Politik

Archive for the ‘Politik’ Category

Ett val bland kval

lördag 10 september, 2022

Efter lång tvekan har jag både fattat ett beslut om hur jag ska rösta i riksdagsvalet och bestämt mig för att motivera det i det här inlägget. Om inte annat kan det bli en dokumentation som jag sedan kan gå tillbaka till för att se om jag hade tolkat läget korrekt. Inlägget är en direkt fortsättning på förra inlägget där jag drog upp mina huvudsakliga riktlinjer. I det här inlägget kommer jag förutsätta att man läst det förra. Och jag pratar alltjämt bara om riksdagsvalet här, för region och kommun dominerar andra överväganden.

Rangordning av katastrofer

Det här är ett val som präglas av skademinimering. Jag har tre saker jag ser som dimensionerande det här valet, utan att för den saken påstå att det bara är dessa tre saker som är viktiga; det är det inte.

SD i regering

Att ha SD i regering är den katastrof jag rankar högst. Jag är fortfarande övertygad om att SD, om de gavs chansen, aktivt och medvetet skulle börja montera ned den liberala demokratin. Det skulle de inte kunna göra obehindrat i en koalition, men de skulle fasen försöka, och de skulle vara med och hålla i det säkerhetspolitiska och rättspolitiska rodret. Det får bara inte hända. Och det är alltså innan vi ens börjat tala om deras migrationspolitik, för att bara nämna något.

Energi/el och klimat

Även här står sig den tidigare bedömningen väl, och/men kan utvecklas något. Att vi har en akut elkris har nog alla märkt. Grundorsaken till den svenska delen av den krisen är inte Rysslands krig mot Ukraina – kriget har förvärrat situationen men inte orsakat den. Grunden är att vi plockat bort planerbar produktion i sådan omfattning att nätet blivit farligt instabilt; jag kan inte skriva i detalj om det, för då blir inlägget extremt långt. I stort sett allt jag sett stärker min uppfattning att partierna till vänster över huvud taget inte förstår problemen. MP prioriterar fortfarande att plocka bort kärnkraft framför allt annat, och Bolund hänvisar explicit till den beryktade så kallade Stanford-rapporten, vilket i saklighetstermer närmast är att jämföra med rent antivaxxeri. V känner inte till skillnaden mellan elproducent och elhandlare och svamlar om storskalig vätgaslagring, vilket är att betrakta som fria fantasier. S har börjat mumla mot slutet av valrörelsen men har hittills verkat för att skjuta energiförsörjningen i sank, ansvariga ministrar ger inte sken av att förstå sina sakområden och S ger just inga besked alls. Och C, ja… en del inom C säger att man visst är för kärnkraft men det är helt enkelt inte sant (vilket inte är samma sak som att den som säger det ljuger). I allt väsentligt kvarstår min bedömning från när jag lämnade C.

Det finns inget sätt att omedelbart lösa elkrisen, som är en fysikaliskt grundad kris. Den är politiskt orsakad men kan inte lösas med bara politisk vilja. Vad man däremot kan göra är att politiskt se till att det börjar vidtas åtgärder som kan lösa de fysikaliska problemen. Det kommer ta tid, men desto viktigare att komma igång fort. Och jag ser alltså inga som helst tecken på att det kommer hända med VMPSC vid rodret. De verkar inte ens förstå vad problemen handlar om och de kommer inte att börja lösa dem. Det finns naturligtvis personer i dessa partier som förstår, men av detta syns i stort sett ingenting när man tittar på hela partiets kurs. Vill man läsa mer men ändå översiktligt om partiernas inställning finns en sammanställning i tidningen Energi.

Jaha, varför är detta så farligt då? Kan vi inte bara leva med lite höga elpriser ett tag?

Det är farligt av två skäl.

Dels för att om vi inte kan förse oss med enorma mängder fossilsnål el har vi inte en chans att klara klimatmålen. Det räcker inte att bara ha en massa energi, men det är en nödvändighet. Får VMPSC fortsätta i enlighet med sina övertygelser är det fullständigt uteslutet att vi klarar det. Finns inte en chans. Vad jag menar är inte att vi bara ska bygga kärnkraft, men mer planerbar och stabiliserande energi är en förutsättning för att kunna bygga mer vind och sol; nätet fungerar inte annars. VMPSC har ingen fungerande plan för hur vi ska klara klimatmålen och det finns inga tecken på att de kommer skaffa sig en.

Dels för att det inte är fråga bara om lite höga energipriser. Nätet är alltså redan i dag farligt instabilt. Det orsakar enorma samhällsekonomiska kostnader, och fortsätter vi på inslagen riktning är roterande strömavbrott inte ett skräckscenario utan mer av ”jamen lite roterande strömavbrott är väl inte så farligt ändå jämfört med alternativet”. Det går inte att utesluta ett kollapsat nät, och för att hårdra det lite, men bara lite, har vi inte el så har vi inte något samhälle. Alla frågor om välfärd, skola, försvar blir irrelevanta. Men även om en kollaps undviks kommer vi gå mot alldeles äkta fattigdom om vi fortsätter så här. En sådan utveckling är dåliga nyheter för den som vill se en demokratisk utveckling – eller för den delen någon form av välstånd. Vi bara måste ha leveranssäker och ekonomiskt rimlig el. Vi har kunnat ta det för givet länge, men det är inte så längre, och det är inget som kommer ordna sig automatiskt för att det vore dåligt om det inte ordnade sig.

Inget av det här kommer gå att ordna snabbt, men vi kan inte sitta en mandatperiod till utan att börja lösa det. Vi måste åtminstone visa att vi har en fungerande modell och jobbar på att implementera den. Gör vi inte det kan vi till ovanstående faror lägga ett stort frågetecken för vår uthållighet i stödet till Ukraina.

SD i budgetsamarbete

Den tredje dimensionerande frågan. Jag har i en bunt år argumenterat emot ett budgetsamarbete med SD, vilket beskrivs i föregående post. Jag vidhåller att det är en dålig idé, och dessutom en motbjudande sådan. Men det behöver inte vara lika katastrofalt som vare sig SD i regering eller att inte lösa el- och klimatproblemen. Det beror på vad som överenskoms i ett sådant samarbete.

Kom till saken nu, hur ska du rösta?

Okej okej. Ja de två möjliga alternativen var L eller blankt. Det hängde till stor del på hur jag tror att L kommer agera, och efter att ha grävt i det är mitt beslut i skrivande stund att rösta L. Jaha så jag gillar fascism, är det så? Nej lugn nu. Så här har jag resonerat.

Hur göra med SD?

L har landsmötesbeslut på att inte släppa fram en regering med SD i. Det är också något som ett antal gånger har upprepats under valrörelsen, liksom att L hellre tar ett extra val än att släppa fram SD i regering. En god del av L:s riksdagsgrupp kommer också, ja om de blir kvar i riksdagen förstås, bestå av ledamöter som är kritiska till L:s blockbyte och jag tror inte det går att köra över dem i den frågan. Om inget dramatiskt händer i opinionen kommer SD inte kunna ingå i en regering om L säger nej till det och jag betraktar det som i praktiken uteslutet att L inte kommer säga nej. Därmed undviks det främsta katastrofscenariot, SD i en regering.

Jaha men SD i budgetsamarbete då? För det måste väl vara vad man hoppas på till höger i så fall. Tror vi att L kan hantera SD i ett budgetsamarbete?

Som frågan är formulerad: nej. Ingen kan ”hantera” SD, om man med det menar tala förstånd med dem så att de blir förståndiga. Vad man kan göra är att säga nej när de kommer med anskrämliga idéer. Vad kan vi förvänta oss av L där? Jag har pratat med flera L-företrädare och fått svar på det. Det finns landsmötesbeslut på ett antal saker man inte kan ge sig om, och jag citerar den lista jag fått:

Asylrätten måste värnas
Kvinnors rätt till sina kroppar ska stärkas inte bara försvaras
Kulturen och medierna ska fortsätta vara fria från klåfingriga politiker
De skydd som HBTQ+ personer och Sverige minoriteter har rätt till får inte röras
Sveriges roll i världen får inte försvagas (bistånd, 1%-mål)
Domstolar och universitetens oberoende

Vi bör kunna lita på detta, av ungefär samma anledning som man kan lita på att SD inte kommer släppas in i regering; det kommer inte gå att få riksdagsgruppen att gå med på annat. Ja plus att man offentligt sagt att detta är våra röda linjer.

Ett motargument jag hört är att det där kommer SD inte gå med på. Nä, så kanske det är. Men jag tycker inte det är ett jättestarkt argument, ”det här kommer inte flyga hos SD”. Jag menar, antingen är man orolig för att L ska komma för mycket överens med SD, eller att L ska komma för lite överens med SD. Inte båda. Visst, det kan bli så att det i längden inte går att hålla ihop något med SD-stöd. Ja, då är det så. Det är inte hela världen. Då får vi – om det blir en högermajoritet förstås – antingen hitta en annan konstellation eller ta ett extra val.

Jamen varför L?

Det måste väl finnas något skäl till att rösta L, mer än att de inte kommer släppa fram en SD-regering? Är inte L rätt muppiga dessutom?

Jag försöker inte sälja in L som ett perfekt parti, även om jag vill ta chansen att påpeka att Allan Widman inte kandiderar och hoppeligen ersätts av Johanne Hildebrandt som försvarspolitisk talesperson. Men L har en i sammanhanget enorm komparativ fördel: de har något som liknar en plan för klimatet och energin som faktiskt skulle kunna fungera. Den är inte komplett förstås, men vill någon läsa finns den här som ca 50-sidig pdf. Jag törs påstå att inget annat parti har det.

Vi måste ha en plan, en riktning, för energi och klimat, en som har fysikaliska, tekniska och ekonomiska förutsättningar att kunna genomföras. Min bedömning är att L är de enda som har det. Ja, en viktig del i det kommer vara att knuffa igång kärnkraft igen. Inte den enda delen, jag hänvisar till pdf-länken ovan, men en viktig del.

Nu råkar jag veta att det är min bekant Daniel Westlén som ligger bakom mycket av planen. Jag är färgad av det. Men jag vet också att han är mycket kunnig på området.

Jag tror också att L skulle ha rimliga chanser att få igenom väsentliga delar av den i ett högerstyre. Jaså varför det, tror jag att SD bryr sig om klimatet? Nä, inte särskilt. Men de kan tänka sig att stödja kärnkraft och förhoppningsvis en del annat. Det är fullt möjligt att de gör det bara för att äga MP. Jaja, då får det väl vara så då. Energisystemet och klimatet bryr sig inte om varför vi gör något.

Kan man verkligen lita på det här?

Mycket av resonemangen ovan utgår från att politiker och partier kommer handla som de sagt att de ska handla. Kan man lita på det?

Det går aldrig att vara helt hundra på hur det blir när det är människor inblandade. Men rent generellt brukar faktiskt politiker och partier försöka genomföra vad de sagt att de ska försöka genomföra. Ja det går lätt att hitta undantag, men vanligen ska man lyssna på vad de säger att de vill göra och tro på dem. Man kommer oftare få rätt än om man generellt utgår från det omvända. Och i det här fallet kan jag

Antingen tro på att VMPSC fortsätter på inslaget spår och i enlighet med vad de säger, vilket betyder att vi med dem vid makten inte kommer börja fixa energisystemet, samt tro på att L kommer göra som de sagt att de kommer göra, vilket betyder att SD inte kommer i regeringsställning och inte släpps fram enligt listan ovan. Då är en L-röst rimlig, om än inte ideal.

Eller tro på att VMPSC helt vilselett oss de senaste åren om hur de kommer agera, och att L konsekvent talar osanning om hur de kommer agera efter valet. Då är en L-röst en dålig idé.

Jag väljer att tro på att partierna talar sanning om sina intentioner. Det kan vara fel. Men det är vad jag väljer att tro på.

Jag förstår att andra även med liknande premisser kan landa i en annan slutsats. Förstår och respekterar. Hade vänstersidan agerat annorlunda i energifrågor hade min egen slutsats kunnat bli en annan. Men nu är det val alldeles strax och jag måste fatta ett beslut.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Ett val bland kval

I kvalet om valet

måndag 1 augusti, 2022

Jag har ju varit C-medlem i många år, men gick ur förra hösten. Det i sig utesluter inte att rösta C i riksdagsvalet, jag ställer högre krav på ett parti för att företräda det än för att rösta på det. Men vad jag ska rösta på – och i detta inlägg pratar jag bara riksdagsvalet – har varit och är en obesvarad fråga. Det kommer alltid vara så att inget parti uppfyller precis alla ens politiska önskningar, det är bara att acceptera. Men partier kan också göra så dåliga saker att det blir väldigt svårt att rösta på dem.

Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att

Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.

Jag tycker att ett parti som vill tycka saker inom energifrågor bör ha i alla fall ett skissartat svar på hur den andra punkten ska gå till, och med skiss menar jag att det inte behöver vara en färdig plan in i minsta detalj men lite siffror ja tack. Har man inte det kan det vara okej men då bör man också tillstå att man inte har en lösning utan det får någon annan ta tag i. Spoiler: få partier har en sådan skiss.

Till detta vill jag lägga hanteringen av det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle, där regeringen i år efter år förhalade ett beslut utan att ordentligt motivera varför, och det fortsatte man med så länge att man utsatte landet för en reell risk att stå med ett kollapsat elnät – vilket jag lite närmare utvecklar under andra punkten i detta inlägg. Det är ett hisnande oansvarigt och vårdslöst beteende.

Jag börjar med att för denna fråga titta på V, MP, S, C.

Vänsterpartiet: V vill lösa höga elpriser genom att klippa kablarna till kontinenten. V visar därmed att man inte ens börjat försöka förstå läget. Vi bygger vår strategi (eller ”strategi”) på att kunna importera när vi har brist, och vi kommer ha brist. Får V bestämma blir vi strömlösa. De är också inne på 100 % förnybart utan att kunna förklara hur det ska gå till och de ville inte fatta beslut om slutförvaret. Jag saknar helt förtroende för V i dessa frågor.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet, dvs tills nyligen regeringen: Hahanej. Jag tror inte de här partierna heller riktigt fattar vad problemen ens är. Gällande MP har det länge stått klart att det allt överordnade målet är att bli av med kärnkraften, oavsett konsekvenser för klimat eller elförsörjning. Per Bolund var någorlunda återhållsam i sina uttalanden medan han var miljöminister och företrädde regeringen, men efter det har han anslutit till den redan betydande skara framstående miljöpartister som ohämmat exemplifierar det i sina uttalanden, i vilka det inte tycks finnas någon gräns för vilken saklig desinformation man är beredd att sprida. Vad gäller S pratade jag om det i förra inlägget. Om de inte fattar vad som står på spel, eller om de ser allt genom ett filter där politisk makt är den enda variabel som spelar verklig roll, det vet jag inte. Men mitt förtroende för att de ska skärpa sig, ja det är borta.

Centerpartiet var jag som sagt medlem i tills nyligen. För att för andra gången länka dit, punkt två och tre i det här inlägget handlar om Centerpartiets brister på det här området. Obs läs gärna för det är kritik som är relevant för flera andra partier också. Men C har i alla händelser förbrukat mitt förtroende inom samtliga punkter ovan.

Inom såväl V som MP och C skulle jag kunna peka ut aktiva personer som jag vet har koll på energifrågorna och som jag vet eller i vart fall tror och hoppas arbetar för en förändring, och rimligen finns det även i S. Men det är inte de som bestämmer över partilinjen och nu är det partilinjen och praktisk handling jag tittar på.

För V, MP, S, C gäller att de alla behandlar energisystemet som om det inte var på riktigt. Av den anledningen skulle det vara en oerhörd uppförsbacke att rösta på någon av dem. Detta är nu bara ett enda politikområde. Alla dessa partier har andra aspekter som talar till deras nack- eller fördelar. Men uppförsbacken deras beteende i energi- och klimatfrågan skapat kan jag inte bara bortse från.

Övriga partier då?

Sverigedemokraterna. Ja ni. Jag tänker inte skriva om dem i detalj. Jag har länge argumenterat för att man inte automatiskt blir fascist för att man gör upp med SD i någon sakfråga, och jag tror inte att ett självpålagt förbud att ta någon form av stöd från dem är produktivt. Jag har lika länge argumenterat att det vore helt uteslutet att ta med dem i en regering, och mycket mycket tveksamt att räkna in dem som en beständig del av ett regeringsunderlag. Säkerhetspolitiskt är de fullständigt opålitliga, närmast att jämföra med när VPK fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. Efter en period av att försöka framstå som rumsrena har de åter öppnat spjällen mot extremhögern. Juridiskt saknar de demokratisk instinkt och det är min övertygelse att om de fick chansen skulle de medvetet försöka nedmontera rättsstaten och den liberala demokratin. Och då har vi inte ens nämnt deras övergripande hjärtefråga att slänga ut invandrarna. Jag skulle kunna göra upp med SD i frågor där vi ändå har samsyn, men de är aldrig mina kompisar.

Moderaterna och Kristdemokraterna har rätt länge nu arbetat för att få in SD i sitt regeringsunderlag. Ur ett maktpolitiskt perspektiv kan jag förstå det, men min uppgift som väljare är inte att bejaka M:s och KD:s maktambitioner. Att man kan tänka sig någon form av begränsat samarbete med SD skulle jag ändå kunna acceptera, om jag kände förtroende för att man delade min grundläggande syn på problemen med SD. Det förtroendet känner jag inte för M och KD. Om de hade hållit linjen ”ja SD är problematiska men såhär tror vi att vi kan hantera det” då hade det kanske – kanske – kunnat vara trovärdigt. Jag tycker inte att de har gjort det. Tvärtom har deras genomgående attityd varit att äh vadå SD, det är väl inget problem pga vi behöver en ny regering? Ja vi behöver en ny regering, så långt är jag med, men kanske inte vilken som helst. M och KD verkar heller inte ha trott att Centerpartiets definitiva nej till SD-samarbete var på allvar, att döma av deras bestörta och förorättade reaktioner när C efter valet gjorde som de före valet sagt att de skulle göra efter valet. I mitt tycke vittnar det om inte bara bristande förståelse av C utan även att de inte ser SD som särskilt problematiskt. Deras agerande skapar en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet.

Liberalerna har ett starkt kort i och med att de faktiskt har en rimlig ansats och hyfsat uttänkt plan i energipolitiken, varigenom de sticker ut i fältet. Deras önskan att på ett eller annat sätt räkna in SD i ett regeringsunderlag är… problematisk. Jag har försökt hålla ett halvt öga på hur de hanterat frågan sedan sitt byte av först och fot och sedan partiledare. Hittills är jag inte lugnad, kan man väl säga. Och att rösta på ett parti som beter sig som att SD inte är något problem är det, som sagt, en oerhörd uppförsbacke att rösta på.

Precis som för V, MP, S och C finns det förstås aktiva i M, KD och L som inte är förtjusta i partilinjen, men nu är det partilinjen jag tittar på; och givetvis har M, KD och L andra aspekter som talar både till deras för- och nackdelar.

Det här är inte en utvärdering av riksdagspartiernas totala politik. Det finns många andra områden som är viktiga, och jag har fler preferenser än bara inom dessa två. Men som det står just nu har alltså samtliga riksdagspartier minst en politisk linje som ger en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet. Jag säger inte att det är exakt samma sorts oerhörda uppförsbacke för alla partier, och jag vill inte rakt av likställa eller jämföra de olika uppförsbackarna. Jag konstaterar att de finns där och att de alla kan beskrivas med samma ord.

Det blir inte roligt, detta.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för I kvalet om valet

Ett synskifte på S

söndag 31 juli, 2022

De senaste veckorna har min syn på Socialdemokraterna förändrats. Det kan tyckas vara en futtig sak att blogga om men för mig spelar det viss roll. Förändringen föranleddes av försvarspolitik men spiller över på annat. Jag har i många år räknat med, och högljutt hävdat, att Hultqvist egentligen vill gå med i Nato men inte kunnat säga det högt, eftersom han företräder en regering som inte velat det. I korthet har jag trott så för att

Det skulle förklara varför han var så ivrig att upprätta en massa bilaterala försvarsrelaterade avtal med andra länder. Han inser att ett Nato-medlemskap vore den enklaste och bästa lösningen men han kan inte få det så han försöker jobba runt problemet.
Det skulle också förklara varför han så lätt brusar upp och blir oförskämd när någon i debatt påpekar att hans argumentation kring Nato inte går ihop. Varför är avtal med andra Natoländer bra men Nato – det enda som ger oss en försvarsgaranti – inte bra? Han vet att den inte går ihop och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på. Han vet att det är struntprat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara destabiliserande och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på.
Det är svårt att under lång tid jobba med svenskt försvar och inte någonstans på vägen komma till slutsatsen att ett Nato-medlemskap vore att föredra framför att inte vara medlem. Jag säger inte att det är omöjligt, det är det bevisligen inte, men jag påstår att de flesta når den slutsatsen. Nej jag har inga data på det, det är en magkänsla grundad på ett drygt decennium av att ha arbetat i sektorn.

Men i början av juli publicerade SvD reportaget ”Så gick det till när S vände om Nato”. Den är säkert bakom betalvägg men där är den i alla fall. Jag kan inte veta att den helt korrekt återger förloppet men jag har kommit att tro att den i huvudsak är korrekt, och här kommer en helt annan bild fram. Om Hultqvist tycks jag hela tiden haft fel, han verkar faktiskt personligen ha varit emot Nato-medlemskap. Det sänker min aktning för honom. Att vara försvarsminister från 2014 till nu och ända tills nyss själv varit emot Nato-medlemskap tycker jag är svagt. S-ledningen i övrigt ger ett till större delen handfallet och borttappat intryck. Man ser inte vad som händer i omvärlden säkerhetspolitiskt. Man fattar inte.

I korthet har jag alltså länge trott att ledande S-politiker haft okej koll, om inte av egen kraft så uppbackade av kunniga underhuggare. Att de ändå förfäktat en dålig politik har jag tillskrivit att man prioriterat lugn i regeringen och partiet framför omvärldens krav; att man dragit en del rejäla chansningar med landets bästa för att man tycker regerandet är viktigare. Det är ingen smickrande bild, men det är den jag haft. På försvarsområdet verkar jag alltså haft fel. Det var inte i första hand maktspel. S var helt enkelt inte bättre än de såg ut att vara. Det ligger då nära till hands att börja misstänka samma sak på andra områden jag bevakar och där S sett ut att prioritera regeringens inre lugn framför att göra det rätta.

Ja jag tänker förstås på energipolitik och i förlängningen klimatpolitik, eftersom klimatpolitik i svensk kontext till övervägande del är en energifråga. Det handlar om många saker. Det är hur man utan konsekvensanalys politiskt drivit fram nedläggning av kärnkraft vilket slagit sönder vårt elsystem och lett till miljontals ton av onödiga CO2-utsläpp. Det handlar om hur man så sent som förra året, synbarligen för att behålla regeringens inre lugn, utsatte oss för mycket allvarliga risker som om de faller ut kommer döda människor, genom att förhala beslutet om slutförvar för använt kärnbränsle (jag skriver något mer i detalj om det här). Både klimatminister Strandhäll och energiminister Farmanbar har också flera gånger gjort uttalanden om kärnkraft och elsystem som är rent häpnadsväckande felaktiga, som att av tv-serien Chernobyl dra slutsatsen att svensk kärnkraft är för farlig, eller att likställa väderberoende och planerbar elproduktion. Det är allvarligt, men jag har då halvt om halvt tänkt att det är bara inte möjligt att de tror på det där själva. Det måste vara rent politiska skäl bakom att säga sådana saker.

Nu, efter att ha läst SvD-reportaget om S och Nato, är jag mer benägen att tro att nä, det här är inte ett taktiskt politiskt spel med höga insatser. Utan åter, de är helt enkelt inte bättre än så här.

Det finns förstås många politikområden där man helt legitimt kan tycka olika – för att man har olika mål, eller för att man är oense om metoden att nå ett visst mål. Men det här senare handlar inte om det. Elproduktion och framför allt elsystem är förvisso tekniskt komplicerat, och jag har själv inte mer än grundläggande amatörkoll. På många sätt är det olyckligt att de blivit föremål för politisk kohandel, de lämpar sig verkligen inte för det. Men nu är det så det är, och jag lutar mer och mer åt att vare sig klimat- eller energiminister har ens grundläggande amatörkoll på de tekniska delarna av frågorna, och de har ingen som hjälper dem att skaffa sig det. Eller hade i alla fall inte nyligen. Det finns givetvis personer i S som förstår dessa frågor, men de verkar inte ha ministrarnas öron.

Jag vet att det förekommer att partiföreträdare påstår saker som de vet inte stämmer, vilket jag tror huvudsakligen är en följd av hur politik fungerar. Har man väl investerat en massa politisk energi internt och externt partiet för att etablera en linje tar det emot väldigt mycket att ändra den. Man kommer också bli medialt ifrågasatt om man byter linje. Det är alltså politiskt dyrt att byta linje. Jag har tänkt länge jag skulle skriva något om det men… nöjer mig sådär nu.

För att återgå till inläggets poäng, mina två alternativa synsätt på S här är alltså att de antingen (i vissa viktiga frågor) medvetet pratar strunt för att de tror att det gynnar det egna maktinnehavet, eller att de omedvetet pratar strunt för att de inte förstår frågan. Jag säger inte att det ena eller andra är tydligt bättre, inget av dem är smickrande. Jag säger inte heller att detta skulle vara unikt för S, båda lär förekomma i samtliga partier. Att jag skriver om S nu är dels för att de har rykte om sig att vara ovanligt maktfokuserade och dels för att de är ett så stort parti att jag, halvt outtalat, tänkt att nämen de måste ha koll på detta (där ”detta” kan vara någon av ovanstående frågor) egentligen. Och att SvD-reportaget ändrat på den bilden.

Man kan med viss rätta tycka att jag är sen till partyt ”S är ett parti som alla andra”. Men sent ska syndar’n vakna, antar jag.

Publicerat i Politik | 1 Comment »

Brustna drömmars tirad

onsdag 6 oktober, 2021

Jag har lämnat Centerpartiet. Här, för den som undrar och för att jag är jag, sammanfattar jag varför.

Det är inte någon personfråga bakom utan handlar helt och hållet om C-politik på riksnivå. Jag ställer högre krav på ett parti för att jag ska vara medlem i det än för att rösta på det. En röst kan vara att man identifierat det minst dåliga alternativet, vilket i någon mening alltid är fallet i en demokrati. Men ska jag vara medlem ska jag också kunna representera partiet. Jag inser att det inte spelar någon som helst roll nationellt, men för mig är det ändå så att jag sätter mitt namn under partiet. Få tänkande människor håller med något parti om allt, men det ska ändå vara så att jag känner att jag kan stå för helheten. I tre punkter ska jag här visa varför jag inte längre kan göra det. Punkterna är inte i någon medveten inbördes rangordning.

Det blir långt. Som en operakaraktär som sjunger om sin död jättelänge. Den som bara vill ha en sammanfattning av sammanfattningen, hoppa till slutet! Där finns ett avsnitt som heter just ”Sammanfattning”.

Punkt ett: Hanteringen av pandemin.

Tidigt i år – om jag minns rätt på tidpunkten – gick Centerpartiet ut och meddelade att man ville tillämpa den då nya pandemilagen, kanske stänga lite köpcentra och se till att affärsinnehavarna fick ekonomisk kompensation. Nå, jag är inte pandemiexpert. Kanske hade det varit motiverat med lite nedstängning. Och kanske inte. Men jag är däremot liberal, och vill att inskränkningar av individers rättigheter tas på allvar – särskilt av ett parti som kallar sig liberalt. Jag, och inte bara jag, frågade därför partistyrelsen hur man gjorde avvägningen av individuella rättigheter mot förväntad vinst i kampen mot pandemin.

Jag tror inte att Folkhälsomyndigheten i varje enskilt fall fattar korrekta beslut, men om man som riksdagsparti vill avvika från expertmyndighetens rekommendationer förväntar jag mig att man förklarar på vilken grund man gör det och hur resonemanget ser ut. Jag tror inte heller att något politiskt parti fattar rätt beslut varje gång, men jag vill höra resonemanget. Även om jag själv inte kommer kunna avgöra om resonemanget är korrekt i sak ser jag det som en självklarhet att i alla fall få höra det innan man börjar inskränka människors rörelsefrihet. Och jag vill absolut inte att man bara ser det som en ekonomisk transaktion.

Partistyrelsen sade att man skulle återkomma med en förklaring av hur man tänkt. Det gjorde man aldrig, trots påstötningar. Om man inte räknar usla förklaringar som att det är ett allvarligt smittläge. Det var ett allvarligt smittläge, men en repressiv åtgärd kan inte motiveras av hur allvarligt läget är, utan hur bra man kan förvänta sig att den hjälper mot det allvarliga läget.

Jag uppfattade det som att det var partiets vice ordförande, tillika sjukvårdspolitiske talesperson, Anders W Jonsson som var primus motor bakom nedstängningspolitiken. I samma veva blev jag uppmärksammad på att han före jul suttit med i Vetenskapsforum Covid 19:s (hädanefter vetcov19) youtube-sändning. Hela klippet finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=deRSwMgbMrM
Jag kan inte ägna en massa plats åt att detaljerat granska vetcov19. Känner man inte till dem kan jag sammanfatta det till att de till det yttre är svåra att skilja från en påverkansoperation. Skärmdumpen här nedan exemplifierar hur det ser ut – och detta är saker som låg ute redan före Jonssons medverkan.

Ja, ni ser. Tortyr av äldre. Dödshjälp till de icke önskvärda. Det handlar om att utmåla svenska myndigheter som mördare. Samtalsämnen kan vara: går det att ställa Folkhälsomyndigheten inför rätta för sina brott mot svenska folket? Det ska självfallet vara tillåtet att vara kritisk till svensk pandemihantering, men här har det havererat fullständigt i konspirationer och galenskap.

Jag frågade Jonsson om hur han tänkte kring sin medverkan i deras kanal. Han menade att han visst inte höll med dem om allt och att han bemött mycket av vad de sade. Problemet med detta påstående är att jag har sett programmet, och han bemöter inte alls vad de säger, inte på något meningsfullt sätt. Flera rent hårresande påståenden från programledningen låter han passera utan kommentar. Tvärtom passar han utmärkt in i programmet. När jag påpekade detta – inte oartigt – slutade han svara.

Nu hoppar vi några månader, till nyligen. Jonsson säger att partiet vill se en förlängning av pandemilagen. Okej, precis som förut – vad vet jag, det kanske är välmotiverat. Men då vill jag veta hur man resonerat. Fråga till Jonsson. Svaret var att partiet har bedömt att det behövs. Vid fråga om hur bedömningen gått till uteblir fler svar.

Skandalen här är inte att vice partiordföranden inte har tid att mejla hur länge som helst med en gräsrot. Jag fattar att han har mycket att göra. Men att sätta sig i vetcov19-soffan är otroligt omdömeslöst, särskilt om man är vice ordförande och sjukvårdspolitisk talesperson. Och extra särskilt om man, som Jonsson, inte ens i efterhand går med på att det kan vara något problematiskt med det. Skandalen är också att ett parti som kallar sig liberalt vill gå fram med frihetsinskränkningar, i strid med expertmyndigheten, och inte ens tycker att de behöver argumentera för det. Tvärtom förväntar man sig att ”vi bedömer att” ska godtas av medlemmarna? Det kan vara bra att komma ihåg; det här är inte en partiledning som tar liberala värden på särskilt stort allvar. Vid första bästa kris verkar man kan kunna strunta i sådant.

Även om Jonsson varit den drivande i detta faller skulden på hela partiledningen som, av vilken anledning det vara månde, inte satt ned foten. Det spelar ingen större roll vilken anledningen var. Samtliga anledningar är underkända.

Punkt två: Hanteringen av slutförvaret.

Här har läsaren en god chans att veta vad jag talar om, eftersom det fått en del medial uppmärksamhet. Det rör sig om SKB:s ansökan om slutförvar av använt kärnbränsle, inklusive mellanlager, som lämnades in 2011 har jag för mig. Sedan har den granskats i diverse instanser och kompletterats efter behov dessa instanser pekade ut. År 2018 landade den på regeringens bord. Den hade fått grönt från både domstolar och Strålsäkerhetsmyndigheten så långt. Regeringen förväntades inte tillföra något i sak, utan bara svara på om det ligger i landets intresse att fortsätta arbeta med slutförvaret såsom det beskrevs i ansökan. Sedan vägrade regeringen behandla ärendet. Man kom med några saker man tyckte behövde kompletteras, vilket också skedde. Regeringen vägrade fortfarande behandla ärendet. Man kunde inte uppge något skäl till denna vägran, på direkt fråga sade de att ingen information saknades, men det är hundra procent uppenbart att det handlar om att om en regering med MP i ger klartecken för slutförvaret, då faller ett av MP:s centrala argument mot kärnkraften, nämligen att det inte finns någon lösning för slutförvaret.

Till slut blev frågan akut. Senast den 31 augusti 2021 behövdes ett beslut, annars bedömdes att processen inte skulle hinna fortsätta så att man kunde bygga något innan mellanlagret blev fullt. Då skulle en reaktor inte kunna återstarta efter våren 2024, och året därpå skulle nästan alla kvarvarande reaktorer inte heller kunna återstarta. Huruvida det redan hårt ansträngda svenska elsystemet skulle kunna klara sig med ett bortfall av ytterligare en reaktor till jämfört med i dag vet bara Svenska Kraftnät, om ens de. Men med en följande nedstängning 2025 kan vi med säkerhet säga att vi har kollaps av elsystemet, med i bästa fall rullande strömavbrott.

Vad regeringen gjorde var att de bröt isär frågan, sade ja till utbyggnad av mellanlagret och avvaktar med frågan om slutförvar. Därmed påstod man att man undanröjt risken för att reaktorer inte ska kunna starta. Det är lögn. Jag försöker inte förklara här precis varför, men precis som i stort sett alla remissinstanser sade så minskar ett sådant förfarande inte risken för stopp; tvärtom ökar risken markant, när man godtyckligt bryter isär en ansökan för ett sammanhållet system.

Jag menar att ett sådant beteende får inte riksdagen acceptera. Regeringen styr riket, men riksdagen kontrollerar regeringen. Regeringen vägrar göra sitt jobb, och det på ett sätt som ger okänt stor, men farligt stor, risk för kollapsat elnät. Jag förstår att man inte vill ha regeringskris ett år före ordinarie val, men politisk stabilitet under ett år är inte värt ett kollapsat elnät. Det räcker inte heller med någon KU-anmälan. Det här är inte en fråga om att vinna politiska poäng, utan att göra vad som krävs för att minska risken för elnätskollaps. Det är på riktigt nu.

Och vad som krävdes var misstroendevotum, till att börja med mot Per Bolund, och om det inte hjälpt, mot närliggande ministrar tills regeringen tar sig samman och gör sitt jobb. Det är uppenbart att det var C som hejdade misstroendevotum. Övriga partier utom V skulle tveklöst gått fram med det om de trodde att det fanns en majoritet i riksdagen. Men C ville inte.

Det är ett beteende jag inte kan fördra. Jag hävdar inte att man ska dra i med misstroendevotum för varenda fråga man inte gillar. Men nu är det en regering som arbetsvägrar och i och med det utsätter Sverige för en reell risk att elnätet kollapsar. Vad tror de händer då egentligen? Det skulle vara en enorm samhällskris. Jag kan inte påminna mig att någon regering under min livstid handskats så vårdslöst med så grundläggande samhällsfunktioner. Men C låter det passera. Vad är det då man tycker att man ska ha sina riksdagsmandat till? Typ, vi har ingen el men vi fick igenom lite arbetsmarknadsreformer? Det ger inte intryck av ett parti som tar sin uppgift på allvar.

Punkt tre: Hanteringen av energi och klimat.

Energipolitik och klimatpolitik är inte identiskt, men de är tätt sammanflätade. Sveriges klimatutmaning handlar till stora delar om att elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att man har tillräcklig mängd CO2-snål el. Inget av det är enkelt, men här är fokus på den senare delen. Det behövs ett elsystem som dels har hög leveranssäkerhet, dels är så CO2-snålt och på andra sätt så ofarligt som möjligt, och gärna får vara samhällsekonomiskt någorlunda optimerat också. Att få ett välfungerande elsystem till stånd är tekniskt och fysikaliskt mycket komplicerat, vilket inverkar på hur det politiskt bör hanteras. Många andra frågor är till sin natur övervägande ideologiska. Exempelvis, bör sexköp vara tillåtet eller inte? Bör vi tillåta privat drivna vårdcentraler? Det beror i väldigt stor utsträckning på vad man har för mål och värderingar. Men givet att man accepterar att elen ska ha hög tillgänglighet och låga CO2-utsläpp är det mycket teknik och fysik som sedan inte låter sig påverkas av någons värderingar. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för värderingar alls; Centerpartiet har värderingen att elsystemet även bör vara 100 % förnybart, vilket inte nödvändigtvis är tekniskt omöjligt – Sverige har ovanligt bra förutsättningar för förnybart – men definitivt kommer påverka utrymmet för lösningar, och även åt något håll den totala systemkostnaden.

Man kan som parti i princip hantera en så här tekniskt komplicerad fråga på två sätt. Antingen överlåter man den helt åt myndigheter att lösa, eller så kommer man med egna politiska styrmedel. Centerpartiet har valt den senare vägen. Man är mycket pigg på att komma med diverse styrningar, subventioner eller straffavgifter för olika kraftslag, för att styra i någon riktning. Men gör man det är man, som parti i riksdagen, med all rimlighet också skyldig att ha en uppfattning, en plan, för hur man ska nå sitt mål. Hur vet man annars att styrmedlen man inför leder i rätt riktning? Nä, det vet man inte då.

Här kommer vi till det stora problemet. Centerpartiet har ingen plan. Man har ett mål, 100 % förnybart, men ingen plan för att komma dit. Jag har följt partiet i den här frågan ganska länge och törs med absolut säkerhet säga att det är inte fråga om att man inte kommunicerat den väg man ser, utan man har ingen plan. Vad mer är, man tycker inte att det behövs någon plan. Alternativt, man tror inte att det går att ha en plan.

Vi pratar om Sveriges kanske största infrastrukturprojekt de närmaste tjugo åren. Det utökade elbehovet är enormt. Kostnaden, oavsett lösning, lär gå över 1000 miljarder. Men någon plan ska vi inte ha!

Efter att ha stångats med detta och angränsande frågor skrev jag till årets partistämma en motion, kallad ”Modellering av Sveriges elförsörjning”. Den är tre och en halv sida lång och finns för den som är nyfiken att läsa här (pdf): https://www.dropbox.com/s/3fnr8n7gpjbrg1g/Motion%20-%20Modellering%20av%20Svergies%20elf%C3%B6rs%C3%B6rjning.pdf?dl=0
Den beskriver frågan mer ingående än vad jag av platsskäl gör i det här inlägget.

Vad motionen i korthet går ut på är att den uppmanar partiet att på valfritt sätt skaffa sig en siffersatt modell för vilket elnät man vill ha. Alltså siffersatt både i omfattning och bedömd kostnad. Det vill säga, en plan. Självklart måste man kunna förändra planen under kommande år, det går inte att nu exakt säga vad som kommer vara optimalt om tjugo år – men det är så pass kort tid för att vara ett gigantiskt infrastrukturprojekt att vi måste utgå från vad som finns att tillgå i dag. Vi kan inte sitta och vänta på att några i dag okända tekniker ska dyka upp, i tid för att användas i stor skala och till låga priser.

Motionen kräver inte att partiet för egen maskin tar fram planen. Det är helt okej att be någon annan göra det, alternativt om man redan tycker att någon annan har tagit fram en plan som duger som utgångspunkt, peka på den.

Ingen kräver att en första plan ska vara perfekt. Men finns det en plan går det åtminstone att diskutera olika lösningar. Är vi inte nöjda med C-planen? Nä okej då får vi väl komma med något bättre då, eller allra minst förklara på vilket sätt den är fel. Centerpartiet undviker detta genom att inte ha någon plan, ingen uppfattning om hur målet ska nås. Man är förvisso pigg på att tala om att det ena kraftslaget är billigare än det andra. Bra! Fram med siffrorna då så kan vi jämföra! Men nej, inga siffror finns. Inget som går att ta på.

Partistyrelsens svar på motionen är struntprat av sådan rang att jag, av omsorg om partistyrelsens anseende, avstår från att återge det här. Svaret är också helt i linje med vad jag förväntade mig när jag skrev motionen. Styrelsen vägrar helt enkelt ur sig. Om framtidens elsystem kan vi inget veta. Någon plan går inte att göra.

Centerpartiet har i över 40 år varit mycket profilerat i hur Sverige ska få sin el. Man kastar in styrmedel efter styrmedel. Men man vägrar konsekvent att ta reda på hur en helhetslösning skulle kunna se ut, ens översiktligt eller som prognos. Låt vara att det inte är politiska partier som ska stå för den tekniska lösningen ned i minsta detalj, men det är det heller ingen som begärt. Regeringen och riksdagen skulle kunna liknas vid en styrgrupp för elsysystemprojektet. En styrgrupp som kommer med ständiga detaljstyrningar till projektgruppen, men inte ens ser någon poäng med att begära att projektet tar fram en plan för hur målet ska nås, den styrgruppen bör åka ut på öronen. Men det är precis så Centerpartiet tänker sig att grundläggande infrastruktur som Sveriges elsystem ska skötas. Det är oerhört oseriöst och ansvarslöst.

Exakt varför man gör på detta viset går inte veta med absolut säkerhet utan att vara inne i huvudena på partistyrelsen. Men jag tillåter mig en kvalificerad gissning. Det är ingen hemlighet att partiet som helhet avskyr kärnkraft. Den enda anledning som gör det rationellt att vägra att börja sätta siffror på saker är att man anar att det inte skulle se bra ut för en lösning som kräver 100 % förnybart. Eller med andra ord, man tycker det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att bekämpa växthuseffekt. Det måste inte vara det som är anledningen, men det är den enda existerande anledning som gör partiets agerande rationellt.

Det skulle inte behöva vara så. Man skulle kunna förespråka 100 % förnybart även om det ser ut som att det skulle bli dyrare än alternativen. Man skulle kunna säga att ”ja, det blir dyrare så här, men vi tycker att det är ett pris som är värt att betala för att slippa kärnkraften”. Jag skulle tycka att det var fel beslut, men det skulle i alla fall vara en hållning jag kunde respektera. Partiets agerande i el- och energifrågor i dag kan jag dock inte respektera. Den här motionen och dess avslag är inte hur jag upptäckt det, utan det är ett kvitto på vad som under lång tid blivit mer och mer tydligt – att när partiet får en rak fråga om man kan tänka sig att skaffa en plan så vägrar man.

Då är det dags att lämna.

Sammanfattning

Det finns ett tema här, och det är ansvarslöshet. Partiet beter sig som om ens politik inte får några reella återverkningar och att det som mest spelar roll är om något ser bra ut. Om det är inställningen man har, varför strävar man då efter att få styra landet? Och, för att sammanfatta för den som – fullt förståeligt – inte orkade läsa all text här ovan, de tre punkterna som får mig att lämna är

Partiet har i pandemifrågor uppvisat en vårdslöshet med individuella friheter jag inte accepterar från ett parti som vill kalla sig liberalt, och som motivering tyckt att vi ska nöja oss med ”vi bedömer att”. Man har också agerat grovt omdömeslöst med i vilka sammanhang man uppträder, och inte visat någon som helst insikt om detta ens i efterhand.
De två sista punkterna kan klumpas ihop till att partiet agerar destruktivt, oseriöst och ansvarslöst i både energi- och klimatfrågor, och detta på ett sätt som hotar att få allvarliga konsekvenser. Inte heller här detekterar jag någon som helst förändringsvilja hos partistyrelsen.

Var och en av de här punkterna skulle enskilt kunna vara tillräcklig för att lämna partiet. Tagna tillsammans blir det en nödvändighet. Det är för dåligt och för allvarligt för att bortse från.

Det betyder inte automatiskt att de är de objektivt viktigaste punkterna i C:s totala politik, eller att de har störst påverkan på människors vardag. Men det är tre punkter som är viktiga för mig och som jag inte kan ha överseende med för att jag kan tänkas gilla andra delar av politiken. Det är alltså inte heller så att jag härmed hatar Centerpartiet. Det finns andra delar av C:s politik jag tycker är bra, inte minst på lokal nivå, och andra delar jag tycker är mindre bra, vissa från senaste stämman. Det finns också en bunt människor i partiet som jag tycker både är bra och gör bra saker. Men jag går inte in på det mer just nu; det här inlägget är inte en genomlysning av C som helhet, utan det är ett inlägg som motiverar varför jag lämnar partiet.

Att jag lämnar Centerpartiet säger inte jättemycket om vad jag tänker rösta på i kommande val. Visserligen är det sant att de punkterna jag här räknat upp i ett bättre politiskt landskap skulle varit direkt diskvalifikation från en röst, helt enkelt för att de påvisar hisnande ansvarslöst beteende av partiet. Tyvärr har samtliga partier i riksdagen i senaste mandatperioden visat upp aspekter som för mig borde vara direkt diskvalificerande, så det är inte unikt för C. Jag ger mig inte in mer på det i det här inlägget, utan konstaterar återigen att ett medlemskap i ett parti för mig är något som kräver mer än en röst på ett parti.

Man skulle kunna hävda att det vore bättre att stanna kvar i partiet och försöka påverka i rätt riktning. Min bedömning är dock att jag inte har någon reell chans att påverka. Den enda effekten ett fortsatt medlemskap skulle ha vore att implicit ge den legitimitet jag har att ge åt politik vars summa jag inte kan sätta mitt namn under. Då är det rätt att lämna.

Jag gick med i Centerpartiet… ja, det var 2011 eller 2012, så det blev bortåt tio år som ofta varit intressanta, ibland roliga, ibland frustrerande. Ingen tänkande människa gillar exakt allt i ett parti. Men i slutändan ska jag som medlem och representant kunna stå för helheten, även om jag inte gillar alla detaljer. Det har på sistone, och främst då föranlett av punkterna här ovan, blivit uppenbart för mig att jag inte skulle kunna stå i en valstuga och försvara helheten längre. Ett parti är i grunden en åsiktsgemenskap, och om jag upptäcker att gapet mellan mina åsikter och partiets åsikter blivit för stort och inte tror att det kan överbryggas inom överskådlig tid, då bör jag ta konsekvenserna av det.

Publicerat i Centern, Politik | Kommentarer inaktiverade för Brustna drömmars tirad

Värmedöden

torsdag 25 juni, 2020

För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att

a) bli förbannad
b) räkna på saken

Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)

1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton

(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)

Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån

300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton

Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.

Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)

Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur

8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]

För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då

10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer

Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.

Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.

Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?

Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.

Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.

Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.

Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?

Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.

”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.

För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.

Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.

Publicerat i Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Värmedöden

EU-parlamentsvalet

lördag 25 maj, 2019

Knepigt med att inte själv ställa upp i ett val är att det är svårt att hitta någon kandidat som håller med en till 100 %. Någon sådan har jag inte funnit inför EU-parlamentsvalet, och jag är också sämre på EU-politik än nationell politik. Men kanske har jag hittat någon som fungerar tillräckligt bra.

Ingen förvånar sig väl över att jag tänker C. Om inte annat tror jag det är bra att stärka ALDE-gruppen i parlamentet, och i ett personberoende val som detta har jag mer koll på C-kandidaterna än många andra.

Jag lutar åt att i morgon rösta på Emma Wiesner, trea på C-listan. Wiesner är civilingenjör inom energi (både till utbildning och jobb). Jag tror och hoppas att hon ska ta med sig relevant sakkunskap inom energi- och klimatområdet. Jag tror också att hon resonerar inte helt olikt mig i dessa frågor. Hon är, för att nämna något, också uttalad frihandelsvän, vilket kan komma väl till pass om eller när Storbritannien lämnar.

Som trea på listan är det inte omöjligt att hon kommer in, men långtifrån säkert. Skulle hon inte komma in hoppas jag att en mängd kryss i valet ska ge henne en skjuts i partiet, vilket vi sett förut. Jag tror att Centern behöver mer av Wiesner.

Skulle hon inte komma in blir rösten i någon mening en röst på listettan Fredrick Federley. Federley var en starkt bidragande orsak till att jag från början gick med i C. Han har också varit mångomvittnat effektiv inom sina prioriterade områden, framför allt djurskydd och antibiotika. Åtminstone nog för att Marit Paulsen skulle ge honom sitt stöd. Jag kan leva med det.

Wiesners kampanjsajt:
https://www.emmawiesner.eu/

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för EU-parlamentsvalet

Resonemangsäktenskapsresonemang

tisdag 15 januari, 2019

Nu är det min tur att säga vad jag tror och tycker om överenskommelsen S-MP-C-L som träffades… ja för några dagar sedan i början av januari, och som i skrivande stund kanske, kanske inte går igenom.

Jag påstår inte att jag säger något som någon annan inte har sagt, men dels kan det vara kul att om ett tag läsa hur fel eller rätt jag fick, och dels är det faktiskt några som faktiskt uttryckt intresse för att jag ska skriva några rader om det, och sådant funkar ofta.

Sakpolitik

Det är rätt många sakfrågor, i varierande grad av konkretion, som listas i överenskommelsen. Jag nämner bara en liten del av dem här. Den som vill läsa allt – i alla fall av vad som finns publikt tillgängligt nu – kan hitta listan här (pdf). Det går snabbt att konstatera att ur ett liberalt/borgerligt/centerpartistiskt perspektiv är det inte alls illa.

Försvaret
Den förstärkning av försvaret som påbörjades med 2019 års M+KD-budget fullföljs enligt planen i denna budget, det vill säga en trappa fram till år 2021 då försvarsbudgeten är ca 10 Gkr högre än 2018. Man kan absolut argumentera för att det inte är nog, men det är klart bättre än något i genren vi sett på decennier.

Förändring av arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter, men bland dessa märks inte att hjälpa folk med goda förutsättningar att hitta jobb. Huruvida den föreslagna LOV-baserade modellen blir bättre går förstås inte att veta, men det är absolut värt ett försök. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen såvitt jag förstår ha fortsatt ansvar för vissa grupper som står väldigt långt från ordinarie arbetsmarknad. Det kan vara en bra idé att ta det lite lugnt med radikala reformer i det hörnet av verksamheten.

Värnskatten tas bort
Värnskatten borde tagits bort för länge sedan, och lanserades också som en tillfällig skatt när den infördes på 90-talet. Det tycks råda bred nationalekonomisk enighet om att den netto inte drar in några pengar till statskassan, alltså att dess negativa effekt på arbetade timmar är större än vad den ger i bruttointäkt. I så fall är dess existensberättigande att hålla nere folks inkomster, och sådana skatter ska vi inte ha.
(Disclaimer: jag tjänar inte tillräckligt mycket för att betala värnskatt, så påverkan på min egen ekonomi är minimal.)
Det ligger nära till hands att den försvinner i vad som också annonserats, nämligen

En omfattande skattereform
vilket också varit angeläget länge – en av mina första motioner i C handlade för övrigt om detta.
Den senaste större skattereformen hade vi precis i början av 90-talet, då med inriktningen att göra skattesystemet överskådligt, få ned tokigt höga marginalskatter och avskaffa mängder med kryphål och avdrag. Det var utmärkta ambitioner (även om det finns andra ambitioner som också är utmärkta och som i viss mån står i motsatsförhållande; jag skrev lite om det här), men sedan dess har det införts massor med specialregler och undantag. De flesta har säkert varit vällovliga på ett eller annat sätt, men i slutändan står vi här med en sabla röra igen. Det behövs ett rejält omtag.

Ska en skattereform bli långvarig krävs bred uppslutning i riksdagen. Lyckas man med det nu kan det bli en av mandatperiodens viktigaste prestationer.

Stopp för de sk kompetensutvisningarna
Det kan inte ha undgått många att Sverige utvisar arbetande människor för otroligt små formfel, på ett sätt som bäst beskrivs som absurt. Regeringen har kunnat fixa det här i flera år, men de har inte velat. Nu ska det åtgärdas.

Förändrat strandskydd
Strandskyddet är inte en hjärtefråga för mig, men det verkar ha blivit en otippad snackis, så jag tar upp det här i alla fall. C-linjen, som jag antar ligger till grund för överenskommelsen, är att strandskyddet behöver anpassas till lokala förutsättningar. Det är en sak att man har ett omfattande strandskydd i hårt exploaterade miljöer som Stockholms skärgård. Men att det ska vara så gott som omöjligt att få bygga vid en sjö i ett glesbefolkat område i Norrland, det är mer knasigt än bra. Det är alltså vad det handlar om: lokal anpassning, inte ett generellt avskaffande.

Fossilfria vägtransporter
Utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning av biodrivmedel. Det skrivs att ”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar”. Det är jag tveksam till, av det enkla skälet att det lär vara möjligt att köra sådana bilar på ickefossila bränslen. (Det är heller inte C-linjen att ha den skrivningen.) Men att exempelvis sätta 2030 som slutdatum för försäljning av bilar som inte kan köras fossilfritt, enligt någon vettig definition, är inte ett oskäligt mål. Det skulle också rimma väl med utökad reduktionsplikt, alltså tvång på ökad inblandning av ickefossilt bränsle.

Nyanländas introduktion på arbetsmarknaden
Det finns en rad förslag för att snabba på introduktionen på arbetsmarknaden. Jag är inte byxad att bedöma deras effektivitet, men det är helt klart rätt riktning att fokusera på att man ska in på jobb så fort som möjligt, snarare än som det inte sällan varit hittills, att det ska vara förbjudet att arbeta under långa perioder.

Migration
Det ska inte längre vara så gott som omöjligt med familjeåterförening för stora grupper.

Givetvis finns även saker jag är mindre nöjd med,
som alltid när inte jag ensam fått bestämma allt. Som exempel kan jag ta den där sabla familjeveckan, som till bedömt höga kostnader ska förlänga en redan lång föräldraförsäkring. Det är inte bra prioriterat.

Men över lag skulle jag nog säga att om en alliansregering presenterat den här handlingslistan skulle jag känt mig betydligt mer nöjd än missnöjd. Sakpolitiskt är jag därför nöjd även om/när den kommer från en S-ledd regering.

Listan illustrerar också ett politiskt fenomen, som jag exemplifierar med värnskatten. Anledningen till att alliansregeringen under åtta år inte avskaffade den är rimligen ren opinionstaktik. Strunt samma om skatten inte gör någon nytta, hade en högerregering tagit bort den hade man öppnat sig för kritik om att gå de rikas ärenden, eller vad Aftonbladet nu skulle ha kallat det. Socialdemokraterna är inte alls lika känsliga för sådan kritik. Det är inte första gången sådant händer, tvärtom har ganska många ekonomiska liberaliseringar i svensk politik genomförts under S-regeringar.

Ändå är jag alltjämt skeptisk till den här konstruktionen. Anledningen är att S antagligen inte är speciellt pigga alls på att genomföra många av punkterna i den, och man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta exempel på hur S rutinmässigt hanterar sådana som ska föreställa samarbetspartners. Är det något S historiskt varit duktiga på så är det maktspel.

Som ymnigt påpekats, många av förslagen är utredningar. Det är inte fel i sig. Bra lagstiftning behöver förberedas ordentligt. Men det kan också vara ett sätt att dribbla bort en fråga. Och om en utredning ska vara klar säg 2021 och sakpolitik enligt överenskommelsen ska komma sedan, och så av något skäl så dyker inte politiken upp i, säg, budgeten hösten 2021 – kommer då C och L försöka fälla regeringen mindre än ett år före valet? Och även om man gör det, så har man då gett S tre år av regeringsmakt.

Det kommer inte vara svårt att hitta skäl till att dra benen efter sig. Visserligen har Finanspolitiska rådet bedömt att överenskommelsen troligen inte hotar svensk ekonomi, men den innehåller ändå en hel del saker som kommer kosta pengar. Samtidigt är det en rejäl lågoddsare att vi har en lågkonjunktur på ingående. Vips, vattentät motivering för att frångå överenskommelsen.

Därmed inte sagt att ekonomi bara är svepskäl för att låta bli att göra saker. Självfallet måste ekonomin gå ihop. Men här kommer regeringsmakten in igen: den som utgör regering har också tillgång till stora tjänstemannaresurser som oppositionen saknar. Man får ett avsevärt informations- och beräkningsmässigt överläge. Det kan, tror jag, vara svårt för oppositionen att syna regeringens påståenden, om regeringen satsar på att blanda bort korten.

Man kan formulera det här på ett annat sätt.
Nu har vi en projektplan, med arbetspaket och milstolpar. Jag tror att en stor andel av läsarna här vet att det (tyvärr) inte alls är samma sak som att ha gått i mål med projektet. Nu är S projektledare, projektarbetare och ordförande för styrgruppen. C och L är intressenter, och ingår möjligen i styrgruppen. Det betyder att S styr över det mesta. Ja, det står i överenskommelsen att C och L fullt ut ska medverka i beredningsprocesserna. Det är påfallande likt skrivningar jag stött på i arbetslivet och som sedan visat sig funka lite sådär i praktiken.

Jag ska inte teoretiskt utesluta att S avser att i bästa anda genomföra överenskommelsen. Men skulle det längs vägen uppstå frestelser att göra något annat… nå, låt säga att det lär finnas både motiv och förutsättningar att gena en hel del i kurvorna.

Jaha vad föreslår jag själv då?

Ja det är ju det. Om det hade varit enkelt hade vi redan haft en ny regering. Men såhär: ett annat alternativ hade varit att låta M bilda regering, med ett eller flera allianspartier. Denna regering hade sedan, för att överleva, behövt söka stöd vänsterut, över blockgränsen. Det hade kanske varit praktiskt omöjligt. Det är fullt tänkbart att S skulle ha vägrat allt samarbete, men det är inte heller säkert att det skulle bli så. För att ha en chans att lyckas skulle regeringen säkerligen behövt erbjuda starkt S-färgad politik. Man kan säga att det gick att få en S-statsminister med påfallande borgerlig politik, eller en borgerlig statsminister med påfallande socialdemokratisk politik.

Slutmålet med politik är att få igenom sina idéer, så då borde jag väl föredra en S-ministär så länge politiken är mer liberal/borgerlig än vad som varit möjlig med en borgerlig ministär? Mnja, men det är ju det här med entusiasmen för politiken. Jag litar helt enkelt inte på att S menar allvar med överenskommelsen.

Jag kan ha fel. Om kanslihushögern överlevt kan det finnas S-krafter som faktiskt är rätt nöjda med överenskommelsen. Men om den överlevt, visst har den gömt sig rätt väl i många år nu?

Däremot har jag, grundat på anekdotiska omdömen från folk som jobbat med honom tidigare, gott förtroende för Kristersson. Inte så att jag håller med honom och M:s politik i allt. Men jag tror att det är betydligt lättare att jobba med Kristerssons M än med Löfvens S, och det tror jag trots att det stundom varit en hård ton inom Alliansen på senare år.

Det finns ytterligare en aspekt. En oerhört viktig funktion med Alliansen var att bryta S-dominansen i svensk politik. Ett sammanhållet borgerligt alternativ försvårade för S att plocka stöd ibland högerifrån och ibland vänsterifrån för att på så sätt ha tillsvidareprenumeration på makten. Vid valet 2006 var S precis så trött och arrogant som för långt maktinnehav brukar resultera i. Alliansen kunde bryta det. Alliansen har förvisso inte mått speciellt bra någon gång under hela gångna mandatperioden, men det är ändå ett allvarligt avbräck att den nu i praktiken upphört att existera – eller i bästa fall, lagts på is.

Så ja. Trots att överenskommelsen S-MP-C-L på papperet ser bra ut kommer den med betydande nackdelar och risker, och det är möjligt att en M-ledd regering hade varit ett bättre val, även om den sakpolitiskt inte skulle nått så långt som nu liggande överenskommelsen stipulerar.

Men jag vet inte.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Resonemangsäktenskapsresonemang

It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

tisdag 4 september, 2018

Så jag har nyligen i valrörelsen varit förbannad på S och (extra) förbannad på SD, och utgjutit mig om det. I båda fallen motiverat tycker jag, men som tumregel tycker jag det är bättre att prata för egen politik än att prata ned andras. Nu är det inte mycket kvar av valrörelsen, men jag ska ändå ta chansen och skriva några rader om Centern.

När jag står i valstuga får jag ofta frågan varför man ska rösta på Centerpartiet. Oftast vänder vi på frågan och undrar vad det är som är extra viktiga ämnen för frågeställaren; vad just jag intresserar mig för behöver ju inte kännas relevant för andra.
Så är svårare att göra i ett blogginlägg, så för den som till äventyrs är intresserad tänkte jag skriva några rader om vad som dragit och drar mig till Centern.

Ni kanske kommer ihåg när de flesta partier i riksdagen började prata om att det kunde behövas övergångsregler mot de nya östländerna i EU, och ”social turism” blev en term. Det var väl 2004 eller så. Jag var då passiv medlem i Folkpartiet, och när de började jamsa med i detta blev jag så förbannad att jag lämnade partiet. I samma veva deklarerade Centern att nej sådant ska vi inte hålla på med. Det märkte jag.

Det ensamt lockade inte över mig. Men något år senare noterade jag Fredrick Federley. Jag var, och är, av huvudsakligen liberal övertygelse och tänkte att om C släppte fram Federley så var de värda att hålla ögonen på.

Jag ska inte förlora mig i detaljer, men vartefter tiden gick så tyckte jag att C mer och mer bland riksdagspartierna framstod som det mest liberalt drivna alternativet, sett sammantaget till social och ekonomisk politik.
Givetvis betyder inte det att jag älskar exakt alla delar av partiets politik och alla beslut; det är nog mycket få självständigt tänkande människor som kan hitta ett sådant parti. Men sådant kan vi prata om nästa vecka.
Och givetvis menar jag inte att partiet i alla enskilda stycken är uppenbart liberalt. Här snackar vi liberalt i snitt, i svenskt riksdagsperspektiv.

Och vad betyder det då?
Det kan vara att värdera människors rörlighet. Att välkomna arbetskraftsinvandring. Att försöka snickra om det svenska mottagningssystemet för asylinvandrare, så att man ska kunna ta emot flyktingar hellre än att stänga gränsen.
Det kan – inte jättepopulärt alltid i dag – vara att inte vilja förbjuda tiggeri, för att det är orimligt att förbjuda människor att be om hjälp.
Det kan också vara att sträva efter att människor ska få behålla så mycket som möjligt av intjänade pengar (där nyckelordet är ”som möjligt”, vi snackar inte någon skatt-är-stöld-mentalitet).
Det kan vara att ta bort regler som hindrar nyanlända från att arbeta, och det kan vara att vilja underlätta för de små företag som skapar de flesta nya jobb i Sverige. Och det kan vara att flytta vardagsmakt från det offentliga till enskild person.

Det är också att värna statens kärnuppgifter, något jag tycker att partiet blivit avsevärt bättre på de senaste åren. Jag pratar alltså åter om den absoluta kärnan, rättsväsende och försvar. Sådant som staten ovillkorligen måste sköta. Som jag skrev nyligen:

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det är för övrigt där, i värnandet av kärnan, min vurm i detta riksdagsval för Johan Hedin kommer in, detaljerad här.

Många frågor i politiken är, när man kommer bortom slagorden, inte svarta eller vita. Allt är, vilket den initierade läsaren förstås vet, inte så enkelt som jag eventuellt får det att låta här. Men även i komplicerade frågor kan en vägledande princip vara en bra hjälp, och en sak jag gillar med Centerpartiet är att man i viktiga stycken hållit sig till sina grundläggande principer även när det varit motigt i opinionen – samtidigt som man kunnat kompromissa för att påverka praktiska resultat i rätt riktning.

Det är inte alls säkert att det jag beskrivit här är något som tilltalar just dig, men för mig har det varit viktigt i varför jag hållit mig till Centerpartiet.

—

…när jag ändå pratar parti vill jag framhålla en sak. En sak jag inte påstår gäller bara i C, men som ändå bör nämnas.
Politiker får inte sällan skäll för allmän lathet och inkompetens. Jo, ni vet att det är så. Nu har jag bara nämnt Johan Hedin, men det är för att det är valrörelse och jag måste fokusera. Men i mitt centermedlemskap har jag stött på många – och jag menar många – medlemmar i Stockholm som är kompetenta, kunniga och hårt arbetande. De allra flesta dessutom på sin fritid. Jag skulle inte ha några problem att peka på nävar med namn på kandidatlistorna som jag uppfattar som… helt enkelt bra namn. Nej jag håller inte alltid med dem i allt. Men det är inte dumskallar. Och det känns bra.

Jag ville bara nämna det.

Och ja. Inläggets titel är ännu ett skepp ur Culture-serien.

Publicerat i Politik, Val 2018 | Kommentarer inaktiverade för It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

Man äger ej snille för det man är galen

tisdag 28 augusti, 2018

Det krävdes en familjevecka för att jag skulle bli riktigt förbannad den här valrörelsen. Visserligen lägger jag helst inte energi på att prata om andra partiers förslag, men det här kan inte lämnas okommenterat.

Socialdemokraterna har alltså, såhär fem i tre i valrörelsen, lanserat familjeveckan, med fem extra dagar ledigt per år för föräldrar till barn 4-16 år, att användas när förskola eller skola är stängd. Med två föräldrar per barn blir det ett halvårs extra ledighet under barnets uppväxt.
Det kommer kosta pengar. Jag har inte sett några siffror, kanske för att S hittade på förslaget samtidigt som de berättade om det, men det kommer kosta MYCKET pengar.

Sverige har redan en av världens absolut längsta föräldraledigheter. Men högsta prio är alltså att förlänga den.

Jag förstår att det här med förskolor och skolor som håller stängt kan vara problematiskt. Med egna barn borde jag veta, och då har jag ändå ett hyfsat flexibelt jobb. Jag förnekar alltså inte att det är ett verkligt problem som adresseras.
Men låt mig dra upp bara tre korta saker.

Det kan inte ha undgått någon, inte ens S-ledningen, att LSS-stödet (stöd till funktionshindrade) är i ruiner. Det är inte fel att säga att det i stor utsträckning upphört att existera, och detta under S-styre och högst medvetet.
I det sämsta säkerhetsläget sedan mörkaste kalla kriget har vi ett försvar i ett ekonomiskt läge bortom akut, till följd av lång och systematisk underfinansiering. Det är ett direkt ansvarslöst risktagande att låta det vara så.
Vi är troligen på väg in i vikande ekonomisk konjunktur, så vem som än bildar regering härnäst kommer antagligen behöva hålla hårt i pengarna.

I det läget tänker alltså S att ”Jamen vi förlänger föräldraledigheten (i praktiken), det måste vara det som är allra mest angeläget!”
Eller, det tänker de förstås inte alls, det inser nog egentligen alla. Men det är så det motiveras.

Jag avundas inte den som ska sy ihop en statsbudget med många behov, och att väga till exempel försvar mot LSS ser jag inte som trivialt. Men att man inte ska prioritera mer ledigt till alla framför att laga LSS, det är fanimej trivialt.

Alla partier har helt säkert kommit med idéer som de tror är bra, som kostar pengar och som sedan visar sig vara dåliga. Men det här handlar inte om det. Självklart tror inte S-ledningen att det här är väl använda pengar, mer än till ett syfte: att fem i tre-ragga röster när det ser dåligt ut i opinionen. Future S får fixa ekonomin, nu ska valet vinnas till – bokstavligen – varje pris.

S tycker om att säga att skatter behövs för välfärden. I sak har de rätt i det. Men när de i framtiden säger det, då tycker jag att ni ska komma ihåg att det är sådant här de menar. Inte någon statlig kärnverksamhet, inte något om att ta hand om samhällets svaga, utan ogenomtänkt valfläsk som aldrig borde sett dagens ljus. Det är en sådan grotesk vansinnesprioritering, och till på köpet med flit, att jag börjar se mig om efter någon sorts förmyndare att koppla in.

Jag är medlem i ett annat parti, så det är klart att jag ändå inte skulle ha rekommenderat en röst på S. Men det här är inte bara fråga om att inte hålla med. S förslag är ovärdigt och en förolämpning av väljarnas intelligens. Jag hoppas S tappar mycket röster på sin familjevecka, för det är vad de förtjänar.

Publicerat i Politik, Val 2018 | 1 Comment »

Kandidaturalia 2018

lördag 25 augusti, 2018

Jag får lite frågor om egen kandidatur i valet, så för att sammanfatta:

Jag står på riksdagslistan för Centern i Stockholms kommun, plats 25.
Jag står även på landstingslistan för Centern i Stockholm, plats 8 i valkrets Bromma-Kungsholmen.
Inledningsvis hade jag tänkt personvalskampanja. Riksdagskampanjen skulle jag ha koncentrerat på försvars- och säkerhetspolitik. I landstinget har jag intresserat mig för hur HBTQ-personer bemöts i primärvården och för möjliga sätt att kostnadseffektivisera kollektivtrafiken.

Pga anledningar beslöt jag mig dock för att inte driva någon nämnvärt aktiv personvalskampanj, utöver att svara på SVT:s valkompass. Jag blir givetvis ändå glad om någon vill ge mig ett kryss – jo det blir jag, jag blir jätteglad.
På riksnivå, om man nu vill stödja en centerpartist med intresse för försvars- och säkerhetspolitik, har jag dock kommit fram till att ett kryss har större chans att ge ett konkret resultat om man ger det till Johan Hedin. Johan är partiets rättspolitiske talesperson och har även ett stort intresse för försvars- och säkerhetspolitik.

Jag skriver mer om resonemanget (inklusive ett par vidarelänkar) här:
https://dantilert.se/2018/07/28/rostande-for-sakerhets-skull-del-2/

Försvars- och säkerhetspolitiken är märkligt eftersatt i partiernas prioriteringar inför valet; säkerhetsläget har inte blivit bättre, vi bara har vant oss vid att det är jättedåligt. Förmodligen har man bedömt att väljarna inte är så intresserade av sådant och pratar därför hellre om annat. Men jag tänker lite att som man frågar får man svar. Jag tycker att ett bra meddelande till partierna vore att kryssa någon som tar dessa frågor på allvar.

(Detta var ursprungligen en Facebook-status, men den kan gott ligga här också.)

Publicerat i Politik, Val 2018 | Kommentarer inaktiverade för Kandidaturalia 2018

Ta tillbaka det

söndag 12 augusti, 2018

Jag har tänkt en del på koldioxidlagring på sistone. Alltså att man fångar koldioxid – CO2 – direkt ur luften och sedan på ett eller annat sätt lagrar det, i syfte att minska atmosfärens CO2-halt och på så sätt motverkar växthuseffekten. Detta kallas CCS, Carbon Capture and Storage.
Centerpartiet lanserade nyligen ett förslag (pdf) rörande det, där man i korthet och inledningsvis är beredd att betala 1000 kr per ton infångad CO2 från biomassa. Och jag lutar åt att det är en bra idé.

Det föredragna sättet att få ned utsläpp av CO2 är fortfarande, menar jag, i grova drag

Elektrifiera allt som går att elektrifiera (och som i dag drivs fossilt).
Tillse globalt massiv utbyggnad av koldioxidsnål elproduktion som tränger undan fossilt eldande. I detta kommer alla koldioxidsnåla produktionssätt behövas, såväl förnybart som kärnkraft.

Att i stället för detta använda sig av CCS har flera uppenbara nackdelar.

Det är alltjämt dyrt. Det är klart billigare att, till exempel, bygga kärnkraft.
Tekniken kan inte anses färdigutvecklad, i betydelsen att det inte finns etablerade sätt att bygga den på som är lämplig för stor skala. Det är fortfarande mest försöksverksamhet och demonstratorer.

(Den sista punkten är för övrigt varför jag är skeptisk till fjärde generationens kärnkraft som lösning på klimatet. Sådan är lovande, men storskalig utbyggnad ligger för långt borta jämfört med den tillräckligt bra kärnteknik vi redan har.)

Detta, att ”i stället” använda CCS, är dock en falsk dikotomi. Vi ska inte använda CCS i stället. Vi ska även använda CCS.

Varför är jag positiv till CCS?

För att vi är för långsamma. Några länder är duktiga på att bygga ut kärnkraft och några länder är duktiga på att bygga ut förnybart, men på totalen minskar inte utsläppen. Ska vi nå 1,5-gradersmålet i Parisavtalet ska vi, mer eller mindre, sluta med nettoutsläpp nu. Inte 2050 utan nu. Men globalt minskar vi inte ens, och många nya kolkraftverk byggs.

Väldigt mycket tyder på att vi kommer behöva plocka bort CO2 ur atmosfären.
Inte i stället för att fixa våra utsläpp, utan utöver att fixa våra utsläpp.

Tittar man på C-förslaget så ligger, såvitt jag förstår, den erbjudna summan per ton CO2 precis i gränslandet för vad som i dag förefaller möjligt att åstadkomma. Det är bra. Då betalar man förhoppningsvis inget överpris, men kan ändå ha bra chans att locka utförare som får verksamheten att gå runt samtidigt som man förbättrar effektiviteten.

Åter, detta är inte det mest kostnadseffektiva sättet att minska nettoutsläpp av CO2. Det är i stället ett sätt att få fart på en teknik som vi kommer behöva.
Och även om det inte är det mest kostnadseffektiva som går att göra på kort sikt så finns ändå en konkret klimatnytta till ett tydligt pris. Det är något som inte går att säga om alla stora satsningar som säger sig vara klimatsatsningar.

Sammanfattningsvis tror jag att det vore bra om förslaget blev verklighet.
Det vore bättre om det inte behövdes, men den lyxen har vi av allt att döma inte.

Publicerat i Akademiska frågor, Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Ta tillbaka det

Röstande för säkerhets skull, del 2

lördag 28 juli, 2018

I del 1 repeterade jag varför det är så enormt viktigt att ta försvaret av Sverige på allvar, och argumenterade sifferunderbyggt för att en röst på ett alliansparti i det hänseendet är mycket bättre än en röst på de rödgröna (och att SD inte kommer på fråga).
Har du inte läst det inlägget tycker jag du ska göra det innan du läser det här, för annars kommer det här nog kännas lite löshängande.

I det här inlägget kommer jag gå in på specifikt parti- och personval.

Parti

Som jag sade i förra inlägget, inga överraskningar i valet av parti. Jag är alltjämt centerpartist.

Det har hänt mycket med Centerns försvarspolitik de senaste åren. När jag gick med hade vi knappt någon. Att stå på distriktsstämma och prata försvar var inte att tala för döva öron, men det var ändå lite off the beaten track. I dag är det något helt annat. Frågan har fått ett fokus som helt enkelt saknades för säg fem år sedan. Sent vaknat? Ja. Men likväl vaknat. Nu var Centern relativt tidigt ute (det vill säga sent, men tidigare än andra) med att anslå försvarssatsningar.

En positiv sak med Centerns försvarslinje är att man i rätt liten utsträckning i detalj pekar ut vad försvaret ska göra. En jämförelse: inom sjukvården är det givetvis helt i sin ordning att på politisk nivå ta övergripande beslut om hela sjukhus, men få skulle nog tycka att det vore rimligt om den politiska makten tog beslut om hur många plasthandskar ett sjukhus ska köpa. Motsvarande spärr finns ofta inte alls för försvaret, där många tycks resonera att det visar handlingskraft att utan någon närmare konsekvensanalys storma in med påbud om att försvaret nu ska köpa det eller det materielsystemet.
Jag kan inte garantera att C är helt fritt från sådana olater, men det tycks florera i betydligt mindre utsträckning än hos andra partier jag skulle kunna nämna.

Man kan ändå med visst fog fråga sig: finns det något särskilt i just Centerns försvarspolitik som gör att man borde rösta på dem i stället för något annat alliansparti?
Nja, det kan vara svårt att hävda för andra än de redan övertygade. Visst finns fördelar, här ovan nämnda, men att hävda att det gör C till ett försvarspolitiskt överlägset val är nog att överdriva. Jag tror att få röstar på C enbart för dess försvars- och säkerhetspolitik. Det vore inte fel att göra det, men jag tror inte det är vanligt.

Då tror jag att det ligger mer nära till hands att vilja rösta på ett parti som ser allvaret i försvarsfrågan, men också vilja stärka den liberala strömningen i svensk politik. Att gilla den liberala sväng C tagit. Det gäller givetvis inställningen till människors rörlighet, men också liberalism i såväl värderingsfrågor som ekonomiska frågor.

Att det är en konsekvent och allenarådande liberalism påstår jag inte. Ej heller att en röst på C ger en konsekvent liberal regering. Så är det ju med relativt små partier. Men man kan styra slutresultatet i rätt riktning.

Och med det går jag över till

Person

I förra valet stod jag på riksdagslistan i Stockholms stad. Det gick bra, personkryssmässigt. Jag står på listan det här året också, men jag har inte tänkt bedriva någon aktiv personvalskampanj. Man kan absolut rösta på mig, och jag blir jätteglad om det görs, men man kan också med visst fog fråga sig vilket konkret resultat en röst på mig ger utöver att det är en C-röst.

Jag vill dock ta tillfället i akt att framhålla en annan kandidat i Stockholms stad, där det kan spela större roll med kryssen.

Johan Hedin sitter redan i riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Han är Centerns rättspolitiske talesperson, det vill säga han håller redan på med frågor som genom våldsmonopolet är släkt med försvarspolitik. Delar av rättsfrågorna överlappar också med säkerhetspolitiken.
Johan – jag tillåter mig ett familjärt anslag eftersom jag är bekant med honom – är uppenbart uppriktigt intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Det har märkts när han vid en stämma håller tal om just det, fast han kunnat välja något annat. Det märks i böcker han väljer att läsa, det märks i personer han väljer att träffa. Och det märks i och med att han gjort försvars- och säkerhetspolitik till profilfråga i den personvalskampanj han bedriver.

Utöver intresse har Johan Hedin ett par saker som talar till hans fördel, på temat effektivitet. Jag skulle vilja framhålla två exempel.
Ett: Inte alla oppositionspartier gör sin egen budget från grunden, men Centern gör det, och räknar med att få den granskad. Till centerbudgeten har Johan fått loss tio miljarder kronor extra över tre år till rättsväsendet. Enda skälet till att det inte är verklighet är att det inte är Centern som bestämmer över statens budget.
Man kan läsa mer om det här: Nio (sic) miljarder för ett tryggt Sverige
Jag kan inte bedöma om varje enskild åtgärd är jättebra (även om jag har stort förtroende från Johan), men den centrala poängen i den här kontexten är att han förhandlade fram pengarna.
Vi vet att försvarets största – inte enda, men största – problem är brist på pengar. Demonstrerad förmåga att förhandla budgetpengar till ett område borde därför vara en bra egenskap hos någon med försvarsprofil.
Två: Johan är framgångsrik med att nå ut i media. Det finns en databas med det där. Bland C-riksdagsledamöter leder partiledaren (duh) och ekonomisk-politiske talmannen (ingen överraskning). Men efter det är det Johan som rankats högst i… vad det nu är man mäter i. Någon form av räckvidd, alltså hur mycket man gjort framträdanden i vilka kanaler.
Det bör inte avfärdas. Att nå ut och kommunicera sin politik är relevant.

Jag har också, mycket via Facebook, sett hur Johan arbetat. Det är ingen sinekur. Jag törs påstå att han jobbat hårt och mycket. Det är också bra info för den som funderar på var en röst ska läggas.
Jag passar förresten på att länka till den sida på Facebook jag tror att han använder mest:
Johan Hedin på Facebook

Så långt gott och väl, men vad gör att ett kryss på Johan Hedin skulle vara mer välspenderat än på någon annan?
Det har mycket med listplacering att göra.
Jag står ärligt talat rätt långt ned på listan.
Om Centern inte klappar igenom i valet kommer Johan komma in i riksdagen igen. Det är inte säkert, men det är troligt. Rent teoretiskt skulle kryss kunna hjälpa honom till en riksdagsplats. Men mer troligt är att kryss skulle kunna ge honom en informell tyngd i kommande förhandlingar, både i andras ögon och som råg i egen rygg. Det ska inte förringas.

(Här vill jag skjuta in att det finns flera bra högt upp på C-listan i Stockholm. Att jag framhäver just Johan betyder inte att jag tycker de andra är dåliga, för det gör jag inte. Det är mer en fråga om liknande intressen i kombination med hög listplacering.)

SVT:s valkompass

För den som vill läsa mer tycker jag att SVT:s valkompass med kandidatpresentationer är rätt bra.
Johan Hedins kompassida
(Äh, jag tar med min egen också:
Dans kompassida)
För att få lite mer djuplodande inblick rekommenderar jag starkt att på en kandidats sida klicka på ”Kompassvaren” och sedan nedåtpil vid ”Argument” på frågor man är intresserad av. Dolt där ligger kandidatens lite mer resonerande svar än bara yay eller nay.
Den som jämför kommer upptäcka att det absolut finns frågor där jag och Johan inte resonerar likadant. Det här har dock, som inledningsvis deklarerats, försvars- och säkerhetspolitiskt fokus, och där kan jag inte komma på att jag har några reservationer att komma med.

För den som undrar: ja, det ska läsas som en rekommendation.

Uppdatering

Man kan rösta på Johan Hedin även om man inte bor i Stockholms kommun. Centerpartiet har en rikslista som finns i hela landet och med… tja, kandidater av mer nationellt intresse. Johan har där plats nr 34 har jag för mig.
Kryss på den listan räknas separat, och det är inte sannolikt att Johan på den får så många kryss att han på dem kommer in i riksdagen. Rent formellt kommer alltså Johan-kryss där inte hjälpa honom till riksdagen, men de kan hjälpa honom i riksdagen, genom ovan nämnda informella inflytande och råg i ryggen.
Det ska också läsas som en rekommendation!

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum, Val 2018 | 2 Comments »

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | Kommentarer inaktiverade för Subtle Shift in Emphasis

Röstande för säkerhets skull, del 1

måndag 9 juli, 2018

Det är dags att valblogga lite! Ni har inte läst något nytt blogginlägg av mig på ett tag, så då har ni mycket ork kvar till det här. Utmärkt.

Inledning och bakgrund

Jag hade egentligen tänkt göra det här till en serie om tre inlägg, men jag hade också tänkt att de skulle varit klara redan. Jag verkar helt enkelt hitta för lite tid för att blogga som det är just nu. Plussidan: ni får det lite mer kondenserat än annars, och uppdelat på två inlägg (planerat) i stället för tre.

Planen med de här inläggen är att ge en röstningsrekommendation. Jag är fortfarande centerpartist så i grova drag kommer rekommendationen inte överraska någon alls. Vad som kan intressera är hur jag kommer fram till rekommendationen.

När jag gick med i Centern hade jag inte planerat att intressera mig något extra för försvars- och säkerhetspolitik, men så blev det. Skälen är uppenbara, dels den dramatiskt försämrade säkerhetssituation Rysslands uppträdande förorsakat, dels att jag jobbar i branschen. Försvarspolitik, och i någon mån säkerhetspolitik, är också min ingång till detta inlägg. Jag tycker att det finns många anledningar till att rösta på Alliansen och C i stället för något annat, men jag kommer här att koncentrera mig på i första hand försvarspolitik.

Resonemanget vilar på några premisser som jag inte i detalj kommer motivera i inlägget, eftersom det då skulle bli så ohyggligt långt. De flesta av dem har jag utvecklat tidigare, några kanske jag återkommer till senare. Men nedanstående punkter håller jag för sanna och kända.

Säkerhetsläget i vårt hörn av världen har blivit mycket kraftigt sämre de senaste tio åren. Den som absolut dominerande är vållande till detta är Ryssland – eller Kreml som jag föredrar att skriva – som börjat ge sig på sina grannar, både rent militärt och med diverse hybridkrigsmetoder.
Under Kalla kriget var Östersjön en arena av underordnat intresse. Inte oviktig, men inte heller ett huvudnummer. Det har ändrats. Östersjön är nu ett av de säkerhetspolitiskt hetaste områdena i vår del av världen, till följd av både politiska och tekniska förändringar.
Ingen tror att Kreml tänker ockupera och annektera hela Sverige. Däremot finns ett antal scenarier i vilka det vore rationellt av Kreml att besätta delar av svenskt territorium, troligen men inte säkert som en del av en större konflikt. Skulle det ske i en större konflikt ligger det nära till hands att det skulle ske som ett av de första stegen i en sådan. Att Kreml lagt avsevärda resurser på att planera och öva för ett sådant företag måste anses ostridigt.
Sverige har under lång tid haft sitt försvar – både militärt och civilt – på svältlåga. Dels har försvarets uppgifter och numerär skurits ned mycket drastiskt. Dels har finansieringen av även de nedskurna uppgifterna i väsentliga delar uteblivit. Riksdagen har beställt en sak men bara gett medel för något avsevärt mycket mindre. Bland andra Riksrevisionen har konstaterat att försvaret varit kroniskt underfinansierat med flera miljarder per år i många år.
I försvarsuppgörelsen 2015 sköts det till pengar, men uppgifterna utökades också. Den kroniska underfinansieringen har bestått. Vidare är det många äldre materielsystem som snart definitivt faller för åldersstrecket och som kommer bli synnerligen kostsamma att ersätta. Rekryteringen av officerare är milt uttryckt bekymmersam.
Sammantaget är det, bedömer jag, inte att överdriva att säga att läget i det svenska försvaret är katastrofalt.

Det betyder inte att man ska lägga alla resurser man har på försvaret. Hur mycket man lägger blir en mer eller mindre osäker riskbedömning. Om vi visste att ingen under några omständigheter skulle överfalla oss behöver vi ju inte försvaret alls. Och om vi visste att vi kommer bli överfallna i närtid skulle vi, mer eller mindre, lägga allt vi har på försvaret.
Men vi vet inte.
Vi riskbedömer och försöker bygga en tröskel som ska få ett angrepp att kännas för jobbigt för att vara värt besväret.

Så mycket vet vi dock att jag inte känner någon tvekan inför att säga att den hantering av försvaret vi har nu är ett helt oacceptabelt risktagande med vår egen säkerhet. Och det är grunden för avsnitten nedan.

Alliansen eller rödgröna

Jag börjar med att få historiken undanstökad. De senaste decennierna har både borgerliga regeringar och vänsterregeringar kraftigt misskött försvaret. Det går inte att snacka bort det för någon sida. Man kan gräla om vem som varit sämst, och det kan väl för all del vara av historiskt intresse, men det relevanta i valkontexten är hur det ser ut framåt.

Det råkar då vara så att samtliga allianspartier gjort utfästelser om kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten.
(Not: Man anger ofta försvarsanslag i procent av BNP. Under Kalla kriget lade Sverige, lite beroende på när man tittar och hur man räknar, 3-4 % av BNP på försvaret. Nu är vi nere på ungefär 1 %. Nato vill att dess medlemmar lägger 2 %.)
Centerpartiet vill höja anslaget till nordiskt snitt i försvarsperioden som börjar 2021 (runt 1,4 %, motsvarar ca 18 miljarder per år extra) och till 2 % av BNP på lite längre sikt. Pengar tillförs även före 2021, men jag är inte säker på hur mycket.
Liberalerna vill öka med totalt 28 miljarder till och med 2020 (bör läsas som 28/3 miljarder per år i snitt) och nå 2 % av BNP till 2026.
Moderaterna lägger sig på 17,7 miljarder till 2020 och 2 % inom tio år, det vill säga senast 2028.
Kristdemokraterna anger 2 % senast 2027.

Jag är inte medveten om att de rödgröna gjort några liknande utfästelser. Det ligger, för att uttrycka sig försiktigt, inte i Vänsterpartiets eller Miljöpartiets natur att vilja satsa på försvaret. S-linjen tycks vara att vi överlag ligger på en rätt bra nivå nu, lite mer kanske behövs men några större förstärkningar har det inte varit tal om. Trots att det är helt ohemligt att på nuvarande nivå kommer försvarsförmågan mycket snart börja gå nedåt.

Hur kan det då komma sig att försvarsminister Hultqvist är så populär som han är, eller i alla fall tills nyligen varit?
Det är nog ganska enkelt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av försvaret och svensk försvarsförmåga, vilket inte varit allom givet med alla tidigare försvarsministrar. Han gör nog vad han kan. Men vad han uppenbarligen inte kan göra är att få loss pengar från Finansdepartementet. Det är bra och nödvändigt med en försvarsminister som intresserar sig för försvaret. Men det är inte tillräckligt. Utan tillskott av medel räcker det inte att vara engagerad. Hultqvist är intresserad och engagerad, men har inte varit i närheten av att ge försvaret vad det behöver.

Den som tycker att försvaret är viktigt – vilket alla borde tycka, på samma sätt som alla borde tycka det är viktigt att ha en hemförsäkring – ser ut att ha påfallande lite att hämta på vänstersidan. Samtidigt har samtliga allianspartier gjort relativt konkreta och samstämmiga utfästelser som det skulle vara pinsamt att sedan överge.
Och vet ni, partier som hamnar i regeringsställning tenderar faktiskt, tvärtemot en del populära föreställningar, att försöka uppfylla sina vallöften, åtminstone de mätbara.

Sverigedemokraterna då?
Först hade jag tänkt förbigå dem med tystnad, men det finns faktiskt en reell risk att de blir största parti efter valet så jag borde kanske säga något ändå. Och jag säger:
Nej. Bara nej.
SD är säkerhetspolitiskt fullständigt opålitliga. Även om man inte hade något annat emot dem borde det vara tillräckligt för att man inte ska sätta sig i regering med dem. Det går ju knappt en godtycklig tidsenhet utan att någon av dem kommer ut som Putin-sympatisör eller blir påkommen i Kremlkomprometterade sammanhang. Paralleller till VPK under Sovjettiden infinner sig osökt.
Så nej. Inte SD.

Slutsats del 1

Jag har påmint om försvarets vitala funktion för att säkerställa att det alls ska finnas en stat som vi sedan kan ha till annat. Jag har också påmint om att säkerhetsläget är sämre än på mycket länge, delvis till följd av Kremls aggression, delvis till följd av att Sverige monumentalt försummat sitt försvar.

Kremls aggressivitet kan vi inte göra mycket åt. Men vår egen beredskap kan vi faktiskt påverka.

Vänsterblocket uppvisar inga större tecken på att vara på väg att åtgärda Sveriges försvar. Men det gör allianspartierna. Det är väldigt sent vaknat, ja. Men det är i alla fall vaknat.

Jag inser att det är många som inte låter försvarsfrågan avgöra om man ska rösta rödgrönt eller allians. Frågan lär inte heller få särskilt mycket uppmärksamhet i valrörelsen.
Men det är ändå en tokviktig fråga.
Och försvaret är en fråga som med förkrossande entydighet pekar på Alliansen som ett bättre val att rösta på än de rödgröna.

I nästa del kommer jag gå in på vad jag tycker man bör rösta på inom Alliansen, och särskilt då om man råkar bo i Stockholm.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum, Val 2018 | 2 Comments »

Clear Air Turbulence

torsdag 25 januari, 2018

Ännu en gång vankas flygdebatt, och flyget får klä skott för klimatkrisen.
Det är inte helt fel. Att flyga är vanligen mer CO2-effektivt än att åka ensam i bil, men med så långa sträckor och i praktiken med bara fossila bränslen blir det en hel del CO2 ut i atmosfären.

Jag tror likväl att det är felprioriterat att fokusera för mycket på flygresor.
Varför det?
För att en snabb Research By Google ger att flyget globalt står för i runda slängar 2 % av CO2-utsläppen. Samtidigt består ungefär 85 % av vår energimix (globalt) av fossil förbränning.
Sålunda, om vi över en natt på ett eller annat sätt fick ned utsläppen från flyget till noll, så skulle det nästan inte spela någon roll alls för växthuseffekten.

Obs här – jag säger inte att utsläppen från flyg inte är allvarliga. Vad jag säger är att det (troligen) är fel att kraftsamla på just dem.
Att ersätta fossila bränslen för transportsektorn med CO2-snåla alternativ är svårt, och allra svårast är nog flyget. Å andra sidan används enorma mängder kol, gas och olja för att skapa el och värme. Denna användning är kolossalt mycket större än flygbränsle. Vi vet hur vi kan ersätta en stor del av detta, och det kräver inte ens några större mängder teknikutveckling. Det bör också vara inom ramen för vad som ekonomiskt går att åstadkomma, med viss ansträngning. Hindren är inte primärt tekniska utan politiska.
Så varför inte hårdsatsa på båda?
Jag återvänder då till min hypotes att det i praktiken finns en begränsad mängd politiskt kapital att spendera på vissa frågor. Mängden är inte konstant över tid, men i varje givet ögonblick begränsad. Om vi sätter allt strålkastarljus på flygandet så kommer vi att tappa tryck i angränsande frågor som spelar mycket större roll för klimatet.

Därmed inte sagt att det inte är önskvärt med teknikutveckling på flygområdet. Givetvis är det det. Men det är nog inte där den stora resursstöten ska sättas in.

—–

Där skulle inlägget kunna rundas av, men jag vill också skriva om att det är inte i första hand teknikfixande av flyget som varit på den diskussionsagenda jag nyligen sett, utan snarare att sluta flyga.
Och det är klart att det går att sluta flyga. Men för mig är det inte uppenbart att det är en proportionerlig åtgärd. Hade flyget stått för lika mycket utsläpp som koleldning, då hade det varit mer påkallat.
Grovt kan man dela in flygning i tjänsteresor och nöjesresor. Jag tror att få tjänsteresor görs på okynne. Jag säger inte att det inte förekommer, men att resa i tjänsten är sällan så glammigt som det kan framstå. Även affärsresenärer har familjer, och även det krympande fåtal som får åka business class har det förmodligen mer bekvämt hemma. Jag tror inte heller att det är så vanligt att det går enkelt att ersätta flygresor med onlinemöten eller motsvarande. Rent anekdotiskt kan jag inte komma på en enda tjänsteflygresa jag själv gjort som som på ett bra sätt hade kunnat ersättas av telefon eller videokonferens. Det är inte samma sak som att resan alltid varit värd tiden och pengarna, men det är sällan så lätt att veta på förhand.
Internationell handel har på totalen gjort mycket gott för världen. Jag håller för osannolikt att den inte skulle drabbas markant om det inte längre gick att flyga.

Nöjesresor då? Tja, det är likaledes klart att det går att skippa nöjesresor. Men då måste man rimligen räkna in resor till vänner och släktingar som bor på flygavstånd. Vidare tror jag att människors flängande över jorden har gjort en del till för att känna samhörighet med andra människor som bor långt bort. Det är lättare att bry sig om människor på en plats man har en relation till, än om det bara är något man hört talas om på högstadiets geografi. Jag är inte övertygad om att det vore förträffligt att börja slipa bort den mekanismen.

Det betyder inte att varje tjänsteresa och varje nöjesresa är nettopositiv för världen. Jag hyser verkligen och givetvis inget agg mot den som på egen hand minskar sitt flygande. Och i slutändan kanske vi måste börja skära ned på allvar, om vi inte lyckas få fram en teknisk lösning för flyget.
Men jag återvänder till min irritation över att privata aktörer ska behöva göra rätt så svåra uppoffringar för att politiken inte kan förmå sig att plocka de lågt hängande och mycket större frukter som faktiskt finns (se länken i detta inläggs tredje stycke). Och det verkar onekligen vara en svår uppoffring. Det går ju knappt att räkna tillfällena när profilerade politiska antiflygförespråkare ertappas med att flyga på ett sätt som de inte har några problem med att tycka att andra ska låta bli.
Vad mer är, för att ta anekdotiska exempel från mitt eget sociala medier-flöde, det förekommer att vissa blir rent aggressiva mot andra som av en eller annan anledning flyger. Jag tycker det är fel grej att bråka om. Kvoten käbbel per klimatvinst alldeles för hög.
Uttryckt konkret: vi i Sverige kan lägga jättemycket energi på att skamma varandra till att inte flyga. Och den klimateffekt vi kan uppnå med det lär globalt helt hamna i skuggan av att vi utan något större bråk avvecklar vår kärnkraft.
Dåligt investerat bråkande.

Poängen med inlägget är alltså och avrundningsvis inte att det skulle vara klimatofarligt att flyga. Poängen är att det är ett problem som är genuint svårt att åtgärda, och dess betydelse globalt är begränsad. Det finns andra åtgärder som antagligen lättare skulle kunna åstadkomma mycket större resultat, utan några egentliga uppoffringar andra än politisk stolthet. Utveckling av CO2-snål flygteknik och/eller minskat flygande är otvivelaktigt i sig saker som är bra för miljön, men det är inte där vi i första hand ska kraftsamla vårt kollektiva fokus.
Det är bättre att först ta sig an vad som är större och lättare, än att börja med det lilla och svåra.

Publicerat i Energetiskt material, Politik, Transportsträckor | 4 Comments »

Förvånansvärt vettig

Archive for the ‘Politik’ Category

Ett val bland kval

Rangordning av katastrofer

SD i regering

Energi/el och klimat

SD i budgetsamarbete

Kom till saken nu, hur ska du rösta?

Hur göra med SD?

Jamen varför L?

Kan man verkligen lita på det här?

I kvalet om valet

Ett synskifte på S

Brustna drömmars tirad

Värmedöden

EU-parlamentsvalet

Resonemangsäktenskapsresonemang

Sakpolitik

Politik

Jaha vad föreslår jag själv då?

It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

Man äger ej snille för det man är galen

Kandidaturalia 2018

Ta tillbaka det

Varför är jag positiv till CCS?

Röstande för säkerhets skull, del 2

Parti

Person

SVT:s valkompass

Uppdatering

Subtle Shift in Emphasis

Röstande för säkerhets skull, del 1

Inledning och bakgrund

Alliansen eller rödgröna

Slutsats del 1

Clear Air Turbulence

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv