Archive for the ‘Övrigt samhälle’ Category

« Äldre poster

Skrivet i egen regi

söndag 5 april, 2020

Vad ni saknat hela tiden är förstås att jag skriver något om offentlig upphandling, som ni tycker om att tycka saker om. Jag jobbade i åtta år huvudsakligen med upphandlingar i olika faser (FMV) så något ska jag väl ha lärt mig. Disclaimer: jag hävdar inte superexpert. Men det jag tänkt skriva är inte heller banbrytande och/eller i högre skolan.

Till att börja med, vad ska vi ha det till egentligen? Jo det får man lära sig direkt. Man kan spara pengar genom offentlig upphandling, men det är mest en positiv sidoeffekt i så fall. Nej, (några av) huvudpoängerna är likabehandling och transparens. Det vill säga i klartext: att motverka korruption. Oavsett om det handlar om mutor eller gammal vänskap. Det är stora mängder skattepengar som upphandlas för, och det ÄR viktigt att det går renhårigt till.

Tror ni att det skulle gå renhårigt till även om man inte hade offentlig upphandling som grundregel? Söta ni är.

Och ja, vissa saker som upphandlas skulle antagligen lika gärna kunna göras i egen regi, lika bra eller bättre. Men för väldigt många saker skulle det vara helt orimligt.

Måste det vara så stelt och styltigt som det verkar vara då? Nja. Jag tänker inte påstå att vare sig lagstiftningen eller dess tillämpning är optimal på alla sätt. Men ska man ha likabehandling och transparens kommer det nog alltid vara stelt i någon utsträckning.

Men varför verkar så många krav vara så dåligt ställda? Jamen där blir det intressant tycker jag. Jag ska först bara slänga in en brasklapp om confirmation bias: de flesta krav är nog acceptabelt skrivna, men det är inte dessa man hör talas om. Saken är – och nu glider vi in på något som i stort sett helt är mina åsikter – att det är rätt svårt att skriva en bra kravspecifikation. Jag lutar åt att det, förenklat, krävs en viss fallenhet för det. Och alla har inte den fallenheten.

Jag själv har mest upphandlat saker som ärligt talat är relativt lätta att upphandla. Prylar, eller ramavtal på prylar. Det finns annat som jag tror är betydligt mer knepigt.

Men det räcker inte med fallenhet. Det behövs också erfarenhet. Det tar ett tag innan man lär sig skriva bra krav. Och även om man har fallenhet och lång erfarenhet är det ändå lätt att trilla dit om man ska upphandla något inom ett område man inte kan så bra och kanske inte inser var fallgroparna finns.

(Och så har folk mage att BYTA JOBB och så måste man börja bygga upp kompetens på nytt. För jävligt.)

Ska det bli riktigt bra krävs också resurser, absolut men kanske inte enbart i form av mantimmar. Det är så gott som alltid en bristvara. Man har inte tiden och resurserna som skulle behövas för att få ihop en riktigt bra spec. FMV är en av Sveriges större upphandlare. Jag tror också att FMV är relativt bra på upphandling. Ändå sker där diverse taffligheter inom upphandling. Trots att man har, gissar jag, jämfört med random kommun avsevärt större samlad kompetens, mer resurser per upphandling och på sätt och vis ett mer avgränsat uppdrag. Om en del kommunala upphandlingar går på röven så är det bara precis vad man rimligen kan förvänta sig.

Ja ni fattar nog. Det är en målkonflikt. Skippar man offentlig upphandling kommer det utmynna i ökad korruption, vare sig den är avsiktlig eller inte (JO DET KOMMER DET). Upphandlar man tar det tid, det blir taffligt, det blir fel. Inte alltid, men ibland.

Jag är i grunden positiv till offentlig upphandling. Inte lika positiv som när jag började på FMV; vissa saker lämpar sig inte för sådant. Det finns undantag att tillgripa, men de är ibland för snävt skrivna eller för snävt tillämpade.

Men att, hypotetiskt, skrota LOU och bara köra på är jag övertygad om vore ett misstag.

Men nu när det är pandemi då?
Det finns undantag för krav på annonsering när det är synnerlig brådska. Vad som är ”synnerlig brådska” är snävare än man som upphandlingstjänsteman ibland önskar sig, men inte så snävt att LOU borde vara ett hinder i dag.

(Lyft från Twitter.)

Annons

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Skrivet i egen regi

Subtle Shift in Emphasis

tisdag 17 juli, 2018

Jag bryter mitt sävliga valbloggande med anledning av alla pågående skogsbränder.
Som många redan påpekat är den här värmen ett exempel på sådant man kan förvänta sig med ökande växthuseffekt. Jag har också ett tag efter bästa (inte så bra kanske) förmåga drivit att:

Det är bra och nödvändigt att fortsätta arbeta för att begränsa växthuseffekten. Men frågan är inte om vi kommer lyckas eller inte, utan hur mycket vi kommer misslyckas. För det finns ganska precis ingenting som tyder på att vi kommer lyckas hejda uppvärmningen på harmlösa nivåer, och det ligger helt bortom Sveriges kontroll.
Därför måste vi – vi i Sverige – förbereda oss ordentligt på att hantera förväntade effekter av uppvärmningen. Det kommer kosta och det kommer kräva långsiktighet.

En del görs redan, men min bild är att det sker splittrat, styckevis och delt och helt beroende på vad en given kommun orkar med. Det duger inte. Det krävs att någon driver arbetet på allvar.

Det har visserligen gjorts en utredning om det, som först blev försenad och som jag sedan ärligt talat inte läst. Jag är ganska säker på att den kom fram till att SMHI skulle ha det övergripande ansvaret. Och det är väl gott och väl, men sedan måste någon ge dem mandatet att faktiskt ta ansvaret och befälet. Och det måste antagligen, i någon form, finnas en budget. Här kan saker ha gått under min radar, men jag har inte hört att speciellt mycket hänt på detta område.

Här skulle ett parti kunna ta ledningen och visa att man faktiskt tar klimatfrågan på allvar, genom att både fortsätta försöka få ned utsläpp av växthusgaser OCH konkret ta itu med att det globalt inte kommer lyckas tillräckligt bra. Men hittills har jag inte sett att några tagit det steget på allvar. Öppet mål tycker jag.
Jag tycker det är såpass viktigt att jag angav det som ett av tre fokusområden när jag fyllde i SVT:s valkompass.

Och nu kommer den mindre vackra delen av inlägget, som också kan kallas ”vad var det jag sade”.
Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt med Dunning-Kruger-mässig säkerhet, att Centerpartiet bara borde göra som jag säger i mina motioner, för det blir ändå bäst så i slutändan. Som spaning bör det få tre exempel.

  1. En av mina första motioner i partiet var att effektskatten på kärnkraften skulle tas bort. Den avslogs med visst eftertryck.
    Några år senare blev det C-politik att ta bort effektskatten. Det skedde under galgen, men det hade inte behövt bli så.
  2. Senare motionerade jag – förvisso inte ensam – om att Sverige borde gå med i Nato. Här var jag inte i motvind, och bara ett halvår senare var det C-politik.
  3. I samma veva motionerade jag om att man måste ta itu med försvaret så att vi får en ordentlig tröskelförmåga, och att det måste få kosta. Partistyrelsen förbigick i stort sett den motionen med tystnad. Ett par år senare blev det, mer eller mindre, C-politik.

Jag påstår alltså inte att just mina motioner vänt någon skuta. Vad jag däremot påstår är att om partiet snabbare hade slagit in på nya kursen hade man varit en föregångare i stället för en yrvaken ”vi också”.

Nå. Jag motionerade förra året om att Centern skulle rycka åt sig ledarskapet i arbetet med att hantera kommande klimatförändringar. Motionen var förvisso ganska specifik, men avslogs utan motivering. Ja, jag är bitter, och det är inte vackert att vara bitter.

Men tänk vad fint det hade varit att nu kunna säga att ja vi har redan en sammanhållen plan för det här.

Jag kan förstås också vända på det och tänka: partiet gör redan som jag säger i mina motioner. Är det inte vad mina exempel visar?
Det går dock inte att komma ifrån att lite ökad raskhet skulle sitta fint då och då.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | Kommentarer inaktiverade för Subtle Shift in Emphasis

Ingen nämnd ingen dömd

måndag 5 mars, 2018

Jag tänkte att det här kunde vara ett opportunt tillfälle att skriva lite om mina erfarenheter som av Centerpartiet nominerad nämndeman i Solna tingsrätt.

(För framtida referens: nu i dagarna är det mycket på tapeten att två C-nämndemän i just Solna tingsrätt dömt på ett sätt som onekligen verkar skandalöst. Det var inte jag! Och det här inlägget har ingenting med det att göra, jag bara passar på att skriva lite om att vara nämndeman.)

Jag har varit förordnad som nämndeman i Solna tingsrätt sedan tidiga 2015, det vill säga ungefär tre år nu. En stor del av idén med nämndemannasystemet är att ge allmänheten tillträde till statens dömande funktion, så det kan ju finnas en poäng i sig med att jag skriver lite om hur jag uppfattat min tid hittills i systemet. Den lystne läsaren bör dock inte förvänta sig särskilt skandaltyngda stycken. Det är inte heller avsett som en heltäckande redogörelse för nämndemannasystemet. Och om jag någonstans använder en juridisk term felaktigt – tja, jag är ju lekman.

Den politiska nomineringen

Jag hade innan jag blev nämndeman, och har fortfarande, vissa invändningar mot systemet. Inte i första hand att det är lekmän som dömer. Det finns en tanke med lekmannainslaget som man kan tycka eller inte tycka är tillräckligt god för att man ska fördra nackdelarna. Jag känner mig inte tillräckligt inläst på argumenten för att ha en tvärsäker uppfattning i den frågan. Dock kan man fråga sig om det skulle finnas juridiskt utbildade nog att bemanna våra tingsrätter om nämndemännen plockades bort.

Då är jag mer tveksam, och på ett principiellt plan, till att nämndemännen nomineras av politiska partier. Man måste strängt taget inte vara partimedlem, men det är partierna som nominerar. Det framstår som en uppenbar sammanblandning av lagstiftande och dömande makt – även om just jag, i likhet med nästan alla nämndemän, inte sitter i någon lagstiftande församling.
Uppdraget är förvisso uttalat opolitiskt. Ens politiska åsikter ska inte påverka nämndemannagärningen. Självfallet kan det vara svårt att vara helt säker på att man lyckas med det även om man ärligt försöker, men så skulle det naturligtvis vara för vem som helst som har politiska åsikter, partimedlemskap eller inte. Icke desto mindre finner jag det inte oproblematiskt att det är partierna som nominerar.
Inte för att partiaktiva skulle vara sämre lekmannadomare än andra, om man nu ska ha lekmannadomare, utan för det principiella.

Så varför ville jag bli nämndeman då? Tja, jag tyckte uppdraget verkade intressant och när vi nu ändå har det systemet tänkte jag styv i korken att systemet nog i alla fall inte blir sämre av att jag är en del av det.
Och det tror jag fortfarande inte.

Att tjänstgöra och ens förutsättningar

Som nämndeman, åtminstone i Solna, är man schemalagd ungefär en dag i månaden. Det får följden att om man bara sitter på sina schemalagda dagar så kommer man bara döma i relativt små mål. De större förhandlingarna går det ut öppna kallelser till som man kan anmäla sig till. De brukar dock komma med så kort varsel att det lär vara svårt för de flesta förvärvsarbetande att tacka ja till dem. Antagligen påverkar det nämndemannasammansättningen i tyngre mål.

Hur är då ens förutsättningar som lekman att tillföra något av värde under en rättegång? Jag tycker att man kan dela in det i tre huvudsakliga moment. Men innan jag redogör för dem ska jag påpeka att domstolens uppgift inte är att uppdaga och döma i allt som hänt vid ett tillfälle. Domstolen ska ta ställning till om åklagaren lyckas styrka den gärningsbeskrivning som finns i stämningsansökan. Exempel: om åklagaren säger att någon har misshandlat en annan person, och det under förhandlingen framkommer att någon tagit narkotika, så börjar man inte plötsligt döma ut straff för det, om det inte ingår i vad åklagaren tar upp i sin stämningsansökan. Frågan är alltså inte ”vad har hänt”, utan ”har åklagaren lyckats styrka sin gärningsbeskrivning”. Ibland är det samma sak, men inte alltid.

Det första momentet är att komma fram till vad åklagaren lyckas styrka har hänt. Det vill säga, ta del av vad som framkommer under förhandlingen och värdera olika bevis. I det momentet tror jag att en lekmannadomare har väsentligen samma förutsättningar som en juristdomare, för det förutsätter sällan någon särskild juridisk kunskap. Det är mer en fråga om att följa med i förhandlingen, tänka strukturerat och analytiskt, skilja väsentligt från oväsentligt. Och, brukar jag tänka, absolut inte tro att man är bra på att avgöra när någon ljuger eller talar sanning.

(Kuriosum: efter vad jag läst för länge sedan och utan att ha någon referens nu så är det åtminstone mycket sällsynt att någon generellt kan avgöra när någon annan ljuger. Dock finns det ganska gott om folk, exempelvis inom polisen, som tror att de är bra på det utan att vara det. Minns inte om detta var från svenska förhållanden.)

I detta skede tillåter jag mig ofta som nämndeman att tycka en hel del. Jag har hittills faktiskt bara skrivit mig skiljaktig en enda gång, men den gången var det för att jag tyckte att åklagaren inte styrkt gärningsbeskrivningen, det vill säga det föll under det här momentet.

Det andra momentet är nära besläktat med det första: att avgöra om det man kommit fram till har hänt är i enlighet med det lagrum åklagaren åberopat. Och här kan det bli knepigt som lekman. Var går gränsen mellan misshandel och grov misshandel? Vad är snatteri och vad är stöld? Vad är ringa narkotikabrott och vad är narkotikabrott av normalgraden? Ibland kan detta bli diskussionsfrågor, men vanligen måste man låta juristdomaren avgöra saken. Visst kan jag tycka att en viss misshandel är grov, men det vi ska avgöra är vad lagen säger, och för de flesta fall finns prejudikat att gå på.

Det tredje momentet är där jag tycker det är svårast att som lekman tillföra något. Det är när, i de fall den tilltalade funnits skyldig, påföljd ska bestämmas. Då är det oerhört svårt att säga så mycket när juristdomaren meddelar vad som är brukligt för aktuellt brott. Hur ska en lekman kunna ha koll på sådant? Visst kan jag och mitt allmänna rättsmedvetande tycka saker, och det gör vi, och ibland framför jag det, men vi kan ju inte sitta i tingsrätten och ändra rättspraxis. Det är knappast vår uppgift.
I fall då det enligt juristdomaren inte är självklart vad som bör utdömas har jag varit med och påverkat utfallet, men jag har aldrig insisterat på eller skrivit mig skiljaktig för något som juristdomaren säger inte faller inom normal rättspraxis.

För att sammanfatta så tror jag att lekmannadomare kan göra bra ifrån sig under första momentet, att ta ställning till vad som hänt. Det betyder inte att alla nämndemän också är bra på det. Jag har stött på några nämndemän som inte slagit mig som briljanta – vilket i och för sig är fallet på de flesta arbetsplatser. Men nämndemännen har i alla fall mer eller mindre samma förutsättningar som juristdomaren i den här fasen.
De två senare momenten är jag mer tveksam till. Att avgöra om åberopat lagrum är tillämpligt kan man i vissa fall bidra till, men när det kommer till att utdöma påföljd har jag svårt att se att en lekmannadomare som inser sina begränsningar ska ha mycket att säga.
Överlag väger juristdomarens ord mycket tungt. På papperet är nämndemän och juristdomare (nästan) jämställda. I praktiken ser det inte riktigt ut så.

Det gäller att komma ihåg vad frågan är. Frågan är inte om målsägande och tilltalade är bra människor. Frågan är: har åklagaren styrkt sin gärningsbeskrivning eller inte? Min känsla (dvs jag har inte data att backa upp det med) är att det ofta är här det brister när nämndemän hamnar galet.

Andra skandaler då?

Ibland hör man om nämndemän som somnar under en förhandling. Jag betvivlar inte att det sker, men jag har aldrig sett det hända själv. Det var en sak jag var lite orolig för innan jag började – inte att jag skulle rentut somna, men jag vet ju hur jag kan koma ur på föreläsningar. Det får inte hända under en huvudförhandling!
Och det har det inte gjort heller, hittills. Det går förvånansvärt bra att aktivt följa med hela tiden. Ett kvitto på det är att jag brukar vara helt slut efter en heldag i rätten. Någonstans kostar det att vara på spänn hela dagen.

Det har, som jag redan varit inne på, hänt några gånger att jag tycker att mina mednämndemän inte klarar av att föra ett stringent resonemang. Att de liksom inte tänker klart. Rättvisans svärd blir i deras händer mer en strut med gamla räkskal. Det kan vara frustrerande, vilket också kan märkas på juristdomaren. Jag har dock hittills aldrig varit med om att sådant krokigt tänkande ändrat ett domslut. De flesta nämndemän som jag stött på har, på gott och ont, svårt att när det kommer till kritan verkligen hävda en avvikande åsikt.

En (1) gång har jag stött på en nämndeman som resonerat på ett sätt jag tyckte inte bara var krokigt utan även, hur ska jag säga, avvek från hur en rätt över huvud taget bör tänka. I slutändan skrev hen sig inte skiljaktig vilket hen i någon mening borde ha gjort eftersom hen egentligen och uppenbart inte höll med övriga. Så, frågar sig den nyfikne, från vilken parti kom denne nämndeman?
Jag vet inte. Vi diskuterar nästan aldrig partitillhörighet. De allra flesta gånger vet jag inte vilka partier som nominerat de nämndemän jag sitter med, och jag försöker inte gissa heller. Det ingår ju i uppdragets kärna att vara opolitisk, så jag tycker det verkar vara en bra idé att i möjligaste mån undvika politik när jag är där.

Jag ska inte påstå att det inte förekommer andra avsteg från det lämpliga. Det har hänt att nämndemän i någon paus undsluppit sig åsikter om karaktären hos någon av målets parter. Jag inser att det här nu ser ut som en långt inlägg där jag försöker rentvå mig själv, men det skulle inte falla mig in att fälla sådana kommentarer. Oaktat allt annat känns det så ovärdigt vad vi är där för.

I de allra flesta fall är min främsta kritik mot mina mednämndemän dock att de helt enkelt är för tysta, och sällan gör sin stämma hörd när det är dags att tycka saker. Det kan emellertid vara en orättvis kritik. De mål som avgörs på ungefär en dag är sällan speciellt invecklade. Hittills har jag aldrig hört någon säga ”…och rummet var låst från insidan!” Ofta – inte alltid, men ofta – är själva skuldfrågan inte så mycket att diskutera. Och då torde värdet i en animerad debatt om skuldfrågan vara begränsat.

Avrundning

Så, för att avrunda så tycker jag att det är problematiskt att nämndemän nomineras av politiska partier. Inte för att de, om vi nu ska ha lekmannadomare, skulle vara sämre än andra, utan av principiella skäl.

I en del av domstolens arbete tror jag att en lekman kan göra ungefär så mycket nytta som en juristdomare. I andra delar, som man som lekman formellt också ansvarar för, finner jag nyttan mer tveksam.
Och i det urval av nämndemän jag träffat finns helt klart delar som inte håller den intellektuella standard jag skulle önska. Men det gäller också de flesta arbetsplatser. I de flesta fall har jag inget ont att säga om mina kollegor. Ett krux med att vara nämndeman är dock att man inte kan vinna, bara förlora; om man agerar korrekt och välövervägt gör man helt enkelt sitt jobb och får ingen särskild medalj för det. Men när det fallerar i någon av dessa aspekter kan det gå riktigt åt skogen.
Även detta har i och för sig likheter med många arbetsplatser.

Så långt mest saker jag redan sagt. En sak jag inte sagt är: det är jätteintressant att vara nämndeman. Som i JÄTTEINTRESSANT. Och det kan jag tycka även om jag inte är helt övertygad om systemets briljans.
Den sortens mål jag mest sitter på, kortare och enklare mål, har jag hört kallas gråting. Men även när ett mål är ointressant så är det ändå intressant. Så från ett rent personligt perspektiv är jag väldigt nöjd med att få tjänstgöra som nämndeman, och jag har sällan tagit en uppgift på så mycket allvar.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Ingen nämnd ingen dömd

Några rader om Aurora

onsdag 6 september, 2017

Jag hoppas att det inte undgått någon att det snart börjar en med svenska mått stor militär övning, främst kring Göteborg, Stockholm och Gotland, en övning kallad Aurora. Den ska pågå den 11-29 september. Idén för det här inlägget är att skriva några rader om övningen som inte alltid rapporteras på andra håll.
Egentligen hade jag hoppats att först ha klart ett övergripande inlägg om försvarets roll, men så blev det nu inte. Oh well.

Försvarsmakten själva har gjort en fem minuter lång film inför övningen, och jag tycker den är bra för att få en överblick. Här är den.

För att sammanfatta en del av det i text: vi ska alltså öva försvar mot en numerärt och tekniskt stark angripare. I det ingår att förflytta förband och samordna deras verksamhet. Vi ska också öva på att ta emot utländsk hjälp, något som länge varit en grundläggande del av svensk säkerhetspolitik men som inte övats på allvar sedan införandet av solidaritetsförklaringen. Och övar man inte sådant kommer det garanterat gå snett om man försöker göra det i skarpt läge.

Enveckasförsvaret
Ni kanske kommer ihåg rabaldret för några år sedan när dåvarande ÖB sade att Sverige skulle kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp, i en del av landet, i cirka en vecka? Vad många missade var att det inte var en beskrivning av den dåvarande försvarsförmågan, utan ett mål man hoppades nå om en bunt år.
Aurora är ett led i att nå den förmågan. Ska man kunna göra saker på riktigt måste man öva.

Helt om
Det är nog välkänt vid det här laget att Sverige rustat ned något kopiöst – man kan utan att flacka med blicken hävda att över 90 % av försvaret försvunnit sedan kalla krigets slut. Men det är, som vanligt, lite mer komplext än så. Det försvar vi har i dag är på flera sätt bättre än vi hade på 80- och 90-talet. Vi har bättre utrustning och soldaterna är, på vissa sätt, bättre övade än som var fallet då. Bland annat insatsen i Afghanistan har visat att den svenska soldatutbildningen håller god klass när man hamnar i väpnad strid. Uteffekt per soldat törs jag påstå har ökat markant, så allt är inte becksvart.
Men en viktig skillnad är just numerären, och det har fler effekter än bara att vi är färre i dag än igår.

Det är en sak att excellera i plutons strid (pluton – ca 20-30 soldater) med eget luftherravälde och mot en teknologiskt underlägsen fiende.
Brigads strid är något annat. En brigad är i runda slängar 5000 soldater, och när man talar om enveckasförsvaret så handlar det till stora delar om att återta förmågan till brigads strid.
Dessutom handlar det nu om brigads strid mot en potentiellt numerärt överlägsen och teknologiskt avancerad fiende, där vi inte kan utgå från att ha luftherravälde.
Det är svårt nog när man är välövad. Har man inte övat ordentligt lär man bli någon annans omelett om det kommer till skarpt läge.

Den nya generationen
Men vänta. Har vi inte övat det här? Hur kan det komma sig?
Nämen alltså försvaret har ju under lång tid haft en annan uppgift än nationellt försvar. Några sådana här övningar har vi inte haft sedan tidigt 90-tal. Det betyder att väldigt många som var officerare då inte längre är kvar i Försvarsmakten, och väldigt många som i dag är officerare var definitivt inte soldater under senaste övningen av brigadstorlek. Man kan tala om att det är en ny generation som för första gången övar Auroras moment. Det är en välutbildad generation, men utbildningen måste omsättas i övning och erfarenhet också.
Och det är så väldigt mycket som ska fungera – inte bara att rikta bössan med den farliga änden mot fienden och trycka av (utan att vilja förringa enskild soldats strid), utan det är stora mängder ledning, logistik och underhåll och säkert en massa annat som jag inte ens tänker på.

Sammanfattningsvis – det svenska försvaret är duktigt, men både litet och oövat i större format. Om vi menar allvar med att Sverige ska ha förmåga att försvara sig är övningar som Aurora ett måste. Både enskilda deltagare och hela organisationen behöver lära om och lära nytt; lära sig både av framgångar och misstag; framgångar och misstag som kräver att man övar, och övar igen. Aurora är den första stora övningen av nationellt försvar vi har på mycket länge, men det bör inte vara den sista.

Vill du klappa ett bandfordon?
För den händelse att du är i Stockholm söndagen den 24 september ordnar Försvarsmakten Försvarsdagen på Gärdet. Länken beskriver evenemanget närmare, men det kommer finnas möjlighet att klappa materiel, prata med personal (jag låter vara osagt om personalen vill bli klappad, men utesluter det inte) och titta på förevisningar. Det var, på gott och ont, länge sedan värnplikten var en allestädes närvarande del av Sverige, men här finns en chans för den som vill att stifta bekantskap med Försvarsmakten. Var inte blyg för att ta den chansen om du är nyfiken.

Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Några rader om Aurora

Skomakare, bliv vid din lönsamma läst

tisdag 13 september, 2016

För några dagar sedan rånades en hästsportanläggning i närheten av Stockholm. Det senaste jag såg var att rånarna kom över ”ett sexsiffrigt belopp”, det vill säga minst hundratusen kronor men mindre än en miljon. Det kan ju låta mycket.

Men låt oss anta att de kom över en miljon, och att de – detta vet jag förstås inget om – är motsvarande fem personer som ska dela på bytet. Tvåhundratusen per skalle.
Uppklarandegraden för butiksrån är runt 30 %; låt oss vidare anta att det är applicerbart även för sådana här högprofilrån, även om jag misstänker att det ligger högre.
Om vi än vidare antar, något grovhugget, att man om man åker fast behåller noll kronor. Då blir väntevärdet för rånvinsten 200 kkr * 0,7 = 140 kkr.

Jag skulle tro att det här rånet klassas som grovt rån, för vilket påföljden ligger mellan fyra och tio års fängelse. Låt säga att man får minimistraff och släpps ut efter två tredjedelar av tiden, det vill säga 32 månader. Om man under dessa 32 månader varit fri och uppburit en vanlig anställning hade man behövt lägga undan drygt 4000 kr i månaden (ränta och inflation oräknat) för att komma upp i väntevärdet för rånvinsten.

Givetvis är det inte svårt att hitta löntagare som inte kan spara 4000 kr per månad. Men har man ingen familj att ensam försörja eller motsvarande är det för många löntagare faktiskt ett helt rimligt mål.
Jag tycker helt enkelt inte att riskkalkylen för slik rånverksamhet verkar riktigt genomtänkt.
(Givetvis har en sådan här servettkalkyl många brister, men jag vill gärna tro att den ger en fingervisning.)

Det är nog inte den här sortens kalkyler som driver grova rånare, rent generellt. Men det kanske borde vara det.
Stay in school, kids.

Edit: just efter att ha postat det här slår det mig att jag nog tänkt fel i utvärderingen.
Tittar jag på väntevärdet för rånbytet borde jag väl titta på väntevärdet för straffet också? Och med trettio procent uppklarandegrad blir det 32 månader * 0,3 ≈ 10 månader.
Hm. Alltså, i snitt drar man in 140 kkr i byte och sitter tio månader i fängelse. Det blir faktiskt 14 kkr per månad, och nu är man uppe på en nivå som inte jättemånga kan spara ihop på ett vitt arbete.
…så nu har jag i stället kommit fram till att grova rån lönar sig, eller? Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig när jag började skriva det här inlägget.
Det är förstås en slutsats väldigt känslig för ingångsvärden. Om det totala bytet var 200 kkr, inte en miljon, är vi tillbaka på olönsamma nivåer. Och om man får något annat än minimistraff påverkar det också. Uppklarandegraden är en kritisk variabel. Sedan finns, som jag varit inne på, många brister i modellen, många om och men. Se den som en första ordningens linearisering!

Det verkar ändå som om jag i stället för att landa i ett ”a-HA!” har landat i ett ”uhu?” På det sättet är det måhända ett lite spårlöst inlägg.
Jaja, det får vara kvar ändå.

Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Ethics Gradient

onsdag 8 juni, 2016

I am altering the deal. Pray I do not alter it any further.

Det handlar om PKU-registret. Alltså registret där alla födda i Sverige efter 1975 per default hamnar och som är till enkom för att hålla koll på ett par sjukdomar och för forskning, vilket nogsamt poängterats. Och där regeringen enligt uppgift börjat tänka högt om att man kanske kunde ta och använda det till brottsbekämpning också.

Nej, det ska vi självfallet inte göra. I detta skiljer sig min åsikt inte från en överväldigande mängd reaktioner jag sett, men jag vill ändå sälla mig till kören, samt komma med en jämförelse eller två.

Jag skulle vilja kalla det för en grundläggande rättsprincip att man inte ensidigt och retroaktivt kan ändra ingångna avtal. I detta fall har staten, såvitt jag uppfattar det, tydligt definierat vad PKU-registret skulle användas till, vari brottsutredningar inte ingår.
Att det i vissa fall skulle kunna vara praktiskt och till gagn för rättsväsendet att använda PKU-registret saknar relevans för frågan. Eller okej, relevansen saknas inte, men relevansen är inte tillräckligt stor.
Man. Gör. Inte. Så.

Och även om man skiter i den moraliska aspekten av ett sådant förfarande framstår det som direkt häpnadsväckande att konsekvenstänkandet helt tycks saknas.

Den regering som slår in på detta spår kan aldrig ha funderat närmare över värdet i att medborgare även i framtiden litar på att staten står vid sitt ord. Det är knappt ens värt att kallas spelteori, det är bara schabbel med grundläggande trovärdighet.
Det vore en sak om man skickade en fråga till alla som var med i registret, meddelade vilken förändring man ville göra och om man ville vara med även fortsättningsvis kunde man svara ja på något sätt. Men att det skulle vara så det var tänkt har jag inte hört något om.
Jag har själv inte bestämt mig för hur jag ska göra om detta förslag verkligen går igenom (vilket jag för all del inte tror). Det är ju synd att förstöra forskning. Men det är också synd om en regering kommer undan med något så absurt. Den som i ett sådant läge väljer att gå ur registret tänker jag inte ägna ett uns klander.

Jag kan inte sluta häpna över tanklösheten i ett sådant förslag.
Det ligger, som min fru påpekar, ganska nära föreställningen att det skulle vara okej för läkare att förskriva placebo, med motiveringen att placebo ju faktiskt kan ha en positiv effekt.
Ja, det kan det. Och nästa gång kommer patienten förvänta sig att det du skriver ut saknar specifik medicinsk effekt. Det vill säga, du har placerat dig på samma medicinska trovärdighetsnivå som nasaren av ormolja.
*Slow clap*

Jag skulle kunna fortsätta med en jämförelse med avtrappningen av jobbskatteavdraget och att regeringen i detta helt försummat att människor inte är inerta, men jag tror att jag redan drivit hem poängen. Att börja använda PKU för brottsutredning är en idé som av flera starka skäl inte bör komma på fråga, och jag dristar mig att ifrågasätta omdömet hos den regering som framför ett sådant förslag, även om det bara görs i form av att tänka högt.

———

Inläggets titel ”Ethics Gradient” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | Kommentarer inaktiverade för Ethics Gradient

Var är den Snowden som föll i fjol?

lördag 9 april, 2016

I dag har det tydligen varit något sorts mediejippo där Edward Snowden medverkat, vilket föranlett hallelujastämning. Som vanligt. Det upphör inte att förvåna mig.

Oavsett vad man tycker om Snowdens tidigare gärning, oavsett om man ser den som hjältedåd eller förräderi eller något däremellan, bör man acceptera vad han är i dag.
Snowden sorterar i dag under Kremls säkerhetstjänst. Jag ger mig inte på att peka ut precis vilken bokstavskombination, och det spelar inte så stor roll. Han tog sig till Ryssland och fick ryskt beskydd. Sådant är inte gratis. Alla avhoppare samarbetar med sitt nya lands säkerhetstjänst; man har i praktiken inget val. Det finns ingen anledning att tro att Snowden utgör något undantag från detta.

En omdömesgill lyssnare måste därför utgå från att när Snowden talar är det den ryska säkerhetstjänsten som talar.

Det gör det inte förbjudet att lyssna på honom. Det behöver inte heller betyda att det han säger är lögn. Men man kan utgå från att han säger det han gör med rysk säkerhetstjänsts goda minne – och detsamma för vad han inte säger. När Snowden talar för han ut ett narrativ som ligger i linje med Kremls önskningar.
Den omdömesgille lyssnaren värderar därför Snowdens utsagor med det i huvudet.

Ungefär detta påpekades så sent som i dag av Försvarsmaktens före detta informationsdirektör Erik Lagersten. Det vore bra om denna inställning i större utsträckning fortplantade sig till andra.

Notera alltså att detta är helt oberoende av om man ser Snowden som hjälte eller slem förrädare, även om det kan vara svårt för förstnämnda gruppen att acceptera att man nu bör betrakta honom som Kremls verktyg.

Man kan förstås fundera på när han blev det. Var det innan eller efter att han av allt att döma försåg sig med niohundratusen dokument från Pentagon? (Pentagon alltså, inte NSA; detta brukar inte nämnas så ofta.) Var det innan eller efter att Wikileaks (i sig sannolikt en front för rysk säkerhetstjänst) knuffade honom i riktning mot Ryssland? Det vet vi inte. Vi får kanske aldrig veta. Men det spelar heller egentligen ingen roll för bedömningen av vilken funktion han har i dag. Det spelar inte heller någon roll om han tjänar Kreml av fri vilja eller för att han inte såg sig ha något annat val.

Det händer många saker som plausibelt skulle kunna vara Kreml som har fuffens för sig, men där det är svårt att säkert säga att det verkligen är så, och det finns andra förklaringar som också är plausibla. Och även om svensk säkerhetstjänst eller några andra vet hur det ligger till så är det inte säkert att man som vanlig medborgare får veta det. Ett exempel skulle kunna vara de attacker mot svenska tidningar vi sett nyligen.
Men just i fallet Snowden kan vi känna oss säkra. Oavsett vad som var igår, är Snowden i dag Kremls man. Världen fungerar så. Man behöver inte gilla det. Men man bör känna till det, och väga in det när man lyssnar.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik, Ultima ratio regum | 1 Comment »

Synas men inte störas

fredag 1 januari, 2016

Jag ägnar årets första blogginlägg åt vuxnas rätt att äta ostörda på restaurang.
På senare tid har jag sett ett antal krönikor, tweets och andra tyckanden på temat att det är hemskt vad stökiga barn är i offentligheten, som på restaurang.  Jag har inte sparat länk till någon av dem, men det är inte så relevant för det här inlägget.

Även om jag uppmärksammat dem mer än tidigare är klagomål på högljudda barn knappast någon ny och obruten genre, men det kan faktiskt vara så att det är mer högljudda barn i vuxensammanhang nu för tiden än bara jämfört med när vi själva var barn. Innan man börjar ondgöra sig över det tycker jag att man bör beakta åtminstone två orsaker till att det blivit så. Och orkar du bara läsa en av dem, hoppa till den andra.

1: Barn är mer med vuxna, men är fortfarande barn
Tvärtemot vad man kan tro om man gör en rask googling så tillbringar barn mer tid med vuxna nu än förr. Det blir mer och mer ovanligt att små och halvsmå barn är helt för sig själva, utan vuxna i närheten. Ja, det verkar finnas data på att det är så. För det har Agnes Wold sagt.
(Om amerikanska förhållanden, och delvis debunking av svenska påståenden om motsatsen; tack @adjunktyra och @AgnesWold på Twitter för länktips)
En effekt som rimligen delvis kan tillskrivas denna ökade vuxennärvaro är att dödligheten i olyckor bland barn sjunkit drastiskt. Ja, verkligen drastiskt. Kolla här:
barnolyckor
(från Socialstyrelsens rapport Skador bland barn i Sverige, 2015)

Men barn är fortfarande barn. Barn springer, skriker och flaxar. Inte hela tiden, men ganska ofta. Och om de inte kan göra det när de är för sig själva, för att de sällan är för sig själva, ja då måste det bli när vuxna är i närheten.

Figuren ovan motsvarar mellan tummen och pekfingret 300 färre skadehändelsedöda barn per år i Sverige. Givetvis finns många fler orsaker till detta än mer vuxentid, men lika givetvis spelar vuxentiden roll. En biverkning vi får är alltså att barn tillåts ta mer plats i vuxensammanhang, vilket en del vuxna tycker är störande.

Nu över till nästa orsak.

2: Vi spärrar inte in barn lika mycket längre
Vi har också ändrat oss i hur vi behandlar barn med funktionsnedsättningar. När jag gick i skolan sattes sådana barn fortfarande i stor utsträckning i specialklasser. Sådant kan vara motiverat ibland, men med tiden har man kommit fram till att om möjligt så är det bättre att barn med funktionsnedsättningar är med andra barn. Inte bara för funkisbarnet, utan även för de andra barnen.

Specifikt tänkte jag exemplifiera med autism, eftersom det är en av få funktionsnedsättningar jag råkar ha lite koll på. För inte alls länge sedan var det vanligt att spärra in autistiska barn på institution. Neo har skrivit om de franska vanorna att ta barnen från föräldrarna (och sätta dem på mentalsjukhus), och i USA, som på vissa sätt ligger före Sverige i handhavandet av autism, är det först på senare år man börjat uppmärksamma att det finns vuxna autister som deltar i samhällslivet. En förklaring till det är att barn som förvarats på institution sällan tagit aktiv del i samhället.
Det är på det hela taget och något hårdraget ganska nytt att behandla autistiska barn inte som föremål som på bästa sätt ska förvaras, utan som människor som kan och bör delta i samhället.

Och det är här, om inte förr, som krönikor om högljudda barn kommer in.
Dessa tenderar att vara uppbyggda ungefär så här:
Jag var på restaurang. Där fanns minst ett högljutt barn som störde min upplevelse. Föräldrar måste uppfostra sina barn bättre. Så här är det minsann inte i andra länder, eller för den delen när jag var ung.
För formens skull ska jag säga att givetvis går det att tänka sig fall där en enkel och bra lösning hade varit att en förälder bad sitt barn att vara mindre högljutt. Javisst. Även om jag tillåter mig betvivla att uppfostran i dag generellt är slappare än på 70-talet.

Men det kan också vara så att barnet har autism.
Det kan vara mycket svårt att förklara för ett autistiskt barn att man bör vara tyst på det här stället. Som tyckare bör man därför ta ställning till vad som är viktigast: att vuxna ska få äta på restaurang utan att störas av barn, eller att autistiska barn ska tillåtas delta i samhället. Till vilket räknas att få äta på restaurang.
Men andra länder då, där barnen är så tysta och fina?
Tja, barn som satts på institution går knappast på restaurang i någon nämnvärd omfattning. Jätteskönt för den lättstörde vuxne. Synd för barnen.
Och vår egen fridfulla barndom?
Samma sak. Vi slapp i mycket högre utsträckning konfronteras med funktionsnedsättningar som autism.

Det här är en toleransfråga, eller snarare en vanefråga. Det är troligt att du som läser det här vuxit upp van vid att inte ha autistiska människor i din närhet. Den generation som växer upp i dag kommer vara mer van vid sådant. Man har också sett att barn som haft funkisbarn i sin närhet blir mindre störda av att andra fungerar annorlunda än de själva.

Åtminstone någon av krönikörerna har försökt gardera sig mot detta genom att slänga in en brasklapp om att hen givetvis i sin litania inte avser de barn som har autism eller motsvarande.
Men det gör man ju visst, vare sig man vill eller inte.
Det går inte att bara kasta ett öga på ett barn och avgöra om det har autism eller inte. Om det hade gått så hade vi kunnat spara avsevärda diagnosticeringspengar. När du sitter på restaurangen och ett barn stör din förrätt med sina läten, så kan du alltså faktiskt inte veta om det är så att barnet har autism, eller någon annan funktionsnedsättning.
Man kan spekulera i om det högljudda barnets problem helt enkelt är för dålig uppfostran. Så kan det vara. Men vi vet med säkerhet att autister et al är mer förekommande i det fria nu än förr.

Och när du skriver din krönika eller vad du gör, och drömmer dig till ett samhälle där barnen på restaurang är tysta – ja då är det ett samhälle som är mer bekvämt för typiska vuxna, men det är också ett samhälle där barn med funktionsnedsättningar hålls borta.
För vår andras skull. Och det är ett samhälle där dessa barn har mycket mindre möjligheter att utvecklas till den potential de har.

Jag tror inte att det är en medveten önskan hos restaurangtyckare generellt att autistiska människor bör hållas borta från allmänhetens åsyn. Men ska restaurangtyckarna få sina medvetna önskningar uppfyllda är det vad som krävs.

Så när du sitter på restaurangen och känner dig störd. Sucka inombords om du vill. Men behärska dig och härbärgera din frustration. Autistiska människor behöver inte fler påminnelser om att de är oönskade.

———

Tack också till min fru Sofia som är betydligt mer inläst än jag på ämnet och som kontrolläst inlägget. För en intressant genomgång av autismforskningens historia rekommenderar hon boken ”Neurotribes” av Steve Silberman.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Synas men inte störas

Stranger in a Strange Land

måndag 14 september, 2015

I mitt flöde har det dykt upp prognoser om att bara en av tio som nu flyr till EU [och får stanna] någonsin kommer kunna komma in på arbetsmarknaden.
Som jag kanske påpekar onödigt ofta är migration och integration långt ifrån mitt specialområde, men jag törs ändå säga att jag inte tror på den prognosen.
Sverige har en del uppenbara problem med höga trösklar in på både arbets- och bostadsmarknad, och sysselsättningsgraden bland utrikes födda är lägre än för inrikes födda. Men 2013 var den 63 % – jämfört med 78 % för hela befolkningen.
(Källa SCB: http://www.scb.se/sv_/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/23265/23272/behallare-for-press/374972/)
Det måttet säger inte allt, men det säger nog tillräckligt för att man ska kunna avfärda domedagsprognoser runt 10 %.

Även om det är väldigt långt ifrån alla som nu flyr hit som kommer från Syrien är det nog denna grupp som diskuteras mest. Går man tillbaka några år var Syrien visserligen en stenhård diktatur, men det fanns ändå infrastruktur som utbildning. Kvaliteten kan jag inte mycket om, men det är nog lugnt att påstå att läget för sådant var långt bättre än på platser som Somalia och Afghanistan.
Jag kan förstås inte veta, men personligen tror jag att de som nu kommer hit från Syrien har relativt goda chanser att etablera sig i det svenska samhället. Vi behöver givetvis jobba med det här, och jag vill inte förringa svårigheterna med det, men att hissa domedagsflagg tror jag inte alls är motiverat. Tvärtom misstänker jag att det som i dag tvivelsutan är en kostnad på lite sikt ska visa sig vara en nationalekonomisk vinstlott.

Jag tycker inte att man primärt ska basera sitt flyktingmottagande på sådana överväganden. Men det är oundvikligt att de kommer upp och i viss mån spelar in. Då kan man tänka sig att en dos SCB motverkar hyperventilation.

(Det här var från början en lång Facebook-statusuppdatering som jag sedan tyckte att jag lika gärna kunde omvandla till kort bloggpost.)

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Stranger in a Strange Land

Om kriget kommer

onsdag 20 maj, 2015

Det här inlägget har två huvuddelar. I första delen motiverar jag varför inläggets titel inte är vare sig på skämt eller struntprat. I andra delen svarar jag på frågan som ligger implicit i titeln, med fokus på dig.

Del ett – titeln

Det finns i dag flera omständigheter som gör att hotet om krig, i form av ett överfall på Sverige, bör tas på allvar. Jag går här igenom ett antal av dem, men skriver bara kort om varje. Annars orkar ingen läsa hela inlägget.

Det är ingen idé att låtsas som om det är någon annan än Ryssland som står för hotet. Däremot ber jag läsaren komma ihåg vad jag skrivit tidigare – det är Putin och Kreml som är att lasta för detta, inte den ryska befolkningen som sådan.

Det har länge varit ett accepterat mantra i svensk säkerhetspolitik att ett isolerat angrepp på Sverige är mycket osannolikt, att om vi blir angripna kommer det vara en del av ett större krig. Jag skrev själv ungefär så i min försvarsmotion till Centerpartiets stämma, vilket jag senare ångrat – det påståendet är inte sant. Det finns flera scenarier i vilka ett isolerat angrepp mot Sverige är alltför sannolikt, helt enkelt eftersom det från Kremls horisont är en rationell åtgärd.

Det är svårt att veta exakt vad Kreml har för utrikespolitiska ambitioner, men två saker kan vi vara mycket säkra på: man skulle vilja, på ett eller annat sätt, åter lägga Baltikum under sig, och man skulle vilja knäcka Nato som fungerande allians.

Det senare kräver inte att man besegrar Nato i traditionell strid. Skulle det bli konventionellt storkrig mellan Ryssland och hela Nato skulle Nato vinna eftertryckligt, och det vet Kreml. Därför vill man antagligen undvika ett sådant krig. Men vem som vinner en militär kraftmätning handlar inte bara om vem som har mest och bäst vapen, utan också om viljan att använda dem. Det är där Kreml ser sin stora fördel, och hittills har man haft rätt. Ukraina stod Nato mycket nära, men det har inte hjälpt ett dugg när det verkligen gällt. Hur är det då med artikel 5, Natos sammanhållande paragraf om att en angrepp på en räknas som ett angrepp på alla? Skulle Nato verkligen gå i krig mot Ryssland för att rädda Baltikum? Det är här Sverige kommer in.
Om Ryssland behärskade exempelvis Gotland skulle man, med dagens vapensystem, göra det oerhört svårt för Nato att undsätta Baltikum. Det finns andra områden som skulle fylla samma syfte, Blekinge är ett, men Gotland får anses vara den mest troliga kandidaten. Ryska vapensystem skulle därifrån kunna behärska Östersjön och förneka Nato att uppträda där vare sig på vattnet eller i luften, annat än till priset av svåra förluster.
Ett scenario är att Ryssland bemäktigar sig Gotland strax före ett angrepp på Baltikum. Att angripa Nato-länder är dock förenat med enorma risker. Putin är visserligen känd sedan länge för att vara vårdslös med stora risker, men det finns en annan möjlighet också: På ett eller annat sätt, ta Gotland, men angrip inte Baltikum militärt – åtminstone inte på en gång. Att angripa det allianslösa Sverige är relativt sett ett lågriskföretag, lärdomarna från Ukraina visar att antagligen kommer ingen komma till Sveriges hjälp rent handgripligen. Nato är inte bundet att gå i krig och kommer troligen inte göra det heller. Men vad händer med sammanhållningen i Nato? Det kommer nu vara uppenbart att Natos möjligheter att leva upp till sina åtaganden gentemot Baltikum är mycket illa åtgångna; man ställs inför en omöjlig situation. Överlever alliansen en sådan knäck av sitt existensberättigande?
Kanske, kanske inte. Det vet ingen. För Kreml är risken förenad med att ta reda på det begränsad, och den möjliga belöningen enorm.

Att Kreml åtminstone leker med de här tankarna råder inget rimligt tvivel om. Men finns det några tecken på att man förbereder sig på att förverkliga dem också?
Ja det gör det. Jag punktar upp ett antal av dem här nedan.

Rustning
I åtminstone sju år har Ryssland kraftigt rustat sin militärmakt. Nu, i tider av ekonomiska svårigheter, fortsätter man inte bara rustandet, utan på senare månader har man även ökat takten. Jag har inte de exakta siffrorna, men en bra bit över 30 % av statsbudgeten läggs redan på militären. I termer av ”put your money where your mouth is” är det någon som på allvar förbereder sig för storkrig – något betydligt större än den ändå begränsade insats man håller på med i Ukraina. Precis var man tänker sig att man ska utkämpa detta storkrig går inte att veta, men området kring Östersjön är ett av Rysslands allra viktigaste strategiska områden och en uppenbar kandidat.

Mobilisering av samhället
Det är för all del inte bara militären som rustas. Man har även gjort stora övningar av (motsvarande) civilförsvaret, och tycks förbereda befolkningen på de svårigheter och umbäranden som förknippas med storkrig.
Inte bara svårigheter och umbäranden förresten. Den här nya vanan man lagt sig till med att ta småbarn (ålder fyra till tio år efter vad jag läst), klä upp dem i militäruniform och ha dem att marschera i offentliga sammanhang, den indikerar också att Kreml prioriterar att ställa in befolkningen på krig.

Som vanligt går det inte att vara 100 % säker på vad den verkliga avsikten är, men någon som förberedde sitt land för ett jättekrig skulle göra precis vad Ryssland gör. Och oavsett rysk propaganda vet all rysk underrättelseverksamhet värd namnet att Väst inte planerar något överfall på Ryssland. Är det någon som ska initiera en storkonflikt så är det Ryssland självt.

Intern propaganda
Propagandan riktad inåt, med den ryska befolkningen som målgrupp, startar eller slutar inte med marscherande barn. Man har under ett antal år nu successivt kvävt annan informationsförmedling än den regimtrogna, vare sig det gällt tidningar, radio- och tv-stationer eller internet. Statskanalerna dominerar nu kraftigt.
I dessa pekas Väst i allmänhet ut som en kombination av svagt, dekadent, fientligt och hotfullt. Vad mer är, specifikt Sverige utmålas som fiende. Just Sverige ges skulden för utvecklingen i Ukraina. I Sverige är det legio att nioåringar har sex (jag vet inte om det menas att de har det med varandra eller med vuxna). Barn över huvud taget behandlas på de mest chockerande sätt i Sverige.
Listan är säkerligen längre, men en sak står klart: man arbetar aktivt för att inpränta bilden av Sverige som ett riktigt rövarnäste.

Möjligen ska man hit räkna saker som att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen.

Extern propaganda
Ryssland har varit enormt aktivt med informationskrigföring, mot Väst i allmänhet men också specifikt mot Sverige. Delar av propagandan har syftat till att legitimera ryska krigshandlingar mot Ukraina samt diskreditera Väst, vilket varit skapligt framgångsrikt; såväl tidningar som personer runt mig har vid otaliga tillfället lydigt vidarebefordrat Kremls talepunkter. Men man kan se ett annat mönster också, riktat till svenska mottagare: man tar alla tillfällen att motarbeta ökad svensk militär beredskap. Det kan ta sig helt olika uttryck, en dag i form av hot om krig ifall Sverige skulle vidta steg för att skydda sig militärt, nästa dag förvåning över att man kan tro att Ryssland skulle utgöra något hot. Det anpassas efter aktuell situation och hur mottagaren förväntas reagera, men det genomgående draget är att alltid motverka svensk militär förmåga.
Rysk underrättelsetjänst består inte av idioter. De vet att Sverige inte har några som helst planer på att överfalla Ryssland. Det är bara viktigt att motverka svensk försvarsförmåga om man själv vill hålla öppet för att genomföra ett eget överfall.
Lägg till detta de inte försumbara resurser som läggs på betalda nättroll som försöker påverka svensk debatt. Någon tycker det här är viktigt.

Militära övningar
Ryssland har genomfört ett stort antal mycket omfattande militära övningar på sistone, inte sällan oannonserade. Vissa av dem har tydlig udd mot Sverige. Då tänker jag inte bara på simulerad bombning mot Stockholm, utan även en stor landsättningsövning med bedömt enda realistiska mål Island eller Gotland. Kanske Åland också, jag är inte säker.
Stora övningar kostar mycket pengar, det är inget man gör lättvindigt.
Vidare: Det man övar i fred är ofta vad man tänker göra i krig.

Ständigt dessa ubåtar
Det har varit mycket ryskt flyg mot Sverige och andra länder, som gjort att incidentberedskapen verkligen får jobba. Dessa utfall är framför allt politisk kommunikation. Det syns tydligt vad man gör och man kan egentligen inte uträtta något som inte kan göras på annat sätt. En ubåtskränkning är något helt annat, och ja, som bloggare törs jag säga att det är överväldigande mest sannolikt att det är ryska besök vi haft.
En ubåt försöker vanligen hålla sig dold. Så länge den gör det är kommunikationsvärdet noll. I stället är det något annat man försöker genomföra, rimligen en krigsförberedande uppgift. Vi vet att sådant skett förut i form av sabotage mot svenska installationer, säkerligen mängder av spaning och möjligen utplacering av egen materiel. Är man på nytt besök är det sannolikt något liknande man har i hågen.

Övriga krigsförberedelser
Säpo sade förra året att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige, exempelvis i form av stora inköp av kartor. Ryssland bedöms också stå för det största underrättelsehotet, med omfattande inhämtningsverksamhet i Sverige.

Så, det kan duga som sammanfattning. Som jag tidigare skrivit, att någon genomför krigsförberedelser är inte samma sak som att man tänker gå i krig. Men man investerar betydande resurser i en sådan möjlighet, och det är Ryssland självt som bestämmer om möjligheten ska bli verklighet.
Vad är sannolikheten för det då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
För några år sedan skulle jag sagt att risken var liten. Inte noll, men att ett överfall mot Sverige var mycket osannolikt.
Det tycker jag inte i dag. Det är inte längre ett osannolikt scenario.
Det betyder inte att scenariot är sannolikt. Det går knappt att veta. Men det finns tunga skäl att inte längre kalla det osannolikt.

Del två – frågan, och du själv

Om kriget verkligen skulle komma, i vilken skepnad kommer det då? Och vad ska du göra?
Omöjligt att veta förstås. Men en skepnad som hör till de mer sannolika är alltså att Ryssland, på ett eller annat sätt, bemäktigar sig Gotland. Det är långtifrån det mest hårresande scenario som är tänkbart, men låt oss ta det som exempel.
Det finns flera sätt ett sådant bemäktigande skulle kunna göras på. En möjlighet är att Kreml helt sonika meddelar Sverige att man tänker besätta Gotland och att Sverige tillåter det utan strid. Men om det skulle komma till strid?
Jag ser inte någon fullständig eller långvarig ockupation av hela Sverige framför mig. Men det skulle vara ganska lätt för Ryssland att allvarligt skada viktig infrastruktur i Sverige. Man kan antagligen slå ut elförsörjning på ett jobbigt sätt. Fundera på vad det betyder för samhället om elen försvinner i mer än några dagar. Mat? Vatten? Bränsle? Värme? Kommunikation? Sådant kan snabbt tvinga en stat på knä och göra att förlusten av en ö känns acceptabel, särskilt under hot om ytterligare aggression.
I ett lite mer upptrissat läge kan Göteborgs hamn göras obrukbar. Hur fungerar då tillförseln av livsmedel?

Vår civila beredskap är god?
Sådant här fanns viss beredskap för under kalla kriget. I dag är praktiskt taget all sådan organisation borta. Det finns inga nödlager och väldigt lite redundans. Nedrustningen av civilförsvaret har varit väl så omfattande som nedrustningen av det militära försvaret. Samhället kommer snabbt bli mycket ansträngt vid ett nödläge.

Din uppgift
Så vad ska du göra?
Inget märkvärdigt. Du ska se till att du kan klara dig utan hjälp en viss tid.
Vi kan inte begära att envar ska bli sin egen prepper, bygga skyddsrum och lägga upp förråd för flera års atomvinter. Men en kortare tid har man, tycker jag, ett personligt ansvar att vara beredd på. Gärna någon vecka eller två, men allra minst tre dygn.
Det kommer alltid finnas människor som inte kan klara sig själva. Samhället måste först och främst bistå dessa. Om du inte är en av dem, se till att du klarar dig själv ett tag åtminstone, så att du inte i onödan tar upp resurser som borde gå till bättre behövande.

Vad krävs för att klara sig på egen hand då?
Lyckligtvis behöver jag inte beskriva det i detalj här. MSB har funderat på samma sak och har en sajt på temat:
http://www.72timmar.se/
Läs den innan strömmen går! Den är en bra början.
Jag ska erkänna att jag inte lever riktigt som jag lär. Vi har gjort en del saker, men kan inte bocka av alla saker på listan än. Vi ska, vi ska. Men du behöver ju inte vänta på oss.

Det gör inget om du inte håller med mig.
Du kanske inte alls köper mitt resonemang kring vilken risk vi löper. Har du inte väldigt bra argument lutar jag att du gjort en överoptimistisk bedömning, men det spelar egentligen ingen roll.
Du bör ändå förbereda dig på lite samhällskollaps.
Det måste ju inte vara krig. Långvariga strömavbrott kan vi få ändå.
Då kommer du också ha nytta av att ha gjort några ganska enkla förberedelser. Och du behöver inte dra resurser från någon som kommer vara mer nödställd än du själv.

Fundera på saken. Eller än bättre, gör slag i saken.

Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | 3 Comments »

Profetior 2015

fredag 2 januari, 2015

Åter har jag varit på nyårsfrukost där man dels går igenom föregående års profetior och så kommer med nya inför det kommande året. Eftersom alla som inte var där förstås undrar vilka profetior just jag kom med – här är de! I alla fall de profetior jag kommer ihåg. Och ibland kanske med kommentarer.
Det kan hända att alla inte är väldigt genomtänkta.
Eftersom de som jag inte tänkte ut på väg till frukosten kläckte jag vid sittande bord.
Och tråkigt nog är många av dem ganska dystra. Men inte alla!
Hur som helst. I ingen särskild ordning:

Det kommer komma cyberattack(-er) mot mål i Sverige med materiella skador som följd.
Inte så djärvt gissat. Vi har redan sett det i Tyskland i alla fall. Det kanske redan har hänt i Sverige fast det hålls tyst om det.

Minst två opinionsundersökningar rörande svenskt medlemskap i NATO som visar fler för än emot.
Borde inte vara alltför avlägset om vad jag väljer tro är en trend håller i sig.

Minst ett svenskt dödsoffer i Mali och minst en opinionsundersökning som visar fler emot än för fortsatt svenskt deltagande.
Touaregerna är sannolikt bättre på att slåss än talibanerna, men hur mycket fajtande blir det? Ingen aning.

USA går över till SI-systemet!
I år är året!

Greklands regering annonserar avsikt att lämna euro-samarbetet.
Därmed inte sagt att de faktiskt lämnar.

Alliansen anklagar regeringen för att bryta mot andan i decemberöverenskommelsen.
För att få igenom mer av sin politik hittar regeringen på sätt att lyfta in den i budgeten. Alliansen blir arg och hävdar (inte utan rätt) att så var överenskommelsen inte avsedd att fungera.

Inget ytterligare konventionellt krig (där Ukraina räknas som konventionellt krig) i Europa 2015.
Ukraina kanske inte tar hela Rysslands militärmakt i anspråk, men Ryssland kommer inte vilja öppna en till front av konventionell krigföring mot en potentiellt stark motståndare samtidigt som angreppet mot Ukraina pågår, och det kommer det nog göra ett bra tag till.

Sverige erkänner Somaliland.
Det skulle kunna hända!

Nintendo går i konkurs
Ja vad sjutton. Det har väl inte gått bra för dem på länge? Har jag för mig. Wii U blev ingen succé utom hos mig som spelat mycket Mario Kart. Och nu börjar de prata om att de ska släppa en ny konsol. Luktar desperation tycker jag.

Sverige börjar krigsplacera folk i större omfattning än på senare tid.
Ingen aning om det finns planer på det, det är mer att jag själv har blivit varse att många som borde vara krigsplacerade inte är det.

LED kommer bli den helt dominerande lampformen som svenska konsumenter köper.

Någon form av kärnvapendeal mellan (åtminstone) USA och Iran.
Troligt? Jag vet inte. Men det verkar finnas folk som tror det. Och jag fick plötsligt för mig att det var för lite utrikespolitik. Jag hade inte ens profeterat kollaps i vare sig Argentina eller Venezuela.

Och så två som kanske är lite av högoddsare.

Det kommer utbryta heta politiska gräl om de franska subsidierna till Sverige under 30-åriga kriget. Var det rätt eller fel att ta emot dem?
Något ska man ju bråka om. Och det här är väl inte sämre än en del annat?

Vi kommer se, kanske inte heta gräl, men ett nyvaknat intresse för det heliga tyskromerska riket.
Jag är inte säker på om jag fick lära mig något om heliga tyskromerska riket i skolan. Kanske måste fråga Facebook om det.

Övrigt
Två profetior hann någon annan före med: att vi kommer få se deflation i Sverige (Gustaf S drog förvisso i med nio månader där jag försiktigt tänkt nöja mig med tre som tröskelkrav), och att, i min version, det i liten men märkbar skala kommer börja säljas insekter avsedda att ätas.

Jag erbjöd mig också att satsa den ohyggliga summan 20 kr mot Gustaf S profetia att småskalig vattenkraft kommer bli större än sol- och vindkraft. Och jag vidhåller det även om man inte pratar totalt installerad effekt utan bara nyinstallationer 2015. Och även om man inte låtsas om den låga tillgängligheten hos sol och vind. Modig jag är!

Ja gott nytt år då.

Publicerat i Övrigt samhälle, Vardagens väsentligheter | 2 Comments »

Det dunkelt sagda

tisdag 21 oktober, 2014

Jaha, främmande ubåt i Stockholms skärgård. Kanske. Och kanske inte. Jag vet förstås inte, och ska jag gissa så tror jag att vi aldrig får veta. Det är svårt att leta ubåt, så även om vi har eller haft besök är det nog rätt låg sannolikhet att vi får tag på den.
Det finns många som skriver betydligt mer initierat än jag om sådant, och jag är dessutom för långsam i svängarna, så jag ska inte ge mig på en massa spekulationer här och nu om precis vad som försiggår. (Synd bara att en av de vanligtvis mest välunderrättade källorna, @Twitt_Skipper på Twitter, själv är ute på sjön och deltar i operationen och sålunda inte kommenterar.)
Sådana överväganden hindrar inte andra, och gott så. Men när något sådant här händer, i en mycket vid betydelse av ”sådant här”, finns det alltid en liten andel spekulatörer som ser stor intellektuell ära i att vara tvärtemot. Eller inte alltid tvärtemot, men i alla fall motvalls. Det smickrar dem vanligen inte.

Jag har både på Facebook och Twitter sett folk som lanserar teorin hypotesen att det som försiggår i själva verket är en bluff iscensatt av Försvarsmakten för att få ökade anslag och driva Sverige in i Nato. Kanske inte alltid men ofta framställs det här som om spekulatören är ett litet snäpp visare än alla andra vilseledda får, inte helt olikt när man känner lukten av olja.
I princip är det alltså följande scenario som målas upp.

Några officerare bestämmer sig för att Försvarsmakten behöver mer anslag. Därför fabricerar de indicier på främmande makts undervattensverksamhet i skärgården. Detta gör de cirka en (1) vecka innan budgeten ska presenteras.
Jag har några frågor om det scenariot.

  • Verkar det inte vara väldigt dålig planering att sjösätta det med bara en enda futtig vecka till budgeten? Är det rimligt att tro att regeringen med så kort tid kvar ska lägga om hela budgeten för att ösa pengar över Försvaret? Hade det inte varit bättre att ta det några veckor tidigare, eller under valrörelsen? Det har trots allt ett bra tag pratats om att det finns tecken på undervattenskränkningar.
  • Hur många måste ingå i en sådan konspiration? Om allt är fejk måste det vara ganska många som vet att det bara är teater. Hur kan man vara säker på att alla håller tyst, helst för all framtid?
  • Hur ser förhållandet ut mellan risk och förväntad vinst? Vad händer om man blir avslöjad – inte minst, hur ser möjligheterna ut för enskilda skyldiga att arbeta kvar i Försvarsmakten? Om man nu tror att de har sådana skrupler, vad skulle konsekvenserna bli för Försvarets förtroendekapital? Är dessa risker värda hoppet att få (förmodligen högst marginellt) ökade anslag?

Och detta framstår alltså som mer sannolikt än att Försvarsmakten på riktigt anser sig ha goda skäl att misstänka intrång av främmande makt?
Jag ska dra en chansning här. Det skulle inte förvåna mig om de personer som sprider sådant här har stort överlapp med de personer som brukar prata i termer av ”Big Pharma”.

Det finns flera aspekter att tänka på här. Ta till exempel när Migrationsverket häromsistens meddelade att det behövdes mycket mer pengar för att klara den uppgift man hade. Visst sparkade några bakut, men det handlade mycket om att uppgiften borde ändras. Migrationsverket sågs ändå som en relativt objektiv förmedlare av information. Men så fort Försvarsmakten säger något liknande, då hoppar det fram konspirationsteoretiker en masse. Det är en smula sorgligt. Jag kan naturligtvis inte gå i god för alla FM-anställda, men min uppfattning är att den svenska militären är en mycket lydig myndighet. Visst har man egna uppfattningar och önskningar, men när det kommer politiska direktiv böjer man sig dubbel för att försöka uppfylla målen. Varifrån kommer den här fördummande och fördummade slentrianmässiga misstron? Från Hollywood?
Alltså, det är en sak att Försvarsmakten inte är öppen med allt man vet och gör. Så måste det vara, även om man kan ha berättigade synpunkter på var gränserna dras. Men en sådan här konspirationshypotes är något helt annat.

Wiseman publicerade också igår en artikel som kan tjäna som god sammanfattning av rysk informationsverksamhet, för den som inte redan läst sig trött på sådant:
http://www.expressen.se/nyheter/foljer-klassiskt-recept-for-desinformation/
Jag vill påstå att den är relevant i sammanhanget. Inte så att jag menar att alla måste vifta med svenska flaggan så fort en svensk soldat syns vid horisonten. Men den som sprider sådana här konspirationsteorier blir de facto, medvetet eller omedvetet, en kugge i det ryska informationskrigsmaskineriet.
Det får man vara. Lyckligtvis är det tillåtet att säga i stort sett vilka dumheter som helst.
Men jag vill påtala att skälen till att känna sig smart när man gör det är synnerligen svaga.

Det kan förstås, rent teoretiskt, faktiskt vara så att allt är en svensk FM-konspiration. Det kanske visar sig att det var så det var. Då får jag sitta här och se godtrogen och naiv ut sedan efter att ha uttryckt mig förklenande om konspirationskompaniet.
Det är en risk jag är beredd att ta.

Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Det dunkelt sagda

Familjeliv

onsdag 15 oktober, 2014

Jag har legat lågt här sedan valet. Jag ser det som lite semester. Det betyder inte att jag slutat tycka saker, men jag har också skaffat mig ännu ett utlopp för när jag bara tycker lite mer kortfattat, eller vill dela en länk eller så. Saker jag inte ids göra ett helt inlägg av, men ändå vill uppmärksamma. Jag har helt enkelt skaffat en Facebook-sida som heter ”Dan Tilert – politik”; lite fantasilöst kanske, men åtminstone informativt. Man kan säkert söka sig fram till den, men här är direktlänk:
https://www.facebook.com/DanTilertPolitik
Om du inte redan har fått nog av mitt tyckande kan alltså ett like på den sidan vara motiverat.
Jag gör en del sådant på Twitter också (@DanTilert), men där är det uppblandat med ickepolitik, allmänt trams (motsv statusuppdateringar) och kommentarer på andras inlägg.

Men just i dag tänkte jag skriva ett inlägg här, och med sedvanlig tondövhet hoppar jag helt över den dagsaktuella debatten och kör föräldraförsäkringens individualisering ett varv till. Den debatteras kanske inte så omfattande just i dag, men det poppar upp lite då och då i mitt flöde, och tyvärr tycker jag att många liberaler behandlar frågan lite ogenomtänkt. Jag är van vid att ickeliberaler resonerar dunkelt, men det är extra synd när just liberaler gör det.
Det mesta som jag skriver här har jag skrivit förut, men kanske inte här och inte allt på samma ställe. Jag ger er – sammanfattningen!

Jag har alltså länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna. Det betyder inte att man inskränker antalet dagar man får vara hemma med sitt barn, utan att man inskränker antalet dagar det är möjligt för den ena av föräldrarna att få betalt av staten för att vara hemma med sitt barn. Viktig skillnad.
Varför då göra denna inskränkning?
För att jag tror att dagens konstruktion är en viktig förklaring till att kvinnor missgynnas i arbetslivet. Inte den enda förklaringen, men en viktig. Så länge kvinnor i snitt stannar hemma längre med barnet än män är det rationellt för arbetsgivare att satsa mer på män än på kvinnor. Så länge det är så kommer män i snitt att tjäna mer än kvinnor, vilket ger ett ekonomiskt incitament för enskilda familjer att låta kvinnan vara hemma längre. Vilket gör det rationellt för arbetsgivaren… ja, vi har en fin rundgång här.
Det kommer alltid finnas muppar som av irrationella skäl vill missgynna kvinnor och andra. Men i det här fallet är det inte fråga om att någon har en dum fördom, utan det är helt rationellt att missgynna kvinnor. Fördomar är svåra att komma åt, men rationella överväganden kan vara enklare.
Det här är inte hittepå. Sambandet har uppmärksammats, bland annat av The Economist, som pekar ut den långa föräldraledigheten som delförklaring till att svenska kvinnor har det motigare i arbetslivet än på en del andra håll.

Givetvis ska familjer själva få bestämma hur länge föräldrarna ska stanna hemma. Men varför ska staten betala för ett system som upprätthåller snedvridna förhållanden i arbetslivet?
Ett skäl är att individualisering är antiliberalt förmynderi, uttrycks det högljutt från liberalt håll.
Men då har man gjort det väldigt enkelt för sig.
Det handlar som sagt inte om att förbjuda någon att vara hemma. Det handlar om att begränsa en bidragsutbetalning. När blev bidragsutbetalningar synonymt med den liberala linjen? I så fall borde vi tjugodubbla barnbidraget. Vips kan en förälder vara hemma hur länge som helst. Är det den ultimata liberala reformen? Det borde det vara, om det nya liberala är den positiva rättigheten att staten ska betala oss för att vara hemma. Max frihet!
Jag raljerar här, men inte så mycket. Ja, en individualiserad föräldraförsäkring skulle i praktiken begränsa en del människors handlingsutrymme. (Inte så mycket som man skulle kunna tro, den ekonomiska uppoffring som skulle krävas för att hålla kvar vid ickejämnt uttag är i många fall inte mer än motsvarande turbon på nästa bil.) Men det skulle alltså ske genom att de inte får lika mycket statliga bidrag, inte genom att någon förbjuder dem från att vara hemma.

Så har jag alltså argumenterat länge, och jag tycker fortfarande att argumentationen i sig är korrekt.
Men nu har jag backat en bit. Skälet är inte någon principiell omsvängning, utan snarare att även jag är skyldig till att ha gjort det lite för enkelt för mig. För standardfamilj 1A funkar nog en individualisering bra. Att alla familjer inte ser ut så är givetvis ingen nyhet, men tills för inte så länge sedan har jag skjutit det lite framför mig; jag har tänkt att det där går förmodligen att ordna med listigt utformade regler.
Men när Centern för ett tag sedan började förespråka att föräldrapenningdagar ska kunna överlåtas på andra än föräldrarna började jag fundera lite mer konkret: hur skulle sådana regler se ut? Alltså regler som håller fast vid syftet med individualiserad föräldraförsäkring men ändå inte supersabbar tillvaron för familjer som inte passar in på den standardfamilj som implicit antas när man pratar individualisering.
Och jag vet inte. Jag vet inte hur man skulle utforma sådana regler.
Kanske går det. Kanske går det inte. Och även om jag alltså fortfarande tycker att grundidén är god så avstår jag från att propagera för att genomföra individualisering tills det problemet är löst.

Hela det här resonemanget landar alltså i att jag avvaktar kraftfullt. Men det är väl så det är; all politik är inte djärva reformer.

Publicerat i Övrigt samhälle, Meta, Politik | 2 Comments »

Falsk matematik

tisdag 17 juni, 2014

Jämställdhet är inte en fråga om vi mot dem.
Jag vill gärna tycka att det borde vara trivialt, men en kommentar på förra inläggets genomgång av F!:s politik föranledde det här snabbinlägget.

Jag är man och tjänar mer än snittet i Sverige. Ibland framställs det som om jag personligen därför skulle ha ett självklart egoistiskt intresse att bekämpa jämställdhet. Jag tror tvärtom, och det även om man begränsar sig till att titta rent ekonomiskt på frågan.
Bristande jämställdhet får som konsekvens att människors val begränsas på ett onödigt sätt. För att konkretisera med exempel, kvinnor som skulle blivit utmärkta ingenjörer blir oinspirerade sjuksköterskor i stället. Och tvärtom, män som blir halvtaskiga ingenjörer fast de skulle passat mycket bättre som sjuksköterskor. Det gör hela samhället fattigare.

Om man inte tror på att begränsade val är sämre för alla (möjligen i en ickestrikt mening av alla) kan man göra tankeexperimentet att vi bara skulle låta en fjärdedel av barnen gå i skola. De barn som fick gå i skola skulle förstås få det mycket bättre relativt de barn som inte fick gå i skola – men de skulle ändå förlora, när man vaskar bort tre fjärdedelar av landets kapacitet. Självklart skulle det på totalen göra Sverige till ett fattigare land, och den utbildningsprivilegierade fjärdedelen skulle få det sämre än de hade haft det om alla fått gå i skolan.

Jag är av den bestämda åsikten att den här jämförelsen kan appliceras rakt av på jämställdhet. Hela samhället vinner i absoluta mått på jämställdhet, inte bara den som i dag i relativtermer är förfördelad.
Det är både destruktivt och vilseledande att framställa jämställdhetssträvan som något vissa grupper ska vinna på och andra förlora på, som vore det ett nollsummespel. Det är kanske inte direkt förvånande att det sker; i vänsterkretsar ser man deprimerande ofta på ekonomi som ett nollsummespel, och då ligger det väl nära till hands att tänka sig att förbättringar för en grupp måste betyda försämringar för en annan grupp.
Detta illustrerar också med all önskvärd tydlighet varför Feministiskt Initiativ kan göra jämställdheten en björntjänst. Det vore synnerligen olyckligt om feminism och jämställdhet kom att associeras med någon sorts konfrontativ klasskamp på vänsterkanten. Det vinner ingen på. Utom möjligen den som har större intresse av konflikt än av jämställdhet.

Etiketter:, ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 2 Comments »

Krig och fred

måndag 14 april, 2014

Efter att ha haft vänligheten att hålla sig någorlunda stilla medan jag varit på semester har nu alltså Ryssland tagit ny fart mot Ukraina. Det verkar gå undan nu, och jag har inte kollat nyheterna på någon timme, så det jag skriver kanske redan är moot. Men av allt att döma orkestrerar Ryssland nu någon sorts halvinvasion/kupp i östra Ukraina, enligt ungefär samma modell som på Krim. Även denna gång har det kablats ut bilder som om de är äkta visar ryska specialförband som utför operationer i Ukraina.

Det är förutsättningarna just nu. Ukraina å sin sida tycks vara på gång att efter bästa förmåga sätta hårt mot hårt och sätta in sin egen militär. Är det klokt?
Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror också att det från ett icke-ukrainskt, mer egoistiskt perspektiv är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Jag kan inte garantera att jag vet hur Putin tänker, men det förefaller rimligt att han ser passivitet, eftergifter och kompromissvilja som uttryck för svaghet, och att svaghet är en inbjudan till att ta för sig ännu mer. Västs frånvaro av substantiellt svar vid invasionerna av Georgien och Krim ger honom dessutom rätt. Om han utan nämnvärt motstånd kan lägga under sig landområden han finner begärliga, varför avstå? Därför tror jag att det är viktigt att Ukraina nu bjuder allt motstånd man kan.

Det finns absolut ingen garanti för att ett sådant motstånd blir framgångsrikt. Det är mycket tveksamt om någon kommer lyfta ett militärt finger för att hjälpa Ukraina, och om Putin och Ryssland inte bara testar hur långt man kommer utan att börja skjuta utan även är beredda att ta godtyckliga delar av Ukraina medelst strid, ja då är det nog inte många som tror att Ukraina kommer kunna stå emot. Och även om Ryssland avstår från att skicka in mer vapenmakt – om den stora truppansamlingen vid gränsen bara har ett psykologiskt syfte – är risken stor att det inte blir någon oblodig affär när den ukrainska militären rycker fram. Efter vad jag läst saknar Ukraina egna specialförband, medan Ryssland har delar av Spetsnaz på plats i Ukraina. Det kommer knappast sluta väl i alla delar.

Men vad händer om Ukraina inte griper till våld? Då är risken mycket stor att vad som hände Krim händer hela östra Ukraina. Damned if you don’t, maybe damned if you do; det finns ingen garanti för att ukrainsk militär når framgång – det hänger på vad Ryssland bestämt sig för – men det kan närmast garanteras ett katastrofalt utfall om man inte sätter in sin militär. Förvisso finns det andra realistiska mål än full annektering som Ryssland kan ha med sitt agerande i östra Ukraina nu, men man kan nog rätt säkert säga att inget av de tänkbara målen är bra för Ukraina.

Det här har också bäring för andra länder än Ukraina. Som jag skrev nyligen i How Sweden learned to stop bombing and love worrying vore det korkat att inte räkna med att Ryssland efter Krim grunnar över vad man mer kan komma undan med. Uppenbarligen har man dragit slutsatsen att åtminstone östra Ukraina är billigt att ta. Men sedan då? Det har pratats om Moldavien har jag för mig, men även baltstaterna skulle kunna ligga löst till. De är visserligen med i Nato, vilket är en hög tröskel att kliva över. Men i norr har de Finland och i väster har de Sverige, varav ingen är med i Nato och Sverige har dessutom gjort sig känt för att inte ha ett välfungerande försvar. Och man har i närtid uppträtt aggressivt mot baltstaterna; minns cyberkriget mot Estland för några år sedan. Om det är någonstans Ryssland skulle få för sig att testa värdet av Natos artikel 5 torde någon eller flera av baltstaterna ligga nära till hands. Skulle man ta det steget får det på ett eller annat sätt allvarliga konsekvenser för Sverige.

  • Om Ryssland verkligen skulle gå in militärt i tex Estland hänger Gotland löst, hörande till ett icke Natoland med svagt försvar och varande av stor militär betydelse i Östersjön. Även om det inte blir fråga om annektering utan att Ryssland bara ”lånar” ön ett tag har jag svårt att se det som ett speciellt attraktivt prospekt.
  • Sverige har i sin solidaritetsförklaring lovat att hjälpa baltstaterna om de utsätts för angrepp. Om vi ska hålla det kan Sverige alltså hamna i direkt konfrontation med Ryssland. Knappast ensamma; jag har svårt att se att Sverige skulle ställa upp för baltstaterna om inte Nato gör det. Ändå något att fundera över.
  • Om Sverige bryter mot sin egen solidaritetsförklaring för att slippa hamna i bråk med Ryssland, vad tror man då att den kommer vara värd om Sverige hamnar i knipa någon gång? Detta är förvisso av underordnad praktisk betydelse; jag vet inte hur många som verkligen tror på solidaritetsförklaringen. Inte lär det vara många. Men den är ändå officiell svensk säkerhetspolitik.

Jag tror och hoppas fortfarande att ett ryskt angrepp på Baltikum är ett långsökt scenario. Men det är inte tillnärmelsevis så långsökt som det var för tio år sedan, eller ens fem år sedan, eller för ett par månader sedan, eller faktiskt för två veckor sedan. Det är ett scenario man måste ta på allvar, även om det förefaller mer osannolikt än sannolikt. Som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, på samma sätt som jag har hemförsäkring trots att jag inte tror att lägenheten kommer brinna.
Och det är där det ukrainska motståndet kommer in för svenskt vidkommande – ja för allas vidkommande som lever i Rysslands skugga. Det är på kort sikt det enda sättet att göra det dyrt för Putin att fortsätta med angrepp på grannländer. Så länge det inte är dyrt har han inget incitament att sluta.
Givetvis blir det dyrt även på andra sidan, och i detta fall är det Ukraina som kommer betala och vi andra som tar en springnota – ej att förglömma Storbritannien och USA som (jämte Ryssland) garanterat Ukrainas integritet.
Ändå kan det i längden vara det minst dyra alternativet, både för oss och för Ukraina.

Etiketter:, ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Krig och fred

« Äldre poster