Förvånansvärt vettig

Eftersom den sjunkit en bra bit ned i bloggsedimenten nu, och det bara är en vecka till valet, vill jag passa på att åter länka till min halvtidssammanfattning inför valet. Bortsett enskilda detaljer har det inte framkommit speciellt mycket efter det att den skrevs som ändrar på något grundläggande. Uppdateringen längst ned fångar upp en del.

Jag tycker förstås att man ska läsa allt jag skriver, men har man inte lust med det (och jag kan inte förstå varför) så är sammanfattningen bättre än inget.

Anledningen till att jag kom på att jag skulle lägga upp en sådan var att jag råkade se att Expressen har en liknande lista. Den är inte oäven.

Sedan finns en rent taktisk, och inte så lite trist, dimension på det hela. Just nu är en Alliansröst det bästa sättet att minimera Sverigedemokraternas inflytande. Nog för att jag, som jag skrev, tror att den svenska demokratin skulle överleva även SD som vågmästare. Men visst sjutton vore det bättre om det inte blev nödvändigt.

Uppdatering

Det finns en annan, strategisk anledning till varför man bör rösta på Alliansen i det här valet. Den kunde vara värd en egen post, men jag ids inte, så den får åka med här. Sanna Rayman tangerade den för ett tag sedan.
När S förlorade valet 2006 sade man att man skulle analysera vad som gått snett och göra en förnyelse av politiken. Arbetsgrupper skulle tillsättas.
Resultatet uteblev dock. S har i opposition varit genomgående destruktiva. Precis allt regeringen gjort har de råskällt på, utan att knappt en enda gång ha kommit med något eget. Det har varit mycket oprecist tal om att ”återställa rättvisan” och… inget annat. Något egentligt socialdemokratiskt alternativ materialiserade sig aldrig förrän i våras, och då visade det sig att av förnyelsen blivit blott intet. Man går i stort sett till val på att augusti 2006 var allt bra, fast man vågar inte backa hela bandet på en gång.
Jag har alltså röstat på S förut, men i år är det helt otänkbart. Man har inte visat några som helst tecken på självrannsakan. Om de vinner ett val på substanslöst råskäll i fyra år så är det en destruktiv lärdom för kommande oppositioner, oavsett färg. Dessutom behöver S uppenbarligen en mandatperiod till i opposition. Jag kan faktiskt sno Raymans ord rakt av:

S måste skärpa sig, annars kommer borgerligheten bli lika olidlig och hög på makt som S varit i decennier. Jag skulle ogilla det lika skarpt som jag har ogillat S:s maktfullkomlighet. Vill man ha makt ska man behöva kämpa för den. Det är inte fullt så ärorikt att segra tack vare motståndarens uselhet, om man säger så.

This entry was posted on söndag 12 september, 2010 at 15:22 and is filed under Alla dessa länkar, Val 2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.