Reclaim Husby

Eftersom jag bott i Husby några år i någorlunda modern tid har jag förstås extra djupa insikter i Husbysjälen, och alla måste lyssna på mig även om ämnet redan kommenterats sönder.
Eller kanske inte. Men i alla fall; jag bodde med min dåvarande sambo i Husby 2001-2005, och jag skulle vilja passa på att ge en kompletterande bild med hur jag uppfattade Husby.

Jag har de senaste dagarna läst skildringar där Husby framställs som helvetet light. Jag känner inte igen eländesbeskrivningarna. Husby var inte en vindpinad dödsskuggans dal kantad av lika delar apati och förödelse. Tvärtom vill jag frammana de där skisserna jag tänker mig att alla sett då man skulle till att bygga förorter på nittonhundratalet. En massa folk som fridsamt promenerar runt, flitigt interagerande. En levande förort. Sedan smällde man upp Vällingby et al och ingen gick runt och fraterniserade. Kallt och blåsigt blev det.
Okej. Jag känner inte Vällingby. Men överlag verkar många vara överens om att sådana där förortsskisser bara är nys.
Men –
Husby var som på skisserna.
Vuxna som gick runt och kommunicerade. Barn i olika åldrar som sprang runt och lekte med varandra. Folkliv. Myller. En levande förort!
Visst. Arkitekturen på de flesta husen är inte hisnande inspirerande, om man inte går igång på loftgångar. Men det fanns affärer och service, och Husby centrum i sig var om inte flashigt så inte heller deprimerande eller sämre försett än jämförbara lokala centra. På kort gångavstånd hade vi Kista galleria, stor, välsorterad och med då närmast unikt långa öppettider.
Det var nästan alltid folk i rörelse. Sambon rapporterade att det inte var läskigt att åka tunnelbana på kvällen, just eftersom man aldrig var ensam med någon potentiell missdådare.
Så, nu när jag förhoppningsvis bankat in att bilden av Husby som en sällsynt nedsliten öken inte har mycket att göra med det Husby jag bodde i en god del av 00-talet kan jag tillstå att mitt Husby sannolikt inte var det enda Husby. Anledningen till att det var så mycket vuxna i rörelse även dagtid var rimligen att de var arbetslösa. Vi bodde också i ett modernare hus än Husby-snittet. Kommer ni ihåg Fredrik Lindströms program ”Värsta språket”? Han hade ett avsnitt om rinkebysvenskan, vari han med ett par lokala tjejer gick förbi vårt hus. De pekade och sade ”Det där, det är Husbys Beverly Hills”. Det var inget speciellt med det huset, men det var byggt 1990 i stället för 1975 och det hade inte loftgångar. Kanske ingen jättegrej, men om man inte trivs i sin bostad inverkar det givetvis på den allmänna trivselnivån. Å andra sidan, är det vad vi talar om? Mitt hus har loftgångar, grrr?
Jag påstår inte att det inte finns socialt och materiellt förfall i Husby, men det är fel att tro att Husby bara handlar om förfall.

…och nu slår det mig att om man läser det här inlägget någon gång i den ljusnande framtid kanske man inte alls inser att vad som föranleder det här inlägget är den vandalisering och våldsanvändning – inte av någon folkmajoritet, utan av ett uppräkneligt antal ungdomar – som började i Husby och sedan spred sig till andra stockholmsförorter.

Och vad ska man då göra åt upploppen? Eftersom alla och deras mostrar redan tyckt till om det vill jag också leka den leken. Jag tror att det är viktigt att se det som två separata problem, ett långsiktigt och ett kortsiktigt, och inte blanda samman dem men inte heller glömma bort den aspekt man för tillfället inte tar itu med.
Långsiktigt – ja, vi vet att invandrare och ungdomar i snitt har det svårt på den svenska arbetsmarknaden. Det slår hårt mot en ort med Husbys demografi. Det förklarar knappast ensamt vad som händer, men det är antagligen en del av bakgrunden. Och även om så inte vore är det givetvis ett problem angeläget att komma till rätta med.

På kort sikt är det andra saker som gäller.
Närmare bestämt att ta och hålla terräng.
Jag menar att det är mycket viktigt att man gör vad som måste göras för att undertrycka kravallerna, och det utan dröjsmål. Om det betyder att man måste ställa fem poliser i varenda gathörn i Husby, jamen då är det så. Det viktiga i detta är inte bara att skydda husbybornas egendom och i förlängningen dem själva. Man måste visa gängen att det inte är de som bestämmer. Väl så viktigt, man måste visa lokalbefolkningen att det inte är gängen som bestämmer. Polisen och samhället måste vara vad jag i ett annat sammanhang sett kallas ”preferred supplier of security”, alltså den entitet som varaktigt står för tryggheten. Steg ett måste vara att tydligt visa att detta är samhällets territorium, inte gängens territorium. Det är mindre lyckat om de senare med trovärdighet kan göra gällande att Husby lever på deras villkor. Så behöver man kravallutrustade poliser är det så det får bli. Dialog är bra, men möts man av stenkastning måste en sådan aggression kunna besvaras – och undertryckas.

Det är också viktigt eftersom en vanlig reaktion på förstörelsen är att fråga gängen ”varför gör ni så här”. Det är ingen konstig fråga, men då har man också gett gängen privilegiet att sätta samtalsagendan. Att visa att bästa sättet att nå ut med ett budskap är att anlägga bränder kan omöjligen vara ett gott incitament.

Men som sagt, att bara ta i med så hårda handskar som behövs nu bör inte, får inte, betyda att man sedan låter bli att ta sig en funderare på den mer långsiktiga problembilden; en bild som jag nästan helt låter bli att diskutera i det här inlägget. Tanken var mest att berätta om det Husby jag levde i, och som var ett annat Husby än det jag läst om de senaste dagarna.

Annonser

Etiketter:

2 svar to “Reclaim Husby”

  1. Thomas [bnw] Says:

    Det är inte ofta jag inte har nåt att invända mot det du skrivet, men det här var riktigt bra. Den där ”två olika problem”-tanken hörs inte så ofta som den borde.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s