Archive for the ‘Politik’ Category

Hot air and dirt talk

onsdag 21 juni, 2017

Jag har hört att det kan vara bra att göra sin argumentation personlig. Jag tycker mest det låter som slipprig känslosås, men okej, låt mig testa det som inledning. Ni som är lite mer hardcore kan hoppa till första fetningen.

Min första bil (Volvo C30, en ganska liten bil) gick på etanol. Den drog runt en liter per mil. Etanolen var uppblandad med 15 % bensin sommartid och 25 % vintertid. Låt oss medelvärdesbilda till 20 % på årsbasis. Det innebär att, mellan tummen och pekfingret, så drog min C30 0,2 liter fossil bensin per mil.

Min andra bil var en Toyota Prius av andra generationen. En elhybrid alltså. Den drog strax över halvlitern per mil i snitt. I min egen verkliga körning alltså. Det var duktigt snålt, men det var fortfarande ca 0,5 liter fossil bensin per mil.

Min – vår – nuvarande bil är en Skoda Superb (en stor familjebil) som går på diesel. Den drar drygt 0,6 liter per mil i snitt. Jag tankar den dock när jag kan, vilket är nästan jämt, på Preems diesel som har en förnybar inblandning på upp till 50 %. På en bra dag drar bilen alltså drygt 0,3 liter fossil diesel per mil. Kan säkert bli 0,4 om inblandningen är lägre.

Om man bara ser till användning av fossilt bränsle och jämför dessa tre bilar klarar sig alltså den stora dieselbilen bra jämfört med de två tidigare miljöklassade bilarna. Inte sämre än elhybriden, och inte heller så långt från etanolbilen, om man skalar upp den till en stor bil.
Givetvis finns här många förenklingar. Diesel ger större utsläpp av CO2 än samma volym bensin. Man kan ifrågasätta om förnybar inblandning ska likställas med nollutsläpp. Det kostar CO2 att ta fram både förnybara och fossila bränslen. Alla kan inte tanka biodiesel för det finns inte så det räcker (men en enskild bilist kan göra det valet för att sänka sina fossila utsläpp). Och så vidare. Men det är då man kan säga: det är ett personligt exempel ur min vardag.
Läsartårarna sprutar.

Detta är en uppföljare till förra inläggetI call this not that dirty, och det i sig var en uppföljare till You Call This Clean?. Alla tre inläggen handlar om drivmedel för bilar i det korta perspektivet, det vill säga de närmaste åren.

Det kommer bli mycket tabeller och siffror här. Den som mot förmodan inte går igång på sådant kan hoppa till slutet där det finns en sammanfattning.

Även om diesel och bensin kommer dominera de närmaste åren finns fler alternativ, varav etanol är ett och andra räknas upp i första inlägget (You call this clean?). Att köra på el är det renaste av de alternativen, givet svensk elmix. Inget släpps ut under själva körningen och inte mycket under framställningen heller. En laddhybrid som fått slut på batteriet, vilket händer under längre körning, förvandlas till en vanlig hybrid, vilket är ganska bra men inte fantastiskt.
Gas då? Den gas man tankar i Stockholm är fossil till ca 30 %. Det vet jag inte riktigt hur man ska översätta till ekvivalenser i bensin, men eventuellt återkommer vi dit och det är i alla händelser ganska bra, om än inte så bra som el.

Smuts då? Alltså alla skadliga utsläpp utom CO2, inklusive NOx. Vi tittade i seriens första inlägg på smuts från bensin och diesel, men det finns mer data i samma källa. En större del av tabell 11.5 i ASEK 6.0:

ASEK6_tab11_5_crop_2

Och när vi ändå håller på kan vi ta motsvarande del av tabellen för CO2.

ASEK6_tab12_3_crop2

Etanol (E85) och fordonsgas (CNG) tycks alltså klart bättre än bensin och diesel avseende smutsutsläpp, om man ska tro ASEK. Och även om det är möjligt att de överdriver partiklars betydelse så har jag alltså inte sett annat än att de gjort ett gediget jobb.

Tabellerna bekräftar också att om man kör på tillgänglig delvis förnybar diesel så bör CO2-utsläppen bli jämförbara med E85 (vilket inte är exakt samma slutsats som i min inledande personliga anekdot med många förenklingar) och man kan på en bra dag komma nära, men kanske inte slå, fordonsgas.
Åter, det här är för någon sorts medelbil. Det kan givetvis slå annorlunda beroende på exakt bilmodell.
(Varför CO2 ökar så lite i tätort jämfört med landsbygd för E85 och CNG jämfört med bensin och diesel har jag ingen aning om, det ser skumt ut, men jaja.)

Nu tänker jag slå mig på att sammanfatta detta till en grande finale mastertabell. I den slänger jag även in biodiesel i två varianter, en där jag antar att den är ickefossil till 1/3 och en där jag antar att den är ickefossil till hälften och att smutsutsläppen är desamma som för vanlig diesel. (Notera att detta gäller bilar för gamla Euro 5, inte nyare Euro 6. De dieslar som säljs i dag bör vara mindre smutsiga än dessa siffror.) Att jag ger så mycket utrymme åt biodiesel är förstås till viss del för att det är vad jag själv använder i dag. Jag antar vidare att utsläppen av CO2 i Stockholms innerstad är desamma som i tätort generellt och, som förut, att smutsutsläppen i Stockholms innerstad är fyra gånger så skadliga som i tätort generellt. Det är lite handviftande, jag vet det. Men i alla fall:

Grandefinale CO2 smutsSådär! Detta är alltså beräknade samhällskostnader i kronor per fordonskilometer, enligt ASEK och mitt eget handviftande i kombination.

Jag vill nu göra två saker till, i kombination.
Ett: ta fram ett sammanslaget skadlighetsindex.
Det gör jag genom att slå samman siffrorna i tabellen ovan, viktade för hur mycket som körs i de tre olika miljöerna. Sedan normerar jag totalen efter bensin som får siffran 100. Enkelt! Förutom att jag inte vet hur stor andel av den totala trafiken som körs i respektive miljö. Jag har sett lite statistik som pratar om liknande saker, men inte exakt det. (Shoutout till Jonas Eliasson för hjälp med att hitta den.) För att spara plats och läsarork skippar jag här precis hur jag kom fram till min skattning, men i slutändan verkade det någorlunda rimligt att ansätta
Landsbygd: 45 %
Tätort: 45 %
Stockholm innerstad (och liknande): 10 %
Resultatet är inte så känsligt som jag trodde. Den mest avvikande delen är Stockholmsdelen, och det är klart man får andra siffror om man höjer den kraftigt, men inte så mycket som jag trodde man skulle få.

Det andra jag ville göra var
Två: lägg till laddhybrider
Det har funnits laddhybrider som kompletterar eldriften med diesel, men i dag är det bensin som dominerar helt. Det är synd. Kombination med gas är kanske inte praktiskt, men kombination med E85 borde vara plättlätt att fixa.
Jag har ansatt att en laddhybrid i någon form av tätort går på enbart el och sålunda har nollutsläpp, och att en laddhybrid på landsbygd går på bensinmotorn men med hybridhjälp från batteriet och att det sätter ned förbrukningen jämfört med en ren bensinbil med 20 %. Det spelar inte så stor roll för slutresultatet om det i själva verket borde vara 10 %. Och självfallet är detta grovt förenklat, men det stämmer nog någorlunda med hur många strävar efter att köra sina laddhybrider.

Då får man följande skadlighetsmasterindex:
Skadlighetsmasterinsex
Alltså, ett skattningsförsök av nationell samhällskostnad, i kronor per fordonskilometer, för olika drivmedel till personbilar. Med någon sorts medelbil och medelkörprofil. Handviftat.
Plus sista kolumnen som alltså är totalen normerad.
Hurra!
Som jag genomgående påpekat, det finns en rad mer eller mindre välunderbyggda antaganden på vägen. Siffrorna i mitt skadlighetsmasterindex bör inte tas för sanning med två värdesiffror. Å andra sidan har resultaten varit någorlunda robusta när jag skruvat på indata, så jag hoppas förstås att jag inte är jättelångt ifrån verkligheten.

Och vad betyder det här?
Den sista tabellen är väl en god sammanfattning i sig, men för den som inte velat grotta ned sig i tabellerna så är det här vad de säger:

Medelvärdesbildat över hela Sverige är bensin det miljömässigt (koldioxid och andra utsläpp) sämsta drivmedlet för personbilar.
Diesel är något bättre. Om man tankar diesel med inblandning av förnybar råvara blir diesel avsevärt bättre än bensin.
Miljöalternativen etanol, biogas och laddhybrid är i sin tur bättre än diesel, även om hälften av dieseln är förnybar.

Men, för att återknyta till vad som fick mig att skriva första inlägget i den här serien, i närtid kommer de flesta bilar gå på bensin eller diesel ( i någon form). Det har på sistone kommit många och tydliga signaler från politiskt håll att man ser diesel som icke önskvärt. Fortsätter man med det kommer man sannolikt driva många till bensin i stället. Det förefaller vara en kontraproduktiv utveckling.

Den enskilde bilisten som vill väga in miljö i sitt val av drivmedel, men av en eller annan anledning inte har E85, gas eller laddhybrid (eller ren elbil) som realistiskt val – vilket i dag är en fullt realistisk situation – kan göra åtskilligt sämre än att välja diesel och sedan i möjligaste mån tanka syntetdiesel gjord på förnybara råvaror. Alla kan som sagt inte göra så, men en enskild bilist kan göra det.
Frågan är om hen törs, givet politiska vindar. En sådan bilist minimerar troligen sin egen ekonomiska risk genom att välja bensin hellre än diesel.
Det är synd.

 

I all stillhet, en påminnelse

måndag 1 maj, 2017

Nu i förra veckan har alltså regeringen aktivt tagit hjälp av SD för att riva upp Lex Laval och försvåra för utländska medborgare att komma till Sverige och arbeta.
Rent sakpolitiskt är det inget oväntat med det. Socialdemokraterna brukar inte prioritera öppenhet särskilt högt, och detta är antagligen en beställning från LO. LO å sin sida försvarar sina arbetande medlemmars intressen, då dessa inte vill ha konkurrens, negativa effekter på bostadsbyggande eller fri rörlighet be damned.

Men det jag egentligen vill prata om här är inte det sakpolitiska, utan jag vill i all stillhet påminna om att man aktivt tar hjälp av SD för att begränsa migration.
Vad menar jag med ”aktivt”? Det är sant att det knappast finns ett kontrakt mellan SD och regeringen som säger att ”Om vi hjälper er så hjälper ni oss. Bundisar.” Det är inte så att jag tror att regeringen och SD älskar varandra. Men min förståelse är att regeringen ändrat detaljer i sitt förslag så att det ska falla SD på läppen. Det är att aktivt ta hjälp av.
Det var för övrigt på samma sätt dåvarande oppositionen i förra mandatperioden tog hjälp av SD för att bryta ut delar av Alliansregeringens budget. Den kvalitativa skillnaden denna gång är att man tar med SD som lierad i en migrationsfråga.

Jag tycker inte det är en helt enkel fråga, men jag lutar åt att det inte är fel – eller åtminstone mindre fel än alternativen – att i vissa frågor ha med SD att göra (se till exempel inlägget skitiga händer). Notera förbehållet i vissa frågor. Jag vet inte precis vilka frågor dessa skulle vara, men i alla fall jag skulle inte valt just migration. Regeringen tyckte dock att det var lämpligt.

Jag kommer nu till det här inläggets poäng.
När vi närmar oss valet kan vi utgå från att regeringen, kanske framför allt Socialdemokraterna, kommer göra allt för att associera SD med Alliansen. Kom då ihåg det här. Kom ihåg att S-regeringen synbarligen utan att blinka eller rodna gick till SD i en migrationsfråga.
Vad man än tycker om hur Alliansen bör hantera SD har nuvarande regering förverkat rätten till moralisk indignation.

När far super

onsdag 5 april, 2017

Regeringen har lanserat ett förslag för ny beskattning av, bland annat, personbilar. Jag har funderat lite på det där.
Förslaget i sin helhet finns här (pdf). I korthet är det ett bonus-malus-system där onda bilar får en straffskatt de tre första åren och goda bilar antingen slipper straffskatt eller rentav får en bonus utbetald. Vilka bilar som räknas som onda eller goda beror huvudsakligen på koldioxidutsläpp enligt EU-norm.
Beskattningen förändras även bortom de tre första åren, men mindre dramatiskt.

I princip är det rätt att försöka styra nybilsköp till mer koldioxidsnåla modeller, om man nu tar klimatfrågan på allvar. Vi har i dag ett klimatmässigt jättebra elsystem i Sverige, det är transporterna som är nästa fråga. Eller i alla fall en av de nästa frågorna.

Utformningen bonus-malus är en konstruktion Centerpartiet förespråkat ett tag, och om det är där regeringen hämtat sin inspiration låter jag vara osagt. Man skulle kunna argumentera för att det vore bättre att lägga en straffbeskattning på bränslet i stället för på existensen av en bil som skulle kunna dra mycket bränsle. Å andra sidan har bränslebeskattning, där Sverige redan ligger långt över en rekommenderad internationell nivå för CO2-beskattning, haft mycket begränsad effekt på hur folk köper och kör bilar. Jag lämnar det därhän.

Som regeringens förslag är utformat blir det ett kännbart påslag för den som är nybilsköpare även av i dag ganska normala bilar. Det är förstås meningen. (Förutom antagligen att dra in mer pengar till statskassan.) En malus som inte påverkar köpbeteenden är poänglös. Om något kan man argumentera för att malusen skulle behöva vara ännu kraftigare; regeringen konstaterar själv att den förväntade effekten av det nya systemet är mätbar men inte jättestor.
Den andra sidan är bonusen.
Ett problem i dag för den som exempelvis intresserar sig för att köpa en laddhybrid är att de fortfarande är dyra. Man får typiskt räkna med ett påslag på ungefär hundratusen kronor jämfört med motsvarande konventionella bil. Förmodligen är det så att tekniken kostar helt enkelt så mycket. Förut kunde man få fyrtiotusen i premie om man köpte laddhybrid. Det är nu nere på tjugotusen och det kommer generellt inte att gå upp med nya beskattningen. Förslaget bestraffar alltså att göra fel, men gör det inte särskilt mycket lättare att göra rätt.
Det finns förstås andra lösningar än laddhybrider, men överlag kan samma sak sägas om dem.

En elefant i rummet är EU:s nya körcykel (WLTP) som ska träda i kraft i september i år (2017). Dess effekter är ännu inte kända i detalj, men ett viktigt skäl till att man tagit fram en ny körcykel är att den nuvarande ansetts ge orealistiskt låga förbrukningssiffror. Bilars deklarerade förbrukning kommer alltså, allt annat lika, att gå upp och det finns inga planer på att förändra beskattningen till följd av detta. Sålunda kommer, åter allt annat lika, malusdelen att öka och bonusdelen att minska. Till glädje för statskassan men det kommer inte bli lättare för nybilsköparen att göra rätt.

Centerpartiet har lanserat ett förslag som påminner om regeringens. Eller om man ska vara noga är det snarast tvärtom. Hur som helst, C-förslaget är inte lika detaljerat som regeringens, men det utmärks av att både bonus och malus är brantare. Jag undrar om inte det vore att föredra. Det skulle kunna ställa till det lite i början, men om man får femtiotusen i premie för en laddhybrid börjar det kanske kännas som en realistisk idé även för den som inte helt prisokänslig eller är beredd att lägga stora egna resurser på att minska sitt CO2-avtryck.
(Men ändå vill köpa en ny bil. Hela förutsättningen här är att folk vill köpa nya bilar.)
En risk jag ser med regeringens förslag är helt enkelt att folk i ganska stor utsträckning i stället för att skaffa en kraftigt utsläpssnålare bil bestämmer sig för att absorbera kostnaden, skär ned på något annat och köper en vanlig bil.

Sedan är det en sak som skaver hos mig, på ett övergripande plan.
Jag är med på att det är väldigt viktigt att bekämpa växthuseffekten, och jag accepterar att det ekonomiskt kan påverka mig som privatperson. Jag borde alltså inte ha någon principiell invändning när staten ändrar skatter för att straffa utsläppsbeteenden.
Problemet är att politikens budskap inte hänger ihop.
Växthuseffekten är vår tids viktigaste utmaning. Utom när den inte är det. Utom när vi ska förbjuda dieslar i storstäder. Och utom när det känns viktigare att bekämpa kärnkraft.
Speciellt det senare är verkligen mindre genomtänkt. Som svensk elpolitik ser ut nu är ett bärande element att högst medvetet tränga ut kärnkraften, ju förr dess hellre.

Inlägget blir för långt om jag tar det i detalj, men så här, och mellan tummen och pekfingret:
Sveriges elnät är delvis sammankopplat med det europeiska. Så länge det finns fossil el att tränga undan är klimateffekten av att i förtid stänga en kärnreaktor samma som att tillföra ungefär, eller nästan, samma mängd fossil el, och det kompenseras inte av att tillföra samma installerade effekt förnybart.
En halvmodern reaktor genererar i runda slängar 1 GW el. Det är också ungefär så mycket installerad effekt som finns i det svenska tågnätet.
Det vill säga: att i förtid stänga en halvmodern reaktor får, i grova drag, samma klimateffekt som att sluta köra svenska tåg på el och gå över till diesel i stället.
Jag tar det igen.
Att i förtid stänga en halvmodern kärnreaktor är klimatmässigt ungefär som att köra alla svenska tåg på diesel i stället för el.
Det är inte så lyckat.
(Edit: Detta är dessutom en underdrift, se kommentarerna till inlägget.)

Märker ni hur budskapet från politiskt håll spretar en del?
Man säger:
”Växthuseffekt är något vi bryr oss om så länge det inte krockar med något vi råkar bry oss om mer, som att stänga kärnkraft. När det händer, då skiter vi i växthuseffekten. Men ni privatpersoner, ni ska anstränga er för växthuseffekten, det har vi bestämt.”
På mig fungerar ett sådant glapp mellan ord och handling kraftigt demoraliserande. Känslan jag känner är: varför ska jag hålla på och anpassa min tillvaro – vad det nu än gäller – när alla sådana ansträngningar tillintetgörs av att det är politiskt jobbigt att släppa sin 70-talsnostalgi?
Kör mindre och snålare bil BAM alla tåg på diesel. Jaha.

Jag säger inte att känslan är rationell. Om jag kan kapa mina egna utsläpp med hälften är ju det en minskning som i sig inte försvinner för att någon annan på sin kant snubblar och välter koldioxidhinken. Inget blir bättre av att jag ger upp, tvärtom.

Så sitter jag också, när det gäller just bilar, och räknar på om vi har råd med en laddhybrid. Delvis för att jag verkligen vill ha en.
Men jag gör det med ett visst mått av sammanbitna käkar.

Har vi alltid varit i krig med Oceanien?

fredag 24 mars, 2017

Nu när Centern öppnar för att hejda delar av regeringens budget (se föregående inlägg) fylls en avsevärd del av mitt twitterflöde med folk som tycker att det man kritiserade Moderaterna för igår, det är tydligen okej i dag. Detta är en missuppfattning, i vissa fall förmodligen avsiktlig, men ändå.
Det Moderaterna  föreslagit… okej, det framstår inte alltid helt klart vad som egentligen är Moderaternas linje, vilket nog är en del av deras problem just nu. Så för att undvika att fastna i resonemang kring det väljer jag att i stället kontrastera C-idén mot idén att trycka igenom egen budget i riksdagen.

I princip skulle Alliansen plus SD kunna fälla regeringsbudgeten och få igenom en egen i stället. Det är möjligt eftersom SD, i syfte att skapa kaos, har frångått riksdagens praxis för hur man hanterar budgetar. Men som jag berört förut, det är inte det som är det svåra. Det svåra är vad man ska göra sedan. Även om det inte är säkert att det blir så (bevisligen) måste man räkna med att regeringen avgår om Alliansens budget går igenom. Och sedan då? Då är man framöver beroende av aktivt SD-stöd, vilket framstår som en riktigt dålig idé. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt underlag för en alliansregering i dag.

Att hejda en mindre del av budgeten är något annat. Det bygger inte på att man intecknar framtida aktivt SD-stöd, för att bara nämna något. Regeringen kan naturligtvis i princip välja att avgå, men det kan de göra när som helst för vad som helst. De kommer inte att göra det för att de tappar några delar av budgeten, bland annat eftersom det skulle få dem att se väldigt svaga ut, när alliansregeringen inte avgick efter vänsterblockets budgetnedmontering 2013 (som dessutom förmodligen var både lagstridig, och uppenbart anpassad för att SD skulle gå med på den, vilket inte i någon del är fallet för C-initiativet).

Skillnaden är alltså, om man renodlar det en smula och i nuvarande parlamentariska läge:
Trycka igenom sin egen budget med SD-stöd – göra sig beroende av att aktivt göra SD till lags framöver.
Hejda några enskilda delar av regeringens budget – inte på något sätt göra sig beroende av SD i framtiden.

Man kan hävda att det är samma sak. Men då har man valt att kisa hårt.

Att hejda del av budgeten har dessutom, som jag nämnde i förra inlägget, den stora fördelen att det inte lär S, MP och V att det är konsekvensfritt att plocka isär regeringens budget när man själv är i opposition, vilket är något de tvivelsutan skulle lära sig om inget gjordes nu.
Just från dessa partier hörs nu mycket högljutt klagande över hur hemskt det är att oppositionen kanske plockar ut enskildheter ur budgeten. Det kan vara nytt årsbästa i grenen ”sten i glashus”. Ju mer de gnölar, desto mer övertygad blir jag om att det är nödvändigt för framtida stabilitet att det måste demonstreras att vänsterpartierna inte är ensamma om att kunna angripa budgetar.

This for that

torsdag 23 mars, 2017

För drygt tre år sedan, hösten 2013, tog dåvarande opposition (S, MP, V) aktivt hjälp av SD för att bryta ut och stoppa delar av alliansregeringens budget. Jag skrev om det då och var kritisk till förfarandet.
Nu lanserar Centerpartiet idén att bryta ut vissa delar av nuvarande regerings budget och stoppa dessa. Jag tror att det är rätt gjort.

Som jag förstår det är tanken att stoppa nya 3:12-regler (ett förslag jag inte är insatt i), breddningen av statsskatten på förvärvsinkomst (ineffektivt och i strid med senaste stora skattereformen) och kilometerskatt på lastbilar (beskattar avstånd, inte utsläpp). Överlag bra grejer att hejda, bedömer jag.
Så är det fel att stoppa delar av en budget när andra gör det, men rätt när just mitt parti vill göra det?
Nej, så funkar det inte. Även om det är lagligt att göra en sådan utbrytning – något som inte var uppenbart när S et al gjorde det – så är det knappast i enlighet med vad skaparna av budgetprocessen hade tänkt sig, det törs jag påstå utan att rota djupare i frågan. Därför bör det inte göras lättvindigt.
Men det viktiga är att nuvarande regering de facto gjorde det medan de själva var i opposition. Det kokar ned till basal spelteori; det är förhoppningsvis gynnsamt för framtida stabilitet att nu straffa regeringen på detta sätt. I den bästa av världar blir det en nyttig lektion i konsekvenstänkande. Om något borde man kanske gjort det tidigare, men jag vet inte hur stor roll det spelar; det viktiga lär vara att det händer den här mandatperioden.

Observera alltså att detta bygger på att regeringspartierna själva gjorde motsvarande sak när de var i opposition. Hade de inte gjort det hade jag varit betydligt mer tveksam till att nu göra det, även om jag gillar ändringarna i sig. Men nu har regeringen själv försatt sig i en position där en reciprok markering är påkallad.
Framåt, framåt.

Om en sådan utbrytning lyckas för det med sig en annan konsekvens, som jag i så fall återkommer till då. Tease!

Ske min vilja

onsdag 15 februari, 2017

…så i samhället, småplock i orden.
Det är motionstider i Centerpartiet! Och jag har åter motionerat en del, vilket jag återkommer till längre ned.

Man motionerar alltså till sitt distrikt, i mitt fall Stockholms stad. Motioner som har relevans på riksnivå kan sedan skickas vidare från Stockholmscenterns stämma till riksstämman. Det krävs inte att en motion antas för att skickas vidare, men det är klart att en antagen motion ligger bättre till än en som avslagits.

Även om de flesta motioner, speciellt när man talar om motioner som ligger på riksnivå, inte blir verklighet så är det ett av de främsta tillfällena för vanliga partimedlemmar att inom partiet formellt framföra politisk vilja. Sålunda fäster jag ganska stor vikt vid motionerandet.

Det gäller även i de fall då jag inte tror att min motion kommer gå igenom. En av mina första motioner i Centern gällde att avskaffa den särskilda effektskatten på kärnkraft. Jag visste naturligtvis att den inte skulle antas av partiet, och även om den fick större stöd än jag hade räknat med i Stockholm så avslogs den ändå med visst eftertryck.
I dag är det Centerpartiets politik att effektskatten ska vara borttagen.

För två år sedan hade jag en ganska omfattande motion som handlade om att stärka svensk försvarsförmåga. Den gick igenom i Stockholm, men antogs inte på riksnivå.
I dag har Centerpartiet antagit en politik som åtminstone i stora delar överensstämmer med motionen.

En motion är ett sätt att uttrycka sin vilja, det ger viss spårbarhet för vad man tidigare tyckt, och ibland kan ju faktiskt en motion bli verklighet.

Samtidigt gäller det att satsa lagom. Det finns inget formellt som hindra mig från att skicka in trettio motioner, men för två år sedan stod jag för en fjärdedel (eller om det var en femtedel) av motionerna i Stockholms stad. Det kan bli för mycket av det goda.
Med det sagt, här är mina motioner i år, med länk till fulltext (pdf) och en kort sammanfattning.

Hanteringen av klimatförändringar
Vi ska inte ge upp att bekämpa klimatförändringar, men vi måste planera för att klimatet går åt skogen, och redan nu konkretisera vilket arbete vi behöver göra – och sedan börja göra det. Allt annat vore otroligt oansvarigt.

Försvarsmyndigheternas expertroll
Just inom försvarsområdet är det väldigt vanligt att det från politiskt håll pekas ut vilka system man ska skaffa, utan att det nödvändigtvis gjort någon ordentlig konsekvensanalys och detta på ett sätt som inte är vanligt på andra områden. I viss mån kan det dock antas gälla även för civilt försvar.
Så bör vi inte göra. Expertmyndigheternas egna analyser bör vara huvudspår.

Likabehandling i föräldrapresumtion
När två gifta kvinnor skaffar barn tillsammans missgynnas de av lagstiftningen på ett sätt som kan få, och får, allvarliga konsekvenser för både kvinnorna och barnen. Lagstiftningen bör ändras så att detta upphör.
Möjligen den mest genomarbetade motionen i år från mitt håll, plus att vi är fyra undertecknare.

Läkemedelsbegreppet
Det är olyckligt att homeopatika och liknande humbug får kalla sig något med ”läkemedel”. Staten bör reservera begreppet läkemedel för sådant som har specifik effekt. Vill folk köpa trams ska det inte vara förbjudet, men staten ska inte låna trovärdighet åt det.
Den här motionen hade jag för två år sedan, då den antogs i Stockholm men avslogs på riksplanet. Sad! Nytt försök.

You Call This Clean?

söndag 29 januari, 2017

Jag har ett tag, bland annat i FB-diskussioner, funderat över personbilar och drivmedel på kort sikt. Jag har inte funderat klart, men tar det här inlägget som en anhalt på vägen.

(Ni som bidragit med fakta i diskussionerna är i skrivande stund inte creddade i det här inlägget, men vill ni bli det, säg till så försöker jag fixa.)

På lång sikt står det klart att vi skulle behöva fasa ut fossila bränslen. Men hur ska en privatperson agera på kort sikt? De närmaste åren kommer vi ha ungefär de bilar vi har i dag. Hur ska någon som står inför att skaffa ny bil resonera?
Svaret ”inte skaffa en bil” är i denna kontext fel svar. Det här inlägget handlar om vad som är realistiskt på ett fåtal års sikt, och då är det helt enkelt så att bilar kommer köpas.

Etanolbilarna är så gott som utraderade från den svenska marknaden. Synd tycker jag, jag hade etanolbil när det begav sig, och förutom att det var lite trist att behöva tanka så ofta hade jag inga som helst problem. Jag vet att en del hade problem, men det var alltså inte så att alla hade problem – och jag tankade etanol alla gånger utom en.

Gasbilar finns det något fler av, men även dessa tycks ha gått bakåt. De gasbilar som finns har i flera fall märkbart mindre bagageutrymmen än motsvarande konventionell bil, vilket kan göra dem omöjliga för ett betydande antal människor.

Rena elbilar är alltjämt för dyra och för begränsande för att utgöra ett realistiskt alternativ för fler än ett fåtal. Laddhybrider kommer på relativt bred front och har tilltalande egenskaper, men är också dessa fortfarande för dyra för de allra flesta privatbilister.
Elhybrider, exemplifierade med ursprungliga Toyota Prius, tror jag i denna diskussion bör behandlas som en bil som helt enkelt är snål med det bränsle som driver den.

Därmed är det tydligt att de två realistiska drivmedelsalternativ som finns för en stor del av privatförarna är bensin och diesel. Det är inte bra att det är så, men det är den verklighet vi har de närmaste åren.

Diesel har under ett antal år setts som det bästa, eller minst dåliga, miljöalternativet av dessa två, helt enkelt eftersom en dieselbil släpper ut mindre koldioxid än motsvarande bensinbil [1]. En dieselbil släpper dock ut mer skadliga partiklar, och därför höjs nu röster för att dieseln ska motarbetas, åtminstone i tätorter, åtminstone i Stockholm.
Skulle så ske kommer det, till följden av brist på högvolymalternativ, bli bensinbilar som går framåt igen. Är det önskvärt? Jag ska gå igenom några aspekter.

Inblandning av förnybart bränsle
Åtminstone ett bolag, Preem, erbjuder diesel som delvis består av syntetisk diesel gjord på skogsråvara. Hur stor inblandningen är varierar, men här finns möjlighet för dieselbilisten att ganska dramatiskt sänka sina utsläpp av fossil koldioxid.
Det är inte en lösning som skulle kunna tillämpas för hela dieselbilparken, till det räcker inte råvaran. Men en enskild bilist har ändå möjligheten att göra ett sådant val [2].
Den möjligheten finns mig veterligen inte för den som kör på bensin. Man låginblandar 5 % etanol i bensinen i dag, och det har länge pratats om att öka till 10 %, men det dröjer.
Så när man pratar koldioxid för diesel och bensin bör man ha i bakhuvudet att många dieselbilister, trots alternativets ifsandbuts, ändå har alternativet att få ned sina fossila utsläpp mer än bara bränsledeklarationen antyder.

Annan smuts
Som nämnts ovan är CO2-utsläpp inte allt. Dieselbilar släpper i högre grad än bensinbilar ut andra föroreningar, som kväveoxider och partiklar. Kväveoxider bidrar bland annat till försurning och övergödning. Partiklar som andas in kan leda till rätt trista hälsoproblem. Det är inget som ska förringas. Man räknar med att bara i Sverige dör runt 5000 personer per år en för tidig död till följd av partiklar i luften.
Femtusen personer, det är mer än de prognosticerade totala dödsfallen till följd av Tjernobyl. Och det händer alltså varje år i Sverige.
Alla de partiklarna kommer inte från svenska förbränningsmotorer, eller ens förbränningsmotorer. Det är inte heller så att det blir värre och värre, snarare tvärtom. Men det är ändå inte en faktor som bör ignoreras.

Och det är huvudsakligen därför det börjat glunkas om att man bör motarbeta eller rentav förbjuda dieselbilar i exempelvis Stockholm. Nota bene, jag känner inte till att det finns ett konkret förslag om ett sådant förbud, men det pratas ändå om det.

Och vore inte det vettigt då, om det släpps ut så mycket smuts? Där jag använder ”smuts” som ett samlingsnamn för föroreningar som inte är koldioxid.
Mnja, kanske. Men man måste då väga utsläpp av smuts mot utsläpp av koldioxid. Och man bör göra den avvägningen kvantitativt, om möjligt. Koldioxid verkar dessutom globalt, övrig smuts mer lokalt. Det är inte enkelt.

ASEK
Till detta plockar jag in ASEK 6.0: Analysmetod och samhällsekonomiska kalkylvärden för transportsektorn, av Trafikverket 2016.
Pdf, ca 11 MB
I kapitel 11 och 12 har Trafikverket där försökt översätta utsläpp till samhällsekonomiska kostnader i Sverige.
Det är naturligtvis inte lätt. Man måste göra en bunt antaganden som säkerligen går att göra annorlunda. Följdriktigt har jag hört att rapporten fått en del kritik, även om jag inte vet precis mot vad. (Viss kritik nämns dock i själva rapporten.) Faktum är att jag har inte ens själv läst de aktuella kapitlen i sin helhet, utan skummat mig igenom dem. Men så mycket har jag sett så att jag kan säga att inte ens om man läser kapitlen noga så framgår exakt vilka grundantaganden som gjorts, om man inte börjar jaga referenser. Så ser jag inte heller det här inlägget som ett sista ord, utan som ett ord på vägen.
Men jag har heller inte sett någon alternativ kvantitativ uppskattning av skadeverkningar som skulle vara bättre, och någonstans ska man börja, så jag börjar i ASEK.

Och jag börjar med ett utdrag av tabell 11.5, som handlar om det jag kallar smuts:

asek6_tab11_5_crop

Här har man alltså jämfört en generaliserad bensinbil och en generaliserad dieselbil. Givetvis går det att hitta enskilda bilmodeller som säger något annat än dessa siffror, och jag vet inte heller hur man gjort dessa generaliseringar. Men om man pratar om att förbjuda dieslar i Stockholms innerstad så är det ju i praktiken generaliserade bilar man hanterar, så jag tycker det är ett rimligt angreppssätt i det här fallet.
Diesel ser alltså smutsigare ut än bensin, om än inte så mycket. Nu tittar vi på koldioxid, i utdrag av tabell 12.3:

asek6_tab12_3_crop

Och kolla där – nu har vi två jämförbara tabeller!
Dels ser vi att Trafikverket även i tätort värderar CO2-utsläpp som mer samhällsskadliga än utsläpp av smuts. Dels kan vi helt enkelt summera de två tabellerna och få fram en totalmarginalkostnad.

asek6_tabellsumma

Gör man det kommer diesel ut som vinnare både på landsbygd, vilket inte är förvånande, och i tätort, vilket nog är mer förvånande.
Jaha, är saken klar då? Ut med bensinbilarna?
Nja.
Som framgår av de utklippta tabellerna här är referensorten för tätort Kristianstad. Och såvitt jag vet är det snarast i Stockholms innerstad som det funderas över förbud, inte primärt mindre orter som Kristianstad.
Lyckligtvis finns en tabell för det också! Jag ger er, i samarbete med Trafikverket, utdrag ur tabell 11.3!

asek6_tab11_3_crop

Om jag inte misstolkar alldeles påstår denna tabell att smutsutsläppen i Stockholms innerstad ska värderas cirka fyra gånger högre än i referensorten Kristianstad. Då får man en summerad utsläppskostnad, alltså just i Stockholms innerstad, för
Personbil bensin: 0,12 x 4 + 0,24 = 0,72
Personbil diesel: 0,14 x 4 + 0,19 = 0,75
(Enhet fortfarande kronor per fordonskilometer)

Ska man tro på detta är alltså bensinbilen bättre, eller mindre dålig, i Stockholms innerstad än dieselbilen – men skillnaden är inte stor. Rimligen inget som kan motivera förbud av den ena men inte av den andra.

Ännu en sak man kan läsa ur dessa tabeller, och som jag redan varit inne på, är hur smuts vägs mot CO2. Vid körning av personbil på landsbygd dominerar skadligheten av CO2 totalt över smutsutsläppen. I referenstätorten ligger CO2 fortfarande ungefär dubbelt så högt som smutsen. I Stockholms innerstad vänder det; lokalt där är smutsen ungefär dubbelt så skadlig som CO2.

En lite konstig sak med denna data är hur lite smutsigare dieselbilen anses vara än bensinbilen. Det går inte alls ihop med hur debatten i dag ser ut. Jag vet inte om det beror på att dieselsmutsen överdrivs i daglig debatt, eller om Trafikverket antagit alldeles för snälla siffror för diesel relativt bensin. Det har ju på senare tid varit en del uppståndelse kring fejkade låga utsläpp av smuts, men det har å andra sidan såvitt känt bara gällt vissa bilmärken.

Men om det när jag postat detta inlägg visar sig att dessa data är helt galna, eller att jag gravt missförstått rapporten, så har bara det varit värt skrivandet av inlägget att upptäcka.

Man kan i alla fall säga att utgående från Trafikverkets uppskattning av samhällskostnader är det inte motiverat att förbjuda dieselbilar men inte bensinbilar i Stockholms innerstad.

Till detta bör man lägga vilka effekter det skulle få på bilparken att införa en sådan restriktion. Själv kör jag ganska sällan i Stockholms innerstad, men ibland behövs det, och även om jag aldrig behövde göra det skulle jag dra mig från att köpa en dieselbil om den inte fick åka in i sta’n. Andrahandsvärdet på bilen lär ju inte bli så trevligt för mig när jag ska sälja den. Det är nog ingen vågad gissning att fler än jag skulle göra sådana överväganden. Och har man då verkligen gjort miljön en tjänst? För både landsbygd och referenstätort landade ju dieselbilen i denna kalkyl på lägre marginalkostnad än bensinbilen.

För att bli lite tjatig, jag ser det här inlägget som ett underlag mer än en slutsats. Det här är en viktig fråga både på samhällsnivå och på individnivå. Det lär behövas mer diskussion innan man – eller i alla fall jag – är tvärsäker.
Men den diskussionen bör vara saklig och kvantitativ. Jag hoppas det blir så.

[1]Dieselbilen har dock inte varit skattemässigt gynnad, sett till koldioxidutsläpp. En dieselbil har haft kännbart högre fordonsskatt än en bensinbil med samma deklarerade koldioxidutsläpp.

[2]Ett potentiellt större problem är att nyttan av biobränsle kan vara tveksam. För klimatet gör det givetvis ingen skillnad i sig om den koldioxid som släpps ut kommer från en fossil källa eller inte, en koldioxidmolekyl är en annan lik. Poängen med att elda biobränsle ska vara att man odlar nytt, som tar upp koldioxid ur atmosfären, och på så sätt ska man kraftigt minska nettotillskottet. Ett problem är tidsaspekten. Vi behöver få ned utsläppen snabbt, och om det då tar jämförelsevis lång tid att odla nytt så kommer CO2-upptaget för sent för att hindra klimatförändringarna, och då har man vunnit betydligt mindre jämfört med att elda fossilt än man tänkt sig. Detta är ett reellt problem för europeisk bioeldning, men hur det ligger till just för svensk syntetdiesel har jag inte tagit reda på.

———

Inläggets titel: ett Limited Systems Vehicle från The Hydrogen Sonata.

Skitiga händer

lördag 21 januari, 2017

Till att börja med skojade Anna Kinberg Batra bara när hon sade att hon ville lägga fram gemensam alliansbudget så snart som möjligt. Inte för att man inte kan vilja en sådan sak, utan för att om man menar allvar med det kungör man det inte för sina kollegor i Alliansen medelst sms kvällen före nyhetssläpp. Det torde vara uppenbart för alla. Den rimliga tolkningen är att hon försökte hantera ett internt problem i Moderaterna, inte rädda landet från ruin.

Med det sagt kan man absolut tänka sig att försöka rädda landet från ruin på det sättet, varpå man obönhörligen och åter hamnar i SD-problemet.
Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag skrev om senast här verkar det som (jag har nog skrivit på Facebook senare än så) i ett inlägg jag fortfarande tycker har relevans, var ett sätt att hantera SD. DÖ var inte emotionellt tillfredsställande men löste i någon mening problemet. Såhär i efterhand framstår det som att den nog ändå var körd från början, just för att den inte var emotionellt tillfredsställande.[1]
Så DÖ finns inte längre, förmodligen till regeringens förtjusning. SD finns däremot, och mitt djupa ogillande ändrar inte på det. Så vad göra?

Jag har sett vanligtvis vettiga röster hävda att eftersom större delen av riksdagen nu – inklusive regeringen och, ja, Miljöpartiet – anammat så stora delar av SD:s invandringspolitik så faller det argumentet mot att samarbeta med dem. Jag håller inte med om det. Invandringen är fortsatt SD:s dominerande intresse, och den plötsliga kantringen i deras favör kommer inte göra att de blir nöjda. Tvärtom kommer de nu driva ännu mer extrema krav.
Det kan man tycka är ett större eller ett mindre problem. Jag tycker det förra, men det är uppenbart att många lutar åt det senare.

Betyder det att man inte kan ha att göra med SD över huvud taget? Nej, det tycker jag inte. Det bör vara möjligt att göra upp med SD i enskilda frågor. Exakt vilka frågor detta skulle vara har jag ingen lista på. Det är möjligt att en sådan lista skulle bli kort. Det är också möjligt att den skulle bli lång. Men den skulle aldrig bli heltäckande.
Det är nämligen, eller bör vara, helt uteslutet att bilda regering med SD, och detta även om man är beredd att helt bortse från deras syn på invandring och integration. SD är åtminstone delvis, men uppenbart, under Kremls inflytande. De får inte ges inflytande över säkerhetspolitiken. Det är oerhört viktigt, och det lär vara omöjligt att undvika om man tar in dem i regering. De är också, tycks det, fullständigt opålitliga i rättspolitik och behöver hållas därifrån. Sedan finns det många frågor där de har knasiga och/eller fel åsikter, men säkerhets- och rättspolitiken ensamma bör vara tillräckliga skäl att vägra bilda regering med dem.

Och det skönaste vore förstås att kunna säga att nej, vi ska inte ha med dem att göra över huvud taget. Men jag är tveksam till om det håller.
Ett skäl är att jag i många år argumenterat för att SD bör avkrävas ansvar för politiska beslut. Så länge de står vid sidan kan de alltid vara martyrer, aldrig behöva ta ansvar. Är de med och fattar beslut är de också ansvariga för dem, som andra partier, och kan drabbas av missnöje över dem. Jag kan inte veta säkert att det skulle fungera, men jag vet säkert att motsatsen inte fungerat.
Ett annat skäl är rent maktpolitiskt. Den som tror att S skulle vägra ta stöd av SD bedrar sig av allt att döma. Tre exempel: Nu i dagarna lägger regeringen fram lagförslag som de vet kräver SD-stöd för att gå igenom. Före valet vägrade Löfven konsekvent att säga att han skulle släppa fram det största blocket (sans SD) till regeringsbildning – något Reinfeldt upprepade gånger sade att han skulle göra. I förra mandatperioden samarbetade oppositionen med SD för att stycka Alliansens budget.
Socialdemokraterna är framför allt oerhört fokuserade på att ta och behålla makt, vilket inte är fel i sig om man nu är ett politiskt parti. Det finns, påstår jag, absolut ingenting som tyder på att S skulle väja för att nyttja SD i sin strävan, och mycket som tyder på motsatsen. Det måste Alliansen förhålla sig till, vare sig man vill eller inte.
Skulle Alliansen på något sätt underhandla med SD skulle S (och MP) givetvis ta till de högsta moraliskt indignerade brösttoner de kan hitta. Det måste man räkna med. Men tro inte för ett ögonblick att nuvarande regering skulle hålla sig för god för att göra samma sak.

Det betyder alltså inte att man ska göra vad som helst för att få regeringsmakten. Vissa frågor bör vara uteslutna att släppa in SD på. Det kan i praktiken göra det svårt att komma någonstans. Men att vägra att ens prata med dem i några som helst frågor tror jag inte är en klok strategi, vare sig för Centern, Alliansen eller landet.

Jag är alltså centerpartist, men som alla utom de mest imbecilla förstår utan att jag behöver förklara det så låtsas jag inte representera partiet i det här inlägget. Partiets kommentar hittar du här:
Annie Lööf: ”C står fast vid sin linje”
Med lite god vilja tycker jag att den linjen är kompatibel med vad jag skriver här.

[1] Det kan tyckas nedsättande att avfärda DÖ-kritiken som emotionell, men eftersom jag trots upprepade efterlysningar inte sett någon som lyckats förklara hur man rent konkret skulle ersätta DÖ står jag tills vidare kvar vid det. Resonemanget utvecklas i inlägget jag länkar till i andra stycket.

Front rows may get wet

måndag 26 december, 2016

Jag har läst flera artiklar om Mosul-dammen, men det här som dök upp i mitt flöde är nog den mest grundliga.
http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/02/a-bigger-problem-than-isis
Utgående från den artikeln: Om/när Mosul-dammen kollapsar kan vi förvänta oss sex- eller till och med sjusiffrigt antal döda. Plus strömavbrott i kanske hela Irak. En enorm nationell katastrof.
Jag har länge tvekat att göra politik av det. Det har känts gamigt. Men ändå, mindre gamigt nu än efter ett dammbrott. Så jag gör det nu.

Brister den kommer det förmodligen inte resas krav på att vattenkraft globalt ska avskaffas. Och det är rimligt. Rätt byggd och underhållen vattenkraft är inte ett stort hot. Det vore absurt att stänga sådan vattenkraft för vad som kan hända med dammen vid Mosul. Vi behöver vattenkraft.
(Nu kommer det.) Men ni minns Fukushima va? Katastrofen där noll personer dött av strålning. Noll. En siffra som förmodligen kommer stå sig.
Men genast skulle Tyskland stänga sin kärnkraft. I övrigt tillräkneliga människor använder Fukushima som argument för kärnkraftens farlighet.
Det är så hisnande ansvarslöst. Och det pekar på (minst) två saker.
Ett: människor är usla på att bedöma risker.
Två: vi kommer inte hejda klimatförändringarna i behövlig tid. Inte när vi prioriterar så uselt.
(Detta är förresten ett skäl till varför man bör avkräva kärnkraftmotståndare som handviftande hänvisar till risker svar på precis vilka risker de tänker på, och hur de ska vägas mot andra risker.)

Där kunde ett kärnfullt inlägg vara slut, men jag hänger på ett appendix.
Mosul-dammen och Tjernobyl är på vissa sätt ganska lika. Båda fundamentalt osäkra byggen, i länder med taskig säkerhetskultur. Båda katastrofer som bara väntat på att hända ända sedan de var färdigbyggda. Och, förstås, båda väldigt ickerepresentativa för sina respektive kraftslag.
Jämför man nu förväntat antal döda dem emellan ligger Mosul-dammen någonstans hundra till tiotusen gånger högre än Tjernobyl. Alltså: vid kollaps av Mosul-dammen kan vi förvänta oss mellan hundra och tiotusen gånger fler döda än från Tjernobyl.
(Det stora spannet är förstås delvis för att vi inte har facit från Irak, men beror också på vilken Tjernobyl-siffra man använder.)
Inte för att jag vet vad ni ska med den siffran till. Mer än att förfäras. Det är ju svårt för oss att omedelbart göra något åt Mosul-dammen. Man kan förvisso hjälpa till med att besegra ISIS, och man kan tänka ut hjälpplaner ifall dammen brister.

Irak behöver givetvis el. Men frågan är om det inte tills vidare vore bättre om de eldade olja för sin el. Växthuseffekten är allvarlig, men Mosul-dammen är rimligen värre. Åtminstone om man ser oljeeldning som en interimslösning.

Även om det alltså är svårt att omedelbart avhjälpa tycker jag det är något som förtjänar viss tankemöda: I Mosul-dammen väntar hundra till tiotusen Tjernobyl.

 

Gör som Bamses farmor

måndag 28 november, 2016

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.

Att vara vuxen, en barnlek

söndag 20 november, 2016

Ännu en FB-status konverterad till blogg.

När jag gick med i Centerpartiet hade jag inte tänkt att ägna mig åt försvarsfrågor. Ändå är det så det blivit de senaste åren.
(Okej, med två småbarn är det begränsat hur mycket tid jag faktiskt kan lägga, men vi kan ju tänka på det som andel av nedlagd tid – och jag har hört att sådant ibland reder upp sig efter några år.)
Mot slutet av kalla kriget, då Sverige låg i en strategisk periferi, lade vi i runda slängar tre gånger så stora resurser på försvaret som i dag. I dag sjunker resursandelen stadigt, samtidigt som Östersjön blivit en strategisk hetzon och säkerhetsläget bedöms vara farligare än under lejonparten av kalla kriget. En liten försvarsallianslös stat i en strategisk nyckelposition lägger hälften av resurserna jämfört med vad Nato-medlemmar rekommenderas lägga – och vår andel är alltså sjunkande, inte stigande. Målen som är uppställda för verksamheten är gravt otillräckliga, anpassade för ett helt annat säkerhetsläge, och redan dessa mål är redan i dag gravt underfinansierade.

Jag tror att många, såväl ledande företrädare för regeringen som stora delar av oppositionen, inte förstår hur farligt detta är. Att man inte tänker på vilket högt spel vi spelar med oss själva.

Och jag är rädd för att när man säger att vi nu gör en historisk satsning på försvaret, då tror man själv på vad man säger.
Eller att när utrikesministern öppet behandlar försvaret som frivillig tramsverksamhet, då tror hon själv att hon är klok.

Bad things only happen to bad people?

(Och så länkades till denna artikel:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-om-hotet-svenska-forsvaret-maste-starkas/)

Kontrafaktisk Clinton

torsdag 10 november, 2016

Som tillägg till förra inlägget, vilket handlade om vad vi bör göra i Sverige efter Trumps seger: hur skulle det sett ut om Clinton vunnit? Förutom enhörningar och regnbågar alltså, och specifikt för de tre punkter jag räknade upp: ekonomi/frihandel, klimat, säkerhetspolitik.

Frihandeln skulle fortfarande haft problem. Clinton hade haft att hantera en hel del inhemsk protektionism och har inte varit genomgående frihandelsvänlig. Gissningsvis är hon inte övertygad protektionist som Trump, så det ser antagligen värre ut med Trump än det skulle gjort med Clinton, men att sitta och påstå att vi fått frihandelsbonanza med Clinton vågar jag inte göra.

Klimatet – trenden gick åt fel håll redan före valet. Ska uppvärmningen begränsas till två grader måste vi i allt väsentligt få bort de över 80 % av energiförbrukningen som är fossil. Det skulle rimligtvis kräva en massiv utbyggnad av både förnybart och kärnkraft, samtidigt som många processer elektrifieras. Ska man stanna på en och en halv grad måste vi antagligen börja plocka bort koldioxid ur atmosfären. Inget av det här håller på att hända, i alla fall inte på en tillräcklig skala. Clinton skulle varit bättre än en Trump som förnekar att problemet ens existerar, men det förändrar inte att med vem som helst av dem måste vi på allvar börja förbereda oss för ett nytt klimat.

Säkerhetspolitiken är ännu ett område där Trump är det dramatiskt sämre alternativet, men inte heller det bättre alternativet skulle låtit oss sitta med armarna i kors, och inte ens om vi gått med i Nato. Bland länderna i Nato är det i stort sett USA, Storbritannien och Frankrike som har någon större expeditionär förmåga, och ingen av dem skulle i händelse av kris kunna komma till undsättning på flera veckor. Så även med en president som inte tar sina talepunkter från Kreml och även om vi faktiskt var med i Nato så måste vi kunna klara oss själva ett bra tag.
När försvaret smälte ihop efter 90-talet lät man det ske under det uttalade villkoret att man skulle växla upp igen om det verkade behövas. Det gällde det militära försvaret och jag tror också det civila. Det skulle vara akut bråttom att göra det med Clinton som president; med Trump lär det vara betydligt värre.

Så för alla dessa tre punkter gäller att vi skulle haft ungefär samma problem med Clinton, det är bara det att de blivit värre med Trump.
Detta betyder inte att Clinton eller Trump var sak samma ur ett svenskt perspektiv. Trump får gärna överraska positivt, men det han visat upp hittills av sig själv har tydligt gjort klart att han är gravt olämplig för ämbetet. Ur ett svenskt perspektiv handlar det mindre om kvinnosyn än om utrikespolitik. Men som jag skrev i förra inlägget, vi har bara att segla efter de vindar som blåser.
Vi har jobb att göra.

Klart skepp

onsdag 9 november, 2016

Ja, jag känner också av ett svart hål i magtrakten när jag tänker på Trump som USAs president. Men vi bestämmer inte hur vinden blåser, vi har bara att segla efter den. Jag ser på rak arm tre huvudområden som Sverige måste förhålla sig till, med början omedelbart, eller egentligen för länge sedan. Utan inbördes numrering:

Ekonomiskt bakslag. En av få saker Trump varit kosekvent i under decennier är en stark protektionistisk övertygelse. Det är inte orimligt att tänka sig att frihandeln i världen nu kommer gå bakåt. Det kommer förvisso glädja mången vänsterpartist, miljöpartist och inte så få socialdemokrater, men även om det är trevligt när folk är glada kommer backande frihandel medföra dämpade ekonomiska tider.

Klimatet. Att USA de närmaste åren kommer göra bra ifrån sig på klimatområdet… nå, vi kan väl säga att om de gör det kommer det inte vara Trumps förtjänst. Detta ökar sannolikheten för att klimatet går åt helvete. Som den välunderrättade vet är det inga nyheter; vi var på väg åt fel håll redan före Trump. Men kanske kan Trump få oss att inse att vi på allvar måste förbereda oss på hur vi ska hantera en kraftig uppvärmning, och att vi – vi som i svenskar – måste ta ett särskilt ansvar för att Sverige har beredskap när klimatskiten mer och mer oundvikligt träffar fläkten.

Säkerhetspolitiken. Hand upp alla som tror att Trump vill lyfta ett finger för att avvärja ytterligare ryska härjningar i Östeuropa. Det enda Trump försökte ändra i republikanernas utrikespolitiska program till konventet var att han – framgångsrikt – skalade ned ambitionerna om hjälp till Östeuropa. Hans stab har varit marinerad i Kreml-inflytande. Han gillar inte Nato. Däremot har han en svårartad mancrush på Putin, som han försvarat i snart sagt varje läge, inklusive invasionen av Ukraina och nedskjutningen av civilt passagerarplan.
(Notera här att ett USA som inte agerar världspolis också är önskningar vi hört många gånger från väsentliga delar av den svenska politiska vänstern.)
Vi vet inte om Kreml verkligen tänker ge sig på Baltikum. Men vi vet att om de funderar på det så har de just fått den bästa present de kunde hoppas på. Och den bästa gissning vi har är att om det ska smälla i Baltikum kommer Sverige snabbt dras in – möjligen redan innan det smäller i Baltikum.
Här behöver vi inte gissa. Vi vet ganska precis vad vi behöver göra. Civilt och militärt försvar behöver stärkas, beslutsamt, mycket kraftigt, och akut snabbt. Det som saknas är pengar. Försvaret har varit kroniskt underfinansierat även sett till sin nedskalade uppgift i decennier. Försvaret är fortfarande kritiskt underfinansierat, och uppgiften behöve utökas rejält.
Inte för att jag egentligen tror att nuvarande handlingsförlamade regering kommer åtgärda detta. Speciellt inte om behovet sammanfaller med svikande frihandel. Men att inte agera är farligt.
Alltså, farligt på riktigt. Det här är inte på skoj.

Vi har haft några decennier av smörsegling. De är över nu.

Men det krävs att ansvariga inser det och rättar seglen efter vinden.

(Detta inlägg skrivs från en båt med sporadisk tillgång till internet. I skrivande stund verkar valet inte vara helt klart, men tillräckligt för att man ska kunna kosta på sig att skriva att Trump vann. Får jag fel jublar jag.)

Pest eller tårta

onsdag 2 november, 2016

I skrivande stund pekar vissa mätningar på att Trump knappar in på Clinton. Det mest troliga är fortfarande att Clinton vinner, men det är svårt att vara lika säker på det som för bara en vecka sedan.
Inte för att vi i Sverige kan göra så mycket åt det; inte många av oss har rösträtt i amerikanska presidentvalet.
Vad vi kan göra något åt är dock våra egna säkerhetspolitiska vägval. Och vad har vi valt?

Vi har till att börja valt att inte gå med i Nato. Vi vet också ganska väl varför vi gjort det valet. Det handlar i grund och botten om flera partiers, framför allt Socialdemokraternas, inre våndor. Argumenten som framförs officiellt mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller explicit ingår i detta argument att Nato styrs av USA. USA har dessutom kärnvapen, och sådant ska vi inte beblanda oss med, och USA usch Vietnam.

Så vad gör vi i stället?
Vi ingår några bilaterala samarbeten, inte minst med… USA.
Eftersom regeringen ändå inser att det är oslugt att stå helt ensam.
Och eftersom USA är en viktig militär aktör bland de västliga demokratierna.
Men inte Nato, eftersom… USA.
Okej.

Vad händer om Trump vinner? Det vet ingen. Kanske inte Trump heller. Men han beundrar öppet Kreml, upprepar snart sagt dagligen Kremls propagandapunkter (om han gör det för att han tror på dem, av ekonomiska skäl eller något annat, det vet vi inte), föraktar demokratins spelregler och är allmänt instabil. Ett USA med Trump vid makten kan vi inte förlita oss på. Men där har vi placerat oss.

Men vad händer med Nato då, om USA får en president som vill vända Nato ryggen? Det vore ytterligt illa. Men Nato styrs inte av USA. Överst i Nato sitter en norsk socialdemokrat. Givetvis har USA stort informellt inflytande i Nato, men Nato är en konsensusorganisation, inte en amerikansk lydstat, och Nato omfattar andra kapabla stater än USA.
Jag har i jobbet varit på några Nato-möten. Dessa var, ska kanske förtydligas, på låg nivå i ett visst hörn av Nato. Jag vill ändå påpeka att mötena inte bestod i att man lyssnade på USA:s predikan. USA var inte ens med på dessa möten, om jag minns rätt. Det var i stället ett antal stater som försökte komma fram till hur man skulle samarbeta på bästa sätt.

Men det kan vi förstås inte vara med i, för USA har kärnvapen och USA usch Vietnam.
I stället chansar vi på att Trump inte vinner.

Ett sådant val är inte vad jag tror det kommer exemplifieras med när jag i ordboken slår upp ”stabilt”.

Temperaturstegring

söndag 16 oktober, 2016

Igår (den 15 oktober) har Stockholmscentern haft höststämma, under vilken man öppnade kandidaturerna till kommun, landsting och riksdag för nästa mandatperiod. Det var – som ofta inom Centern, även folk utifrån anmärker ofta på detta – en trevlig tillställning, med ett antal sidoaktiviteter.

En av dessa var att nya medlemmar skulle få chansen att öva sig på att tala i talarstol, och för att underlätta detta hade jag och några till ombetts att ställa upp som harar. Alltså, att från talarstolen prata i ett par minuter om vad som helst. Jag sade ungefär det här, vilket också är min huvudsakliga motivering till att skriva det här inlägget.

Givetvis – ska man arbeta för seger.
Men att ha en plan B kan också vara en klok strategi.
Det gäller alldeles särskilt för klimatförändringarna. Givetvis är det viktigt att arbeta för att hejda de av mänskligheten orsakade klimatförändringarna. Men tittar man på vad exempelvis FN:s IPCC-panel skriver, om man tittar på vad vi – vi som i mänskligheten – skulle behöva göra, och vad vi verkligen gör, så framgår att det är generande osannolikt att vi faktiskt kommer hejda klimatförändringarna.

Vi skulle förmodligen, rent tekniskt, kunna göra det.
Men vi kommer antagligen inte göra det.

Vi måste därför ta vårt politiska ansvar så att vi inte står oförberedda när effekterna hör av sig på allvar. Det är på vissa sätt en global fråga, men den är också lokal, och vi har förstås ett särskilt ansvar för Sverige.
En av de första grejerna att reda ut är: vem gör vad? Vem är ansvarig för vilka typer av åtgärder? Och vem har mandat att säga åt någon annan att göra saker? Har vi ingen struktur i det är det svårt att komma vidare.

Lika lyckligtvis som självklart är jag inte först med att tänka det här. SMHI har redan ett visst sammanhållande ansvar, och inte minst pågår det redan en utredning som ska svara på många av de här frågorna. Den ska vara klar tidigt nästa år.
Men det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. En utredning kan vara hur bra som helst; om den sedan bara arkiveras betyder den ingenting. Det måste finnas en politisk vilja och beredskap att ta hand om resultaten.

Jag tycker att Centerpartiet bör uppbåda både den viljan och den beredskapen. Det betyder inte att vi slaviskt måste anamma allt utredningen säger, men vi ska inte bli överraskade när den kommer, utan vara beredda att uppvisa ledarskap i en fråga som alltför snart kan bli väldigt viktig.

Tack.

En övrig notering från dagen är att det under dagen från talarstolen restes förslag om centerpartistiskt valvinst, vilket av församlingen mottogs försiktigt positivt.

Och ja. Jag har för avsikt att kandidera, åtminstone till riksdagen. Jag lär få anledning att återkomma om det.