan koma ur på föreläsningar. Det får inte hända under en huvudförhandling!
Och det har det inte gjort heller, hittills. Det går förvånansvärt bra att aktivt följa med hela tiden. Ett kvitto på det är att jag brukar vara helt slut efter en heldag i rätten. Någonstans kostar det att vara på spänn hela dagen.

Det har, som jag redan varit inne på, hänt några gånger att jag tycker att mina mednämndemän inte klarar av att föra ett stringent resonemang. Att de liksom inte tänker klart. Rättvisans svärd blir i deras händer mer en strut med gamla räkskal. Det kan vara frustrerande, vilket också kan märkas på juristdomaren. Jag har dock hittills aldrig varit med om att sådant krokigt tänkande ändrat ett domslut. De flesta nämndemän som jag stött på har, på gott och ont, svårt att när det kommer till kritan verkligen hävda en avvikande åsikt.

En (1) gång har jag stött på en nämndeman som resonerat på ett sätt jag tyckte inte bara var krokigt utan även, hur ska jag säga, avvek från hur en rätt över huvud taget bör tänka. I slutändan skrev hen sig inte skiljaktig vilket hen i någon mening borde ha gjort eftersom hen egentligen och uppenbart inte höll med övriga. Så, frågar sig den nyfikne, från vilken parti kom denne nämndeman?
Jag vet inte. Vi diskuterar nästan aldrig partitillhörighet. De allra flesta gånger vet jag inte vilka partier som nominerat de nämndemän jag sitter med, och jag försöker inte gissa heller. Det ingår ju i uppdragets kärna att vara opolitisk, så jag tycker det verkar vara en bra idé att i möjligaste mån undvika politik när jag är där.

Jag ska inte påstå att det inte förekommer andra avsteg från det lämpliga. Det har hänt att nämndemän i någon paus undsluppit sig åsikter om karaktären hos någon av målets parter. Jag inser att det här nu ser ut som en långt inlägg där jag försöker rentvå mig själv, men det skulle inte falla mig in att fälla sådana kommentarer. Oaktat allt annat känns det så ovärdigt vad vi är där för.

I de allra flesta fall är min främsta kritik mot mina mednämndemän dock att de helt enkelt är för tysta, och sällan gör sin stämma hörd när det är dags att tycka saker. Det kan emellertid vara en orättvis kritik. De mål som avgörs på ungefär en dag är sällan speciellt invecklade. Hittills har jag aldrig hört någon säga ”…och rummet var låst från insidan!” Ofta – inte alltid, men ofta – är själva skuldfrågan inte så mycket att diskutera. Och då torde värdet i en animerad debatt om skuldfrågan vara begränsat.

Avrundning

Så, för att avrunda så tycker jag att det är problematiskt att nämndemän nomineras av politiska partier. Inte för att de, om vi nu ska ha lekmannadomare, skulle vara sämre än andra, utan av principiella skäl.

I en del av domstolens arbete tror jag att en lekman kan göra ungefär så mycket nytta som en juristdomare. I andra delar, som man som lekman formellt också ansvarar för, finner jag nyttan mer tveksam.
Och i det urval av nämndemän jag träffat finns helt klart delar som inte håller den intellektuella standard jag skulle önska. Men det gäller också de flesta arbetsplatser. I de flesta fall har jag inget ont att säga om mina kollegor. Ett krux med att vara nämndeman är dock att man inte kan vinna, bara förlora; om man agerar korrekt och välövervägt gör man helt enkelt sitt jobb och får ingen särskild medalj för det. Men när det fallerar i någon av dessa aspekter kan det gå riktigt åt skogen.
Även detta har i och för sig likheter med många arbetsplatser.

Så långt mest saker jag redan sagt. En sak jag inte sagt är: det är jätteintressant att vara nämndeman. Som i JÄTTEINTRESSANT. Och det kan jag tycka även om jag inte är helt övertygad om systemets briljans.
Den sortens mål jag mest sitter på, kortare och enklare mål, har jag hört kallas gråting. Men även när ett mål är ointressant så är det ändå intressant. Så från ett rent personligt perspektiv är jag väldigt nöjd med att få tjänstgöra som nämndeman, och jag har sällan tagit en uppgift på så mycket allvar.

Clear Air Turbulence

torsdag 25 januari, 2018

Ännu en gång vankas flygdebatt, och flyget får klä skott för klimatkrisen.
Det är inte helt fel. Att flyga är vanligen mer CO2-effektivt än att åka ensam i bil, men med så långa sträckor och i praktiken med bara fossila bränslen blir det en hel del CO2 ut i atmosfären.

Jag tror likväl att det är felprioriterat att fokusera för mycket på flygresor.
Varför det?
För att en snabb Research By Google ger att flyget globalt står för i runda slängar 2 % av CO2-utsläppen. Samtidigt består ungefär 85 % av vår energimix (globalt) av fossil förbränning.
Sålunda, om vi över en natt på ett eller annat sätt fick ned utsläppen från flyget till noll, så skulle det nästan inte spela någon roll alls för växthuseffekten.

Obs här – jag säger inte att utsläppen från flyg inte är allvarliga. Vad jag säger är att det (troligen) är fel att kraftsamla på just dem.
Att ersätta fossila bränslen för transportsektorn med CO2-snåla alternativ är svårt, och allra svårast är nog flyget. Å andra sidan används enorma mängder kol, gas och olja för att skapa el och värme. Denna användning är kolossalt mycket större än flygbränsle. Vi vet hur vi kan ersätta en stor del av detta, och det kräver inte ens några större mängder teknikutveckling. Det bör också vara inom ramen för vad som ekonomiskt går att åstadkomma, med viss ansträngning. Hindren är inte primärt tekniska utan politiska.
Så varför inte hårdsatsa på båda?
Jag återvänder då till min hypotes att det i praktiken finns en begränsad mängd politiskt kapital att spendera på vissa frågor. Mängden är inte konstant över tid, men i varje givet ögonblick begränsad. Om vi sätter allt strålkastarljus på flygandet så kommer vi att tappa tryck i angränsande frågor som spelar mycket större roll för klimatet.

Därmed inte sagt att det inte är önskvärt med teknikutveckling på flygområdet. Givetvis är det det. Men det är nog inte där den stora resursstöten ska sättas in.

—–

Där skulle inlägget kunna rundas av, men jag vill också skriva om att det är inte i första hand teknikfixande av flyget som varit på den diskussionsagenda jag nyligen sett, utan snarare att sluta flyga.
Och det är klart att det går att sluta flyga. Men för mig är det inte uppenbart att det är en proportionerlig åtgärd. Hade flyget stått för lika mycket utsläpp som koleldning, då hade det varit mer påkallat.
Grovt kan man dela in flygning i tjänsteresor och nöjesresor. Jag tror att få tjänsteresor görs på okynne. Jag säger inte att det inte förekommer, men att resa i tjänsten är sällan så glammigt som det kan framstå. Även affärsresenärer har familjer, och även det krympande fåtal som får åka business class har det förmodligen mer bekvämt hemma. Jag tror inte heller att det är så vanligt att det går enkelt att ersätta flygresor med onlinemöten eller motsvarande. Rent anekdotiskt kan jag inte komma på en enda tjänsteflygresa jag själv gjort som som på ett bra sätt hade kunnat ersättas av telefon eller videokonferens. Det är inte samma sak som att resan alltid varit värd tiden och pengarna, men det är sällan så lätt att veta på förhand.
Internationell handel har på totalen gjort mycket gott för världen. Jag håller för osannolikt att den inte skulle drabbas markant om det inte längre gick att flyga.

Nöjesresor då? Tja, det är likaledes klart att det går att skippa nöjesresor. Men då måste man rimligen räkna in resor till vänner och släktingar som bor på flygavstånd. Vidare tror jag att människors flängande över jorden har gjort en del till för att känna samhörighet med andra människor som bor långt bort. Det är lättare att bry sig om människor på en plats man har en relation till, än om det bara är något man hört talas om på högstadiets geografi. Jag är inte övertygad om att det vore förträffligt att börja slipa bort den mekanismen.

Det betyder inte att varje tjänsteresa och varje nöjesresa är nettopositiv för världen. Jag hyser verkligen och givetvis inget agg mot den som på egen hand minskar sitt flygande.  Och i slutändan kanske vi måste börja skära ned på allvar, om vi inte lyckas få fram en teknisk lösning för flyget.
Men jag återvänder till min irritation över att privata aktörer ska behöva göra rätt så svåra uppoffringar för att politiken inte kan förmå sig att plocka de lågt hängande och mycket större frukter som faktiskt finns (se länken i detta inläggs tredje stycke). Och det verkar onekligen vara en svår uppoffring. Det går ju knappt att räkna tillfällena när profilerade politiska antiflygförespråkare ertappas med att flyga på ett sätt som de inte har några problem med att tycka att andra ska låta bli.
Vad mer är, för att ta anekdotiska exempel från mitt eget sociala medier-flöde, det förekommer att vissa blir rent aggressiva mot andra som av en eller annan anledning flyger. Jag tycker det är fel grej att bråka om. Kvoten käbbel per klimatvinst alldeles för hög.
Uttryckt konkret: vi i Sverige kan lägga jättemycket energi på att skamma varandra till att inte flyga. Och den klimateffekt vi kan uppnå med det lär globalt helt hamna i skuggan av att vi utan något större bråk avvecklar vår kärnkraft.
Dåligt investerat bråkande.

Poängen med inlägget är alltså och avrundningsvis inte att det skulle vara klimatofarligt att flyga. Poängen är att det är ett problem som är genuint svårt att åtgärda, och dess betydelse globalt är begränsad. Det finns andra åtgärder som antagligen lättare skulle kunna åstadkomma mycket större resultat, utan några egentliga uppoffringar andra än politisk stolthet. Utveckling av CO2-snål flygteknik och/eller minskat flygande är otvivelaktigt i sig saker som är bra för miljön, men det är inte där vi i första hand ska kraftsamla vårt kollektiva fokus.
Det är bättre att först ta sig an vad som är större och lättare, än att börja med det lilla och svåra.

Drömmen om Atlantis

onsdag 4 oktober, 2017

Sverige har ett politiskt mål att år 2040 ha ett 100 % förnybart elsystem. Vad innebär det, och vilket syfte fyller det? Kommer det rädda klimatet? Dags för mig att utreda!

Till min hjälp tar jag en rapport som Sweco publicerade i somras. Den finns här (pdf) och jag kan rekommendera läsning av den – den är under 50 sidor lång och uppenbart skriven för att en lekman som jag själv ska kunna läsa och förstå den. Jag kommer att beskriva några nyckelpunkter från den i det här inlägget. Och för att det inte ska bli oläsligt långt har jag lagt de flesta utvikningarna i en hemmasnickrad notapparat.

Den som trots dessa herkuleanska ansträngningar att hålla inlägget läsbart kort inte mäktar eller hinner med hela textmassan kan scrolla direkt ned till rubriken ”Så för att sammanfatta”.

En spoiler kan jag komma med redan nu. Nej, att Sverige går över till 100 % förnybart handlar inte det minsta om att rädda klimatet.

El eller energi
Sverige har sedan ett par år en energiöverenskommelse, i vilken ingår målet 100 % förnybart till 2040. Men namnet på överenskommelsen är missvisande. Den handlar om el, inte energi. Det behöver inte alls vara fel att avgränsa problemställningar för att få grepp om dem, men kom ändå ihåg det: här pratar vi specifikt el, inte energi allmänt.

Förnybart i Sverige
Sverige har ovanligt gynnsamma förhållanden för att få till ett 100 % förnybart elsystem. Vi har redan vattenkraft som står för en stor del av vår elproduktion. Sedan är det kärnkraft, och så avsevärt mindre men ändå relevanta mängder förnybar vind. Därefter spridda skurar av annat som inte märks så himla mycket på totalen.
Förnybart i Sverige handlar alltså om att ta bort kärnkraften och ersätta med sådant som räknas som förnybart.

Det är här Swecos rapport (beställd av Skellefteå Kraft) kommer in. Sweco har studerat två scenarier för att nå 100 % förnybart.
Scenario 1 bygger på en väsentligt utbyggd vattenkraft och sedan mest landbaserad vind.
Scenario 2 låter i stort sett vattenkraften vara, bygger ut vind både på land och till havs, kompletterar med solenergi och, förvisso inte förnybart, en ansenlig kapacitet naturgas.

Energi och effekt, bas- och reglerkraft. Och svängmassa.
Innan vi fortsätter, kort om denna underrubrik. När man pratar om förnybar energi är det väldigt ofta producerad mängd energi som nämns. Det är givetvis viktigt. Det är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. El måste produceras när den ska användas[1]. Olika kraftslag har olika för- och nackdelar här.
Kärnkraften är fenomenal på att producera en stor mängder stabil och väderoberoende el, så kallad baskraft, men den är inte så bra på att snabbt variera sin produktion efter förändringar i förbrukning – så kallad reglerkraft. Det går att använda kärnkraft som reglerkraft i viss omfattning, men man låter hellre bli.
Vattenkraften är inte helt väderoberoende, det måste ju finnas vatten i magasinen, men den kan både producera stora mängder baskraft och snabbt variera produktionen för att agera reglerkraft.
Vind- och solkraft är väderberoende i realtid, det vill säga man kan inte lita på dem i någon större utsträckning för baskraft, och de kräver stora mängder reglerkraft.

Svängmassa bör också nämnas, om än bara helt kort[2]. Svängmassa bidrar med en sorts tröghet eller stabilitet i elsystemet som, kan man säga, gör så att störningar inte fortplantar sig så lätt. Med för lite svängmassa riskerar man kollaps i distributionen, och eventuellt skador på ansluten utrustning, när störningar uppstår.
Kärnkraft och vattenkraft bidrar med en stor svängmassa. Vind- och solkraft har i stort sett ingen svängmassa alls.

Mycket av det goda
Jag har inte skrivit ovanstående stycke för att smutskasta vind och sol. I mindre mängder är dess intermittenta och oplanerbara produktion inget problem att hantera på elnätet, men när man börjar skala upp dem till att bli dominerande inslag, ja då uppstår problem[3]. Inte nödvändigtvis ohanterliga problem, men problem som på ett eller annat sätt måste hanteras. Sweco-rapporten pratar en hel del om det.

I scenario 1, det med utbyggd vattenkraft, är det just vattenkraften som får täcka upp det mesta, inte bara genom att bli den fullständigt dominerande producenten av baskraft, utan även genom att stå för reglerkraft när vinden skiftar. Utbyggnaden av vattenkraften handlar mest om att kunna öka effekten temporärt. Sådan potential finns, men som rapporten återkommande nämner:
Detta förutsätter ändrade miljödomar som medger en flexiblare användning av vattenkraften.
Det vill säga, magasinen måste byggas ut och väsentligt kraftigare flöden tillåtas, på ett sätt som i dag bedöms skulle strida mot miljölagstiftningen. Miljöpåverkan lokalt kring älvarna blir inte försumbar. Folk kommer bli arga. Demonstrationer och protester, även från miljörörelsen. Det kan man förstås tycka är ett rimligt pris, men man kan inte komma och säga sedan att det hade vi ingen aaaning om.

I scenario 2 har man hållit sig borta från att på så vis bygga ut vattenkraften. Man har inte heller lika mycket landbaserad vind, men mer av havsbaserad vind och solkraft, och så har man säkrat upp med gasturbiner goda för 5 GW när det är extra tråkigt väder. Fem GW är mycket, samma storleksordning som (men fortfarande mindre än) kärnkraften i dag. Gasturbinerna kommer dock inte användas så mycket, så CO2-utsläppen begränsas.

I båda fallen behöver elnätet byggas ut och om i stor omfattning för att hantera oförutsägbarheten i produktionen.

Dessa två scenarier har alltså modellerats så gott man kan för att ge en prognos inför framtiden. Övergripande blir resultaten ganska lika.

I båda fallen lyckas man nästan hela tiden tillgodose elbehovet. Dock inte hela tiden. Även normala år måste man, åtminstone i södra Sverige, räkna med några timmars blackout då elen helt enkelt inte räcker. Detta även då man tagit reservkraft och import i beaktande[4]. Man har också räknat med en betydande efterfrågeflexibilitet, vilket är en omskrivning för att elanvändare ska förmås att använda el inte när det passar dem själva bäst, utan när det passar elproduktionen bäst.

Elpriserna förutspås bli mycket svängigare än i dag. Jag bryter upp texten med ett upplättande DIAGRAM från rapporten över simulerade veckopriser över året i de två scenarierna, jämfört med priser i scenariot 2015.

100re_veckopris
Det fanns också ett diagram över simulerade timpriser över året, på sätt och vis mer informativt men också betydligt stökigare. Jag tar det i fotnot [5].
Medelvärdesbildat över hela året räknar man med att elpriserna kommer bli ungefär dubbelt så höga som i dag, men variationen är alltså stor. Inte minst i scenario 2, där solkraft, som solkraft i Sverige gör, genererar som mest effekt när efterfrågan är låg[6].

Okej, det var många större och mindre försvårande omständigheter. Och då har jag sparat kostnaden för utbyggnaden, jag återkommer till den. Men allt kan väl inte vara elände?
Visst måste det väl vara bra att gå över till förnybart?
Tja, ”bra” beror på vad man värderar. Många tänker nog på att rädda klimatet. Men hur är det med det?

Ahem.

Nej. Nej, inte ett dugg. Tvärtom faktiskt.
Tittar man på seriösa livscykelanalyser för utsläpp av växthusgaser så ligger vattenkraft, vindkraft och kärnkraft väldigt nära varandra. Ingen av dem ligger förstås på noll, men de är i princip så nära noll som vi kan komma i dag. Och ja, det inkluderar hela livscykeln inklusive gruvbrytning och i förekommande fall slutförvar.
Solceller är ganska mycket sämre än vår tättrio. Sol leder dock stort över allt fossilt[7].

Det kan alltså se ut som om vi byter kärnkraft mot huvudsakligen vatten och vind, som ligger ungefär lika i CO2. Beroende på scenario kan det tillkomma mer eller mindre sol, som är sämre men inte direkt dåligt, och gas, som är väldigt mycket sämre men som troligen inte kommer användas så mycket att det spelar jättestor roll i slutändan[8]. Alltså, man vinner inget i CO2-väg, men förlorar kanske inte heller? Eller okej, man förlorar kanske en del, men inte så mycket?

Fel igen.

Den stora förlusten syns inte om man bara tittar på svenska utsläpp[9]. Men växthusgaser är globala. Ni vet, think global, act local.
Vi återvänder till reglerkraften. Alltså att snabbt kunna kompensera för svängningar i, bland annat, intermittent produktion som vindkraft. De bästa och mest använda reglerkraftslagen är vattenkraft och gas. Sverige ligger här väldigt bra till internationellt, med vår omfattande kapacitet för vattenkraft. Så länge vi har kärnkraften kvar, och har god överföringskapacitet, kan vi sälja vattenkraft som reglerkraft till andra länder. Dessa andra länder utan massiva mängder vattenkraft skulle annars behövt använda gas som reglerkraft.
Så – och det här är viktigt – om Sverige med en övergång till stora mängder intermittent produktion självt behöver all sin vattenkraft för både ökad produktion totalt och ökad reglerförmåga, då kan vi inte längre sälja reglerkraft till vattenkraftfattigare länder. De länderna måste då använda gas som reglerkraft.
I en första approximation kan man säga att ökat eget reglerbehov i Sverige får samma effekt som motsvarande utsläpp av fossilgas någon annanstans.

Sålunda kommer en svensk övergång till 100 % förnybart att globalt öka CO2-utsläppen, och med svenska mått kommer ökningen bli stor. Jag vill inte försöka mig på några siffror, men det är inte ignorerbara mängder.
Yay?

Här vill jag åter lägga in min vanliga brasklapp. Jag är inte emot förnybar energi generellt. Ska vi fixa klimatet behövs alla CO2-snåla energikällor. Jag välkomnar sol och vind även i Sverige – men i måttliga mängder. Att integrera måttliga mängder intermittent produktion är inget större problem. Det är när man får för sig att göra intermittent produktion till dominerande inslag som problemen uppstår.

Nu är det dags att, som utlovat ovan, ta sig an
Kostnaden för utbyggnad av 100 % förnybart
Sweco har efter bästa förmåga uppskattat kostnaden för båda scenarierna, och de landar ganska lika – det kan avrundas till 1600 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Sextonhundra miljarder alltså. Okej. Men – viktigt att notera – det är den totala investeringskostnaden. Investeringar skulle behöva göras även om man inte går över till 100 % förnybart. Men hur mycket?
Svårt att veta. Sweco har själva inte räknat på det (jag har frågat dem). Men vi kan ju alltid göra en gissning, för att få en storleksordning. Så här ser Swecos resultat ut i diagramform, dock fram till 2050:

Investering100RE
Låt oss anta att investeringsnivån mellan 1991 och 2010, kanske 2020, är indikativ för behovet om man inte satsar på 100 % förnybart. (Sedan åtminstone tio år har det byggts ut ganska mycket förnybart i Sverige, vilket kan tänkas påverkar siffrorna för de åren.)
Och så är det 33 år kvar till 2050. Man kanske landar på… 600 Gkr? Mellan tummen och pekfingret. Mer kunnigt folk än jag har uttryckt att det kan vara en siffra i överkant. Men ändå. Låt oss köra på den siffran, väl medvetna om att den är en grov gissning.
Då får vi en merkostnad för 100 % förnybart fram till 2050 på, i runda slängar, 1000 Gkr. Tusen miljarder kronor.

Vad hade man annars kunnat göra för tusen miljarder kronor?
En hel del va.
För att bara ta ett exempel, man skulle kunna bygga ny kärnkraft. Vad kostar det egentligen att bygga ett kärnkraftverk? Det är av flera skäl svårt att säga, men Analysgruppen höftar med ca 50 Gkr för en hyfsat stor reaktor. Låt oss anta att de varit för optimistiska, och vi ökar kostnaden med 50 %. Då skulle vi kunna bygga tio helt nya reaktorer, vilket är det maximala enligt svensk lag i dag. Tio nya reaktorer som producerar stora mängder CO2-snål el, mer än vi någonsin fått ut av kärnkraften tidigare. Vi skulle inte behöva förvägra våra grannar klimatvänlig reglerkraft. Och vi skulle fortfarande, efter att ha byggt kraftverken, ha växelpengar pengar över till den där jämrans höghastighetsjärnvägen.

Eller om man tycker att höghastighetsjärnvägen är omotiverat dyr skulle man, utöver sina tio kärnkraftverk, kunna köpa utsläppsrätter för pengarna. Det är ett rent tankeexperiment, men om man räknar med dubbelt så högt pris på utsläppsrätter som i dag (dvs då 100 kr/ton CO2) skulle man på detta vis kunna sätta stopp för utsläpp av 2,5 Gton CO2. Vilket, om man räknar med att Sverige släpper ut ca 60 Mton per år, motsvarar drygt 40 års utsläpp från hela Sverige av i dag.

Men som sagt,
100 % förnybart handlar inte om att sänka CO2-utsläppen. Hade utsläppen varit i centrum hade man kunnat definiera målet som fossilfritt eller hållbart. Men när man säger förnybart, då är målet att bli av med kärnkraften.
Och det kan man ju vilja. Jag tycker det verkar dumt. Jag har skrivit åtskilligt om det, och en bra utgångspunkt är mitt inlägg Förtvivla först i morgon (Ja. Ja, både det och det här inlägget har tagit sina namn från Kjell Höglund.), där jag bland annat länkar till min genomgång av hanteringen av använt kärnbränsle (vilket ändå är ett irrelevant argument i sammanhanget, använt bränsle har vi ju redan även om vi stänger all kärnkraft i morgon). Men det är klart man ändå kan välja att sätta utrotandet av kärnkraft högst på agendan.
Då tycker jag dock man bör vara öppen med att det är målet. Man ska framför allt inte låtsas att man tycker att växthuseffekten är det primära problemet.

Så för att sammanfatta.

  • Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att gå över till 100 % förnybart.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ganska svårt, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ohyggligt dyrt, mycket dyrare än att behålla kärnkraften, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer sannolikt innebära att el inte alltid kommer finnas tillgängligt, och elpriserna kommer i snitt troligen att stiga väsentligt.
  • Att Sverige går över till 100 % förnybart kommer något öka CO2-utsläppen inom Sverige, och globalt att med svenska mått öka dem kraftigt.
  • Det enda man egentligen uppnår med att få Sverige att gå över till 100 % förnybart är att man blir av med kärnkraften.

Jag ser inget egenvärde i att ha kärnkraft. Däremot är det instrumentella värdet svårförnekat, om man nu tycker att det är viktigt att fixa klimatet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att Sverige i allmänhet och det beslutande Sverige i synnerhet tog sig en allvarlig funderare på: Vad är det egentligen som är vårt viktigaste mål, och vad är det värt att nå det?


Smärre tillägg:
Det mest osäkra i det här inlägget är kostnadsuppskattningen av ”nollalternativet”, alltså de investeringar som skulle behövas fram till 2050 för att behålla nuvarande energimix. Lyckligtvis spelar det för resonemanget inte så stor roll om merkostnaden för 100 % förnybart bli 700, 1000 eller 1300 Gkr. Faktum är att även om merkostnaden vore noll – vilket jag håller för distinkt osannolikt – kvarstår den viktigaste poängen: 100 % förnybart i Sverige skulle ge ökade CO2-ustläpp globalt.


[1] Undantaget förstås om man kan lagra energin. Ett av mycket få realistiska alternativ att i dag göra det i stor skala är pumpkraft, alltså att man pumpar vatten till ett magasin för senare användning som vattenkraft. Sådant antas i scenario 1. Batterier kan fungera lokalt, i liten skala och för korta tidrymder, men är inte ett realistiskt alternativ i stor skala. Varför? För att det skulle ta Teslas Gigafactory nästan precis tusen år att producera batterier så att det motsvarar magasinen hos dagens svenska vattenkraft.

[2] Dels för att inlägget inte ska bli absurt långt, dels för att jag inte är säker på att jag verkligen förstår svängmassa tillräckligt bra för att bre ut mig om det i detalj. Sweco-rapporten ägnar i alla fall en del uppmärksamhet åt begreppet.

[3] En tumregel är att ungefär upp till respektive intermittenta energislags kapacitetsfaktor går det hyfsat bra att hantera, sedan börjar det bli svettigt. Kapacitetsfaktor i sin tur är hur stor andel av tiden som energi produceras. Vind i Sverige ligger på runt 25-40 %. Sol på kanske 10 %.
Detta blir givetvis viktigt för den totala mängden energi man kan plocka ut. Installerad effekt är en sak; när man omvandlar det till hur mycket energi som över tid kan plockas ut måste kapacitetsfaktorn med.

[4] Inte sällan hävdas att när vi i framtiden byggt ut det europeiska elnätet så att överföring mellan länder har mycket större kapacitet än i dag så kommer problemen med tex vindkraftens intermittens att försvinna, för när det blåser någonstans är det stiltje någon annanstans.
Det finns dock skäl att inte vara så optimistisk om det. Visst, i någon mån stämmer det. Men jag har läst en rapport (har tyvärr inte någon länk kvar) där man studerat just detta och sett ganska tydligt att när det blåser mycket tenderar det att göra det i större delen av Europa, och vice versa, är det stiltje så är det ofta lugnt i ett stort område.

[5] Timpriser över året. Svängigt blir det.100re_timpris.PNG

[6]  Jag har av den anledningen lite svårt att förstå vad vi egentligen ska med solkraft till i Sverige, åtminstone på elnätet. Dess främsta verkan tycks vara att dumpa elpriserna så att alla producenter går back, inklusive solkraftägarna själva. Det jag kan tänka mig är att man i Sverige, till följd av att elen är billig när solen gassar, börjar installera luftkonditionering i stor skala. Dess behov sammanfaller ju verkligen med solgass. Det skulle öka den totala elförbrukningen och likaså mätbart öka CO2-avtrycket, men kan också vara bra att ha om sommartemperaturerna skenar.

[7]  Exakta siffror beror på vem man frågar, livscykelanalyser är svårt, men en källa så god som någon är Wikipedia (första tabellen).

[8] Den snabbtänkte inser att om gaskraftverken inte kommer användas så mycket kommer de förstås heller inte vara lönsamma att bygga. Det kommer alltså krävas antingen en rejäl subvention av fossilkraft (för att nå 100 % förnybart), eller att man bygger om prissättningen så att man får betalt för att tillhandahålla reservkraft.

[9]  Det har gjorts försök att uppskatta de nationella effekterna. Ett sådant refereras här, där man uppskattar att det skulle leda till en fördubbling av svensk elproduktions CO2-utsläpp.

Fate Amenable To Change

söndag 1 oktober, 2017

Det här är en direkt fortsättning på förra inlägget, Unfortunate Conflict of Evidence (ja, båda är Culture-skepp). För att mycket kort summera det: jag hade sedan länge tänkt kandidera aktivt till riksdagen 2018, och eftersom jag drog rätt mycket röster i förra valet hade jag hoppats att det skulle ge resultat i detta vals listplacering. Så blev det tyvärr inte, och om röster på mig inte ger resultat i form av listplacering får jag väldigt svårt att förklara varför någon skulle lägga sin röst på mig. Utifrån det går det svårligen att bedriva personvalskampanj, och jag lutade åt att helt enkelt dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Nu har jag tänkt på och diskuterat saken i ett par veckor. Innan jag pratar om slutsatserna tänkte jag ägna några rader åt vad jag hade tänkt koncentrera mig på för frågor i en personvalskampanj. Två frågor, närmare bestämt.

Den ena delen skulle varit försvarsfrågor, eller rentav försvarsfrågan. I grunden är den rätt enkel. Man kan säga vad man vill om senare års försvarssatsningar, faktum kvarstår att utan omfattande tillskott kommer svensk försvarsförmåga börja sjunka avsevärt någonstans efter 2020, och det från en redan relativt (för att säga som man fordom sade om rysk förmåga) låg nivå. Så kan vi inte ha det.
Jag har jobbat med (inte i) försvaret i snart sju år nu och har dessutom på fritidsbasis intresserat mig. Det gör mig kanske inte till den främste av experter på hela området, men jag tycker ändå jag har förutsättningar att kunna säga något.
Så frågan är, på övergripande nivå, okomplicerad. Dock kostar den mycket pengar att åtgärda. Den kroniska underfinansieringen är verifierad av flera myndigheter, men det kommer ändå vara svårt att få fram de pengar som behövs.

Den andra delen skulle varit baserad på en motion jag och några andra skrev i våras. Den finns här (pdf) och handlar om hur föräldrapresumtion fungerar och borde fungera. Lagen i dag utgår i princip helt från att barn skaffas inom heterosexuella cis-par, och alla avvikelser från detta kan få – och får – både absurda och allvarliga konsekvenser för de inblandade. Vinsten med att ha lagen som den är i dag kan mest generöst beskrivas som otydlig.
Motionen antogs på distriktsstämman i Stockholm. På riksstämman, som pågår nu i dagarna, har det varit både mot- och medgångar. Jag räknar med att återkomma till det, men jag tror både att det är en vettig sak att kämpa för och att behovet att kämpa kommer kvarstå över valet.
Föräldrapresumtionsfrågan är snäppet mer komplex än försvarsfrågan, men kostar å andra sidan i princip inga pengar att åtgärda.

Dessa två frågor kan jag givetvis intressera mig för utan att idka personvalskampanj. För där kvarstår min slutsats att jag inte kan slå på stort med personvalskampanj. Jag kan inte verka från nuvarande listplacering. Kanske ett annat år, men inte den här gången.
(Listorna är alltså preliminära och ska beslutas på en nomineringsstämma den 14 oktober som jag inte kommer kunna vara med på.)
Däremot ser det ut som om jag ändå kommer att välja att stå kvar på listan. Alltså inte dra tillbaka kandidaturen. Ja om inte nomineringsstämman plockar bort mig, men det skulle förvåna mig.
Varför gör jag det då? Tja, det finns flera skäl. Ett av dem är att ändå signalera vilja att faktiskt vara på riksdagslistan. Det finns för all del också, som jag skrev i förra inlägget, skäl som talar emot att stå kvar. Jag tror inte att det finns ett absolut självklart svar på hur jag bör göra, men om inget oförutsett händer väljer jag att stå kvar som kandidat.

Jag kommer som sagt inte att bedriva någon aktiv, organiserad krysskampanj till riksdagen eftersom jag uppenbarligen inte kan troliggöra att kryss på mig leder till något ens på lång sikt. Jag kan, och kommer, fortfarande prata riksdagspolitik.
Den som är så hågad kommer givetvis kunna kryssa mig ändå. Jag kommer inte bli mindre glad för kryss än förra gången; kanske mer. Ett kryss, avgett av någon som bara får sätta ett riksdagskryss vart fjärde år, är en stor sak.

…och det skulle vara en bra avslutning på inlägget. Men jag vill tillägga en sak.
Jag inskärper åter att här har jag enbart pratat om min riksdagskandidatur. Inget är klart förrän efter nomineringsstämman den 14 oktober, men det kan bli så att landstingslistorna ur mitt perspektiv ser bättre ut. I så fall återkommer jag om det.

Nu. Nu är det slut för den här gången.

Unfortunate Conflict of Evidence

söndag 17 september, 2017

Jag har sedan förra valet tänkt att jag skulle kandidera till riksdagen i valet 2018, och det har inte varit någon hemlighet. Nu blir det kanske inte så.
Sannolikt är det några som åtminstone övervägt att lägga sin riksdagsröst på mig som läser här, så därför vill jag förklara hur jag resonerar kring detta.

Bakgrund
Helt av egen förskyllan kom jag in sent i nomineringsprocessen till valet 2014. Jag fick ändå en sjuttondeplacering på riksdagslistan i Stockholms stad, vilket inte alls var illa. Min personvalskampanj bedrev jag utan någon riktigt genomtänkt plan, i princip helt på nätet, med noll kronor i budget och utan andra medhjälpare än djungeltrummare.
Den gick bra. Jag samlade 133 röster i riksdagsvalet. Det låter kanske inte så mycket, men C är ett litet parti och det var sjunde flest i Stockholm, tillika flest bland de kandidater som inte hade någon plattform att tala om. Före mig kom partiledaren, chefsekonomen, partiets två toppkandidater och två till som båda haft plattform och/eller uppmärksammats i media.
De som röstade på mig visste givetvis att jag inte skulle komma in i riksdagen. Inte 2014, och med mycket stor sannolikhet inte 2018 heller. Kalkylen var nog snarare att genom att rösta på mig hoppades man kunna ge mig, eller åtminstone den politik jag talade mig varm för, successivt ökat inflytande.
Det är ju det man kan göra som väljare.
Och det är vad jag som kandidat kan hoppas erbjuda en väljare.

Min plan inför valet 2018 har varit – nå, ganska löst formulerad. Men jag har tänkt lite, och hade vissa planer på en både mer fokuserad kampanj (i form av frågor att driva) och en något bredare kampanj (i sätt att nå ut). Att jag skulle komma in i riksdagen 2018 har aldrig varit realistiskt, men idén var alltså att långsamt avancera, och i någon avlägsen framtid… tja, vem vet? Kanske långsökt, men inte helt omöjligt.
Kampanjen måste dock bygga på någon form av intellektuell hederlighet, och det är där jag nu fått problem.

2018 års listor
Stockholmscentern har haft en lång process för att ta fram sina kandidatlistor, bland annat med en intern medlemsomröstning. Nu har både resultatet av omröstningen och förslaget till listor offentliggjorts. Listorna fastställs inte förrän på en nomineringsstämma i oktober (som jag mycket olyckligtvis inte kommer kunna vara med på), och saker kan i princip ändras, men det är troligt att dagens förslag ligger nära resultatet. Och tyvärr är det uppenbart att jag inte har lyckats omsätta förra valresultatet i förtroende internt i partiet. Jag är i dagsläget placerad på plats 27, alltså jämfört med plats 17 i förra valet. Jag klarade mig inte heller jättebra i den interna omröstningen. Inte katastrofalt, men inte jättebra.

Att omröstningen inte gick så bra vill jag gärna förklara med att jag, mestadels på grund av förekomsten av diverse småbarn, inte kunnat delta i partiverksamheten så mycket som jag velat. Det är klart att det får följder. Men jag hade hoppats att en bevisad förmåga att dra röster i val skulle vägas in när man gör listorna inför nästa val. Om så har skett ser jag inga tydliga spår av det.

Följder
Det får följder.
Vad jag erbjuder potentiella väljare är: rösta på mig, så kan vi tillsammans långsamt avancera mina frågor i partiet.
Nu har det visat sig att det sambandet inte existerar. Jag drog relativt mycket röster, men har ändå fallit långt i listplacering.
Då har jag svårt att med bibehållen ärlighet förklara varför någon egentligen ska rösta på mig, annat än som egoboost för mig själv. Om nu många röster i ett val inte spelar någon nämnvärd roll för placeringen i nästa val, alltså om kopplingen inte kan skönjas mellan en röst på mig i det här valet och mina chanser i nästa val, då spelar det ju ingen roll om man tycker mina frågor är viktiga och välgenomtänkta eller inte.
Man kan givetvis fortfarande rösta C, och det är inte poänglöst. För att bara nämna något, C är alltjämt en i riksdagen svårslagen brygd av liberalism och öppenhet. Men att personrösta på mig är svårare att motivera.

Ingen dolkstöt
Det här låter förmodligen bittert. Jag är mycket besviken, det hymlar jag inte med. Bitter skulle jag varit om jag trodde att jag sjunkit på listan för att partiet hyste agg mot mig. Det tror jag inte. Det finns många bra namn framför mig på listan som utan tvivel förtjänar en bra placering. Jag har de facto inte briljerat i den interna omröstningen. Det är också flera som samlats under C-fanorna i år än 2014. Bara att behålla en sjuttondeplats hade kunnat ses som en framgång i den ökade konkurrensen. Ja, jag hade hoppats att bevisad förmåga att dra röster skulle värderats högre. Men jag spårar ingen illvilja i listan. Trots folkets givetvis brinnande önskan om motsatsen så kretsar inte Centerpartiet kring mig.

Icke desto mindre
Det förändrar dock inte faktum. Jag har nu känt till det preliminära resultatet i en dryg vecka, och helt oavsett hur det kom till har jag svårt att se att jag ska kunna kampanja från plats 27, efter att förra gången ha gjort bra ifrån mig på plats 17.
Här uppstår alltså det kanske lite kontraintuitiva att hade det här varit min första kandidatur hade det bara varit att sätta igång. Men när jag alltså först gjort ett bra resultat och sedan sjunkit kraftigt till nästa omgång, då blir det mycket svårare.
Och om jag inte kan kampanja för mig, om jag inte har någon trovärdig berättelse om vad en röst på mig kan ge, bör jag då ens kandidera?
Det har likheter med en omöjlig situation.

Jag har inte bestämt mig än. Jag har fortfarande tid på mig. Men jag lutar åt att dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Men vad sägs om status quo?
En möjlighet är förstås att helt enkelt stå kvar på listan, även om ingen nämnvärd aktiv kampanj bedrivs. Den som vill skulle kunna sätta ett kryss ändå. Mot det talar flera saker, varav en är att jag tycker att om jag står på en kandidatlista ska jag – jag inskärper detta – kunna förklara vad jag gör där. Det är viktigt för mig. Men visst, jag har inte uteslutit det. Jag har som sagt inte bestämt mig helt än.

Riksdagen är inte allt
Nota bene att här talar jag enbart om riksdagen. Jag har varit öppen med att riksdagen är min främsta prioritet, men jag har också ett icke ringa intresse för landstinget. Landstingslistan är en annan sak än riksdagslistan, och jag kan få anledning att återkomma till det i avgjort mer positiv anda. Men jag sparar det till ett senare inlägg.

 

Avsiktlig felnavigering

fredag 15 september, 2017

Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att göra vinster i välfärden till valfråga. Därför tycker jag det är dags att jag rycker in med ett antal påpekanden igen, som kan vara bra att ha i bakhuvudet inför kommande fuldebatter.

Jag tänker inte gå igenom hela principfrågan om vinst på skattemedel från grunden igen. Jag har redan, tycker jag själv, ett bra inlägg på det temat.

Innan jag drar det nya jag har att säga börjar jag ändå med en

Repetition
Den som vill kan hoppa ned en rubrik, till ”Vad nytt”.

Det tål att påpekas att
1: Det är inte all vinst i välfärdsrelaterad verksamhet som regeringen vill förbjuda. Det ska (tills vidare, får man förmoda) vara tillåtet att tjäna pengar på att bygga skolor, sälja läromedel och läkemedel, koka asfalt eller konsulta åt myndigheter. Allt detta saker som ligger bortom den normale väljarens vardagsbeslut. En artificiell gräns dras vid den vård-skola-omsorg som medborgaren ett tag kunnat välja någorlunda efter eget huvud. Där ska vinster bort.

I vulgärretoriken som redan ljuder ryas att man inte ska göra vinst på skattemedel. Det måste redan nu vara uppenbart att detta är nonsens. Det här handlar om något annat.

2: Även sådana som jag, som i grunden är anhängare av att privata utförare ska kunna erbjuda skattefinansierade välfärdstjänster, bör kunna erkänna att det finns en del problem. Det finns problem vi har i dag till följd av undermålig implementering, och det finns principiella problem som kanske är lösbara men som kräver ständig uppmärksamhet. Ett exempel på det förstnämnda är att elevtilldelningen för skolor nog inte fungerat optimalt. Ett exempel på det senare är att man alltid måste se till att den som hoppas gå med vinst på skattefinansierade tjänster också levererar en tjänst av god kvalitet.
Och det är inte alltid lätt att hålla ordning på.

MEN – och detta är ett oerhört viktigt MEN – även offentligt drivna verksamheter har problem. Ibland är det samma problem. Ibland är det besläktade problem som tar sig andra uttryck. Ibland är det helt andra problem.
Ett osorterat exempel är att även offentligt utförda tjänster givetvis bör leverera en viss kvalitet. Hur ska det kontrolleras? Ja ofta har man helt enkelt inte kontrollerat det utan bara hoppats på det bästa. Och om man ska kontrollera det uppstår problemet att man ska granska sina kollegor. Det har egna svårigheter.

Hittills har man inte kunnat visa att privat utförda välfärdstjänster generellt är av lägre kvalitet än offentligt utförda. Inte markant högre heller, även om det går att argumentera att tillgängligheten ökat markant. De har i alla händelser gett människor inflytande över sin vardag på ett sätt som har ett stort egenvärde.

Vad nytt
Så okej, vad är nytt nu då?

Jo, regeringen plus V ska lägga fram ett förslag om vinsttak. Exakt hur förslaget ser ut vet vi inte än, men vi vet vad som tidigare – nyligen – föreslagits. Det grundar sig i Reepalus utredning. Ahem. ”utredning”.

Reepalus utredning
Låt oss börja med några ord om Reepalus välfärdsutredning; Malmös S-man Reepalu. Det är gissningsvis en av de mest nedsablade offentliga utredningarna i modern tid. Regeringens myndigheter (jag har ingen lista) avvisar den. Forskare vars resultat hänvisas till i utredningar tar avstånd från den och säger att utredningen vantolkat dem. Det har på alla sätt varit tydligt att syftet med utredningen varit att regeringen ska kunna säga ”utredningen visar” och hoppas att folk inte ska ha koll på hur den saken gått till.

Det är förvisso inte första gången en offentlig utredning levererar ett på förhand bestämt resultat. Men så flagrant som det gjorts denna gång är svårt att matcha. Den bör därför inte ses som en oberoende utredning utan som en lite längre debattartikel.

Vinsttaket
Ett vanligt påstående vänsterifrån är att det inte alls är fråga om något vinstförbud, utan ett tak på 7 % vinst, och att det borde väl vara mer än tillräckligt.
Detta påstående är inte korrekt.
Siffran 7 % stämmer, men det är inte vinst i gängse mening, utan baserat på operativt kapital. Man kan läsa mer om det här (PwC-rapport). Men poängen är att för uppskattningsvis 80 % av välfärdsföretagen ger det i praktiken ett vinsttak på 2 % eller lägre. Det är så pass lågt att det knappt går att bygga upp en buffert för sämre tider; företagen kommer alltså mycket lätt att gå i konkurs. Och att låna pengar med en sådan begränsning på avkastningen kommer vara svårt.

Den verkliga effekten av en sådan begränsning kommer alltså med all sannolikhet bli att en mycket stor del av de företag som finns i dag slås ut, och det kommer vara svårt att starta nya.

Effekter
Eller med andra ord: effekten blir mycket lik den man skulle få om man helt enkelt förbjöd de flesta privata välfärdsföretagen.
Och det är förstås en del av avsikten. Åtminstone i Vänsterpartiet törs jag påstå att detta ses som något bra i sig, och sådana falanger finns i S och MP också.
Vad man dock knappast har beredskap för är att ta över driften av alla skolor, förskolor, vårdcentraler och liknande som får slå igen. Det finns inte heller någon självklarhet i att det ens går att ta över driften i expropriationsstil.

Budskapet vänsterifrån varierar också (vilket för all del inte är så konstigt när man talar med olika personer). Vissa är jätteglada över att nu ska äntligen månglarna i välfärdstemplet slängas ut. Andra säger att nä vadå, det här kommer bara tämja de värsta excesserna och nästan ingen kommer bli av med skola/förskola/äldreboende/whatevs.

Riksdagen
Hur kommer det bli då? Slutet för privata välfärdsföretag?
Förmodligen inte. Men ”förmodligen” är här lika mycket nyckelord som ”inte”.
Alliansen kommer givetvis att rösta nej till ett sådant här förslag. SD har också sagt att de ska rösta nej. Blir det så finns ingen riksdagsmajoritet för att döda de privat drivna välfärdsföretagen.
Det här vet regeringen. Vad mer är, envisa rykten gör gällande att åtminstone S i smyg är väldigt glada för det. De vet att en lagstiftning i enlighet med Reepalus utredning skulle förorsaka enorma problem för svensk välfärd. Men de har V och en intern opinion att ta hänsyn till. Det påminner lite om löntagarfonderna; egentligen visste man att det var en ofantligt dålig idé, men man hade målat in sig i ett opinionshörn det var svårt att ta sig ur.
MP då? Jag vet faktiskt inte. MP har tidigare varit positiva till privat driven välfärd, men det börjar bli länge sedan nu. Hur det ser ut internt i partiet vet jag inte.

Så alltså. Regeringen, eller åtminstone S, räknar kallt med att Alliansen och SD ska rädda dem ur det här hörnet. Sedan kan regeringen säga att de försökte rädda skattepengarna men de onda borgarna sade nej, samtidigt som man är lättad över att inte behöva hantera ett av riksdagen antaget förslag.
Men det bygger på att SD inte ändrar sig. Och att lita på att SD håller sin linje i en sådan fråga är… inte så stabilt. Ansvarsfullt? Inte särskilt.

Grund föröver
Man hade kunnat hoppas på att det ryktbara S-förnuftet skulle göra sig gällande och att ett förslag i Reepalus riktning aldrig materialiserar sig. Det finns ju faktiskt en risk att det går igenom i riksdagen.
Ett sådant hopp tycks dock fåfängt.
Så med nuvarande regeringskurs vilar välfärdsdriften på att SD inte får för sig att ändra sig i något som inte är deras profilfråga.

Flytväst på.

Några rader om Aurora

onsdag 6 september, 2017

Jag hoppas att det inte undgått någon att det snart börjar en med svenska mått stor militär övning, främst kring Göteborg, Stockholm och Gotland, en övning kallad Aurora. Den ska pågå den 11-29 september. Idén för det här inlägget är att skriva några rader om övningen som inte alltid rapporteras på andra håll.
Egentligen hade jag hoppats att först ha klart ett övergripande inlägg om försvarets roll, men så blev det nu inte. Oh well.

Försvarsmakten själva har gjort en fem minuter lång film inför övningen, och jag tycker den är bra för att få en överblick. Här är den.

För att sammanfatta en del av det i text: vi ska alltså öva försvar mot en numerärt och tekniskt stark angripare. I det ingår att förflytta förband och samordna deras verksamhet. Vi ska också öva på att ta emot utländsk hjälp, något som länge varit en grundläggande del av svensk säkerhetspolitik men som inte övats på allvar sedan införandet av solidaritetsförklaringen. Och övar man inte sådant kommer det garanterat gå snett om man försöker göra det i skarpt läge.

Enveckasförsvaret
Ni kanske kommer ihåg rabaldret för några år sedan när dåvarande ÖB sade att Sverige skulle kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp, i en del av landet, i cirka en vecka? Vad många missade var att det inte var en beskrivning av den dåvarande försvarsförmågan, utan ett mål man hoppades nå om en bunt år.
Aurora är ett led i att nå den förmågan. Ska man kunna göra saker på riktigt måste man öva.

Helt om
Det är nog välkänt vid det här laget att Sverige rustat ned något kopiöst – man kan utan att flacka med blicken hävda att över 90 % av försvaret försvunnit sedan kalla krigets slut. Men det är, som vanligt, lite mer komplext än så. Det försvar vi har i dag är på flera sätt bättre än vi hade på 80- och 90-talet. Vi har bättre utrustning och soldaterna är, på vissa sätt, bättre övade än som var fallet då. Bland annat insatsen i Afghanistan har visat att den svenska soldatutbildningen håller god klass när man hamnar i väpnad strid. Uteffekt per soldat törs jag påstå har ökat markant, så allt är inte becksvart.
Men en viktig skillnad är just numerären, och det har fler effekter än bara att vi är färre i dag än igår.

Det är en sak att excellera i plutons strid (pluton – ca 20-30 soldater) med eget luftherravälde och mot en teknologiskt underlägsen fiende.
Brigads strid är något annat. En brigad är i runda slängar 5000 soldater, och när man talar om enveckasförsvaret så handlar det till stora delar om att återta förmågan till brigads strid.
Dessutom handlar det nu om brigads strid mot en potentiellt numerärt överlägsen och teknologiskt avancerad fiende, där vi inte kan utgå från att ha luftherravälde.
Det är svårt nog när man är välövad. Har man inte övat ordentligt lär man bli någon annans omelett om det kommer till skarpt läge.

Den nya generationen
Men vänta. Har vi inte övat det här? Hur kan det komma sig?
Nämen alltså försvaret har ju under lång tid haft en annan uppgift än nationellt försvar. Några sådana här övningar har vi inte haft sedan tidigt 90-tal. Det betyder att väldigt många som var officerare då inte längre är kvar i Försvarsmakten, och väldigt många som i dag är officerare var definitivt inte soldater under senaste övningen av brigadstorlek. Man kan tala om att det är en ny generation som för första gången övar Auroras moment. Det är en välutbildad generation, men utbildningen måste omsättas i övning och erfarenhet också.
Och det är så väldigt mycket som ska fungera – inte bara att rikta bössan med den farliga änden mot fienden och trycka av (utan att vilja förringa enskild soldats strid), utan det är stora mängder ledning, logistik och underhåll och säkert en massa annat som jag inte ens tänker på.

Sammanfattningsvis – det svenska försvaret är duktigt, men både litet och oövat i större format. Om vi menar allvar med att Sverige ska ha förmåga att försvara sig är övningar som Aurora ett måste. Både enskilda deltagare och hela organisationen behöver lära om och lära nytt; lära sig både av framgångar och misstag; framgångar och misstag som kräver att man övar, och övar igen. Aurora är den första stora övningen av nationellt försvar vi har på mycket länge, men det bör inte vara den sista.

Vill du klappa ett bandfordon?
För den händelse att du är i Stockholm söndagen den 24 september ordnar Försvarsmakten Försvarsdagen på Gärdet. Länken beskriver evenemanget närmare, men det kommer finnas möjlighet att klappa materiel, prata med personal (jag låter vara osagt om personalen vill bli klappad, men utesluter det inte) och titta på förevisningar. Det var, på gott och ont, länge sedan värnplikten var en allestädes närvarande del av Sverige, men här finns en chans för den som vill att stifta bekantskap med Försvarsmakten. Var inte blyg för att ta den chansen om du är nyfiken.