Förvånansvärt vettig

Jag noterar att en av valets stora vinnare, i alla fall rent procentuellt, är Europeiska Arbetarpartiet EAP, som ökat sitt röstantal sedan 2006 med 125%!
Jag har, om inte följt dem, så till och från läst lite om och av dem under åren. Deras svenska hemsida finns på http://www.larouche.se.
Jag kan inte i ett hanterbart blogginlägg redogöra för EAP på ett tillnärmelsevis komplett sätt. Jag minns att jag någonstans runt 2004 hade ambitionen att skriva en exposé över dem, men det blev aldrig av, och det av rena omfångsskäl.
EAP är… ja, vad man på utrikiska plägar kalla totally fucking unbelievable.
Namnet förleder en lätt att tro att det är ett gäng gamla 68-skägg i stil med SKP. Men nej, det här är något helt annat. Några nedslag:

Jag har inte hittat det på deras hemsida nu, men i en skrift jag läste för några år sedan menade de att saker och ting började gå åt helvete när man slog sig på icke-euklidisk geometri. Ytterligare steg i fördärvets riktning togs med uppkomsten av modern, degenererad konst och musik, såsom jazz. Allt är de dock inte negativa till; de är klorofyllets bästa vänner och ”stora fans av fotosyntesen” (står att läsa i valprogrammet, punkt 4, ”Slutet på grön ideologi och brittisk imperialism”). Även klassisk bildning faller i den goda jorden, vilket de med stor frenesi återkommer till. Därför framför ungdomsförbundet stundom stycken av Beethoven.

Ungdomsförbundet ja. Som inte heter EAP Ungdom eller något sådant, utan ”LaRouches ungdomsrörelse”, LYM. I sann framåtskridande EAP-anda har de en egen vetenskapsavdelning som bedriver Viktig Forskning. Hur mycket av denna forskning som publicerats i vetenskapliga tidskrifter är inte trivialt att utläsa, men man kan försiktigtvis gissa att större delen av världens forskningsmassa kommer från annat håll. En landvinning kan EAP i alla fall tillskriva sig. Enligt en bekant till mig hävdar de att de var först med att sätta en Hitler-mustasch på Obama i samband med sjukförsäkringsreformen.

De har en del spännande projekt, det kan man inte ta ifrån dem. Som att bygga stora broar mellan kontinenter, och att kolonisera Mars. O, förresten, låt mig slänga in en bisats från en av deras publikationer: ”På samma sätt kommer vi att gå till väga för att industrialisera månen, vilket är en av de enklaste uppgifterna framför oss.” Hm, tja. Kanske det. Om man jämför med att komma in i riksdagen kanske. När jag väl tar itu med att industrialisera månen kan det dock hända att jag i första hand vänder mig till några andra.

Det här är ett rörigt inlägg, men så är EAP också ett rörigt parti, synbarligen främst präglade av en framstående personkult och lite, um, egna omvärldsanalyser.
De fick 187 röster i riksdagsvalet.
Är det mycket eller lite? Man frestas säga lite, men ta en tur på deras sajt och begrunda det faktum att 187 personer röstat på dem.
De tycks också vara en uthållig skala. Låt säga att de fortsätter att ungefär fördubbla sitt stöd i varje val. Någonstans efter 2050 kan de vara i riksdagen.
Se upp, alla brittiska imperialister, jazzmusiker och tillskyndare av icke-euklidisk geometri.

Uppdatering
I rörigheten glömde jag en av mina mer fascinerande EAP-upplevelser. Det var på KTH campus för kanske sex år sedan eller så, och jag är nästan men tyvärr inte 100% säker på att det var EAP som låg bakom. Åkande kom i alla fall en liten personbil med diverse partipropaganda på sig. På taket hade den en stor megafonliknande historia som spelade skrällig propagandamusik – Beethoven gissar jag såhär i efterhand. Intrycket var bisarrt, närmast serietidningsmässigt. Finns det någon annan i Sverige som kampanjar så?

För örvrigt är det inte helt enkelt att blogga med en katt i knät som försöker hångla med en.

Okej. Om alla bara kan sluta springa runt som panikslagna höns så ska jag berätta hur vi ska göra nu, med regeringen och Sverigedemokraterna. Givet att det preliminära valresultatet står sig.

Regeringen
Till att börja med ska Alliansen bilda en minoritetsregering. Att dra med Mp på ett eller annat sätt är intressant spelteori, men ingen vidare grund för en stabil regering. Till det är skillnaderna och meningsskiljaktigheterna mellan Mp och Alliansen för stora. Självfallet är avståndet till Mp mindre än till V och antagligen till S också, men ändå stort. Vad skulle Alliansen behöva gå med på för att få Mp med på båten?
Avveckla kärnkraften?
Mer homeopati och biodynamiskt trams?
Tvärnej till GMO?
Återförstatligande av sjukhus?
Och vilken stabilitet skulle det ge? Vilken lojalitet känner Mp mot Alliansen?

Nej. Sverige har i modern tid oftast haft minoritetsregeringar. Jag skrev för ett tag sedan:

S har i decennier, medan Sovjetunionen fortfarande var en realitet, regerat med passivt stöd av ett VPK som fällde upp paraplyerna när det regnade i Moskva. I det ljuset tror jag nog att Sveriges demokrati skulle klara en minoritetsregering som knappt ens har passivt stöd av SD.

Det gäller fortfarande. För att det skulle bli verkligt instabilt krävs att Mp+V+S systematiskt samarbetar med SD, något de lovat att de inte ska göra.

Vad man på inga villkor ska göra är att skapa en stor mittenkoalition av typen M+S. En sådan skulle – med all rätt – framstå som att politikerna satt sig över folkviljan för att kunna mota undan nya partier. Det receptet har provats i flera europeiska länder. Resultaten förskräcker; enda vinnarna på sikt är extrema partier. Det är förvånande att politiskt insatta personer på fullt allvar verkar föreslå något sådant.

Nej, en minoritetsregering vore det mest renhåriga mot väljarna, och gissningsvis också det mest stabila.

Sverigedemokraterna
Sätt er ned säger jag! Vad är det för trams att börja böla och vråla så där för att SD kommit in i riksdagen? Det kommer inte direkt som en blixt från klar himmel. Det är förstås behjärtansvärt att förfasa sig och gå i massdemonstrationer – jag kan sträcka mig till sympatiskt. Som metod för att bekämpa SD lär det dock vara precis lika verkningslöst som hittills.

Jag, och andra med mig, har länge hävdat att det bästa sättet att handskas med SD är att behandla dem som alla andra partier. Så länge Mp bara fick frågor om miljön rusade de i opinionen – när de blev tvungna att prata sakpolitik även på andra områden backade de. Så länge partier bara behöver prata om sitt hjärteområde går det bra för dem. Varför ska SD ha det privilegiet? Nu måste de också avkrävas svar på hur sjukvården ska organiseras, vilken inriktning de har på försvars- och utrikespolitik, koldioxidskatter, arbetsrätt, fiskepolitik, infrastruktur, skattepolitik och alla andra konkreta områden – och om hur de ska få allt att gå ihop utan att lova allt till alla. Så här långt har de reagerat på all yttre stimuli med krav på minskad invandring. Låt oss se hur långt det håller när man tvingas konkretisera sig i annat än hjärtefrågan.

Ny Demokrati maldes ned av riksdagens verklighet på en mandatperiod. Riktigt samma sak kommer inte att hända SD. NyD var en dagslända som utan Ian och Bert föll som ett korthus. Nog för att SD har problem med att tillsätta ledamöter i vissa kommuner, men de har en grund att stå på på ett helt annat sätt än NyD. Samma dramatiska kollaps kan vi alltså inte vänta oss. Däremot tror jag inte att det är helt orealistiskt att hoppas på en sotdöd i riksdagen till nästa val.

Det bygger dock på att folk skärper sig. Att omväxlande kippa efter andan, omväxlande vråla och fäkta med armarna kommer inte att hjälpa, lika lite som att försöka mobba ut SD. Det är rimligt att tro att en god del av väljarstödet kommer sig just från utmobbningen.
Det är, tro det eller ej, fullt möjligt att behandla dem som ett småparti vilket som helst i riksdagen utan att ge dem inflytande. Hur mycket inflytande över regeringspolitiken kommer V att ha den här mandatperioden? Nä, just det. Och det utan att vi svimmar när vi möter dem i korridoren. Det är fullt möjligt att tycka illa om ett parti och förvägra dem inflytande utan att uppfinna specialregler för dem.
Ta det lugnt. Spela juste men hård hockey i riksdagen, precis som vanligt. Det är det bästa vi kan göra.

Uppdatering
Det är en några år gammal redogörelse, men Utrikesfråger å andra sånnadäringa svåra grejer på Ingerös gamla blogg är en läsvärd – och rolig – betraktelse av SDs ledande skikt bakom den hyggligt slipade Åkesson. Jag vet inte om den är aktuell än i dag, men den ger hopp om att rätt sätt att handskas med SD är via det politiska vardagslivets tråk och tvång. Om man alltså behandlar dem som andra partier, och inte som hittills bara spelar på deras planhalva och dem i händerna.

Det finns förstås väldigt mycket att säga och spekulera i efter valnatten, och mycket av det skrivs nog i denna stund på annat håll; jag får återkomma till sådant lite senare. Något som jag inte sett så mycket om än är vad som, rent formellt, ska hända med sittande regering.

Själv gick jag och lade mig bortåt halv elva, men såvitt jag förstått har Reinfeldt postulerat att Alliansen regerar vidare. Sett till valresultatet är det det enda rimliga i slutändan, men det är inte så här jag tycker att det ska gå till. Det anständiga är att efter ett val avgår sittande regering, oavsett valresultat. Sedan får man sätta ihop en ny regering.

Socialdemokraterna har i så gott som alla år gjort som Alliansen verkar göra nu – det vill säga bara regerat på, väl medvetna om att det är den mest rimliga parlamentariska lösningen. Det är alltså ingen ny arrogans som Alliansen inför, utan en svensk tradition. Men om det var fel när S gjorde det så är det fel nu också.

Om jag är korrekt uppdaterad så pågår det en förändring av regelverket så att regeringen alltid ska tvingas avgå efter riksdagsval, men det kommer inte att träda i kraft förrän till nästa val. Alliansen borde gå före och redan nu följa intentionen i lagändringen.

Visst skulle det medföra en tids turbulens, men om man är rädd för osäkerheter är demokrati hur som helst fel recept. Den utpräglat pragmatiskt lagde, som menar att det ändå kommer att bli en Allians-regering i minoritet, kan trösta sig med att en ordentlig regeringsombildning gör det enklare att ditcha Ask som justitieminister.

Alltså:
Avgå, regeringen.
Det är inte mest praktiskt, men det är snyggast på alla vis. Att inte hamna i socialdemokratisk maktfullkomlighet kan dessutom bli en av mandatperiodens utmaningar. Börja öva nu.

Vi har hittills inte haft någon riktig skandal i valrörelsen. Det är inte för sent än, men gissningsvis har inget av partierna någon bomb som de väntar med att låta brisera till rätt ögonblick – för sådant börjar det bli i senaste laget. Personligen tycker jag att det är skönt, och inte bara för att opinionsläget i stora drag går, om inte precis min väg, så inte heller rakt emot den.

Det känns dock som om det rycker i tidningarnas skandaltarmar. Vi har sett ett par försök till indignation de senaste dagarna. På ett S-möte har man råkat bjuda en minderårig på vin. På en lokal V-tillställning har det förekommit vad som låter som rätt oskyldig burlesque-striptease.
Herregud. Varför når sådant ens nyhetssidorna?

Min önskan att slippa en skandaldominerad valrörelse betyder dock inte att det inte förekommer verksamhet som inte hör hemma i en demokratisk valrörelse – små pyrande valskandaler. Jag skrev för någon vecka sedan om ideologisk vandalisering; det faktum att åtminstone såvitt jag sett, där jag rör mig, är det bara högerns affischer som vandaliseras. Nu har jag rört mig lite mer och sett fler affischer, och det har gått en dryg vecka till. Nu har jag faktiskt sett även affischer från vänstern som råkat illa ut. Tre S-affischer låg nedrivna på S:t Eriksbron. Det är dock ingenting jämfört med affischerna från Alliansen. Där blir jag nästan förvånad om en affisch lämnats orörd. Ofta är de helt sonika nedrivna – någon driftig typ verkar exempelvis har gått längs hela Kungsholmsstrand, rivit ned alla C-affischer och slängt dem i vattnet. Lika ofta har man klottrat ned dem, inte sällan med Hitler-mustascher. Ett visst mått av organisation finns uppenbarligen, eftersom många har fått – synbarligen för ändamålet framtagna – klisterlappar på sig som, tja, helt enkelt förstör affischen.
Nog för att jag, som jag påpekat flera gånger, inte kan göra anspråk på att ha en heltäckande bild av affischvandaliseringen i riket. Jag har dock sett så pass mycket, och med en så total vänsterprofil på förstörelsen, att hypotesen att det skulle vara en slump trotsar all rimlighet. Som jag skrev sist betyder detta givetvis inte att alla vänsteranhängare går man ur huse för att riva ned högeraffischer, eller att Sahlin et al har beordrat ut partiets väpnade gren för att göra det. Men det finns uppenbarligen just till vänster en slående koncentration av folk som inte tagit till sig demokratiska elementa, och som gör praktik av sin inställning.

Vidare har det skrivits en del – men bara en del – om aktiviteter som är att betrakta som valfusk, inte enbart i moralisk mening utan troligen även i rent juridisk mening. Jag vet inte hur spridd vetskapen om det är, men vi har faktiskt folk i Sverige som blivit dömda för valfusk. Det var efter valet -02 och, har jag för mig, även efter -06. I inget av fallen handlar det om valfusk Afghanistan style där man fyller rösturnor med falska röster, utan snarare att man ”hjälpt” folk – tex på ett äldreboende om jag minns rätt – att rösta på rätt parti; detta alltså på ett sätt som lett till fällande domar för valfusk.
Inget tyder på att det här var engångsföreteelser som utgått i årets valrörelse. Det har gått att läsa om flera tillfällen då folk ”hjälpt till” med röstandet lite väl entusiastiskt. Det har handlat om att, med närvarande partiledare, hålla valkurser för invandrare, som sedan enligt uppgift förses med färdiga röstkuvert (olagligt) för rätt parti. Det har varit otillbörlig påverkan inne i själva vallokalen (olagligt), med entusiastiska (eller som bibliotekspersonalen beskrev det, aggressiva) partifunktionärer som ”hjälpt till” med röstandet. Det har också enligt en närvarande sagesman hållits fackliga möten på arbetsplatsen där det tydligt insinueras att den som röstar fel kan ligga löst till när facket ska förhandla nästa gång, varpå arbetarna skjutsas in i vallokal för att förtidsrösta.

Om något av detta befinns vara bevisat valfusk får en eventuell domstolsprövning utvisa, det lär vi inte få veta före valdagen. Oavsett om det går att bevisa juridiskt så borde ingen ha svårt att gå med på att samtliga beskrivna fall är helt förkastligt beteende.
Det finns här en besvärande omständighet. I samtliga beskrivna fall – samtliga – är det funktionärer från Socialdemokraterna som slirar på vallagarna. Både exemplen från i år och de från tidigare år. Om andra riksdagspartier har gjort sig skyldiga till liknande övertramp så känner jag inte till det.

Även om, vilket jag fortsatt håller för troligt, det inte är partiledningen som beordrat fram sådan här verksamhet så finns tydligen inom partiet en förvånansvärt utbredd föreställning om att valresultatet är överordnat de demokratiska principer det vilar på. På vilket sätt är det en mindre skandal än Moderaternas valstugeskandal 2002?

I dag kan vi läsa, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om hur SD-möten saboteras – i dag med oljud, andra gånger med fysiskt våld. Flera möten har fått ställas in för att polisen inte kunnat garantera säkerheten. För att inte tala om upprepad misshandel av SD-kandidater.
Mobbvälde må bygga på folkflertalet, men det är för den skull inte demokrati. Den läxan vore det bra om en del som säger sig kämpa för demokrati tog till sig.
Jag må önska att SD helst gick upp i rök, men jag är i alla fall förmögen att inse att även åsikter jag ogillar har rätt att framföras.
Det finns det tydligen gott om folk som inte tycker. Ganska mycket folk.
I Sverige. 2010.

Man behöver inte leta på något partis lokalavdelnings fest för att hitta något skandalöst i valrörelsen; det bara att välja och vraka bland ruttenheter i staten Sverige.

Jag var beredd på att miljö skulle bli ett stort inslag i årets valrörelse. Hittills har det inte riktigt blivit så. Icke desto mindre finns det många som rankar miljöfrågor högt på priolistan, och jag vill gärna räkna mig dit – även om jag glatt erkänner att det inte är min enda prioritet.
Jag har tidigare skrivit om miljöfrågorna, men känner mig inte helt nöjd med min insats. Därför tar jag ett nytt, delvis kompletterande, grepp. Jag kan naturligtvis inte skriva om allt i ett enda inlägg, men hoppeligen är det bättre än inget.
Det är naturligt att vända sig till Miljöpartiet om man intresserar sig för miljöpolitik. Namnet är lite av en giveaway i sammanhanget. Jag är dock av åsikten att Mp inte är så himla bra på miljöpolitik. Det råder inga tvivel om att de är hett och ärligt engagerade i miljöfrågor; det är lösningarna jag vänder mig mot. Deras främsta problem är att de dels vägrar alla lösningar som de hittar någon nackdel med, vilket gör att de ofta står utan praktisk lösning; dels att de tycks närmast komplett oförmögna att inse att när man har begränsade resurser att spela med måste man se till effektivitet. Det är inte utan att det är lite ironiskt att ett parti vars själva Raison d’Être är att spela med begränsade resurser, är så dåligt på att spela med begränsade resurser.

Ett av de mest uppenbara exemplen är energifrågan. Mp förespråkar åtgärder som kraftigt driver upp elbehovet; en fördubbling av tågkapaciteten kräver troligen mer än 1,2 GW till, ännu mer om man ska köra höghastighetståg. Samtidigt vill de inte ha mer vattenkraft och kärnkraften, som står för över 40% av elproduktionen, ska enligt partiets hemsida avvecklas på 10-12 år. Att ersätta bortfallet med vind och sol är av flera skäl inte realistiskt, bland annat för att vindkraft är tillgänglig 20-25% av tiden och solkraften något ditåt. För att få ihop det måste man importera el från kol och gas.
Visst finns det baksidor med dagens kärnkraft, men ur ett koldioxidperspektiv ligger den ungefär som vindkraft. Och det inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning. Att vägra kärnkraft är ett exempel på denna oförmåga att prioritera bland realiteter.

(Jag känner att det är ett nytt stort kärnkraftsinlägg på gång, men det får vänta – jag kan i alla händelser inte ta det i det här inlägget.)

Det är ungefär likadant inom jordbruket, där Mp förespråkar lösningar som låter snälla och ser puttenuttiga ut men som inte är självklart miljövänliga och som inte löser kärnfrågan hur folk ska få mat.
(Här stod från början en längre text om jordbruket, men den togs bort för att få ned textmassan; det får bli en annan gång det med.)

Zoomar man in på klimatfrågan blir det än tydligare. Det verkar som om den stora idén från Mp och de rödgröna är att få ned koldioxidutsläppen genom att bygga höghastighetsjärnväg. Jag gillar det projektet ur ett rent tekniknördigt perspektiv, men som jag sagt förr är det som klimatåtgärd en rätt misslyckad idé som mest för tankarna till grandstanding.
Frågan aktualiserades när Centerpartiet den 6 september släppte en rapport om Miljöpartiets och de rödgrönas brist på konkretion i klimathanteringen. Poängen var att man hittade på grandiosa mål men inte hade några konkreta idéer om hur målen skulle nås. Rapporten var ärligt talat uppenbarligen rätt hastigt skriven, men hur som helst gick Wetterstrand till motattack på SvD Brännspunkt den 9/6, vilket Olofsson i sin tur svarade på en dag senare. På sätt och vis var Wetterstrands svar mer belysande än Centerns rapportskrift; sådana där rapporter släpps i parti och minut, och speciellt i en het valrörelses slutskede är det lätt hänt att det blir lite si och så med sakligheten. Wetterstrand tycks dock väsentligen inte bestrida rapporten i sak, vilket blir en bekräftelse på att Miljöpartiets främsta talang är att hitta på stora siffror, inte att komma med konkret politik.

Är då Centern och Alliansen så mycket bättre själva?
Ja föga överraskande tycker jag det.
Det är vanligt att uttrycka sig som om det inte hänt ett jota på miljöfronten under Alliansens regering, men det verkar mer vara ett uttryck för förutfattade meningar än grundat i någon riktig inventering.

Kärnkraften har vi redan berört; tilläggas kan att kraftverksägarna nu är fullt ansvariga för eventuella olyckor.
En annan uppenbar grej är utvecklingen med miljöbilar i Sverige. Nyköpen har ändrats så att antalet miljöbilar tiodubblats under mandatperioden. Det är givetvis inte enkom regeringens förtjänst, det hänger delvis ihop med teknikutvecklingen i bilarna. Men regeringen har mycket medvetet försökt styra folk mot miljöbilar. Bil Sweden påstår om nybilsförsäljningen: ”Sverige har gått från Europas högsta utsläpp 2005 till Europas lägsta 2009.” Något rätt har man gjort, annars skulle andra länder ha sänkt sig lika mycket de. Utsläppen från transportsektorn minskar trots ökande trafik, vilket möjligen är första gången.

Miljöanslagen har höjts från 15 miljarder till 20 miljarder kronor.
En miljard satsas på Östersjön – att jämföra med tydligen inga spårbara medel under förra regeringen. Utsläppen av kväve och fosfor påstås minska.
Alliansen påstår att de årligen skyddat fyra gånger så mycket skog som under MP-åren, och att anslagen för biologisk mångfald ökat med 25%.
Det finns tre gånger så mycket vindkraft i dag än i augusti 2006, delvis till följd av regelförenklingar.
Bioenergin har passerat oljan.
En bunt olyckliga ämnen (som fosfater i tvättmedel) har fått rött kort.

Man kan givetvis alltid tycka att mer skulle göras, och det saknas inte områden med förbättringspotential. Men för att på allvar påstå att Alliansen och Centern skulle vara sämre på praktisk miljöpolitik än de rödgröna och Miljöpartiet får man kisa rätt mycket. Jag vidhåller därför vad jag skrev i maj:

Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Tricket är alltså som vanligt förmåga till kvantitativ analys och att inte nöja sig med stora ord.

Inte för att det krävdes något större geni för det, men jag var rätt ute när jag skrev om Vänsterpartiets prioriteringar:

Det allra värsta är förstås om någon gör vinst (dåligt i sig, se ovan) på något som är bra. Till exempel att driva en skola som folk är nöjda med. Det viktiga i den kråksången är alltså inte huruvida elever och personal är nöjda, eller om undervisningsresultaten är bra, eller om någon hittat ett sätt att bedriva undervisning med samma kvalitet men på mindre pengar än den kommunala skolan. Det viktiga är att någon har gjort vinst (som sagt).

I dag hamrar Ohly in det budskapet på SvD Brännpunkt och är uppenbarligen nöjd med sitt påfund ”välfärdens fiender”.
Låt vara att siffrorna han svänger sig med tycks vara omdiskuterade, men låt oss för diskussionens skull utgå från att de är korrekta – det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Ohly är helt fixerad vid att någon har gjort vinst. Det finns dock inte speciellt mycket som tyder på att vinsterna, i största allmänhet, skett på bekostnad av kvalitet. Om så vore borde det märkas i nyttjarnas val.
Men det är klart, att låta folks egna preferenser spela någon roll är inte en tankefigur man i V är så van vid; det kan förklara att det inte tycks finnas med i ekvationen.
Vad jag tänker är i stället att om det går att bedriva en verksamhet som motsvarar den kommunala med en betydande (om den nu är betydande) vinst så betyder det att den kommunala verksamheten i alla år varit ineffektiv. Det i sin tur betyder att alla låginkomsttagare under alla dessa år avstått mer av sin lön än vad som egentligen varit nödvändigt.
Det borde bekymra Ohly och de rödgröna. Inte att någon kan erbjuda likvärdig kvalitet till lägre kostnad.

Som någon kanske anat är jag något av en politiknörd. Låt vara att jag mår illa av anspänning bara jag tänker på valvakan (jag överväger på allvar att gå till sängs, gömma mig under täcket och bara kolla tidningarna nästa morgon), men jag gillar att kolla på valaffischer. Tyvärr har ett väldigt tråkigt mönster uppenbarat sig.

Många affischer är vandaliserade på ett eller annat sätt. Man har rivit ned dem, klistrat över andra saker på dem eller målat Hitler-mustasch på människorna på affischerna. Jag kan givetvis inte göra anspråk på att ha sett hur det ser ut över landet, men i de delar av Stockholm jag har rört mig är det en sak som är slående.
Det är bara Alliansens affischer som är vandaliserade.
Verkligen bara.
Jag har hållit ögonen öppna, låt vara i mitt begränsade reservat, men inte en enda affisch från de rödgröna är vandaliserad. Däremot många, många från Alliansen.

Jag tänker göra ett djärvt antagande och peka ut vad som ibland kallas ”politiskt engagerade ungdomar” som ansvariga för det här. Det är självklart inte Sahlin eller Ohly som beordrat ut sina stödtrupper på vandaliseringsstråt, men det skulle inte vara första gången som man på den unga vänsterkanten tillgriper våld och vandalisering i sin politiska gärning – man kan till exempel dra sig till minnes förra valrörelsens vandalisering av Centerns lokaler, och återkommande fysiska angrepp på SD-valmöten.

Det skulle nu förvåna mig om det inte i hela landet vandaliserades några vänsteraffischer. Det finns korkat folk i alla läger.
Men jag menar att det finns en logik bakom vandaliseringen av just högerprylar. Det är inte bara en slump.
Väsentligen alla ungdomsförbund kommer tid efter annan med utspel och kampanjer som man inte gärna kan kalla balanserade. Det är på sätt och vis ungdomsförbundens uppgift. Jag har också fått för mig att det i samma värld är legio att betrakta sina meningsmotståndare som, tja, inte de skarpaste knivarna i lådan helt enkelt.
Det finns dock ett läger i vilket man inte bara betraktar motståndarna som missledda och småkorkade, utan även medvetet och aktivt onda.
(Läs Johan Ingerös hågkomst från skoldebatter för en symptombeskrivning)
Hela ideologin på vänsterkanten bygger på föreställningen att det finns några Andra (ibland oklart precis vilka, förutom att det alltid är McDonalds) som förtrycker och ställer till med armod och elände. En liten andel – men tillräckligt många för att det ska vara ett problem – av denna riktning anser att detta för en normalt orienterad människa något oklara förtryck är en våldsutövning som motiverar ett våldsamt svar. Och vad är väl lite vandalisering av ondingarnas material jämfört med den outsägliga ondska som emanerar från envar som driver ett företag?

Okej, jag raljerar här. Men det är ett verkligt problem. Det är ingen slump att det är högern som får sina grejer vandaliserade. De som håller på med sådan verksamhet har missat några av demokratins elementa, exempelvis att även åsikter man personligen ogillar har rätt att framföras. Och det är en direkt följd av ideologin på vänsterkanten som gör att man sätter sig över sådant.

Skämmes.

Uppdatering 16/9
Denna text har nu fått en uppdatering/fortsättning:
Små valskandaler

Ja. Slutligen har så båda blocken presenterat sina valmanifest. Inget av dem innehöll några stora överraskningar, det mesta var känt sedan tidigare. Alliansens manifest (pdf) har inte lämnat några djupa spår i mitt medvetande, antagligen för att det i mångt och mycket är en fortsättning av den politik som redan förs. Det är synd att man inte tänker förändra arbetsrätten något nämnvärt, men bra att sänkt moms i tjänstesektorn i alla fall finns på kartan. Ungefär så.

Inte heller det betydligt kortare rödgröna manifestet (pdf) innehöll alltså några riktiga kioskvältare, men några saker vill jag i alla fall kommentera.

• När jag tidigare tillfrågades om det inte fanns något jag föredrog hos de rödgröna drog jag upp viljan att individualisera föräldraförsäkringen, vilket jag tidigare argumenterat för. Trots att samtliga rödgröna partier vill gå i den riktningen så misslyckades de alltså med att få med det i sin plattform. Kanske klokt, rent opinionsmässigt. Från min horisont ser de bara ännu mer vilsna ut.
• Speciellt S har försatt sig själva i en knipa. Hela mandatperioden har de målat ut alla regeringens förehavanden som ondskan förkroppsligad. Nu, när det väl gäller, accepterar de ändå stora delar av politiken. Vad ska vi tro? Skojade de bara förut, när de kallade regeringen för satanisk? Eller vill de svenska folket ont, genom att fortsätta med att göra ont? Är det helt enkelt rätt när far super?
• Något som kommenterats överraskande lite är att de vill göra heltid till en rättighet.
  Tänka sig. De rödgröna har, i sin upphöjda vishet, beslutat att det på varje arbetsplats finns precis så mycket arbete att det alltid räcker till ett helt antal heltidstjänster. Därefter har de generöst gett någon annan skyldigheten att ge folk jobb på exakt heltid.
  Därmed kan vi konstatera att de rödgrönas påstådda omsorg om företag inte går så långt som att omfatta faktisk handling. Någon som är förvånad?
• Något som däremot har uppmärksammats är det återinförda kravet på att även mycket små företag måste ha jämställdhetsplaner. Som ska göras om varje år. Alla företag. Även enmansföretag, verkar det som. Så mycket för viljan att förenkla för företag. Förenklingar är nog bra, bara det inte betyder något i praktiken, som att man tar bort någon regel.
• Man lägger mycket krut på att detaljstyra lärartäthet. Det är inte i sig dåligt med högre lärartäthet. Däremot är sambandet mellan lärartäthet och skolresultat svagt, och det är ett mycket dyrt sätt att nå högre kvalitet, vilket är deras uttalade mål. Åter har man missat den här lilla detaljen med effekt per krona. Men varför bry sig? Skattepengar finns det alltid mer av.
• I en Aktuellt-debatt efter manifestens presentation sade Sahlin om rut-avdraget:

  Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra.

  Det är alltså ett mer värdigt liv att hitta en juste bidragsnisch än att ha ett städjobb. Eller, vid en närmare läsning: Att ha ett städjobb är inte att leva på ett värdigt sätt.
  Det förklarar väldigt mycket av vad som är fel i Socialdemokraterna.

• Slutligen har man strött en hel del hintar omkring sig att även om man inledningsvis låter det mesta av Alliansens arbetslinje vara kvar så ämnar man på sikt rulla tillbaks den. Därmed visar man att man inte förstått vad det betyder att det ska löna sig att arbeta. Om man accepterar att det ska löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta, så måste det med nödvändighet innebära att det lönar sig sämre att inte arbeta än att göra det. Det är denna andra del som bara inte går in, och det är därför man strävar mot en ordning där, för att tala med 100 anledningar, ”incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla”. Jag har tidigare klagat på att oppositionen inte fattar det här med incitament. Även detta tidigare omdöme tycks stå sig.

Så. Möjligen är jag förvånad över att man verkar mena allvar med heltidslagen, men på det hela taget inte mycket nytt i manifesten, definitivt inget sprängstoff. Min halvtidssammanfattning kan gott stå kvar som den är.

De rödgröna har just presenterat sitt valmanifest. Jag har knappt alls hunnit titta på det (jag sitter på kafferast på jobbet gubevars), men noterar att man som klimatåtgärd vill bygga höghastighetsjärnväg för gissningsvis en bit över 100 miljarder kronor.

Jag jobbar med järnväg. Jag tycker att det vore jätteroligt med en höghastighetsjärnväg genom (södra delen av) landet. Det är, rent känslomässigt, ett kalasprojekt.

Men som klimatprojekt är det kasst. Det har redan från flera håll belysts att klimatnyttan relativt kostnaden är försvinnande liten. I tidningen ”Future Transport – Nordic Rail News” 2/2010 uttrycks:

Det finns gott om alternativa åtgärder som kan minska koldioxidutsläppen till en mindre kostnad än [att] bygga höghastighetsbanor. Om till exempel ingen långtradare körde mer än 80 km/h skulle klimatvinsten vara större än hela höghastighetsprojektet – till negativ kostnad

Jag har tidigare klagat på att de rödgröna inte är några hejare på att prioritera och att använda pengar effektivt. För att använda Wetterstrands ord – nog är höghastighetsbanan, som insats räknad, ”kraftfull”. Klimatresultatet är det klenare med.

Många har känt sig kallade att skriva om Miljöpartiet och deras eventuella liberalism. Så även jag, efter att flera personer i närheten uttryckt sig som om det mest var ett olycksfall i arbetet att MP hamnat till vänster i politiken och att de med lite flyt snart ska inse att de är liberala. Jag delar inte den upfattningen. Jag menar att det finns en enkel förklaring till att MP hamnat med S och V: deras problemformuleringar och -lösningar är klart mer socialistiskt än liberalt orienterade. Den första instinkten tycks så gott som alltid vara att med lagstiftning tvinga människors in beteende i ett mönster som stämmer överens med MPs egna preferenser. Ibland råkar dessa preferenser överensstämma med vad många liberaler råkar föredra för egen del, men det är inte samma sak som att vara liberal.

Den som vill läsa kortare redogörelser än min, men med delvis samma innehåll, kan läsa Sofia Nerbrand eller Fredrik Westerlund.

Gissningsvis är Maria Wetterstrand en god del av förklaringen till att MP lyckas visa upp en liberal fasad i vissa lägen. Wetterstrand är mer liberal än resten av partiet och det andra språkröret Peter Eriksson – det säger hon till och med själv.
(Ett exempel är att när hon pressas går hon med på att om man får bukt med utsläppen så är bilar okej; på denna punkt skiljer hon sig från från tex trafikpolitiske talespersonen Karin Svensson-Smith som menar att bilar är onda oavsett vad.)
Det är därför viktigt att komma ihåg att
a) När Wetterstrand intervjuas är det ofta personen Wetterstrand som svarar, inte politikern Wetterstrand
b) Även om det vore politikern Wetterstrand som svarade så har hon alltså ofta inte partiet med sig
c) Kort efter valet måste Wetterstrand, enligt partiets stadgar, sluta som språkrör. Vad kommer sedan?

För att bilda sig en bättre bild av MPs eventuellt liberala böjelser verkar det bättre att titta på den politik som de vill föra, och i förekommande fall för. Enklast kan man utgå från MPs egen hemsida; det har jag gjort, uppblandat med aktuella utspel. Det här är inte platsen för långa resonemang om varje punkt, men en uppradning låter sig göras.
Det kan hända att en viss sammanblandning sker mellan frågor som har koppling till socialism/liberalism och frågor där jag av andra skäl ogillar MPs hållning. Det får läsaren glatt leva med!

• MP stödjer rätt till heltid, det vill säga att politiken ska bestämma att någon är skyldig att anställa folk på heltid.
• MP vill inte ha några betyg i skolan. Det kan förvisso ifrågasättas om det har något med liberalism/socialism att göra, men det är en väsentlig blockskiljande fråga.
• Det ska bli olagligt att uppföra nya köpcentra utanför stan, tydligen för att MP fått för sig att det hotar innerstans affärer (vilket inte tycks stämma, rent empiriskt). Samtidigt ska det vara så svårt som möjligt att framföra en bil inne i stan. Hur det är tänkt att vardagen ska se ut för den som inte bor i innerstan lämnas utan svar.
• Kärnkraften ska avvecklas helt på 10-12 år. Samtidigt ska outbyggda älvar grundlagsskyddas(!), och behovet av el öka då tågkapaciteten fördubblas. Ingen seriös bedömare tror att sol och vind kan täcka upp däremellan. Vad vi ser är sinsemellan oförenlig statlig styrning.
• MP introducerade framgångsrikt konceptet grön skatteväxling; att höja skatter på miljöfarlig verksamhet och sänka den på arbete. I praktiken har man dock nu gått över till enbart skattehöjningar. Detta även då effekten av höjda skatter (som bensinskatten) har synnerligen liten miljöeffekt.
• Om det funnits någon entusiasm för att driva offentlig verksamhet i privat regi så har den försvunnit. SJ ska ha monopol. Inga akutsjukhus ska drivas privat, vilket man får förmoda gäller det i dag privata och framgångsrika S:t Görans i Stockholm.
• Partiet förespråkar tydligen såväl en statlig tidning som kommunala biografer som ska visa filmer som behagar någon sorts smakråd. MP är distinkt negativa till reklam och vill gärna lägga restriktioner på vad man ska få göra reklam för. Tilltron till politikernas upphöjda vishet är anslående. De skriver:

  Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och konstlade behov. Dessutom gynnar reklam stora och kapitalstarka företag på mindre företagsbekostnad. Vi vill därför begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas.

• I teorin är MP för bostadsbyggande. I praktiken har de i Stockholm röstat emot fler byggen än kanske något annat parti.
• De är galet emot bilen som princip. Det har inte nödvändigtvis något med miljömedvetenhet att göra, det handlar mer om att resande till sin natur ska vara kollektivt.
• När Saab krisade började man plötsligt prata om att äga bilföretag. Då är det inte den liberala reflexen som ligger närmast.
• MP är, möjligen näst V, riksdagens mest globaliseringsfientliga parti. Man motarbetar tämligen konsekvent frihandel och kräver ”rättvis handel”, en eufemism för protektionistiska handelshinder. De skriver:

  Globaliseringen är både positiv och negativ. Positiv eftersom den innebär ökade kontakter över gränserna mellan människor, negativ eftersom utvecklingen hittills främst har gynnat den industrialiserade världen.

  Det kunde vara hämtat ur Attacs program, och kommer inte från någon som faktiskt bekymrat sig med att ta reda på de fakta som faktiskt finns.

• Teknikfientligheten är slående. Det gäller inte bara motståndet mot kärnkraft och vägran att tro att bilen kan bli något annat än den var 1970. Man är också tväremot genmodifierade grödor. Saxat:

  Att genmanipulera mat är inte en naturlig process, det är just modifiering av växternas och djurens gener. Syftet är att man ska ”förbättra” växterna och djuren så att de växer sig större, kan stå emot insektsangrepp och möjliggör transporter. (…) Helst skulle vi vilja ha bort de genmanipulerade livsmedlen.

  Så skriver ingen som vet hur genmodifiering och traditionell växtförädling går till. Så skriver ingen som bryr sig om den miljard människor som den gröna revolutionen beräknas ha räddat från svält. Så skriver bara någon som är mer intresserad av naturromantik än faktisk livsmiljö.

• MP är religiöst övertygade om den ekologiska odlingens förträfflighet. Det kan vara värt att hålla i minnet (förutom att ett övergivande av det konventionella jordbruket skulle leda till svält) att ekologisk odling inte i sig är någon garant för miljövänlighet; det är ett förbud för att använda modern teknik och inte mycket annat.
• Synen på ekonomi kan få redovisas av MPs egna ord:

  Vi vill ha en demokratisk ekonomi som utgår från miljömässiga och mänskliga behov och är byggd på solidariska ideal. (…)
  Kredit, investerings- och valutamarknaderna har avreglerats och mängden kapital som flyttas runt i världen har växt lavinartat. Spekulationen har bidragit till omfattande kriser och minskat demokratiskt valda regeringars handlingsutrymme. (…)
  De stora pensionsfonderna i västvärlden bidrar också till spekulationen. Vi arbetar för en skatt på valutatransaktioner och en samhällelig kontroll över pensionsmedel för att trygga goda investeringar som kan ge jobb och bidra till en hållbar utveckling. (…)
  Vi vill genom internationella överenskommelser avskaffa skatteparadisen. Det är bland annat detta vi menar när vi talar om globala spelregler för kapitalet

  Som hämtat ur Attacs program, igen. Globaliseringsfientlighet och socialism i salig förening. Av tro på marknadslösningar och tro på människors egen kraft att göra gott märks blott intet. Politikerna är de enda som kan rädda oss.

• Även synen på internationell samverkan kan MP själva få redogöra för:

  Tyvärr har EU-medlemskapet lett till att Sveriges röst i världen hörs allt svagare – något som går stick i stäv med Sveriges långa tradition av att tala klart och tydligt på den internationella arenan och i synnerhet ställa upp på de fattiga ländernas sida.

  Menar man den tiden då Sverige hoppade runt och kramade diktaturer? Andra skulle kanske säga att såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt genom EU gett Sverige sin starkaste röst i världen sedan 1709 ungefär – om man med styrka menar något som någon bryr sig om.
  MP får ordet igen:

  Om EU ska bli en möjlighet och inte ett hinder i utvecklingen för en bättre värld, behöver det ske en omprioritering från tillväxt och frihandel till ansvar för miljö och sociala villkor.

  Mer handelshinder för fattiga länder som inte har råd med vår egen standard alltså. Vi fattar.

• MP ägnar sig också åt en massa påhitt som att man på äldreboenden ska tvingas äta vegetariskt på tisdagar och att man inte ska få ha större lönespridning än en faktor fyra i kommunen. Socialistiskt detaljstyre kallar jag det, någon annan kanske tycker att det är liberalt.

Visst finns det enskildheter hos MP där de utmärker sig som mer liberala än S och V – låt vara ofta som medel för att föra fram pseudovetenskap inom utbildning och sjukvård. Min bild är ändå klar. MP är inte ett liberalt parti. Inte ”egentligen” eller ”i grunden” eller i någon annan rimlig mening. Deras grundhållning är mycket mer socialistisk än liberal. Staten är den enda som kan rädda oss från ondo, och staten ska därför detaljstyra vår tillvaro.

För vissa kan det vara goda nyheter. Är man socialistiskt övertygad och oroar sig för att MP är för liberalt är det här en veritabel reklamskrift för dem. Bara att springa iväg och rösta. Har man en liberal grundhållning bör man dock hålla sig ifrån Miljöpartiet. De är varken liberala eller ens, brukar jag hävda, speciellt miljövänliga.