I helgen hade jag nöjet att i utmärkt sällskap titta igenom hela BBC-versionen av Pride and Prejudice. Det är grejer det. Nu ska jag dock uppehålla mig vid en de mindre lyckade aspekterna i det samhälle som skildras – hederskulturen. Varning för vissa spoilers, förstås.
För jodå, den finns där. En dotter skämmer ut sig fullständigt genom att rymma med en man. Genom att omedelbart gifta sig med honom kan möjligen några skärvor av hennes heder räddas, men skulle hon komma tillbaka ogift, ja då är hon bortom räddning. Alla tänkbara resurser måste sättas in för att få henne gift omedelbart.
Vad är det, annat än den hederskultur* som florerar exempelvis i Mellanöstern, och som annars rätteligen fördöms?
Vidare slår förlusten av dotterns heder tillbaka på hela familjen, till den grad att ingen av hennes systrar kan räkna med att få gifta sig. En dotters felsteg stänker ned hennes släktingar.
Åter, vad är det annat än samma gamla avskyvärda hederskultur?
Givetvis finns skillnader. En viktig sådan är att i Austens fall är det inte fråga om att dotterns släktingar för att rentvå sig gaddar sig samman och dödar henne. Så att säga att det är samma hederskultur är inte riktigt rättvist. Men många av grundprinciperna är slående lika.
Det finns förstås många andra aspekter av det samhälle som skildras som inte heller är så trevliga. Ändå är det njutbart som en bra historia. Man ska inte behöva analysera sönder allt man ser och läser. Med ett så välgjort verk så är det lätt att bara köpa förutsättningarna och ge sig hän åt hur äktenskapsproblemet ska få sin lösning. Ändå kan det, någon dag senare, vara värt att skänka en tanke åt vilka värderingar som togs för givna.
Man behöver dock inte gå till 1800-talets England för att hitta liknande gods. Ta låten ”Allt som är ditt” (Youtube/Spotify) med Säkert!. Den handlar om en flicka som blir våldtagen. ”Sedan var det borta, allt som var ditt”. Låttexten menar att förövarna bör skjutas.
Det är lätt att på ett emotionellt sätt sympatisera med texten. Det torde vara överflödigt att säga att våldtäkt är ett avskyvärt brott. Men om vi släpper det emotionella, vad är det texten säger? Till att börja med kan den tolkas – förvisso är det inte den enda tolkningsmöjligheten – som att hela offrets existens blir meningslös i och med våldtäkten. Emedan man inte ska förringa traumat så verkar det dumt att beskriva våldtäkten som att ta ifrån henne allt som var hennes. Är hon inte mer än ett orört kön?
För det andra så förespråkas i någon mening dödsstraff för förövarna. Utan att veta vad Annika Norlin anser i frågan så brukar det normalt i Sverige inte förespråkas ens för mord. Om man vill ha det för våldtäkt, anser man då är våldtäkt är värre än mord? Alltså att det är värre att bli våldtagen än att bli mördad? Bättre att flickan dör än får leva med skammen att ha blivit våldtagen?
Jag tror inte att det är det Annika Norlin egentligen menar. Snarare är det rimligt att se texten som ett emotionellt utrop. Men ändå. Jag har i helt andra sammanhang hört liknande saker uttryckas – ”våldtäkt är värre än mord”. Även om man med det egentligen bara menar att våldtäkt är något hemskt, så är vad man faktiskt säger något som ligger snubblande nära den mordiska hederskulturen; en kvinnas orörda kön är hennes allt.
Inget av det här har någon större inverkan på svenskt samhällsliv. Det torde vara ett försvinnande litet antal människor som efter att ha läst Pride and Prejudice eller lyssnar på Säkert! anammar dessa mörkervärderingar. Jag är knappast heller först med observationen. Ändå tycker jag att den är intressant.
*Det finns mycket man kan mena med ”hederskultur”, men jag tror att en läsare som inte vill missförstå inte heller kommer att göra det.
Förvånansvärt vettig 