Små modulära steg

tisdag 28 juli, 2020

Jag har sett en del mer eller mindre välargumenterade reaktioner, men inte förrän nu har jag läst L+M-förslagen gällande regeländringar för svensk kärnkraft. Nu har jag läst förslaget
(https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/pm-mojliggor-for-ny-karnkraft-i-sverige.pdf, pdf)
och den som invänder med att vi redan har elöverskott i Sverige ägnar sig antingen åt att trolla eller vet inte vad hen (och L+M) pratar om.

Läser man bara rubrikerna är det lätt att tro att yeah yeah, de bara slentrianropar på kärnkraft och hoppas håva in några röster på det. Men till att börja med finns här en tydlig inriktning här på små reaktorer, vars huvudsyfte inte behöver vara att producera el. Jag har inga siffror, men vi eldar rätt mycket för att få värme, och det är inte hållbart i längden. Små reaktorer för värmeproduktion kan ersätta sådant eldande på ett sätt som inte är trivialt att göra på andra sätt.

Och läser man detaljerna finns det flera saker jag tycker verkar intressanta, inte minst under punkt 5. Den handlar om uppdaterade uppdrag till diverse myndigheter. Av stor vikt kan ett uppdrag till Strålsäkerhetsmyndigheten bli, om att verka för harmonisering inom EU av krav på kärnkraft. Kärnkraft är inte så dyrt och långsamt att bygga som ibland görs gällande, men att det kostar mycket pengar och tar lång tid ska inte förnekas. Ett av skälen till det är när reaktorer byggs som unika maskiner och varje land har sina egna godkännandeprocesser. Om man kunde enas om gemensamma krav och sedan börja serietillverka reaktorer vore mycket vunnet. Det låter kanske utopiskt och jag säger inte att det åstadkoms enkelt, men det har gjorts liknande saker på andra områden och av liknande anledningar.
Skrivningarna om Energimyndigheten är intressanta. För att citera två underrubriker:
”Instruktionen till Energimyndigheten behöver förtydligas så att de målkonflikter som i dag finns där försvinner”
och
”Energimyndigheten ska behandla de olika fossilfria kraftslagen teknikneutralt i allt sitt arbete”.
Såvitt jag förstått har Energimyndigheten länge fungerat ungefär som kärnkraftsmotståndets myndighetsbeväpnade gren, och skrivningarna tar sikte på det. Det indikerar för mig en förståelse för de konkreta problem som finns.

Det finns mer att säga, men i korthet tycker jag förslagen innehåller en hel del konkreta matnyttigheter om man är intresserad av CO2-snål energiproduktion. Om man däremot tycker att förnybart är överordnat CO2-snålt, då förstår jag om man inte gillar förslagen.

(Känns det konstigt att någon som är medlem i ett parti länkar positivt till ett annat parti? Ha inte den känslan. Bra idéer ska inte förkastas bara för att de kommer från ett annat parti.)

Värmedöden

torsdag 25 juni, 2020

För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att

a) bli förbannad
b) räkna på saken

Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)

1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton

(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)

Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån

300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton

Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.

Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)

Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur

8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]

För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då

10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer

Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.

Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.

Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?

Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.

Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.

Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.

Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?

Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.

”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.

För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.

Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.

Skrivet i egen regi

söndag 5 april, 2020

Vad ni saknat hela tiden är förstås att jag skriver något om offentlig upphandling, som ni tycker om att tycka saker om. Jag jobbade i åtta år huvudsakligen med upphandlingar i olika faser (FMV) så något ska jag väl ha lärt mig. Disclaimer: jag hävdar inte superexpert. Men det jag tänkt skriva är inte heller banbrytande och/eller i högre skolan.

Till att börja med, vad ska vi ha det till egentligen? Jo det får man lära sig direkt. Man kan spara pengar genom offentlig upphandling, men det är mest en positiv sidoeffekt i så fall. Nej, (några av) huvudpoängerna är likabehandling och transparens. Det vill säga i klartext: att motverka korruption. Oavsett om det handlar om mutor eller gammal vänskap. Det är stora mängder skattepengar som upphandlas för, och det ÄR viktigt att det går renhårigt till.

Tror ni att det skulle gå renhårigt till även om man inte hade offentlig upphandling som grundregel? Söta ni är.

Och ja, vissa saker som upphandlas skulle antagligen lika gärna kunna göras i egen regi, lika bra eller bättre. Men för väldigt många saker skulle det vara helt orimligt.

Måste det vara så stelt och styltigt som det verkar vara då? Nja. Jag tänker inte påstå att vare sig lagstiftningen eller dess tillämpning är optimal på alla sätt. Men ska man ha likabehandling och transparens kommer det nog alltid vara stelt i någon utsträckning.

Men varför verkar så många krav vara så dåligt ställda? Jamen där blir det intressant tycker jag. Jag ska först bara slänga in en brasklapp om confirmation bias: de flesta krav är nog acceptabelt skrivna, men det är inte dessa man hör talas om. Saken är – och nu glider vi in på något som i stort sett helt är mina åsikter – att det är rätt svårt att skriva en bra kravspecifikation. Jag lutar åt att det, förenklat, krävs en viss fallenhet för det. Och alla har inte den fallenheten.

Jag själv har mest upphandlat saker som ärligt talat är relativt lätta att upphandla. Prylar, eller ramavtal på prylar. Det finns annat som jag tror är betydligt mer knepigt.

Men det räcker inte med fallenhet. Det behövs också erfarenhet. Det tar ett tag innan man lär sig skriva bra krav. Och även om man har fallenhet och lång erfarenhet är det ändå lätt att trilla dit om man ska upphandla något inom ett område man inte kan så bra och kanske inte inser var fallgroparna finns.

(Och så har folk mage att BYTA JOBB och så måste man börja bygga upp kompetens på nytt. För jävligt.)

Ska det bli riktigt bra krävs också resurser, absolut men kanske inte enbart i form av mantimmar. Det är så gott som alltid en bristvara. Man har inte tiden och resurserna som skulle behövas för att få ihop en riktigt bra spec. FMV är en av Sveriges större upphandlare. Jag tror också att FMV är relativt bra på upphandling. Ändå sker där diverse taffligheter inom upphandling. Trots att man har, gissar jag, jämfört med random kommun avsevärt större samlad kompetens, mer resurser per upphandling och på sätt och vis ett mer avgränsat uppdrag. Om en del kommunala upphandlingar går på röven så är det bara precis vad man rimligen kan förvänta sig.

Ja ni fattar nog. Det är en målkonflikt. Skippar man offentlig upphandling kommer det utmynna i ökad korruption, vare sig den är avsiktlig eller inte (JO DET KOMMER DET). Upphandlar man tar det tid, det blir taffligt, det blir fel. Inte alltid, men ibland.

Jag är i grunden positiv till offentlig upphandling. Inte lika positiv som när jag började på FMV; vissa saker lämpar sig inte för sådant. Det finns undantag att tillgripa, men de är ibland för snävt skrivna eller för snävt tillämpade.

Men att, hypotetiskt, skrota LOU och bara köra på är jag övertygad om vore ett misstag.

Men nu när det är pandemi då?
Det finns undantag för krav på annonsering när det är synnerlig brådska. Vad som är ”synnerlig brådska” är snävare än man som upphandlingstjänsteman ibland önskar sig, men inte så snävt att LOU borde vara ett hinder i dag.

(Lyft från Twitter.)

Idén om staden

onsdag 18 september, 2019

Det här är inte alls ett av mina vanliga inlägg (sådana de såg ut medan jag skrev mer ofta). Nu råkar det vara så att Tanja håller salong om stadsbyggnad, och jag började fundera på ett tema, eller en tes, eller i vart fall en observation, och bestämde mig för att i stället för att skriva det som en kommentar på Facebook gör jag det till ett blogginlägg här.

Jag tänker på SF-böcker; SF för Speculative Fiction, eller science fiction och fantasy. Sådana böcker är, eller har möjlighet att vara, idélitteratur. Författaren behöver inte förhålla sig till den verkliga världen om hen inte vill, utan kan köra sina egna idéer. Så vad har SF-författare för idéer om den stora staden?

Jag tänker vidare på stora städer, som är mer eller mindre samtida med berättelsen. Allt måste inte vara byggt senaste veckan, men det ska inte vara en stad från gångna tidsåldrar. Min observation är att av de böcker och filmer jag hittills kommit att tänka på finns inte en enda mycket få övervägande positiva skildringar av en samtida storstad.

Jag går nu hastigt igenom ett antal exempel från SF-böcker med stora städer jag läst antingen ganska nyss, eller som jag av andra skäl kommer ihåg. Ingen särskild inbördes ordning.

För att börja med några (typ) klassiker har vi Trantor från Asimovs stiftelsetrilogi och Coruscant från Star Wars. Båda dessa är städer som täcker en hel planet och jag ser dem som tänkta uttryck för en moraliskt bankrutt regim. Inte så att städerna är några helveten, men de ska ändå visa upp något som inte är bra.

Både Zamjatins Vi och Orwells 1984 utspelar sig i storstäder som fungerar som den totalitära maktens förlängda arm och högra hand. Och egentligen resten av kroppen också. Det är utanför staden friheten, eller i vart fall lägre grad av förtryck, finns.

I både The Lies of Locke Lamora och Wheel of Time-serien finns städer som är storslagna och åtminstone delvis är distinkt positiva. Men de är det då mycket i kraft av att vara monument över, och lämningar av, en svunnen guldålder. Det verkar vara ett vanligt tema. Minas Tirith, den enda egentliga staden vi får träffa i Sagan om ringen, bygger också sin storhet på gamla lagrar.

Det finns i och för sig några nästan-undantag. Chasm City från Revelation Space (Alistair Reynolds) har nyligen varit ett fantastiskt ställe, tydligen. Men nu, när böckerna utspelar sig, är det mer ett förvridet kadaver, offer för överdriven teknikoptimism. Förvisso passande för ett universum jag sett beskrivet ungefär som ”cold, full of dead things and barely understood terrors”. Min älskade och mycket idédrivna Culture-serie då (Banks)? Där hela Culture-civilisationen är en enda stor utopi? Jo, ja. Där finns kanske motexempel. Men inte så många. Visst, stora delar av boken Look to Windward utspelar sig i en stad som nog är hjälpligt utopisk. Point ceded. Men när Banks ska skapa sin utopiska civilisation finns det inte sådär jättemycket städer. Mer utmärkande är att i utopin är det väldigt gott om plats. Enorma mängder varelser bor glest. Ok man kan hävda att ett General Systems Vehicle, enorma rymdskepp, i praktiken är utopiska megastäder. Så okej, poäng för positiva megastäder i Culture då.

Man kan också fundera på Sarantium i Guy Gavriel Kays Sailing to Sarantium-duologi. Det är en livfullt skildrad storstad där mitt minne säger mig att det är mer positivt än negativt. Men Sarantium är en fantasy-version av Konstantinopel, och att hitta positiva skildringar av äldre befintliga städer är ingen konst, så jag lutar åt att det inte riktigt gills.

Men mer? Självklart begränsar jag mig nu till vad jag har läst OCH kommer ihåg, vilket är ett försvinnande litet subset av all litteratur. Respektive film. Men något kanske det säger? Fler exempel på sf-verk med städer som är långt från utopiska: Caves of Steel. Blade Runner. Vurt. The Diamond Age. Jag kan nog komma på fler om jag funderar mer.

Djävulens, eller stadens, advokat skulle kunna säga att om en stad ska ha en stor roll i en berättelse är det svårt att skildra den väldigt positivt, för det gör det svårare att ha en drivande konflikt i handlingen. Tja, kanske, kanske inte.

Observationen mynnar ändå ut i: folk författare SF-författare verkar inte gilla städer, när de får bestämma själva.

Spelar det någon roll då? Det vet jag förstås inte. Men jag känner mig rätt övertygad om att mångas invanda negativa reflexreaktion på tex artificiell intelligens till stor del stammar från att det är ett så vanligt tema i filmer och böcker att saker och ting går åt helvete när maskiner börjar tänka. Det skulle vara intressant att veta hur det skulle vara om den vanliga skildringen var Banks AI-optimism från Culture-serien. Och det skulle vara lika intressant att veta om folks defaultinställning till stora städer vore märkbart annorlunda om påhittade städer oftare skildrades mer positivt.

EU-parlamentsvalet

lördag 25 maj, 2019

Knepigt med att inte själv ställa upp i ett val är att det är svårt att hitta någon kandidat som håller med en till 100 %. Någon sådan har jag inte funnit inför EU-parlamentsvalet, och jag är också sämre på EU-politik än nationell politik. Men kanske har jag hittat någon som fungerar tillräckligt bra.

Ingen förvånar sig väl över att jag tänker C. Om inte annat tror jag det är bra att stärka ALDE-gruppen i parlamentet, och i ett personberoende val som detta har jag mer koll på C-kandidaterna än många andra.

Jag lutar åt att i morgon rösta på Emma Wiesner, trea på C-listan. Wiesner är civilingenjör inom energi (både till utbildning och jobb). Jag tror och hoppas att hon ska ta med sig relevant sakkunskap inom energi- och klimatområdet. Jag tror också att hon resonerar inte helt olikt mig i dessa frågor. Hon är, för att nämna något, också uttalad frihandelsvän, vilket kan komma väl till pass om eller när Storbritannien lämnar.

Som trea på listan är det inte omöjligt att hon kommer in, men långtifrån säkert. Skulle hon inte komma in hoppas jag att en mängd kryss i valet ska ge henne en skjuts i partiet, vilket vi sett förut. Jag tror att Centern behöver mer av Wiesner.

Skulle hon inte komma in blir rösten i någon mening en röst på listettan Fredrick Federley. Federley var en starkt bidragande orsak till att jag från början gick med i C. Han har också varit mångomvittnat effektiv inom sina prioriterade områden, framför allt djurskydd och antibiotika. Åtminstone nog för att Marit Paulsen skulle ge honom sitt stöd. Jag kan leva med det.

Wiesners kampanjsajt:
https://www.emmawiesner.eu/

Resonemangsäktenskapsresonemang

tisdag 15 januari, 2019

Nu är det min tur att säga vad jag tror och tycker om överenskommelsen S-MP-C-L som träffades… ja för några dagar sedan i början av januari, och som i skrivande stund kanske, kanske inte går igenom.

Jag påstår inte att jag säger något som någon annan inte har sagt, men dels kan det vara kul att om ett tag läsa hur fel eller rätt jag fick, och dels är det faktiskt några som faktiskt uttryckt intresse för att jag ska skriva några rader om det, och sådant funkar ofta.

Sakpolitik

Det är rätt många sakfrågor, i varierande grad av konkretion, som listas i överenskommelsen. Jag nämner bara en liten del av dem här. Den som vill läsa allt – i alla fall av vad som finns publikt tillgängligt nu – kan hitta listan här (pdf). Det går snabbt att konstatera att ur ett liberalt/borgerligt/centerpartistiskt perspektiv är det inte alls illa.

Försvaret
Den förstärkning av försvaret som påbörjades med 2019 års M+KD-budget fullföljs enligt planen i denna budget, det vill säga en trappa fram till år 2021 då försvarsbudgeten är ca 10 Gkr högre än 2018. Man kan absolut argumentera för att det inte är nog, men det är klart bättre än något i genren vi sett på decennier.

Förändring av arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter, men bland dessa märks inte att hjälpa folk med goda förutsättningar att hitta jobb. Huruvida den föreslagna LOV-baserade modellen blir bättre går förstås inte att veta, men det är absolut värt ett försök. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen såvitt jag förstår ha fortsatt ansvar för vissa grupper som står väldigt långt från ordinarie arbetsmarknad. Det kan vara en bra idé att ta det lite lugnt med radikala reformer i det hörnet av verksamheten.

Värnskatten tas bort
Värnskatten borde tagits bort för länge sedan, och lanserades också som en tillfällig skatt när den infördes på 90-talet. Det tycks råda bred nationalekonomisk enighet om att den netto inte drar in några pengar till statskassan, alltså att dess negativa effekt på arbetade timmar är större än vad den ger i bruttointäkt. I så fall är dess existensberättigande att hålla nere folks inkomster, och sådana skatter ska vi inte ha.
(Disclaimer: jag tjänar inte tillräckligt mycket för att betala värnskatt, så påverkan på min egen ekonomi är minimal.)
Det ligger nära till hands att den försvinner i vad som också annonserats, nämligen

En omfattande skattereform
vilket också varit angeläget länge – en av mina första motioner i C handlade för övrigt om detta.
Den senaste större skattereformen hade vi precis i början av 90-talet, då med inriktningen att göra skattesystemet överskådligt, få ned tokigt höga marginalskatter och avskaffa mängder med kryphål och avdrag. Det var utmärkta ambitioner (även om det finns andra ambitioner som också är utmärkta och som i viss mån står i motsatsförhållande; jag skrev lite om det här), men sedan dess har det införts massor med specialregler och undantag. De flesta har säkert varit vällovliga på ett eller annat sätt, men i slutändan står vi här med en sabla röra igen. Det behövs ett rejält omtag.

Ska en skattereform bli långvarig krävs bred uppslutning i riksdagen. Lyckas man med det nu kan det bli en av mandatperiodens viktigaste prestationer.

Stopp för de sk kompetensutvisningarna
Det kan inte ha undgått många att Sverige utvisar arbetande människor för otroligt små formfel, på ett sätt som bäst beskrivs som absurt. Regeringen har kunnat fixa det här i flera år, men de har inte velat. Nu ska det åtgärdas.

Förändrat strandskydd
Strandskyddet är inte en hjärtefråga för mig, men det verkar ha blivit en otippad snackis, så jag tar upp det här i alla fall. C-linjen, som jag antar ligger till grund för överenskommelsen, är att strandskyddet behöver anpassas till lokala förutsättningar. Det är en sak att man har ett omfattande strandskydd i hårt exploaterade miljöer som Stockholms skärgård. Men att det ska vara så gott som omöjligt att få bygga vid en sjö i ett glesbefolkat område i Norrland, det är mer knasigt än bra. Det är alltså vad det handlar om: lokal anpassning, inte ett generellt avskaffande.

Fossilfria vägtransporter
Utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning av biodrivmedel. Det skrivs att ”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar”. Det är jag tveksam till, av det enkla skälet att det lär vara möjligt att köra sådana bilar på ickefossila bränslen. (Det är heller inte C-linjen att ha den skrivningen.) Men att exempelvis sätta 2030 som slutdatum för försäljning av bilar som inte kan köras fossilfritt, enligt någon vettig definition, är inte ett oskäligt mål. Det skulle också rimma väl med utökad reduktionsplikt, alltså tvång på ökad inblandning av ickefossilt bränsle.

Nyanländas introduktion på arbetsmarknaden
Det finns en rad förslag för att snabba på introduktionen på arbetsmarknaden. Jag är inte byxad att bedöma deras effektivitet, men det är helt klart rätt riktning att fokusera på att man ska in på jobb så fort som möjligt, snarare än som det inte sällan varit hittills, att det ska vara förbjudet att arbeta under långa perioder.

Migration
Det ska inte längre vara så gott som omöjligt med familjeåterförening för stora grupper.

Givetvis finns även saker jag är mindre nöjd med,
som alltid när inte jag ensam fått bestämma allt. Som exempel kan jag ta den där sabla familjeveckan, som till bedömt höga kostnader ska förlänga en redan lång föräldraförsäkring. Det är inte bra prioriterat.

Men över lag skulle jag nog säga att om en alliansregering presenterat den här handlingslistan skulle jag känt mig betydligt mer nöjd än missnöjd. Sakpolitiskt är jag därför nöjd även om/när den kommer från en S-ledd regering.

Listan illustrerar också ett politiskt fenomen, som jag exemplifierar med värnskatten. Anledningen till att alliansregeringen under åtta år inte avskaffade den är rimligen ren opinionstaktik. Strunt samma om skatten inte gör någon nytta, hade en högerregering tagit bort den hade man öppnat sig för kritik om att gå de rikas ärenden, eller vad Aftonbladet nu skulle ha kallat det. Socialdemokraterna är inte alls lika känsliga för sådan kritik. Det är inte första gången sådant händer, tvärtom har ganska många ekonomiska liberaliseringar i svensk politik genomförts under S-regeringar.

Politik

Ändå är jag alltjämt skeptisk till den här konstruktionen. Anledningen är att S antagligen inte är speciellt pigga alls på att genomföra många av punkterna i den, och man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta exempel på hur S rutinmässigt hanterar sådana som ska föreställa samarbetspartners. Är det något S historiskt varit duktiga på så är det maktspel.

Som ymnigt påpekats, många av förslagen är utredningar. Det är inte fel i sig. Bra lagstiftning behöver förberedas ordentligt. Men det kan också vara ett sätt att dribbla bort en fråga. Och om en utredning ska vara klar säg 2021 och sakpolitik enligt överenskommelsen ska komma sedan, och så av något skäl så dyker inte politiken upp i, säg, budgeten hösten 2021 – kommer då C och L försöka fälla regeringen mindre än ett år före valet? Och även om man gör det, så har man då gett S tre år av regeringsmakt.

Det kommer inte vara svårt att hitta skäl till att dra benen efter sig. Visserligen har Finanspolitiska rådet bedömt att överenskommelsen troligen inte hotar svensk ekonomi, men den innehåller ändå en hel del saker som kommer kosta pengar. Samtidigt är det en rejäl lågoddsare att vi har en lågkonjunktur på ingående. Vips, vattentät motivering för att frångå överenskommelsen.

Därmed inte sagt att ekonomi bara är svepskäl för att låta bli att göra saker. Självfallet måste ekonomin gå ihop. Men här kommer regeringsmakten in igen: den som utgör regering har också tillgång till stora tjänstemannaresurser som oppositionen saknar. Man får ett avsevärt informations- och beräkningsmässigt överläge. Det kan, tror jag, vara svårt för oppositionen att syna regeringens påståenden, om regeringen satsar på att blanda bort korten.

Man kan formulera det här på ett annat sätt.
Nu har vi en projektplan, med arbetspaket och milstolpar. Jag tror att en stor andel av läsarna här vet att det (tyvärr) inte alls är samma sak som att ha gått i mål med projektet. Nu är S projektledare, projektarbetare och ordförande för styrgruppen. C och L är intressenter, och ingår möjligen i styrgruppen. Det betyder att S styr över det mesta. Ja, det står i överenskommelsen att C och L fullt ut ska medverka i beredningsprocesserna. Det är påfallande likt skrivningar jag stött på i arbetslivet och som sedan visat sig funka lite sådär i praktiken.

Jag ska inte teoretiskt utesluta att S avser att i bästa anda genomföra överenskommelsen. Men skulle det längs vägen uppstå frestelser att göra något annat… nå, låt säga att det lär finnas både motiv och förutsättningar att gena en hel del i kurvorna.

Jaha vad föreslår jag själv då?

Ja det är ju det.  Om det hade varit enkelt hade vi redan haft en ny regering. Men såhär: ett annat alternativ hade varit att låta M bilda regering, med ett eller flera allianspartier. Denna regering hade sedan, för att överleva, behövt söka stöd vänsterut, över blockgränsen. Det hade kanske varit praktiskt omöjligt. Det är fullt tänkbart att S skulle ha vägrat allt samarbete, men det är inte heller säkert att det skulle bli så. För att ha en chans att lyckas skulle regeringen säkerligen behövt erbjuda starkt S-färgad politik. Man kan säga att det gick att få en S-statsminister med påfallande borgerlig politik, eller en borgerlig statsminister med påfallande socialdemokratisk politik.

Slutmålet med politik är att få igenom sina idéer, så då borde jag väl föredra en S-ministär så länge politiken är mer liberal/borgerlig än vad som varit möjlig med en borgerlig ministär? Mnja, men det är ju det här med entusiasmen för politiken. Jag litar helt enkelt inte på att S menar allvar med överenskommelsen.

Jag kan ha fel. Om kanslihushögern överlevt kan det finnas S-krafter som faktiskt är rätt nöjda med överenskommelsen. Men om den överlevt, visst har den gömt sig rätt väl i många år nu?

Däremot har jag, grundat på anekdotiska omdömen från folk som jobbat med honom tidigare, gott förtroende för Kristersson. Inte så att jag håller med honom och M:s politik i allt. Men jag tror att det är betydligt lättare att jobba med Kristerssons M än med Löfvens S, och det tror jag trots att det stundom varit en hård ton inom Alliansen på senare år.

Det finns ytterligare en aspekt. En oerhört viktig funktion med Alliansen var att bryta S-dominansen i svensk politik. Ett sammanhållet borgerligt alternativ försvårade för S att plocka stöd ibland högerifrån och ibland vänsterifrån för att på så sätt ha tillsvidareprenumeration på makten. Vid valet 2006 var S precis så trött och arrogant som för långt maktinnehav brukar resultera i. Alliansen kunde bryta det. Alliansen har förvisso inte mått speciellt bra någon gång under hela gångna mandatperioden, men det är ändå ett allvarligt avbräck att den nu i praktiken upphört att existera – eller i bästa fall, lagts på is.

Så ja. Trots att överenskommelsen S-MP-C-L på papperet ser bra ut kommer den med betydande nackdelar och risker, och det är möjligt att en M-ledd regering hade varit ett bättre val, även om den sakpolitiskt inte skulle nått så långt som nu liggande överenskommelsen stipulerar.

Men jag vet inte.

It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

tisdag 4 september, 2018

Så jag har nyligen i valrörelsen varit förbannad på S och (extra) förbannad på SD, och utgjutit mig om det. I båda fallen motiverat tycker jag, men som tumregel tycker jag det är bättre att prata för egen politik än att prata ned andras. Nu är det inte mycket kvar av valrörelsen, men jag ska ändå ta chansen och skriva några rader om Centern.

När jag står i valstuga får jag ofta frågan varför man ska rösta på Centerpartiet. Oftast vänder vi på frågan och undrar vad det är som är extra viktiga ämnen för frågeställaren; vad just jag intresserar mig för behöver ju inte kännas relevant för andra.
Så är svårare att göra i ett blogginlägg, så för den som till äventyrs är intresserad tänkte jag skriva några rader om vad som dragit och drar mig till Centern.

Ni kanske kommer ihåg när de flesta partier i riksdagen började prata om att det kunde behövas övergångsregler mot de nya östländerna i EU, och ”social turism” blev en term. Det var väl 2004 eller så. Jag var då passiv medlem i Folkpartiet, och när de började jamsa med i detta blev jag så förbannad att jag lämnade partiet. I samma veva deklarerade Centern att nej sådant ska vi inte hålla på med. Det märkte jag.

Det ensamt lockade inte över mig. Men något år senare noterade jag Fredrick Federley. Jag var, och är, av huvudsakligen liberal övertygelse och tänkte att om C släppte fram Federley så var de värda att hålla ögonen på.

Jag ska inte förlora mig i detaljer, men vartefter tiden gick så tyckte jag att C mer och mer bland riksdagspartierna framstod som det mest liberalt drivna alternativet, sett sammantaget till social och ekonomisk politik.
Givetvis betyder inte det att jag älskar exakt alla delar av partiets politik och alla beslut; det är nog mycket få självständigt tänkande människor som kan hitta ett sådant parti. Men sådant kan vi prata om nästa vecka.
Och givetvis menar jag inte att partiet i alla enskilda stycken är uppenbart liberalt. Här snackar vi liberalt i snitt, i svenskt riksdagsperspektiv.

Och vad betyder det då?
Det kan vara att värdera människors rörlighet. Att välkomna arbetskraftsinvandring. Att försöka snickra om det svenska mottagningssystemet för asylinvandrare, så att man ska kunna ta emot flyktingar hellre än att stänga gränsen.
Det kan – inte jättepopulärt alltid i dag – vara att inte vilja förbjuda tiggeri, för att det är orimligt att förbjuda människor att be om hjälp.
Det kan också vara att sträva efter att människor ska få behålla så mycket som möjligt av intjänade pengar (där nyckelordet är ”som möjligt”, vi snackar inte någon skatt-är-stöld-mentalitet).
Det kan vara att ta bort regler som hindrar nyanlända från att arbeta, och det kan vara att vilja underlätta för de små företag som skapar de flesta nya jobb i Sverige. Och det kan vara att flytta vardagsmakt från det offentliga till enskild person.

Det är också att värna statens kärnuppgifter, något jag tycker att partiet blivit avsevärt bättre på de senaste åren. Jag pratar alltså åter om den absoluta kärnan, rättsväsende och försvar. Sådant som staten ovillkorligen måste sköta. Som jag skrev nyligen:

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det är för övrigt där, i värnandet av kärnan, min vurm i detta riksdagsval för Johan Hedin kommer in, detaljerad här.

Många frågor i politiken är, när man kommer bortom slagorden, inte svarta eller vita. Allt är, vilket den initierade läsaren förstås vet, inte så enkelt som jag eventuellt får det att låta här. Men även i komplicerade frågor kan en vägledande princip vara en bra hjälp, och en sak jag gillar med Centerpartiet är att man i viktiga stycken hållit sig till sina grundläggande principer även när det varit motigt i opinionen – samtidigt som man kunnat kompromissa för att påverka praktiska resultat i rätt riktning.

Det är inte alls säkert att det jag beskrivit här är något som tilltalar just dig, men för mig har det varit viktigt i varför jag hållit mig till Centerpartiet.

…när jag ändå pratar parti vill jag framhålla en sak. En sak jag inte påstår gäller bara i C, men som ändå bör nämnas.
Politiker får inte sällan skäll för allmän lathet och inkompetens. Jo, ni vet att det är så. Nu har jag bara nämnt Johan Hedin, men det är för att det är valrörelse och jag måste fokusera. Men i mitt centermedlemskap har jag stött på många – och jag menar många – medlemmar i Stockholm som är kompetenta, kunniga och hårt arbetande. De allra flesta dessutom på sin fritid. Jag skulle inte ha några problem att peka på nävar med namn på kandidatlistorna som jag uppfattar som… helt enkelt bra namn. Nej jag håller inte alltid med dem i allt. Men det är inte dumskallar. Och det känns bra.

Jag ville bara nämna det.

Och ja. Inläggets titel är ännu ett skepp ur Culture-serien.

Man äger ej snille för det man är galen

tisdag 28 augusti, 2018

Det krävdes en familjevecka för att jag skulle bli riktigt förbannad den här valrörelsen. Visserligen lägger jag helst inte energi på att prata om andra partiers förslag, men det här kan inte lämnas okommenterat.

Socialdemokraterna har alltså, såhär fem i tre i valrörelsen, lanserat familjeveckan, med fem extra dagar ledigt per år för föräldrar till barn 4-16 år, att användas när förskola eller skola är stängd. Med två föräldrar per barn blir det ett halvårs extra ledighet under barnets uppväxt.
Det kommer kosta pengar. Jag har inte sett några siffror, kanske för att S hittade på förslaget samtidigt som de berättade om det, men det kommer kosta MYCKET pengar.

Sverige har redan en av världens absolut längsta föräldraledigheter. Men högsta prio är alltså att förlänga den.

Jag förstår att det här med förskolor och skolor som håller stängt kan vara problematiskt. Med egna barn borde jag veta, och då har jag ändå ett hyfsat flexibelt jobb. Jag förnekar alltså inte att det är ett verkligt problem som adresseras.
Men låt mig dra upp bara tre korta saker.

  • Det kan inte ha undgått någon, inte ens S-ledningen, att LSS-stödet (stöd till funktionshindrade) är i ruiner. Det är inte fel att säga att det i stor utsträckning upphört att existera, och detta under S-styre och högst medvetet.
  • I det sämsta säkerhetsläget sedan mörkaste kalla kriget har vi ett försvar i ett ekonomiskt läge bortom akut, till följd av lång och systematisk underfinansiering. Det är ett direkt ansvarslöst risktagande att låta det vara så.
  • Vi är troligen på väg in i vikande ekonomisk konjunktur, så vem som än bildar regering härnäst kommer antagligen behöva hålla hårt i pengarna.

I det läget tänker alltså S att ”Jamen vi förlänger föräldraledigheten (i praktiken), det måste vara det som är allra mest angeläget!”
Eller, det tänker de förstås inte alls, det inser nog egentligen alla. Men det är så det motiveras.

Jag avundas inte den som ska sy ihop en statsbudget med många behov, och att väga till exempel försvar mot LSS ser jag inte som trivialt. Men att man inte ska prioritera mer ledigt till alla framför att laga LSS, det är fanimej trivialt.

Alla partier har helt säkert kommit med idéer som de tror är bra, som kostar pengar och som sedan visar sig vara dåliga. Men det här handlar inte om det. Självklart tror inte S-ledningen att det här är väl använda pengar, mer än till ett syfte: att fem i tre-ragga röster när det ser dåligt ut i opinionen. Future S får fixa ekonomin, nu ska valet vinnas till – bokstavligen – varje pris.

S tycker om att säga att skatter behövs för välfärden. I sak har de rätt i det. Men när de i framtiden säger det, då tycker jag att ni ska komma ihåg att det är sådant här de menar. Inte någon statlig kärnverksamhet, inte något om att ta hand om samhällets svaga, utan ogenomtänkt valfläsk som aldrig borde sett dagens ljus. Det är en sådan grotesk vansinnesprioritering, och till på köpet med flit, att jag börjar se mig om efter någon sorts förmyndare att koppla in.

Jag är medlem i ett annat parti, så det är klart att jag ändå inte skulle ha rekommenderat en röst på S. Men det här är inte bara fråga om att inte hålla med. S förslag är ovärdigt och en förolämpning av väljarnas intelligens. Jag hoppas S tappar mycket röster på sin familjevecka, för det är vad de förtjänar.

Kandidaturalia 2018

lördag 25 augusti, 2018

Jag får lite frågor om egen kandidatur i valet, så för att sammanfatta:

Jag står på riksdagslistan för Centern i Stockholms kommun, plats 25.
Jag står även på landstingslistan för Centern i Stockholm, plats 8 i valkrets Bromma-Kungsholmen.
Inledningsvis hade jag tänkt personvalskampanja. Riksdagskampanjen skulle jag ha koncentrerat på försvars- och säkerhetspolitik. I landstinget har jag intresserat mig för hur HBTQ-personer bemöts i primärvården och för möjliga sätt att kostnadseffektivisera kollektivtrafiken.

Pga anledningar beslöt jag mig dock för att inte driva någon nämnvärt aktiv personvalskampanj, utöver att svara på SVT:s valkompass. Jag blir givetvis ändå glad om någon vill ge mig ett kryss – jo det blir jag, jag blir jätteglad.
På riksnivå, om man nu vill stödja en centerpartist med intresse för försvars- och säkerhetspolitik, har jag dock kommit fram till att ett kryss har större chans att ge ett konkret resultat om man ger det till Johan Hedin. Johan är partiets rättspolitiske talesperson och har även ett stort intresse för försvars- och säkerhetspolitik.

Jag skriver mer om resonemanget (inklusive ett par vidarelänkar) här:
https://dantilert.se/2018/07/28/rostande-for-sakerhets-skull-del-2/

Försvars- och säkerhetspolitiken är märkligt eftersatt i partiernas prioriteringar inför valet; säkerhetsläget har inte blivit bättre, vi bara har vant oss vid att det är jättedåligt. Förmodligen har man bedömt att väljarna inte är så intresserade av sådant och pratar därför hellre om annat. Men jag tänker lite att som man frågar får man svar. Jag tycker att ett bra meddelande till partierna vore att kryssa någon som tar dessa frågor på allvar.

(Detta var ursprungligen en Facebook-status, men den kan gott ligga här också.)

Ta tillbaka det

söndag 12 augusti, 2018

Jag har tänkt en del på koldioxidlagring på sistone. Alltså att man fångar koldioxid – CO2 – direkt ur luften och sedan på ett eller annat sätt lagrar det, i syfte att minska atmosfärens CO2-halt och på så sätt motverkar växthuseffekten. Detta kallas CCS, Carbon Capture and Storage.
Centerpartiet lanserade nyligen ett förslag (pdf) rörande det, där man i korthet och inledningsvis är beredd att betala 1000 kr per ton infångad CO2 från biomassa. Och jag lutar åt att det är en bra idé.

Det föredragna sättet att få ned utsläpp av CO2 är fortfarande, menar jag, i grova drag

  • Elektrifiera allt som går att elektrifiera (och som i dag drivs fossilt).
  • Tillse globalt massiv utbyggnad av koldioxidsnål elproduktion som tränger undan fossilt eldande. I detta kommer alla koldioxidsnåla produktionssätt behövas, såväl förnybart som kärnkraft.

Att i stället för detta använda sig av CCS har flera uppenbara nackdelar.

  • Det är alltjämt dyrt. Det är klart billigare att, till exempel, bygga kärnkraft.
  • Tekniken kan inte anses färdigutvecklad, i betydelsen att det inte finns etablerade sätt att bygga den på som är lämplig för stor skala. Det är fortfarande mest försöksverksamhet och demonstratorer.

(Den sista punkten är för övrigt varför jag är skeptisk till fjärde generationens kärnkraft som lösning på klimatet. Sådan är lovande, men storskalig utbyggnad ligger för långt borta jämfört med den tillräckligt bra kärnteknik vi redan har.)

Detta, att ”i stället” använda CCS, är dock en falsk dikotomi. Vi ska inte använda CCS i stället. Vi ska även använda CCS.

Varför är jag positiv till CCS?

För att vi är för långsamma. Några länder är duktiga på att bygga ut kärnkraft och några länder är duktiga på att bygga ut förnybart, men på totalen minskar inte utsläppen. Ska vi nå 1,5-gradersmålet i Parisavtalet ska vi, mer eller mindre, sluta med nettoutsläpp nu. Inte 2050 utan nu. Men globalt minskar vi inte ens, och många nya kolkraftverk byggs.

Väldigt mycket tyder på att vi kommer behöva plocka bort CO2 ur atmosfären.
Inte i stället för att fixa våra utsläpp, utan utöver att fixa våra utsläpp.

Tittar man på C-förslaget så ligger, såvitt jag förstår, den erbjudna summan per ton CO2 precis i gränslandet för vad som i dag förefaller möjligt att åstadkomma. Det är bra. Då betalar man förhoppningsvis inget överpris, men kan ändå ha bra chans att locka utförare som får verksamheten att gå runt samtidigt som man förbättrar effektiviteten.

Åter, detta är inte det mest kostnadseffektiva sättet att minska nettoutsläpp av CO2. Det är i stället ett sätt att få fart på en teknik som vi kommer behöva.
Och även om det inte är det mest kostnadseffektiva som går att göra på kort sikt så finns ändå en konkret klimatnytta till ett tydligt pris. Det är något som inte går att säga om alla stora satsningar som säger sig vara klimatsatsningar.

Sammanfattningsvis tror jag att det vore bra om förslaget blev verklighet.
Det vore bättre om det inte behövdes, men den lyxen har vi av allt att döma inte.

Röstande för säkerhets skull, del 2

lördag 28 juli, 2018

I del 1 repeterade jag varför det är så enormt viktigt att ta försvaret av Sverige på allvar, och argumenterade sifferunderbyggt för att en röst på ett alliansparti i det hänseendet är mycket bättre än en röst på de rödgröna (och att SD inte kommer på fråga).
Har du inte läst det inlägget tycker jag du ska göra det innan du läser det här, för annars kommer det här nog kännas lite löshängande.

I det här inlägget kommer jag gå in på specifikt parti- och personval.

Parti

Som jag sade i förra inlägget, inga överraskningar i valet av parti. Jag är alltjämt centerpartist.

Det har hänt mycket med Centerns försvarspolitik de senaste åren. När jag gick med hade vi knappt någon. Att stå på distriktsstämma och prata försvar var inte att tala för döva öron, men det var ändå lite off the beaten track. I dag är det något helt annat. Frågan har fått ett fokus som helt enkelt saknades för säg fem år sedan. Sent vaknat? Ja. Men likväl vaknat. Nu var Centern relativt tidigt ute (det vill säga sent, men tidigare än andra) med att anslå försvarssatsningar.

En positiv sak med Centerns försvarslinje är att man i rätt liten utsträckning i detalj pekar ut vad försvaret ska göra. En jämförelse: inom sjukvården är det givetvis helt i sin ordning att på politisk nivå ta övergripande beslut om hela sjukhus, men få skulle nog tycka att det vore rimligt om den politiska makten tog beslut om hur många plasthandskar ett sjukhus ska köpa. Motsvarande spärr finns ofta inte alls för försvaret, där många tycks resonera att det visar handlingskraft att utan någon närmare konsekvensanalys storma in med påbud om att försvaret nu ska köpa det eller det materielsystemet.
Jag kan inte garantera att C är helt fritt från sådana olater, men det tycks florera i betydligt mindre utsträckning än hos andra partier jag skulle kunna nämna.

Man kan ändå med visst fog fråga sig: finns det något särskilt i just Centerns försvarspolitik som gör att man borde rösta på dem i stället för något annat alliansparti?
Nja, det kan vara svårt att hävda för andra än de redan övertygade. Visst finns fördelar, här ovan nämnda, men att hävda att det gör C till ett försvarspolitiskt överlägset val är nog att överdriva. Jag tror att få röstar på C enbart för dess försvars- och säkerhetspolitik. Det vore inte fel att göra det, men jag tror inte det är vanligt.

Då tror jag att det ligger mer nära till hands att vilja rösta på ett parti som ser allvaret i försvarsfrågan, men också vilja stärka den liberala strömningen i svensk politik. Att gilla den liberala sväng C tagit. Det gäller givetvis inställningen till människors rörlighet, men också liberalism i såväl värderingsfrågor som ekonomiska frågor.

Att det är en konsekvent och allenarådande liberalism påstår jag inte. Ej heller att en röst på C ger en konsekvent liberal regering. Så är det ju med relativt små partier. Men man kan styra slutresultatet i rätt riktning.

Och med det går jag över till

Person

I förra valet stod jag på riksdagslistan i Stockholms stad. Det gick bra, personkryssmässigt. Jag står på listan det här året också, men jag har inte tänkt bedriva någon aktiv personvalskampanj. Man kan absolut rösta på mig, och jag blir jätteglad om det görs, men man kan också med visst fog fråga sig vilket konkret resultat en röst på mig ger utöver att det är en C-röst.

Jag vill dock ta tillfället i akt att framhålla en annan kandidat i Stockholms stad, där det kan spela större roll med kryssen.

Johan Hedin sitter redan i riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Han är Centerns rättspolitiske talesperson, det vill säga han håller redan på med frågor som genom våldsmonopolet är släkt med försvarspolitik. Delar av rättsfrågorna överlappar också med säkerhetspolitiken.
Johan – jag tillåter mig ett familjärt anslag eftersom jag är bekant med honom – är uppenbart uppriktigt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Det har märkts när han vid en stämma håller tal om just det, fast han kunnat välja något annat. Det märks i böcker han väljer att läsa, det märks i personer han väljer att träffa. Och det märks i och med att han gjort försvars- och säkerhetspolitik till profilfråga i den personvalskampanj han bedriver.

Utöver intresse har Johan Hedin ett par saker som talar till hans fördel, på temat effektivitet. Jag skulle vilja framhålla två exempel.
Ett: Inte alla oppositionspartier gör sin egen budget från grunden, men Centern gör det, och räknar med att få den granskad. Till centerbudgeten har Johan fått loss tio miljarder kronor extra över tre år till rättsväsendet. Enda skälet till att det inte är verklighet är att det inte är Centern som bestämmer över statens budget.
Man kan läsa mer om det här: Nio (sic) miljarder för ett tryggt Sverige
Jag kan inte bedöma om varje enskild åtgärd är jättebra (även om jag har stort förtroende från Johan), men den centrala poängen i den här kontexten är att han förhandlade fram pengarna.
Vi vet att försvarets största – inte enda, men största – problem är brist på pengar. Demonstrerad förmåga att förhandla budgetpengar till ett område borde därför vara en bra egenskap hos någon med försvarsprofil.
Två: Johan är framgångsrik med att nå ut i media. Det finns en databas med det där. Bland C-riksdagsledamöter leder partiledaren (duh) och ekonomisk-politiske talmannen (ingen överraskning). Men efter det är det Johan som rankats högst i… vad det nu är man mäter i. Någon form av räckvidd, alltså hur mycket man gjort framträdanden i vilka kanaler.
Det bör inte avfärdas. Att nå ut och kommunicera sin politik är relevant.

Jag har också, mycket via Facebook, sett hur Johan arbetat. Det är ingen sinekur. Jag törs påstå att han jobbat hårt och mycket. Det är också bra info för den som funderar på var en röst ska läggas.
Jag passar förresten på att länka till den sida på Facebook jag tror att han använder mest:
Johan Hedin på Facebook

Så långt gott och väl, men vad gör att ett kryss på Johan Hedin skulle vara mer välspenderat än på någon annan?
Det har mycket med listplacering att göra.
Jag står ärligt talat rätt långt ned på listan.
Om Centern inte klappar igenom i valet kommer Johan komma in i riksdagen igen. Det är inte säkert, men det är troligt. Rent teoretiskt skulle kryss kunna hjälpa honom till en riksdagsplats. Men mer troligt är att kryss skulle kunna ge honom en informell tyngd i kommande förhandlingar, både i andras ögon och som råg i egen rygg. Det ska inte förringas.

(Här vill jag skjuta in att det finns flera bra högt upp på C-listan i Stockholm. Att jag framhäver just Johan betyder inte att jag tycker de andra är dåliga, för det gör jag inte. Det är mer en fråga om liknande intressen i kombination med hög listplacering.)

SVT:s valkompass

För den som vill läsa mer tycker jag att SVT:s valkompass med kandidatpresentationer är rätt bra.
Johan Hedins kompassida
(Äh, jag tar med min egen också:
Dans kompassida)
För att få lite mer djuplodande inblick rekommenderar jag starkt att på en kandidats sida klicka på ”Kompassvaren” och sedan nedåtpil vid ”Argument” på frågor man är intresserad av. Dolt där ligger kandidatens lite mer resonerande svar än bara yay eller nay.
Den som jämför kommer upptäcka att det absolut finns frågor där jag och Johan inte resonerar likadant. Det här har dock, som inledningsvis deklarerats, försvars- och säkerhetspolitiskt fokus, och där kan jag inte komma på att jag har några reservationer att komma med.

För den som undrar: ja, det ska läsas som en rekommendation.

Uppdatering

Man kan rösta på Johan Hedin även om man inte bor i Stockholms kommun. Centerpartiet har en rikslista som finns i hela landet och med… tja, kandidater av mer nationellt intresse. Johan har där plats nr 34 har jag för mig.
Kryss på den listan räknas separat, och det är inte sannolikt att Johan på den får så många kryss att han på dem kommer in i riksdagen. Rent formellt kommer alltså Johan-kryss där inte hjälpa honom till riksdagen, men de kan hjälpa honom i riksdagen, genom ovan nämnda informella inflytande och råg i ryggen.
Det ska också läsas som en rekommendation!

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

  1. En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
    Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
  2. Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
  3. I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Röstande för säkerhets skull, del 1

måndag 9 juli, 2018

Det är dags att valblogga lite! Ni har inte läst något nytt blogginlägg av mig på ett tag, så då har ni mycket ork kvar till det här. Utmärkt.

Inledning och bakgrund

Jag hade egentligen tänkt göra det här till en serie om tre inlägg, men jag hade också tänkt att de skulle varit klara redan. Jag verkar helt enkelt hitta för lite tid för att blogga som det är just nu. Plussidan: ni får det lite mer kondenserat än annars, och uppdelat på två inlägg (planerat) i stället för tre.

Planen med de här inläggen är att ge en röstningsrekommendation. Jag är fortfarande centerpartist så i grova drag kommer rekommendationen inte överraska någon alls. Vad som kan intressera är hur jag kommer fram till rekommendationen.

När jag gick med i Centern hade jag inte planerat att intressera mig något extra för försvars- och säkerhetspolitik, men så blev det. Skälen är uppenbara, dels den dramatiskt försämrade säkerhetssituation Rysslands uppträdande förorsakat, dels att jag jobbar i branschen. Försvarspolitik, och i någon mån säkerhetspolitik, är också min ingång till detta inlägg. Jag tycker att det finns många anledningar till att rösta på Alliansen och C i stället för något annat, men jag kommer här att koncentrera mig på i första hand försvarspolitik.

Resonemanget vilar på några premisser som jag inte i detalj kommer motivera i inlägget, eftersom det då skulle bli så ohyggligt långt. De flesta av dem har jag utvecklat tidigare, några kanske jag återkommer till senare. Men nedanstående punkter håller jag för sanna och kända.

  • Säkerhetsläget i vårt hörn av världen har blivit mycket kraftigt sämre de senaste tio åren. Den som absolut dominerande är vållande till detta är Ryssland – eller Kreml som jag föredrar att skriva – som börjat ge sig på sina grannar, både rent militärt och med diverse hybridkrigsmetoder.
  • Under Kalla kriget var Östersjön en arena av underordnat intresse. Inte oviktig, men inte heller ett huvudnummer. Det har ändrats. Östersjön är nu ett av de säkerhetspolitiskt hetaste områdena i vår del av världen, till följd av både politiska och tekniska förändringar.
  • Ingen tror att Kreml tänker ockupera och annektera hela Sverige. Däremot finns ett antal scenarier i vilka det vore rationellt av Kreml att besätta delar av svenskt territorium, troligen men inte säkert som en del av en större konflikt. Skulle det ske i en större konflikt ligger det nära till hands att det skulle ske som ett av de första stegen i en sådan. Att Kreml lagt avsevärda resurser på att planera och öva för ett sådant företag måste anses ostridigt.
  • Sverige har under lång tid haft sitt försvar – både militärt och civilt – på svältlåga. Dels har försvarets uppgifter och numerär skurits ned mycket drastiskt. Dels har finansieringen av även de nedskurna uppgifterna i väsentliga delar uteblivit. Riksdagen har beställt en sak men bara gett medel för något avsevärt mycket mindre. Bland andra Riksrevisionen har konstaterat att försvaret varit kroniskt underfinansierat med flera miljarder per år i många år.
  • I försvarsuppgörelsen 2015 sköts det till pengar, men uppgifterna utökades också. Den kroniska underfinansieringen har bestått. Vidare är det många äldre materielsystem som snart definitivt faller för åldersstrecket och som kommer bli synnerligen kostsamma att ersätta. Rekryteringen av officerare är milt uttryckt bekymmersam.
    Sammantaget är det, bedömer jag, inte att överdriva att säga att läget i det svenska försvaret är katastrofalt.

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det betyder inte att man ska lägga alla resurser man har på försvaret. Hur mycket man lägger blir en mer eller mindre osäker riskbedömning. Om vi visste att ingen under några omständigheter skulle överfalla oss behöver vi ju inte försvaret alls. Och om vi visste att vi kommer bli överfallna i närtid skulle vi, mer eller mindre, lägga allt vi har på försvaret.
Men vi vet inte.
Vi riskbedömer och försöker bygga en tröskel som ska få ett angrepp att kännas för jobbigt för att vara värt besväret.

Så mycket vet vi dock att jag inte känner någon tvekan inför att säga att den hantering av försvaret vi har nu är ett helt oacceptabelt risktagande med vår egen säkerhet. Och det är grunden för avsnitten nedan.

Alliansen eller rödgröna

Jag börjar med att få historiken undanstökad. De senaste decennierna har både borgerliga regeringar och vänsterregeringar kraftigt misskött försvaret. Det går inte att snacka bort det för någon sida. Man kan gräla om vem som varit sämst, och det kan väl för all del vara av historiskt intresse, men det relevanta i valkontexten är hur det ser ut framåt.

Det råkar då vara så att samtliga allianspartier gjort utfästelser om kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten.
(Not: Man anger ofta försvarsanslag i procent av BNP. Under Kalla kriget lade Sverige, lite beroende på när man tittar och hur man räknar, 3-4 % av BNP på försvaret. Nu är vi nere på ungefär 1 %. Nato vill att dess medlemmar lägger 2 %.)
Centerpartiet vill höja anslaget till nordiskt snitt i försvarsperioden som börjar 2021 (runt 1,4 %, motsvarar ca 18 miljarder per år extra) och till 2 % av BNP på lite längre sikt. Pengar tillförs även före 2021, men jag är inte säker på hur mycket.
Liberalerna vill öka med totalt 28 miljarder till och med 2020 (bör läsas som 28/3 miljarder per år i snitt) och nå 2 % av BNP till 2026.
Moderaterna lägger sig på 17,7 miljarder till 2020 och 2 % inom tio år, det vill säga senast 2028.
Kristdemokraterna anger 2 % senast 2027.

Jag är inte medveten om att de rödgröna gjort några liknande utfästelser. Det ligger, för att uttrycka sig försiktigt, inte i Vänsterpartiets eller Miljöpartiets natur att vilja satsa på försvaret. S-linjen tycks vara att vi överlag ligger på en rätt bra nivå nu, lite mer kanske behövs men några större förstärkningar har det inte varit tal om. Trots att det är helt ohemligt att på nuvarande nivå kommer försvarsförmågan mycket snart börja gå nedåt.

Hur kan det då komma sig att försvarsminister Hultqvist är så populär som han är, eller i alla fall tills nyligen varit?
Det är nog ganska enkelt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av försvaret och svensk försvarsförmåga, vilket inte varit allom givet med alla tidigare försvarsministrar. Han gör nog vad han kan. Men vad han uppenbarligen inte kan göra är att få loss pengar från Finansdepartementet. Det är bra och nödvändigt med en försvarsminister som intresserar sig för försvaret. Men det är inte tillräckligt. Utan tillskott av medel räcker det inte att vara engagerad. Hultqvist är intresserad och engagerad, men har inte varit i närheten av att ge försvaret vad det behöver.

Den som tycker att försvaret är viktigt – vilket alla borde tycka, på samma sätt som alla borde tycka det är viktigt att ha en hemförsäkring – ser ut att ha påfallande lite att hämta på vänstersidan. Samtidigt har samtliga allianspartier gjort relativt konkreta och samstämmiga utfästelser som det skulle vara pinsamt att sedan överge.
Och vet ni, partier som hamnar i regeringsställning tenderar faktiskt, tvärtemot en del populära föreställningar, att försöka uppfylla sina vallöften, åtminstone de mätbara.

Sverigedemokraterna då?
Först hade jag tänkt förbigå dem med tystnad, men det finns faktiskt en reell risk att de blir största parti efter valet så jag borde kanske säga något ändå. Och jag säger:
Nej. Bara nej.
SD är säkerhetspolitiskt fullständigt opålitliga. Även om man inte hade något annat emot dem borde det vara tillräckligt för att man inte ska sätta sig i regering med dem. Det går ju knappt en godtycklig tidsenhet utan att någon av dem kommer ut som Putin-sympatisör eller blir påkommen i Kremlkomprometterade sammanhang. Paralleller till VPK under Sovjettiden infinner sig osökt.
Så nej. Inte SD.

Slutsats del 1

Jag har påmint om försvarets vitala funktion för att säkerställa att det alls ska finnas en stat som vi sedan kan ha till annat. Jag har också påmint om att säkerhetsläget är sämre än på mycket länge, delvis till följd av Kremls aggression, delvis till följd av att Sverige monumentalt försummat sitt försvar.

Kremls aggressivitet kan vi inte göra mycket åt. Men vår egen beredskap kan vi faktiskt påverka.

Vänsterblocket uppvisar inga större tecken på att vara på väg att åtgärda Sveriges försvar. Men det gör allianspartierna. Det är väldigt sent vaknat, ja. Men det är i alla fall vaknat.

Jag inser att det är många som inte låter försvarsfrågan avgöra om man ska rösta rödgrönt eller allians. Frågan lär inte heller få särskilt mycket uppmärksamhet i valrörelsen.
Men det är ändå en tokviktig fråga.
Och försvaret är en fråga som med förkrossande entydighet pekar på Alliansen som ett bättre val att rösta på än de rödgröna.

I nästa del kommer jag gå in på vad jag tycker man bör rösta på inom Alliansen, och särskilt då om man råkar bo i Stockholm.

Sober Counsel

måndag 2 april, 2018

Det finns ett antal skribenter och debattörer i Sverige som har för vana att slå knut på sig själva för att i varje läge få det till att Kreml inte utgör något (militärt) hot mot Sverige, och ofta också att det är jättesynd om stackars Ryssland som Nato är så elakt mot. Jag tänker inte nämna någon av dem vid namn i det här inlägget, av skäl som förhoppningsvis blir uppenbara lite längre ned. Tidigare har jag i alla fall ibland gett mig på att såga sönder någon debattartikel från detta läger, men de senaste två åren eller så har jag haft allt mindre tid att skriva argumenterande texter. Till sakens natur hör också det vanliga förhållandet att det tar ledigt tio gånger så mycket tid att bemöta struntprat som att producera det.

Jag har därför som huvudregel numera att inte bemöta dessa skribenter. Inte för att det inte behövs. Men jag hinner inte, jag orkar inte. Det är inte värt insatsen. Jag får hoppas att andra gör det jobbet.

Detta leder till att jag å ena sidan hävdar att de här personerna ofta argumenterar gravt ohederligt, å andra sidan att jag inte samlar ihop egna inlägg för att påvisa det i sak och i detalj. Det är ett problem. Jag kan givetvis inte kräva att någon ska tro mig bara på mitt ord när jag säger att de är i galen tunna.
Jag skulle vilja likna det vid att ska man faktiskt bemöta antivaxxare i sak och i detalj så kräver det jättemycket tid, energi och för all del kunskap. Det är inte precis samma sak, men jag tycker det har likheter.

Min lösning är att rekommendera att om man verkligen är intresserad av hur hotbild från Kreml mot Sverige kan se ut så ska man läsa något helt annat. Jag har nyligen läst skriften ”Hotet” som gavs ut 2016(?) av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det är en pdf på drygt 30 sidor som finns här (sidlänk / fillänk). Såvitt jag kan bedöma sammanfattar den utmärkt både rysk krigföringsförmåga och de huvudsakliga hotbilder från Kreml mot Sverige som vanligen diskuteras. Och orkar man inte läsa hela kan man hoppa direkt till scenarierna mot slutet av skriften.

För den som vill sätta sig in i den delen av säkerhetspolitiken skulle jag säga att det är enormt mycket bättre investerad tid att läsa den skriften än nästan vilket debattinlägg som helst.

Vad den inte gör är att uttala sig om hur sannolikt det är att något liknande scenarierna faktiskt inträffar (förutom att man säger att inget av scenarierna kommer att utfalla precis så som de där är beskrivna). Skälet torde vara enkelt: ingen utanför Kreml vet vad Kreml planerar.
Vad vi kan säga är att det, givet ryskt uppträdande och ryska övningar, måste anses ostridigt att Kreml planerar och övar för överfall av den typ som Hotet-skriften exemplifierar. Det finns liksom, för att nämna något, ingen annan rimlig anledning att satsa stort på landstigningsresurser i Östersjön. Och det man övar i fred tenderar man att genomföra i krig. Det betyder INTE att Kreml bestämt sig för att genomföra något sådant. Men vad det otvivelaktigt betyder är att det är ett hot vi är väldigt optimistiska om vi inte tar hänsyn till i vår egen planering.

Och ja, inläggsnamnet är ännu ett Culture-skepp.

Ingen nämnd ingen dömd

måndag 5 mars, 2018

Jag tänkte att det här kunde vara ett opportunt tillfälle att skriva lite om mina erfarenheter som av Centerpartiet nominerad nämndeman i Solna tingsrätt.

(För framtida referens: nu i dagarna är det mycket på tapeten att två C-nämndemän i just Solna tingsrätt dömt på ett sätt som onekligen verkar skandalöst. Det var inte jag! Och det här inlägget har ingenting med det att göra, jag bara passar på att skriva lite om att vara nämndeman.)

Jag har varit förordnad som nämndeman i Solna tingsrätt sedan tidiga 2015, det vill säga ungefär tre år nu. En stor del av idén med nämndemannasystemet är att ge allmänheten tillträde till statens dömande funktion, så det kan ju finnas en poäng i sig med att jag skriver lite om hur jag uppfattat min tid hittills i systemet. Den lystne läsaren bör dock inte förvänta sig särskilt skandaltyngda stycken. Det är inte heller avsett som en heltäckande redogörelse för nämndemannasystemet. Och om jag någonstans använder en juridisk term felaktigt – tja, jag är ju lekman.

Den politiska nomineringen

Jag hade innan jag blev nämndeman, och har fortfarande, vissa invändningar mot systemet. Inte i första hand att det är lekmän som dömer. Det finns en tanke med lekmannainslaget som man kan tycka eller inte tycka är tillräckligt god för att man ska fördra nackdelarna. Jag känner mig inte tillräckligt inläst på argumenten för att ha en tvärsäker uppfattning i den frågan. Dock kan man fråga sig om det skulle finnas juridiskt utbildade nog att bemanna våra tingsrätter om nämndemännen plockades bort.

Då är jag mer tveksam, och på ett principiellt plan, till att nämndemännen nomineras av politiska partier. Man måste strängt taget inte vara partimedlem, men det är partierna som nominerar. Det framstår som en uppenbar sammanblandning av lagstiftande och dömande makt – även om just jag, i likhet med nästan alla nämndemän, inte sitter i någon lagstiftande församling.
Uppdraget är förvisso uttalat opolitiskt. Ens politiska åsikter ska inte påverka nämndemannagärningen. Självfallet kan det vara svårt att vara helt säker på att man lyckas med det även om man ärligt försöker, men så skulle det naturligtvis vara för vem som helst som har politiska åsikter, partimedlemskap eller inte. Icke desto mindre finner jag det inte oproblematiskt att det är partierna som nominerar.
Inte för att partiaktiva skulle vara sämre lekmannadomare än andra, om man nu ska ha lekmannadomare, utan för det principiella.

Så varför ville jag bli nämndeman då? Tja, jag tyckte uppdraget verkade intressant och när vi nu ändå har det systemet tänkte jag styv i korken att systemet nog i alla fall inte blir sämre av att jag är en del av det.
Och det tror jag fortfarande inte.

Att tjänstgöra och ens förutsättningar

Som nämndeman, åtminstone i Solna, är man schemalagd ungefär en dag i månaden. Det får följden att om man bara sitter på sina schemalagda dagar så kommer man bara döma i relativt små mål. De större förhandlingarna går det ut öppna kallelser till som man kan anmäla sig till. De brukar dock komma med så kort varsel att det lär vara svårt för de flesta förvärvsarbetande att tacka ja till dem. Antagligen påverkar det nämndemannasammansättningen i tyngre mål.

Hur är då ens förutsättningar som lekman att tillföra något av värde under en rättegång? Jag tycker att man kan dela in det i tre huvudsakliga moment. Men innan jag redogör för dem ska jag påpeka att domstolens uppgift inte är att uppdaga och döma i allt som hänt vid ett tillfälle. Domstolen ska ta ställning till om åklagaren lyckas styrka den gärningsbeskrivning som finns i stämningsansökan. Exempel: om åklagaren säger att någon har misshandlat en annan person, och det under förhandlingen framkommer att någon tagit narkotika, så börjar man inte plötsligt döma ut straff för det, om det inte ingår i vad åklagaren tar upp i sin stämningsansökan. Frågan är alltså inte ”vad har hänt”, utan ”har åklagaren lyckats styrka sin gärningsbeskrivning”. Ibland är det samma sak, men inte alltid.

Det första momentet är att komma fram till vad åklagaren lyckas styrka har hänt. Det vill säga, ta del av vad som framkommer under förhandlingen och värdera olika bevis. I det momentet tror jag att en lekmannadomare har väsentligen samma förutsättningar som en juristdomare, för det förutsätter sällan någon särskild juridisk kunskap. Det är mer en fråga om att följa med i förhandlingen, tänka strukturerat och analytiskt, skilja väsentligt från oväsentligt. Och, brukar jag tänka, absolut inte tro att man är bra på att avgöra när någon ljuger eller talar sanning.

(Kuriosum: efter vad jag läst för länge sedan och utan att ha någon referens nu så är det åtminstone mycket sällsynt att någon generellt kan avgöra när någon annan ljuger. Dock finns det ganska gott om folk, exempelvis inom polisen, som tror att de är bra på det utan att vara det. Minns inte om detta var från svenska förhållanden.)

I detta skede tillåter jag mig ofta som nämndeman att tycka en hel del. Jag har hittills faktiskt bara skrivit mig skiljaktig en enda gång, men den gången var det för att jag tyckte att åklagaren inte styrkt gärningsbeskrivningen, det vill säga det föll under det här momentet.

Det andra momentet är nära besläktat med det första: att avgöra om det man kommit fram till har hänt är i enlighet med det lagrum åklagaren åberopat. Och här kan det bli knepigt som lekman. Var går gränsen mellan misshandel och grov misshandel? Vad är snatteri och vad är stöld? Vad är ringa narkotikabrott och vad är narkotikabrott av normalgraden? Ibland kan detta bli diskussionsfrågor, men vanligen måste man låta juristdomaren avgöra saken. Visst kan jag tycka att en viss misshandel är grov, men det vi ska avgöra är vad lagen säger, och för de flesta fall finns prejudikat att gå på.

Det tredje momentet är där jag tycker det är svårast att som lekman tillföra något. Det är när, i de fall den tilltalade funnits skyldig, påföljd ska bestämmas. Då är det oerhört svårt att säga så mycket när juristdomaren meddelar vad som är brukligt för aktuellt brott. Hur ska en lekman kunna ha koll på sådant? Visst kan jag och mitt allmänna rättsmedvetande tycka saker, och det gör vi, och ibland framför jag det, men vi kan ju inte sitta i tingsrätten och ändra rättspraxis. Det är knappast vår uppgift.
I fall då det enligt juristdomaren inte är självklart vad som bör utdömas har jag varit med och påverkat utfallet, men jag har aldrig insisterat på eller skrivit mig skiljaktig för något som juristdomaren säger inte faller inom normal rättspraxis.

För att sammanfatta så tror jag att lekmannadomare kan göra bra ifrån sig under första momentet, att ta ställning till vad som hänt. Det betyder inte att alla nämndemän också är bra på det. Jag har stött på några nämndemän som inte slagit mig som briljanta – vilket i och för sig är fallet på de flesta arbetsplatser. Men nämndemännen har i alla fall mer eller mindre samma förutsättningar som juristdomaren i den här fasen.
De två senare momenten är jag mer tveksam till. Att avgöra om åberopat lagrum är tillämpligt kan man i vissa fall bidra till, men när det kommer till att utdöma påföljd har jag svårt att se att en lekmannadomare som inser sina begränsningar ska ha mycket att säga.
Överlag väger juristdomarens ord mycket tungt. På papperet är nämndemän och juristdomare (nästan) jämställda. I praktiken ser det inte riktigt ut så.

Det gäller att komma ihåg vad frågan är. Frågan är inte om målsägande och tilltalade är bra människor. Frågan är: har åklagaren styrkt sin gärningsbeskrivning eller inte? Min känsla (dvs jag har inte data att backa upp det med) är att det ofta är här det brister när nämndemän hamnar galet.

Andra skandaler då?

Ibland hör man om nämndemän som somnar under en förhandling. Jag betvivlar inte att det sker, men jag har aldrig sett det hända själv. Det var en sak jag var lite orolig för innan jag började – inte att jag skulle rentut somna, men jag vet ju hur jag kan koma ur på föreläsningar. Det får inte hända under en huvudförhandling!
Och det har det inte gjort heller, hittills. Det går förvånansvärt bra att aktivt följa med hela tiden. Ett kvitto på det är att jag brukar vara helt slut efter en heldag i rätten. Någonstans kostar det att vara på spänn hela dagen.

Det har, som jag redan varit inne på, hänt några gånger att jag tycker att mina mednämndemän inte klarar av att föra ett stringent resonemang. Att de liksom inte tänker klart. Rättvisans svärd blir i deras händer mer en strut med gamla räkskal. Det kan vara frustrerande, vilket också kan märkas på juristdomaren. Jag har dock hittills aldrig varit med om att sådant krokigt tänkande ändrat ett domslut. De flesta nämndemän som jag stött på har, på gott och ont, svårt att när det kommer till kritan verkligen hävda en avvikande åsikt.

En (1) gång har jag stött på en nämndeman som resonerat på ett sätt jag tyckte inte bara var krokigt utan även, hur ska jag säga, avvek från hur en rätt över huvud taget bör tänka. I slutändan skrev hen sig inte skiljaktig vilket hen i någon mening borde ha gjort eftersom hen egentligen och uppenbart inte höll med övriga. Så, frågar sig den nyfikne, från vilken parti kom denne nämndeman?
Jag vet inte. Vi diskuterar nästan aldrig partitillhörighet. De allra flesta gånger vet jag inte vilka partier som nominerat de nämndemän jag sitter med, och jag försöker inte gissa heller. Det ingår ju i uppdragets kärna att vara opolitisk, så jag tycker det verkar vara en bra idé att i möjligaste mån undvika politik när jag är där.

Jag ska inte påstå att det inte förekommer andra avsteg från det lämpliga. Det har hänt att nämndemän i någon paus undsluppit sig åsikter om karaktären hos någon av målets parter. Jag inser att det här nu ser ut som en långt inlägg där jag försöker rentvå mig själv, men det skulle inte falla mig in att fälla sådana kommentarer. Oaktat allt annat känns det så ovärdigt vad vi är där för.

I de allra flesta fall är min främsta kritik mot mina mednämndemän dock att de helt enkelt är för tysta, och sällan gör sin stämma hörd när det är dags att tycka saker. Det kan emellertid vara en orättvis kritik. De mål som avgörs på ungefär en dag är sällan speciellt invecklade. Hittills har jag aldrig hört någon säga ”…och rummet var låst från insidan!” Ofta – inte alltid, men ofta – är själva skuldfrågan inte så mycket att diskutera. Och då torde värdet i en animerad debatt om skuldfrågan vara begränsat.

Avrundning

Så, för att avrunda så tycker jag att det är problematiskt att nämndemän nomineras av politiska partier. Inte för att de, om vi nu ska ha lekmannadomare, skulle vara sämre än andra, utan av principiella skäl.

I en del av domstolens arbete tror jag att en lekman kan göra ungefär så mycket nytta som en juristdomare. I andra delar, som man som lekman formellt också ansvarar för, finner jag nyttan mer tveksam.
Och i det urval av nämndemän jag träffat finns helt klart delar som inte håller den intellektuella standard jag skulle önska. Men det gäller också de flesta arbetsplatser. I de flesta fall har jag inget ont att säga om mina kollegor. Ett krux med att vara nämndeman är dock att man inte kan vinna, bara förlora; om man agerar korrekt och välövervägt gör man helt enkelt sitt jobb och får ingen särskild medalj för det. Men när det fallerar i någon av dessa aspekter kan det gå riktigt åt skogen.
Även detta har i och för sig likheter med många arbetsplatser.

Så långt mest saker jag redan sagt. En sak jag inte sagt är: det är jätteintressant att vara nämndeman. Som i JÄTTEINTRESSANT. Och det kan jag tycka även om jag inte är helt övertygad om systemets briljans.
Den sortens mål jag mest sitter på, kortare och enklare mål, har jag hört kallas gråting. Men även när ett mål är ointressant så är det ändå intressant. Så från ett rent personligt perspektiv är jag väldigt nöjd med att få tjänstgöra som nämndeman, och jag har sällan tagit en uppgift på så mycket allvar.