It’s My Party And I’ll Sing If I Want To

Så jag har nyligen i valrörelsen varit förbannad på S och (extra) förbannad på SD, och utgjutit mig om det. I båda fallen motiverat tycker jag, men som tumregel tycker jag det är bättre att prata för egen politik än att prata ned andras. Nu är det inte mycket kvar av valrörelsen, men jag ska ändå ta chansen och skriva några rader om Centern.

När jag står i valstuga får jag ofta frågan varför man ska rösta på Centerpartiet. Oftast vänder vi på frågan och undrar vad det är som är extra viktiga ämnen för frågeställaren; vad just jag intresserar mig för behöver ju inte kännas relevant för andra.
Så är svårare att göra i ett blogginlägg, så för den som till äventyrs är intresserad tänkte jag skriva några rader om vad som dragit och drar mig till Centern.

Ni kanske kommer ihåg när de flesta partier i riksdagen började prata om att det kunde behövas övergångsregler mot de nya östländerna i EU, och ”social turism” blev en term. Det var väl 2004 eller så. Jag var då passiv medlem i Folkpartiet, och när de började jamsa med i detta blev jag så förbannad att jag lämnade partiet. I samma veva deklarerade Centern att nej sådant ska vi inte hålla på med. Det märkte jag.

Det ensamt lockade inte över mig. Men något år senare noterade jag Fredrick Federley. Jag var, och är, av huvudsakligen liberal övertygelse och tänkte att om C släppte fram Federley så var de värda att hålla ögonen på.

Jag ska inte förlora mig i detaljer, men vartefter tiden gick så tyckte jag att C mer och mer bland riksdagspartierna framstod som det mest liberalt drivna alternativet, sett sammantaget till social och ekonomisk politik.
Givetvis betyder inte det att jag älskar exakt alla delar av partiets politik och alla beslut; det är nog mycket få självständigt tänkande människor som kan hitta ett sådant parti. Men sådant kan vi prata om nästa vecka.
Och givetvis menar jag inte att partiet i alla enskilda stycken är uppenbart liberalt. Här snackar vi liberalt i snitt, i svenskt riksdagsperspektiv.

Och vad betyder det då?
Det kan vara att värdera människors rörlighet. Att välkomna arbetskraftsinvandring. Att försöka snickra om det svenska mottagningssystemet för asylinvandrare, så att man ska kunna ta emot flyktingar hellre än att stänga gränsen.
Det kan – inte jättepopulärt alltid i dag – vara att inte vilja förbjuda tiggeri, för att det är orimligt att förbjuda människor att be om hjälp.
Det kan också vara att sträva efter att människor ska få behålla så mycket som möjligt av intjänade pengar (där nyckelordet är ”som möjligt”, vi snackar inte någon skatt-är-stöld-mentalitet).
Det kan vara att ta bort regler som hindrar nyanlända från att arbeta, och det kan vara att vilja underlätta för de små företag som skapar de flesta nya jobb i Sverige. Och det kan vara att flytta vardagsmakt från det offentliga till enskild person.

Det är också att värna statens kärnuppgifter, något jag tycker att partiet blivit avsevärt bättre på de senaste åren. Jag pratar alltså åter om den absoluta kärnan, rättsväsende och försvar. Sådant som staten ovillkorligen måste sköta. Som jag skrev nyligen:

Att upprätthålla våldsmonopolet – det vill säga rättsväsende och försvar – inom sina gränser är fundamentalt för en stat, för att alls vara en stat. Sedan vill jag att min stat ska göra flera saker, som att tillse att det finns skola och sjukvård. Men misslyckas man för mycket med våldsmonopolet spelar inget annat någon roll längre. Att bråka om skolvalsprinciper är meningslöst om man inte behärskar territoriet där skolan ligger. Svenska statens villkor för föräldraförsäkring är ointressanta om man plötsligt bor i ett område där svenska staten inte har inflytande.

Det är för övrigt där, i värnandet av kärnan, min vurm i detta riksdagsval för Johan Hedin kommer in, detaljerad här.

Många frågor i politiken är, när man kommer bortom slagorden, inte svarta eller vita. Allt är, vilket den initierade läsaren förstås vet, inte så enkelt som jag eventuellt får det att låta här. Men även i komplicerade frågor kan en vägledande princip vara en bra hjälp, och en sak jag gillar med Centerpartiet är att man i viktiga stycken hållit sig till sina grundläggande principer även när det varit motigt i opinionen – samtidigt som man kunnat kompromissa för att påverka praktiska resultat i rätt riktning.

Det är inte alls säkert att det jag beskrivit här är något som tilltalar just dig, men för mig har det varit viktigt i varför jag hållit mig till Centerpartiet.

…när jag ändå pratar parti vill jag framhålla en sak. En sak jag inte påstår gäller bara i C, men som ändå bör nämnas.
Politiker får inte sällan skäll för allmän lathet och inkompetens. Jo, ni vet att det är så. Nu har jag bara nämnt Johan Hedin, men det är för att det är valrörelse och jag måste fokusera. Men i mitt centermedlemskap har jag stött på många – och jag menar många – medlemmar i Stockholm som är kompetenta, kunniga och hårt arbetande. De allra flesta dessutom på sin fritid. Jag skulle inte ha några problem att peka på nävar med namn på kandidatlistorna som jag uppfattar som… helt enkelt bra namn. Nej jag håller inte alltid med dem i allt. Men det är inte dumskallar. Och det känns bra.

Jag ville bara nämna det.

Och ja. Inläggets titel är ännu ett skepp ur Culture-serien.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s