Nu är det alldeles strax presidentval i USA och jag har inte skrivit ett knyst om det, till skillnad från förra gången då jag knåpade ihop ett två tre inlägg. Tja, jag har helt enkelt inte följt presidentvalet tillnärmelsevis lika noga den här gången.
Runt nyår kom jag med en bunt profetior av varierande kvalitet, varav en var
Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.
Just i skrivande stund ser det ut att kunna bli träff i tavlan. Det är inte självklart en välsignelse. Tvärtemot vad man lätt kan tro är det inte a priori givet att en demokratisk kandidat står för en bättre politik än en republikansk. I förra valet tyckte jag länge att det fanns inte bara goda, utan mycket goda politiska skäl att hålla på McCain snarare än Obama. Tyvärr gick senatorn McCain bort sig någonstans i kulisserna, och presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, betydligt närmare gängse nidbild av republikaner. I slutändan var jag glad att jag slapp rösta.
Historien är inte helt olik vad vi nu ser. (Eller i alla fall vad jag ser; mitt följande av kampanjen har som sagt inte varit så värst noggrant, så jag har säkerligen missat många klargörande detaljer.) Guvernör Romney och tidige presidentkandidat Romney hade en del potentiella plus. Det är fullt möjligt att han hade en någorlunda fungerande plan för att få balans i USAs federala ekonomi, något ingen kan beskylla Obama för. Ja det var väl egentligen huvudpoängen med Romney. I övriga frågor, som miljö och utrikespolitik, var han inte uppenbart galen. Problemet var att det var svårt att veta vilka ståndpunkter han skulle komma att hålla fast vid, och det är väl där vi är nu. Precis som jag lågoddsgissade i början av året har han fått inta en rad ståndpunkter som tillfredsställer den, ja, uppenbart galna falangen hos republikanerna men ställer till det i resten av verkligheten. Till exempel har han sedan han blev dogmatisk motståndare till skattehöjningar inte längre någon trovärdig plan för ekonomin. Hans vicepresidentkandidat hade möjligen det, men den har det inte talats mycket om sedan han blev just vicepresidentkandidat.
Jag har i dag svårt att se speciellt mycket hos Romney som skulle göra det självklart för mig att rösta på honom.
Obama då? Typiskt ett fall av halvtomt eller halvfullt glas. Han har sannerligen inte åstadkommit några av de under han utlovade. Han har å andra sidan inte ställt till med några gigantiska katastrofer. Han har tagit vissa protektionistiska steg, men han har inte iscensatt det protektionistiska handelskrig han utlovade i förra kampanjen. Han drar tillbaka soldater från Afghanistan lite snabbare än vad som är riktigt nyttigt för den stapplande staten, men han har åtminstone inte tagit hem alla på dag ett. Han har inte stängt Guantanamo, men det är nog inte så lätt. Han har inte fått någon vidare snurr på ekonomin, men mer pålästa ekonomer än jag ger honom cred för agerandet under finanskrisen (även om jag personligen är skeptisk till en god del av ingreppen han gjorde). Och så vidare. Man kanske kan säga ”typ okej” om hans fyra år. Och framåt då? Ja, han är inte speciellt tydlig. Jag tror inte att han presterat något riktigt bra svar på varför han ska få fyra år till. Vad ska han åstadkomma, och hur? Oklart.
Det skulle vara trist att heja på Obama, inte för att han är en given hit i sig, utan för att den andre snubben verkar sämre. Men det kan vara så att det är där jag är.
Ifall någon undrar.
Etiketter: Obama, presidentval, Romney
Förvånansvärt vettig 