Trumpenhet

fredag 22 juli, 2016

Donald Trump har åter väckt uppståndelse, nu med utrikespolitiska uttalanden. Det finns dock många, även i Sverige, som borde vara nöjda med vad han säger – och han har dessutom en poäng.

Med det menar jag inte att jag tycker att han har en konstruktiv inställning när han i största allmänhet dissar Nato, när han specifikt säger att USA kanske inte kommer uppfylla Natos artikel 5 om Trump inte tycker att den angripne har varit tillräckligt duktig i att följa sina egna åtaganden, att det är förmätet av oss att läxa Turkiet om mänskliga rättigheter, och att Ryssland väl kan få hållas med att ge sig på sina grannar. Ej heller är jag glad över att han är djupt övertygad om att frihandel är dåligt. Detaljer om detta och mer därtill finns – ja, på många ställen, men bland annat i denna artikel:

It’s Official: Hillary Clinton Is Running Against Vladimir Putin

och inte minst i en intervju för New York Times, som återges transkriberad här:

Transcript: Donald Trump on NATO, Turkey’s Coup Attempt and the World

Nej, tvärtom tror jag att Trumps isolationistiska vem-bryr-sig-linje vore exceptionellt dålig för världen i stort.
Men det är ju för att jag tror att USA på det stora hela gör mer bra än dåliga saker. Folk som tror motsatsen är det inte direkt ont om. I Sverige borde avsevärda delar av den svenska vänstern vara jätteglada över Trumps utrikespolitik. De (ni vet vilka ni är) gillar inte heller Nato, vill inte att USA ska vara någon sorts världspolis, är alltid beredda att försvara valfri diktatur om bara USA står på andra sidan, ett stort antal har villigt anammat Kremls narrativ i internationell politik, och frihandelsmotståndet ligger väl så djupt som hos Trump.
Jamen hurra då! Här är deras hjälte. Nu måste ju allt bli jättebra, bara Trump blir president.

Nota bene att jag inte säger att denna inte försumbara skara behöver gilla Trumps inrikespolitik. Men utrikespolitiken är som en vänsterpartistisk dröm. Samt delar av S och Mp. Och Sd, men de har inte lika lång tradition av USA-aversion. Jag har dock inte hittills sett några större mängder jubelrop därifrån. Är inte det konstigt?

Vad menar jag då med att Trump har en poäng?
Han klagar på att det finns en massa välbeställda länder, inte bara men bland annat europeiska, som inte betalar för sin egen säkerhet utan åker snålskjuts på USA. I detta har han helt rätt. Säkerhetsdoktrinen i många europeiska länder bygger explicit eller implicit på att USA ska komma och hjälpa till om det behövs. Det gäller i hög grad Sverige. Och det är inget fel med samarbete. Men det är alltså inte fattiga länder som inte skulle ha råd att hjälpligt försvara sig själva. Det är däremot länder som inte brytt sig särskilt mycket om att ha ett eget försvar. Minns det Kreml-anslutna uttalandet:

In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of

Jag håller inte riktigt med, helt försvarslöst är Europa knappast, och utöver Storbritannien kan nog inte minst Frankrike bita ifrån rätt duktigt. Men det finns mer än ett korn av sanning där.

USA har inte lånat oss sitt säkerhetsparaply av enbart storslagen altruism, utan har tänkt sig att man främjar sina egna intressen genom att göra så. Visserligen har en del av dessa intressen uttalat varit upprätthållande av demokratiska samhällen, men upplevt egenintresse är absolut en del av kalkylen – en kalkyl som också gynnat oss i Europa.

Jag säger inte att alla länder i Europa är skyldiga att ta sig till samma militära kapacitet som USA har, men det är ostridigt att stora delar av Europa låtit USA ta hand om stora delar av sin militära säkerhet. Då är det inte så konstigt om man skiter knäck när Kreml börjar skramla med sablarna och USA kanske tittar åt ett annat håll.

Denna lånta säkerhet är dessutom delvis en chimär. Även om det amerikanska kavalleriet börjar galoppera inom en timme efter att skiten träffar fläkten kommer det ta flera veckor innan man är framme. Då kan man stå inför fullbordat faktum.

Det skulle inte behöva vara så. Europas ekonomi är så enormt mycket större än Rysslands att om vi bara tog oss samman skulle vi rimligen kunna få ihop en avskräckande försvarsförmåga, och det utan att ruinera oss, som Kreml håller på att göra med Ryssland nu. Inte utan att vi skulle märka kostnaden på något sätt, men utan att ruinera oss.

Det borde vi göra. Trump eller inte.

Sommarjobb

fredag 22 juli, 2016

Lite till min egen förvåning skrev jag häromdagen en debattartikel i Jönköpingsposten om Centerns föreslagna ingångsavdrag:

Sänkta löner lönar sig

Rubriken är en smula missvisande; inlägget handlar inte om sänkta löner, utan om sänkta lönekostnader. Utdrag:

Valet tycks alltså stå mellan att antingen ge höga ingångslöner till alla som får ett jobb, eller att många ska få ett första jobb. Eller, inte och – välj en, men inte båda. Höga ingångslöner eller låg arbetslöshet. Det vore välgörande för svensk politik – för att inte tala om svensk arbetsmarknad – om denna målkonflikt erkändes i större omfattning. Ingångsavdraget är ett sätt att komma runt problematiken genom att avskaffa arbetsavgifter i det tidiga yrkeslivet.

För den som vill ha information direkt från partiets mun om ingångsavdraget – jag pratar mer omkring än om avdraget – erbjuder jag flott denna länk:

Centerpartiets ingångsavdrag: Slopa hela arbetsgivaravgiften under två år

Nyhetsrapportering med vatten över huvudet

lördag 9 juli, 2016

Med anledning av Ekots ubåtskalabalik rörande våren 2015 den senaste tiden kommenterar Niklas ”Skipper” Wiklund:
Närapå omöjligt fastställa ubåts nationalitet

Sista stycket är lite extra relevant:
”Det finns anledning att påminna om att det pågår ett omfattande informationskrig just nu, och att vi alla därför bör vara särskilt källkritiska till uppgifter som berör eventuella förehavanden från främmande makt.”

Efter vad jag förstått har Ekot flera gånger sagt att ubåten ”alltså inte var rysk”, vilket skapar bilden av att någon – Försvarsmakten – pekat ut den som rysk. Så har inte skett.

Och ifall någon blandar ihop saker: det här är alltså inte samma händelser som under hösten 2014.

(Bloggifierad FB-status)

I Thought He Was With You

måndag 4 juli, 2016

Efter att länge ha fegat tog jag för några månader sedan en liten smula mod till mig och påpekade att Snowden i dag är en del av Kremls säkerhetstjänst:
Var är den Snowden som föll i fjol

Inte för att det rådde något egentligt tvivel om det, men nu tycks det, kanske något oväntat, ha bekräftats från Kreml:
Källa snäll mot ögonen
Samma källa i tidning, elak mot ögonen

Det är som vanligt intressant läsning. Något jag fann lite extra intressant är att det ingenstans nämndes något om de 900000 dokument som Snowden påståtts ha tagit från Pentagon, jämte vad han tog från NSA. Hur det ska tolkas, om det alls ska tolkas, vet jag inte. Men det ligger nära till hands att tro att Pentagon-stölden varit åtminstone svår att bevisa. Skribenten, John Schindler, har antytt att det finns mer att säga om detta, men jag har inget konkret.

Och så en liten repetition, för den som eventuellt undrar varför jag skriver Kreml på så många ställen där man kanske naturligt skulle skrivit Ryssland, vilket jag gör i det mesta jag skriver i den här kategorin. Det är med flit, och tanken är att man inte reflexmässigt ska börja förknippa Ryssland (i diverse böjningar) med allmän fientlighet och dåligt internationellt uppträdande. Det gäller kanske inte så mycket just det här inlägget, men det är ju inte första gången jag skriver om säkerhetspolitik.
Att den ryska regimen i Kreml helt enkelt inte vill oss väl är en sak, men det vore synd om man började förutsätta att det gäller ryssar generellt. Jag kan förstås inte ensam styra sådana attityder, men ord spelar roll och jag hoppas att mitt fasthållande vid Kreml-nomenklaturen åtminstone inte ska bidra åt fel håll.

———

Jag tar ännu en chans att göra ett skeppsnamn från science fiction-serien om The Culture till inläggstitel; denna gång från novellen The State of the Art.

The acquiescence of beasts

fredag 10 juni, 2016

År 2013 var jag ganska ny i Centerpartiet. Jag lade mina första motioner till Stockholms distriktsstämma. En av dem handlade om att effektskatten på kärnkraften borde avskaffas.
Den fick visst stöd i distriktet men röstades ändå tydligt ned. Den skickades likväl vidare till riksstämman, där den summariskt avfärdades. Det var helt enligt förväntan; om något blev jag positivt överraskad av att motionen alls fick stödyttringar i Stockholm. Att tala till kärnkraftens fördel var inte det mest publikfriande man kunde företa sig i partiet, och det var det alltjämt inte under riksstämman 2015 råkar jag veta.

I dag har regeringen, Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna offentliggjort energiöverenskommelsen, i vilken en del är att effektskatten på kärnkraften avskaffas.
Det är givetvis svårt att hävda att det är min förtjänst. Likväl kostar jag nu på mig att le och ta det som en seger att Centern mindre än tre år efter att ha skjutit ned min motion slår sig för bröstet bland annat för att effektskatten avskaffas.

Yeah.

Okej, nog med victory jig. Vad innebär detta?
Jag ska säga att jag inte läst själva överenskommelsen; jag har bara hunnit läsa medierapportering om den och utgår här från det. Det kan hända att jag får anledning att återkomma och revidera.
Jag har inte tillgång till företagens räkenskaper, men för kärnkraftens del innebär avskaffad effektskatt förhoppningsvis att avvecklingen skjuts på framtiden. Att fastighetsskatten på vattenkraft går ett liknande öde till mötes gör också situationen för vattenkraftverken mer hanterbar. Dessa skatter instiftades i ett helt annat energipolitiskt klimat och har i dag blivit kontraproduktiva, i ordets bokstavliga betydelse.

Att det är tillåtet att bygga tio nya kärnreaktorer, för att ersätta dagens, kan jag inte se skiljer sig från Alliansens energiöverenskommelse 2009. Om förutsättningarna fortsätter se ut som i dag misstänker jag starkt att det inte blir några nya reaktorer. I dag är i stort sett ingen kraftproduktion lönsam att bygga utan subventioner eller motsvarande. Att ett företag i det läget skulle ta sig an den enorma investering ett nytt kärnkraftverk innebär förefaller långsökt. Såtillvida ser det ut som att det, trots att kärnkraften får en tillfällig respit, på lång sikt finns anledning att gratulera Miljöpartiet och beklaga resten av mänskligheten; det ser tufft ut för kärnkraften när man räknar decennier i stället för enstaka år. Jag har gärna fel här och har som sagt ingen insyn i kraftbolagens räkneböcker, men om förutsättningarna inte förändras är nog kärnkraften långsamt på väg bort i Sverige. Därmed, vilket jag förklarat tidigare, gör vi oss själva, klimatet och världen en stor otjänst.

Trots denna dystra utsikt är jag positivt överraskad av överenskommelsen. Jag trodde inte att regeringen, speciellt inte med Miljöpartiet, skulle ha handlingskraft nog att avskaffa effektskatten. Att de nu gör det är, överenskommelsens tillkortakommanden och sena tillblivelse oaktade, mycket bra och motiverar en eloge till dem – och förstås även till Centern. Och M och Kd.

Fortsatta elcertifikat till förnybart skulle jag behöva läsa lite mer om innan jag fäller någon dom. Systemet har varit dysfunktionellt ett tag och jag vet inte om man åtgärdat detta. Det är i sig bra med förnybar energi, men elcertifikaten är inte nödvändigtvis en bra lösning. Får se om jag återkommer om detta.

En sak jag inte sett något om i överenskommelsen är en strategi för att Sverige på lång sikt ska ha tillförlitlig tillgång till energi. Om kärnkraften tillåts tyna bort har vi två troliga utfall. Antingen kommer vi ha farligt opålitlig elförsörjning, eller så kommer den till stor del ersättas (på global nettonivå) av fossil el. Båda utfallen är urkassa. Och att tro att energibolagen självmant kommer lösa detta är… mycket optimistiskt.

Så, för att sammanfatta: efter vad jag läst hittills är energiöverenskommelsen betydligt bättre än jag vågat hoppas. Den bidrar till att lösa några kortsiktiga problem, men den löser inte det långa perspektivet. Och det är ju lite synd, när den nu föresätter sig att hantera det långa perspektivet.

Ethics Gradient

onsdag 8 juni, 2016

I am altering the deal. Pray I do not alter it any further.

Det handlar om PKU-registret. Alltså registret där alla födda i Sverige efter 1975 per default hamnar och som är till enkom för att hålla koll på ett par sjukdomar och för forskning, vilket nogsamt poängterats. Och där regeringen enligt uppgift börjat tänka högt om att man kanske kunde ta och använda det till brottsbekämpning också.

Nej, det ska vi självfallet inte göra. I detta skiljer sig min åsikt inte från en överväldigande mängd reaktioner jag sett, men jag vill ändå sälla mig till kören, samt komma med en jämförelse eller två.

Jag skulle vilja kalla det för en grundläggande rättsprincip att man inte ensidigt och retroaktivt kan ändra ingångna avtal. I detta fall har staten, såvitt jag uppfattar det, tydligt definierat vad PKU-registret skulle användas till, vari brottsutredningar inte ingår.
Att det i vissa fall skulle kunna vara praktiskt och till gagn för rättsväsendet att använda PKU-registret saknar relevans för frågan. Eller okej, relevansen saknas inte, men relevansen är inte tillräckligt stor.
Man. Gör. Inte. Så.

Och även om man skiter i den moraliska aspekten av ett sådant förfarande framstår det som direkt häpnadsväckande att konsekvenstänkandet helt tycks saknas.

Den regering som slår in på detta spår kan aldrig ha funderat närmare över värdet i att medborgare även i framtiden litar på att staten står vid sitt ord. Det är knappt ens värt att kallas spelteori, det är bara schabbel med grundläggande trovärdighet.
Det vore en sak om man skickade en fråga till alla som var med i registret, meddelade vilken förändring man ville göra och om man ville vara med även fortsättningsvis kunde man svara ja på något sätt. Men att det skulle vara så det var tänkt har jag inte hört något om.
Jag har själv inte bestämt mig för hur jag ska göra om detta förslag verkligen går igenom (vilket jag för all del inte tror). Det är ju synd att förstöra forskning. Men det är också synd om en regering kommer undan med något så absurt. Den som i ett sådant läge väljer att gå ur registret tänker jag inte ägna ett uns klander.

Jag kan inte sluta häpna över tanklösheten i ett sådant förslag.
Det ligger, som min fru påpekar, ganska nära föreställningen att det skulle vara okej för läkare att förskriva placebo, med motiveringen att placebo ju faktiskt kan ha en positiv effekt.
Ja, det kan det. Och nästa gång kommer patienten förvänta sig att det du skriver ut saknar specifik medicinsk effekt. Det vill säga, du har placerat dig på samma medicinska trovärdighetsnivå som nasaren av ormolja.
*Slow clap*

Jag skulle kunna fortsätta med en jämförelse med avtrappningen av jobbskatteavdraget och att regeringen i detta helt försummat att människor inte är inerta, men jag tror att jag redan drivit hem poängen. Att börja använda PKU för brottsutredning är en idé som av flera starka skäl inte bör komma på fråga, och jag dristar mig att ifrågasätta omdömet hos den regering som framför ett sådant förslag, även om det bara görs i form av att tänka högt.

———

Inläggets titel ”Ethics Gradient” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning

Ett spekulativt fall

tisdag 17 maj, 2016

Så för att rekapitulera: en trehundra meter hög tv-mast nära Borås har alltså rasat, och polisen uttrycker tvärsäkert att det är sabotage. Som jag förstod det ledde raset till att täckningen för SR, SVT 1 och SVT 2 försvann i ett stort område.

Sabotage mot viktig infrastruktur. Vem ligger bakom?

Den som företräder en myndighet eller motsvarande gör nog klokt i att vara försiktig med att peka ut någon. Jag som skriver här som privatperson kan dock kosta på mig att säga vad jag tror.
Jag tror att det är Ryssland, direkt eller indirekt, som fällt masten.
Det betyder inte att jag vet att det är så. Jag sitter inte på någon hemlig information. Jag vet inget som ni inte vet eller inte kan veta. Det finns andra tänkbara förklaringar. Men jag tror att det är Ryssland som ligger bakom. Och som vanligt, när jag skriver Ryssland i sådana här sammanhang menar jag Kreml.

Varför tror jag det då?
I princip, motiv, möjlighet och tidigare beteende.

Varför skulle Ryssland vilja göra det? Vinner Kreml något på att man inte kan höra Ring P1 i Borås?
Nej, vinsten ligger på annat håll. Det finns flera möjligheter. En är att man helt enkelt vill testa svensk beredskap. Hur fort får man ut ersättningskapacitet? Vad händer med bevakningen?
Det är inte riktigt så långsökt som man kan tro. Det är sedan länge känt att Ryssland håller på med krigsförberedelser mot Sverige, uppmärksammat av både Säpo och FOI. Fysiskt och publikt sabotage är visserligen något mer flagrant än man gjort mot Sverige hittills, men inte på något sätt otänkbart. Och i ett skarpt läge är just sabotage av viktig infrastruktur att vänta.
Som jag sagt tidigare, att Ryssland gör krigsförberedelser behöver inte betyda att det luftlandsätts en bataljon kosackdansande gröna män med pälsmössor och kalashnikov i Kungsträdgården lagom till midsommar. Men det är tydligt redan sedan tidigare att man lägger betydande resurser på förberedelserna.
En annan möjlighet är att det är en påverkansoperation inför att riksdagen ska besluta om värdlandsavtalet. Kreml har flera gånger sagt att om Sverige (och Finland) närmar sig Nato kommer man vidta åtgärder. Det här kan vara ägnat som en konkret varning.
Jag vet inte att det är så. Men det kan vara så.

Har man möjlighet att göra det? Jadå, visst har man det. Vi vet att det finns tiotals personer i Sverige som sysslar med rysk informationsinhämtning, legalt och illegalt. Och hur många känner vi inte till? Det behöver inte vara spetsnaz som ålat medelst hasning till masten från U137. Det verkar inte ha varit supersvårt att fälla masten. Inte jättelätt heller kanske, men inte supersvårt. Det här har de folk som klarar, det kan man nog vara trygg med att påstå. Det behöver strängt taget inte ens vara någon med ryskt pass som gjort det.

Och vad är det för tidigare beteende jag pratar om? Tja, Georgien och Ukraina kan vittna om att Kreml inte blygs för att fysiskt ge sig på grannländer. Mot åtminstone Estland har man riktat omfattande cyberattacker – och inte bara det. Man gick in på estniskt territorium och kidnappade en underrättelseofficer. Hur rankar det mot att i halvsmyg fälla en tv-mast? Knappast lägre va?
Mot Sverige har Ryssland uppträtt påtagligt aggressivt ett flertal gånger, både i ord och med diverse farkoster. Vi har också flera cyberattacker där det, som vanligt, inte går att med absolut säkerhet peka ut någon skyldig. (Till exempel den där, eh, extremt regionala solstormen som exklusivt slog ut svensk luftradar.) Det gör jag inte heller. Men vi vet vem som är gossen Ruda.

Alternativa hypoteser då?
Den enda jag hittills sett som inte verkar direkt osannolik är att det rör sig om pojkstrecksterrorism, eller vad man ska kalla det. Men… att med flit fälla en trehundra meters mast som någon sorts gyckel? Inte teoretiskt omöjligt. Det kan vara så. Jag blir inte jätteförvånad om det är så. Men det är inget vi är vana vid att se. Till skillnad från Kremls framfart i sina grannländer, som vi börjar bli vana vid att se.

ja, jag tror att det är Kreml som ligger bakom sabotaget mot masten. Som sagt, jag säger inte att jag vet att det är så. Jag säger att jag tror att det är så.
Och oaktat om det stämmer eller inte så är en besvärande aspekt att det inte är en galen gissning. För tjugo år sedan hade det varit en galen gissning. I dag är det inte det.


Uppdatering: Expressen och Gefle Dagblad skriver på ledarplats om sabotaget, och är delvis inne på samma spår.

Påpekas bör kanske att jag givetvis inte hoppas att det är Ryssland som ligger bakom. Jag skulle kraftigt föredra att det visar sig vara en enstaka inhemsk galning agerande på egen hand. Får jag om en tid anledning att om detta inlägg säga ”jag gissade fel” så är det bra.

(…)

Och nu detta: räddningstjänstens larmkabel avklippt.
Om det är ensamma galningar så liknar det metod i galenskapen.
Om det är oskyldiga pojkstreck så är de inte oskyldiga.

In his death all things appear fair

onsdag 11 maj, 2016

I dag har det spritts en nyhet om en cancersjuk affärsman som bestämt sig för att skänka två miljarder kronor till cancerforskning.
Det låter ju bra. Men det är nog inte så bra som det låter.
Ta tex GP:s artikel:
https://www.gp.se/nyheter/sverige/han-sk%C3%A4nker-tv%C3%A5-miljarder-till-cancerforskningen-1.771907
Av den kan man med hög säkerhet sluta sig till att stora delar av beloppet kommer gå till vad som bäst beskrivs som kvacksalveri.
Det går inte att säga med absolut säkerhet att det är så det blir. Men har man alls följt den typen av fenomen – vilket jag har – finns här så säkra tecken att jag personligen skulle vara beredd att satsa en hygglig slant på att det är sådant som avses. Per Edman sammanfattar det bra:
”Men för den som har sett det här förut är varningstecknen flera. Det handlar om en hundvissla, signaler som är avsedda för de redan alternativtroende: som att svensk onkologisk sjukvård skulle vara på något sätt mer restriktivt än ‘utomlands’ (han menar ‘Tyskland’, men har fel) eller att ‘den svenska sjukvården helt monopoliserats av läkemedelsföretagen som drivs av ekonomiska incitament’ vilket är en ren konspirationsteori.”

Man får skänka sina pengar till vad man vill. Det gäller fattiga och det gäller miljardärer. Det gäller friska och det gäller cancersjuka. Det gäller riktig forskning och det gäller kvacksalveri. Jag beklagar att han, av allt att döma, kommer göda en bransch av bedragare och bedragna, men det är hans rätt.
Däremot är det inte tidningarnas skyldighet att rapportera hagiografiskt om det. I alla de artiklar jag sett om det har jag inte sett en enda kritisk fråga. Det är underkänt så det stänker om det.
Och tänk om detta är ett fantastiskt undantag från hur det brukar se ut? Tänk om han, trots alla tecken på motsatsen, inte tänker stödja kvacksalveri? Då hade några kritiska frågor kunnat förtydliga det.

När jag säger att det är hans rätt att göra vad han vill med pengarna gäller det hans privata pengar. För offentliga pengar är läget ett annat. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om varför det vanligen är en dålig idé att göra statliga sådana satsningar. Här är det, och jag törs påstå att det är bra:

Farligt flummeri i parti och minut

(Det här var från början en FB-status som jag beslöt mig för att bloggifiera.)

Arga siffror

lördag 16 april, 2016

På sistone har jag varit inblandad i flera diskussioner om energi där jag funnit ett behov att peka på lite siffror och proportioner. Bättre sent än aldrig – jag gör ett inlägg av det!

Det består av tre delar. Först en i vilket ett mindre antal dödsfall är tragedier medan miljoner döda är statistik. Sedan en del om batterier och vatten, och så slutligen en fotnot om Tjernobyl.

Det finns döda och det finns döda. Det framgår tydligt när man tittar på effekter av olika energislag. Mot kärnkraftens fortsatta användning anförs ofta konsekvenserna av de större haverier som skett, vilka är tre till antalet: Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima.
Låt oss nu titta på dödsfallen vid dessa.
Vi vet att vare sig vid Harrisburg eller Fukushima har det blivit några dödsfall alls som resultat av strålning.
Så är det inte för Tjernobyl. Där har ungefär 50 personer dött till följd av akuta strålningsskador. En av de vanligare uppskattningarna för det totala slutantalet är runt 4000 döda.

Det är relevant att säga dels att det av en kombination av fysikaliska, tekniska och politiska skäl är uteslutet att en olycka just som Tjernobyl med dess konsekvenser drabbar ett kärnkraftverk av svensk typ. För att motivera detta skulle krävas ett helt eget inlägg som jag ännu inte skrivit, så i just det här inlägget påstår jag bara att det är så.
Dels är det relevant att säga att jag personligen skulle vara beredd att satsa en del pengar på att 4000 är en starkt överdriven siffra. I fotnoten i slutet av detta inlägg förklarar jag kort varför.

Dessa invändningar till trots – jag använder för diskussionens skull Tjernobyl och siffran 4000 som exempel i jämförelsen nedan, inte för att det är exempel som är representativa för västlig kärnkraft, utan för att det är exempel som de facto används, rimligt eller inte. ”Ett Tjernobyl” likställs alltså i detta exempel med 4000 döda.

Okej. Som jag nyligen demonstrerat måste vi i praktiken välja mellan att använda kärnkraft eller fossila källor; bara förnybart kommer inte räcka. Därför ska vi nu börja med att jämföra med kol. I runda slängar dödar kol 100 personer per genererad TWh (en källa och en annan källa bland flera som räknat på det). Givet hur mycket kol som används betyder det att kol dödar i storleksordningen miljon per år, lågt räknat.
Tittar man på luftföroreningar totalt (mycket från fossila källor men även föroreningar som uppstår i energifattigdom, som vedeldning), kan man skäligen tala om över fem miljoner döda per år (The Guardian om kärnkraft och fossilt, BBC om luftföroreningar).

Vi kan nu gå till att sammanfatta Tjernobyl vs fossilt.
Jag har i andra sammanhang påstått att kärnkraft som havererar dödar färre än kolkraft som fungerar som den ska. Tar vi nu siffrorna ovan så säger de att
Kolkraft skördar liv motsvarande ungefär ett Tjernobyl om dagen.
Luftföroreringar totalt motsvarar ungefär tre Tjernobyl om dagen.

Enheten här är alltså motsvarande spektakulära kärnkraftjättehaverier OM DAGEN.

Kom ihåg det här när någon vill avveckla kärnkraften för de hemska olyckorna. Vårt reella alternativ är alltså någon eller några Tjernobyl per dag, varje dag, varje månad, året om, år ut och år in.
Det finns döda, och så finns det statistik.
Ett till tre Tjernobyl om dagen. Redan innan man ens börjar fundera på växthusgaser. Det var den första arga siffran.

Låt oss nu byta ämne och tala om batterier och vatten i en lite kortare utläggning än den ovan.
När Tesla startade sin Gigafactory för batteritillverkning fylldes internet av jubelrop om att detta var dödsstöten för kärnkraften; all denna energilagring skulle lösa problemet med den förnybara elens intermittens.
Det var ett tragiskt och typiskt felfokus; den relevanta striden är mot kolet, och förnybart och kärnkraft bör inte se på varandra som fiender. Icke desto mindre är det så det ofta låter.
Nå. När regeringen nyligen annonserade sin hängivenhet 100 % förnybart talade man också, förvisso utan att nämna Gigafactory, om sjunkande priser på batteriteknik för att lagra el.
Hohum. Gigafactory är planerat för att kunna producera 35 GWh batterier per år. De svenska vattenkraftmagasinen har en lagringskapacitet på ca 34 TWh, vilken man kan räkna med omsätts årligen.
För att producera lagringskapacitet motsvarande de svenska vattenmagasinen skulle en fabrik som Gigafactory alltså behöva ungefär 970 år. Och det är innan man börjar fundera på materialtillgång.
Det är förstås bra om batterier blir billigare. Jag skulle gärna ha laddhybridbil till exempel. Men det är ingen snabb lösning på intermittensproblematiken med förnybar el.

Niohundrasjuttio år. Det var den andra arga siffran.

———

Nu är det dags för en fotnot om Tjernobyl.
Siffran 4000 döda bygger såvitt jag kan förstå på LNT, Linear No Threshold-hypotesen, som i princip går ut på att skadeeffekter från joniserande strålning är strikt linjärt beroende av dosen. Det finns dock goda skäl att tro att det inte gäller för låga doser, varmed avses även doser som ligger långt över vad inga utom ett litet fåtal utsatts för vid något kärnkraftshaveri, inklusive Tjernobyl.
UNSCEAR skriver också om Tjernobyl (specifikt denna pdf, i General Conclusions s 64) om hälsoeffekterna:

– 134 plant staff and emergency workers received high doses of radiation that resulted in acute radiations syndrome (ARS), many of whom also incurred skin injuries due to beta irradiation;
– The high doses proved fatal for 28 of these people;
– While 19 ARS survivors have died up to 2006, their deaths have been for various reasons, and usually not associated with radiation exposure;
(…)
– Other than this group of emergency workers, several hundred thousand people were involved in recovery operations, but to date, apart from indications of an increase in the incidence of leukaemia and cataracts among those who received higher doses, there is no evidence of health effects that can be attributed to radiation exposure;
– The contamination of milk with 131-I, for which prompt countermeasures were lacking, resulted in large doses to the thyroids of members of the general public; this led to a substantial fraction of the more than 6000 thyroid cancers observed to date among people who were children or adolescents at the time of the accident (by 2005, 15 cases had proved fatal);
– To date, there has been no persuasive evidence of any other health effect in the general population that can be attributed to radiation exposure.

Detta kanske kan tjäna som exempel på varför jag, utan att för ett ögonblick vilja försvara hur man i Sovjetunionen hanterade kärnkraft, finner det långsökt att så många som 4000 i slutändan kommer dö av strålning från Tjernobyl.

Var är den Snowden som föll i fjol?

lördag 9 april, 2016

I dag har det tydligen varit något sorts mediejippo där Edward Snowden medverkat, vilket föranlett hallelujastämning. Som vanligt. Det upphör inte att förvåna mig.

Oavsett vad man tycker om Snowdens tidigare gärning, oavsett om man ser den som hjältedåd eller förräderi eller något däremellan, bör man acceptera vad han är i dag.
Snowden sorterar i dag under Kremls säkerhetstjänst. Jag ger mig inte på att peka ut precis vilken bokstavskombination, och det spelar inte så stor roll. Han tog sig till Ryssland och fick ryskt beskydd. Sådant är inte gratis. Alla avhoppare samarbetar med sitt nya lands säkerhetstjänst; man har i praktiken inget val. Det finns ingen anledning att tro att Snowden utgör något undantag från detta.

En omdömesgill lyssnare måste därför utgå från att när Snowden talar är det den ryska säkerhetstjänsten som talar.

Det gör det inte förbjudet att lyssna på honom. Det behöver inte heller betyda att det han säger är lögn. Men man kan utgå från att han säger det han gör med rysk säkerhetstjänsts goda minne – och detsamma för vad han inte säger. När Snowden talar för han ut ett narrativ som ligger i linje med Kremls önskningar.
Den omdömesgille lyssnaren värderar därför Snowdens utsagor med det i huvudet.

Ungefär detta påpekades så sent som i dag av Försvarsmaktens före detta informationsdirektör Erik Lagersten. Det vore bra om denna inställning i större utsträckning fortplantade sig till andra.

Notera alltså att detta är helt oberoende av om man ser Snowden som hjälte eller slem förrädare, även om det kan vara svårt för förstnämnda gruppen att acceptera att man nu bör betrakta honom som Kremls verktyg.

Man kan förstås fundera på när han blev det. Var det innan eller efter att han av allt att döma försåg sig med niohundratusen dokument från Pentagon? (Pentagon alltså, inte NSA; detta brukar inte nämnas så ofta.) Var det innan eller efter att Wikileaks (i sig sannolikt en front för rysk säkerhetstjänst) knuffade honom i riktning mot Ryssland? Det vet vi inte. Vi får kanske aldrig veta. Men det spelar heller egentligen ingen roll för bedömningen av vilken funktion han har i dag. Det spelar inte heller någon roll om han tjänar Kreml av fri vilja eller för att han inte såg sig ha något annat val.

Det händer många saker som plausibelt skulle kunna vara Kreml som har fuffens för sig, men där det är svårt att säkert säga att det verkligen är så, och det finns andra förklaringar som också är plausibla. Och även om svensk säkerhetstjänst eller några andra vet hur det ligger till så är det inte säkert att man som vanlig medborgare får veta det. Ett exempel skulle kunna vara de attacker mot svenska tidningar vi sett nyligen.
Men just i fallet Snowden kan vi känna oss säkra. Oavsett vad som var igår, är Snowden i dag Kremls man. Världen fungerar så. Man behöver inte gilla det. Men man bör känna till det, och väga in det när man lyssnar.

Put your mouth where your money is

torsdag 7 april, 2016

Sakupplysningsdags.
På ett antal håll i mitt flöde delas nu en bild där ”Folkkampanj för gemensam välfärd” kräver att bankerna betalar tillbaka 34 miljarder kronor de fick i bankstöd under krisen 2008-2009.

Fakta: stödet, sådant det nu var, är redan återbetalat. Resultatet blev ett plus för statskassan på drygt tolv miljarder kronor. Mer att läsa om det:
http://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/43-8-dbhp.pdf

Vidare:
Jag tyckte att namnet ”Folkkampanj för gemensam välfärd” lät misstänkt likt den typ av täcknamn Rättvisepartiet Socialisterna (som senast jag kollade var trotskister) har brukat använda när de vill skapa opinion utan att tala om vilka de är.
Snabbgooglade.
Jodå, så verkar det faktiskt vara, även om de inte tycks vara de enda som ligger bakom; socialistiska partiet verkar också vara med.
Det är inte jätteviktigt precis hur det är organiserat. Och det är givetvis lagligt för RS att bilda opinion, precis som att sprida deras propaganda.
Men om du väljer att göra dig till megafon för RS tycker jag att du ska veta att det är det du gör.
Nu vet du.

Tilläggas kan att jag var själv skeptisk till bankstödet när det begav sig, främst för vilka framtida incitament det skulle skapa. Läser man artikeln ovan förefaller det dock som om man åtminstone försökt åtgärda det.

Ännu ett tillägg. Jag har, för en bunt år sedan, lagt ganska mycket tid på att diskutera politik med en à några RS:are, varav åtminstone en var djupt engagerad i partiet. Om hen var representativ för hela partiet kan jag inte veta med säkerhet, men om vi antar att det var så: jag skriver ovan att det är lagligt för RS att bilda opinion. I våra diskussioner framgick dock tydligt att i ett samhälle där RS hade makten skulle det inte vara lagligt för mig att bilda opinion.
Vilket förefaller i någon mening rimligt, om man nu gillar Lenin.

Just Another Victim Of The Ambient Morality

torsdag 31 mars, 2016

En handfull dagar per termin tjänstgör jag som nämndeman i tingsrätten. Hittills har en vanlig typ av mål varit någon form av narkotikabrott, där den åtalade blivit påkommen med innehav av en måttlig mängd narkotika, förmodligen avsedd för eget bruk. Det åker man dit för.

Jag är djupt skeptisk till det meningsfulla i att narkotikainnehav för eget bruk ska vara straffbart. I en första ordningens approximation skadar det ingen annan än brukaren själv, åtminstone inte mer än tillåten alkohol. I en stor andel av de fall som passerat mig har det förefallit uppenbart att den åtalade är fast i ett beroende hen både vill ur och skulle behöva hjälp för att komma ur. Det är att jämställa med en sjukdom som behöver vård, inte straff.

Någon skulle kunna hävda att det gäller all brottslighet. Jag och rättsväsendet håller inte helt med där. De straff som utmäts ska visserligen delvis syfta till att förhindra framtida brottslighet, men det är inbyggt att de också ska vara just straff. Jag grottar inte ned mig här i resonemang kring det, bara konstaterar att det är så.
Men jag är alltså djupt skeptisk till idén att straffa ett medicinskt beroende.

Självfallet dömer jag i min nämndemannagärning efter lagen. Jag hoppas ingen tror att jag sitter i rättssalen och bedriver politik. Men jag behöver inte, på ett privat plan, tycka att lagen har moraliskt rätt.

Anknyter man till bloggens föregående inlägg kan man också notera att mindre narkotikabrott tar upp stora resurser i rättsväsendet. De resurserna borde man kunna lägga på annat i stället. Som vård, i den mån vi har någon effektiv sådan. Eller att ta sig an brottslighet som förtjänar namnet.
Jag framför inte det som ett primärt argument för att sluta betrakta beroende som ett brott, men det skulle vara en positiv bieffekt.

Sålunda: jag tycker det är moraliskt tveksamt att straffa något som ofta i första hand är ett beroende, och jag är likaledes tveksam till att avskräckningseffekten skulle uppväga lidandet straffet vållar, plus att stigmat det medför kan avhålla människor från att söka hjälp.
På det här området bör vi allvarligt överväga att göra ett omtag i vårt rättssystem.

———

Inläggets titel ”Just Another Victim Of The Ambient Morality” är ett skeppsnamn från The State of the Art, en novell i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning

Uninvited Guest

tisdag 29 mars, 2016

Jag har oroat mig ett tag, och jag tycker ni också ska göra det. För Sverige. Rent existentiellt. Och nej, det är inte på grund av invandringen.

Det finns vissa saker en stat måste klara av för att alls vara en stat. Det är ett ganska litet antal saker. Sedan finns det många saker man verkligen vill att staten ska hantera, men som strängt taget inte är ett krav för att staten ska vara en stat.

En av de saker en stat måste klara är kontrollen över sitt eget territorium, vilket är varför man vanligen bör ha en relevant försvarsmakt. Jag har skrivit ganska mycket om det här på bloggen (kategorin Ultima ratio regum) och tänker inte ta allting igen i det här inlägget, mer än att åter konstatera att Sveriges försvar är farligt underdimensionerat relativt det säkerhetspolitiska läget, såpass att det inte är verklighetsfrämmande att tala om att Sverige tar oacceptabelt stora risker på, ja, rent existentiell nivå – samt att vi kraftigt kringskär vår egen politiska handlingsfrihet.
(Den som vill läsa en aktuell artikel i ämnet kan göra sämre saker än att lägga några minuter på Patrik Oksanen i Hela Hälsingland häromdagen: Patriotism, konfrontation och repression präglar Rysslands nya säkerhetsstrategi)
Av detta märks inte mycket i politiska beslut. Förra året träffades en försvarspolitisk uppgörelse, men den som tror att situationen därmed är under kontroll har bedragit sig. Försvarsuppgörelsen innebär på det hela taget inte att vi vänt och nu rustar upp försvaret. Den innebär inte ens att vi hejdat fallet. Vad vi gjort är att se till att vi faller lite, lite långsammare. Det är bra förstås. Men inte i närheten av tillräckligt.
Praktiskt taget i detta nu viner yxan på högkvarterets produktionsavdelning. Materielprojekt skrotas eller skjuts på framtiden i en skala jag inte sett maken till så länge jag varit i branschen (förvisso inte mer än dryga fem år). Det är inte vågat att sia att detta kommer orsaka problem framöver.
Samtidigt har man inte alls ordning på personalförsörjningen. Det bedrivs förvisso en utredning om den nu, i händerna på en utredare jag bedömer är utomordentligt kompetent (Annika Nordgren Christensen, @annikanc på Twitter), men det är som vanligt – lösningen på personalförsörjningen får inte kosta något.
Vi har inte ordning på materielen, inte på personalen. Och vi visar inga tydliga tecken på att åtgärda något av det. Det borde oroa även sådana som inte traditionellt kallar sig försvarsvänner. Försvaret är, kan det vara värt att påminna om, inte ett särintresse.

Men det handlar inte bara om försvaret.
Vi har polisen också.
Det är absolut nödvändigt att en stat upprätthåller sitt våldsmonopol. Slutar man med det har man snart ingen stat. Och det främsta verktyget för att upprätthålla våldsmonopolet är polisen. (Hela rättsapparaten skulle man kunna argumentera, men jag koncentrerar mig på polisen här.)
Det kan svårligen ha undgått någon att polisen har problem i dag. Jag har här inte de detaljkunskaper som jag har om försvaret, men törs ändå säga att det här handlar inte bara om sensationslystna kvällstidningars förkärlek för dystopier.

Jag har slarvat bort länken till var jag läste det nu, men såvitt jag förstår har Sverige avsevärt färre poliser per capita än många relevant jämförbara länder. Om något kan jag tycka att det borde vara tvärtom i ett glesbefolkat land. Har man få poliser blir det snabbt väldigt långt till närmsta polis i glesbygden. Bokstavligen laglöst land.
Och inte bara där. Vi har uppenbara problem med utanförskapsområden. Man kan kalla dem vad man vill, men att förneka att problem finns är bara larvigt. Brist på polisnärvaro där är inte det enda problemet, men det är ett allvarligt problem. Det är absolut imperativt att staten blir vad jag sett kallas ”preferred supplier of security”. Har man inte polisiära resurser att upprätthålla lag och ordning öppnas fältet för andra grupperingar, påfallande ofta kriminella, att etablera sig som de som äger ett område.
Det finns mycket att säga om det. Men en sak polisen måste kunna göra är att, för att uttrycka det kort, ta och hålla terräng. Långvarigt. Samtidigt som man kan utreda både mord och vad som ofta kallas vardagsbrottslighet. Och till det behöver man poliser. Rimligen betydligt fler än de vi har i dag.

Vare sig försvaret eller polisen har i dag några marginaler att tala om. Förmågan att klara extraordinära situationer är starkt begränsad. Till viss del är även förmågan att klara helt ordinära situationer begränsad.
Både försvaret och polisen har av allt att döma problem som inte är direkt kopplade till pengar, men vi vet att för försvaret är brist på pengar det avgörande problemet, och jag håller för mycket troligt att även polisen för att varaktigt kunna trygga våldsmonopolet skulle behöva betydande resurstillskott.

I breda kretsar i Sverige har det länge liksom varit lite fint att ringakta försvars- och rättsväsende, och på samma sätt setts som mossigt att ta dessa frågor på allvar. Det är som om resonemanget gått: ”det här är institutioner som håller på med obehagliga frågor. Om vi kväser institutionerna försvinner nog frågorna också, och framför allt slipper jag själv vara obehaglig.”
Vi behöver sluta med sådant trams.

Det finns, givetvis, flera områden inom staten och samhället som skulle kunna göra bra saker med mer pengar. Det finns dock en kvalitativ skillnad mellan försvar/rättsväsende och, för att ta ett exempel, sjukvård. Staten skulle kunna säga att det här med sjukvård, det tänker vi inte befatta oss med. Det får ni medborgare fixa på egen hand. Det är inget jag förespråkar; tvärtom vore det antagligen en utomordentligt dålig idé. Men man skulle kunna göra så, och man skulle fortfarande kunna ha en stat. Att däremot säga att det här med att upprätthålla våldsmonopolet, det får ni medborgare göra själva – då har man abdikerat som stat.

Det betyder inte att försvar och polis ska få obegränsat med pengar. Det kommer fortfarande vara en avvägning mellan olika behov. Men att fortsätta låtsas att statens grundläggande uppgifter inte kräver någon uppmärksamhet är inte hållbart. Vi måste, som stat och samhälle, ta oss samman och få detta på fötter. Hellre i dag än i morgon.

———

Inläggets titel ”Uninvited Guest” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning

Fördömligt, inte föredömligt

torsdag 18 februari, 2016

Jag såg i förrgår att man satt ett datum – 2017 – för avveckling av ytterligare en av Oskarshamns kärnreaktorer.
Som jag skrivit tidigare (länk nedan), så länge vi har fossil el i nätet är avveckling av kärnkraft ekvivalent med att införa ungefär motsvarande mängd fossilkraft.
Så vilka mängder handlar det om?
Tja, allting mellan tummen och pekfingret och med siffror ur huvudet, att stänga en reaktor är då ungefär som att sluta köra den svenska tågtrafiken på el och gå över till diesel i stället.

Det är alltså inget hypotetiskt långsökt scenario. Vi gjorde det just. Alla tåg på diesel från 2017.
(Ja, eller ekvivalensen till det då.)
Grattis världen. Här är ditt klimatföredöme.

Jag har, ärligt talat och tyvärr, mer och mer svårt att förstå varför vi (i någon samhällsmening av ”vi”) håller på och joxar med utsläpp från vägtrafik. Det verkar ju inte som om vi egentligen bryr oss om utsläppen. Det är bara poserande.
Vi kan fixa klimatfrågan, men väldigt väldigt lite tyder på att vi faktiskt kommer göra det.
Pro tip: köp hus på en kulle. Bamses farmor var rätt ute.

Länkar: Jag har mest aktuellt skrivit här om ämnet
https://dantilert.se/2016/01/17/fortvivla-forst-i-morgon/
och här mer specifikt om vad som händer när man avvecklar kärnkraft
https://dantilert.se/2015/06/14/prioriteringsproblem/

(Det här var från början en FB-status, nu konverterad till kort blogginlägg. Och som en Björn Lundquist skrev där: ”Slipper problemet med nedrivna kontaktledningar iaf… Eller nej just det, det gör vi ju inte.”)

Rälsen och räkningen

måndag 8 februari, 2016

Jag gillar tåg, sådär i största allmänhet. När det först tillkännagavs att det planerades ny höghastighetsbana i Sverige blev jag glad – och inte bara för att jag, om jag minns rätt, jobbade i tågbranschen då. Det kändes som en utmärkt idé med höghastighetståg.

”Kändes” är nog rätt ord här.

Det här inläggets existensberättigande är en lång kommentarstråd på Facebook som jag skärmdumpat eftersom jag fann den så otroligt informativ och intressant. Den tog sin avstamp i en debattartikel i DN: ”Tågens höghastighetsbanor en dålig affär för samhället”

En nyckelmening i artikeln är ”En tjugondel av räntan på investeringen i höghastighetsbanorna skulle räcka för att betala den årliga merkostnaden för att försörja flyget mellan våra tre storstäder med biodrivmedel.”
Ouch.

En av artikelförfattarna, Jonas Eliasson, deltog sedan i kommentarstråden och utvecklade ett antal resonemang. Det finns flera intressanta kommentarer i tråden; jag rekommenderar läsning av hela! Den är mycket mer intressant än resten av det här inlägget. Men ska man bara läsa del av den bör man koncentrera sig på Eliassons kommentarer som börjar en bit ned.

12345

Och ur denna långa tråd vill jag speciellt reprisera denna nyckelkommentar:

utdragbuss4

Åter: Ouch.

Det här är nu modeller, och modeller kan vara fel. De är oftast fel på åtminstone något sätt. Jag har också sett några invändningar mot kostnadsresonemangen här; en del invändningar som varit goda’ yxskaft och en del som kanske inte är det lika mycket. Det är ibland svårt för mig att bedöma, jag är inte trafikexpert.
Men jag säger såhär: antag att Eliasson har räknat fel på kostnad/samhällsnytta en faktor fem, till höghastighetsjärnvägens nackdel. En faktor fem är mycket. Inte omöjligt mycket, men ändå så mycket att det inte bara är fråga om att man gått vilse i decimalerna. Vad skulle en sådan felräkning få för konsekvenser?
Jo, att en fjärdedel av räntekostnaderna för höghastighetsbanan skulle räcka för att täcka flygets omställning till biobränsle på de aktuella sträckorna. Samt att vi skulle värdera en sekunds effektivisering av buss 4 i Stockholm till tio miljoner kronor.

Min poäng är att även om man räknat fel så mycket som en faktor fem – vilket är mycket – så framstår höghastighetsjärnvägen fortfarande som ett projekt med absurt dålig samhällsekonomi.
Alla projekt man genomför kanske inte kommer gå att räkna hem, men någonstans måste man ändå ta hänsyn till att vi inte har oändliga resurser att spendera. I ljuset av de här argumenten ändrar jag mig därför, vilket man bör kunna göra om tillräckligt fakta framkommer Jag gillar fortfarande tanken på höghastighetsjärnväg, men det verkar inte vara en bra lösning för Sverige.

Om det framkommer andra fakta som motsäger detta och med bedömt högre kvalitet än detta (för någon betydelse av kvalitet) så är jag beredd att ändra mig igen. Men det verkar modigt att hålla andan i väntan på det.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.