Liberalerna (partiet) har inte stått pall mot SD-trycket och jag saknar förtroende för att de ska göra det framöver. M och KD saknade jag redan tidigare förtroende för i den frågan. Det är långt till nästa riksdagsval, men det känns väldigt långsökt att rösta på något av Tidöpartierna. Nå då är väl saken i huvuddrag klar? Bara att välja ett av de andra riksdagspartierna.
Nja. Det är ju det här med klimatet. Och energin.
(Det här är ytterligare ett inlägg jag skrev i stort sett klart för veckor sedan och sedan har det blivit liggande, men jag tycker det står sig än.)
Vår nuvarande regering får regelbundet hård kritik för sin klimatpolitik. För inte så länge sedan från Klimatpolitiska rådet, och i dag den 6 maj från Finanspolitiska rådet. Det är i viss mån berättigat. Och ändå har den en bättre klimatpolitik än oppositionen. Det är inte ett högt betyg för regeringen, det är ett lågt betyg för oppositionen. Men hur kan jag tycka det, när utsläppen beräknas öka?
Det hänger helt och hållet på vad som är långsiktigt hållbart. Mycket av vad som gör att utsläppen nu beräknas öka hänger på minskad reduktionsplikt i drivmedel. Men att hög generell reduktionsplikt åtminstone på medellång sikt är resursmässigt ohållbart har vi vetat länge.
Vad regeringen faktiskt har är åtminstone början till en plan för kraftigt ökad elproduktion. Svensk klimatpolitik kan inte vara enbart elproduktion, men det är en stor och nödvändig del. Grundproblematiken som jag beskrev strax före senaste riksdagsvalet kvarstår. Då skrev jag så här:
Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att
Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.
Jag ska inte skriva allt jag redan skrivit en gång till. I det här inlägget från förra året skrev jag om några delar av klimatpolitiken. Nyligen, med anledningen av kritiken från Klimatpolitiska rådet, skrev Simon Wakter om den, i linje med mitt inlägg: https://timbro.se/smedjan/det-klimatpolitiserade-radet/ Jag vet att några som kan tänkas läsa det här inlägget inte hyser så varma känslor för Timbro. Simon är dock utomordentligt kunnig och inte en Timbro-broiler. Det är en lång men läsvärd artikel.
Vad det kokar ned till, vare sig man orkat läsa de länkade texterna eller inte, är att elproduktionen är absolut nödvändig för vår klimatomställning. Det är ett gigantiskt infrastrukturprojekt som ska vara klart om ungefär 20 år. Då måste man ha något som liknar en plan, och en realistisk sådan.
Regeringen har valt att ha kärnkraft som bas i expansionen. Det går inte jättefort att bygga kärnkraft och det är inte jättebilligt. Men det är inga direkta tekniska konstigheter och ett elsystem baserat så är relativt okomplicerat. Det är en realistisk ansats, med kostnader man i alla fall kan göra prognoser för. Och det är inte ens en svår plan att ta fram! Visst, det krävs en hel del administrativt fotarbete och det håller man också på med, vilket den som håller ögonen öppna kunnat se. Men ansatsen är enkel.
Hur ser oppositionens plan ut då? Nejmen de har ingen plan. För säkerhets skull, igen: de har ingen plan. De hade ingen plan under förra mandatperioden, de har fortfarande ingen. Jag påpekar än en gång att Centerpartiet på sin partistämma 2021 explicit sade att någon plan vare sig var nödvändig eller möjlig. (De kanske håller på att ändra sig men det går inte fort.) Det närmaste Miljöpartiet kommer är att säga att det ska lösa sig med [ospecificerad] smart teknik. Det är inte en plan, det är en from förhoppning. V och S är inte märkbart bättre. Det är alltihopa direkt oseriöst. Det är också farligt.
Antag nu att jag har fel här. Det kanske visst finns minst en plan att hitta hos oppositionen. Nå, då borde det vara enkelt att peka på den. Men nej, det är inte någon slump att det aldrig finns en kvantifierad plan att hänvisa till.
Det här borde egentligen vara lätt för oppositionen att lösa. Antingen har man egentligen en plan som man bara behöver skriva ned och skicka ut. Print, send, klart. Eller så har man inte det, och då är det bara att kopiera regeringens plan och låtsas att man varit för den hela tiden. Det vore inte första gången som i alla fall S kovänder så varför inte? Det borde inte stå i direkt strid med några grundläggande principer. Man kan se till att det byggs kärnkraft och ändå tycka att konflikten mellan arbete och kapital är den överlag viktigaste frågan. Eller för den delen, om man är centerpartist, ändå tycka att individen är samhällets minsta enhet. Problem uppstår bara om ens grundläggande princip är att kärnkraft i sig är ond och att detta är viktigare än klimat och energiförsörjning.
Okej det är inte helt sant. Man kan också ha problem om ens parti historiskt varit motståndare till kärnkraft och nu är det jobbigt att ändra sig. Men hur många decennier ska vi vänta på det? Min sympati för den sortens problem är numera exakt noll.
Observera här att existensen av en realistiskt långsiktig plan är regeringens enda trumfkort, och det är ett trumfkort som vore lätt att kopiera och neutralisera. Regeringen har fått kritik för att man är dålig på klimatåtgärder som ger effekt på kortare sikt och ja, den är i alla fall inte bra på det. Så har man några sådana åtgärder, som också är hållbara på lite sikt, och kan tänka sig att sno den långsiktiga planen, ja då är saken klar.
För andra gången på kort tid har vi här ett inlägg jag började skriva för länge sedan och som sedan hunnit bli delvis omsprunget. Det mesta här skrevs i juli och tar inte hänsyn till allt som hänt sedan. Men jag tror det kan vara läsvärt ändå, ok? Inte heltäckande men ändå läsvärt?
Jag har upprepade gånger sagt att jag kommer döma den här regeringen, verkligen inte enbart, men tungt på hur de lyckas på energi- och klimatområdet. De har också fått mycket skäll för sina insatser därstädes. Det här inlägget kommer inte gå igenom allt som hänt och inte hänt; jag tänker titta först på ett par punkter som uppmärksammats, och sedan på vad jag ser som det viktigaste. Ett genomgående tema tror jag kommer bli: it’s complicated.
Det är ett långt inlägg, under flera underrubriker. Förslag: läs en del om dagen?
Borttagen miljöbilsbonus
Regeringen tog snabbt bort miljöbilsbonusen, som exempelvis gav 50 kkr i återbäring om man köpte en elbil (givet vissa villkor). Efter att den togs bort har tydligen miljöbilsförsäljningen dykt kraftigt. Är inte det dålig klimatpolitik? Tja, kanske.
Som enkelt räkneexempel antar vi att en ny fossilbil under sin livstid släpper ut 30 ton koldioxid under körning. För att spara 30 ton CO2 (förenklat ja jag vet) betalar staten 50 kkr. Det är närmare 1700 kr per ton, vilket är storleksordningen dubbelt så mycket som priset på utsläppsrätter inom EU ETS. På så sätt var elbilsbonusen ett ineffektivt sätt att minska utsläppen.
Mot detta kan flera saker invändas. Till att börja med prisutvecklingen. När elbilsbonusen kom var den 70 kkr, och för inte så många år sedan låg utsläppsrätterna avsevärt lägre, någon enstaka hundralapp per ton. Om man gjorde samma beräkning då kunde man komma fram till att staten betalade ca 20 gånger så mycket som för utsläppsrätter. Det var absolut ineffektivt. Men på bara några år sjönk det till en faktor två. Vi vet inte precis vad som kommer hända med prisutvecklingen framöver, men elbilsbonusen ser inte ut att vara horribelt ineffektiv, och man hade alltid kunnat justera den nedåt i stället för att ta bort den.
Vidare behöver vi, utsläppsrätter eller inte, få bort fossildriften. Det kanske inte är mest effektivt att börja med personbilarna, men förr eller senare måste det göras, och att i väntan på att det ska bli bilarnas tur inte göra något åt dem alls tror jag inte är lyckat.
Talet om ekonomisk effektivitet är dessutom bara relevant om man vid ett avskaffande av premien använder de pengarna till något annat mer effektivt i stället. Grundinriktningen bör vara att få så stor CO2-minskning per satsad krona, men det bygger på att man satsar några kronor. Jag kan ha fel, men jag tror inte att något belopp motsvarande elbilsbonusen dirigerades om till något annat CO2-minskande. Om det stämmer så faller också motinvändningen att det kan finnas andra mer effektiva sätt att minska personbilarnas utsläpp; om vi inte faktiskt använder oss av något sådant sätt spelar det ingen roll om det i princip går att göra.
Sammanfattningsvis lutar jag åt att det var fel att ta bort elbilsbonusen. Men helt självklart är det inte.
Minskad reduktionsplikt
Här pratar vi om tvånget att blanda in en viss mängd förnybart bränsle (i praktiken biobränsle i dag) i bensin och diesel. Här ska jag påpeka att jag har haft en etanolbil när det begav sig, som jag alla gånger utom en tankade med etanol. När jag hade dieselbil försökte jag att alltid när det gick tanka diesel med så mycket förnybart som möjligt. Biobränslen när det är som sämst är, till följd av sin tillverkning, inte nämnvärt bättre än fossila bränslen, men det går också att göra det hyfsat klimatvänligt. Ändå är det inte givet att en stor reduktionsplikt har positiva effekter. Varför inte?
Det är mest en fråga om tillgång. Bioråvara behövs till så mycket olika saker. Vi vill göra plaster och andra petroleumprodukter av det. Vi vill använda det som drivmedel för sådant som är svårt att elektrifiera – som tunga transporter, stora arbetsmaskiner och flygplan. Tillgången på hållbart odlad bioråvara är samtidigt svårt begränsad. Det är svårt att hitta pålitliga siffror om hur begränsad, men mitt dominerande intryck är att tillgången är mycket, mycket mindre än vad vi skulle vilja ha det till, och vi kan inte räkna med att det går att skala upp sådär våldsamt mycket. Personbilstransporter är relativt lätta att elektrifiera. Ska vi verkligen lägga en massa resurser på att tanka personbilar med träd? Nej. Eller det är i vart fall tveksamt.
Lite sådär inom parentes kan vi säga att det är i vart fall bättre att tanka bilar med träd än att elda dem för att göra el. Närhelst man ser någon föreslå att biobränsle ska vara annat än en försumbar del av en framtida elproduktion, dra öronen åt er, för den personen har garanterat inte tänkt igenom saken. Alternativt har tänkt igenom saken och gör det som en del av TYDTAN, Things You Do To Avoid Nuclear.
Men vänta nu. I framtiden går kanske alla personbilar på el (eller motsvarande) och tunga transporter och flyg gå på bio (eller motsvarande). Men där är vi ju inte nu. Är det inte bra då att tills vidare ha biobränslen till personbilarna? Well, kanske. Men Sverige är inte i närheten av självförsörjande på biobränsle. Vi importerar stora mängder från omvärlden. Om Sverige, ett glest land med apmycket vegetabilier, inte är självförsörjande på biobränsle, vad säger det? Jo det säger att vårt exempel inte är globalt genomförbart, och det säger att vi mest driver upp priserna på biobränsle genom att åka runt och shoppa andra länders biobränsle (något förenklat, det är förstås inte enbart Sveriges shoppande som bestämmer priserna). För bara ett par år sedan fick region Stockholm skjuta på ambitionen att pendelbåtarna skulle gå på hundra procent förnybart, för det blev helt enkelt för höga bränslepriser. Det finns inte tillräckligt med biobränsle för att täcka behoven ens i dag, och den globala nyttan med att Sverige koncentrerar oproportionerligt mycket biobränsle till sig självt är högst tveksam.
Sammanfattningsvis: en hög reduktionsplikt skulle minska Sveriges CO2-utsläpp, men det är inte uppenbart att den globala nyttan existerar och om den gör det är den troligen dyr i onödan. Det är inte heller en långsiktig lösning. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är säker på att det var rätt att minska reduktionsplikten, men det kan mycket väl vara så. …eller så är det inte så, enligt principen att inte låta det bästa bli det godas fiende. Jag tycker det är svårt.
CCS
CCS är när man fångar in CO2 som släpps ut vid förbränning. Om det är bioråvara som bränns brukar det benämnas bio-CCS. Regeringen har uttalat någon form av ambition att ge stöd åt CCS, vilket de inte är först med. Jag minns att Centerpartiet för några år sedan ville göra väsentligen samma sak. CCS brukar få skäll för några saker.
Det sägs att CCS är dyrt. Det är korrekt. Det finns troligen inte ett business case i dag för någon form av CCS utan stöd.
Det påpekas också, för inte alls länge sedan, att man inte får räkna in CCS i Sveriges EU-mål för minskade utsläpp. Så kanske det är. Men det är ju bara trams. Det viktiga är om vi faktiskt minskar utsläpp, inte om vi plockar pinnar i poängjakten.
Det finns en del som är principiellt emot CCS eftersom det, ja hur ska man säga, inte bidrar till omställningen utan tillåter kolintensiv verksamhet. Sluta genast lyssna på folk som säger så. Minskar det utsläpp så minskar det utsläpp. Jag har vare sig tid eller tålamod med att bara ideologiskt renläriga utsläppsminskningar skulle vara tillåtna.
Grejen är att vi är måna om att hålla 1,5-gradersmålet. Men det har varit hundra procent uppenbart i ett antal år att det kommer vara omöjligt att klara 1,5-gradersmålet utan att aktivt avlägsna koldioxid, det har bara varit att kolla på kurvorna i IPCC-rapporterna så syns det direkt. Det är för sent för något annat. Följaktligen måste vi få den tekniken att fungera i stor skala. CCS är inte den mest kostnadseffektiva utsläppsminskningen i dag, men det är en teknik vi måste få på fötter.
Därför tycker jag att det är rätt att på något sätt ge stöd till CCS. Det var rätt när Centerpartiet föreslog det och det är rätt när regeringen i dag vill göra det.
Energin
Den svenska klimatutmaningen är till allra största delen i grunden en energifråga. Det rimliga receptet för att minimera vår fossilförbrukning är: elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att det finns tillräckligt med fossilsnål el. För sådant som behöver värme snarare än el, se till att det finns tillräckligt med fossilsnål värme. Sedan finns det några svåra fall, som flyg och tunga transporter, där elektrobränsle och biobränsle skulle kunna vara en del av lösningen. Men har vi fixat elektrifieringen och värmen har vi kommit väldigt långt – och omvänt, om vi inte fixar det, då har vi misslyckats totalt. Inte så att inget annat spelar någon roll, men det är det som är vår huvuduppgift.
Den fördubbling av elanvändningen som vi lite till mans antar ska ske de närmaste decennierna handlar huvudsakligen om klimatanpassad produktion. I det ingår inte de avsevärda mängder el som vore trevligt att ha för elektrobränsle, länkat strax ovan. För att ytterligare åskådliggöra proportioner, varje dygn då vi har ett underskott i södra Sverige som tvingar oss att importera 1 GW fulel från kontinenten motsvarar mellan tummen och pekfingret utsläppen från allt svenskt charterflygande till Hurghada en hel säsong. Vilket alltså händer då och då. Åter, det är inte så att utsläppen från flyg är oviktiga. Men de är inte vårt största problem.
Vidare behöver vi förstås en robust elförsörjning även när vi ska ha mer el. Det är en bärande del i vår civilisation. Hamnar vi i ett läge där vi regelmässigt måste ransonera elen har vi förlorat.
Hur ser korten ut?
Jag påstår alltså att energiproduktion i allmänhet och elproduktion i synnerhet är det allra viktigaste att klara av. De närmaste dryga 20 åren behöver vi bygga ut produktionen enormt, samtidigt som vi ersätter eller livstidsförlänger en majoritet av vad vi har i dag. Det är ett kolossalt infrastrukturprojekt som får höghastighetsjärnväg att se ut som växelpengar. Stora infrastrukturprojekt tenderar att ta runt 20 år, och det ligger också i linje med vad storskalig energiproduktion ofta tar att bygga, om man inkluderar planeringsstadiet. Det innebär å ena sidan att vi behöver sätta igång å det snaraste, och å andra sidan att det inte är ett uppenbart hopplöst företag. Det innebär också att vi måste utgå från den teknologi vi har i dag. Visst kan saker bli billigare, visst kan viss teknikutveckling ske – men vi kan inte på något sätt bygga vår plan på att någon framtida teknisk revolution sker och blir ekonomiskt och produktionsmässigt tillgänglig i tid. I praktiken har vi följande kort sammanfattade kort, i alfabetisk ordning, att spela med.
Biomassa. Planerbart. Vissa luftföroreningar. Inte så värst skalbart, som nämnts tidigare i detta inlägg är den hållbara tillgången begränsad och det finns mer angelägna saker att göra med biomassan än att elda den för el.
Kärnkraft. Planerbar och skalbar. Bidrar med flera för elsystemet stabiliserande egenskaper vilka jag inte går in på närmare i detta inlägg.
Solkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Särskilt om/när vi börjar använda luftkonditionering i större utsträckning skulle det kunna spela en viss roll, eftersom AC-behovet samvarierar med solinstrålningen. Annars är det främsta problemet med solel att när elbehovet är som störst – traditionellt kalla vintrar – producerar solanläggningar i stort sett ingenting. Så när man designar ett elsystem måste man ändå bygga annan produktion som klarar topplasten utan något solbidrag.
Vattenkraft. Planerbart, men inte nämnvärt skalbart utöver vad som redan byggts ut i Sverige. Det kan gå att klämma ut lite mer både effekt och energi men inte särskilt mycket. Även vattenkraft bidrar med stödtjänster för elnätet, precis som kärnkraft gör.
Vindkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Har liksom solel problem med att när behovet är som allra störst tenderar produktionen att vara liten. Ja det blåser på vintern men just i det kallaste vädret är det ofta svaga vindar. Dock klart bättre säsongsprofil än solel.
Lagring då? Nej. Storskalig lagring, sådan som täcker upp på tidsskalan dagar och veckor snarare än enstaka timmar, existerar inte. Sorteras i lådan ”någon framtida teknisk revolution”.
Hur behöver korten spelas?
Fortfarande med fokus på el – utgående från listan ovan kan vi se att biomassa och solel inte är något vi bör ha som dominerande element i ett svenskt elsystem. Vattenkraft är viktigt på flera sätt men är inte expanderbart. Återstår vindkraft och kärnkraft som kan expanderas mycket, och det är vad staten framöver behöver se till att det sker.
Av rent tekniska/fysikaliska skäl kommer en stor del av denna expansion behöva vara kärnkraft. Allt annat vore att ta stora risker både med vår elförsörjning och vårt klimatuppdrag. Exakt hur mycket kärnkraft respektive vindkraft som behövs går inte att veta helt säkert, men det går att göra välgrundade ansatser. Den mängd kärnkraft motsvarande tio konventionella reaktorer som regeringen för ett tag sedan talade om lär inte vara i överkant.
Vindkraft har på sistone, av flera orsaker, fått ekonomiska problem. Mer vindkraft kommer ändå behöva byggas. Staten behöver se till att det sker. Men vi har redan byggt mycket vindkraft och är vana vid det. Vi är dock inte vana vid att bygga ny kärnkraft och det finns en rad både formella och informella hinder. Min, ahem, kärnpoäng här är: det kommer vara svårt att bygga en massa ny kärnkraft, men det är helt nödvändigt att vi gör det. Det pratas ofta om att vi måste göra stora omställningar. Ja. Det är det här som är omställningen. Inte hela, men en stor del av den.
Det är inte tillräckligt att enbart bygga kärnkraft, många andra bitar måste också på plats. Men det är nödvändigt. Gör vi inte det så kommer vi misslyckas.
Och hur spelas korten?
Hur går det då? Sannerligen, jag vet inte. I Tidöavtalet var man tydliga med att kärnkraft ska byggas. Det har sedan tagits viktiga steg. Jag vet att det finns god kompetens bland tjänstemännen. Men det händer också konstiga saker, som när klimat- och miljöministern aviserade att man skulle bygga (motsvarande?) tio reaktorer, men regeringen sedan på ett opakt sätt backade från det. Vad händer egentligen? Jag vet inte.
En del sådant som behöver hända blir inte stora rubriker. Jag exemplifierar dragningen av vik GD på den här pressträffen (Youtube); inte rubrikstoff men samtidigt potentiellt något av det mest klimatmässigt viktiga på hela året. Det är vanskligt att döma klimatpolitiken endast på vad som ger stora rubriker och debattvågor. Det är också svårt att göra annat, om man inte lägger all sin fritid på att bevaka politik, vilket förstås inte är unikt för energi- och klimatområdet.
På det hela taget
Om jag ska sammanfatta, vad har vi då på regeringens klimatpolitik i det här inlägget? Något jag tror är ett felgrepp, något jag tror är rätt, något jag tycker är svårt att avgöra om det är fel eller inte. Och så den stora frågan, som på sikt kommer överskugga de andra frågorna. Där finns rörelse i rätt riktning, men det går ännu inte att säga vad som kommer bli av det.
Jag är inte beredd att instämma i vad jag uppfattar som en kör om att regeringens klimatpolitik är katastrofal. Jag är inte heller beredd att säga att den är lyckad. Jag hoppas att energisidan klarnar, och på ett önskvärt sätt, de närmaste åren. Skulle regeringen lyckas med det vore det en stor framgång och antagligen den enskilt viktigaste klimatåtgärden på många år. Om den inte lyckas med det har jag svårare att se vad vi ska med den här regeringen till.
Regeringen har meddelat att man inte kommer räkna upp skiktgränsen för statlig inkomstskatt i år. Många har tyckt saker om det. Själv tror jag att jag nu skaffat mig en hyggligt välunderbyggd åsikt.
Bakgrund: konstruktionen med statsskatt – som jag kallar det framöver – kommer från vår senaste stora skattereform 1990-1991. Ansatsen var att endast en viss andel skulle betala statsskatt. För att bibehålla andelen behöver skiktgränsen, alltså den inkomst varöver man förutom kommunalskatt också betalar 20 % statsskatt, räknas upp årligen. Uppräkningen görs med prisbasbeloppet, som i sin tur följer inflationen. Sedan lägger man på två procent för att därmed följa en normal reallöneutveckling.
Det är inte helt klart för mig varför man valde prisbasbeloppet i stället för det synbarligen mer logiska inkomstbasbeloppet, eller för den delen varför man inte uppdrog åt Skatteverket att för varje år beräkna en ny skiktgräns så att andelen statsskattare bibehålls. Men nu var det prisbasbeloppet man valde, och gränsen för statsskatt räknas vanligen upp efter samma princip som pensioner och diverse bidrag. Inga större konstigheter, det har regeringar på båda sidor blockgränsen gjort i enlighet med skattereformens riktlinjer.
När regeringen sade att man inte tänkte räkna upp den i år tyckte jag det var dumt. Det är sant att årets uppräkning skulle blivit ovanligt stor, argumenterade jag, men det ligger i konstruktionen. Andra år blir den mindre. Det får dessutom dåliga konsekvenser på sikt att inte räkna upp den. Det kommer alltid gå att hitta någon orsak till att man inte ska höja skiktgränsen just i år, vilket år det än är. Motiveringen från regeringen var också slapp, i stil med ”nämen ni vet ju hur dyrt allt blivit”. Men om man inte höjer skiktgränsen kommer fler och fler, vartefter de nominella lönerna ökar, att komma över gränsen för statsskatt. Till slut kommer samtliga löntagare ha en marginalskatt på 50 %, och ett tag senare kommer den genomsnittliga löneskatten närma sig 50 %. Det är en målsättning man kan ha, men jag tror att det vore dåligt.
Om det låter överdrivet tillåter jag mig att påpeka att när skiktgränsen infördes vid skattereformen låg den på en årsinkomst på 170000 kr (pdf-länk till regeringsdokument från slutet av 90-talet). Det vill säga, inkomster över ca 14000 kr/månad beskattas med 50 %. Det skulle vara något i dag va?
Andelen skattskyldiga som år 2023 betalar statlig inkomstskatt uppskattas till 11 procent, vilket är den lägsta andelen sedan skatten infördes 1991. Med en pausad uppräkning uppskattas andelen i stället uppgå till 13 procent, vilket är den näst lägsta nivån sedan införandet. Nivån är mer jämförbar med andelarna på 13–18 procent som har varit gällande under de senaste 20 åren. Om skiktgränsen hade räknats upp enligt gällande regelverk uppskattas andelen skattskyldiga som betalar statlig inkomstskatt uppgå till ca 9 procent 2024.
Vill man hålla sig till en konstant andel som betalar statsskatt är det alltså rätt att avstå uppräkning i år. Principen för uppräkning har hållit någorlunda men det har ändå glidit iväg en del. Då får man väl göra sådana här justeringar ibland.
Sålunda säger jag nu att det, för att iaktta principerna kring skattereformen, är rätt att inte räkna upp skiktgränsen i år.
Det är en åsikt man kan beskylla för att vara teknokratisk. Jag försvarar inte någon moralisk princip eller tar någon särskild hänsyn till omständigheter i omvärlden; jag försvarar en trettio år gammal skattereform. Ja det ligger något i det. Och jag tycker det är dags för en ny skattereform. Men nu var det avsteget från principen jag i första hand reagerade mot, och då är det logiskt att omvärdera när det visar sig att principen snarare upprätthålls på detta sätt.
Ett antal personer har framfört att det vore bra om skiktgränsen höjdes rejält eller om statsskatten sänktes eller rentav avskaffades. Det kan vara så att de har rätt. Min förståelse är att det finns rätt bra forskningsstöd för att en avskaffad statsskatt på sikt till stor del skulle vara självfinansierande. ”På sikt” och ”till stor del” är dock viktiga ord här. Jag tycker förvisso att det är något i sig gott med sänkta löneskatter, men i min socialliberala tillvaro (ja jag har kommit fram till att jag tror socialliberal är en etikett som passar mig) blir det en komplicerad avvägning med vilka skatter som är mest angelägna att sänka först, eller för den delen vilka andra behov som kan vara mer angelägna. En grej som att ta bort statsskatten tror jag görs bäst i en ny stor skattereform, och det är ett helt annat djur än om man ska räkna upp en skiktgräns enligt praxis eller inte.
Slutligen en not för den skatteintresserade: när man pratar om antalet procent som betalar statsskatt här pratar man om procent av de skattskyldiga, vilket är alla som betalar någon form av inkomst- och/eller kapitalskatt, som exempelvis barn som betalar ränteskatt. Det är avsevärt fler än vad man normalt tänker på som löntagare. Hur det ser ut i år har jag inte hittat på en snabbgoogling, men så här såg det ut på 90-talet enligt första länken ovan.
Det vill säga, när någon säger något tvärsäkert om hur stor andel som betalar statlig inkomstskatt, kom ihåg att andel av vilka kanske inte är samma vilka som du tänker på.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för På marginalen
Jag tycker det är för sällan jag läser något om spelet The Chaos Engine, så här kommer några rader om det, av stor betydelse för den som uppskattar gamla dataspel, av något mindre betydelse för andra.
Spelet släpptes till Amiga 1993 och gjordes av The Bitmap Brothers, vilket var en spelmakare med högkvalitativt rykte. Det släpptes senare till en rad andra plattformar men jag skulle tro att den första versionen är den bästa. Det är ett shoot-em-up sett lite snett ovanifrån, inte ett nytt koncept. Men en rad saker gjorde det speciellt. Till att börja med settingen, ett steampunk-England överväldigat av monster. Jag blir glad av steampunk! Vidare, i en oordnad lista:
Musiken. The Chaos Engine var tidigt ute med dynamisk musik, som ändrar sig beroende på vad som händer i spelet. På många nivåer läggs till exempel en extra slinga in när man är nära utgången. Det gör en hel del för spelkänslan.
Ljudeffekterna. Det är svårt att peka på något enskilt, men ljudeffekter och samplingar var ovanligt välgjorda och passade perfekt in i stilen. Att höra ”node activated” när man, eh, aktiverar en nod är tillfredsställande.
Grafiken var bra för sin tid och har klarat tidens tand bra. Det var då inte uppenbart vilka av 90-talets spel jag 25-30 år senare skulle tycka funkar grafiskt i dag också, men det här är ett av dem. På en Amiga 500 hade man i praktiken bara 32 färger samtidigt (speciallägen oräknade) vilket i detta fall ledde till att utvecklarna använde en dämpad färgpalett som passade spelet utmärkt. Senare släpptes versioner med 256 färger som var mer färgglada. Jag tycker spelet blev sämre av det. Jag lutar åt att det upplevs bäst lite grått och gärna lite dimmigt som det blir på en tjock-tv med scartkabel.
Nivåerna är labyrintiska, med passager som öppnas och stängs. Det känns inte som att man bara tar sig från A till B. En del nivåer har flera utgångar, vilka leder till olika startpositioner på nästa nivå.
Man spelar inte ensam. Antingen är man två spelare som hjälps åt, med två figurer med olika förmågor, eller så låter man datorn spela sin medhjälpare. Och medhjälparen är faktiskt kompetent, inte bara ett irritationsmoment. Ingen självklarhet. Att spela två tillsammans är extra kul.
Tempot är högt men kan ändå styras någorlunda av spelaren. Ingen timer som tickar, ingen skärm som scrollar av sig själv.
Det är en förvånande mängd olika fiender man stöter på. Jag kommer inte ihåg hur många disketter spelet var på, men det var inte många.
Rent tekniskt – detta stycke kan hoppas över av den som inte tycker sådant är kul – är det flera saker jag tycker är förbluffande. Hur fick de det här att rulla på en dator utan hårddisk och med 1 MB minne, inklusive grafikminne? Rätt stora levlar, många olika fiender, dynamisk musik och en hel del ljudeffekter. Dessutom på Amiga 500, som visserligen hade en del specialchip och var finurligt uppbyggd, men som ändå bara hade en Motorola 68000-CPU på 7,14 MHz. Jodå ibland segade det ned men för det mesta flöt det på bra. Spelet togs fram av ett team på ett tiotal personer. Jag vill kalla det en bedrift.
Jag rankar The Chaos Engine som ett av de två bästa 2D-action-ösen jag spelat från den perioden, med hetsigt steampunkig stämning. Min bedömning är att det håller än i dag. Man kan få tag på det i dag! Det finns att köpa på både Steam och GOG, tyvärr då den färgglada versionen. Det var ösigt 1993, det är ösigt 2023. Tyvärr(?) är det också svårt. Spela gärna ett tag men skäms inte för att sedan leta upp någon fuskkod.
På Youtube finns en longplay där en påfallande skicklig spelare drar igenom hela spelet på en dryg timme utan att dö en enda gång – och han gör det i den snygga, färgfattiga versionen! Jag länkar den här nedan. Om du inte är lika entusiastisk som jag orkar du inte titta igenom hela. Men har du läst hit rekommenderar jag att du kollar på värld 2-1 som illustrerar det mesta av vad jag skriver ovan. Länken är tidsstämplad där, eller rättare sagt då spelaren uppgraderar sina protagonister inför nivån, och nivån tar ungefär fem minuter. Vid cirka 25:25 börjar den extra musikslingan som signalerar att man är nära utgången; en musikslinga som skiljer sig mellan olika världar.
The Chaos Engine
Vilken retronjutning va!
Det är möjligt att jag går för långt här, men jag kan tänka mig att om The Chaos Engine släpptes i dag som indiespel, kanske med några moderniseringar, skulle det kunna få hyggliga omdömen. Det vore starkt jobbat av ett spel som fyller 30 i år.
…och vilket är då det andra 2D-action-öset från perioden jag håller högt? Det är Super Probotector till SNES. Jag kanske får feeling och skriver om det någon gång.
Under lång tid arbetsvägrade S-MP-regeringen gällande tillstånden för hantering av använt kärnbränsle, vilket medförde en reell risk för att kvarvarande reaktorer inom ett fåtal år skulle behöva stänga, vilket i sin tur skulle lett till kollaps av mycket av vad vi kallar samhälle. Jag var mycket kritisk mot Centerpartiet – som jag då var medlem i – som vägrade agera för att tvinga regeringen att ta itu med frågan. De hade kunnat agera men de vägrade. Jag ifrågasatte vad C egentligen tänkte att de skulle ha sina riksdagsmandat till. Vad hoppades de uppnå, och till vilken kostnad?
Det är inte exakt samma situation, men samma fråga kan riktas till nuvarande regering. Ledande SD-företrädare har åter varit ute och likställt Pride med pedofili, samt kopplat pedofili till talman och regering. Det är, milt uttryckt, inte första gången SD är igång med böghat. Men nu är de regeringsunderlag. Med reservation för att jag kan ha missat det, jag har inte sett statsministern reagera offentligt. Det är möjligt att bestämda ord sägs bakom stängda dörrar, men det räcker inte. När SD säger sådant offentligt måste regeringen agera offentligt.
Om SD får komma undan med sådant kommer de förstås bara fortsätta, och eskalera. Ur regeringens synvinkel finns en risk att SD sänker regeringen om den säger ifrån ordentligt och offentligt. Men regeringen bör fråga sig: vad är det de vill uppnå med sin regeringsmakt och sina riksdagsmandat, och till vilken kostnad?
Jag drog slutsatser av Centerpartiets ovilja att agera. Jag kommer dra slutsatser även av nuvarande regerings agerande.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för The Right Stuff
När Tidöavtalet var nysläppt tänkte jag att okej jag ska faktiskt läsa det och så dokumentera vad jag tycker. Jag läste det, började skriva, och sedan kom först något emellan och sedan något annat och tiden gick och nu sitter jag här tre kvartal senare med ett utkast jag aldrig kommer avsluta som jag tänkt. Men i stället för att bara slänga det justerar jag ambitionen för omfattningen. Längst ned i inlägget sparar jag det lilla jag hann skriva, men i övrigt går jag från att fiska större delen av avtalet till att översiktligt stämma av det mot den lista på L:s röda linjer jag nedtecknade inför valet. Tycker jag att de hållit dessa linjer i avtalet?
Den första punkten, ”Asylrätten måste värnas”, tycker jag inte att de har hållit. Det var vad jag hann detaljgranska mest i höstas (se nedan), och här letar man efter sätt att ta bort rättigheter så långt det bara är möjligt, OCH man vill dra ned antalet kvotflyktingar. Nej, det är inte att värna asylrätten. Det går inte att med någon hederlighet hävda.
Följaktligen kan jag redan här konstatera att det jag valde att lita på skulle hållas av L inte har hållits. Resten av de röda linjerna tror jag inte berörs lika mycket i Tidöavtalet, men att överträda asylrättslinjen gick fort.
Finns det något förmildrande i Tidöavtalet?
Ja. Avsnittet om energi och klimat är faktiskt rätt bra. Det är uppenbart starkt influerat av L:s plan för klimat och energi (pdf, ca 50 sidor). Och vad mer är, det är tokviktigt. Vi har i praktiken inte haft någon plan för vare sig energi eller klimat tidigare. Detta är inte tillräckligt, och jag går inte in på detaljer i det här inlägget, men det är mer av en början än vi haft tidigare. Sett ur mitt perspektiv är det en mycket stor del av denna regerings existensberättigande.
Finns det någon slutsats?
Ja, vad är min sammanfattning om regeringen? Var det rätt att chansa på L?
Jag har inget enkelt svar på det. Å ena sidan: de har inte hållit sina röda linjer. De har gått med på skrivningar – se nedan – som ingen borde gå med på. Å andra sidan: det finns en ansats till en plan för energi och klimat. Som jag redan skrivit flera gånger, bland annat i senast länkade inlägget, det är ingen lyx. Det är något vi måste ha, och jag såg inga tecken på att det var på gång från den andra politiska planhalvan.
Jag kan inte utvärdera det med ett enkelt rätt/fel. Det är till stora delar samma ekvation som före valet: vad man än väljer blir det omöjligt dåligt på ett eller annat sätt. Att L gick med på Tidöavtalet gör att nedsidan på utfallet är värre än vad jag valde att lita på att det inte skulle bli. Självklart kommer det vara en faktor när jag nästa gång ska rösta. Vad som händer med energi och klimat under resten av mandatperioden kommer vara centralt för om det var någon vits med den här regeringen.
Här nedan, vad jag hann skriva innan jag gick på grund
En (1) person har bett mig skriva något om Tidöavtalet, och okej, det är väl en logisk uppföljare till mina två inlägg inför riksdagsvalet. Det här inlägget kommer förutsätta att man läst dem, eller åtminstone skummat dem. Det är kanske inte realistiskt men så får det bli.
Jag har läst – nå, omväxlande läst och skummat – Tidöavtalet som kan hittas exempelvis här (pdf). Avsikten är inte att kommentera allt, dels för att det här inlägget då skulle bli längre än själva avtalet, dels för att jag på många områden inte har tillräcklig kunskap för att säga något relevant. Jag kommer koncentrera mig på
Saker som sticker ut. Alltså inte bara ”här byter politiken inriktning på ett ganska normalt sätt” utan när det är mer ”vad fan är det här”, med visst fokus på sådant som luktar SD-skit, men även sådant jag bara råkar reagera på.
Energi och klimat, eftersom det är viktigt för mig och jag skrivit om det tidigare. Det är viktigt för er också btw, även om ni inte vet om det.
Hur har L, att döma av avtalet, hållit de linjer jag räknade upp i förra inlägget? Med närliggande frågor.
Jag börjar dock med ett par saker som inte finns med i avtalet, nämligen säkerhets- och utrikespolitik. Det väljer jag att tolka optimistiskt. Två av de starkaste skälen till att det vore jättedåligt att ha SD i regering är att de är fullständigt opålitliga inom säkerhets- och utrikespolitik. Såvitt jag kan se finns här – undantaget EU-frågor som rör avtalets samarbetsområden – ingenting om att SD ska vara med och besluta i dessa politikområden. Förhoppningsvis kommer de inte få mer känslig information än om det inte blivit något avtal.
Tar jag sedan de saker som faktiskt står i avtalet – det är inte den ordning det är skrivet i, men jag börjar med dess migrationskapitel.
Migration och integration
Här finns mycket att hämta, även om man räknar bort sådant som bara var att vänta från partier som vill minska invandringen. Det som jag tycker omedelbar mest sticker ut är en punkt på s 34:
En utredning ska genom en genomlysning av svensk rätt i förhållande till EU-rätten ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.
Den andan och instruktionen är genomgående för kapitlet och nejmen det där går ju inte. Det där ska inte finnas i en regeringsöverenskommelse. Det är inte en acceptabel målsättning att ha. Rätt svar är ”nej”. Man kan föreslå åtgärder vars effekt är inskränkningar i rättigheter, men att ha det som övergripande syfte – nej. Det gäller rätt till tolk, rättsligt biträde, materiella mottagningsvillkor – allt.
Nå, jag skrollar ändå tillbaka till början av kapitlet för att lyfta fram det i övrigt mest anmärkningsvärda. Alltså inte allt jag har invändningar mot.
Införa en förstärkt möjlighet till att omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation, undersökning av bagage vid inre utlänningskontroll. Möjlighet att ta DNA-prov vid inre utlänningskontroll bör utredas.
Jag är osäker på vad inre utlänningskontroll egentligen betyder, men här går varningsklockorna igång för godtyckliga och grova integritetskränkningar. Ah just det, polisen ska ha ”kvantifierbart mål” för bland annat detta, vilket jag läser som en kvot för hur många man ska vända ut och in på.
Permanenta uppehållstillstånd ska utmönstras och
En utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas, till exempel genom att med en tidsfrist ge berörda uppehållstillståndsinnehavare realistiska möjligheter att erhålla medborgarskap.
Oookej. Det låter väldigt retroaktivt för att vara lagstiftning tycker jag.
Vi ska sänka mängden kvotflyktingar till 900 per år, ca en femtedel av i dag. Det tycker jag är anmärkningsvärt eftersom just kvotflyktingar tidigare framhållits som några man ska prioritera att ta emot.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Tidöavtalet
Efter lång tvekan har jag både fattat ett beslut om hur jag ska rösta i riksdagsvalet och bestämt mig för att motivera det i det här inlägget. Om inte annat kan det bli en dokumentation som jag sedan kan gå tillbaka till för att se om jag hade tolkat läget korrekt. Inlägget är en direkt fortsättning på förra inlägget där jag drog upp mina huvudsakliga riktlinjer. I det här inlägget kommer jag förutsätta att man läst det förra. Och jag pratar alltjämt bara om riksdagsvalet här, för region och kommun dominerar andra överväganden.
Rangordning av katastrofer
Det här är ett val som präglas av skademinimering. Jag har tre saker jag ser som dimensionerande det här valet, utan att för den saken påstå att det bara är dessa tre saker som är viktiga; det är det inte.
SD i regering
Att ha SD i regering är den katastrof jag rankar högst. Jag är fortfarande övertygad om att SD, om de gavs chansen, aktivt och medvetet skulle börja montera ned den liberala demokratin. Det skulle de inte kunna göra obehindrat i en koalition, men de skulle fasen försöka, och de skulle vara med och hålla i det säkerhetspolitiska och rättspolitiska rodret. Det får bara inte hända. Och det är alltså innan vi ens börjat tala om deras migrationspolitik, för att bara nämna något.
Energi/el och klimat
Även här står sig den tidigare bedömningen väl, och/men kan utvecklas något. Att vi har en akut elkris har nog alla märkt. Grundorsaken till den svenska delen av den krisen är inte Rysslands krig mot Ukraina – kriget har förvärrat situationen men inte orsakat den. Grunden är att vi plockat bort planerbar produktion i sådan omfattning att nätet blivit farligt instabilt; jag kan inte skriva i detalj om det, för då blir inlägget extremt långt. I stort sett allt jag sett stärker min uppfattning att partierna till vänster över huvud taget inte förstår problemen. MP prioriterar fortfarande att plocka bort kärnkraft framför allt annat, och Bolund hänvisar explicit till den beryktade så kallade Stanford-rapporten, vilket i saklighetstermer närmast är att jämföra med rent antivaxxeri. V känner inte till skillnaden mellan elproducent och elhandlare och svamlar om storskalig vätgaslagring, vilket är att betrakta som fria fantasier. S har börjat mumla mot slutet av valrörelsen men har hittills verkat för att skjuta energiförsörjningen i sank, ansvariga ministrar ger inte sken av att förstå sina sakområden och S ger just inga besked alls. Och C, ja… en del inom C säger att man visst är för kärnkraft men det är helt enkelt inte sant (vilket inte är samma sak som att den som säger det ljuger). I allt väsentligt kvarstår min bedömning från när jag lämnade C.
Det finns inget sätt att omedelbart lösa elkrisen, som är en fysikaliskt grundad kris. Den är politiskt orsakad men kan inte lösas med bara politisk vilja. Vad man däremot kan göra är att politiskt se till att det börjar vidtas åtgärder som kan lösa de fysikaliska problemen. Det kommer ta tid, men desto viktigare att komma igång fort. Och jag ser alltså inga som helst tecken på att det kommer hända med VMPSC vid rodret. De verkar inte ens förstå vad problemen handlar om och de kommer inte att börja lösa dem. Det finns naturligtvis personer i dessa partier som förstår, men av detta syns i stort sett ingenting när man tittar på hela partiets kurs. Vill man läsa mer men ändå översiktligt om partiernas inställning finns en sammanställning i tidningen Energi.
Jaha, varför är detta så farligt då? Kan vi inte bara leva med lite höga elpriser ett tag?
Det är farligt av två skäl.
Dels för att om vi inte kan förse oss med enorma mängder fossilsnål el har vi inte en chans att klara klimatmålen. Det räcker inte att bara ha en massa energi, men det är en nödvändighet. Får VMPSC fortsätta i enlighet med sina övertygelser är det fullständigt uteslutet att vi klarar det. Finns inte en chans. Vad jag menar är inte att vi bara ska bygga kärnkraft, men mer planerbar och stabiliserande energi är en förutsättning för att kunna bygga mer vind och sol; nätet fungerar inte annars. VMPSC har ingen fungerande plan för hur vi ska klara klimatmålen och det finns inga tecken på att de kommer skaffa sig en.
Dels för att det inte är fråga bara om lite höga energipriser. Nätet är alltså redan i dag farligt instabilt. Det orsakar enorma samhällsekonomiska kostnader, och fortsätter vi på inslagen riktning är roterande strömavbrott inte ett skräckscenario utan mer av ”jamen lite roterande strömavbrott är väl inte så farligt ändå jämfört med alternativet”. Det går inte att utesluta ett kollapsat nät, och för att hårdra det lite, men bara lite, har vi inte el så har vi inte något samhälle. Alla frågor om välfärd, skola, försvar blir irrelevanta. Men även om en kollaps undviks kommer vi gå mot alldeles äkta fattigdom om vi fortsätter så här. En sådan utveckling är dåliga nyheter för den som vill se en demokratisk utveckling – eller för den delen någon form av välstånd. Vi bara måste ha leveranssäker och ekonomiskt rimlig el. Vi har kunnat ta det för givet länge, men det är inte så längre, och det är inget som kommer ordna sig automatiskt för att det vore dåligt om det inte ordnade sig.
Inget av det här kommer gå att ordna snabbt, men vi kan inte sitta en mandatperiod till utan att börja lösa det. Vi måste åtminstone visa att vi har en fungerande modell och jobbar på att implementera den. Gör vi inte det kan vi till ovanstående faror lägga ett stort frågetecken för vår uthållighet i stödet till Ukraina.
SD i budgetsamarbete
Den tredje dimensionerande frågan. Jag har i en bunt år argumenterat emot ett budgetsamarbete med SD, vilket beskrivs i föregående post. Jag vidhåller att det är en dålig idé, och dessutom en motbjudande sådan. Men det behöver inte vara lika katastrofalt som vare sig SD i regering eller att inte lösa el- och klimatproblemen. Det beror på vad som överenskoms i ett sådant samarbete.
Kom till saken nu, hur ska du rösta?
Okej okej. Ja de två möjliga alternativen var L eller blankt. Det hängde till stor del på hur jag tror att L kommer agera, och efter att ha grävt i det är mitt beslut i skrivande stund att rösta L. Jaha så jag gillar fascism, är det så? Nej lugn nu. Så här har jag resonerat.
Hur göra med SD?
L har landsmötesbeslut på att inte släppa fram en regering med SD i. Det är också något som ett antal gånger har upprepats under valrörelsen, liksom att L hellre tar ett extra val än att släppa fram SD i regering. En god del av L:s riksdagsgrupp kommer också, ja om de blir kvar i riksdagen förstås, bestå av ledamöter som är kritiska till L:s blockbyte och jag tror inte det går att köra över dem i den frågan. Om inget dramatiskt händer i opinionen kommer SD inte kunna ingå i en regering om L säger nej till det och jag betraktar det som i praktiken uteslutet att L inte kommer säga nej. Därmed undviks det främsta katastrofscenariot, SD i en regering.
Jaha men SD i budgetsamarbete då? För det måste väl vara vad man hoppas på till höger i så fall. Tror vi att L kan hantera SD i ett budgetsamarbete?
Som frågan är formulerad: nej. Ingen kan ”hantera” SD, om man med det menar tala förstånd med dem så att de blir förståndiga. Vad man kan göra är att säga nej när de kommer med anskrämliga idéer. Vad kan vi förvänta oss av L där? Jag har pratat med flera L-företrädare och fått svar på det. Det finns landsmötesbeslut på ett antal saker man inte kan ge sig om, och jag citerar den lista jag fått:
Asylrätten måste värnas
Kvinnors rätt till sina kroppar ska stärkas inte bara försvaras
Kulturen och medierna ska fortsätta vara fria från klåfingriga politiker
De skydd som HBTQ+ personer och Sverige minoriteter har rätt till får inte röras
Sveriges roll i världen får inte försvagas (bistånd, 1%-mål)
Domstolar och universitetens oberoende
Vi bör kunna lita på detta, av ungefär samma anledning som man kan lita på att SD inte kommer släppas in i regering; det kommer inte gå att få riksdagsgruppen att gå med på annat. Ja plus att man offentligt sagt att detta är våra röda linjer.
Ett motargument jag hört är att det där kommer SD inte gå med på. Nä, så kanske det är. Men jag tycker inte det är ett jättestarkt argument, ”det här kommer inte flyga hos SD”. Jag menar, antingen är man orolig för att L ska komma för mycket överens med SD, eller att L ska komma för lite överens med SD. Inte båda. Visst, det kan bli så att det i längden inte går att hålla ihop något med SD-stöd. Ja, då är det så. Det är inte hela världen. Då får vi – om det blir en högermajoritet förstås – antingen hitta en annan konstellation eller ta ett extra val.
Jamen varför L?
Det måste väl finnas något skäl till att rösta L, mer än att de inte kommer släppa fram en SD-regering? Är inte L rätt muppiga dessutom?
Jag försöker inte sälja in L som ett perfekt parti, även om jag vill ta chansen att påpeka att Allan Widman inte kandiderar och hoppeligen ersätts av Johanne Hildebrandt som försvarspolitisk talesperson. Men L har en i sammanhanget enorm komparativ fördel: de har något som liknar en plan för klimatet och energin som faktiskt skulle kunna fungera. Den är inte komplett förstås, men vill någon läsa finns den här som ca 50-sidig pdf. Jag törs påstå att inget annat parti har det.
Vi måste ha en plan, en riktning, för energi och klimat, en som har fysikaliska, tekniska och ekonomiska förutsättningar att kunna genomföras. Min bedömning är att L är de enda som har det. Ja, en viktig del i det kommer vara att knuffa igång kärnkraft igen. Inte den enda delen, jag hänvisar till pdf-länken ovan, men en viktig del.
Nu råkar jag veta att det är min bekant Daniel Westlén som ligger bakom mycket av planen. Jag är färgad av det. Men jag vet också att han är mycket kunnig på området.
Jag tror också att L skulle ha rimliga chanser att få igenom väsentliga delar av den i ett högerstyre. Jaså varför det, tror jag att SD bryr sig om klimatet? Nä, inte särskilt. Men de kan tänka sig att stödja kärnkraft och förhoppningsvis en del annat. Det är fullt möjligt att de gör det bara för att äga MP. Jaja, då får det väl vara så då. Energisystemet och klimatet bryr sig inte om varför vi gör något.
Kan man verkligen lita på det här?
Mycket av resonemangen ovan utgår från att politiker och partier kommer handla som de sagt att de ska handla. Kan man lita på det?
Det går aldrig att vara helt hundra på hur det blir när det är människor inblandade. Men rent generellt brukar faktiskt politiker och partier försöka genomföra vad de sagt att de ska försöka genomföra. Ja det går lätt att hitta undantag, men vanligen ska man lyssna på vad de säger att de vill göra och tro på dem. Man kommer oftare få rätt än om man generellt utgår från det omvända. Och i det här fallet kan jag
Antingen tro på att VMPSC fortsätter på inslaget spår och i enlighet med vad de säger, vilket betyder att vi med dem vid makten inte kommer börja fixa energisystemet, samt tro på att L kommer göra som de sagt att de kommer göra, vilket betyder att SD inte kommer i regeringsställning och inte släpps fram enligt listan ovan. Då är en L-röst rimlig, om än inte ideal.
Eller tro på att VMPSC helt vilselett oss de senaste åren om hur de kommer agera, och att L konsekvent talar osanning om hur de kommer agera efter valet. Då är en L-röst en dålig idé.
Jag väljer att tro på att partierna talar sanning om sina intentioner. Det kan vara fel. Men det är vad jag väljer att tro på.
Jag förstår att andra även med liknande premisser kan landa i en annan slutsats. Förstår och respekterar. Hade vänstersidan agerat annorlunda i energifrågor hade min egen slutsats kunnat bli en annan. Men nu är det val alldeles strax och jag måste fatta ett beslut.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Ett val bland kval
Jag har ju varit C-medlem i många år, men gick ur förra hösten. Det i sig utesluter inte att rösta C i riksdagsvalet, jag ställer högre krav på ett parti för att företräda det än för att rösta på det. Men vad jag ska rösta på – och i detta inlägg pratar jag bara riksdagsvalet – har varit och är en obesvarad fråga. Det kommer alltid vara så att inget parti uppfyller precis alla ens politiska önskningar, det är bara att acceptera. Men partier kan också göra så dåliga saker att det blir väldigt svårt att rösta på dem.
Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att
Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.
Jag tycker att ett parti som vill tycka saker inom energifrågor bör ha i alla fall ett skissartat svar på hur den andra punkten ska gå till, och med skiss menar jag att det inte behöver vara en färdig plan in i minsta detalj men lite siffror ja tack. Har man inte det kan det vara okej men då bör man också tillstå att man inte har en lösning utan det får någon annan ta tag i. Spoiler: få partier har en sådan skiss.
Till detta vill jag lägga hanteringen av det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle, där regeringen i år efter år förhalade ett beslut utan att ordentligt motivera varför, och det fortsatte man med så länge att man utsatte landet för en reell risk att stå med ett kollapsat elnät – vilket jag lite närmare utvecklar under andra punkten i detta inlägg. Det är ett hisnande oansvarigt och vårdslöst beteende.
Jag börjar med att för denna fråga titta på V, MP, S, C.
Vänsterpartiet: V vill lösa höga elpriser genom att klippa kablarna till kontinenten. V visar därmed att man inte ens börjat försöka förstå läget. Vi bygger vår strategi (eller ”strategi”) på att kunna importera när vi har brist, och vi kommer ha brist. Får V bestämma blir vi strömlösa. De är också inne på 100 % förnybart utan att kunna förklara hur det ska gå till och de ville inte fatta beslut om slutförvaret. Jag saknar helt förtroende för V i dessa frågor.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet, dvs tills nyligen regeringen: Hahanej. Jag tror inte de här partierna heller riktigt fattar vad problemen ens är. Gällande MP har det länge stått klart att det allt överordnade målet är att bli av med kärnkraften, oavsett konsekvenser för klimat eller elförsörjning. Per Bolund var någorlunda återhållsam i sina uttalanden medan han var miljöminister och företrädde regeringen, men efter det har han anslutit till den redan betydande skara framstående miljöpartister som ohämmat exemplifierar det i sina uttalanden, i vilka det inte tycks finnas någon gräns för vilken saklig desinformation man är beredd att sprida. Vad gäller S pratade jag om det i förra inlägget. Om de inte fattar vad som står på spel, eller om de ser allt genom ett filter där politisk makt är den enda variabel som spelar verklig roll, det vet jag inte. Men mitt förtroende för att de ska skärpa sig, ja det är borta.
Centerpartiet var jag som sagt medlem i tills nyligen. För att för andra gången länka dit, punkt två och tre i det här inlägget handlar om Centerpartiets brister på det här området. Obs läs gärna för det är kritik som är relevant för flera andra partier också. Men C har i alla händelser förbrukat mitt förtroende inom samtliga punkter ovan.
Inom såväl V som MP och C skulle jag kunna peka ut aktiva personer som jag vet har koll på energifrågorna och som jag vet eller i vart fall tror och hoppas arbetar för en förändring, och rimligen finns det även i S. Men det är inte de som bestämmer över partilinjen och nu är det partilinjen och praktisk handling jag tittar på.
För V, MP, S, C gäller att de alla behandlar energisystemet som om det inte var på riktigt. Av den anledningen skulle det vara en oerhörd uppförsbacke att rösta på någon av dem. Detta är nu bara ett enda politikområde. Alla dessa partier har andra aspekter som talar till deras nack- eller fördelar. Men uppförsbacken deras beteende i energi- och klimatfrågan skapat kan jag inte bara bortse från.
Övriga partier då?
Sverigedemokraterna. Ja ni. Jag tänker inte skriva om dem i detalj. Jag har länge argumenterat för att man inte automatiskt blir fascist för att man gör upp med SD i någon sakfråga, och jag tror inte att ett självpålagt förbud att ta någon form av stöd från dem är produktivt. Jag har lika länge argumenterat att det vore helt uteslutet att ta med dem i en regering, och mycket mycket tveksamt att räkna in dem som en beständig del av ett regeringsunderlag. Säkerhetspolitiskt är de fullständigt opålitliga, närmast att jämföra med när VPK fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. Efter en period av att försöka framstå som rumsrena har de åter öppnat spjällen mot extremhögern. Juridiskt saknar de demokratisk instinkt och det är min övertygelse att om de fick chansen skulle de medvetet försöka nedmontera rättsstaten och den liberala demokratin. Och då har vi inte ens nämnt deras övergripande hjärtefråga att slänga ut invandrarna. Jag skulle kunna göra upp med SD i frågor där vi ändå har samsyn, men de är aldrig mina kompisar.
Moderaterna och Kristdemokraterna har rätt länge nu arbetat för att få in SD i sitt regeringsunderlag. Ur ett maktpolitiskt perspektiv kan jag förstå det, men min uppgift som väljare är inte att bejaka M:s och KD:s maktambitioner. Att man kan tänka sig någon form av begränsat samarbete med SD skulle jag ändå kunna acceptera, om jag kände förtroende för att man delade min grundläggande syn på problemen med SD. Det förtroendet känner jag inte för M och KD. Om de hade hållit linjen ”ja SD är problematiska men såhär tror vi att vi kan hantera det” då hade det kanske – kanske – kunnat vara trovärdigt. Jag tycker inte att de har gjort det. Tvärtom har deras genomgående attityd varit att äh vadå SD, det är väl inget problem pga vi behöver en ny regering? Ja vi behöver en ny regering, så långt är jag med, men kanske inte vilken som helst. M och KD verkar heller inte ha trott att Centerpartiets definitiva nej till SD-samarbete var på allvar, att döma av deras bestörta och förorättade reaktioner när C efter valet gjorde som de före valet sagt att de skulle göra efter valet. I mitt tycke vittnar det om inte bara bristande förståelse av C utan även att de inte ser SD som särskilt problematiskt. Deras agerande skapar en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet.
Liberalerna har ett starkt kort i och med att de faktiskt har en rimlig ansats och hyfsat uttänkt plan i energipolitiken, varigenom de sticker ut i fältet. Deras önskan att på ett eller annat sätt räkna in SD i ett regeringsunderlag är… problematisk. Jag har försökt hålla ett halvt öga på hur de hanterat frågan sedan sitt byte av först och fot och sedan partiledare. Hittills är jag inte lugnad, kan man väl säga. Och att rösta på ett parti som beter sig som att SD inte är något problem är det, som sagt, en oerhörd uppförsbacke att rösta på.
Precis som för V, MP, S och C finns det förstås aktiva i M, KD och L som inte är förtjusta i partilinjen, men nu är det partilinjen jag tittar på; och givetvis har M, KD och L andra aspekter som talar både till deras för- och nackdelar.
Det här är inte en utvärdering av riksdagspartiernas totala politik. Det finns många andra områden som är viktiga, och jag har fler preferenser än bara inom dessa två. Men som det står just nu har alltså samtliga riksdagspartier minst en politisk linje som ger en oerhörd uppförsbacke för mig att rösta på dem i riksdagsvalet. Jag säger inte att det är exakt samma sorts oerhörda uppförsbacke för alla partier, och jag vill inte rakt av likställa eller jämföra de olika uppförsbackarna. Jag konstaterar att de finns där och att de alla kan beskrivas med samma ord.
Det blir inte roligt, detta.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för I kvalet om valet
De senaste veckorna har min syn på Socialdemokraterna förändrats. Det kan tyckas vara en futtig sak att blogga om men för mig spelar det viss roll. Förändringen föranleddes av försvarspolitik men spiller över på annat. Jag har i många år räknat med, och högljutt hävdat, att Hultqvist egentligen vill gå med i Nato men inte kunnat säga det högt, eftersom han företräder en regering som inte velat det. I korthet har jag trott så för att
Det skulle förklara varför han var så ivrig att upprätta en massa bilaterala försvarsrelaterade avtal med andra länder. Han inser att ett Nato-medlemskap vore den enklaste och bästa lösningen men han kan inte få det så han försöker jobba runt problemet.
Det skulle också förklara varför han så lätt brusar upp och blir oförskämd när någon i debatt påpekar att hans argumentation kring Nato inte går ihop. Varför är avtal med andra Natoländer bra men Nato – det enda som ger oss en försvarsgaranti – inte bra? Han vet att den inte går ihop och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på. Han vet att det är struntprat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara destabiliserande och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på.
Det är svårt att under lång tid jobba med svenskt försvar och inte någonstans på vägen komma till slutsatsen att ett Nato-medlemskap vore att föredra framför att inte vara medlem. Jag säger inte att det är omöjligt, det är det bevisligen inte, men jag påstår att de flesta når den slutsatsen. Nej jag har inga data på det, det är en magkänsla grundad på ett drygt decennium av att ha arbetat i sektorn.
Men i början av juli publicerade SvD reportaget ”Så gick det till när S vände om Nato”. Den är säkert bakom betalvägg men där är den i alla fall. Jag kan inte veta att den helt korrekt återger förloppet men jag har kommit att tro att den i huvudsak är korrekt, och här kommer en helt annan bild fram. Om Hultqvist tycks jag hela tiden haft fel, han verkar faktiskt personligen ha varit emot Nato-medlemskap. Det sänker min aktning för honom. Att vara försvarsminister från 2014 till nu och ända tills nyss själv varit emot Nato-medlemskap tycker jag är svagt. S-ledningen i övrigt ger ett till större delen handfallet och borttappat intryck. Man ser inte vad som händer i omvärlden säkerhetspolitiskt. Man fattar inte.
I korthet har jag alltså länge trott att ledande S-politiker haft okej koll, om inte av egen kraft så uppbackade av kunniga underhuggare. Att de ändå förfäktat en dålig politik har jag tillskrivit att man prioriterat lugn i regeringen och partiet framför omvärldens krav; att man dragit en del rejäla chansningar med landets bästa för att man tycker regerandet är viktigare. Det är ingen smickrande bild, men det är den jag haft. På försvarsområdet verkar jag alltså haft fel. Det var inte i första hand maktspel. S var helt enkelt inte bättre än de såg ut att vara. Det ligger då nära till hands att börja misstänka samma sak på andra områden jag bevakar och där S sett ut att prioritera regeringens inre lugn framför att göra det rätta.
Ja jag tänker förstås på energipolitik och i förlängningen klimatpolitik, eftersom klimatpolitik i svensk kontext till övervägande del är en energifråga. Det handlar om många saker. Det är hur man utan konsekvensanalys politiskt drivit fram nedläggning av kärnkraft vilket slagit sönder vårt elsystem och lett till miljontals ton av onödiga CO2-utsläpp. Det handlar om hur man så sent som förra året, synbarligen för att behålla regeringens inre lugn, utsatte oss för mycket allvarliga risker som om de faller ut kommer döda människor, genom att förhala beslutet om slutförvar för använt kärnbränsle (jag skriver något mer i detalj om det här). Både klimatminister Strandhäll och energiminister Farmanbar har också flera gånger gjort uttalanden om kärnkraft och elsystem som är rent häpnadsväckande felaktiga, som att av tv-serien Chernobyl dra slutsatsen att svensk kärnkraft är för farlig, eller att likställa väderberoende och planerbar elproduktion. Det är allvarligt, men jag har då halvt om halvt tänkt att det är bara inte möjligt att de tror på det där själva. Det måste vara rent politiska skäl bakom att säga sådana saker.
Nu, efter att ha läst SvD-reportaget om S och Nato, är jag mer benägen att tro att nä, det här är inte ett taktiskt politiskt spel med höga insatser. Utan åter, de är helt enkelt inte bättre än så här.
Det finns förstås många politikområden där man helt legitimt kan tycka olika – för att man har olika mål, eller för att man är oense om metoden att nå ett visst mål. Men det här senare handlar inte om det. Elproduktion och framför allt elsystem är förvisso tekniskt komplicerat, och jag har själv inte mer än grundläggande amatörkoll. På många sätt är det olyckligt att de blivit föremål för politisk kohandel, de lämpar sig verkligen inte för det. Men nu är det så det är, och jag lutar mer och mer åt att vare sig klimat- eller energiminister har ens grundläggande amatörkoll på de tekniska delarna av frågorna, och de har ingen som hjälper dem att skaffa sig det. Eller hade i alla fall inte nyligen. Det finns givetvis personer i S som förstår dessa frågor, men de verkar inte ha ministrarnas öron.
Jag vet att det förekommer att partiföreträdare påstår saker som de vet inte stämmer, vilket jag tror huvudsakligen är en följd av hur politik fungerar. Har man väl investerat en massa politisk energi internt och externt partiet för att etablera en linje tar det emot väldigt mycket att ändra den. Man kommer också bli medialt ifrågasatt om man byter linje. Det är alltså politiskt dyrt att byta linje. Jag har tänkt länge jag skulle skriva något om det men… nöjer mig sådär nu.
För att återgå till inläggets poäng, mina två alternativa synsätt på S här är alltså att de antingen (i vissa viktiga frågor) medvetet pratar strunt för att de tror att det gynnar det egna maktinnehavet, eller att de omedvetet pratar strunt för att de inte förstår frågan. Jag säger inte att det ena eller andra är tydligt bättre, inget av dem är smickrande. Jag säger inte heller att detta skulle vara unikt för S, båda lär förekomma i samtliga partier. Att jag skriver om S nu är dels för att de har rykte om sig att vara ovanligt maktfokuserade och dels för att de är ett så stort parti att jag, halvt outtalat, tänkt att nämen de måste ha koll på detta (där ”detta” kan vara någon av ovanstående frågor) egentligen. Och att SvD-reportaget ändrat på den bilden.
Man kan med viss rätta tycka att jag är sen till partyt ”S är ett parti som alla andra”. Men sent ska syndar’n vakna, antar jag.
Jag har lämnat Centerpartiet. Här, för den som undrar och för att jag är jag, sammanfattar jag varför.
Det är inte någon personfråga bakom utan handlar helt och hållet om C-politik på riksnivå. Jag ställer högre krav på ett parti för att jag ska vara medlem i det än för att rösta på det. En röst kan vara att man identifierat det minst dåliga alternativet, vilket i någon mening alltid är fallet i en demokrati. Men ska jag vara medlem ska jag också kunna representera partiet. Jag inser att det inte spelar någon som helst roll nationellt, men för mig är det ändå så att jag sätter mitt namn under partiet. Få tänkande människor håller med något parti om allt, men det ska ändå vara så att jag känner att jag kan stå för helheten. I tre punkter ska jag här visa varför jag inte längre kan göra det. Punkterna är inte i någon medveten inbördes rangordning.
Det blir långt. Som en operakaraktär som sjunger om sin död jättelänge. Den som bara vill ha en sammanfattning av sammanfattningen, hoppa till slutet! Där finns ett avsnitt som heter just ”Sammanfattning”.
Punkt ett: Hanteringen av pandemin.
Tidigt i år – om jag minns rätt på tidpunkten – gick Centerpartiet ut och meddelade att man ville tillämpa den då nya pandemilagen, kanske stänga lite köpcentra och se till att affärsinnehavarna fick ekonomisk kompensation. Nå, jag är inte pandemiexpert. Kanske hade det varit motiverat med lite nedstängning. Och kanske inte. Men jag är däremot liberal, och vill att inskränkningar av individers rättigheter tas på allvar – särskilt av ett parti som kallar sig liberalt. Jag, och inte bara jag, frågade därför partistyrelsen hur man gjorde avvägningen av individuella rättigheter mot förväntad vinst i kampen mot pandemin.
Jag tror inte att Folkhälsomyndigheten i varje enskilt fall fattar korrekta beslut, men om man som riksdagsparti vill avvika från expertmyndighetens rekommendationer förväntar jag mig att man förklarar på vilken grund man gör det och hur resonemanget ser ut. Jag tror inte heller att något politiskt parti fattar rätt beslut varje gång, men jag vill höra resonemanget. Även om jag själv inte kommer kunna avgöra om resonemanget är korrekt i sak ser jag det som en självklarhet att i alla fall få höra det innan man börjar inskränka människors rörelsefrihet. Och jag vill absolut inte att man bara ser det som en ekonomisk transaktion.
Partistyrelsen sade att man skulle återkomma med en förklaring av hur man tänkt. Det gjorde man aldrig, trots påstötningar. Om man inte räknar usla förklaringar som att det är ett allvarligt smittläge. Det var ett allvarligt smittläge, men en repressiv åtgärd kan inte motiveras av hur allvarligt läget är, utan hur bra man kan förvänta sig att den hjälper mot det allvarliga läget.
Jag uppfattade det som att det var partiets vice ordförande, tillika sjukvårdspolitiske talesperson, Anders W Jonsson som var primus motor bakom nedstängningspolitiken. I samma veva blev jag uppmärksammad på att han före jul suttit med i Vetenskapsforum Covid 19:s (hädanefter vetcov19) youtube-sändning. Hela klippet finns här: https://www.youtube.com/watch?v=deRSwMgbMrM Jag kan inte ägna en massa plats åt att detaljerat granska vetcov19. Känner man inte till dem kan jag sammanfatta det till att de till det yttre är svåra att skilja från en påverkansoperation. Skärmdumpen här nedan exemplifierar hur det ser ut – och detta är saker som låg ute redan före Jonssons medverkan.
Ja, ni ser. Tortyr av äldre. Dödshjälp till de icke önskvärda. Det handlar om att utmåla svenska myndigheter som mördare. Samtalsämnen kan vara: går det att ställa Folkhälsomyndigheten inför rätta för sina brott mot svenska folket? Det ska självfallet vara tillåtet att vara kritisk till svensk pandemihantering, men här har det havererat fullständigt i konspirationer och galenskap.
Jag frågade Jonsson om hur han tänkte kring sin medverkan i deras kanal. Han menade att han visst inte höll med dem om allt och att han bemött mycket av vad de sade. Problemet med detta påstående är att jag har sett programmet, och han bemöter inte alls vad de säger, inte på något meningsfullt sätt. Flera rent hårresande påståenden från programledningen låter han passera utan kommentar. Tvärtom passar han utmärkt in i programmet. När jag påpekade detta – inte oartigt – slutade han svara.
Nu hoppar vi några månader, till nyligen. Jonsson säger att partiet vill se en förlängning av pandemilagen. Okej, precis som förut – vad vet jag, det kanske är välmotiverat. Men då vill jag veta hur man resonerat. Fråga till Jonsson. Svaret var att partiet har bedömt att det behövs. Vid fråga om hur bedömningen gått till uteblir fler svar.
Skandalen här är inte att vice partiordföranden inte har tid att mejla hur länge som helst med en gräsrot. Jag fattar att han har mycket att göra. Men att sätta sig i vetcov19-soffan är otroligt omdömeslöst, särskilt om man är vice ordförande och sjukvårdspolitisk talesperson. Och extra särskilt om man, som Jonsson, inte ens i efterhand går med på att det kan vara något problematiskt med det. Skandalen är också att ett parti som kallar sig liberalt vill gå fram med frihetsinskränkningar, i strid med expertmyndigheten, och inte ens tycker att de behöver argumentera för det. Tvärtom förväntar man sig att ”vi bedömer att” ska godtas av medlemmarna? Det kan vara bra att komma ihåg; det här är inte en partiledning som tar liberala värden på särskilt stort allvar. Vid första bästa kris verkar man kan kunna strunta i sådant.
Även om Jonsson varit den drivande i detta faller skulden på hela partiledningen som, av vilken anledning det vara månde, inte satt ned foten. Det spelar ingen större roll vilken anledningen var. Samtliga anledningar är underkända.
Punkt två: Hanteringen av slutförvaret.
Här har läsaren en god chans att veta vad jag talar om, eftersom det fått en del medial uppmärksamhet. Det rör sig om SKB:s ansökan om slutförvar av använt kärnbränsle, inklusive mellanlager, som lämnades in 2011 har jag för mig. Sedan har den granskats i diverse instanser och kompletterats efter behov dessa instanser pekade ut. År 2018 landade den på regeringens bord. Den hade fått grönt från både domstolar och Strålsäkerhetsmyndigheten så långt. Regeringen förväntades inte tillföra något i sak, utan bara svara på om det ligger i landets intresse att fortsätta arbeta med slutförvaret såsom det beskrevs i ansökan. Sedan vägrade regeringen behandla ärendet. Man kom med några saker man tyckte behövde kompletteras, vilket också skedde. Regeringen vägrade fortfarande behandla ärendet. Man kunde inte uppge något skäl till denna vägran, på direkt fråga sade de att ingen information saknades, men det är hundra procent uppenbart att det handlar om att om en regering med MP i ger klartecken för slutförvaret, då faller ett av MP:s centrala argument mot kärnkraften, nämligen att det inte finns någon lösning för slutförvaret.
Till slut blev frågan akut. Senast den 31 augusti 2021 behövdes ett beslut, annars bedömdes att processen inte skulle hinna fortsätta så att man kunde bygga något innan mellanlagret blev fullt. Då skulle en reaktor inte kunna återstarta efter våren 2024, och året därpå skulle nästan alla kvarvarande reaktorer inte heller kunna återstarta. Huruvida det redan hårt ansträngda svenska elsystemet skulle kunna klara sig med ett bortfall av ytterligare en reaktor till jämfört med i dag vet bara Svenska Kraftnät, om ens de. Men med en följande nedstängning 2025 kan vi med säkerhet säga att vi har kollaps av elsystemet, med i bästa fall rullande strömavbrott.
Vad regeringen gjorde var att de bröt isär frågan, sade ja till utbyggnad av mellanlagret och avvaktar med frågan om slutförvar. Därmed påstod man att man undanröjt risken för att reaktorer inte ska kunna starta. Det är lögn. Jag försöker inte förklara här precis varför, men precis som i stort sett alla remissinstanser sade så minskar ett sådant förfarande inte risken för stopp; tvärtom ökar risken markant, när man godtyckligt bryter isär en ansökan för ett sammanhållet system.
Jag menar att ett sådant beteende får inte riksdagen acceptera. Regeringen styr riket, men riksdagen kontrollerar regeringen. Regeringen vägrar göra sitt jobb, och det på ett sätt som ger okänt stor, men farligt stor, risk för kollapsat elnät. Jag förstår att man inte vill ha regeringskris ett år före ordinarie val, men politisk stabilitet under ett år är inte värt ett kollapsat elnät. Det räcker inte heller med någon KU-anmälan. Det här är inte en fråga om att vinna politiska poäng, utan att göra vad som krävs för att minska risken för elnätskollaps. Det är på riktigt nu.
Och vad som krävdes var misstroendevotum, till att börja med mot Per Bolund, och om det inte hjälpt, mot närliggande ministrar tills regeringen tar sig samman och gör sitt jobb. Det är uppenbart att det var C som hejdade misstroendevotum. Övriga partier utom V skulle tveklöst gått fram med det om de trodde att det fanns en majoritet i riksdagen. Men C ville inte.
Det är ett beteende jag inte kan fördra. Jag hävdar inte att man ska dra i med misstroendevotum för varenda fråga man inte gillar. Men nu är det en regering som arbetsvägrar och i och med det utsätter Sverige för en reell risk att elnätet kollapsar. Vad tror de händer då egentligen? Det skulle vara en enorm samhällskris. Jag kan inte påminna mig att någon regering under min livstid handskats så vårdslöst med så grundläggande samhällsfunktioner. Men C låter det passera. Vad är det då man tycker att man ska ha sina riksdagsmandat till? Typ, vi har ingen el men vi fick igenom lite arbetsmarknadsreformer? Det ger inte intryck av ett parti som tar sin uppgift på allvar.
Punkt tre: Hanteringen av energi och klimat.
Energipolitik och klimatpolitik är inte identiskt, men de är tätt sammanflätade. Sveriges klimatutmaning handlar till stora delar om att elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att man har tillräcklig mängd CO2-snål el. Inget av det är enkelt, men här är fokus på den senare delen. Det behövs ett elsystem som dels har hög leveranssäkerhet, dels är så CO2-snålt och på andra sätt så ofarligt som möjligt, och gärna får vara samhällsekonomiskt någorlunda optimerat också. Att få ett välfungerande elsystem till stånd är tekniskt och fysikaliskt mycket komplicerat, vilket inverkar på hur det politiskt bör hanteras. Många andra frågor är till sin natur övervägande ideologiska. Exempelvis, bör sexköp vara tillåtet eller inte? Bör vi tillåta privat drivna vårdcentraler? Det beror i väldigt stor utsträckning på vad man har för mål och värderingar. Men givet att man accepterar att elen ska ha hög tillgänglighet och låga CO2-utsläpp är det mycket teknik och fysik som sedan inte låter sig påverkas av någons värderingar. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för värderingar alls; Centerpartiet har värderingen att elsystemet även bör vara 100 % förnybart, vilket inte nödvändigtvis är tekniskt omöjligt – Sverige har ovanligt bra förutsättningar för förnybart – men definitivt kommer påverka utrymmet för lösningar, och även åt något håll den totala systemkostnaden.
Man kan som parti i princip hantera en så här tekniskt komplicerad fråga på två sätt. Antingen överlåter man den helt åt myndigheter att lösa, eller så kommer man med egna politiska styrmedel. Centerpartiet har valt den senare vägen. Man är mycket pigg på att komma med diverse styrningar, subventioner eller straffavgifter för olika kraftslag, för att styra i någon riktning. Men gör man det är man, som parti i riksdagen, med all rimlighet också skyldig att ha en uppfattning, en plan, för hur man ska nå sitt mål. Hur vet man annars att styrmedlen man inför leder i rätt riktning? Nä, det vet man inte då.
Här kommer vi till det stora problemet. Centerpartiet har ingen plan. Man har ett mål, 100 % förnybart, men ingen plan för att komma dit. Jag har följt partiet i den här frågan ganska länge och törs med absolut säkerhet säga att det är inte fråga om att man inte kommunicerat den väg man ser, utan man har ingen plan. Vad mer är, man tycker inte att det behövs någon plan. Alternativt, man tror inte att det går att ha en plan.
Vi pratar om Sveriges kanske största infrastrukturprojekt de närmaste tjugo åren. Det utökade elbehovet är enormt. Kostnaden, oavsett lösning, lär gå över 1000 miljarder. Men någon plan ska vi inte ha!
Vad motionen i korthet går ut på är att den uppmanar partiet att på valfritt sätt skaffa sig en siffersatt modell för vilket elnät man vill ha. Alltså siffersatt både i omfattning och bedömd kostnad. Det vill säga, en plan. Självklart måste man kunna förändra planen under kommande år, det går inte att nu exakt säga vad som kommer vara optimalt om tjugo år – men det är så pass kort tid för att vara ett gigantiskt infrastrukturprojekt att vi måste utgå från vad som finns att tillgå i dag. Vi kan inte sitta och vänta på att några i dag okända tekniker ska dyka upp, i tid för att användas i stor skala och till låga priser.
Motionen kräver inte att partiet för egen maskin tar fram planen. Det är helt okej att be någon annan göra det, alternativt om man redan tycker att någon annan har tagit fram en plan som duger som utgångspunkt, peka på den.
Ingen kräver att en första plan ska vara perfekt. Men finns det en plan går det åtminstone att diskutera olika lösningar. Är vi inte nöjda med C-planen? Nä okej då får vi väl komma med något bättre då, eller allra minst förklara på vilket sätt den är fel. Centerpartiet undviker detta genom att inte ha någon plan, ingen uppfattning om hur målet ska nås. Man är förvisso pigg på att tala om att det ena kraftslaget är billigare än det andra. Bra! Fram med siffrorna då så kan vi jämföra! Men nej, inga siffror finns. Inget som går att ta på.
Partistyrelsens svar på motionen är struntprat av sådan rang att jag, av omsorg om partistyrelsens anseende, avstår från att återge det här. Svaret är också helt i linje med vad jag förväntade mig när jag skrev motionen. Styrelsen vägrar helt enkelt ur sig. Om framtidens elsystem kan vi inget veta. Någon plan går inte att göra.
Centerpartiet har i över 40 år varit mycket profilerat i hur Sverige ska få sin el. Man kastar in styrmedel efter styrmedel. Men man vägrar konsekvent att ta reda på hur en helhetslösning skulle kunna se ut, ens översiktligt eller som prognos. Låt vara att det inte är politiska partier som ska stå för den tekniska lösningen ned i minsta detalj, men det är det heller ingen som begärt. Regeringen och riksdagen skulle kunna liknas vid en styrgrupp för elsysystemprojektet. En styrgrupp som kommer med ständiga detaljstyrningar till projektgruppen, men inte ens ser någon poäng med att begära att projektet tar fram en plan för hur målet ska nås, den styrgruppen bör åka ut på öronen. Men det är precis så Centerpartiet tänker sig att grundläggande infrastruktur som Sveriges elsystem ska skötas. Det är oerhört oseriöst och ansvarslöst.
Exakt varför man gör på detta viset går inte veta med absolut säkerhet utan att vara inne i huvudena på partistyrelsen. Men jag tillåter mig en kvalificerad gissning. Det är ingen hemlighet att partiet som helhet avskyr kärnkraft. Den enda anledning som gör det rationellt att vägra att börja sätta siffror på saker är att man anar att det inte skulle se bra ut för en lösning som kräver 100 % förnybart. Eller med andra ord, man tycker det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att bekämpa växthuseffekt. Det måste inte vara det som är anledningen, men det är den enda existerande anledning som gör partiets agerande rationellt.
Det skulle inte behöva vara så. Man skulle kunna förespråka 100 % förnybart även om det ser ut som att det skulle bli dyrare än alternativen. Man skulle kunna säga att ”ja, det blir dyrare så här, men vi tycker att det är ett pris som är värt att betala för att slippa kärnkraften”. Jag skulle tycka att det var fel beslut, men det skulle i alla fall vara en hållning jag kunde respektera. Partiets agerande i el- och energifrågor i dag kan jag dock inte respektera. Den här motionen och dess avslag är inte hur jag upptäckt det, utan det är ett kvitto på vad som under lång tid blivit mer och mer tydligt – att när partiet får en rak fråga om man kan tänka sig att skaffa en plan så vägrar man.
Då är det dags att lämna.
Sammanfattning
Det finns ett tema här, och det är ansvarslöshet. Partiet beter sig som om ens politik inte får några reella återverkningar och att det som mest spelar roll är om något ser bra ut. Om det är inställningen man har, varför strävar man då efter att få styra landet? Och, för att sammanfatta för den som – fullt förståeligt – inte orkade läsa all text här ovan, de tre punkterna som får mig att lämna är
Partiet har i pandemifrågor uppvisat en vårdslöshet med individuella friheter jag inte accepterar från ett parti som vill kalla sig liberalt, och som motivering tyckt att vi ska nöja oss med ”vi bedömer att”. Man har också agerat grovt omdömeslöst med i vilka sammanhang man uppträder, och inte visat någon som helst insikt om detta ens i efterhand.
De två sista punkterna kan klumpas ihop till att partiet agerar destruktivt, oseriöst och ansvarslöst i både energi- och klimatfrågor, och detta på ett sätt som hotar att få allvarliga konsekvenser. Inte heller här detekterar jag någon som helst förändringsvilja hos partistyrelsen.
Var och en av de här punkterna skulle enskilt kunna vara tillräcklig för att lämna partiet. Tagna tillsammans blir det en nödvändighet. Det är för dåligt och för allvarligt för att bortse från.
Det betyder inte automatiskt att de är de objektivt viktigaste punkterna i C:s totala politik, eller att de har störst påverkan på människors vardag. Men det är tre punkter som är viktiga för mig och som jag inte kan ha överseende med för att jag kan tänkas gilla andra delar av politiken. Det är alltså inte heller så att jag härmed hatar Centerpartiet. Det finns andra delar av C:s politik jag tycker är bra, inte minst på lokal nivå, och andra delar jag tycker är mindre bra, vissa från senaste stämman. Det finns också en bunt människor i partiet som jag tycker både är bra och gör bra saker. Men jag går inte in på det mer just nu; det här inlägget är inte en genomlysning av C som helhet, utan det är ett inlägg som motiverar varför jag lämnar partiet.
Att jag lämnar Centerpartiet säger inte jättemycket om vad jag tänker rösta på i kommande val. Visserligen är det sant att de punkterna jag här räknat upp i ett bättre politiskt landskap skulle varit direkt diskvalifikation från en röst, helt enkelt för att de påvisar hisnande ansvarslöst beteende av partiet. Tyvärr har samtliga partier i riksdagen i senaste mandatperioden visat upp aspekter som för mig borde vara direkt diskvalificerande, så det är inte unikt för C. Jag ger mig inte in mer på det i det här inlägget, utan konstaterar återigen att ett medlemskap i ett parti för mig är något som kräver mer än en röst på ett parti.
Man skulle kunna hävda att det vore bättre att stanna kvar i partiet och försöka påverka i rätt riktning. Min bedömning är dock att jag inte har någon reell chans att påverka. Den enda effekten ett fortsatt medlemskap skulle ha vore att implicit ge den legitimitet jag har att ge åt politik vars summa jag inte kan sätta mitt namn under. Då är det rätt att lämna.
Jag gick med i Centerpartiet… ja, det var 2011 eller 2012, så det blev bortåt tio år som ofta varit intressanta, ibland roliga, ibland frustrerande. Ingen tänkande människa gillar exakt allt i ett parti. Men i slutändan ska jag som medlem och representant kunna stå för helheten, även om jag inte gillar alla detaljer. Det har på sistone, och främst då föranlett av punkterna här ovan, blivit uppenbart för mig att jag inte skulle kunna stå i en valstuga och försvara helheten längre. Ett parti är i grunden en åsiktsgemenskap, och om jag upptäcker att gapet mellan mina åsikter och partiets åsikter blivit för stort och inte tror att det kan överbryggas inom överskådlig tid, då bör jag ta konsekvenserna av det.
Publicerat i Centern, Politik | Kommentarer inaktiverade för Brustna drömmars tirad
För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att
a) bli förbannad b) räkna på saken
Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)
1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton
(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)
Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån
300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton
Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.
Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)
Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur
8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]
För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då
10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer
Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.
Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.
Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?
Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.
Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.
Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.
Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?
Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.
”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.
För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.
Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.
Knepigt med att inte själv ställa upp i ett val är att det är svårt att hitta någon kandidat som håller med en till 100 %. Någon sådan har jag inte funnit inför EU-parlamentsvalet, och jag är också sämre på EU-politik än nationell politik. Men kanske har jag hittat någon som fungerar tillräckligt bra.
Ingen förvånar sig väl över att jag tänker C. Om inte annat tror jag det är bra att stärka ALDE-gruppen i parlamentet, och i ett personberoende val som detta har jag mer koll på C-kandidaterna än många andra.
Jag lutar åt att i morgon rösta på Emma Wiesner, trea på C-listan. Wiesner är civilingenjör inom energi (både till utbildning och jobb). Jag tror och hoppas att hon ska ta med sig relevant sakkunskap inom energi- och klimatområdet. Jag tror också att hon resonerar inte helt olikt mig i dessa frågor. Hon är, för att nämna något, också uttalad frihandelsvän, vilket kan komma väl till pass om eller när Storbritannien lämnar.
Som trea på listan är det inte omöjligt att hon kommer in, men långtifrån säkert. Skulle hon inte komma in hoppas jag att en mängd kryss i valet ska ge henne en skjuts i partiet, vilket vi sett förut. Jag tror att Centern behöver mer av Wiesner.
Skulle hon inte komma in blir rösten i någon mening en röst på listettan Fredrick Federley. Federley var en starkt bidragande orsak till att jag från början gick med i C. Han har också varit mångomvittnat effektiv inom sina prioriterade områden, framför allt djurskydd och antibiotika. Åtminstone nog för att Marit Paulsen skulle ge honom sitt stöd. Jag kan leva med det.
Nu är det min tur att säga vad jag tror och tycker om överenskommelsen S-MP-C-L som träffades… ja för några dagar sedan i början av januari, och som i skrivande stund kanske, kanske inte går igenom.
Jag påstår inte att jag säger något som någon annan inte har sagt, men dels kan det vara kul att om ett tag läsa hur fel eller rätt jag fick, och dels är det faktiskt några som faktiskt uttryckt intresse för att jag ska skriva några rader om det, och sådant funkar ofta.
Sakpolitik
Det är rätt många sakfrågor, i varierande grad av konkretion, som listas i överenskommelsen. Jag nämner bara en liten del av dem här. Den som vill läsa allt – i alla fall av vad som finns publikt tillgängligt nu – kan hitta listan här (pdf). Det går snabbt att konstatera att ur ett liberalt/borgerligt/centerpartistiskt perspektiv är det inte alls illa.
Försvaret Den förstärkning av försvaret som påbörjades med 2019 års M+KD-budget fullföljs enligt planen i denna budget, det vill säga en trappa fram till år 2021 då försvarsbudgeten är ca 10 Gkr högre än 2018. Man kan absolut argumentera för att det inte är nog, men det är klart bättre än något i genren vi sett på decennier.
Förändring av arbetsförmedlingen Arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter, men bland dessa märks inte att hjälpa folk med goda förutsättningar att hitta jobb. Huruvida den föreslagna LOV-baserade modellen blir bättre går förstås inte att veta, men det är absolut värt ett försök. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen såvitt jag förstår ha fortsatt ansvar för vissa grupper som står väldigt långt från ordinarie arbetsmarknad. Det kan vara en bra idé att ta det lite lugnt med radikala reformer i det hörnet av verksamheten.
Värnskatten tas bort Värnskatten borde tagits bort för länge sedan, och lanserades också som en tillfällig skatt när den infördes på 90-talet. Det tycks råda bred nationalekonomisk enighet om att den netto inte drar in några pengar till statskassan, alltså att dess negativa effekt på arbetade timmar är större än vad den ger i bruttointäkt. I så fall är dess existensberättigande att hålla nere folks inkomster, och sådana skatter ska vi inte ha.
(Disclaimer: jag tjänar inte tillräckligt mycket för att betala värnskatt, så påverkan på min egen ekonomi är minimal.)
Det ligger nära till hands att den försvinner i vad som också annonserats, nämligen
En omfattande skattereform vilket också varit angeläget länge – en av mina första motioner i C handlade för övrigt om detta.
Den senaste större skattereformen hade vi precis i början av 90-talet, då med inriktningen att göra skattesystemet överskådligt, få ned tokigt höga marginalskatter och avskaffa mängder med kryphål och avdrag. Det var utmärkta ambitioner (även om det finns andra ambitioner som också är utmärkta och som i viss mån står i motsatsförhållande; jag skrev lite om det här), men sedan dess har det införts massor med specialregler och undantag. De flesta har säkert varit vällovliga på ett eller annat sätt, men i slutändan står vi här med en sabla röra igen. Det behövs ett rejält omtag.
Ska en skattereform bli långvarig krävs bred uppslutning i riksdagen. Lyckas man med det nu kan det bli en av mandatperiodens viktigaste prestationer.
Stopp för de sk kompetensutvisningarna Det kan inte ha undgått många att Sverige utvisar arbetande människor för otroligt små formfel, på ett sätt som bäst beskrivs som absurt. Regeringen har kunnat fixa det här i flera år, men de har inte velat. Nu ska det åtgärdas.
Förändrat strandskydd Strandskyddet är inte en hjärtefråga för mig, men det verkar ha blivit en otippad snackis, så jag tar upp det här i alla fall. C-linjen, som jag antar ligger till grund för överenskommelsen, är att strandskyddet behöver anpassas till lokala förutsättningar. Det är en sak att man har ett omfattande strandskydd i hårt exploaterade miljöer som Stockholms skärgård. Men att det ska vara så gott som omöjligt att få bygga vid en sjö i ett glesbefolkat område i Norrland, det är mer knasigt än bra. Det är alltså vad det handlar om: lokal anpassning, inte ett generellt avskaffande.
Fossilfria vägtransporter Utbyggnad av infrastruktur för laddning och tankning av biodrivmedel. Det skrivs att ”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar”. Det är jag tveksam till, av det enkla skälet att det lär vara möjligt att köra sådana bilar på ickefossila bränslen. (Det är heller inte C-linjen att ha den skrivningen.) Men att exempelvis sätta 2030 som slutdatum för försäljning av bilar som inte kan köras fossilfritt, enligt någon vettig definition, är inte ett oskäligt mål. Det skulle också rimma väl med utökad reduktionsplikt, alltså tvång på ökad inblandning av ickefossilt bränsle.
Nyanländas introduktion på arbetsmarknaden Det finns en rad förslag för att snabba på introduktionen på arbetsmarknaden. Jag är inte byxad att bedöma deras effektivitet, men det är helt klart rätt riktning att fokusera på att man ska in på jobb så fort som möjligt, snarare än som det inte sällan varit hittills, att det ska vara förbjudet att arbeta under långa perioder.
Migration Det ska inte längre vara så gott som omöjligt med familjeåterförening för stora grupper.
Givetvis finns även saker jag är mindre nöjd med, som alltid när inte jag ensam fått bestämma allt. Som exempel kan jag ta den där sabla familjeveckan, som till bedömt höga kostnader ska förlänga en redan lång föräldraförsäkring. Det är inte bra prioriterat.
Men över lag skulle jag nog säga att om en alliansregering presenterat den här handlingslistan skulle jag känt mig betydligt mer nöjd än missnöjd. Sakpolitiskt är jag därför nöjd även om/när den kommer från en S-ledd regering.
Listan illustrerar också ett politiskt fenomen, som jag exemplifierar med värnskatten. Anledningen till att alliansregeringen under åtta år inte avskaffade den är rimligen ren opinionstaktik. Strunt samma om skatten inte gör någon nytta, hade en högerregering tagit bort den hade man öppnat sig för kritik om att gå de rikas ärenden, eller vad Aftonbladet nu skulle ha kallat det. Socialdemokraterna är inte alls lika känsliga för sådan kritik. Det är inte första gången sådant händer, tvärtom har ganska många ekonomiska liberaliseringar i svensk politik genomförts under S-regeringar.
Politik
Ändå är jag alltjämt skeptisk till den här konstruktionen. Anledningen är att S antagligen inte är speciellt pigga alls på att genomföra många av punkterna i den, och man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta exempel på hur S rutinmässigt hanterar sådana som ska föreställa samarbetspartners. Är det något S historiskt varit duktiga på så är det maktspel.
Som ymnigt påpekats, många av förslagen är utredningar. Det är inte fel i sig. Bra lagstiftning behöver förberedas ordentligt. Men det kan också vara ett sätt att dribbla bort en fråga. Och om en utredning ska vara klar säg 2021 och sakpolitik enligt överenskommelsen ska komma sedan, och så av något skäl så dyker inte politiken upp i, säg, budgeten hösten 2021 – kommer då C och L försöka fälla regeringen mindre än ett år före valet? Och även om man gör det, så har man då gett S tre år av regeringsmakt.
Det kommer inte vara svårt att hitta skäl till att dra benen efter sig. Visserligen har Finanspolitiska rådet bedömt att överenskommelsen troligen inte hotar svensk ekonomi, men den innehåller ändå en hel del saker som kommer kosta pengar. Samtidigt är det en rejäl lågoddsare att vi har en lågkonjunktur på ingående. Vips, vattentät motivering för att frångå överenskommelsen.
Därmed inte sagt att ekonomi bara är svepskäl för att låta bli att göra saker. Självfallet måste ekonomin gå ihop. Men här kommer regeringsmakten in igen: den som utgör regering har också tillgång till stora tjänstemannaresurser som oppositionen saknar. Man får ett avsevärt informations- och beräkningsmässigt överläge. Det kan, tror jag, vara svårt för oppositionen att syna regeringens påståenden, om regeringen satsar på att blanda bort korten.
Man kan formulera det här på ett annat sätt. Nu har vi en projektplan, med arbetspaket och milstolpar. Jag tror att en stor andel av läsarna här vet att det (tyvärr) inte alls är samma sak som att ha gått i mål med projektet. Nu är S projektledare, projektarbetare och ordförande för styrgruppen. C och L är intressenter, och ingår möjligen i styrgruppen. Det betyder att S styr över det mesta. Ja, det står i överenskommelsen att C och L fullt ut ska medverka i beredningsprocesserna. Det är påfallande likt skrivningar jag stött på i arbetslivet och som sedan visat sig funka lite sådär i praktiken.
Jag ska inte teoretiskt utesluta att S avser att i bästa anda genomföra överenskommelsen. Men skulle det längs vägen uppstå frestelser att göra något annat… nå, låt säga att det lär finnas både motiv och förutsättningar att gena en hel del i kurvorna.
Jaha vad föreslår jag själv då?
Ja det är ju det. Om det hade varit enkelt hade vi redan haft en ny regering. Men såhär: ett annat alternativ hade varit att låta M bilda regering, med ett eller flera allianspartier. Denna regering hade sedan, för att överleva, behövt söka stöd vänsterut, över blockgränsen. Det hade kanske varit praktiskt omöjligt. Det är fullt tänkbart att S skulle ha vägrat allt samarbete, men det är inte heller säkert att det skulle bli så. För att ha en chans att lyckas skulle regeringen säkerligen behövt erbjuda starkt S-färgad politik. Man kan säga att det gick att få en S-statsminister med påfallande borgerlig politik, eller en borgerlig statsminister med påfallande socialdemokratisk politik.
Slutmålet med politik är att få igenom sina idéer, så då borde jag väl föredra en S-ministär så länge politiken är mer liberal/borgerlig än vad som varit möjlig med en borgerlig ministär? Mnja, men det är ju det här med entusiasmen för politiken. Jag litar helt enkelt inte på att S menar allvar med överenskommelsen.
Jag kan ha fel. Om kanslihushögern överlevt kan det finnas S-krafter som faktiskt är rätt nöjda med överenskommelsen. Men om den överlevt, visst har den gömt sig rätt väl i många år nu?
Däremot har jag, grundat på anekdotiska omdömen från folk som jobbat med honom tidigare, gott förtroende för Kristersson. Inte så att jag håller med honom och M:s politik i allt. Men jag tror att det är betydligt lättare att jobba med Kristerssons M än med Löfvens S, och det tror jag trots att det stundom varit en hård ton inom Alliansen på senare år.
Det finns ytterligare en aspekt. En oerhört viktig funktion med Alliansen var att bryta S-dominansen i svensk politik. Ett sammanhållet borgerligt alternativ försvårade för S att plocka stöd ibland högerifrån och ibland vänsterifrån för att på så sätt ha tillsvidareprenumeration på makten. Vid valet 2006 var S precis så trött och arrogant som för långt maktinnehav brukar resultera i. Alliansen kunde bryta det. Alliansen har förvisso inte mått speciellt bra någon gång under hela gångna mandatperioden, men det är ändå ett allvarligt avbräck att den nu i praktiken upphört att existera – eller i bästa fall, lagts på is.
Så ja. Trots att överenskommelsen S-MP-C-L på papperet ser bra ut kommer den med betydande nackdelar och risker, och det är möjligt att en M-ledd regering hade varit ett bättre val, även om den sakpolitiskt inte skulle nått så långt som nu liggande överenskommelsen stipulerar.
Men jag vet inte.
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Resonemangsäktenskapsresonemang
Så jag har nyligen i valrörelsen varit förbannad på S och (extra) förbannad på SD, och utgjutit mig om det. I båda fallen motiverat tycker jag, men som tumregel tycker jag det är bättre att prata för egen politik än att prata ned andras. Nu är det inte mycket kvar av valrörelsen, men jag ska ändå ta chansen och skriva några rader om Centern.
När jag står i valstuga får jag ofta frågan varför man ska rösta på Centerpartiet. Oftast vänder vi på frågan och undrar vad det är som är extra viktiga ämnen för frågeställaren; vad just jag intresserar mig för behöver ju inte kännas relevant för andra.
Så är svårare att göra i ett blogginlägg, så för den som till äventyrs är intresserad tänkte jag skriva några rader om vad som dragit och drar mig till Centern.
Ni kanske kommer ihåg när de flesta partier i riksdagen började prata om att det kunde behövas övergångsregler mot de nya östländerna i EU, och ”social turism” blev en term. Det var väl 2004 eller så. Jag var då passiv medlem i Folkpartiet, och när de började jamsa med i detta blev jag så förbannad att jag lämnade partiet. I samma veva deklarerade Centern att nej sådant ska vi inte hålla på med. Det märkte jag.
Det ensamt lockade inte över mig. Men något år senare noterade jag Fredrick Federley. Jag var, och är, av huvudsakligen liberal övertygelse och tänkte att om C släppte fram Federley så var de värda att hålla ögonen på.
Jag ska inte förlora mig i detaljer, men vartefter tiden gick så tyckte jag att C mer och mer bland riksdagspartierna framstod som det mest liberalt drivna alternativet, sett sammantaget till social och ekonomisk politik.
Givetvis betyder inte det att jag älskar exakt alla delar av partiets politik och alla beslut; det är nog mycket få självständigt tänkande människor som kan hitta ett sådant parti. Men sådant kan vi prata om nästa vecka.
Och givetvis menar jag inte att partiet i alla enskilda stycken är uppenbart liberalt. Här snackar vi liberalt i snitt, i svenskt riksdagsperspektiv.
Och vad betyder det då?
Det kan vara att värdera människors rörlighet. Att välkomna arbetskraftsinvandring. Att försöka snickra om det svenska mottagningssystemet för asylinvandrare, så att man ska kunna ta emot flyktingar hellre än att stänga gränsen.
Det kan – inte jättepopulärt alltid i dag – vara att inte vilja förbjuda tiggeri, för att det är orimligt att förbjuda människor att be om hjälp.
Det kan också vara att sträva efter att människor ska få behålla så mycket som möjligt av intjänade pengar (där nyckelordet är ”som möjligt”, vi snackar inte någon skatt-är-stöld-mentalitet).
Det kan vara att ta bort regler som hindrar nyanlända från att arbeta, och det kan vara att vilja underlätta för de små företag som skapar de flesta nya jobb i Sverige. Och det kan vara att flytta vardagsmakt från det offentliga till enskild person.
Det är också att värna statens kärnuppgifter, något jag tycker att partiet blivit avsevärt bättre på de senaste åren. Jag pratar alltså åter om den absoluta kärnan, rättsväsende och försvar. Sådant som staten ovillkorligen måste sköta. Som jag skrev nyligen:
Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.
Det är för övrigt där, i värnandet av kärnan, min vurm i detta riksdagsval för Johan Hedin kommer in, detaljerad här.
Många frågor i politiken är, när man kommer bortom slagorden, inte svarta eller vita. Allt är, vilket den initierade läsaren förstås vet, inte så enkelt som jag eventuellt får det att låta här. Men även i komplicerade frågor kan en vägledande princip vara en bra hjälp, och en sak jag gillar med Centerpartiet är att man i viktiga stycken hållit sig till sina grundläggande principer även när det varit motigt i opinionen – samtidigt som man kunnat kompromissa för att påverka praktiska resultat i rätt riktning.
Det är inte alls säkert att det jag beskrivit här är något som tilltalar just dig, men för mig har det varit viktigt i varför jag hållit mig till Centerpartiet.
—
…när jag ändå pratar parti vill jag framhålla en sak. En sak jag inte påstår gäller bara i C, men som ändå bör nämnas.
Politiker får inte sällan skäll för allmän lathet och inkompetens. Jo, ni vet att det är så. Nu har jag bara nämnt Johan Hedin, men det är för att det är valrörelse och jag måste fokusera. Men i mitt centermedlemskap har jag stött på många – och jag menar många – medlemmar i Stockholm som är kompetenta, kunniga och hårt arbetande. De allra flesta dessutom på sin fritid. Jag skulle inte ha några problem att peka på nävar med namn på kandidatlistorna som jag uppfattar som… helt enkelt bra namn. Nej jag håller inte alltid med dem i allt. Men det är inte dumskallar. Och det känns bra.
Jag ville bara nämna det.
Och ja. Inläggets titel är ännu ett skepp ur Culture-serien.
Publicerat i Politik, Val 2018 | Kommentarer inaktiverade för It’s My Party And I’ll Sing If I Want To
Det krävdes en familjevecka för att jag skulle bli riktigt förbannad den här valrörelsen. Visserligen lägger jag helst inte energi på att prata om andra partiers förslag, men det här kan inte lämnas okommenterat.
Socialdemokraterna har alltså, såhär fem i tre i valrörelsen, lanserat familjeveckan, med fem extra dagar ledigt per år för föräldrar till barn 4-16 år, att användas när förskola eller skola är stängd. Med två föräldrar per barn blir det ett halvårs extra ledighet under barnets uppväxt.
Det kommer kosta pengar. Jag har inte sett några siffror, kanske för att S hittade på förslaget samtidigt som de berättade om det, men det kommer kosta MYCKET pengar.
Sverige har redan en av världens absolut längsta föräldraledigheter. Men högsta prio är alltså att förlänga den.
Jag förstår att det här med förskolor och skolor som håller stängt kan vara problematiskt. Med egna barn borde jag veta, och då har jag ändå ett hyfsat flexibelt jobb. Jag förnekar alltså inte att det är ett verkligt problem som adresseras.
Men låt mig dra upp bara tre korta saker.
Det kan inte ha undgått någon, inte ens S-ledningen, att LSS-stödet (stöd till funktionshindrade) är i ruiner. Det är inte fel att säga att det i stor utsträckning upphört att existera, och detta under S-styre och högst medvetet.
I det sämsta säkerhetsläget sedan mörkaste kalla kriget har vi ett försvar i ett ekonomiskt läge bortom akut, till följd av lång och systematisk underfinansiering. Det är ett direkt ansvarslöst risktagande att låta det vara så.
Vi är troligen på väg in i vikande ekonomisk konjunktur, så vem som än bildar regering härnäst kommer antagligen behöva hålla hårt i pengarna.
I det läget tänker alltså S att ”Jamen vi förlänger föräldraledigheten (i praktiken), det måste vara det som är allra mest angeläget!”
Eller, det tänker de förstås inte alls, det inser nog egentligen alla. Men det är så det motiveras.
Jag avundas inte den som ska sy ihop en statsbudget med många behov, och att väga till exempel försvar mot LSS ser jag inte som trivialt. Men att man inte ska prioritera mer ledigt till alla framför att laga LSS, det är fanimej trivialt.
Alla partier har helt säkert kommit med idéer som de tror är bra, som kostar pengar och som sedan visar sig vara dåliga. Men det här handlar inte om det. Självklart tror inte S-ledningen att det här är väl använda pengar, mer än till ett syfte: att fem i tre-ragga röster när det ser dåligt ut i opinionen. Future S får fixa ekonomin, nu ska valet vinnas till – bokstavligen – varje pris.
S tycker om att säga att skatter behövs för välfärden. I sak har de rätt i det. Men när de i framtiden säger det, då tycker jag att ni ska komma ihåg att det är sådant här de menar. Inte någon statlig kärnverksamhet, inte något om att ta hand om samhällets svaga, utan ogenomtänkt valfläsk som aldrig borde sett dagens ljus. Det är en sådan grotesk vansinnesprioritering, och till på köpet med flit, att jag börjar se mig om efter någon sorts förmyndare att koppla in.
Jag är medlem i ett annat parti, så det är klart att jag ändå inte skulle ha rekommenderat en röst på S. Men det här är inte bara fråga om att inte hålla med. S förslag är ovärdigt och en förolämpning av väljarnas intelligens. Jag hoppas S tappar mycket röster på sin familjevecka, för det är vad de förtjänar.
Förvånansvärt vettig 