Förvånansvärt vettig

Till att börja med skojade Anna Kinberg Batra bara när hon sade att hon ville lägga fram gemensam alliansbudget så snart som möjligt. Inte för att man inte kan vilja en sådan sak, utan för att om man menar allvar med det kungör man det inte för sina kollegor i Alliansen medelst sms kvällen före nyhetssläpp. Det torde vara uppenbart för alla. Den rimliga tolkningen är att hon försökte hantera ett internt problem i Moderaterna, inte rädda landet från ruin.

Med det sagt kan man absolut tänka sig att försöka rädda landet från ruin på det sättet, varpå man obönhörligen och åter hamnar i SD-problemet.
Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag skrev om senast här verkar det som (jag har nog skrivit på Facebook senare än så) i ett inlägg jag fortfarande tycker har relevans, var ett sätt att hantera SD. DÖ var inte emotionellt tillfredsställande men löste i någon mening problemet. Såhär i efterhand framstår det som att den nog ändå var körd från början, just för att den inte var emotionellt tillfredsställande.[1]
Så DÖ finns inte längre, förmodligen till regeringens förtjusning. SD finns däremot, och mitt djupa ogillande ändrar inte på det. Så vad göra?

Jag har sett vanligtvis vettiga röster hävda att eftersom större delen av riksdagen nu – inklusive regeringen och, ja, Miljöpartiet – anammat så stora delar av SD:s invandringspolitik så faller det argumentet mot att samarbeta med dem. Jag håller inte med om det. Invandringen är fortsatt SD:s dominerande intresse, och den plötsliga kantringen i deras favör kommer inte göra att de blir nöjda. Tvärtom kommer de nu driva ännu mer extrema krav.
Det kan man tycka är ett större eller ett mindre problem. Jag tycker det förra, men det är uppenbart att många lutar åt det senare.

Betyder det att man inte kan ha att göra med SD över huvud taget? Nej, det tycker jag inte. Det bör vara möjligt att göra upp med SD i enskilda frågor. Exakt vilka frågor detta skulle vara har jag ingen lista på. Det är möjligt att en sådan lista skulle bli kort. Det är också möjligt att den skulle bli lång. Men den skulle aldrig bli heltäckande.
Det är nämligen, eller bör vara, helt uteslutet att bilda regering med SD, och detta även om man är beredd att helt bortse från deras syn på invandring och integration. SD är åtminstone delvis, men uppenbart, under Kremls inflytande. De får inte ges inflytande över säkerhetspolitiken. Det är oerhört viktigt, och det lär vara omöjligt att undvika om man tar in dem i regering. De är också, tycks det, fullständigt opålitliga i rättspolitik och behöver hållas därifrån. Sedan finns det många frågor där de har knasiga och/eller fel åsikter, men säkerhets- och rättspolitiken ensamma bör vara tillräckliga skäl att vägra bilda regering med dem.

Och det skönaste vore förstås att kunna säga att nej, vi ska inte ha med dem att göra över huvud taget. Men jag är tveksam till om det håller.
Ett skäl är att jag i många år argumenterat för att SD bör avkrävas ansvar för politiska beslut. Så länge de står vid sidan kan de alltid vara martyrer, aldrig behöva ta ansvar. Är de med och fattar beslut är de också ansvariga för dem, som andra partier, och kan drabbas av missnöje över dem. Jag kan inte veta säkert att det skulle fungera, men jag vet säkert att motsatsen inte fungerat.
Ett annat skäl är rent maktpolitiskt. Den som tror att S skulle vägra ta stöd av SD bedrar sig av allt att döma. Tre exempel: Nu i dagarna lägger regeringen fram lagförslag som de vet kräver SD-stöd för att gå igenom. Före valet vägrade Löfven konsekvent att säga att han skulle släppa fram det största blocket (sans SD) till regeringsbildning – något Reinfeldt upprepade gånger sade att han skulle göra. I förra mandatperioden samarbetade oppositionen med SD för att stycka Alliansens budget.
Socialdemokraterna är framför allt oerhört fokuserade på att ta och behålla makt, vilket inte är fel i sig om man nu är ett politiskt parti. Det finns, påstår jag, absolut ingenting som tyder på att S skulle väja för att nyttja SD i sin strävan, och mycket som tyder på motsatsen. Det måste Alliansen förhålla sig till, vare sig man vill eller inte.
Skulle Alliansen på något sätt underhandla med SD skulle S (och MP) givetvis ta till de högsta moraliskt indignerade brösttoner de kan hitta. Det måste man räkna med. Men tro inte för ett ögonblick att nuvarande regering skulle hålla sig för god för att göra samma sak.

Det betyder alltså inte att man ska göra vad som helst för att få regeringsmakten. Vissa frågor bör vara uteslutna att släppa in SD på. Det kan i praktiken göra det svårt att komma någonstans. Men att vägra att ens prata med dem i några som helst frågor tror jag inte är en klok strategi, vare sig för Centern, Alliansen eller landet.

Jag är alltså centerpartist, men som alla utom de mest imbecilla förstår utan att jag behöver förklara det så låtsas jag inte representera partiet i det här inlägget. Partiets kommentar hittar du här:
Annie Lööf: ”C står fast vid sin linje”
Med lite god vilja tycker jag att den linjen är kompatibel med vad jag skriver här.

[1] Det kan tyckas nedsättande att avfärda DÖ-kritiken som emotionell, men eftersom jag trots upprepade efterlysningar inte sett någon som lyckats förklara hur man rent konkret skulle ersätta DÖ står jag tills vidare kvar vid det. Resonemanget utvecklas i inlägget jag länkar till i andra stycket.

This entry was posted on lördag 21 januari, 2017 at 13:12 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.