Doing the nerd’s work har jag scrollat/skummat/tittat igenom alla avsnitt av Star Wars – Clone Wars för att destillera fram en tittlista.
Clone Wars är tecknad Star Wars som kom i sju säsonger mellan 2008 och 2020 och utspelar sig mellan filmerna episod II och III, och behandlar just the Clone Wars i sammanlagt över hundra avsnitt på dryga tjugo minuter vardera. En del av det är bra, vissa avsnitt är mer än bra. Många är… inte så bra. Det är tydligt en serie som, framför allt i de första säsongerna, har barn och yngre tonåringar som målgrupp. Sällan subtilt, den i avsnittet som ser arg ut är skurken. Så även om det finns en del bra, varför ska man bry sig om Clone Wars när det kommit så mycket annan bra Star Wars på senare år?
Jo, för att många av de nyare Star Wars-serierna bygger vidare på karaktärer och historier från Clone Wars. Inte bara från Clone Wars, men nu börjar jag med Clone Wars. Man kan absolut se Mandalorian utan att ha sett Clone Wars, men Mandalorian blir märkbart bättre om man gjort det.
Men! Man måste inte se alla avsnitt. Här presenterar jag alltså en lista på de avsnitt jag tycker man bör se för att få med sig det mest nödvändiga till senare serier. Listan kan behöva uppdateras om Disney i framtiden återuppväcker fler element än de redan gjort. Men i skrivande stund tror jag på den här. Och för att få ned omfånget har jag skurit hårt, ibland hoppat över ett avsnitt i en underhistoria (story arc?) för att jag tyckt att sammanfattningen i nästa avsnitt duger även om det kan bli lite förvirrat ibland. Vill man se lite mer än så här är det ju bara att göra det, så länge man undviker S3E15-17 som gör ont att titta på.
Jag förutsätter att man sett filmerna episod I-VI, det vill säga originalen och så de tre prequel-filmerna som kom runt millennieskiftet. En fördel med Clone Wars är att när man ser filmerna I-III som en helhet tillsammans med Clone Wars blir den mycket bättre än de inte helt lyckade filmerna för sig.
Så, Clone Wars uppdelat per säsong. Listan.
Säsong 1
E5: Introducerar ett antal kloner som vi kommer se mycket av.
E19, E21: Introducerar Ahsoka, en central karaktär. Plus några andra karaktärer som också återkommer, samt the Techno Union som är rätt kul, även om de nog inte kallas det i det här avsnittet. E19-E21 hänger ihop men E20 skärs bort för att få ned mängden avsnitt att se.
Säsong 2
E1, E3: Introducerar Cad Bane, en återkommande karaktär även i andra serier. E2 skärs bort.
E12, E14: Början på historien om Mandalore, relevant i ett antal serier. Även här skärs mittenavsnittet i en minitrilogi bort.
Säsong 3
E12-E14: Häxor, vafan är det här? Jomen det är bara att titta. De här avsnitten kan kännas lite väl udda men de bygger upp en hel del och som bonus får man mycket Count Dooku.
E19: Viktig framför allt för vad som händer klonen Echo, men Tarkin är med också och ger lite bakgrundsfärg.
Säsong 4
E14: Ett avsnitt i Mandalore-serien.
E21-E22: Vi återintroducerar Darth Maul, en karaktär som tidigare varit ointressant men som ska få en egen och riktigt intressant utveckling.
Säsong 5
E1: Mer eller mindre en rak fortsättning på E22 i föregående säsong.
E2, E4-E5: En underhistoria som i sig är rätt ointressant men som introducerar Saw Gerrera som har blivit stammis i senare serier.
E14-E16: Mauls och Mandalores historier knyts in i varandra.
E17-E20: Viktig utveckling för Ahsoka.
Säsong 6
E1-E4: Den där Order 66 i filmepisod III, var inte det jävligt flummigt? Jo det var det, men här syr de ihop det.
E10: Och han Sifo-Dyas som omnämns i filmepisod II, han som beställde hela klonprogrammet av kaminoerna, vad har vi på honom? Här ges lite mer detaljer. Bonus: the Pykes!
Säsong 7
E1-E4: Här introduceras klongänget The Bad Batch, som jag mest tyckte var irriterande när jag såg avsnitten först. Varför bygga nya karaktärer nu, i sista säsongen? Det var förstås för att de skulle få en egen serie sedan och den är faktiskt sevärd, och klonerna är inte lika irriterande där. De här fyra avsnitten bygger upp till den. Vi får lite mer Techno Union också.
E9-E12: Det här är som en helt annan serie. Animationen i Clone Wars har gradvis blivit snyggare under säsongerna, och här tar den ett rejält hopp ytterligare uppåt. De fyra sista avsnitten går parallellt med filmepisod III och domedagsstämningen är påtaglig – ja hela stämningen är något annat än resten av serien. Se avsnitten ostörd och under goda förhållanden, det är de värda. Högklassig Star Wars.
Sammantaget
Jag får det till 38 avsnitt. Det är mycket, men avsevärt mindre än de totalt 133 avsnitt och en film som finns. Gillar man Star Wars och ser de nya serierna tycker jag det är väl investerad tid att se det här urvalet Clone Wars, så snart som möjligt.
Annons
Publicerat i Vardagens väsentligheter | Kommentarer inaktiverade för Clone Wars – avsnitt att se
Det har gått nästan 30 år och världen kräver ett svar: vad gjorde Commodore för fel med Amiga 1200? Den lanserades vid årsskiftet 1992-1993. Ett drygt år senare gick Commodore i konkurs. A1200 sålde rätt bra, men det saknades inte relevant kritik. Och nu, efter att ha ruvat på saken i nästan 30 år, är det dags att tala om vad Commodore gjorde för fel med datorn, Dan edition. Svaret på frågan skulle kunna sammanfattas med ”A1200 var för lite, för sent” men vi vill ha detaljer, detaljer! Och ett förslag på vad Commodore faktiskt hade kunnat göra.
Det här är
Inte en redogörelse för Commodores företagsekonomiska agerande. Det här handlar om att vältra sig i retrodatornörderi. Jag räknar med att mitt ensiffriga antal läsare kommer ha Åsikter.
Inte en komplett redogörelse för Amigans historia, även om viss bakgrund ges.
Kanske det datornördigaste jag skrivit någon gång.
Enbart en jämförelse mellan Amiga och PC med DOS/Windows. Övriga hemdatorer lämnas därhän.
Fokuserat på vanliga hemanvändare.
Bitvis en text med tekniska avrundningar. Nördigt är ok men den ska inte bli hur lång som helst.
Alla bilder i inlägget är klickbara för något högre upplösning.
Början och slutet
Amiga 500 lanserades 1987. Huvudprocessorn, en Motorola 68000 på 7 MHz, var inte något speciellt för tiden, men Amiga hade andra fördelar som gjorde att den stod ut jämfört med PC. När Commodore gick omkull var fördelarna till stora delar redan borta. Vad hade hänt?
Början
A500 var en hyfsat billig dator. Dess konkurrenter på PC-sidan var huvudsakligen 286-datorer. Ja det fanns 386, men de var dyra. På en bra dag hade 286:an EGA-grafik. EGA kan se helt ok ut, men PC kunde inte flytta grafik snabbt. Datorns CPU behövde själv göra allt jobb med att rita och flytta grafik, och vare sig råstyrka eller minnesbandbredd räckte till för att göra det snabbt. Mjukt scrollande plattformsspel på PC ansågs vid denna tid vara mer eller mindre omöjliga.
The Colonel’s Bequest, ett Sierra-spel som hade ungefär så bra EGA-grafik som den någonsin blev. Men det är från 1989, och större delen av EGA-spelen såg inte alls så här bra ut.Jag lägger upp bilden för att jag gillar spelet.
På Amiga var det en annan historia. A500 hade specialchip för att hantera grafik, vilket gjorde att den var helt överlägsen på att snabbt rita upp grafik, och kunde även trixa med färger på helt andra sätt. Som snabb Youtube-jämförelse kan vi här titta på en samling PC-spel från 1987 och jämföra grafiskt med Amiga-plattformaren Turrican II (som visserligen inte släpptes förrän flera år senare men som gick utmärkt att spela på A500).
PC-spel 1987
Turrican II
Det var av nytta inte bara för spel, utan gjorde det också uthärdligt att tex flytta fönster i ett grafiskt användargränssnitt. Amiga kunde också, i praktiken mest i stillbilder, visa 4096 färger samtidigt i något som kallades för HAM-läge, vilket för tiden räknades som närmast fotorealistiskt.
Jag är inte dataingenjör och begriper inte allt, men när jag nu läser på om vad specialchipen gjorde blir jag riktigt imponerad av hur elegant de arbetade runt svagheterna hos den tidens CPU- och minnesteknik, och hur de med förhållandevis små medel kunde åstadkomma storverk.
Ljudet då? De flesta PC-datorer hade inget ljudkort och kunde bara pipa ganska ledset. Just 1987 kom de första(?) ljudkorten till PC riktade till spelare och liknande, men det var inget vidare i början. Amigan hade å sin sida inbyggt från början fyrkanaligt 8-bit stereoljud, vilket var lysande då. Exempel på det, utöver Turrican ovan, är musiken i spelet Chuck Rock eller Shadow of the Beast.
Exempel på Amiga-ljud: Chuck Rock. Inget särskilt som spel, mest känt för musiken.
Shadow of the Beast. Snyggt och bra grafik. Rysligt svårt.
Mer? När A500 lanserades hade PC inte ens kommit till Windows 2.0. Jag har dålig uppfattning om hur stort genomslag Windows 1.* hade, men törs påstå att det var mest MS-DOS som gällde – krångligt, dåligt och textbaserat. Amiga å sin sida hade ett grafiskt användargränssnitt och ordentligt stöd för multitasking, för att inte tala om sådana saker som att inte behöva begränsa filnamn till 8+3 tecken och inga idiotiska minnesgränser på 640 kB. I dag skulle det ses som svårt föråldrat men då var det överlägset både MS-DOS och Windows.
Det fanns, kort och gott, 1987 och flera år framåt flera goda skäl för en hemanvändare att se Amiga som ett bättre val än en PC.
Slutet
När Commodore gick i konkurs 1994 var Amigans fördelar gentemot PC som hemdator i stort sett borta. PC hade fått ordning på sin grafik. Där fanns nu snabba bussar och grafikkort för PC hade delvis motsvarigheter till Amigans specialchip. Det som inte löstes med specialchip kunde ofta lösas med råstyrka. Att snabbt skyffla grafik var nu ett löst problem på PC-sidan. Vad Amigan lyckades med i början var ju mycket att med smarta lösningar jobba runt bristen på råstyrka. Den fördelen spelar mindre roll om det inte längre är någon större brist på råstyrka. Amigan, som länge varit jämförelsevis billig, var inte heller längre billig. På bara några år hade priserna på PC sjunkit dramatiskt.
Amiga kunde fortfarande hävda att man hade ett bättre operativsystem, men ett år senare kom Windows 95 som för de flesta privatanvändare kunde sägas stänga gapet. Utbudet av spel och andra program var också överlägset på PC-sidan. Det började helt enkelt bli svårt att svara på vilket problem en Amiga löste som inte en PC löste bättre, och/eller billigare. På så vis var det fullt logiskt att Amiga försvann. Men bara något år tidigare, när A1200 lanserades, hade det inte behövt vara fullt så självklart. Min tes är att där var fönstret fortfarande öppet för att en annorlunda konfigurerad A1200 hade kunnat framstå som klart mer attraktiv, och det är vad jag här ska argumentera för. Jag kallar den Amiga 1200 Dan, eller A1200D. Hade en A1200D kunnat rädda Amiga på längre sikt? Nej, antagligen inte. Men det är inte den längre sikten som är fokus här, utan det är just när A1200 kom. Skiftet 1992-1993 alltså. Yeeehaw!
Amiga 1200 och konkurrensen
En grundkonfigurerad A1200 omfattade
CPU: Motorola 68EC020 på 14 MHz. ”EC” betyder att den kan adressera max 16 MB minne, i praktiken mindre än så i en A1200. Det är inte helt enkelt att översätta CPU-prestanda mellan olika arkitekturer, men man kan säga att den här motsvarade en 386 av lite långsammare sort på PC-sidan.
RAM-minne: 2 MB chipmem, vilket i detta fall betyder ett 32-bitars minne på 14 MHz. Så långt så väl, det matchar datorns CPU. Problemet är att samma minne används för grafik och ljud, vilket gör att 020-processorn blir svulten på minnesbandbredd. För många uppgifter kunde man räkna med att CPU-prestandan i stort sett halverades jämfört med om den också haft tillgång till så kallad fastmem, snabbt minne exklusivt för CPU. Den var fortfarande ungefär dubbelt så snabb som en A500, men hade potential för ytterligare en fördubbling.
Grafik: De ursprungliga OCS/ECS-grafikkretsarna uppgraderades till AGA, som lanserats några månader tidigare i proffsdatorn Amiga 4000. AGA var inte något revolutionerande, utan snarare en vidareutveckling av OCS/ECS. Förbättringarna tillät fler färger, upp till 256 i normala grafiklägen (som den då etablerade PC-standarden VGA), och upp till 262000 färger i det vidareutvecklade HAM-formatet. Denna gång var det dock inte fråga om att utklassa den grafik som fanns i vanliga PC-datorer; det handlade nu i stället om att komma ikapp. Man hade fortfarande fördelar i hur snabbt grafik kunde flyttas men de var under snabb erosion.
Ljud: Samma ljud som i A500. Lite av en besvikelse men inte en stor nackdel. Det var fortfarande konkurrenskraftigt mot ett Soundblaster-kort, som var vanligt hos PC.
Lagring: här börjar det bli besvärligt. Ingen hårddisk som standard. Det fanns intern plats för en AT-hårddisk (där AT är det gränssnitt som dominerade hemma-PC), men av platsskäl bara för 2,5″-storlek på disken. Det var den storlek som användes i laptops. De diskarna var dyrare och långsammare än de 3,5″-hårddiskar som var standard för stationära datorer. Vad som fanns i A1200 var en floppydiskläsare för double density-disketter som rymde 880 kB – detta då high density-disketter på närmare det dubbla var det vanliga hos PC.
Ett tillsnyggat och uppgraderat operativsystem.
Priset för en baskonfigurerad A1200 var ca 5000 kr. Den gick att uppgradera med annan CPU, mer minne och lagring, men baskonfigurationen är viktig för den blir baslinjen utvecklare kan utgå från att användarna har.
Tittar man på specarna ser det väldigt mycket ut som att Commodore helt enkelt ville släppa en bättre A500. Och det gjorde de – snabbare CPU, mer minne, uppgraderad grafik, och Bob är vår farbror? Nja. Amigan levde inte i ett vakuum. Det var ju det här med konkurrensen från PC-sidan.
Året före A1200
Så hur såg konkurrensen ut? Bara ungefär ett år tidigare såg det rätt bra ut för Amiga. Jag vänder mig till JET Datorhandbok 91/92, där det finns priser. Jag visste väl att det var en bra idé att spara den i bokhyllan alla dessa år! Jag vet inte hur de låg i pris mot andra, men det lär ge en fingervisning om prisläget. Vad som inte framgår är mer precis när dessa priser är satta, men vi får anta att det är lite drygt ett år innan A1200 lanserades. När ni läser och fröjdas åt priserna, kom ihåg att de är exklusive moms, som den smutsiga seden var på den tiden. Vi börjar med en titt på en 286-dator.
286:a i samma liga som A500
Jag tittar här på vänstra priskolumnen som är utan skärm. -1 betyder utan hårddisk, -4 är med 45 MB hårddisk och -11 är 114 MB hårddisk. Det gäller för samtliga datorer jag visar från denna katalog.
En 12 MHz 286 är i samma prestandaklass som den 7 MHz 68000 som satt i A500. En A500 utrustades typiskt med 1 MB minne men hade ingen hårddisk. Denna 286-dator har ett VGA-kort som kan avrundas till att kunna visa snyggare bilder än A500 (undantaget HAM-läget) men också göra det mycket långsammare. För detta ville JET ha drygt 11000 kr inkl moms, och då ingår ingen mus och absolut inget ljudkort. Det är mer än dubbelt så mycket som en A500 med 1 MB minne kostade vid samma tid. Bra Amiga-läge!
Om man kliver upp en klass då? Från samma katalog, här en 386 SX-20.
386 SX-20, prestandamässigt liknande en grundutrustad A1200.
En 386SX hade bara 16-bitars databuss, nedskalat från 32 bitar på 386DX. Den var alltså bandbreddssvulten, inte på precis samma sätt som en grundutrustad A1200 men till liknande effekt. Handviftande påstår jag att den här avseende CPU-prestanda liknar en A1200. Den har lika mycket minne. Inte heller här ingår mus eller ljudkort. Utan hårddisk och inklusive moms – drygt 16000 kr. Tre gånger så mycket som en A1200 skulle kosta vid lansering ungefär ett år senare ut. Ser lovande ut för Amiga!
När vi ändå håller på, ta en titt på nedanstående 386-dator. Den har en 386DX-processor och 4 MB minne. Ni minns kanske att jag ovan nämnde att A1200 hämmades av för lite/långsamt minne och ingen hårddisk? Antag att A1200 också varit försedd med 2 MB fastmem (dvs totalt 4 MB RAM) och en 40 MB hårddisk. Då skulle den, sett till lagring och CPU-prestanda, varit ungefär likvärdig den här:
386DX-20, ungefär motsvarande prestanda som en A1200 med 2 MB fastmem.
Priset för den konfigurationen landar på 26000 kr. Vad motsvarande i en A1200 skulle kosta återkommer vi till, men några 26000 kr skulle det knappast blivit.
Ja, det fanns en 486-33 att köpa också. Den kostade med 140 MB hårddisk nästan 70000 kr.
Det ingick MS-DOS, men Windows fick man köpa separat om man ville ha det. Vilket Windows då? Ja Windows 3.0 hade släppts vilket förvisso var bättre än 2.* men vi hade alltså inte ens Windows 3.1 än. Ouch.
Vid lansering
Men när A1200 lanserades i skiftet 1992-1993 var läget ett annat. Jag har kollat annonser i mina gamla Amiga-tidningar; några har jag kvar men här har jag använt mig av guldgruvan DMZ Digitaliseringsprojekt. Nedanstående annons är från samma nummer som A1200 presenteras i.
Del av annons samtida med A1200 lansering. Priser exkl moms.
Det finns flera jämförelser man kan göra här. Jag koncentrerar mig på två.
Den billigaste datorn kostar 6250 kr inkl moms. Jämför man med SX-20 med 40 MB hårddisk 1-1,5 år tidigare så kostade den 21000 kr. Den nyare har dessutom lite snabbare CPU, bättre grafik OCH en mus. Som sagt, detta är enstaka annonser och kanske inte exakt återger prisutvecklingen men jag tror inte att ett företag tog dubbelt så mycket för sina datorer som något annat företag gjorde. Denna dator borde alltså ge ungefär samma CPU-prestanda som en A1200.
En 386 DX-40 med 4 MB minne och 40 MB hårddisk gick på 8100 kr inkl moms. Den är rejält mycket snabbare än en A1200.
Man får komma ihåg dels att här ingår inget ljudkort. Man fick punga ut med i runda slängar 2000 kr för ett ljudkort och då kunde man fortfarande hävda att Amiga hade bättre ljud. Dels att Amiga fortfarande var bättre än dessa på att flytta grafik. Ett spel som Pinball Fantasies tror jag inte skulle vara njutbart på en av 386-maskinerna.
Pinball Fantasies på Amiga 500, min favoritbana. …favoritbord? Vad säger man?
Men det hände andra saker på grafikfronten också. Förutom att det numera var vardagsmat med 256 färger i PC-spel handlade grafikprestanda inte bara om att snabbt scrolla 2D-grafik. Det blev mer och mer vanligt med 3D-grafik, oftast vektorgrafik med nakna polygoner men ibland med texture mapping också. Det var Amiga inte bra på. Dels behövdes mycket CPU-kraft, vilket PC började få ett väsentligt övertag på. Dels – och nu kommer jag in på ett ämne jag inte kan hävda att jag behärskar – missgynnades Amiga av hur grafiken organiserades i minnet. Amigans grafik låg organiserad i bitplan, dvs en bild med 5-bitars färg låg i minnet först hela bildens första bit, sedan hela bildens andra bit och så vidare. Det kunde ha fördelar för att scrolla grafik, men vid texture mapping var det mer fördelaktigt att som på PC ha alla fem bitar för en pixel samlade på en plats i minnet.
Slutligen ingår i annonserna ovan inget operativsystem. Räkna med runt en tusenlapp för DOS och Windows. Vid det här laget hade Windows 3.1 släppts. Yay?
Sammanfattningsvis – vi lägger på 3000 kr för ljudkort och Windows. Vi får då
386SX-25, 2 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 9000 kr.
386DX-40, 4 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 11000 kr.
Så, ja. Nu vid A1200-släppet ser det verkligen annorlunda ut jämfört med JET-priserna från tidigare år. Visst gick det att få en A1200 billigare än datorerna ovan, men ville man verkligen köpa en ny dator utan hårddisk? Programmen blev större och större och det började bli plågsamt att sitta och jonglera disketter. Tyvärr blev A1200 med hårddisk dyr, tack vare 2,5″-formatet. Här del av en annons från pålitliga gamla Syscom, några månader efter A1200-lansering:
Dyra hårddiskar till A1200.
En disk på 20 MB var alldeles för liten, 40 MB bör ses som ett minimum. Och då är vi uppe på 7400 kr för A1200. Ja det är fortfarande mindre än PC-datorerna ovan. Men den där DX-40 börjar se rätt lockande ut va? Särskilt om man tänker på att den baslinje som utvecklare ser är en Amiga utan hårddisk.
A1200D
Nu kommer vi till inläggets raison d’être! Vad skulle Commodore ha gjort i stället? Hur skulle en Amiga 1200 Dan edition, en A1200D, ha sett ut? Utan att ägna sig åt fria fantasier om icke existerande hårdvara? Och vad skulle en sådan ha kostat? Jo det ska jag tala om för er. Och jag gör det i en punktlista i samma ordning som A1200 listades ovan.
CPU: Det var säkert så att Commodore fick sina 68EC020 @ 14 MHz billigt, men det dög helt enkelt inte. Vad man i stället borde tagit kan man ha olika och välmotiverade åsikter om, men jag slår på stort och säger att man borde slängt in en 40 MHz 68030. En 68030 var inte jättemycket snabbare per klockcykel än en 68020, men snabbare var den, och den hade dessutom inbyggd logik för minnesskydd, så att multitaskande program inte kunde skriva över varandras minnesareor. Den logiken tillät också virtuellt minne. Det fanns en billigare 68EC030 utan denna logik men prisskillnaden var inte gigantisk. Vi kör på 68030 @ 40 MHz och håller i bakhuvudet att billigare alternativ finns. En sådan CPU bör slå även en 386 @ 40 MHz om den paras med rätt minne. Och den lär, beroende på program, vara något i stil med sex gånger snabbare än en standard A1200.
RAM-minne: det var hål i huvudet att släppa A1200 med bara 2 MB långsamt chipmem. Vi slänger in 2 MB fastmem också, så kan vår 030-CPU få sträcka på benen och vi är inte så begränsade av totala mängden minne. 4 MB totalt, vilket täcker även grafik, skulle inte varit överdådigt men det hade i alla fall varit anständigt.
Grafik: Commodore hade egentligen tänkt släppa en mycket mer uppgraderad grafikkrets kallad AAA (har jag för mig). Men det sket sig och det blev AGA som halvmesyr. För grafiken säger jag att AGA som grund får duga. Jämfört med Super-VGA börjar det se fattigt ut men på kort sikt tror jag det hade kunnat hålla ställningarna. Det borde om inte annat ha varit ganska lätt att konvertera PC-spel på 320×200 pixlar i 256 färger – typiskt för tiden – till Amiga. Men en sak behövde verkligen åtgärdas, och det var AGA-grafikens svårighet för 3D-grafik. Det här hur grafiken låg organiserad i minnet. Och det fanns en lösning! Det fanns i alla fall en lösning några månader senare, när Commodores CD32-konsol lanserades. Jag tänker ta mig friheten att säga att det var så nära i tid att jag tar med mig lösningen till A1200D. En CD32 var i princip en A1200 fast i konsolformat och med en CD-läsare i stället för diskdrive. OCH med Akiko-chipet. Akiko var en hårdvarulösning på 3D-grafikproblemet. Med det hade man i praktiken kunnat välja om man ville ha fördelarna av det ena eller andra sättet att sortera grafikminnet och Amiga hade haft lättare att klara sig i 3D-speleran, samtidigt som man – det är i alla fall vad jag tror – skulle behållit sin överlägsenhet för snabb 2D-grafik i spel tills 486-datorer med grafikkort på VESA Local Bus blev normen. Uppdatering: efter diskussioner som följde på detta inlägg har det visat sig att Akiko-chipet inte var så bra som man kunde tro. Det skulle göra stor skillnad på en 14 MHz 68020, men en 40 MHz 68030 skulle kunna göra jobbet lika snabbt eller snabbare själv.
Ljud: Ljudet var okej. Det kunde få vara som det var. Funkade fint för vanliga hemanvändare.
Lagring: Commodore hade behövt släppa kraven på små nätta yttermått. Att bara ha plats för 2,5″-disk var ett jättedåligt beslut. Så, gör datorn lite större. Ha (minst) en plats för en vanlig 3,5″ hårddisk. Och leverera som standard med 40 MB. Kanske större, men jag väljer 40 MB för att hålla nere priset. I verkligheten såldes A1200 med olika storlekar på hårddisk, men golvet skulle ha varit 40 MB, inte 0 MB.
Vad skulle kalaset kostat då? För CPU och minne vänder jag mig här till en väsentligen samtida annons, återigen från Syscom.
Priser på 030-CPU och minne, DMZ nr 4 1993
De säljer där ett turbokort till A500/2000 med 030 på 40 MHz och 2 MB minne för 5300 kr, och detta är inklusive moms. Rimligen skulle nettopriset för att stoppa in det i A1200D varit lägre, dels för att Commodore borde kunnat få lägre priser på större volymer, dels för att turbokortet antagligen innehåller komponenter som inte skulle behövas om CPU och minne var del av datorns grundkonfiguration, och dels för att Commodore då inte behövt köpa 020-processorn. Jag ansätter, rätt eller fel, att prispåverkan på datorn skulle varit 4500 kr.
Akiko-chipet tänker jag inte sätta någon budget för, det lär vara växelpengar. Men hårddisken då? Samma annons som har de A1200-samtida 386-datorerna listar också en 40 MB HDD – det lär vara den som sitter i dem – för 1395 kr plus moms, dvs 1750 kr.
Maskinen i sammanfattnoing blir alltså
A1200D: 68030 @ 40 MHz, 2 MB chipmem och 2 MB fastmem, 40 MB HDD, AGA-grafik med Akiko. Pris drygt 11000 kr.
Och kolla, den landar på nästan precis samma pris som vår 386 DX-40. Det är inte jättekonstigt. Det är liknande komponenter i. Så nej, det här är ingen knockout på PC. Det var svårt att åstadkomma vid denna tid, Amiga var redan på defensiven. Men det är en dator betydligt mer anpassad för 1993 än vad A1200 var.
Skulle inte en A1200D kannibaliserat på A4000 då? Jo, kanske det. Men knappast mer än A500 kannibaliserade på A2000. Men A1200D kanske var alldeles för dyr? Drygt dubbelt mot en A1200? Åter, kanske det. Men PC vann ju mot Amiga i slutändan och det dröjde väldigt länge innan man fick en användbar PC för 5000 kr. Det verkar ha funnits en betalningsvilja för datorer. Och en A1200D skulle, påstår jag, fortfarande sett ut som ett vettigt val för en hemanvändare. Inte bara som en uppgradering av A500, utan även mot snabba 386-datorer.
A1200D är förstås bara en av flera möjliga varianter. Jag tror det hade varit dumt med mindre hårddisk och mindre RAM. Men vill man få ned priset kan man fråga sig om en 40 MHz 68030 verkligen var helt nödvändig. Här finns hela spannet med en långsammare 68030 eller 68020 ända ned till att behålla den 14 MHz 68EC020 A1200 kom med. Där fanns sparpotential på bortåt kanske 3000 kr, plusminus, även om jag tror att det skulle varit fel att inte uppgradera processorn alls.
I långa loppet hade det knappast spelat någon roll, jag har väldigt svårt att se att Commodore i längden hade kunnat behålla Amiga konkurrenskraftig. Men du som läser det här har eller hade antagligen en soft spot för Amiga. Just 1993, hade inte en A1200D känts lockande? Särskilt med vetskapen att den skulle utgöra en bas för utvecklare att sikta på?
Åter har jag varit på nyårsfrukost där man dels går igenom föregående års profetior och så kommer med nya inför det kommande året. Eftersom alla som inte var där förstås undrar vilka profetior just jag kom med – här är de! I alla fall de profetior jag kommer ihåg. Och ibland kanske med kommentarer.
Det kan hända att alla inte är väldigt genomtänkta.
Eftersom de som jag inte tänkte ut på väg till frukosten kläckte jag vid sittande bord.
Och tråkigt nog är många av dem ganska dystra. Men inte alla!
Hur som helst. I ingen särskild ordning:
Det kommer komma cyberattack(-er) mot mål i Sverige med materiella skador som följd.
Inte så djärvt gissat. Vi har redan sett det i Tyskland i alla fall. Det kanske redan har hänt i Sverige fast det hålls tyst om det.
Minst två opinionsundersökningar rörande svenskt medlemskap i NATO som visar fler för än emot.
Borde inte vara alltför avlägset om vad jag väljer tro är en trend håller i sig.
Minst ett svenskt dödsoffer i Mali och minst en opinionsundersökning som visar fler emot än för fortsatt svenskt deltagande.
Touaregerna är sannolikt bättre på att slåss än talibanerna, men hur mycket fajtande blir det? Ingen aning.
USA går över till SI-systemet!
I år är året!
Greklands regering annonserar avsikt att lämna euro-samarbetet.
Därmed inte sagt att de faktiskt lämnar.
Alliansen anklagar regeringen för att bryta mot andan i decemberöverenskommelsen.
För att få igenom mer av sin politik hittar regeringen på sätt att lyfta in den i budgeten. Alliansen blir arg och hävdar (inte utan rätt) att så var överenskommelsen inte avsedd att fungera.
Inget ytterligare konventionellt krig (där Ukraina räknas som konventionellt krig) i Europa 2015.
Ukraina kanske inte tar hela Rysslands militärmakt i anspråk, men Ryssland kommer inte vilja öppna en till front av konventionell krigföring mot en potentiellt stark motståndare samtidigt som angreppet mot Ukraina pågår, och det kommer det nog göra ett bra tag till.
Sverige erkänner Somaliland.
Det skulle kunna hända!
Nintendo går i konkurs
Ja vad sjutton. Det har väl inte gått bra för dem på länge? Har jag för mig. Wii U blev ingen succé utom hos mig som spelat mycket Mario Kart. Och nu börjar de prata om att de ska släppa en ny konsol. Luktar desperation tycker jag.
Sverige börjar krigsplacera folk i större omfattning än på senare tid.
Ingen aning om det finns planer på det, det är mer att jag själv har blivit varse att många som borde vara krigsplacerade inte är det.
LED kommer bli den helt dominerande lampformen som svenska konsumenter köper.
Någon form av kärnvapendeal mellan (åtminstone) USA och Iran.
Troligt? Jag vet inte. Men det verkar finnas folk som tror det. Och jag fick plötsligt för mig att det var för lite utrikespolitik. Jag hade inte ens profeterat kollaps i vare sig Argentina eller Venezuela.
Och så två som kanske är lite av högoddsare.
Det kommer utbryta heta politiska gräl om de franska subsidierna till Sverige under 30-åriga kriget. Var det rätt eller fel att ta emot dem?
Något ska man ju bråka om. Och det här är väl inte sämre än en del annat?
Vi kommer se, kanske inte heta gräl, men ett nyvaknat intresse för det heliga tyskromerska riket.
Jag är inte säker på om jag fick lära mig något om heliga tyskromerska riket i skolan. Kanske måste fråga Facebook om det.
Övrigt
Två profetior hann någon annan före med: att vi kommer få se deflation i Sverige (Gustaf S drog förvisso i med nio månader där jag försiktigt tänkt nöja mig med tre som tröskelkrav), och att, i min version, det i liten men märkbar skala kommer börja säljas insekter avsedda att ätas.
Jag erbjöd mig också att satsa den ohyggliga summan 20 kr mot Gustaf S profetia att småskalig vattenkraft kommer bli större än sol- och vindkraft. Och jag vidhåller det även om man inte pratar totalt installerad effekt utan bara nyinstallationer 2015. Och även om man inte låtsas om den låga tillgängligheten hos sol och vind. Modig jag är!
En valrörelse tog slut. Nästa började nästan direkt. Det kom att bli en sällsam valrörelse, en vändpunkt. Man talade länge om den efteråt. ”Jo, jag kommer ihåg när det rätade upp sig, det var till valet hösten 2014…” et cetera.
Det var helt enkelt den sakliga valrörelsen. Valrörelsen utan de svindlande felsluten och barocka påståendena. Valrörelsen med respekt för sakförhållanden.
Det innebar förstås inte att alla till allt de sade hade förberett en notapparat med källhänvisningar till peer-reviewade artiklar. Det hade inte gått, stora delar av politiken är värderingsfrågor som inte går att hantera på det sättet. Och inte ens när det kanske hade varit i princip möjligt dränktes vi i notapparater. Det hade varit orimligt att kräva, och det fattade det kloka folket. Visst är det bra med vederhäftighet och spårbarhet, men man kan inte ställa samma krav på ett politiskt samtal som på en vetenskaplig artikel. Det hade kunnat gå över styr åt det hållet också; att någon fått en studie publicerad som pekar i en viss riktning innebär inte nödvändigtvis att alla slutsatser som dras av den är sanna. Även detta hade väljarkåren stenkoll på. En fin balans hölls.
Men om hela valrörelsen inte var en orgie i referenser till, för att bara nämna något, ”Measurement of explosively induced movement and spalling of granite model blocks”, Tilert et al, International Journal of Impact Engineering 2007, (även om det var nära att det blivit så) vad var det då som var så sakligt i den?
Jo det var just frånvaron av de värsta osakligheterna. Det kan låta som en liten grej, men det gjorde hela valrörelsen till en mycket behagligare resa. Det var att både partier och andra debattörer, på båda sidor blockgränsen, slutade påstå saker som en helt rudimentär faktakontroll kunde punktera.
Till exempel slutade man vänsterifrån hävda att välfärden svälts ut – det framstod liksom bara som fånigt, när alla tillgängliga siffror visade att det aldrig gått så mycket inflationsjusterade pengar till välfärden och att statens skatteintäkter inte minskat ett dugg.
Och högerifrån upphörde man, med viss rodnad på kinderna, att säga att vänstern ville göra det dubbelt så dyrt att anställa unga, när det var uppenbart att det var arbetsavgiften vänstern ville fördubbla, inte den totala lönekostnaden.
Och så fortsatte det. Det sparade in stora mängder högt blodtryck från den orättfärdigt angripna sidan, och presumtiva angripare slapp det obekväma i att säga saker de visste med sig inte var sanna.
Detta förde med sig andra oväntade effekter. Ett exempel är att när respekt för sakförhållanden seglade upp som det nya svarta så sjönk dramatiskt antalet utspel vars egentliga innebörd var att avsändaren genom introspektion kommit fram till hur omvärlden utvecklat sig. I klartext, det var ingen eller i vart fall väldigt få som trumpetade att de kände att något i Sverige höll på att gå sönder, och saker i den stilen. Alltså, inte så att ingen hävdade något i den riktningen. Men då preciserade de vad de menade, och vilket faktaunderlag de grundade sig på. På så vis blev utropet inte bara ett onomatopoetiskt utrop, utan en utsaga som gick att bemöta.
Ja, det var en välsignad valrörelse – den första av många.
Hur det kom sig att utvecklingen tog en sådan vändning är inte helt klarlagt. En skola menar att det tog sin början med ett klokt och välformulerat blogginlägg på temat som fick viss spridning. Andra hänvisar till invasionen av flygande grisar i början av juni det året. Förmodligen vet ingen säkert. Det gör inte så mycket. För svenskt vidkommande är i detta fall ”att” viktigare än ”hur”.
En god anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag är att jag är på en generöst tilltagen dyksemester på Filippinerna. Härifrån har jag spammat Facebook med en uppsjö bilder och beskrivningar av dykandets välsignelser.
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det här skulle egentligen varit en status, men det blir så långt så jag skriver det här i stället och länkar från fejan.
Vi skulle som eftermiddagsdyk åka till ett ställe som visat sig från sin bästa sida dagen före; en undervattensklippa med en massa roliga djur. Väl där var det svårartat strömt. Det ligger normalt en boj där som man kan förtöja sig i, men strömmen hade dragit den under ytan. Besättningen kämpade ett bra tag med att kasta ankar någonstans i närheten, och ansåg sig efter flera försök ha lyckats. De bedömde att det skulle vara strömt de första fem metrarna men lugna sig längre ned.
Det hade tagit ett tag att försöka kasta ankar, och vi hade tagit på oss våtdräkter och viktbälten och lite smått och gott och har man väl gjort det är man rätt obenägen att plocka av sig igen om man tror att det ändå snart är dags, för det är lite jobb att komma ur och i dräkten. Det var också en riktigt varm dag, och det här var timmen för mad dogs and englishmen att vara ute i solen. Vi satt under tak, men började ändå närma oss kokpunkten.
Nå, vi kunde alltså slutligen plocka på oss det sista av utrustningen. Vattnet var inte lugnt och med allt besvär med ankare och boj och tal om ström tyckte jag det luktade stökigt dyk och beslöt att lämna min omsorgsfullt riggade kamera på båten. Just när vi var på väg att hoppa i hördes en rejäl smäll och det tog någon halvsekund innan jag insåg att det var från min egen utrustning. Någonting hade gått rejält åt skogen i anslutningen till flaskan och min omsorgsfullt tillblandade Nitrox (32% syre) stormade nu ut uppmuntrat av 200 bars övertryck. Jag vände flaskan mot närmaste dykkamrat, som redan var på väg för att hjälpa mig stänga flaskan. Den vändningen var väl rätt tänkt men fel beslut; då vände jag också luftströmmen mot honom, och han höll mer eller mindre på att blåsa bort. Åtminstone frisyren och ena örat. Kaptenen nådde fram och kunde få slut på stormen. Då hade 40 bar blåst ut på tio sekunder. Flaskan var rätt så kall på utsidan.
(Jag tror att allmänna gaslagen gäller någotsånär för dessa tryck, och det här måste vara ett skolexempel på adiabatisk expansion. Trycket minskar snabbt med 20%, då går temperaturen ned motsvarande. Säg, tja, 310 K kanske, ned till runt 250 K, dvs runt minus 25 grader Celsius i flaskan. Inte undra på att utsidan blev kall.)
Det var en o-ring som gett upp, och på något sätt sattes därmed tonen för resten av verksamheten. Det var så varmt att jag iddes inte byta flaska, men om vi höll oss uppe på platån vid 14 meter borde det inte vara något problem att börja med 160 bar. Vi hoppade i och gick ned längs ankarlinan. Sikten var med tropiska mått usel, max fem meter, och strömmen det dominerande inslaget i tillvaron. Jag gick armgång längs linan, men någon platå syntes inte till – vi mer eller mindre störtdök ned till sandbottnen på 27 meter. Väl där tänkte vi unisont att strömmen brukar vara mindre kraftig precis vid bottnen, och simmade bara någon decimeter över den.
Fan heller. Samma ström där.
Vi simmade tappert mot strömmen i tron att det var ditåt platån fanns. Det gick, men mycket långsamt. Stötte på en liten blomkrukestor oas med lite korall. Guiden visade på tre stora lionfish som i ett annat läge skulle utlöst omfattande kameraaktivitet, men nu var vi bara upptagna med att vara andfådda.
Det är rätt poppis att ha med sig en metallpinne som man dels kan peka med, men också köra ned i en sandbotten och hålla i för att förankra sig. De andra högg ned sina pinnar i bottnen som skulle de mörda den och höll sig fast. Jag hade också köpt en pinne, som jag nu påminde mig låg kvar uppe på båten, där den var av begränsad nytta. Försmädligt.
Men vi höll fortfarande ihop åtminstone delar av gruppen, och varje dykpar höll sig oklanderligt nära varandra! Kanske sådant som händer när det inte är 30 m sikt och stilla vatten.
Det gavs i alla fall klokt nog upp att simma mot strömmen, och vi lät oss driva med den den. En av guiderna pekade tappert ut en stackars nakensnäcka som tumlade fram över bottnen i strömmen, och därmed har jag summerat alla väsentliga djur jag såg under hela dyket. Ingen undervattensklippa, bara ström, sandbotten och usel sikt. Ledarguiden började gå uppåt och plockade fram sin signalboj som man skickar till ytan för att bli hämtad. Vi hade då dykt i ungefär tio minuter, mot mer normala 40-50 minuter då dyken brukar avslutas. En annan av dykarna rapporterade att hon precis före detta sett guiden slita sitt blygsamma hår och hört honom skrika ut sin frustration i regulatorn.
Är det så dålig sikt som det var har man bara djupmätaren att gå på vid uppstigning. Under större delen av simmandet uppåt ser man inte ytan och inte bottnen. Vi lyckades ändå hålla ihop gruppen och i god ordning göra ett säkerhetsstopp på fem meter innan vi kunde gå ombord på båten igen. Arton minuter var jag under ytan, troligen mitt kortaste dyk någonsin. Och då såg vi ändå relativt rikligt med djur; ett annat par hade simmat intensivt motströms i tio minuter på jakt efter klippan, kommit kanske 25 meter, inte sett något annat än öde botten, fått ont om luft, gett upp och gått till ytan.
Som dyk var det förstås misslyckat, och de stackars guiderna satt med svansen mellan benen hela vägen tillbaka. Men vi hade aldrig skrattat så mycket efter ett dyk, eller pratat så mycket om det. Så även om dyket i någon objektiv mening var ett riktigt bottennapp gör det sig som minne och möjligen story riktigt bra.
Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed: ”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonteringen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.
Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.
Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.
Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.
Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.
Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.
Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.
Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.
Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:
Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.
Ja, så var det dags för spådomsfrukosten, och jag hade bara förberett en enda profetia. Jag hittade på några till vid sittande frukostbord, och det var i och för sig så jag gjorde förra året också, men geisten infann sig inte riktigt i år.
Här är i alla fall de fåtaliga profetiorna:
Vartefter det kommer mer detaljer om Googles Project Glass blir det allt tydligare att det kommer bli awesome. (Wikipedia, Google+) Det här var den förberedda.
Måste. Ha.
SAS går i konkurs. Visst, de fick till de där avtalen. Men räcker det, och vågar folk boka långt i förväg med dem?
USA inför SI-systemet. Men i år då!
Konservativt sinnade kommer tugga bildlig fradga över Per Ankersjö. (Per Ankersjö) Året lågoddsare.
Blodiga oroligheter i Bangladesh. Ja, det verkar lite skakigt där, med en regering som beter sig buffligt. Kan gå lite hur som helst, låter min mycket initierade bedömning.
Skottland röstar om självständighet. Det blir inte ett ja. Jag vet att de snackar om att rösta, men ärligt talat vet jag inte ens om de tänker göra det i år. Säkert inte. Jag har inte kollat upp det. Oh well.
Bråk om svenska försvarsbudgeten. Mer än vanligt alltså. Det blir det nog. Men mer än förra året? Mer oklart.
Ingen död som direkt följd av cyberterrorism. Som motvikt till andra profetior som mer var inne på motsatt spår. Jag blev genast ansatt om vad ”direkt följd” betydde, men jag tror inte det kommer vara ett problem i praktiken. Om någon cyberterrar en gasledning så att den sprängs och någon i närheten stryker med, då är det en direkt följd. Om någon cyberterrar en gasledning så att den sprängs och gasbolaget därmed förlorar pengar och någon blir arbetslös och hemlös och fryser ihjäl, då är det inte en direkt följd. Svårare blir nog att vara säker på vad som varit cyberterrorism. Och var man ska dra gränsen mellan cyberterrorism och cyberkrigföring.
Jaha, det var allt. Inget om Iran, Syrien (förrän i efterhand), Libyen eller Mali, vare sig från mig eller andra.
Ett kul inslag var när förra årets spådom om vem som skulle vinna fotbolls… ja, kanske EM? togs upp, med följdfrågan ”Vilka vann?”. En stund var det helt tyst. Och jag tror inte att det var för att alla visste.
Men dödslistan då?
Det blev ingen riktig sådan. Skulle det ha blivit en sådan skulle jag ha velat slänga upp påven, Fidel Castro och Chávez. Som vanligt. Och jag hade inte varit ensam om det.
Kan det vara sant? Det börjar viskas om att tv-licensen, eller tv-avgiften, kan vara på väg ut. Det vore inte en dag för tidigt. Barockare och mer stötande system får man leta efter i Sverige i dag. SvD skriver att den kan vara på väg att ersättas med en skatt liknande begravningsavgiften.
Självklart är några mörkermän – notera att mörkerman kan man vara oavsett faktiskt kön – emot. Mats Svegfors, vd på Sveriges Radio, tycker att det är viktigt att det ska vara en avgift och inte en skatt. Han säger:
– En avgift karaktäriseras av att det finns ett direkt samband mellan betalning och att man erhåller en tjänst. En obligatorisk avgift som alla ska betala är en skatt, inte en avgift. Det hjälper inte om riksdagen kallar en skatt för en avgift. En skatt är en skatt.
Därmed lyckas han sätta fingret på en av de två saker som är galna med dagens avgiftssystem. På 60-talet fanns det ett direkt samband mellan att ha en tv och att titta på tv, men nu när man kan ha en tv till så mycket annat är den kopplingen helt borta. Jag kan exemplifiera med mig själv, som äger en tv – och betalar tv-avgiften – men inte tittar på tv. Tittar på film på min tv, ja. Spelar spel på min tv, ja. Tittar på SVT på min tv, nej. Man kan alltid hävda att jag borde göra det, men jag gör det de facto inte. Jag har inte bett om tjänsten jag erhåller. Att jag i lagens mening inte betalar för att titta på SVT utan för att äga en tv-mottagare accentuerar bara det absurda i att hävda att jag betalar för att erhålla en tjänst.
Till och med det där att betala för att ha en tv-mottagare är det lite si och så med. För några år sedan, när det analoga nätet höll på att släckas, var det fortfarande innehavet av en analog tuner man betalade för, och det fanns då inga planer på att ändra det. Jag tror att de faktiskt tagit sig samman och ändrat det sedan, men under en period betalade man alltså inte ens för att ha en apparat som gjorde det möjligt att se SVT, utan för för att ha en apparat som inte längre fyllde någon teknisk funktion. Då har man verkligen helt lämnat det här med att ta betalt för tv-utsändningarna, och klår bara folk på pengar helt arbiträrt. Om det är vad Svegfors värnar i avgiften, då säger jag hej och välkommen till skatten.
På senare år har det pratats, synbarligen på fullt allvar, om att utsträcka de avgiftsgrundande apparaterna till datorer, eftersom man nu kan se SVT på internet. Då har vi lämnat det arbiträra och närmar oss ”hål i hela huvudet”-territorier. Det skiljer sig i princip inte från att jag skapar något upphovsrättsskyddat, lägger upp det på internet och sedan kräver resten av världen på pengar för att de nu kan se något jag har upphovsrätt på. Men när Sveriges Radio upptar vår tid med sådana idiotier ska vi tydligen ta det på allvar.
Det här är dessutom bara ena halvan av dårskapen. Den andra är att vi har byggt upp ett kontrollsystem för att övervaka efterlevnaden. Det finns förstås kontrollsystem och kontrollsystem, men försök ta ett steg tillbaka, låtsas att du inte kände till systemet och begrunda följande:
I Sverige, 2012, avlönar vi – staten, det offentliga – folk för att titta in genom fönstren hos människor för att se om de möjligen äger en TV-mottagare. Upptäckt av otillåten kommunikationsutrustning ger provision.
Det är inte rimligt någonstans.
Eva Hamilton, vd på SVT (samt ordförande för Radiotjänst som driver in avgifterna) säger att dagens finansieringsmodell fungerar väl med hög betalningsvilja.
Och visst, jag betalar ju min avgift. Fast Stasi fungerade ju också väl och hade hög anslutningsgrad i befolkningen. Onödigt halsbrytande jämförelse kan tyckas, nästintill Godwin-varning. Kanske det. Å andra sidan – vi har alltså ett system där statligt avlönade spanare gluttar in genom folks fönster. År 2012.
Svegfors och Hamiltons omhuldade avgift har dels endast ringa koppling till tjänsten den ska finansiera, dels bygger den på ett angiverisystem. Det är inte bara absurt, det är frånstötande. Vi kan inte ha det så. TV-avgiften måste ut.
Jag tjänar mer än snittet i Sverige. Jag inser att om avgiften i stället blir en skatt proportionell mot inkomsten kommer jag att betala mer till SVT än jag gör i dag, och jag tittar som sagt inte på tv. Men det är okej. Jag har inget emot SVT, och får jag betala lite mer för att slippa delta i den här osmakliga avgiftscharaden är det värt det alla licensfria dagar i veckan.
Åter har jag bestämt mig för att dela med mig ett par smulor av det ymnighetshorn som är min e-postkorrespondens. Jag skrev följande till marknadschefen på Norstedts:
Hej!
I en bokcirkel jag är med i ska vi just till att läsa Torgny Lindgrens ”Minnen”, som tycks ges ut av er.
Jag har för en tid sedan skaffat en e-bokläsare, med e-bläck och allt, och blir såklart glad när jag ser att boken finns som e-bok. Jag inhämtar följande prisinformation från min mest frekventerade näthandel:
Inbunden 174 kr
e-bok 160 kr
Pocket 42 kr
Det står givetvis Norstedts fritt att sätta sina priser efter eget huvud, men jag blir ändå för nyfiken för att inte fråga: exakt varför förväntar man sig att jag ska betala nästan fyra gånger så mycket för e-boken som för pocketversionen? Visst, e-boken är snäppet mer portabel och tar inte upp någon plats sedan, men allvarligt talat – tror Norstedts själva på den här prissättningen?
Jag är väl medveten om att priset på en vara inte nödvändigtvis har något med produktionskostnaden att göra, och jag är bevisligen – eftersom jag köper en läsplatta medan de fortfarande är ganska dyra – redo att vara något av en early adopter. Men… ja, det är samma fråga egentligen – tror ni själva på det här?
Vänliga hälsningar
I sammandrag efter en kortare mailväxling fick jag följande svar:
Din fråga är förstås helt befogad (…)
Jag ska dock kolla upp det för jag håller med dig om att relationerna ser lite konstiga ut. Innan jag kan ge dig något vettigt kring just den här titelns prissättning, där jag behöver kolla bakgrunden, så vill jag ändå passa på bemöta dina kommenterar mer generellt.
Ofta ligger e-böckerna runt 70% av originalutgåvan i pris i Sverige, men den bör följa bokens livscykel och följa övriga format, dvs sjunka något i pris när den blir äldre. Det är något av ett missförstånd att det är en stor besparing att inte trycka boken…tryck och papper är i själva verket en relativt liten kostnad av det som en bokproduktion kostar. Den stora kostnaden sitter i det intellektuella kapitalet, att ersätta författaren, men även redaktör och förläggare som jobbar med boken, marknadsföring etc. En annan dimension är att det är förknippat med omfattande kostnader också att omvandla till e-bok, både i systemkostnader, och i det åtagande förlaget gör i att ta ansvar för att boken ska finnas kvar digitalt både idag och framåt. Båda dessa delar bidrar till att e-böckerna bär kostnader som del av sin prissättning. Hur prissättningen kommer att se ut framåt återstår att se, det kommer med all säkerhet att röra på sig och jag hoppas att ökad volym kommer att förändra läget..
(…)
Hej Dan,
Är nu åter på kontoret och har pratat på kollegorna. Det är förvisso så att prisjusteringen av den här e-boken har ännu inte hunnit slå igenom, den skulle ha skett senast i samband med pocketsläppet. För att du ska slippa vänta på att den går igenom processerna så skickar jag dig inom kort ett friex av boken via länk, som tack för att du uppmärksammade oss på det!
Glömde förresten att påpeka att ett skälen till prisskillnaderna, generellt, är också att det är skillnad i momssats.
Det är 25% moms på e-bok och inte 6% som på tryckta böcker.
Ja, se där! Att papperskostnaden inte var så stor gick att ana, men de skilda momssatserna hade jag inte tänkt på. Och nu har jag mottagit en vara från ett företag utan att erlägga betalning, och skriver om det på min blogg. Innebär det att jag är modebloggare nu? I så fall ska jag nog hänga lite mer på The Drones Club, för inspiration.
För övrigt kan jag vittna om att det här med att maila företag när man är missnöjd med en vara kan ge konkret utdelning i så vitt skilda fall som glass, kondomer och risgrynsgröt.
En av de grammatiska regler jag ångrar att jag någonsin lärde mig är när det ska vara ”före” och när det ska vara ”innan”. Jag är kass på formell grammatik, men kan fatta sådana regler som att det heter ”före frukost” men ”innan jag äter frukost”. Att jag ångrar det är för att folk gör fel på det här mest jämt, åtminstone åt ena hållet; få skulle säga ”före jag äter frukost”, men ”innan frukost” låter inte ens fel.
Det senare är så vanligt att jag utgår från att de mer relativistiska språkvårdarna menar att det inte är fel längre. Man kan i alla fall inte hålla på och rätta folk, och då blir det mest irriterande att alls känna till regeln.
Men ibland blir det kul. Kolla på det här. Eftermiddagens skratt.
Dubbelfel! Skare va’ fel så skare va’ fel.
I skrivande stund har de rättat den första, men den andra står kvar.
Nu vore det förstås lite extra kul om jag missuppfattat allt och det i själva verket även enligt de konservativa ska vara ”innan tillträdet”.
Uppdatering
Um. Förresten. Om du inte kände till den här regeln tidigare. Ha inte läst det här inlägget.
Uppdatering 2
I hastigheten glömde jag helt att förklara vad som främst gör det så irriterande att känna till regeln. Det är inte att jag stör mig på andra, utan att jag hela tiden går och passar på mig själv för att inte trampa snett. Det skulle vara mycket bekvämare att bara köra på med ”innan”.
Och som jag fått påpekat för mig i kommentarer både här och på Facebook – och ju också var inne på ovan – så tycks det vara helt okej. Regeln existerar onekligen, men verkar vara i vanrykte.
Lika gott så.
Okej, enligt aktuellryktesspridning tänker S valberedning alltså föreslå Håkan Juholt som partiledare (detta självklara förstahandsval), och som partisekreterare… Carin Jämtin.
Nog för att jag själv hade föredragit ett annat val av partiledare, men jag kan förstå om man inte fäster maximal vikt vid min omsorg om det socialdemokratiska partiet. Det jag hakar upp mig på är Jämtin.
Nog för att man haft sina fyrar tidigare som partisekreterare. Marita Ulvskog var inte känd som den mest balanserade av politiker. Jämtin har förvisso inte yrat om statskupper när de borgerliga vinner val, men kom ihåg det här – Jämtin tycks, mer än en gång, uttrycka att det sprids för lite antisemitiska myter i Sverige.
Nog för att S inte är i regeringsställning, men känns det som en person med omdöme lämpat att vara partisekreterare för vad som i senaste valet fortfarande var landets största parti?
Visst. Posten som partisekreterare går ofta ut på att säga galna saker som alla andra skulle skämmas för ertappas med att haspla ur sig, och det gäller alla partier. Men S, är ni säkra på att ni inte ska tänka ett varv till?
Angående den grasserande kremlologin kring Socialdemokraternas partiledarfamlande.
DN hade igår en artikel där Stig Malm först kallade processen för apspel, och sedan fick före detta Skansenchefen Anna-Greta Leijon uttala sig:
De som känner mig har möjligen inte undgått att notera min avsevärda konsumtion av motorjournalistik. Som motorjournalist kör man en hel del bil, och skriver om det. Som på många andra jobb gissar jag att det kan bli lite enahanda, och då får man hitta på något som ger omväxling. I motorjournalistens fall slår det påfallande ofta över i att basha bilarnas uppgivna bränsleförbrukning, som inte stämmer med journalistens egna mätning vid testtillfället. Den här gången är det DN som kör det ett varv till, men jag tror inte att jag läst en motorpublikation som inte hetsar upp sig över det då och då.
Och visst. Det är sant och väl känt att den standardiserade körcykeln som används för att få fram jämförelsetal på förbrukning är utformad så att vardagens förbrukning ofta hamnar en rejäl bit över normsiffran. Men när journalisterna går på biltillverkarna så blir det bara dumt. DN skriver, helt i linje med hur det brukar se ut,
[Det är] rätt bedrövligt att tillverkarna får hållas med sina orealistiska beräkningar.
Det är ju inte biltillverkarna som bestämmer över normen; det ligger på myndighetsnivå. Det är alltså ditåt man, skummande av rättmätig harm, borde rikta sin penna mäktigare än svärdet. Vad ska biltillverkaren göra? Hitta på sin egen mätcykel som inte är jämförbar med någon annan tillverkares? Mmm, bra idé. Då kommer det givetvis att bli mycket lättare att välja bil.
Självfallet optimerar tillverkarna sina bilar mot testcykeln, men de är lika fast i den som konsumenten. Att hetsa mot tillverkarna är ungefär som att gå på någon som satsar på högskoleprovet och börja gorma om att högskoleprovet har dåligt prognosvärde. Kanske det, men det kan vara det enda medel som står till buds för den presumtive studenten.
Kort sagt:
Dålig journalistik, och dessutom tröttsamt i längden. Gå på berörda myndigheter i stället.
Visst, det är val snart. Att jag tycker det är viktigt har nog inte undgått ens den mest oregelbundne besökare av denna blogg. Men nu finns det annat som också är viktigt och som kommer att dominera tillvaron resten av veckan.
Veleda gör entré
Det är Fysikalen!
Höstföreställningar av Pompeji
eller En obehaglig överaskning
Onsdag den 15 till lördag den 18. Föreställngar på Dieselverkstaden i Sickla.
Jag är gravt insyltad, så jag vet med säkerhet att det är en bra föreställning! Sannolikheten att man ångrar sig om man ser den är utomordentligt låg.
Jag bjuder generöst på några rader då sierskan Veleda, som gör entré ovan, spår i inälvor, och Plinius den äldre tar anteckningar till sin encyklopedi: Veleda:
Det här med att spå i tarm kan jag på mina tolv fingrar, nej,
tio, Det lärde jag mig ju redan hemma i Hessen!
Fast kejsarbröllop ser jag i skvallerbrässen.
och dessutom har jag spått i halsen, tvi!
Jag tyder normalt insidan av tarmen utan besvär,
men här verkar det lite luddigt,
och här syns ingenting, det är värre än suddigt!
Den är helt kajko, måste vara en blind tarm det här… Plinius dä:
Det blir ett appendix till min encyklopedi. Balbilus:
Hur har du mage att kräva att vi ska tro på sån gallimatias? Plinius dä:
Men om det är bakåt i tiden det ska sias? Veleda:
Då använder man retroskopi! Plinius dä:
Aha, det är annalerna man får kika i.
Och varför inte, som avslutning, en omstart på Youtube där Plinius encyklopedi jämförs med Wikipedia.
Jag gör ett avbrott i den politiska svadan för en kommuniké.
Det handlar om ett ämne av stort allmänintresse, nämligen min egen träning.
Igår såg jag att en av mina favoritledare ska ha pass i dag. Jag bokade in mig.
På. En. Annan. Anläggning.
Annan än min vanliga alltså, som jag inlett en i det närmaste dibaserad relation med.
Det innebär att jag i dag efter jobbet kommer att få utstå försakanden och umbäranden som världen inte skådat sedan Magellan tog sig över Stilla Havet. I stället för att så när som på skorna ombytt gå mina 339 steg till vanliga anläggningen kommer jag att behöva:
* Ta mig över storstadens vidder
* Nyttja kollektivtrafik, och sålunda behöva ha tidsmarginal
* Släpa mina träningskläder kors och tvärs(!)
* Till yttermera visso släpa med mig en handduk(!!)
* Och ett tungt hänglås(!!!)
* Hitta ett skåp att låsa in mina kläder i
* Duscha på anläggningen, i stället för hemma
* Åter ta mig över storstadens vidder, denna gång utmattad och –svulten, stapplande mot hemmets hugsvalelse
Jag hör era rop.
Gör det inte!
Boka av medan tid är!
Slösa inte bort din falnande ungdom på denna dårskap!
Och inte minst:
Tänk på ditt krånglande knä! Vad gott ska väl komma av detta?
Men jag är fast besluten. (Om det inte börjar regna.)
Vi ses vid Filippi.
Förvånansvärt vettig 