Strömavbrott

En god anledning till att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag är att jag är på en generöst tilltagen dyksemester på Filippinerna. Härifrån har jag spammat Facebook med en uppsjö bilder och beskrivningar av dykandets välsignelser.
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det här skulle egentligen varit en status, men det blir så långt så jag skriver det här i stället och länkar från fejan.
Vi skulle som eftermiddagsdyk åka till ett ställe som visat sig från sin bästa sida dagen före; en undervattensklippa med en massa roliga djur. Väl där var det svårartat strömt. Det ligger normalt en boj där som man kan förtöja sig i, men strömmen hade dragit den under ytan. Besättningen kämpade ett bra tag med att kasta ankar någonstans i närheten, och ansåg sig efter flera försök ha lyckats. De bedömde att det skulle vara strömt de första fem metrarna men lugna sig längre ned.

Det hade tagit ett tag att försöka kasta ankar, och vi hade tagit på oss våtdräkter och viktbälten och lite smått och gott och har man väl gjort det är man rätt obenägen att plocka av sig igen om man tror att det ändå snart är dags, för det är lite jobb att komma ur och i dräkten. Det var också en riktigt varm dag, och det här var timmen för mad dogs and englishmen att vara ute i solen. Vi satt under tak, men började ändå närma oss kokpunkten.
Nå, vi kunde alltså slutligen plocka på oss det sista av utrustningen. Vattnet var inte lugnt och med allt besvär med ankare och boj och tal om ström tyckte jag det luktade stökigt dyk och beslöt att lämna min omsorgsfullt riggade kamera på båten. Just när vi var på väg att hoppa i hördes en rejäl smäll och det tog någon halvsekund innan jag insåg att det var från min egen utrustning. Någonting hade gått rejält åt skogen i anslutningen till flaskan och min omsorgsfullt tillblandade Nitrox (32% syre) stormade nu ut uppmuntrat av 200 bars övertryck. Jag vände flaskan mot närmaste dykkamrat, som redan var på väg för att hjälpa mig stänga flaskan. Den vändningen var väl rätt tänkt men fel beslut; då vände jag också luftströmmen mot honom, och han höll mer eller mindre på att blåsa bort. Åtminstone frisyren och ena örat. Kaptenen nådde fram och kunde få slut på stormen. Då hade 40 bar blåst ut på tio sekunder. Flaskan var rätt så kall på utsidan.

(Jag tror att allmänna gaslagen gäller någotsånär för dessa tryck, och det här måste vara ett skolexempel på adiabatisk expansion. Trycket minskar snabbt med 20%, då går temperaturen ned motsvarande. Säg, tja, 310 K kanske, ned till runt 250 K, dvs runt minus 25 grader Celsius i flaskan. Inte undra på att utsidan blev kall.)

Det var en o-ring som gett upp, och på något sätt sattes därmed tonen för resten av verksamheten. Det var så varmt att jag iddes inte byta flaska, men om vi höll oss uppe på platån vid 14 meter borde det inte vara något problem att börja med 160 bar. Vi hoppade i och gick ned längs ankarlinan. Sikten var med tropiska mått usel, max fem meter, och strömmen det dominerande inslaget i tillvaron. Jag gick armgång längs linan, men någon platå syntes inte till – vi mer eller mindre störtdök ned till sandbottnen på 27 meter. Väl där tänkte vi unisont att strömmen brukar vara mindre kraftig precis vid bottnen, och simmade bara någon decimeter över den.
Fan heller. Samma ström där.
Vi simmade tappert mot strömmen i tron att det var ditåt platån fanns. Det gick, men mycket långsamt. Stötte på en liten blomkrukestor oas med lite korall. Guiden visade på tre stora lionfish som i ett annat läge skulle utlöst omfattande kameraaktivitet, men nu var vi bara upptagna med att vara andfådda.
Det är rätt poppis att ha med sig en metallpinne som man dels kan peka med, men också köra ned i en sandbotten och hålla i för att förankra sig. De andra högg ned sina pinnar i bottnen som skulle de mörda den och höll sig fast. Jag hade också köpt en pinne, som jag nu påminde mig låg kvar uppe på båten, där den var av begränsad nytta. Försmädligt.
Men vi höll fortfarande ihop åtminstone delar av gruppen, och varje dykpar höll sig oklanderligt nära varandra! Kanske sådant som händer när det inte är 30 m sikt och stilla vatten.
Det gavs i alla fall klokt nog upp att simma mot strömmen, och vi lät oss driva med den den. En av guiderna pekade tappert ut en stackars nakensnäcka som tumlade fram över bottnen i strömmen, och därmed har jag summerat alla väsentliga djur jag såg under hela dyket. Ingen undervattensklippa, bara ström, sandbotten och usel sikt. Ledarguiden började gå uppåt och plockade fram sin signalboj som man skickar till ytan för att bli hämtad. Vi hade då dykt i ungefär tio minuter, mot mer normala 40-50 minuter då dyken brukar avslutas. En annan av dykarna rapporterade att hon precis före detta sett guiden slita sitt blygsamma hår och hört honom skrika ut sin frustration i regulatorn.

Är det så dålig sikt som det var har man bara djupmätaren att gå på vid uppstigning. Under större delen av simmandet uppåt ser man inte ytan och inte bottnen. Vi lyckades ändå hålla ihop gruppen och i god ordning göra ett säkerhetsstopp på fem meter innan vi kunde gå ombord på båten igen. Arton minuter var jag under ytan, troligen mitt kortaste dyk någonsin. Och då såg vi ändå relativt rikligt med djur; ett annat par hade simmat intensivt motströms i tio minuter på jakt efter klippan, kommit kanske 25 meter, inte sett något annat än öde botten, fått ont om luft, gett upp och gått till ytan.

Som dyk var det förstås misslyckat, och de stackars guiderna satt med svansen mellan benen hela vägen tillbaka. Men vi hade aldrig skrattat så mycket efter ett dyk, eller pratat så mycket om det. Så även om dyket i någon objektiv mening var ett riktigt bottennapp gör det sig som minne och möjligen story riktigt bra.

Så kan det också gå.

Annonser

Ett svar to “Strömavbrott”

  1. Magnus Says:

    Mitt kortaste dyk var ett under kursen för AOW, på väg ner för djupdyket small Anders trumhinna och vi var tvungna att avbryta. 5-10 minuter tror jag det var. Det var det sista dyket vi hade kvar på kursen och vi var sista gruppen att gå ned, så alla fick sitt AOW cert utom vi sista stackare, vi fick boka in ny dyktid några veckor senare. Vi skrattade inte…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s