Förvånansvärt vettig

I skrivande stund är det ungefär ett och ett halvt år till nästa riksdagsval. Allt tyder på att jag i det kommer rösta på det vänstra alternativet, vilket normalt inte är självklart, givet att jag brukar beskriva mig som mer höger än vänster. Men SD är SD, och jag är fortfarande övertygad om att får de chansen kommer de ha sönder den liberala demokratin. Övriga tidöpartier har visat sig antingen sakna strategi kring SD eller vara nöjda med dem. L övergav så gott som omedelbart de röda linjer de ställt upp för samarbete. Ingen av dem har ett acceptabelt svar på frågan ”vad gör vi om det visar sig att det här antidemokratiska rasistpartiet i stort sett enbart är intresserade av att vara ett antidemokratiskt rasistparti”. För mig är valet inte längre en fråga om policy. Policy är fortfarande viktigt, men det har gått så långt att policy är sekundärt till frågan om respekt för demokratin. Där finns ett hot på högra sidan av en magnitud som helt enkelt inte finns på vänstra sidan.

Vi antar nu att vänstra sidan (någon konstellation av VMPSC) kommer till makten efter valet. Det finns då saker som måste fixas medelst policy, och i det här inlägget pratar jag om min ständiga käpphäst energi och klimat, i ett diffust hopp om att partierna ska ta sig samman.

För att kort sammanfatta vad det handlar om: Vi antar allmänt att Sveriges elförbrukning kommer lite drygt dubbleras på ungefär tjugo år. Det är inte ödesbestämt att det blir så, men om det inte blir så är det för att vi har misslyckats med att ställa om fossila processer till processer som kan drivas på koldioxidsnål el. Det är också detta som är huvuddelen av den svenska klimatuppgiften. Inte så att allt annat är oviktigt, men här finns bulken av utsläppsminskningarna som behöver göras. Sumpar vi det har vi sumpat klimatet. Men även om man struntar i klimatet behöver det tas ett stort grepp kring elförsörjningen. De kärnkraftverk vi har kvar i dag kommer till slut att tas ur drift. Hur ska de ersättas? På ett sätt som ger oss el med låga CO2-utsläpp, hög leveranssäkerhet och rimlig ekonomi på systemnivå.

Det är ett gigantiskt infrastrukturprojekt som ska vara klart om ungefär tjugo år. Givet att stora infrastrukturprojekt (alltså stora, inte gigantiska) brukar ta ungefär tjugo år är det dags att sätta igång. Man måste ha någon form av plan. Och det duger inte att som parti vid riksdagsvalet stå och inte veta hur man ska ta sig an det. Det här var en stor grej redan vid förra valet (och borde ha varit det redan tidigare). Att gå till nästa val utan någon form av plan vore så inkompetent att man då egentligen inte förtjänar sin plats i riksdagen.

Men en plan måste inte vara en ritning över det färdiga elsystemet. Jag fattar att man på de flesta håll inte har kompetensen för elsystemdesign. Jag ser tre huvudalternativ för hur en plan skulle kunna se ut.

Alternativ A: huvudsakligen politisk designstyrning. Det är vad nuvarande regering gör, skulle jag säga. Det behöver inte vara fel, det ger en möjlighet att snabbt sätta en övergripande design, vilket funkar om man vet tillräckligt bra vad man håller på med. Min bedömning är att Tidöpartierna i huvudsak är rätt ute här med hur de hanterar kärnkraften; det är ett relativt enkelt och beprövat system man styr mot, med i sammanhanget ganska små tekniska risker. Däremot har Tidö varit förbluffande usla på att kommunicera hur man tänker sig att systemet ska funka och hur man kommit fram till att det är vad man ska satsa på. Om en vänsterregering väljer denna väg bör man vara avsevärt bättre på det, särskilt som system med reducerad eller ingen kärnkraft kommer medföra avsevärt större teknisk risktagning. Så alltså: ha en plan, se till att den håller för åtminstone grundläggande teknisk granskning. Om planen är ”obestämd grön teknik kommer bli billig så det löser sig” så är den ingen plan utan mer en from förhoppning och nej det duger inte.

Alternativ B: huvudsakligen myndighetsstyrning. Regeringen säger inte hur elsystemet ska se ut, utan ger en myndighet – rimligen Svenska Kraftnät – i uppdrag att lösa frågan i enlighet med styrning från regeringen. Det här tycker jag i princip är det bästa alternativet. Elsystem är tekniskt svårt och sådant lämpar sig dåligt för politisk debatt. Vi har en expertmyndighet, låt dem experta sig. I praktiken kommer man inte komma ifrån politiska avvägningar helt, för det kommer alltid dyka upp intressekonflikter som behöver avgöras politiskt. Exempelvis hur man väger ekonomisk effektivitet mot markanvändning. Eller hur viktigt man tycker det är med stabila elpriser – spelar det någon roll om folk måste lägga tid på att ha koll på kvartspriser för el, eller är det en acceptabel bieffekt av något lägre snittpriser?

Det jag tycker vi kan kräva att få veta inför valet, om man väljer detta alternativ, är hur styrningen av myndigheten kommer se ut. Inte i exakt detalj, men på ett ungefär. Vilka parametrar och gränser sätts? Är det några energislag som pekas ut på något sätt? Det här kräver fortfarande att partierna har en bild av vad som är viktigt och ungefär vad preferenser får kosta. Men det kräver ändå mindre än att sätta designen på politisk nivå.

Alternativ C: lägg det på marknaden. Jag ska säga direkt att jag är skeptisk till detta. Elsystemet är grundläggande infrastruktur som dessutom är tekniskt/fysikaliskt komplicerad. Vi lägger inte ens design av väg- och järnvägsnät på marknaden, men elsystem ska den klara? Det är något helt annat än mat och kläder, som faktiskt är rimliga att be marknaden klara av. Marknadsalternativet kan ändå kännas lockande om man vet med sig att man faktiskt inte har kompetensen för de andra alternativen. Men man kommer inte undan riktigt så lätt. Även här blir frågan: vilken styrning, vilka incitament, ger man marknaden? Ska vi som i dag (nästan) bara betala för energi? (Det skulle gå åt helvete kan jag säga.) Vad mer ska vi betala för? Och hur tänker vi att marknaden ska hantera politisk risk? Om man säger, vilket är populärt, att alla kraftslag ska bära sina egna kostnader, var drar man då gränserna för system och externaliteter? Har man inte koll på det kommer det bli pannkaka. Vilket låter som om det vore något bra. Men inte i det här fallet.

I praktiken blir de flesta lösningar antagligen en blandning av alla alternativ A, B och C. Att välja alternativ A betyder inte att partigängarna själva ska stå och gjuta betongfundament, det lär det i slutändan vara privata företag som gör lejonparten av. Att välja alternativ B betyder inte att man inte kan säga något specifikt på politisk nivå, eller att myndigheten inte kan lösa stora delar av det med upphandlingar. Och även om man väljer alternativ C för en majoritet av delprojekten kan man vilja använda A eller B för specifika bitar. Det är inte renlärighet mellan alternativen som är det viktiga, utan att man har tänkt ut en riktning och ett ungefärligt mål, att det är tekniskt/ekonomiskt rimligt och att man någorlunda detaljerat vet hur man vill styra ditåt. Har man gjort det har man kommit längre än vad många partier i dag har gjort.

Det är inte så troligt att högst ansvariga i partierna läser det här inlägget. Men det vore bra om de gjorde det! Det här är inte, eller borde inte vara, något man i första hand använder för att plocka politiska poäng. Det är ett tekniskt problem som behöver politisk hjälp för att lösas, och det är tokigt viktigt att vi löser det. Så jag tycker inte att du som läser det här och kanske ska rösta på vänstra alternativet om ett och ett halvt år ska nöja dig med mindre än ett ordentligt svar på hur de tänkt tackla den här frågan. Kom igen partierna! Det är ett och ett halvt år kvar! Ni hinner tråckla ihop det här!

This entry was posted on måndag 10 februari, 2025 at 20:43 and is filed under Energetiskt material. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.