Förvånansvärt vettig

…och denna gång är det Benjamin Katzeff Silberstein, på SvDs ledarsida i artikeln ”Dawkins anhängare behöver ödmjukhet”. Jag tycker att Silberstein har skrivit mycket läsvärt på sistone, men här brast det – åtminstone mot slutet.
Jag har faktiskt aldrig läst Dawkins, men det är inte Dawkins som är poängen.
Dels tycker Silberstein att

Mitt i allt detta är det svårt att komma ifrån att den rörelse som Dawkins ingår i präglas av en brist på ödmjukhet. (…) vissa av de missionerande ateister som finns i hans släptåg är heligt övertygade om sin egen överlägsenhet.

Det är helt visst så att det bland argumenterande ateister finns folk som beter sig otrevligt, men det är inte brist på ödmjukhet som är problemet. Ödmjuk inför vad? Inför möjligheten att Augsburgska bekännelsen när allt kommer kring visar sig vara till punkt och pricka sann? Eller kanske att zoroastrismen spikade det?
Ja, jag raljerar. Men inte så mycket. För vad menar man här? Att behandla religiösa personer respektfullt och, ja, ödmjukt, det är möjligt och rimligt. Men att vara ödmjuk inför religion som idé, var inte det något vi upptäckte att vi kunde sluta med cirka Upplysningen? För allvarligt talat. Med hjälp av vetenskap, källkritik och kristligt kritiskt tänkande har religionen, åtminstone i vårt hörn av världen, trängts tillbaka – inte medelst förtryck, utan medelst goda argument.
Det finns intellektuellt mycket goda skäl att inta en ateistisk hållning, det vill säga tills vidare anta att gudomar är hittepå. På samma sätt saknas helt goda intellektuella skäl att hålla religiösa föreställningar för sanna. Det betyder inte att människor inte kan hitta andra skäl att välja en religion att tro på, skäl som i en given situation kan tänkas vara både förståeliga och goda. Men det är inte samma sak som att det finns intellektuellt goda skäl att hålla en religiös världsåskådning för sann.
Vetenskapliga hypoteser om världens beskaffenhet prövas hårt mot varandra. Att man, när det gäller hypotesens sanningshalt, från en vetenskapligt grundad vy ska vara lite extra ödmjuk mot just en religiös ansats tycks mig bakvänt. Det finns ingen anledning att dela ut bonuspoäng till ovanligt orimliga hypoteser.

Silberstein fortsätter sedan med

Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till (…)

Jag blir så trött. Påståendet eller insinuationen att ateismen också är en religion är bara så… slapp.
Som enkel grundprincip kan man säga att en vetenskapligt grundad ateism utgår från att det finns en yttre verklighet som vi kan få kunskap om med våra sinnen. (Den säger inte att allt våra sinnen säger oss är korrekt eller att vi kan uppfatta allt med våra sinnen, men det behöver man inte grotta ned sig i på den här nivån.) En, för att ta något geografiskt-kulturellt närbeläget, kristet grundad tro utgår från Bibeln. Det är en grundläggande skillnad. Bara en av dem vilar på en arbiträr auktoritet. Bara en av dem försöker, ställd inför saker vi inte förstår eller tidigare inte förstod, komma med förklaringar som inte på något oberoende sätt kan skiljas från fantasier. Det är inte två sidor av samma mynt, och att två människor är lika övertygade om att de har rätt innebär inte att de har lika rätt – eller fel.
Att tycka att ateism är en sorts religion är inte en klarsynt betraktelse. Det är inte en klok insikt. Det är bara slapphet.

Etiketter: ateism, religion

This entry was posted on fredag 7 september, 2012 at 19:20 and is filed under Övrigt samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.