Det här med att vara arbetslös, det är inget att stå efter, i alla fall inte om man är funtad som jag. Jag har varit arbetslös i två omgångar och ogillade det skarpt båda gångerna. Följaktligen är jag benägen att tycka att det är tråkigt när någon blir av med jobbet. Ibland får jag dock anfall av hårdhjärtadhet.
Flera gånger det senaste året, när någon industri eller motsvarande har slagit igen, så har det varit snyftreportage på radio (regel nr 1 i mycken journalistik: det är alltid synd om någon) där de har fått tag på någon lirare som har jobbat i 30 år på företaget. Hur ska det nu gå, du som har jobbat här i 30 år? Ja, nä, det är hemskt, jag är chockad.
Och visst. Jag kan förstå det. Men om man har varit på samma ställe i 30 år, då innebär ju det att man inte har varit utan jobb i nästan ett helt yrkesliv! Man har på så sätt levt ett väldigt privilegierat och skyddat arbetsliv. Det är lite svårt att hävda, tycker jag, att en som haft jobb 30 år i sträck och blir av med det är mer snyftvärd än någon som blir av med jobbet vart tredje år.
För det andra – har man varit på samma jobb i 30 år så är det kanske dags att BYTA JOBB! Hur nyttigt kan det vara att gå och dra på samma ställe i tre decennier? Eller, vem kan ens räkna med att kunna göra det?
Det vore en sak om någon som haft samma sabla jobb i 30 år var oanställningsbar någon annanstans (i vilket fall denne borde ha sett till att hålla sig anställningsbar genom att byta självmant), men så är det uppenbarligen inte. Vore det så skulle halva Västsverige ha blivit förtidspensionerat när varven och tekoindustrin klappade ihop, men så blev det inte.
Att ha samma jobb i 30 år är en anomali, ofta inte ens en önskvärd sådan. Det är nyttigt att byta jobb ibland.
Rubriken anspelar på Bob Dylans låt med samma namn. Det var den som fick mig att börja lyssna på honom. Den är också filmmusik i Wonder Boys, en distinkt skön film. Den har inget speciellt med den här postningen att göra utöver namnet, men det är en bra låt.
Förvånansvärt vettig 