Archive for the ‘Politik’ Category

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

  1. En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
    Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
  2. Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
  3. I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Annonser

Röstande för säkerhets skull, del 1

måndag 9 juli, 2018

Det är dags att valblogga lite! Ni har inte läst något nytt blogginlägg av mig på ett tag, så då har ni mycket ork kvar till det här. Utmärkt.

Inledning och bakgrund

Jag hade egentligen tänkt göra det här till en serie om tre inlägg, men jag hade också tänkt att de skulle varit klara redan. Jag verkar helt enkelt hitta för lite tid för att blogga som det är just nu. Plussidan: ni får det lite mer kondenserat än annars, och uppdelat på två inlägg (planerat) i stället för tre.

Planen med de här inläggen är att ge en röstningsrekommendation. Jag är fortfarande centerpartist så i grova drag kommer rekommendationen inte överraska någon alls. Vad som kan intressera är hur jag kommer fram till rekommendationen.

När jag gick med i Centern hade jag inte planerat att intressera mig något extra för försvars- och säkerhetspolitik, men så blev det. Skälen är uppenbara, dels den dramatiskt försämrade säkerhetssituation Rysslands uppträdande förorsakat, dels att jag jobbar i branschen. Försvarspolitik, och i någon mån säkerhetspolitik, är också min ingång till detta inlägg. Jag tycker att det finns många anledningar till att rösta på Alliansen och C i stället för något annat, men jag kommer här att koncentrera mig på i första hand försvarspolitik.

Resonemanget vilar på några premisser som jag inte i detalj kommer motivera i inlägget, eftersom det då skulle bli så ohyggligt långt. De flesta av dem har jag utvecklat tidigare, några kanske jag återkommer till senare. Men nedanstående punkter håller jag för sanna och kända.

  • Säkerhetsläget i vårt hörn av världen har blivit mycket kraftigt sämre de senaste tio åren. Den som absolut dominerande är vållande till detta är Ryssland – eller Kreml som jag föredrar att skriva – som börjat ge sig på sina grannar, både rent militärt och med diverse hybridkrigsmetoder.
  • Under Kalla kriget var Östersjön en arena av underordnat intresse. Inte oviktig, men inte heller ett huvudnummer. Det har ändrats. Östersjön är nu ett av de säkerhetspolitiskt hetaste områdena i vår del av världen, till följd av både politiska och tekniska förändringar.
  • Ingen tror att Kreml tänker ockupera och annektera hela Sverige. Däremot finns ett antal scenarier i vilka det vore rationellt av Kreml att besätta delar av svenskt territorium, troligen men inte säkert som en del av en större konflikt. Skulle det ske i en större konflikt ligger det nära till hands att det skulle ske som ett av de första stegen i en sådan. Att Kreml lagt avsevärda resurser på att planera och öva för ett sådant företag måste anses ostridigt.
  • Sverige har under lång tid haft sitt försvar – både militärt och civilt – på svältlåga. Dels har försvarets uppgifter och numerär skurits ned mycket drastiskt. Dels har finansieringen av även de nedskurna uppgifterna i väsentliga delar uteblivit. Riksdagen har beställt en sak men bara gett medel för något avsevärt mycket mindre. Bland andra Riksrevisionen har konstaterat att försvaret varit kroniskt underfinansierat med flera miljarder per år i många år.
  • I försvarsuppgörelsen 2015 sköts det till pengar, men uppgifterna utökades också. Den kroniska underfinansieringen har bestått. Vidare är det många äldre materielsystem som snart definitivt faller för åldersstrecket och som kommer bli synnerligen kostsamma att ersätta. Rekryteringen av officerare är milt uttryckt bekymmersam.
    Sammantaget är det, bedömer jag, inte att överdriva att säga att läget i det svenska försvaret är katastrofalt.

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det betyder inte att man ska lägga alla resurser man har på försvaret. Hur mycket man lägger blir en mer eller mindre osäker riskbedömning. Om vi visste att ingen under några omständigheter skulle överfalla oss behöver vi ju inte försvaret alls. Och om vi visste att vi kommer bli överfallna i närtid skulle vi, mer eller mindre, lägga allt vi har på försvaret.
Men vi vet inte.
Vi riskbedömer och försöker bygga en tröskel som ska få ett angrepp att kännas för jobbigt för att vara värt besväret.

Så mycket vet vi dock att jag inte känner någon tvekan inför att säga att den hantering av försvaret vi har nu är ett helt oacceptabelt risktagande med vår egen säkerhet. Och det är grunden för avsnitten nedan.

Alliansen eller rödgröna

Jag börjar med att få historiken undanstökad. De senaste decennierna har både borgerliga regeringar och vänsterregeringar kraftigt misskött försvaret. Det går inte att snacka bort det för någon sida. Man kan gräla om vem som varit sämst, och det kan väl för all del vara av historiskt intresse, men det relevanta i valkontexten är hur det ser ut framåt.

Det råkar då vara så att samtliga allianspartier gjort utfästelser om kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten.
(Not: Man anger ofta försvarsanslag i procent av BNP. Under Kalla kriget lade Sverige, lite beroende på när man tittar och hur man räknar, 3-4 % av BNP på försvaret. Nu är vi nere på ungefär 1 %. Nato vill att dess medlemmar lägger 2 %.)
Centerpartiet vill höja anslaget till nordiskt snitt i försvarsperioden som börjar 2021 (runt 1,4 %, motsvarar ca 18 miljarder per år extra) och till 2 % av BNP på lite längre sikt. Pengar tillförs även före 2021, men jag är inte säker på hur mycket.
Liberalerna vill öka med totalt 28 miljarder till och med 2020 (bör läsas som 28/3 miljarder per år i snitt) och nå 2 % av BNP till 2026.
Moderaterna lägger sig på 17,7 miljarder till 2020 och 2 % inom tio år, det vill säga senast 2028.
Kristdemokraterna anger 2 % senast 2027.

Jag är inte medveten om att de rödgröna gjort några liknande utfästelser. Det ligger, för att uttrycka sig försiktigt, inte i Vänsterpartiets eller Miljöpartiets natur att vilja satsa på försvaret. S-linjen tycks vara att vi överlag ligger på en rätt bra nivå nu, lite mer kanske behövs men några större förstärkningar har det inte varit tal om. Trots att det är helt ohemligt att på nuvarande nivå kommer försvarsförmågan mycket snart börja gå nedåt.

Hur kan det då komma sig att försvarsminister Hultqvist är så populär som han är, eller i alla fall tills nyligen varit?
Det är nog ganska enkelt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av försvaret och svensk försvarsförmåga, vilket inte varit allom givet med alla tidigare försvarsministrar. Han gör nog vad han kan. Men vad han uppenbarligen inte kan göra är att få loss pengar från Finansdepartementet. Det är bra och nödvändigt med en försvarsminister som intresserar sig för försvaret. Men det är inte tillräckligt. Utan tillskott av medel räcker det inte att vara engagerad. Hultqvist är intresserad och engagerad, men har inte varit i närheten av att ge försvaret vad det behöver.

Den som tycker att försvaret är viktigt – vilket alla borde tycka, på samma sätt som alla borde tycka det är viktigt att ha en hemförsäkring – ser ut att ha påfallande lite att hämta på vänstersidan. Samtidigt har samtliga allianspartier gjort relativt konkreta och samstämmiga utfästelser som det skulle vara pinsamt att sedan överge.
Och vet ni, partier som hamnar i regeringsställning tenderar faktiskt, tvärtemot en del populära föreställningar, att försöka uppfylla sina vallöften, åtminstone de mätbara.

Sverigedemokraterna då?
Först hade jag tänkt förbigå dem med tystnad, men det finns faktiskt en reell risk att de blir största parti efter valet så jag borde kanske säga något ändå. Och jag säger:
Nej. Bara nej.
SD är säkerhetspolitiskt fullständigt opålitliga. Även om man inte hade något annat emot dem borde det vara tillräckligt för att man inte ska sätta sig i regering med dem. Det går ju knappt en godtycklig tidsenhet utan att någon av dem kommer ut som Putin-sympatisör eller blir påkommen i Kremlkomprometterade sammanhang. Paralleller till VPK under Sovjettiden infinner sig osökt.
Så nej. Inte SD.

Slutsats del 1

Jag har påmint om försvarets vitala funktion för att säkerställa att det alls ska finnas en stat som vi sedan kan ha till annat. Jag har också påmint om att säkerhetsläget är sämre än på mycket länge, delvis till följd av Kremls aggression, delvis till följd av att Sverige monumentalt försummat sitt försvar.

Kremls aggressivitet kan vi inte göra mycket åt. Men vår egen beredskap kan vi faktiskt påverka.

Vänsterblocket uppvisar inga större tecken på att vara på väg att åtgärda Sveriges försvar. Men det gör allianspartierna. Det är väldigt sent vaknat, ja. Men det är i alla fall vaknat.

Jag inser att det är många som inte låter försvarsfrågan avgöra om man ska rösta rödgrönt eller allians. Frågan lär inte heller få särskilt mycket uppmärksamhet i valrörelsen.
Men det är ändå en tokviktig fråga.
Och försvaret är en fråga som med förkrossande entydighet pekar på Alliansen som ett bättre val att rösta på än de rödgröna.

I nästa del kommer jag gå in på vad jag tycker man bör rösta på inom Alliansen, och särskilt då om man råkar bo i Stockholm.

Clear Air Turbulence

torsdag 25 januari, 2018

Ännu en gång vankas flygdebatt, och flyget får klä skott för klimatkrisen.
Det är inte helt fel. Att flyga är vanligen mer CO2-effektivt än att åka ensam i bil, men med så långa sträckor och i praktiken med bara fossila bränslen blir det en hel del CO2 ut i atmosfären.

Jag tror likväl att det är felprioriterat att fokusera för mycket på flygresor.
Varför det?
För att en snabb Research By Google ger att flyget globalt står för i runda slängar 2 % av CO2-utsläppen. Samtidigt består ungefär 85 % av vår energimix (globalt) av fossil förbränning.
Sålunda, om vi över en natt på ett eller annat sätt fick ned utsläppen från flyget till noll, så skulle det nästan inte spela någon roll alls för växthuseffekten.

Obs här – jag säger inte att utsläppen från flyg inte är allvarliga. Vad jag säger är att det (troligen) är fel att kraftsamla på just dem.
Att ersätta fossila bränslen för transportsektorn med CO2-snåla alternativ är svårt, och allra svårast är nog flyget. Å andra sidan används enorma mängder kol, gas och olja för att skapa el och värme. Denna användning är kolossalt mycket större än flygbränsle. Vi vet hur vi kan ersätta en stor del av detta, och det kräver inte ens några större mängder teknikutveckling. Det bör också vara inom ramen för vad som ekonomiskt går att åstadkomma, med viss ansträngning. Hindren är inte primärt tekniska utan politiska.
Så varför inte hårdsatsa på båda?
Jag återvänder då till min hypotes att det i praktiken finns en begränsad mängd politiskt kapital att spendera på vissa frågor. Mängden är inte konstant över tid, men i varje givet ögonblick begränsad. Om vi sätter allt strålkastarljus på flygandet så kommer vi att tappa tryck i angränsande frågor som spelar mycket större roll för klimatet.

Därmed inte sagt att det inte är önskvärt med teknikutveckling på flygområdet. Givetvis är det det. Men det är nog inte där den stora resursstöten ska sättas in.

—–

Där skulle inlägget kunna rundas av, men jag vill också skriva om att det är inte i första hand teknikfixande av flyget som varit på den diskussionsagenda jag nyligen sett, utan snarare att sluta flyga.
Och det är klart att det går att sluta flyga. Men för mig är det inte uppenbart att det är en proportionerlig åtgärd. Hade flyget stått för lika mycket utsläpp som koleldning, då hade det varit mer påkallat.
Grovt kan man dela in flygning i tjänsteresor och nöjesresor. Jag tror att få tjänsteresor görs på okynne. Jag säger inte att det inte förekommer, men att resa i tjänsten är sällan så glammigt som det kan framstå. Även affärsresenärer har familjer, och även det krympande fåtal som får åka business class har det förmodligen mer bekvämt hemma. Jag tror inte heller att det är så vanligt att det går enkelt att ersätta flygresor med onlinemöten eller motsvarande. Rent anekdotiskt kan jag inte komma på en enda tjänsteflygresa jag själv gjort som som på ett bra sätt hade kunnat ersättas av telefon eller videokonferens. Det är inte samma sak som att resan alltid varit värd tiden och pengarna, men det är sällan så lätt att veta på förhand.
Internationell handel har på totalen gjort mycket gott för världen. Jag håller för osannolikt att den inte skulle drabbas markant om det inte längre gick att flyga.

Nöjesresor då? Tja, det är likaledes klart att det går att skippa nöjesresor. Men då måste man rimligen räkna in resor till vänner och släktingar som bor på flygavstånd. Vidare tror jag att människors flängande över jorden har gjort en del till för att känna samhörighet med andra människor som bor långt bort. Det är lättare att bry sig om människor på en plats man har en relation till, än om det bara är något man hört talas om på högstadiets geografi. Jag är inte övertygad om att det vore förträffligt att börja slipa bort den mekanismen.

Det betyder inte att varje tjänsteresa och varje nöjesresa är nettopositiv för världen. Jag hyser verkligen och givetvis inget agg mot den som på egen hand minskar sitt flygande.  Och i slutändan kanske vi måste börja skära ned på allvar, om vi inte lyckas få fram en teknisk lösning för flyget.
Men jag återvänder till min irritation över att privata aktörer ska behöva göra rätt så svåra uppoffringar för att politiken inte kan förmå sig att plocka de lågt hängande och mycket större frukter som faktiskt finns (se länken i detta inläggs tredje stycke). Och det verkar onekligen vara en svår uppoffring. Det går ju knappt att räkna tillfällena när profilerade politiska antiflygförespråkare ertappas med att flyga på ett sätt som de inte har några problem med att tycka att andra ska låta bli.
Vad mer är, för att ta anekdotiska exempel från mitt eget sociala medier-flöde, det förekommer att vissa blir rent aggressiva mot andra som av en eller annan anledning flyger. Jag tycker det är fel grej att bråka om. Kvoten käbbel per klimatvinst alldeles för hög.
Uttryckt konkret: vi i Sverige kan lägga jättemycket energi på att skamma varandra till att inte flyga. Och den klimateffekt vi kan uppnå med det lär globalt helt hamna i skuggan av att vi utan något större bråk avvecklar vår kärnkraft.
Dåligt investerat bråkande.

Poängen med inlägget är alltså och avrundningsvis inte att det skulle vara klimatofarligt att flyga. Poängen är att det är ett problem som är genuint svårt att åtgärda, och dess betydelse globalt är begränsad. Det finns andra åtgärder som antagligen lättare skulle kunna åstadkomma mycket större resultat, utan några egentliga uppoffringar andra än politisk stolthet. Utveckling av CO2-snål flygteknik och/eller minskat flygande är otvivelaktigt i sig saker som är bra för miljön, men det är inte där vi i första hand ska kraftsamla vårt kollektiva fokus.
Det är bättre att först ta sig an vad som är större och lättare, än att börja med det lilla och svåra.

Drömmen om Atlantis

onsdag 4 oktober, 2017

Sverige har ett politiskt mål att år 2040 ha ett 100 % förnybart elsystem. Vad innebär det, och vilket syfte fyller det? Kommer det rädda klimatet? Dags för mig att utreda!

Till min hjälp tar jag en rapport som Sweco publicerade i somras. Den finns här (pdf) och jag kan rekommendera läsning av den – den är under 50 sidor lång och uppenbart skriven för att en lekman som jag själv ska kunna läsa och förstå den. Jag kommer att beskriva några nyckelpunkter från den i det här inlägget. Och för att det inte ska bli oläsligt långt har jag lagt de flesta utvikningarna i en hemmasnickrad notapparat.

Den som trots dessa herkuleanska ansträngningar att hålla inlägget läsbart kort inte mäktar eller hinner med hela textmassan kan scrolla direkt ned till rubriken ”Så för att sammanfatta”.

En spoiler kan jag komma med redan nu. Nej, att Sverige går över till 100 % förnybart handlar inte det minsta om att rädda klimatet.

El eller energi
Sverige har sedan ett par år en energiöverenskommelse, i vilken ingår målet 100 % förnybart till 2040. Men namnet på överenskommelsen är missvisande. Den handlar om el, inte energi. Det behöver inte alls vara fel att avgränsa problemställningar för att få grepp om dem, men kom ändå ihåg det: här pratar vi specifikt el, inte energi allmänt.

Förnybart i Sverige
Sverige har ovanligt gynnsamma förhållanden för att få till ett 100 % förnybart elsystem. Vi har redan vattenkraft som står för en stor del av vår elproduktion. Sedan är det kärnkraft, och så avsevärt mindre men ändå relevanta mängder förnybar vind. Därefter spridda skurar av annat som inte märks så himla mycket på totalen.
Förnybart i Sverige handlar alltså om att ta bort kärnkraften och ersätta med sådant som räknas som förnybart.

Det är här Swecos rapport (beställd av Skellefteå Kraft) kommer in. Sweco har studerat två scenarier för att nå 100 % förnybart.
Scenario 1 bygger på en väsentligt utbyggd vattenkraft och sedan mest landbaserad vind.
Scenario 2 låter i stort sett vattenkraften vara, bygger ut vind både på land och till havs, kompletterar med solenergi och, förvisso inte förnybart, en ansenlig kapacitet naturgas.

Energi och effekt, bas- och reglerkraft. Och svängmassa.
Innan vi fortsätter, kort om denna underrubrik. När man pratar om förnybar energi är det väldigt ofta producerad mängd energi som nämns. Det är givetvis viktigt. Det är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. El måste produceras när den ska användas[1]. Olika kraftslag har olika för- och nackdelar här.
Kärnkraften är fenomenal på att producera en stor mängder stabil och väderoberoende el, så kallad baskraft, men den är inte så bra på att snabbt variera sin produktion efter förändringar i förbrukning – så kallad reglerkraft. Det går att använda kärnkraft som reglerkraft i viss omfattning, men man låter hellre bli.
Vattenkraften är inte helt väderoberoende, det måste ju finnas vatten i magasinen, men den kan både producera stora mängder baskraft och snabbt variera produktionen för att agera reglerkraft.
Vind- och solkraft är väderberoende i realtid, det vill säga man kan inte lita på dem i någon större utsträckning för baskraft, och de kräver stora mängder reglerkraft.

Svängmassa bör också nämnas, om än bara helt kort[2]. Svängmassa bidrar med en sorts tröghet eller stabilitet i elsystemet som, kan man säga, gör så att störningar inte fortplantar sig så lätt. Med för lite svängmassa riskerar man kollaps i distributionen, och eventuellt skador på ansluten utrustning, när störningar uppstår.
Kärnkraft och vattenkraft bidrar med en stor svängmassa. Vind- och solkraft har i stort sett ingen svängmassa alls.

Mycket av det goda
Jag har inte skrivit ovanstående stycke för att smutskasta vind och sol. I mindre mängder är dess intermittenta och oplanerbara produktion inget problem att hantera på elnätet, men när man börjar skala upp dem till att bli dominerande inslag, ja då uppstår problem[3]. Inte nödvändigtvis ohanterliga problem, men problem som på ett eller annat sätt måste hanteras. Sweco-rapporten pratar en hel del om det.

I scenario 1, det med utbyggd vattenkraft, är det just vattenkraften som får täcka upp det mesta, inte bara genom att bli den fullständigt dominerande producenten av baskraft, utan även genom att stå för reglerkraft när vinden skiftar. Utbyggnaden av vattenkraften handlar mest om att kunna öka effekten temporärt. Sådan potential finns, men som rapporten återkommande nämner:
Detta förutsätter ändrade miljödomar som medger en flexiblare användning av vattenkraften.
Det vill säga, magasinen måste byggas ut och väsentligt kraftigare flöden tillåtas, på ett sätt som i dag bedöms skulle strida mot miljölagstiftningen. Miljöpåverkan lokalt kring älvarna blir inte försumbar. Folk kommer bli arga. Demonstrationer och protester, även från miljörörelsen. Det kan man förstås tycka är ett rimligt pris, men man kan inte komma och säga sedan att det hade vi ingen aaaning om.

I scenario 2 har man hållit sig borta från att på så vis bygga ut vattenkraften. Man har inte heller lika mycket landbaserad vind, men mer av havsbaserad vind och solkraft, och så har man säkrat upp med gasturbiner goda för 5 GW när det är extra tråkigt väder. Fem GW är mycket, samma storleksordning som (men fortfarande mindre än) kärnkraften i dag. Gasturbinerna kommer dock inte användas så mycket, så CO2-utsläppen begränsas.

I båda fallen behöver elnätet byggas ut och om i stor omfattning för att hantera oförutsägbarheten i produktionen.

Dessa två scenarier har alltså modellerats så gott man kan för att ge en prognos inför framtiden. Övergripande blir resultaten ganska lika.

I båda fallen lyckas man nästan hela tiden tillgodose elbehovet. Dock inte hela tiden. Även normala år måste man, åtminstone i södra Sverige, räkna med några timmars blackout då elen helt enkelt inte räcker. Detta även då man tagit reservkraft och import i beaktande[4]. Man har också räknat med en betydande efterfrågeflexibilitet, vilket är en omskrivning för att elanvändare ska förmås att använda el inte när det passar dem själva bäst, utan när det passar elproduktionen bäst.

Elpriserna förutspås bli mycket svängigare än i dag. Jag bryter upp texten med ett upplättande DIAGRAM från rapporten över simulerade veckopriser över året i de två scenarierna, jämfört med priser i scenariot 2015.

100re_veckopris
Det fanns också ett diagram över simulerade timpriser över året, på sätt och vis mer informativt men också betydligt stökigare. Jag tar det i fotnot [5].
Medelvärdesbildat över hela året räknar man med att elpriserna kommer bli ungefär dubbelt så höga som i dag, men variationen är alltså stor. Inte minst i scenario 2, där solkraft, som solkraft i Sverige gör, genererar som mest effekt när efterfrågan är låg[6].

Okej, det var många större och mindre försvårande omständigheter. Och då har jag sparat kostnaden för utbyggnaden, jag återkommer till den. Men allt kan väl inte vara elände?
Visst måste det väl vara bra att gå över till förnybart?
Tja, ”bra” beror på vad man värderar. Många tänker nog på att rädda klimatet. Men hur är det med det?

Ahem.

Nej. Nej, inte ett dugg. Tvärtom faktiskt.
Tittar man på seriösa livscykelanalyser för utsläpp av växthusgaser så ligger vattenkraft, vindkraft och kärnkraft väldigt nära varandra. Ingen av dem ligger förstås på noll, men de är i princip så nära noll som vi kan komma i dag. Och ja, det inkluderar hela livscykeln inklusive gruvbrytning och i förekommande fall slutförvar.
Solceller är ganska mycket sämre än vår tättrio. Sol leder dock stort över allt fossilt[7].

Det kan alltså se ut som om vi byter kärnkraft mot huvudsakligen vatten och vind, som ligger ungefär lika i CO2. Beroende på scenario kan det tillkomma mer eller mindre sol, som är sämre men inte direkt dåligt, och gas, som är väldigt mycket sämre men som troligen inte kommer användas så mycket att det spelar jättestor roll i slutändan[8]. Alltså, man vinner inget i CO2-väg, men förlorar kanske inte heller? Eller okej, man förlorar kanske en del, men inte så mycket?

Fel igen.

Den stora förlusten syns inte om man bara tittar på svenska utsläpp[9]. Men växthusgaser är globala. Ni vet, think global, act local.
Vi återvänder till reglerkraften. Alltså att snabbt kunna kompensera för svängningar i, bland annat, intermittent produktion som vindkraft. De bästa och mest använda reglerkraftslagen är vattenkraft och gas. Sverige ligger här väldigt bra till internationellt, med vår omfattande kapacitet för vattenkraft. Så länge vi har kärnkraften kvar, och har god överföringskapacitet, kan vi sälja vattenkraft som reglerkraft till andra länder. Dessa andra länder utan massiva mängder vattenkraft skulle annars behövt använda gas som reglerkraft.
Så – och det här är viktigt – om Sverige med en övergång till stora mängder intermittent produktion självt behöver all sin vattenkraft för både ökad produktion totalt och ökad reglerförmåga, då kan vi inte längre sälja reglerkraft till vattenkraftfattigare länder. De länderna måste då använda gas som reglerkraft.
I en första approximation kan man säga att ökat eget reglerbehov i Sverige får samma effekt som motsvarande utsläpp av fossilgas någon annanstans.

Sålunda kommer en svensk övergång till 100 % förnybart att globalt öka CO2-utsläppen, och med svenska mått kommer ökningen bli stor. Jag vill inte försöka mig på några siffror, men det är inte ignorerbara mängder.
Yay?

Här vill jag åter lägga in min vanliga brasklapp. Jag är inte emot förnybar energi generellt. Ska vi fixa klimatet behövs alla CO2-snåla energikällor. Jag välkomnar sol och vind även i Sverige – men i måttliga mängder. Att integrera måttliga mängder intermittent produktion är inget större problem. Det är när man får för sig att göra intermittent produktion till dominerande inslag som problemen uppstår.

Nu är det dags att, som utlovat ovan, ta sig an
Kostnaden för utbyggnad av 100 % förnybart
Sweco har efter bästa förmåga uppskattat kostnaden för båda scenarierna, och de landar ganska lika – det kan avrundas till 1600 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Sextonhundra miljarder alltså. Okej. Men – viktigt att notera – det är den totala investeringskostnaden. Investeringar skulle behöva göras även om man inte går över till 100 % förnybart. Men hur mycket?
Svårt att veta. Sweco har själva inte räknat på det (jag har frågat dem). Men vi kan ju alltid göra en gissning, för att få en storleksordning. Så här ser Swecos resultat ut i diagramform, dock fram till 2050:

Investering100RE
Låt oss anta att investeringsnivån mellan 1991 och 2010, kanske 2020, är indikativ för behovet om man inte satsar på 100 % förnybart. (Sedan åtminstone tio år har det byggts ut ganska mycket förnybart i Sverige, vilket kan tänkas påverkar siffrorna för de åren.)
Och så är det 33 år kvar till 2050. Man kanske landar på… 600 Gkr? Mellan tummen och pekfingret. Mer kunnigt folk än jag har uttryckt att det kan vara en siffra i överkant. Men ändå. Låt oss köra på den siffran, väl medvetna om att den är en grov gissning.
Då får vi en merkostnad för 100 % förnybart fram till 2050 på, i runda slängar, 1000 Gkr. Tusen miljarder kronor.

Vad hade man annars kunnat göra för tusen miljarder kronor?
En hel del va.
För att bara ta ett exempel, man skulle kunna bygga ny kärnkraft. Vad kostar det egentligen att bygga ett kärnkraftverk? Det är av flera skäl svårt att säga, men Analysgruppen höftar med ca 50 Gkr för en hyfsat stor reaktor. Låt oss anta att de varit för optimistiska, och vi ökar kostnaden med 50 %. Då skulle vi kunna bygga tio helt nya reaktorer, vilket är det maximala enligt svensk lag i dag. Tio nya reaktorer som producerar stora mängder CO2-snål el, mer än vi någonsin fått ut av kärnkraften tidigare. Vi skulle inte behöva förvägra våra grannar klimatvänlig reglerkraft. Och vi skulle fortfarande, efter att ha byggt kraftverken, ha växelpengar pengar över till den där jämrans höghastighetsjärnvägen.

Eller om man tycker att höghastighetsjärnvägen är omotiverat dyr skulle man, utöver sina tio kärnkraftverk, kunna köpa utsläppsrätter för pengarna. Det är ett rent tankeexperiment, men om man räknar med dubbelt så högt pris på utsläppsrätter som i dag (dvs då 100 kr/ton CO2) skulle man på detta vis kunna sätta stopp för utsläpp av 2,5 Gton CO2. Vilket, om man räknar med att Sverige släpper ut ca 60 Mton per år, motsvarar drygt 40 års utsläpp från hela Sverige av i dag.

Men som sagt,
100 % förnybart handlar inte om att sänka CO2-utsläppen. Hade utsläppen varit i centrum hade man kunnat definiera målet som fossilfritt eller hållbart. Men när man säger förnybart, då är målet att bli av med kärnkraften.
Och det kan man ju vilja. Jag tycker det verkar dumt. Jag har skrivit åtskilligt om det, och en bra utgångspunkt är mitt inlägg Förtvivla först i morgon (Ja. Ja, både det och det här inlägget har tagit sina namn från Kjell Höglund.), där jag bland annat länkar till min genomgång av hanteringen av använt kärnbränsle (vilket ändå är ett irrelevant argument i sammanhanget, använt bränsle har vi ju redan även om vi stänger all kärnkraft i morgon). Men det är klart man ändå kan välja att sätta utrotandet av kärnkraft högst på agendan.
Då tycker jag dock man bör vara öppen med att det är målet. Man ska framför allt inte låtsas att man tycker att växthuseffekten är det primära problemet.

Så för att sammanfatta.

  • Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att gå över till 100 % förnybart.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ganska svårt, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ohyggligt dyrt, mycket dyrare än att behålla kärnkraften, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer sannolikt innebära att el inte alltid kommer finnas tillgängligt, och elpriserna kommer i snitt troligen att stiga väsentligt.
  • Att Sverige går över till 100 % förnybart kommer något öka CO2-utsläppen inom Sverige, och globalt att med svenska mått öka dem kraftigt.
  • Det enda man egentligen uppnår med att få Sverige att gå över till 100 % förnybart är att man blir av med kärnkraften.

Jag ser inget egenvärde i att ha kärnkraft. Däremot är det instrumentella värdet svårförnekat, om man nu tycker att det är viktigt att fixa klimatet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att Sverige i allmänhet och det beslutande Sverige i synnerhet tog sig en allvarlig funderare på: Vad är det egentligen som är vårt viktigaste mål, och vad är det värt att nå det?


Smärre tillägg:
Det mest osäkra i det här inlägget är kostnadsuppskattningen av ”nollalternativet”, alltså de investeringar som skulle behövas fram till 2050 för att behålla nuvarande energimix. Lyckligtvis spelar det för resonemanget inte så stor roll om merkostnaden för 100 % förnybart bli 700, 1000 eller 1300 Gkr. Faktum är att även om merkostnaden vore noll – vilket jag håller för distinkt osannolikt – kvarstår den viktigaste poängen: 100 % förnybart i Sverige skulle ge ökade CO2-ustläpp globalt.


[1] Undantaget förstås om man kan lagra energin. Ett av mycket få realistiska alternativ att i dag göra det i stor skala är pumpkraft, alltså att man pumpar vatten till ett magasin för senare användning som vattenkraft. Sådant antas i scenario 1. Batterier kan fungera lokalt, i liten skala och för korta tidrymder, men är inte ett realistiskt alternativ i stor skala. Varför? För att det skulle ta Teslas Gigafactory nästan precis tusen år att producera batterier så att det motsvarar magasinen hos dagens svenska vattenkraft.

[2] Dels för att inlägget inte ska bli absurt långt, dels för att jag inte är säker på att jag verkligen förstår svängmassa tillräckligt bra för att bre ut mig om det i detalj. Sweco-rapporten ägnar i alla fall en del uppmärksamhet åt begreppet.

[3] En tumregel är att ungefär upp till respektive intermittenta energislags kapacitetsfaktor går det hyfsat bra att hantera, sedan börjar det bli svettigt. Kapacitetsfaktor i sin tur är hur stor andel av tiden som energi produceras. Vind i Sverige ligger på runt 25-40 %. Sol på kanske 10 %.
Detta blir givetvis viktigt för den totala mängden energi man kan plocka ut. Installerad effekt är en sak; när man omvandlar det till hur mycket energi som över tid kan plockas ut måste kapacitetsfaktorn med.

[4] Inte sällan hävdas att när vi i framtiden byggt ut det europeiska elnätet så att överföring mellan länder har mycket större kapacitet än i dag så kommer problemen med tex vindkraftens intermittens att försvinna, för när det blåser någonstans är det stiltje någon annanstans.
Det finns dock skäl att inte vara så optimistisk om det. Visst, i någon mån stämmer det. Men jag har läst en rapport (har tyvärr inte någon länk kvar) där man studerat just detta och sett ganska tydligt att när det blåser mycket tenderar det att göra det i större delen av Europa, och vice versa, är det stiltje så är det ofta lugnt i ett stort område.

[5] Timpriser över året. Svängigt blir det.100re_timpris.PNG

[6]  Jag har av den anledningen lite svårt att förstå vad vi egentligen ska med solkraft till i Sverige, åtminstone på elnätet. Dess främsta verkan tycks vara att dumpa elpriserna så att alla producenter går back, inklusive solkraftägarna själva. Det jag kan tänka mig är att man i Sverige, till följd av att elen är billig när solen gassar, börjar installera luftkonditionering i stor skala. Dess behov sammanfaller ju verkligen med solgass. Det skulle öka den totala elförbrukningen och likaså mätbart öka CO2-avtrycket, men kan också vara bra att ha om sommartemperaturerna skenar.

[7]  Exakta siffror beror på vem man frågar, livscykelanalyser är svårt, men en källa så god som någon är Wikipedia (första tabellen).

[8] Den snabbtänkte inser att om gaskraftverken inte kommer användas så mycket kommer de förstås heller inte vara lönsamma att bygga. Det kommer alltså krävas antingen en rejäl subvention av fossilkraft (för att nå 100 % förnybart), eller att man bygger om prissättningen så att man får betalt för att tillhandahålla reservkraft.

[9]  Det har gjorts försök att uppskatta de nationella effekterna. Ett sådant refereras här, där man uppskattar att det skulle leda till en fördubbling av svensk elproduktions CO2-utsläpp.

Fate Amenable To Change

söndag 1 oktober, 2017

Det här är en direkt fortsättning på förra inlägget, Unfortunate Conflict of Evidence (ja, båda är Culture-skepp). För att mycket kort summera det: jag hade sedan länge tänkt kandidera aktivt till riksdagen 2018, och eftersom jag drog rätt mycket röster i förra valet hade jag hoppats att det skulle ge resultat i detta vals listplacering. Så blev det tyvärr inte, och om röster på mig inte ger resultat i form av listplacering får jag väldigt svårt att förklara varför någon skulle lägga sin röst på mig. Utifrån det går det svårligen att bedriva personvalskampanj, och jag lutade åt att helt enkelt dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Nu har jag tänkt på och diskuterat saken i ett par veckor. Innan jag pratar om slutsatserna tänkte jag ägna några rader åt vad jag hade tänkt koncentrera mig på för frågor i en personvalskampanj. Två frågor, närmare bestämt.

Den ena delen skulle varit försvarsfrågor, eller rentav försvarsfrågan. I grunden är den rätt enkel. Man kan säga vad man vill om senare års försvarssatsningar, faktum kvarstår att utan omfattande tillskott kommer svensk försvarsförmåga börja sjunka avsevärt någonstans efter 2020, och det från en redan relativt (för att säga som man fordom sade om rysk förmåga) låg nivå. Så kan vi inte ha det.
Jag har jobbat med (inte i) försvaret i snart sju år nu och har dessutom på fritidsbasis intresserat mig. Det gör mig kanske inte till den främste av experter på hela området, men jag tycker ändå jag har förutsättningar att kunna säga något.
Så frågan är, på övergripande nivå, okomplicerad. Dock kostar den mycket pengar att åtgärda. Den kroniska underfinansieringen är verifierad av flera myndigheter, men det kommer ändå vara svårt att få fram de pengar som behövs.

Den andra delen skulle varit baserad på en motion jag och några andra skrev i våras. Den finns här (pdf) och handlar om hur föräldrapresumtion fungerar och borde fungera. Lagen i dag utgår i princip helt från att barn skaffas inom heterosexuella cis-par, och alla avvikelser från detta kan få – och får – både absurda och allvarliga konsekvenser för de inblandade. Vinsten med att ha lagen som den är i dag kan mest generöst beskrivas som otydlig.
Motionen antogs på distriktsstämman i Stockholm. På riksstämman, som pågår nu i dagarna, har det varit både mot- och medgångar. Jag räknar med att återkomma till det, men jag tror både att det är en vettig sak att kämpa för och att behovet att kämpa kommer kvarstå över valet.
Föräldrapresumtionsfrågan är snäppet mer komplex än försvarsfrågan, men kostar å andra sidan i princip inga pengar att åtgärda.

Dessa två frågor kan jag givetvis intressera mig för utan att idka personvalskampanj. För där kvarstår min slutsats att jag inte kan slå på stort med personvalskampanj. Jag kan inte verka från nuvarande listplacering. Kanske ett annat år, men inte den här gången.
(Listorna är alltså preliminära och ska beslutas på en nomineringsstämma den 14 oktober som jag inte kommer kunna vara med på.)
Däremot ser det ut som om jag ändå kommer att välja att stå kvar på listan. Alltså inte dra tillbaka kandidaturen. Ja om inte nomineringsstämman plockar bort mig, men det skulle förvåna mig.
Varför gör jag det då? Tja, det finns flera skäl. Ett av dem är att ändå signalera vilja att faktiskt vara på riksdagslistan. Det finns för all del också, som jag skrev i förra inlägget, skäl som talar emot att stå kvar. Jag tror inte att det finns ett absolut självklart svar på hur jag bör göra, men om inget oförutsett händer väljer jag att stå kvar som kandidat.

Jag kommer som sagt inte att bedriva någon aktiv, organiserad krysskampanj till riksdagen eftersom jag uppenbarligen inte kan troliggöra att kryss på mig leder till något ens på lång sikt. Jag kan, och kommer, fortfarande prata riksdagspolitik.
Den som är så hågad kommer givetvis kunna kryssa mig ändå. Jag kommer inte bli mindre glad för kryss än förra gången; kanske mer. Ett kryss, avgett av någon som bara får sätta ett riksdagskryss vart fjärde år, är en stor sak.

…och det skulle vara en bra avslutning på inlägget. Men jag vill tillägga en sak.
Jag inskärper åter att här har jag enbart pratat om min riksdagskandidatur. Inget är klart förrän efter nomineringsstämman den 14 oktober, men det kan bli så att landstingslistorna ur mitt perspektiv ser bättre ut. I så fall återkommer jag om det.

Nu. Nu är det slut för den här gången.

Unfortunate Conflict of Evidence

söndag 17 september, 2017

Jag har sedan förra valet tänkt att jag skulle kandidera till riksdagen i valet 2018, och det har inte varit någon hemlighet. Nu blir det kanske inte så.
Sannolikt är det några som åtminstone övervägt att lägga sin riksdagsröst på mig som läser här, så därför vill jag förklara hur jag resonerar kring detta.

Bakgrund
Helt av egen förskyllan kom jag in sent i nomineringsprocessen till valet 2014. Jag fick ändå en sjuttondeplacering på riksdagslistan i Stockholms stad, vilket inte alls var illa. Min personvalskampanj bedrev jag utan någon riktigt genomtänkt plan, i princip helt på nätet, med noll kronor i budget och utan andra medhjälpare än djungeltrummare.
Den gick bra. Jag samlade 133 röster i riksdagsvalet. Det låter kanske inte så mycket, men C är ett litet parti och det var sjunde flest i Stockholm, tillika flest bland de kandidater som inte hade någon plattform att tala om. Före mig kom partiledaren, chefsekonomen, partiets två toppkandidater och två till som båda haft plattform och/eller uppmärksammats i media.
De som röstade på mig visste givetvis att jag inte skulle komma in i riksdagen. Inte 2014, och med mycket stor sannolikhet inte 2018 heller. Kalkylen var nog snarare att genom att rösta på mig hoppades man kunna ge mig, eller åtminstone den politik jag talade mig varm för, successivt ökat inflytande.
Det är ju det man kan göra som väljare.
Och det är vad jag som kandidat kan hoppas erbjuda en väljare.

Min plan inför valet 2018 har varit – nå, ganska löst formulerad. Men jag har tänkt lite, och hade vissa planer på en både mer fokuserad kampanj (i form av frågor att driva) och en något bredare kampanj (i sätt att nå ut). Att jag skulle komma in i riksdagen 2018 har aldrig varit realistiskt, men idén var alltså att långsamt avancera, och i någon avlägsen framtid… tja, vem vet? Kanske långsökt, men inte helt omöjligt.
Kampanjen måste dock bygga på någon form av intellektuell hederlighet, och det är där jag nu fått problem.

2018 års listor
Stockholmscentern har haft en lång process för att ta fram sina kandidatlistor, bland annat med en intern medlemsomröstning. Nu har både resultatet av omröstningen och förslaget till listor offentliggjorts. Listorna fastställs inte förrän på en nomineringsstämma i oktober (som jag mycket olyckligtvis inte kommer kunna vara med på), och saker kan i princip ändras, men det är troligt att dagens förslag ligger nära resultatet. Och tyvärr är det uppenbart att jag inte har lyckats omsätta förra valresultatet i förtroende internt i partiet. Jag är i dagsläget placerad på plats 27, alltså jämfört med plats 17 i förra valet. Jag klarade mig inte heller jättebra i den interna omröstningen. Inte katastrofalt, men inte jättebra.

Att omröstningen inte gick så bra vill jag gärna förklara med att jag, mestadels på grund av förekomsten av diverse småbarn, inte kunnat delta i partiverksamheten så mycket som jag velat. Det är klart att det får följder. Men jag hade hoppats att en bevisad förmåga att dra röster i val skulle vägas in när man gör listorna inför nästa val. Om så har skett ser jag inga tydliga spår av det.

Följder
Det får följder.
Vad jag erbjuder potentiella väljare är: rösta på mig, så kan vi tillsammans långsamt avancera mina frågor i partiet.
Nu har det visat sig att det sambandet inte existerar. Jag drog relativt mycket röster, men har ändå fallit långt i listplacering.
Då har jag svårt att med bibehållen ärlighet förklara varför någon egentligen ska rösta på mig, annat än som egoboost för mig själv. Om nu många röster i ett val inte spelar någon nämnvärd roll för placeringen i nästa val, alltså om kopplingen inte kan skönjas mellan en röst på mig i det här valet och mina chanser i nästa val, då spelar det ju ingen roll om man tycker mina frågor är viktiga och välgenomtänkta eller inte.
Man kan givetvis fortfarande rösta C, och det är inte poänglöst. För att bara nämna något, C är alltjämt en i riksdagen svårslagen brygd av liberalism och öppenhet. Men att personrösta på mig är svårare att motivera.

Ingen dolkstöt
Det här låter förmodligen bittert. Jag är mycket besviken, det hymlar jag inte med. Bitter skulle jag varit om jag trodde att jag sjunkit på listan för att partiet hyste agg mot mig. Det tror jag inte. Det finns många bra namn framför mig på listan som utan tvivel förtjänar en bra placering. Jag har de facto inte briljerat i den interna omröstningen. Det är också flera som samlats under C-fanorna i år än 2014. Bara att behålla en sjuttondeplats hade kunnat ses som en framgång i den ökade konkurrensen. Ja, jag hade hoppats att bevisad förmåga att dra röster skulle värderats högre. Men jag spårar ingen illvilja i listan. Trots folkets givetvis brinnande önskan om motsatsen så kretsar inte Centerpartiet kring mig.

Icke desto mindre
Det förändrar dock inte faktum. Jag har nu känt till det preliminära resultatet i en dryg vecka, och helt oavsett hur det kom till har jag svårt att se att jag ska kunna kampanja från plats 27, efter att förra gången ha gjort bra ifrån mig på plats 17.
Här uppstår alltså det kanske lite kontraintuitiva att hade det här varit min första kandidatur hade det bara varit att sätta igång. Men när jag alltså först gjort ett bra resultat och sedan sjunkit kraftigt till nästa omgång, då blir det mycket svårare.
Och om jag inte kan kampanja för mig, om jag inte har någon trovärdig berättelse om vad en röst på mig kan ge, bör jag då ens kandidera?
Det har likheter med en omöjlig situation.

Jag har inte bestämt mig än. Jag har fortfarande tid på mig. Men jag lutar åt att dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Men vad sägs om status quo?
En möjlighet är förstås att helt enkelt stå kvar på listan, även om ingen nämnvärd aktiv kampanj bedrivs. Den som vill skulle kunna sätta ett kryss ändå. Mot det talar flera saker, varav en är att jag tycker att om jag står på en kandidatlista ska jag – jag inskärper detta – kunna förklara vad jag gör där. Det är viktigt för mig. Men visst, jag har inte uteslutit det. Jag har som sagt inte bestämt mig helt än.

Riksdagen är inte allt
Nota bene att här talar jag enbart om riksdagen. Jag har varit öppen med att riksdagen är min främsta prioritet, men jag har också ett icke ringa intresse för landstinget. Landstingslistan är en annan sak än riksdagslistan, och jag kan få anledning att återkomma till det i avgjort mer positiv anda. Men jag sparar det till ett senare inlägg.

 

Avsiktlig felnavigering

fredag 15 september, 2017

Socialdemokraterna tycks ha bestämt sig för att göra vinster i välfärden till valfråga. Därför tycker jag det är dags att jag rycker in med ett antal påpekanden igen, som kan vara bra att ha i bakhuvudet inför kommande fuldebatter.

Jag tänker inte gå igenom hela principfrågan om vinst på skattemedel från grunden igen. Jag har redan, tycker jag själv, ett bra inlägg på det temat.

Innan jag drar det nya jag har att säga börjar jag ändå med en

Repetition
Den som vill kan hoppa ned en rubrik, till ”Vad nytt”.

Det tål att påpekas att
1: Det är inte all vinst i välfärdsrelaterad verksamhet som regeringen vill förbjuda. Det ska (tills vidare, får man förmoda) vara tillåtet att tjäna pengar på att bygga skolor, sälja läromedel och läkemedel, koka asfalt eller konsulta åt myndigheter. Allt detta saker som ligger bortom den normale väljarens vardagsbeslut. En artificiell gräns dras vid den vård-skola-omsorg som medborgaren ett tag kunnat välja någorlunda efter eget huvud. Där ska vinster bort.

I vulgärretoriken som redan ljuder ryas att man inte ska göra vinst på skattemedel. Det måste redan nu vara uppenbart att detta är nonsens. Det här handlar om något annat.

2: Även sådana som jag, som i grunden är anhängare av att privata utförare ska kunna erbjuda skattefinansierade välfärdstjänster, bör kunna erkänna att det finns en del problem. Det finns problem vi har i dag till följd av undermålig implementering, och det finns principiella problem som kanske är lösbara men som kräver ständig uppmärksamhet. Ett exempel på det förstnämnda är att elevtilldelningen för skolor nog inte fungerat optimalt. Ett exempel på det senare är att man alltid måste se till att den som hoppas gå med vinst på skattefinansierade tjänster också levererar en tjänst av god kvalitet.
Och det är inte alltid lätt att hålla ordning på.

MEN – och detta är ett oerhört viktigt MEN – även offentligt drivna verksamheter har problem. Ibland är det samma problem. Ibland är det besläktade problem som tar sig andra uttryck. Ibland är det helt andra problem.
Ett osorterat exempel är att även offentligt utförda tjänster givetvis bör leverera en viss kvalitet. Hur ska det kontrolleras? Ja ofta har man helt enkelt inte kontrollerat det utan bara hoppats på det bästa. Och om man ska kontrollera det uppstår problemet att man ska granska sina kollegor. Det har egna svårigheter.

Hittills har man inte kunnat visa att privat utförda välfärdstjänster generellt är av lägre kvalitet än offentligt utförda. Inte markant högre heller, även om det går att argumentera att tillgängligheten ökat markant. De har i alla händelser gett människor inflytande över sin vardag på ett sätt som har ett stort egenvärde.

Vad nytt
Så okej, vad är nytt nu då?

Jo, regeringen plus V ska lägga fram ett förslag om vinsttak. Exakt hur förslaget ser ut vet vi inte än, men vi vet vad som tidigare – nyligen – föreslagits. Det grundar sig i Reepalus utredning. Ahem. ”utredning”.

Reepalus utredning
Låt oss börja med några ord om Reepalus välfärdsutredning; Malmös S-man Reepalu. Det är gissningsvis en av de mest nedsablade offentliga utredningarna i modern tid. Regeringens myndigheter (jag har ingen lista) avvisar den. Forskare vars resultat hänvisas till i utredningar tar avstånd från den och säger att utredningen vantolkat dem. Det har på alla sätt varit tydligt att syftet med utredningen varit att regeringen ska kunna säga ”utredningen visar” och hoppas att folk inte ska ha koll på hur den saken gått till.

Det är förvisso inte första gången en offentlig utredning levererar ett på förhand bestämt resultat. Men så flagrant som det gjorts denna gång är svårt att matcha. Den bör därför inte ses som en oberoende utredning utan som en lite längre debattartikel.

Vinsttaket
Ett vanligt påstående vänsterifrån är att det inte alls är fråga om något vinstförbud, utan ett tak på 7 % vinst, och att det borde väl vara mer än tillräckligt.
Detta påstående är inte korrekt.
Siffran 7 % stämmer, men det är inte vinst i gängse mening, utan baserat på operativt kapital. Man kan läsa mer om det här (PwC-rapport). Men poängen är att för uppskattningsvis 80 % av välfärdsföretagen ger det i praktiken ett vinsttak på 2 % eller lägre. Det är så pass lågt att det knappt går att bygga upp en buffert för sämre tider; företagen kommer alltså mycket lätt att gå i konkurs. Och att låna pengar med en sådan begränsning på avkastningen kommer vara svårt.

Den verkliga effekten av en sådan begränsning kommer alltså med all sannolikhet bli att en mycket stor del av de företag som finns i dag slås ut, och det kommer vara svårt att starta nya.

Effekter
Eller med andra ord: effekten blir mycket lik den man skulle få om man helt enkelt förbjöd de flesta privata välfärdsföretagen.
Och det är förstås en del av avsikten. Åtminstone i Vänsterpartiet törs jag påstå att detta ses som något bra i sig, och sådana falanger finns i S och MP också.
Vad man dock knappast har beredskap för är att ta över driften av alla skolor, förskolor, vårdcentraler och liknande som får slå igen. Det finns inte heller någon självklarhet i att det ens går att ta över driften i expropriationsstil.

Budskapet vänsterifrån varierar också (vilket för all del inte är så konstigt när man talar med olika personer). Vissa är jätteglada över att nu ska äntligen månglarna i välfärdstemplet slängas ut. Andra säger att nä vadå, det här kommer bara tämja de värsta excesserna och nästan ingen kommer bli av med skola/förskola/äldreboende/whatevs.

Riksdagen
Hur kommer det bli då? Slutet för privata välfärdsföretag?
Förmodligen inte. Men ”förmodligen” är här lika mycket nyckelord som ”inte”.
Alliansen kommer givetvis att rösta nej till ett sådant här förslag. SD har också sagt att de ska rösta nej. Blir det så finns ingen riksdagsmajoritet för att döda de privat drivna välfärdsföretagen.
Det här vet regeringen. Vad mer är, envisa rykten gör gällande att åtminstone S i smyg är väldigt glada för det. De vet att en lagstiftning i enlighet med Reepalus utredning skulle förorsaka enorma problem för svensk välfärd. Men de har V och en intern opinion att ta hänsyn till. Det påminner lite om löntagarfonderna; egentligen visste man att det var en ofantligt dålig idé, men man hade målat in sig i ett opinionshörn det var svårt att ta sig ur.
MP då? Jag vet faktiskt inte. MP har tidigare varit positiva till privat driven välfärd, men det börjar bli länge sedan nu. Hur det ser ut internt i partiet vet jag inte.

Så alltså. Regeringen, eller åtminstone S, räknar kallt med att Alliansen och SD ska rädda dem ur det här hörnet. Sedan kan regeringen säga att de försökte rädda skattepengarna men de onda borgarna sade nej, samtidigt som man är lättad över att inte behöva hantera ett av riksdagen antaget förslag.
Men det bygger på att SD inte ändrar sig. Och att lita på att SD håller sin linje i en sådan fråga är… inte så stabilt. Ansvarsfullt? Inte särskilt.

Grund föröver
Man hade kunnat hoppas på att det ryktbara S-förnuftet skulle göra sig gällande och att ett förslag i Reepalus riktning aldrig materialiserar sig. Det finns ju faktiskt en risk att det går igenom i riksdagen.
Ett sådant hopp tycks dock fåfängt.
Så med nuvarande regeringskurs vilar välfärdsdriften på att SD inte får för sig att ändra sig i något som inte är deras profilfråga.

Flytväst på.

Limiting Factor

onsdag 16 augusti, 2017

Mina korta om försvarspengauppgörelsen i dag, inte så mycket nytt kanske men eftersom ni undrar:

Äre någe bra?
För all del. Försvarsuppgörelsen från 2015 verkar nu ha en sportslig chans att finansieras. Finansierade försvarsbeslut var det länge sedan vi såg.

Centercentrerat – var det bra att C stannade i förhandlingarna?
Ja det tror jag. Överenskommelsen ligger lägre än Centerns officiella ambition, men det är troligt att C-närvaro bidrog till att få upp summorna jämfört med vad resultatet skulle blivit vid C-avhopp. I denna fråga är resultat viktigare än att kunna säga att man inte kompromissade med sina mål.

Har försvaret nu fått tillräckligt med budgettillskott?
HAHAHAHAnej.
Försvarsbeslutet var otillräckligt redan 2015, och sedan dess har säkerhetsläget försämrats kraftigt. Högkvarteret skär ned på materielprojekt i vad som liknar panik. Någon finansiering av ordentlig återtagning och ökad förmåga finns inte. Nej, det saknas väldigt mycket, och det kommer ta lång tid att bygga upp även med finansiering. Det som kommer nu räcker antagligen för att hålla skutan flytande ett tag till, men inte mycket mer.

En sak till.
När Hultqvist antyder eller säger att försvaret inte skulle kunna absorbera ett kraftigt tillskott på kort tid så talar han inte sanning. En fördubbling av försvarsbudgeten kan inte sväljas på ett bra sätt det närmaste året, det stämmer. Men jag tror fanimej att jag i stort sett på egen hand skulle kunna få avsättning för en god del av dagens tillskott, och det på ganska kort tid.
Om bara den politiska viljan fanns.


(Ja, titeln är ännu ett skepp ur Culture-serien.)

Håll linjen

fredag 28 juli, 2017

Det finns så mycket man skulle kunna skriva om Löfvens svar igår på misstroendeförklaringarna så jag orkar knappt börja. Och jag vore ju inte direkt ensam om att tycka saker.
Men okej, jag kanske kan nöja mig såhär:
Jag är inte säker på att jag, med den information jag har, skulle ha inkluderat Hultqvist i misstroendeförklaringen. Men jag har å andra sidan inte all information. Och om man igår ansåg att Hultqvist skött sitt ämbete på ett sätt som motiverade misstroendevotum så har jag svårt att se vad som skulle förändrat det till i dag. Att Löfven låtit de andra två gå före voteringen förändrar ingenting. Följaktligen är det logiskt att vidhålla sitt misstroende. Det här är inte, eller bör inte vara, en förhandling där statsministern har moralisk rätt att genom att fräsa kunna undandra sin regering riksdagens missnöje.

Jag har inte hört radio i dag, men om något var den arrogans S-företrädare uppvisade i radio igår ett argument för att vidhålla sitt misstroende. Där fanns ingen probleminsikt eller vilja att se saker som något annat än uttryck för en lust att spela bluffstopp. Att när man möts av den attityden dra tillbaka sitt misstroende tycker jag varken låter sakligt eller strategiskt motiverat.

Det är sant att Hultqvist varit uppskattad som försvarsminister, och det är sannolikt att han bidragit till säkerhetspolitisk balansering kring Sverige. Jag var själv i förrgår inne på att låta det spela in i bedömningen. Men å andra sidan. Dels är försvarets absolut grundläggande problem en både långvarig och akut brist på pengar, och det har Hultqvist inte lyckats lösa. Dels – om det framkommit uppgifter som gör att man saknar förtroende för ministerns sätt att sköta sitt ämbete så bör väl det väga tyngre än om man tidigare tyckt att han ändå gjort det bästa av situationen i en motsträvig regering.

Det här är inte lätta saker, särskilt inte när man saknar information. Men sammanfattningsvis syns det mig rimligt att vidhålla misstroendet mot Hultqvist även om man tidigare varit förhållandevis nöjd med honom. Och även om det finns risk för att det blir obekvämt.

Fallstudie

fredag 21 juli, 2017

Jag skriver det här medan Transportstyrelsens informationsläckage fortfarande är något som gradvis avtäcks i medierna. Den fulla omfattningen lär vi aldrig få veta, men uppgifterna hittills pekar på att

  • Detta kan vara en av de största informationsförlusterna i modern svensk historia, fullt jämförbar med vad Bergling et al åstadkommit
  • Den information som är befaras vara på vift är av intresse för såväl kriminella som främmande makt
  • Vi inte ens vet om informationen i dag är oförvanskad
  • Regeringen har i icke ringa omfattning känt till haveriet ganska länge
  • Det finns saker regeringen skulle kunna ha gjort för att börja reparera skadan
  • Regeringen har suttit på sina händer

Ett av många exempel man kan ta upp är att svenska stridspiloters adresser nu måste betraktas som röjda. Det är sådant man vill hålla hemligt eftersom ett relativt enkelt sätt att i ett skymningsläge slå ut det svenska flygvapnet är att, om man vet var piloterna bor, knacka på hemma hos dem och skjuta dem.
Vad fan ska man göra nu? Köpa nya hus till piloterna?

Jag har tidigare inte varit någon anhängare av att fälla regeringen Löfven. Skälet har varit att även om jag av lätt insedda skäl inte är någon varm anhängare av regeringen så finns inte parlamentariskt underlag för en alliansregering. Att fälla Löfven-regeringen är inte det svåra, det svåra är vad man ska göra sedan.

Nu funderar jag ändå allvarligt på om inte en misstroendeförklaring mot hela regeringen är av nöden. Situationen är, om informationen vi har är korrekt, så extremt allvarlig att det måste få likaledes allvarliga konsekvenser. Det här är något mer än dålig politik. Det är ett agerande, eller brist på agerande, som på oanad skala är ett hot mot liv och säkerhet.

Det finns flera invändningar mot att gå till misstroendeförklaring.

En är att man kan fråga sig om det är proportionerligt. Det är ju till exempel knappast migrationsministerns fel att kollegorna havererat. Varför ska han behöva gå för det?
Det är inte utan poäng. Det kan tänkas att den rätta medicinen är att försöka tvinga bort de ministrar som varit inblandade. Å andra sidan tycks hela saken så allvarlig att rätt proportion faktiskt är hela regeringen och inte bara ett par ministrar. Det är oerhört viktigt att statsapparaten inte lär sig att slarv på den här säkerhetsnivån på sin höjd kostar ett par ministrar.

En annan är att det parlamentariska läget inte förändras av den här katastrofen. Det finns fortfarande inget vettigt underlag för en alliansregering. SD är, förutom allt annat, i sig att betrakta som en säkerhetsrisk. Jag misstänker också, även om jag inte har någon direkt insyn, att det inom alliansen inte finns någon nämnvärd koordinerad beredskap att på studs ta över rodret.
Det är också bara ett år till nästa ordinarie val. Det är, för att uttrycka sig försiktigt, inte självklart att ett kaosigt år vid rodret skulle vara precis vad Alliansen behöver.
Mot detta talar åter: Haveriet måste få en proportionerlig konsekvens. Det kan vara så att det är värt att äventyra Alliansens uppmarsch för att åstadkomma det.

I slutändan är jag inte bombsäker. Jag har inte all information som skulle behövas för att vara det. Men för några veckor sedan tyckte jag att det var en dålig idé att fälla regeringen. Skälen till det kvarstår. Men det kan vara så att det ändå är nödvändigt att göra det.

Uppdatering den 22 juli

Det är svårt eller omöjligt för en privatperson att bedöma omfattningen och skadan av den här händelsen. Ovanstående baseras dels på aktuell medierapportering, dels på vad andra skrivit – andra som normalt kan antas ha rätt hög trovärdighet i säkerhetsfrågor.
Jag har dock sedan dess pratat med en annan person som dels har hög allmän trovärdighet på det här området, dels kan antas ha viss specifik insyn. Enligt denne (mina omformuleringar) är det visserligen en allvarlig händelse, men det finns också goda skäl att tro att skadan inte är så stor som man (inklusive jag) tyckt oss haft skäl att anta.

Vilket förstås vore, under omständigheterna, väldigt bra.
Några specifika detaljer har jag av lätt insedda skäl inte.

Om det visar sig att händelsen inte är så katastrofal så påverkar det förstås vad som är ett proportionerligt ansvarsutkrävande.

Hot air and dirt talk

onsdag 21 juni, 2017

Jag har hört att det kan vara bra att göra sin argumentation personlig. Jag tycker mest det låter som slipprig känslosås, men okej, låt mig testa det som inledning. Ni som är lite mer hardcore kan hoppa till första fetningen.

Min första bil (Volvo C30, en ganska liten bil) gick på etanol. Den drog runt en liter per mil. Etanolen var uppblandad med 15 % bensin sommartid och 25 % vintertid. Låt oss medelvärdesbilda till 20 % på årsbasis. Det innebär att, mellan tummen och pekfingret, så drog min C30 0,2 liter fossil bensin per mil.

Min andra bil var en Toyota Prius av andra generationen. En elhybrid alltså. Den drog strax över halvlitern per mil i snitt. I min egen verkliga körning alltså. Det var duktigt snålt, men det var fortfarande ca 0,5 liter fossil bensin per mil.

Min – vår – nuvarande bil är en Skoda Superb (en stor familjebil) som går på diesel. Den drar drygt 0,6 liter per mil i snitt. Jag tankar den dock när jag kan, vilket är nästan jämt, på Preems diesel som har en förnybar inblandning på upp till 50 %. På en bra dag drar bilen alltså drygt 0,3 liter fossil diesel per mil. Kan säkert bli 0,4 om inblandningen är lägre.

Om man bara ser till användning av fossilt bränsle och jämför dessa tre bilar klarar sig alltså den stora dieselbilen bra jämfört med de två tidigare miljöklassade bilarna. Inte sämre än elhybriden, och inte heller så långt från etanolbilen, om man skalar upp den till en stor bil.
Givetvis finns här många förenklingar. Diesel ger större utsläpp av CO2 än samma volym bensin. Man kan ifrågasätta om förnybar inblandning ska likställas med nollutsläpp. Det kostar CO2 att ta fram både förnybara och fossila bränslen. Alla kan inte tanka biodiesel för det finns inte så det räcker (men en enskild bilist kan göra det valet för att sänka sina fossila utsläpp). Och så vidare. Men det är då man kan säga: det är ett personligt exempel ur min vardag.
Läsartårarna sprutar.

Detta är en uppföljare till förra inläggetI call this not that dirty, och det i sig var en uppföljare till You Call This Clean?. Alla tre inläggen handlar om drivmedel för bilar i det korta perspektivet, det vill säga de närmaste åren.

Det kommer bli mycket tabeller och siffror här. Den som mot förmodan inte går igång på sådant kan hoppa till slutet där det finns en sammanfattning.

Även om diesel och bensin kommer dominera de närmaste åren finns fler alternativ, varav etanol är ett och andra räknas upp i första inlägget (You call this clean?). Att köra på el är det renaste av de alternativen, givet svensk elmix. Inget släpps ut under själva körningen och inte mycket under framställningen heller. En laddhybrid som fått slut på batteriet, vilket händer under längre körning, förvandlas till en vanlig hybrid, vilket är ganska bra men inte fantastiskt.
Gas då? Den gas man tankar i Stockholm är fossil till ca 30 %. Det vet jag inte riktigt hur man ska översätta till ekvivalenser i bensin, men eventuellt återkommer vi dit och det är i alla händelser ganska bra, om än inte så bra som el.

Smuts då? Alltså alla skadliga utsläpp utom CO2, inklusive NOx. Vi tittade i seriens första inlägg på smuts från bensin och diesel, men det finns mer data i samma källa. En större del av tabell 11.5 i ASEK 6.0:

ASEK6_tab11_5_crop_2

Och när vi ändå håller på kan vi ta motsvarande del av tabellen för CO2.

ASEK6_tab12_3_crop2

Etanol (E85) och fordonsgas (CNG) tycks alltså klart bättre än bensin och diesel avseende smutsutsläpp, om man ska tro ASEK. Och även om det är möjligt att de överdriver partiklars betydelse så har jag alltså inte sett annat än att de gjort ett gediget jobb.

Tabellerna bekräftar också att om man kör på tillgänglig delvis förnybar diesel så bör CO2-utsläppen bli jämförbara med E85 (vilket inte är exakt samma slutsats som i min inledande personliga anekdot med många förenklingar) och man kan på en bra dag komma nära, men kanske inte slå, fordonsgas.
Åter, det här är för någon sorts medelbil. Det kan givetvis slå annorlunda beroende på exakt bilmodell.
(Varför CO2 ökar så lite i tätort jämfört med landsbygd för E85 och CNG jämfört med bensin och diesel har jag ingen aning om, det ser skumt ut, men jaja.)

Nu tänker jag slå mig på att sammanfatta detta till en grande finale mastertabell. I den slänger jag även in biodiesel i två varianter, en där jag antar att den är ickefossil till 1/3 och en där jag antar att den är ickefossil till hälften och att smutsutsläppen är desamma som för vanlig diesel. (Notera att detta gäller bilar för gamla Euro 5, inte nyare Euro 6. De dieslar som säljs i dag bör vara mindre smutsiga än dessa siffror.) Att jag ger så mycket utrymme åt biodiesel är förstås till viss del för att det är vad jag själv använder i dag. Jag antar vidare att utsläppen av CO2 i Stockholms innerstad är desamma som i tätort generellt och, som förut, att smutsutsläppen i Stockholms innerstad är fyra gånger så skadliga som i tätort generellt. Det är lite handviftande, jag vet det. Men i alla fall:

Grandefinale CO2 smutsSådär! Detta är alltså beräknade samhällskostnader i kronor per fordonskilometer, enligt ASEK och mitt eget handviftande i kombination.

Jag vill nu göra två saker till, i kombination.
Ett: ta fram ett sammanslaget skadlighetsindex.
Det gör jag genom att slå samman siffrorna i tabellen ovan, viktade för hur mycket som körs i de tre olika miljöerna. Sedan normerar jag totalen efter bensin som får siffran 100. Enkelt! Förutom att jag inte vet hur stor andel av den totala trafiken som körs i respektive miljö. Jag har sett lite statistik som pratar om liknande saker, men inte exakt det. (Shoutout till Jonas Eliasson för hjälp med att hitta den.) För att spara plats och läsarork skippar jag här precis hur jag kom fram till min skattning, men i slutändan verkade det någorlunda rimligt att ansätta
Landsbygd: 45 %
Tätort: 45 %
Stockholm innerstad (och liknande): 10 %
Resultatet är inte så känsligt som jag trodde. Den mest avvikande delen är Stockholmsdelen, och det är klart man får andra siffror om man höjer den kraftigt, men inte så mycket som jag trodde man skulle få.

Det andra jag ville göra var
Två: lägg till laddhybrider
Det har funnits laddhybrider som kompletterar eldriften med diesel, men i dag är det bensin som dominerar helt. Det är synd. Kombination med gas är kanske inte praktiskt, men kombination med E85 borde vara plättlätt att fixa.
Jag har ansatt att en laddhybrid i någon form av tätort går på enbart el och sålunda har nollutsläpp, och att en laddhybrid på landsbygd går på bensinmotorn men med hybridhjälp från batteriet och att det sätter ned förbrukningen jämfört med en ren bensinbil med 20 %. Det spelar inte så stor roll för slutresultatet om det i själva verket borde vara 10 %. Och självfallet är detta grovt förenklat, men det stämmer nog någorlunda med hur många strävar efter att köra sina laddhybrider.

Då får man följande skadlighetsmasterindex:
Skadlighetsmasterinsex
Alltså, ett skattningsförsök av nationell samhällskostnad, i kronor per fordonskilometer, för olika drivmedel till personbilar. Med någon sorts medelbil och medelkörprofil. Handviftat.
Plus sista kolumnen som alltså är totalen normerad.
Hurra!
Som jag genomgående påpekat, det finns en rad mer eller mindre välunderbyggda antaganden på vägen. Siffrorna i mitt skadlighetsmasterindex bör inte tas för sanning med två värdesiffror. Å andra sidan har resultaten varit någorlunda robusta när jag skruvat på indata, så jag hoppas förstås att jag inte är jättelångt ifrån verkligheten.

Och vad betyder det här?
Den sista tabellen är väl en god sammanfattning i sig, men för den som inte velat grotta ned sig i tabellerna så är det här vad de säger:

Medelvärdesbildat över hela Sverige är bensin det miljömässigt (koldioxid och andra utsläpp) sämsta drivmedlet för personbilar.
Diesel är något bättre. Om man tankar diesel med inblandning av förnybar råvara blir diesel avsevärt bättre än bensin.
Miljöalternativen etanol, biogas och laddhybrid är i sin tur bättre än diesel, även om hälften av dieseln är förnybar.

Men, för att återknyta till vad som fick mig att skriva första inlägget i den här serien, i närtid kommer de flesta bilar gå på bensin eller diesel ( i någon form). Det har på sistone kommit många och tydliga signaler från politiskt håll att man ser diesel som icke önskvärt. Fortsätter man med det kommer man sannolikt driva många till bensin i stället. Det förefaller vara en kontraproduktiv utveckling.

Den enskilde bilisten som vill väga in miljö i sitt val av drivmedel, men av en eller annan anledning inte har E85, gas eller laddhybrid (eller ren elbil) som realistiskt val – vilket i dag är en fullt realistisk situation – kan göra åtskilligt sämre än att välja diesel och sedan i möjligaste mån tanka syntetdiesel gjord på förnybara råvaror. Alla kan som sagt inte göra så, men en enskild bilist kan göra det.
Frågan är om hen törs, givet politiska vindar. En sådan bilist minimerar troligen sin egen ekonomiska risk genom att välja bensin hellre än diesel.
Det är synd.

Uppdatering: Nya data har tillkommit. Se nästa inlägg, Oljebergvariationer, för uppdaterade tabeller och en något mer utbroderad slutsats.

I all stillhet, en påminnelse

måndag 1 maj, 2017

Nu i förra veckan har alltså regeringen aktivt tagit hjälp av SD för att riva upp Lex Laval och försvåra för utländska medborgare att komma till Sverige och arbeta.
Rent sakpolitiskt är det inget oväntat med det. Socialdemokraterna brukar inte prioritera öppenhet särskilt högt, och detta är antagligen en beställning från LO. LO å sin sida försvarar sina arbetande medlemmars intressen, då dessa inte vill ha konkurrens, negativa effekter på bostadsbyggande eller fri rörlighet be damned.

Men det jag egentligen vill prata om här är inte det sakpolitiska, utan jag vill i all stillhet påminna om att man aktivt tar hjälp av SD för att begränsa migration.
Vad menar jag med ”aktivt”? Det är sant att det knappast finns ett kontrakt mellan SD och regeringen som säger att ”Om vi hjälper er så hjälper ni oss. Bundisar.” Det är inte så att jag tror att regeringen och SD älskar varandra. Men min förståelse är att regeringen ändrat detaljer i sitt förslag så att det ska falla SD på läppen. Det är att aktivt ta hjälp av.
Det var för övrigt på samma sätt dåvarande oppositionen i förra mandatperioden tog hjälp av SD för att bryta ut delar av Alliansregeringens budget. Den kvalitativa skillnaden denna gång är att man tar med SD som lierad i en migrationsfråga.

Jag tycker inte det är en helt enkel fråga, men jag lutar åt att det inte är fel – eller åtminstone mindre fel än alternativen – att i vissa frågor ha med SD att göra (se till exempel inlägget skitiga händer). Notera förbehållet i vissa frågor. Jag vet inte precis vilka frågor dessa skulle vara, men i alla fall jag skulle inte valt just migration. Regeringen tyckte dock att det var lämpligt.

Jag kommer nu till det här inläggets poäng.
När vi närmar oss valet kan vi utgå från att regeringen, kanske framför allt Socialdemokraterna, kommer göra allt för att associera SD med Alliansen. Kom då ihåg det här. Kom ihåg att S-regeringen synbarligen utan att blinka eller rodna gick till SD i en migrationsfråga.
Vad man än tycker om hur Alliansen bör hantera SD har nuvarande regering förverkat rätten till moralisk indignation.

När far super

onsdag 5 april, 2017

Regeringen har lanserat ett förslag för ny beskattning av, bland annat, personbilar. Jag har funderat lite på det där.
Förslaget i sin helhet finns här (pdf). I korthet är det ett bonus-malus-system där onda bilar får en straffskatt de tre första åren och goda bilar antingen slipper straffskatt eller rentav får en bonus utbetald. Vilka bilar som räknas som onda eller goda beror huvudsakligen på koldioxidutsläpp enligt EU-norm.
Beskattningen förändras även bortom de tre första åren, men mindre dramatiskt.

I princip är det rätt att försöka styra nybilsköp till mer koldioxidsnåla modeller, om man nu tar klimatfrågan på allvar. Vi har i dag ett klimatmässigt jättebra elsystem i Sverige, det är transporterna som är nästa fråga. Eller i alla fall en av de nästa frågorna.

Utformningen bonus-malus är en konstruktion Centerpartiet förespråkat ett tag, och om det är där regeringen hämtat sin inspiration låter jag vara osagt. Man skulle kunna argumentera för att det vore bättre att lägga en straffbeskattning på bränslet i stället för på existensen av en bil som skulle kunna dra mycket bränsle. Å andra sidan har bränslebeskattning, där Sverige redan ligger långt över en rekommenderad internationell nivå för CO2-beskattning, haft mycket begränsad effekt på hur folk köper och kör bilar. Jag lämnar det därhän.

Som regeringens förslag är utformat blir det ett kännbart påslag för den som är nybilsköpare även av i dag ganska normala bilar. Det är förstås meningen. (Förutom antagligen att dra in mer pengar till statskassan.) En malus som inte påverkar köpbeteenden är poänglös. Om något kan man argumentera för att malusen skulle behöva vara ännu kraftigare; regeringen konstaterar själv att den förväntade effekten av det nya systemet är mätbar men inte jättestor.
Den andra sidan är bonusen.
Ett problem i dag för den som exempelvis intresserar sig för att köpa en laddhybrid är att de fortfarande är dyra. Man får typiskt räkna med ett påslag på ungefär hundratusen kronor jämfört med motsvarande konventionella bil. Förmodligen är det så att tekniken kostar helt enkelt så mycket. Förut kunde man få fyrtiotusen i premie om man köpte laddhybrid. Det är nu nere på tjugotusen och det kommer generellt inte att gå upp med nya beskattningen. Förslaget bestraffar alltså att göra fel, men gör det inte särskilt mycket lättare att göra rätt.
Det finns förstås andra lösningar än laddhybrider, men överlag kan samma sak sägas om dem.

En elefant i rummet är EU:s nya körcykel (WLTP) som ska träda i kraft i september i år (2017). Dess effekter är ännu inte kända i detalj, men ett viktigt skäl till att man tagit fram en ny körcykel är att den nuvarande ansetts ge orealistiskt låga förbrukningssiffror. Bilars deklarerade förbrukning kommer alltså, allt annat lika, att gå upp och det finns inga planer på att förändra beskattningen till följd av detta. Sålunda kommer, åter allt annat lika, malusdelen att öka och bonusdelen att minska. Till glädje för statskassan men det kommer inte bli lättare för nybilsköparen att göra rätt.

Centerpartiet har lanserat ett förslag som påminner om regeringens. Eller om man ska vara noga är det snarast tvärtom. Hur som helst, C-förslaget är inte lika detaljerat som regeringens, men det utmärks av att både bonus och malus är brantare. Jag undrar om inte det vore att föredra. Det skulle kunna ställa till det lite i början, men om man får femtiotusen i premie för en laddhybrid börjar det kanske kännas som en realistisk idé även för den som inte helt prisokänslig eller är beredd att lägga stora egna resurser på att minska sitt CO2-avtryck.
(Men ändå vill köpa en ny bil. Hela förutsättningen här är att folk vill köpa nya bilar.)
En risk jag ser med regeringens förslag är helt enkelt att folk i ganska stor utsträckning i stället för att skaffa en kraftigt utsläpssnålare bil bestämmer sig för att absorbera kostnaden, skär ned på något annat och köper en vanlig bil.

Sedan är det en sak som skaver hos mig, på ett övergripande plan.
Jag är med på att det är väldigt viktigt att bekämpa växthuseffekten, och jag accepterar att det ekonomiskt kan påverka mig som privatperson. Jag borde alltså inte ha någon principiell invändning när staten ändrar skatter för att straffa utsläppsbeteenden.
Problemet är att politikens budskap inte hänger ihop.
Växthuseffekten är vår tids viktigaste utmaning. Utom när den inte är det. Utom när vi ska förbjuda dieslar i storstäder. Och utom när det känns viktigare att bekämpa kärnkraft.
Speciellt det senare är verkligen mindre genomtänkt. Som svensk elpolitik ser ut nu är ett bärande element att högst medvetet tränga ut kärnkraften, ju förr dess hellre.

Inlägget blir för långt om jag tar det i detalj, men så här, och mellan tummen och pekfingret:
Sveriges elnät är delvis sammankopplat med det europeiska. Så länge det finns fossil el att tränga undan är klimateffekten av att i förtid stänga en kärnreaktor samma som att tillföra ungefär, eller nästan, samma mängd fossil el, och det kompenseras inte av att tillföra samma installerade effekt förnybart.
En halvmodern reaktor genererar i runda slängar 1 GW el. Det är också ungefär så mycket installerad effekt som finns i det svenska tågnätet.
Det vill säga: att i förtid stänga en halvmodern reaktor får, i grova drag, samma klimateffekt som att sluta köra svenska tåg på el och gå över till diesel i stället.
Jag tar det igen.
Att i förtid stänga en halvmodern kärnreaktor är klimatmässigt ungefär som att köra alla svenska tåg på diesel i stället för el.
Det är inte så lyckat.
(Edit: Detta är dessutom en underdrift, se kommentarerna till inlägget.)

Märker ni hur budskapet från politiskt håll spretar en del?
Man säger:
”Växthuseffekt är något vi bryr oss om så länge det inte krockar med något vi råkar bry oss om mer, som att stänga kärnkraft. När det händer, då skiter vi i växthuseffekten. Men ni privatpersoner, ni ska anstränga er för växthuseffekten, det har vi bestämt.”
På mig fungerar ett sådant glapp mellan ord och handling kraftigt demoraliserande. Känslan jag känner är: varför ska jag hålla på och anpassa min tillvaro – vad det nu än gäller – när alla sådana ansträngningar tillintetgörs av att det är politiskt jobbigt att släppa sin 70-talsnostalgi?
Kör mindre och snålare bil BAM alla tåg på diesel. Jaha.

Jag säger inte att känslan är rationell. Om jag kan kapa mina egna utsläpp med hälften är ju det en minskning som i sig inte försvinner för att någon annan på sin kant snubblar och välter koldioxidhinken. Inget blir bättre av att jag ger upp, tvärtom.

Så sitter jag också, när det gäller just bilar, och räknar på om vi har råd med en laddhybrid. Delvis för att jag verkligen vill ha en.
Men jag gör det med ett visst mått av sammanbitna käkar.

Har vi alltid varit i krig med Oceanien?

fredag 24 mars, 2017

Nu när Centern öppnar för att hejda delar av regeringens budget (se föregående inlägg) fylls en avsevärd del av mitt twitterflöde med folk som tycker att det man kritiserade Moderaterna för igår, det är tydligen okej i dag. Detta är en missuppfattning, i vissa fall förmodligen avsiktlig, men ändå.
Det Moderaterna  föreslagit… okej, det framstår inte alltid helt klart vad som egentligen är Moderaternas linje, vilket nog är en del av deras problem just nu. Så för att undvika att fastna i resonemang kring det väljer jag att i stället kontrastera C-idén mot idén att trycka igenom egen budget i riksdagen.

I princip skulle Alliansen plus SD kunna fälla regeringsbudgeten och få igenom en egen i stället. Det är möjligt eftersom SD, i syfte att skapa kaos, har frångått riksdagens praxis för hur man hanterar budgetar. Men som jag berört förut, det är inte det som är det svåra. Det svåra är vad man ska göra sedan. Även om det inte är säkert att det blir så (bevisligen) måste man räkna med att regeringen avgår om Alliansens budget går igenom. Och sedan då? Då är man framöver beroende av aktivt SD-stöd, vilket framstår som en riktigt dålig idé. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt underlag för en alliansregering i dag.

Att hejda en mindre del av budgeten är något annat. Det bygger inte på att man intecknar framtida aktivt SD-stöd, för att bara nämna något. Regeringen kan naturligtvis i princip välja att avgå, men det kan de göra när som helst för vad som helst. De kommer inte att göra det för att de tappar några delar av budgeten, bland annat eftersom det skulle få dem att se väldigt svaga ut, när alliansregeringen inte avgick efter vänsterblockets budgetnedmontering 2013 (som dessutom förmodligen var både lagstridig, och uppenbart anpassad för att SD skulle gå med på den, vilket inte i någon del är fallet för C-initiativet).

Skillnaden är alltså, om man renodlar det en smula och i nuvarande parlamentariska läge:
Trycka igenom sin egen budget med SD-stöd – göra sig beroende av att aktivt göra SD till lags framöver.
Hejda några enskilda delar av regeringens budget – inte på något sätt göra sig beroende av SD i framtiden.

Man kan hävda att det är samma sak. Men då har man valt att kisa hårt.

Att hejda del av budgeten har dessutom, som jag nämnde i förra inlägget, den stora fördelen att det inte lär S, MP och V att det är konsekvensfritt att plocka isär regeringens budget när man själv är i opposition, vilket är något de tvivelsutan skulle lära sig om inget gjordes nu.
Just från dessa partier hörs nu mycket högljutt klagande över hur hemskt det är att oppositionen kanske plockar ut enskildheter ur budgeten. Det kan vara nytt årsbästa i grenen ”sten i glashus”. Ju mer de gnölar, desto mer övertygad blir jag om att det är nödvändigt för framtida stabilitet att det måste demonstreras att vänsterpartierna inte är ensamma om att kunna angripa budgetar.

This for that

torsdag 23 mars, 2017

För drygt tre år sedan, hösten 2013, tog dåvarande opposition (S, MP, V) aktivt hjälp av SD för att bryta ut och stoppa delar av alliansregeringens budget. Jag skrev om det då och var kritisk till förfarandet.
Nu lanserar Centerpartiet idén att bryta ut vissa delar av nuvarande regerings budget och stoppa dessa. Jag tror att det är rätt gjort.

Som jag förstår det är tanken att stoppa nya 3:12-regler (ett förslag jag inte är insatt i), breddningen av statsskatten på förvärvsinkomst (ineffektivt och i strid med senaste stora skattereformen) och kilometerskatt på lastbilar (beskattar avstånd, inte utsläpp). Överlag bra grejer att hejda, bedömer jag.
Så är det fel att stoppa delar av en budget när andra gör det, men rätt när just mitt parti vill göra det?
Nej, så funkar det inte. Även om det är lagligt att göra en sådan utbrytning – något som inte var uppenbart när S et al gjorde det – så är det knappast i enlighet med vad skaparna av budgetprocessen hade tänkt sig, det törs jag påstå utan att rota djupare i frågan. Därför bör det inte göras lättvindigt.
Men det viktiga är att nuvarande regering de facto gjorde det medan de själva var i opposition. Det kokar ned till basal spelteori; det är förhoppningsvis gynnsamt för framtida stabilitet att nu straffa regeringen på detta sätt. I den bästa av världar blir det en nyttig lektion i konsekvenstänkande. Om något borde man kanske gjort det tidigare, men jag vet inte hur stor roll det spelar; det viktiga lär vara att det händer den här mandatperioden.

Observera alltså att detta bygger på att regeringspartierna själva gjorde motsvarande sak när de var i opposition. Hade de inte gjort det hade jag varit betydligt mer tveksam till att nu göra det, även om jag gillar ändringarna i sig. Men nu har regeringen själv försatt sig i en position där en reciprok markering är påkallad.
Framåt, framåt.

Om en sådan utbrytning lyckas för det med sig en annan konsekvens, som jag i så fall återkommer till då. Tease!