Jag tycker det är för sällan jag läser något om spelet The Chaos Engine, så här kommer några rader om det, av stor betydelse för den som uppskattar gamla dataspel, av något mindre betydelse för andra.
Spelet släpptes till Amiga 1993 och gjordes av The Bitmap Brothers, vilket var en spelmakare med högkvalitativt rykte. Det släpptes senare till en rad andra plattformar men jag skulle tro att den första versionen är den bästa. Det är ett shoot-em-up sett lite snett ovanifrån, inte ett nytt koncept. Men en rad saker gjorde det speciellt. Till att börja med settingen, ett steampunk-England överväldigat av monster. Jag blir glad av steampunk! Vidare, i en oordnad lista:
- Musiken. The Chaos Engine var tidigt ute med dynamisk musik, som ändrar sig beroende på vad som händer i spelet. På många nivåer läggs till exempel en extra slinga in när man är nära utgången. Det gör en hel del för spelkänslan.
- Ljudeffekterna. Det är svårt att peka på något enskilt, men ljudeffekter och samplingar var ovanligt välgjorda och passade perfekt in i stilen. Att höra ”node activated” när man, eh, aktiverar en nod är tillfredsställande.
- Grafiken var bra för sin tid och har klarat tidens tand bra. Det var då inte uppenbart vilka av 90-talets spel jag 25-30 år senare skulle tycka funkar grafiskt i dag också, men det här är ett av dem. På en Amiga 500 hade man i praktiken bara 32 färger samtidigt (speciallägen oräknade) vilket i detta fall ledde till att utvecklarna använde en dämpad färgpalett som passade spelet utmärkt. Senare släpptes versioner med 256 färger som var mer färgglada. Jag tycker spelet blev sämre av det. Jag lutar åt att det upplevs bäst lite grått och gärna lite dimmigt som det blir på en tjock-tv med scartkabel.
- Nivåerna är labyrintiska, med passager som öppnas och stängs. Det känns inte som att man bara tar sig från A till B. En del nivåer har flera utgångar, vilka leder till olika startpositioner på nästa nivå.
- Man spelar inte ensam. Antingen är man två spelare som hjälps åt, med två figurer med olika förmågor, eller så låter man datorn spela sin medhjälpare. Och medhjälparen är faktiskt kompetent, inte bara ett irritationsmoment. Ingen självklarhet. Att spela två tillsammans är extra kul.
- Tempot är högt men kan ändå styras någorlunda av spelaren. Ingen timer som tickar, ingen skärm som scrollar av sig själv.
- Det är en förvånande mängd olika fiender man stöter på. Jag kommer inte ihåg hur många disketter spelet var på, men det var inte många.
Rent tekniskt – detta stycke kan hoppas över av den som inte tycker sådant är kul – är det flera saker jag tycker är förbluffande. Hur fick de det här att rulla på en dator utan hårddisk och med 1 MB minne, inklusive grafikminne? Rätt stora levlar, många olika fiender, dynamisk musik och en hel del ljudeffekter. Dessutom på Amiga 500, som visserligen hade en del specialchip och var finurligt uppbyggd, men som ändå bara hade en Motorola 68000-CPU på 7,14 MHz. Jodå ibland segade det ned men för det mesta flöt det på bra. Spelet togs fram av ett team på ett tiotal personer. Jag vill kalla det en bedrift.
Jag rankar The Chaos Engine som ett av de två bästa 2D-action-ösen jag spelat från den perioden, med hetsigt steampunkig stämning. Min bedömning är att det håller än i dag. Man kan få tag på det i dag! Det finns att köpa på både Steam och GOG, tyvärr då den färgglada versionen. Det var ösigt 1993, det är ösigt 2023. Tyvärr(?) är det också svårt. Spela gärna ett tag men skäms inte för att sedan leta upp någon fuskkod.
På Youtube finns en longplay där en påfallande skicklig spelare drar igenom hela spelet på en dryg timme utan att dö en enda gång – och han gör det i den snygga, färgfattiga versionen! Jag länkar den här nedan. Om du inte är lika entusiastisk som jag orkar du inte titta igenom hela. Men har du läst hit rekommenderar jag att du kollar på värld 2-1 som illustrerar det mesta av vad jag skriver ovan. Länken är tidsstämplad där, eller rättare sagt då spelaren uppgraderar sina protagonister inför nivån, och nivån tar ungefär fem minuter. Vid cirka 25:25 börjar den extra musikslingan som signalerar att man är nära utgången; en musikslinga som skiljer sig mellan olika världar.
Vilken retronjutning va!
Det är möjligt att jag går för långt här, men jag kan tänka mig att om The Chaos Engine släpptes i dag som indiespel, kanske med några moderniseringar, skulle det kunna få hyggliga omdömen. Det vore starkt jobbat av ett spel som fyller 30 i år.
…och vilket är då det andra 2D-action-öset från perioden jag håller högt? Det är Super Probotector till SNES. Jag kanske får feeling och skriver om det någon gång.
Förvånansvärt vettig 