Archive for the ‘Energetiskt material’ Category

Elda för fotogenkråkorna

torsdag 28 juli, 2022

För några dagar sedan hobbylyssnade jag på delar av ett väldigt trevligt föredrag om elflyg som förra året gavs för Svenska Ekomodernisterna av Tomas Melin. Jag har lyssnat på det en gång förut, när det gavs, och på ett informativt sätt kom det att handla om angränsande ämnen ganska brett. Det finns att lyssna på / se här och jag rekommenderar det verkligen!

En spoiler är att elektrobränsle, alltså helt syntetiskt tillverkat bränsle, verkar vara en mycket bättre lösning för flyget. Ej att sammanblanda med biobränsle. Så jag servetträknade lite på det.

Vad kostar det

Elektrobränsle kan, om jag fattade och minns rätt, tillverkas till en kostnad av 50 öre plus 30 kWh el per liter, där de 50 örena är kostnaden för produktionsanläggningen. Produktionskostnaden för 30 kWh fossilsnål el kan man gräla länge om, men en ungefärlig ansats kan vara att för totalt femton kronor får man en liter syntetiskt flygbränsle.

Är det mycket eller lite? Vad kostar fossilt jetbränsle i dag? Det varierar men det verkar kosta bortåt… ja det är inte helt enkelt att googla fram vad det ligger på för flygbolagen. Men låt oss anta fem kronor per liter. Det skulle kunna vara tio kronor men det verkar bara vara småskuttare som betalar det, så låt oss säga fem kronor för de stora flygbolagen. Servetträknande skulle merkostnaden för fossilfritt syntetiskt bränsle då bli ca 10 kr/l.

Nu ska vi tänka charter. Ett modernt charterflyg kan dra, plusminus, 0,2 liter per mil och passagerare. Kan vara något mer, kan vara något mindre. Vi säger 0,2 här. Med ovanstående antaganden blir då merkostnad per passagerarmil för elektrobränsle ca 2 kr.

Jag återvänder till mitt standardräkneexempel charterflyg Sverige – Hurghada i Egypten. Det är längre än en charter till Medelhavet men inte megalångt. Ca 400 mil enkelt väg har jag för mig. Så för en person och 2 kr extra/mil blir det 800 kr extra enkel väg. Eller 1600 kr tur och retur mer än vad det kostar i dag, för att flyga fossilfritt. Visst, klart det är pengar. Men det är inte… enormt mycket pengar?

Det är avsevärt dyrare än att klimatkompensera med utsläppsrätter eller Goclimate. Det speglar rimligen att det är svårt att ersätta flygbränsle, att det finns annat som går att göra mer effektivt för samma pengar. Men jag tycker också det ser ut som att det är fullt görligt att fixa i stort sett fossilfritt flyg. Det kommer att kosta ja, men inte så att all charter blir omöjlig. Jag tar förstås charter som exempel för att det är mycket prat om att vi inte kan fortsätta nöjesflyga. Det ligger en del i det, om man tänker ”nöjesflyga på fossila bränslen”. Men så behöver det inte fortsätta, verkar det som.

Hur mycket el krävs det

Eller? Hur skalbart är det? Det kräver stora mängder fossilsnål el. Lyckligtvis vet vi hur man gör för att producera fossilsnål el. Men hur mycket behövs? En stunds googlande indikerar att Sverige i snitt per dag gör av med ca 3200 kubikmeter flygbränsle (varav drygt hälften på Arlanda). Det inkluderar alltså utrikesflyget. Med 30 kWh per liter blir det 30 * 1000 * 3200 kWh = 96 GWh per dag, eller en genomsnittlig kontinuerlig effekt på 4 GW. Låt säga 5 GW så har vi lite marginal för ökat flygande. Det motsvarar fyra stora men inte jättestora kärnreaktorer. Festligt nog har vi just i förtid lagt ned fyra reaktorer i Sverige – låt vara att de inte var riktigt så stora. Men det är inte som om det vore omöjligt att bygga fyra reaktorer för att få fossilfritt flyg, om vi nu menar allvar med att göra Sverige fossilfritt. Det finns inget mysterium här. Det är bara att göra. Vi måste ändå bygga en väldig massa ny fossilsnål elproduktion, det här är bara en del av det.

Kostnaden? Om man använder min schablonsiffra på 75 miljarder per stor reaktor (inkluderar ej eventuella lärpengar för den första stora reaktorn på decennier man bygger, men har däremot en del marginal för allmänt shit happens) så får man för 300 miljarder produktionsanläggning av el för fossilfritt flyg. Det är mycket pengar, men inte mer än den där jämrans höghastighetsjärnvägen vars klimatnytta skulle vara mycket mindre. Men det handlar inte om att ge 300 miljarder till flyget – denna kostnad antas vara inräknad i priset för elektrobränslet. Möjligen kan det krävas att staten garanterar lånen för bygget, men det vore verkligen inte orimligt.

Man måste inte nödvändigtvis göra det med stora reaktorer. Jag tar det som exempel för att det är en okomplicerad lösning som är lätt att servetträkna på. Det kanske vore bättre med femton-tjugo SMR i 300 MW-klassen, med det vet jag inte vad det skulle kosta. Man kan också tänka sig väderberoende komponenter som vindkraft, men det drar en faktor tusen gånger mer yta och blir mycket svårare att servetträkna på, eftersom man då måste ta hänsyn till den överkapacitet som behövs i både el- och bränsleproduktionsanläggningar för att parera svängningarna. Det går givetvis att optimera detta och mitt exempel med stora reaktorer bör ses som just ett exempel.

Hur lång tid tar det

Tar det inte rysligt lång tid att bygga då? Som vanligt är svaret ”ja och nej”, eller ”det beror på vad man jämför med”. Det påstås ju ta så himla lång tid att bygga ny kärnkraft? Om det nu är vad vi räknar på som enklaste lösning. Nja, sådana påståenden är ofta resultat av cherry picking. Men visst, kärnkraftbyggen tar tid, ungefär som alla stora infrastrukturprojekt, och det är vad det är om vi ska bygga ett snitt av 5 GW kontinuerlig produktion, plus anläggningar för att tillverka bränslet. Men de som vill få kärnkraft att verka för långsamt har på sistone sagt att det tar tjugo år att bygga. Ok, låt oss ta den siffran som ett pessimistiskt scenario. Ja? Börjar vi nu är vi alltså klara tidigt 2040-tal? Det är ju helt i linje med när vi sagt att flyg ska vara fossilfritt. Bara att sätta igång!

En avgränsning, en till servetträkning och en slutsats

Så långt servetträkning för fossilfrihet. Nu är tyvärr inte fossilfrihet i detta fall samma sak som klimatneutralt. Flyget har också i många fall en höghöjdseffekt (Naturvårdsverket förklarar på denna sida). Den handlar inte, åtminstone långt ifrån bara, om utsläpp av CO2 och lär vara svår att komma åt. Storleken på effekten varierar och är osäker, men tycks i snitt vara ungefär lika stor som bränsleförbränningen. Man kan på rak arm tänka sig åtgärder som att flyga lägre, vilket ger ökad bränsleförbrukning, eller att kompensera på annat sätt, som CCS (Carbon Capture and Storage). Det ligger egentligen utanför scopet för det här inlägget, men vi servetträknar lite raskt på CCS också och tänker oss att vad som behövs för att kontra höghöjdseffekten är att fånga lika mycket CO2 som flygplanet släpper ut. I dag verkar det kosta 1000-2000 kr per avskilt och lagrat ton CO2. Förhoppningsvis går det ned med tiden, men vi håller oss till de siffrorna. En densitet på flygbränsle Jet-A1 på 0,8 kg/liter och 3,16 kg CO2 per förbränt kg bränsle ger ca 2,5 kg CO2 per liter flygbränsle. Kombinerat ger det 2,5 till 5 kr extra för varje liter bränsle om man vill göra hela flygningen klimatneutral, eller annorlunda formulerat, 25-50 % till i kostnadsökning. Det bör ses som ett tak för kostnaden; det finns i dag mycket billigare sätt att CO2-kompensera. I en optimistisk framtid när vi inte längre eldar fossilt finns inte de billigare sätten längre, men då har förhoppningsvis priserna på CCS sjunkit.

Men detta är som sagt egentligen utanför scopet av det här inlägget. Vad jag tycker vi har visat är att det är fullt realistiskt att göra allt flyg från Sverige fossilfritt inom ramarna för vad vi föresatt oss. Det kräver rejäla insatser men vare sig tekniskt eller ekonomiskt verkar det vara några större konstigheter. Det är, åter, bara att göra.

Den ljusnande framtid är vår

söndag 30 januari, 2022

På sistone har det höjts röster för att det svenska elsystemet borde tas över av staten. Som parti är det i skrivande stund V som är mest högljutt; de vill dessutom om jag förstår dem rätt bryta kopplingen till kontinentens elnät. Syftet ska vara att undvika jättehöga elpriser. Själv har jag i många frågor en marknadsliberal grundhållning, så det kanske förvånar att jag inte är principiell motståndare till det förstnämnda, att staten utöver elnätet ska kontrollera elproduktionen i större utsträckning än i dag. Hur kommer det sig?

I första hand regeringen, i andra hand riksdagen äger uppgiften att se till att Sverige har ett välfungerande elsystem. Med välfungerande menar jag att det ska vara

  • leveranssäkert
  • CO2-snålt
  • någorlunda samhällsekonomiskt effektivt på systemnivå.

Det finns fler parametrar man kan använda men ska jag välja tre tar jag dessa. Det primära är att regering och riksdag löser uppgiften. Om de löser den i offentlig eller privat regi är inte ointressant, men det är sekundärt. Och att uppgiften löses går inte att ta för givet. Vi är fortfarande, i Sverige, bra på att vara CO2-snåla även om vi kunde vara bättre, men de andra två parametrarna ser inte jättebra ut.

Att se statlig skötsel som en lösning i sig är dock ett misstag. Den elmarknad vi har i dag är till mycket stora delar statligt styrd. Staten har bestämt vad den vill belöna och vad den vill straffa och marknaden har agerat på det. Ett av våra stora problem i dag är brist på planerbar, CO2-snål produktion och staten har målmedvetet styrt mot att få bort sådan produktion. Om vi tänker oss att staten skulle ägt allt från början hade utfallet antagligen blivit snarlikt, eftersom samma politiska viljor skulle styrt även då. På vissa sätt skulle det varit värre, om vi dessutom som ibland föreslås hade garanterat låga elpriser. De enorma elpriser vi sett ett tag nu är inte någon olyckshändelse, utan en både förutsedd och önskad effekt av förd energipolitik. Det kallas efterfrågeflexibilitet, och tanken är att när elen blir dyr är det en prissignal som säger att man ska sänka sin förbrukning. När företag får slå igen produktionen är det precis som det är tänkt att systemet ska fungera. Alternativet, om man med samma elsystem var garanterad låga priser, är att ingen frivilligt sänker sin förbrukning och då har vi i bästa fall rullande strömavbrott styrda av staten, i sämsta fall kollaps av elnätet.

Men vore det inte bra att klippa kablarna till Tyskland, som gjort sig beroende av rysk gas, vilket Kreml nu gjort till ett vapen, och vilket bidrar till våra höga priser? Nja. Det är sant att Tyskland gjort bort sig ofantligt, men två saker bör sägas i samband med det.
För det första, att det Tyskland gjort är ganska precis vad det svenska styret har förespråkat, och de har hyllats för det, det är bara att de gjort det lite snabbare än Sverige. Alltså, där har staten gått in och pekat med fast hand, i väsentligen samma riktning som man styrt i Sverige, och det har blivit katastrof.
För det andra, att det svenska elsystemet bygger på att vi ska kunna importera el när vår egen produktion inte räcker till. Att det alltid kommer vara möjligt att importera när vi vill är långtifrån självklart, men det är i alla fall en grundbult i systemet. Klipper vi kablarna mot omgivande länder frånhänder vi oss den möjligheten. Det är ingen liten sak. Tilläggas kan också att bland det absolut mest klimatvänliga Sverige kan göra är att exportera CO2-snål el som tränger undan fossil produktion. Ska man klippa kablarna bör man veta precis varför man vill göra det, vilka konsekvenserna som kan förväntas och hur man tänkt hantera dem.

Just detta att man bör veta vad man gör är en sällsynt del av svensk energipolitik. Elsystem är komplicerade saker. Inte så komplicerade att de är omöjliga att styra, men man behöver veta vad man gör och hur åtgärder påverkar varandra. Vi har länge hanterat elsystemet med en politisk styrning mot mål som är irrelevanta eller kontraproduktiva sett till de tre portalparametrarna ovan, och som inte bekymrat sig särskilt om systemperspektiv. Hade man varit nämnvärt intresserad av ett välfungerande system skulle flera partier ha tagit fram eller efterfrågat någon form av plan för hur målen skulle kunna nås. Få partier har brytt sig om det. Det finns sålunda inga som helst anledningar att tro att vår situation i dag hade varit bättre om vi haft direkt statlig elproduktionskontroll i stället för politiskt styrd marknad.

Jaha, hur går det ihop med att jag säger att jag inte är principiell motståndare till statlig styrning? Jo, för att vårt primära problem är inte vem som styr, utan att den som styr saknar intresse för styrning av hela systemet. Den styrningen är det regering och riksdag som ansvarar för, och så länge de inte sköter uppgiften kommer vi ha problem, oavsett om det längst ut på linjen står privata eller offentliga aktörer. Börjar de slutligen sköta den, då blir det relevant att bråka om offentligt kontra privat. Men först då. Retoriska slängar i stil med ”marknaden tyckte inte det var lönsamt” och ”vill ni subventionera det och det” är i stort sett meningslösa tills det finns en systemtanke att ställa dem i relation till.

Små modulära steg

tisdag 28 juli, 2020

Jag har sett en del mer eller mindre välargumenterade reaktioner, men inte förrän nu har jag läst L+M-förslagen gällande regeländringar för svensk kärnkraft. Nu har jag läst förslaget
(https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/pm-mojliggor-for-ny-karnkraft-i-sverige.pdf, pdf)
och den som invänder med att vi redan har elöverskott i Sverige ägnar sig antingen åt att trolla eller vet inte vad hen (och L+M) pratar om.

Läser man bara rubrikerna är det lätt att tro att yeah yeah, de bara slentrianropar på kärnkraft och hoppas håva in några röster på det. Men till att börja med finns här en tydlig inriktning här på små reaktorer, vars huvudsyfte inte behöver vara att producera el. Jag har inga siffror, men vi eldar rätt mycket för att få värme, och det är inte hållbart i längden. Små reaktorer för värmeproduktion kan ersätta sådant eldande på ett sätt som inte är trivialt att göra på andra sätt.

Och läser man detaljerna finns det flera saker jag tycker verkar intressanta, inte minst under punkt 5. Den handlar om uppdaterade uppdrag till diverse myndigheter. Av stor vikt kan ett uppdrag till Strålsäkerhetsmyndigheten bli, om att verka för harmonisering inom EU av krav på kärnkraft. Kärnkraft är inte så dyrt och långsamt att bygga som ibland görs gällande, men att det kostar mycket pengar och tar lång tid ska inte förnekas. Ett av skälen till det är när reaktorer byggs som unika maskiner och varje land har sina egna godkännandeprocesser. Om man kunde enas om gemensamma krav och sedan börja serietillverka reaktorer vore mycket vunnet. Det låter kanske utopiskt och jag säger inte att det åstadkoms enkelt, men det har gjorts liknande saker på andra områden och av liknande anledningar.
Skrivningarna om Energimyndigheten är intressanta. För att citera två underrubriker:
”Instruktionen till Energimyndigheten behöver förtydligas så att de målkonflikter som i dag finns där försvinner”
och
”Energimyndigheten ska behandla de olika fossilfria kraftslagen teknikneutralt i allt sitt arbete”.
Såvitt jag förstått har Energimyndigheten länge fungerat ungefär som kärnkraftsmotståndets myndighetsbeväpnade gren, och skrivningarna tar sikte på det. Det indikerar för mig en förståelse för de konkreta problem som finns.

Det finns mer att säga, men i korthet tycker jag förslagen innehåller en hel del konkreta matnyttigheter om man är intresserad av CO2-snål energiproduktion. Om man däremot tycker att förnybart är överordnat CO2-snålt, då förstår jag om man inte gillar förslagen.

(Känns det konstigt att någon som är medlem i ett parti länkar positivt till ett annat parti? Ha inte den känslan. Bra idéer ska inte förkastas bara för att de kommer från ett annat parti.)

Värmedöden

torsdag 25 juni, 2020

För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att

a) bli förbannad
b) räkna på saken

Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)

1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton

(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)

Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån

300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton

Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.

Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)

Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur

8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]

För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då

10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer

Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.

Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.

Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?

Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.

Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.

Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.

Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?

Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.

”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.

För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.

Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.

Ta tillbaka det

söndag 12 augusti, 2018

Jag har tänkt en del på koldioxidlagring på sistone. Alltså att man fångar koldioxid – CO2 – direkt ur luften och sedan på ett eller annat sätt lagrar det, i syfte att minska atmosfärens CO2-halt och på så sätt motverkar växthuseffekten. Detta kallas CCS, Carbon Capture and Storage.
Centerpartiet lanserade nyligen ett förslag (pdf) rörande det, där man i korthet och inledningsvis är beredd att betala 1000 kr per ton infångad CO2 från biomassa. Och jag lutar åt att det är en bra idé.

Det föredragna sättet att få ned utsläpp av CO2 är fortfarande, menar jag, i grova drag

  • Elektrifiera allt som går att elektrifiera (och som i dag drivs fossilt).
  • Tillse globalt massiv utbyggnad av koldioxidsnål elproduktion som tränger undan fossilt eldande. I detta kommer alla koldioxidsnåla produktionssätt behövas, såväl förnybart som kärnkraft.

Att i stället för detta använda sig av CCS har flera uppenbara nackdelar.

  • Det är alltjämt dyrt. Det är klart billigare att, till exempel, bygga kärnkraft.
  • Tekniken kan inte anses färdigutvecklad, i betydelsen att det inte finns etablerade sätt att bygga den på som är lämplig för stor skala. Det är fortfarande mest försöksverksamhet och demonstratorer.

(Den sista punkten är för övrigt varför jag är skeptisk till fjärde generationens kärnkraft som lösning på klimatet. Sådan är lovande, men storskalig utbyggnad ligger för långt borta jämfört med den tillräckligt bra kärnteknik vi redan har.)

Detta, att ”i stället” använda CCS, är dock en falsk dikotomi. Vi ska inte använda CCS i stället. Vi ska även använda CCS.

Varför är jag positiv till CCS?

För att vi är för långsamma. Några länder är duktiga på att bygga ut kärnkraft och några länder är duktiga på att bygga ut förnybart, men på totalen minskar inte utsläppen. Ska vi nå 1,5-gradersmålet i Parisavtalet ska vi, mer eller mindre, sluta med nettoutsläpp nu. Inte 2050 utan nu. Men globalt minskar vi inte ens, och många nya kolkraftverk byggs.

Väldigt mycket tyder på att vi kommer behöva plocka bort CO2 ur atmosfären.
Inte i stället för att fixa våra utsläpp, utan utöver att fixa våra utsläpp.

Tittar man på C-förslaget så ligger, såvitt jag förstår, den erbjudna summan per ton CO2 precis i gränslandet för vad som i dag förefaller möjligt att åstadkomma. Det är bra. Då betalar man förhoppningsvis inget överpris, men kan ändå ha bra chans att locka utförare som får verksamheten att gå runt samtidigt som man förbättrar effektiviteten.

Åter, detta är inte det mest kostnadseffektiva sättet att minska nettoutsläpp av CO2. Det är i stället ett sätt att få fart på en teknik som vi kommer behöva.
Och även om det inte är det mest kostnadseffektiva som går att göra på kort sikt så finns ändå en konkret klimatnytta till ett tydligt pris. Det är något som inte går att säga om alla stora satsningar som säger sig vara klimatsatsningar.

Sammanfattningsvis tror jag att det vore bra om förslaget blev verklighet.
Det vore bättre om det inte behövdes, men den lyxen har vi av allt att döma inte.

Clear Air Turbulence

torsdag 25 januari, 2018

Ännu en gång vankas flygdebatt, och flyget får klä skott för klimatkrisen.
Det är inte helt fel. Att flyga är vanligen mer CO2-effektivt än att åka ensam i bil, men med så långa sträckor och i praktiken med bara fossila bränslen blir det en hel del CO2 ut i atmosfären.

Jag tror likväl att det är felprioriterat att fokusera för mycket på flygresor.
Varför det?
För att en snabb Research By Google ger att flyget globalt står för i runda slängar 2 % av CO2-utsläppen. Samtidigt består ungefär 85 % av vår energimix (globalt) av fossil förbränning.
Sålunda, om vi över en natt på ett eller annat sätt fick ned utsläppen från flyget till noll, så skulle det nästan inte spela någon roll alls för växthuseffekten.

Obs här – jag säger inte att utsläppen från flyg inte är allvarliga. Vad jag säger är att det (troligen) är fel att kraftsamla på just dem.
Att ersätta fossila bränslen för transportsektorn med CO2-snåla alternativ är svårt, och allra svårast är nog flyget. Å andra sidan används enorma mängder kol, gas och olja för att skapa el och värme. Denna användning är kolossalt mycket större än flygbränsle. Vi vet hur vi kan ersätta en stor del av detta, och det kräver inte ens några större mängder teknikutveckling. Det bör också vara inom ramen för vad som ekonomiskt går att åstadkomma, med viss ansträngning. Hindren är inte primärt tekniska utan politiska.
Så varför inte hårdsatsa på båda?
Jag återvänder då till min hypotes att det i praktiken finns en begränsad mängd politiskt kapital att spendera på vissa frågor. Mängden är inte konstant över tid, men i varje givet ögonblick begränsad. Om vi sätter allt strålkastarljus på flygandet så kommer vi att tappa tryck i angränsande frågor som spelar mycket större roll för klimatet.

Därmed inte sagt att det inte är önskvärt med teknikutveckling på flygområdet. Givetvis är det det. Men det är nog inte där den stora resursstöten ska sättas in.

—–

Där skulle inlägget kunna rundas av, men jag vill också skriva om att det är inte i första hand teknikfixande av flyget som varit på den diskussionsagenda jag nyligen sett, utan snarare att sluta flyga.
Och det är klart att det går att sluta flyga. Men för mig är det inte uppenbart att det är en proportionerlig åtgärd. Hade flyget stått för lika mycket utsläpp som koleldning, då hade det varit mer påkallat.
Grovt kan man dela in flygning i tjänsteresor och nöjesresor. Jag tror att få tjänsteresor görs på okynne. Jag säger inte att det inte förekommer, men att resa i tjänsten är sällan så glammigt som det kan framstå. Även affärsresenärer har familjer, och även det krympande fåtal som får åka business class har det förmodligen mer bekvämt hemma. Jag tror inte heller att det är så vanligt att det går enkelt att ersätta flygresor med onlinemöten eller motsvarande. Rent anekdotiskt kan jag inte komma på en enda tjänsteflygresa jag själv gjort som som på ett bra sätt hade kunnat ersättas av telefon eller videokonferens. Det är inte samma sak som att resan alltid varit värd tiden och pengarna, men det är sällan så lätt att veta på förhand.
Internationell handel har på totalen gjort mycket gott för världen. Jag håller för osannolikt att den inte skulle drabbas markant om det inte längre gick att flyga.

Nöjesresor då? Tja, det är likaledes klart att det går att skippa nöjesresor. Men då måste man rimligen räkna in resor till vänner och släktingar som bor på flygavstånd. Vidare tror jag att människors flängande över jorden har gjort en del till för att känna samhörighet med andra människor som bor långt bort. Det är lättare att bry sig om människor på en plats man har en relation till, än om det bara är något man hört talas om på högstadiets geografi. Jag är inte övertygad om att det vore förträffligt att börja slipa bort den mekanismen.

Det betyder inte att varje tjänsteresa och varje nöjesresa är nettopositiv för världen. Jag hyser verkligen och givetvis inget agg mot den som på egen hand minskar sitt flygande.  Och i slutändan kanske vi måste börja skära ned på allvar, om vi inte lyckas få fram en teknisk lösning för flyget.
Men jag återvänder till min irritation över att privata aktörer ska behöva göra rätt så svåra uppoffringar för att politiken inte kan förmå sig att plocka de lågt hängande och mycket större frukter som faktiskt finns (se länken i detta inläggs tredje stycke). Och det verkar onekligen vara en svår uppoffring. Det går ju knappt att räkna tillfällena när profilerade politiska antiflygförespråkare ertappas med att flyga på ett sätt som de inte har några problem med att tycka att andra ska låta bli.
Vad mer är, för att ta anekdotiska exempel från mitt eget sociala medier-flöde, det förekommer att vissa blir rent aggressiva mot andra som av en eller annan anledning flyger. Jag tycker det är fel grej att bråka om. Kvoten käbbel per klimatvinst alldeles för hög.
Uttryckt konkret: vi i Sverige kan lägga jättemycket energi på att skamma varandra till att inte flyga. Och den klimateffekt vi kan uppnå med det lär globalt helt hamna i skuggan av att vi utan något större bråk avvecklar vår kärnkraft.
Dåligt investerat bråkande.

Poängen med inlägget är alltså och avrundningsvis inte att det skulle vara klimatofarligt att flyga. Poängen är att det är ett problem som är genuint svårt att åtgärda, och dess betydelse globalt är begränsad. Det finns andra åtgärder som antagligen lättare skulle kunna åstadkomma mycket större resultat, utan några egentliga uppoffringar andra än politisk stolthet. Utveckling av CO2-snål flygteknik och/eller minskat flygande är otvivelaktigt i sig saker som är bra för miljön, men det är inte där vi i första hand ska kraftsamla vårt kollektiva fokus.
Det är bättre att först ta sig an vad som är större och lättare, än att börja med det lilla och svåra.

Drömmen om Atlantis

onsdag 4 oktober, 2017

Sverige har ett politiskt mål att år 2040 ha ett 100 % förnybart elsystem. Vad innebär det, och vilket syfte fyller det? Kommer det rädda klimatet? Dags för mig att utreda!

Till min hjälp tar jag en rapport som Sweco publicerade i somras. Den finns här (pdf) och jag kan rekommendera läsning av den – den är under 50 sidor lång och uppenbart skriven för att en lekman som jag själv ska kunna läsa och förstå den. Jag kommer att beskriva några nyckelpunkter från den i det här inlägget. Och för att det inte ska bli oläsligt långt har jag lagt de flesta utvikningarna i en hemmasnickrad notapparat.

Den som trots dessa herkuleanska ansträngningar att hålla inlägget läsbart kort inte mäktar eller hinner med hela textmassan kan scrolla direkt ned till rubriken ”Så för att sammanfatta”.

En spoiler kan jag komma med redan nu. Nej, att Sverige går över till 100 % förnybart handlar inte det minsta om att rädda klimatet.

El eller energi
Sverige har sedan ett par år en energiöverenskommelse, i vilken ingår målet 100 % förnybart till 2040. Men namnet på överenskommelsen är missvisande. Den handlar om el, inte energi. Det behöver inte alls vara fel att avgränsa problemställningar för att få grepp om dem, men kom ändå ihåg det: här pratar vi specifikt el, inte energi allmänt.

Förnybart i Sverige
Sverige har ovanligt gynnsamma förhållanden för att få till ett 100 % förnybart elsystem. Vi har redan vattenkraft som står för en stor del av vår elproduktion. Sedan är det kärnkraft, och så avsevärt mindre men ändå relevanta mängder förnybar vind. Därefter spridda skurar av annat som inte märks så himla mycket på totalen.
Förnybart i Sverige handlar alltså om att ta bort kärnkraften och ersätta med sådant som räknas som förnybart.

Det är här Swecos rapport (beställd av Skellefteå Kraft) kommer in. Sweco har studerat två scenarier för att nå 100 % förnybart.
Scenario 1 bygger på en väsentligt utbyggd vattenkraft och sedan mest landbaserad vind.
Scenario 2 låter i stort sett vattenkraften vara, bygger ut vind både på land och till havs, kompletterar med solenergi och, förvisso inte förnybart, en ansenlig kapacitet naturgas.

Energi och effekt, bas- och reglerkraft. Och svängmassa.
Innan vi fortsätter, kort om denna underrubrik. När man pratar om förnybar energi är det väldigt ofta producerad mängd energi som nämns. Det är givetvis viktigt. Det är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. El måste produceras när den ska användas[1]. Olika kraftslag har olika för- och nackdelar här.
Kärnkraften är fenomenal på att producera en stor mängder stabil och väderoberoende el, så kallad baskraft, men den är inte så bra på att snabbt variera sin produktion efter förändringar i förbrukning – så kallad reglerkraft. Det går att använda kärnkraft som reglerkraft i viss omfattning, men man låter hellre bli.
Vattenkraften är inte helt väderoberoende, det måste ju finnas vatten i magasinen, men den kan både producera stora mängder baskraft och snabbt variera produktionen för att agera reglerkraft.
Vind- och solkraft är väderberoende i realtid, det vill säga man kan inte lita på dem i någon större utsträckning för baskraft, och de kräver stora mängder reglerkraft.

Svängmassa bör också nämnas, om än bara helt kort[2]. Svängmassa bidrar med en sorts tröghet eller stabilitet i elsystemet som, kan man säga, gör så att störningar inte fortplantar sig så lätt. Med för lite svängmassa riskerar man kollaps i distributionen, och eventuellt skador på ansluten utrustning, när störningar uppstår.
Kärnkraft och vattenkraft bidrar med en stor svängmassa. Vind- och solkraft har i stort sett ingen svängmassa alls.

Mycket av det goda
Jag har inte skrivit ovanstående stycke för att smutskasta vind och sol. I mindre mängder är dess intermittenta och oplanerbara produktion inget problem att hantera på elnätet, men när man börjar skala upp dem till att bli dominerande inslag, ja då uppstår problem[3]. Inte nödvändigtvis ohanterliga problem, men problem som på ett eller annat sätt måste hanteras. Sweco-rapporten pratar en hel del om det.

I scenario 1, det med utbyggd vattenkraft, är det just vattenkraften som får täcka upp det mesta, inte bara genom att bli den fullständigt dominerande producenten av baskraft, utan även genom att stå för reglerkraft när vinden skiftar. Utbyggnaden av vattenkraften handlar mest om att kunna öka effekten temporärt. Sådan potential finns, men som rapporten återkommande nämner:
Detta förutsätter ändrade miljödomar som medger en flexiblare användning av vattenkraften.
Det vill säga, magasinen måste byggas ut och väsentligt kraftigare flöden tillåtas, på ett sätt som i dag bedöms skulle strida mot miljölagstiftningen. Miljöpåverkan lokalt kring älvarna blir inte försumbar. Folk kommer bli arga. Demonstrationer och protester, även från miljörörelsen. Det kan man förstås tycka är ett rimligt pris, men man kan inte komma och säga sedan att det hade vi ingen aaaning om.

I scenario 2 har man hållit sig borta från att på så vis bygga ut vattenkraften. Man har inte heller lika mycket landbaserad vind, men mer av havsbaserad vind och solkraft, och så har man säkrat upp med gasturbiner goda för 5 GW när det är extra tråkigt väder. Fem GW är mycket, samma storleksordning som (men fortfarande mindre än) kärnkraften i dag. Gasturbinerna kommer dock inte användas så mycket, så CO2-utsläppen begränsas.

I båda fallen behöver elnätet byggas ut och om i stor omfattning för att hantera oförutsägbarheten i produktionen.

Dessa två scenarier har alltså modellerats så gott man kan för att ge en prognos inför framtiden. Övergripande blir resultaten ganska lika.

I båda fallen lyckas man nästan hela tiden tillgodose elbehovet. Dock inte hela tiden. Även normala år måste man, åtminstone i södra Sverige, räkna med några timmars blackout då elen helt enkelt inte räcker. Detta även då man tagit reservkraft och import i beaktande[4]. Man har också räknat med en betydande efterfrågeflexibilitet, vilket är en omskrivning för att elanvändare ska förmås att använda el inte när det passar dem själva bäst, utan när det passar elproduktionen bäst.

Elpriserna förutspås bli mycket svängigare än i dag. Jag bryter upp texten med ett upplättande DIAGRAM från rapporten över simulerade veckopriser över året i de två scenarierna, jämfört med priser i scenariot 2015.

100re_veckopris
Det fanns också ett diagram över simulerade timpriser över året, på sätt och vis mer informativt men också betydligt stökigare. Jag tar det i fotnot [5].
Medelvärdesbildat över hela året räknar man med att elpriserna kommer bli ungefär dubbelt så höga som i dag, men variationen är alltså stor. Inte minst i scenario 2, där solkraft, som solkraft i Sverige gör, genererar som mest effekt när efterfrågan är låg[6].

Okej, det var många större och mindre försvårande omständigheter. Och då har jag sparat kostnaden för utbyggnaden, jag återkommer till den. Men allt kan väl inte vara elände?
Visst måste det väl vara bra att gå över till förnybart?
Tja, ”bra” beror på vad man värderar. Många tänker nog på att rädda klimatet. Men hur är det med det?

Ahem.

Nej. Nej, inte ett dugg. Tvärtom faktiskt.
Tittar man på seriösa livscykelanalyser för utsläpp av växthusgaser så ligger vattenkraft, vindkraft och kärnkraft väldigt nära varandra. Ingen av dem ligger förstås på noll, men de är i princip så nära noll som vi kan komma i dag. Och ja, det inkluderar hela livscykeln inklusive gruvbrytning och i förekommande fall slutförvar.
Solceller är ganska mycket sämre än vår tättrio. Sol leder dock stort över allt fossilt[7].

Det kan alltså se ut som om vi byter kärnkraft mot huvudsakligen vatten och vind, som ligger ungefär lika i CO2. Beroende på scenario kan det tillkomma mer eller mindre sol, som är sämre men inte direkt dåligt, och gas, som är väldigt mycket sämre men som troligen inte kommer användas så mycket att det spelar jättestor roll i slutändan[8]. Alltså, man vinner inget i CO2-väg, men förlorar kanske inte heller? Eller okej, man förlorar kanske en del, men inte så mycket?

Fel igen.

Den stora förlusten syns inte om man bara tittar på svenska utsläpp[9]. Men växthusgaser är globala. Ni vet, think global, act local.
Vi återvänder till reglerkraften. Alltså att snabbt kunna kompensera för svängningar i, bland annat, intermittent produktion som vindkraft. De bästa och mest använda reglerkraftslagen är vattenkraft och gas. Sverige ligger här väldigt bra till internationellt, med vår omfattande kapacitet för vattenkraft. Så länge vi har kärnkraften kvar, och har god överföringskapacitet, kan vi sälja vattenkraft som reglerkraft till andra länder. Dessa andra länder utan massiva mängder vattenkraft skulle annars behövt använda gas som reglerkraft.
Så – och det här är viktigt – om Sverige med en övergång till stora mängder intermittent produktion självt behöver all sin vattenkraft för både ökad produktion totalt och ökad reglerförmåga, då kan vi inte längre sälja reglerkraft till vattenkraftfattigare länder. De länderna måste då använda gas som reglerkraft.
I en första approximation kan man säga att ökat eget reglerbehov i Sverige får samma effekt som motsvarande utsläpp av fossilgas någon annanstans.

Sålunda kommer en svensk övergång till 100 % förnybart att globalt öka CO2-utsläppen, och med svenska mått kommer ökningen bli stor. Jag vill inte försöka mig på några siffror, men det är inte ignorerbara mängder.
Yay?

Här vill jag åter lägga in min vanliga brasklapp. Jag är inte emot förnybar energi generellt. Ska vi fixa klimatet behövs alla CO2-snåla energikällor. Jag välkomnar sol och vind även i Sverige – men i måttliga mängder. Att integrera måttliga mängder intermittent produktion är inget större problem. Det är när man får för sig att göra intermittent produktion till dominerande inslag som problemen uppstår.

Nu är det dags att, som utlovat ovan, ta sig an
Kostnaden för utbyggnad av 100 % förnybart
Sweco har efter bästa förmåga uppskattat kostnaden för båda scenarierna, och de landar ganska lika – det kan avrundas till 1600 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Sextonhundra miljarder alltså. Okej. Men – viktigt att notera – det är den totala investeringskostnaden. Investeringar skulle behöva göras även om man inte går över till 100 % förnybart. Men hur mycket?
Svårt att veta. Sweco har själva inte räknat på det (jag har frågat dem). Men vi kan ju alltid göra en gissning, för att få en storleksordning. Så här ser Swecos resultat ut i diagramform, dock fram till 2050:

Investering100RE
Låt oss anta att investeringsnivån mellan 1991 och 2010, kanske 2020, är indikativ för behovet om man inte satsar på 100 % förnybart. (Sedan åtminstone tio år har det byggts ut ganska mycket förnybart i Sverige, vilket kan tänkas påverkar siffrorna för de åren.)
Och så är det 33 år kvar till 2050. Man kanske landar på… 600 Gkr? Mellan tummen och pekfingret. Mer kunnigt folk än jag har uttryckt att det kan vara en siffra i överkant. Men ändå. Låt oss köra på den siffran, väl medvetna om att den är en grov gissning.
Då får vi en merkostnad för 100 % förnybart fram till 2050 på, i runda slängar, 1000 Gkr. Tusen miljarder kronor.

Vad hade man annars kunnat göra för tusen miljarder kronor?
En hel del va.
För att bara ta ett exempel, man skulle kunna bygga ny kärnkraft. Vad kostar det egentligen att bygga ett kärnkraftverk? Det är av flera skäl svårt att säga, men Analysgruppen höftar med ca 50 Gkr för en hyfsat stor reaktor. Låt oss anta att de varit för optimistiska, och vi ökar kostnaden med 50 %. Då skulle vi kunna bygga tio helt nya reaktorer, vilket är det maximala enligt svensk lag i dag. Tio nya reaktorer som producerar stora mängder CO2-snål el, mer än vi någonsin fått ut av kärnkraften tidigare. Vi skulle inte behöva förvägra våra grannar klimatvänlig reglerkraft. Och vi skulle fortfarande, efter att ha byggt kraftverken, ha växelpengar pengar över till den där jämrans höghastighetsjärnvägen.

Eller om man tycker att höghastighetsjärnvägen är omotiverat dyr skulle man, utöver sina tio kärnkraftverk, kunna köpa utsläppsrätter för pengarna. Det är ett rent tankeexperiment, men om man räknar med dubbelt så högt pris på utsläppsrätter som i dag (dvs då 100 kr/ton CO2) skulle man på detta vis kunna sätta stopp för utsläpp av 2,5 Gton CO2. Vilket, om man räknar med att Sverige släpper ut ca 60 Mton per år, motsvarar drygt 40 års utsläpp från hela Sverige av i dag.

Men som sagt,
100 % förnybart handlar inte om att sänka CO2-utsläppen. Hade utsläppen varit i centrum hade man kunnat definiera målet som fossilfritt eller hållbart. Men när man säger förnybart, då är målet att bli av med kärnkraften.
Och det kan man ju vilja. Jag tycker det verkar dumt. Jag har skrivit åtskilligt om det, och en bra utgångspunkt är mitt inlägg Förtvivla först i morgon (Ja. Ja, både det och det här inlägget har tagit sina namn från Kjell Höglund.), där jag bland annat länkar till min genomgång av hanteringen av använt kärnbränsle (vilket ändå är ett irrelevant argument i sammanhanget, använt bränsle har vi ju redan även om vi stänger all kärnkraft i morgon). Men det är klart man ändå kan välja att sätta utrotandet av kärnkraft högst på agendan.
Då tycker jag dock man bör vara öppen med att det är målet. Man ska framför allt inte låtsas att man tycker att växthuseffekten är det primära problemet.

Så för att sammanfatta.

  • Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att gå över till 100 % förnybart.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ganska svårt, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ohyggligt dyrt, mycket dyrare än att behålla kärnkraften, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer sannolikt innebära att el inte alltid kommer finnas tillgängligt, och elpriserna kommer i snitt troligen att stiga väsentligt.
  • Att Sverige går över till 100 % förnybart kommer något öka CO2-utsläppen inom Sverige, och globalt att med svenska mått öka dem kraftigt.
  • Det enda man egentligen uppnår med att få Sverige att gå över till 100 % förnybart är att man blir av med kärnkraften.

Jag ser inget egenvärde i att ha kärnkraft. Däremot är det instrumentella värdet svårförnekat, om man nu tycker att det är viktigt att fixa klimatet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att Sverige i allmänhet och det beslutande Sverige i synnerhet tog sig en allvarlig funderare på: Vad är det egentligen som är vårt viktigaste mål, och vad är det värt att nå det?


Smärre tillägg:
Det mest osäkra i det här inlägget är kostnadsuppskattningen av ”nollalternativet”, alltså de investeringar som skulle behövas fram till 2050 för att behålla nuvarande energimix. Lyckligtvis spelar det för resonemanget inte så stor roll om merkostnaden för 100 % förnybart bli 700, 1000 eller 1300 Gkr. Faktum är att även om merkostnaden vore noll – vilket jag håller för distinkt osannolikt – kvarstår den viktigaste poängen: 100 % förnybart i Sverige skulle ge ökade CO2-ustläpp globalt.


[1] Undantaget förstås om man kan lagra energin. Ett av mycket få realistiska alternativ att i dag göra det i stor skala är pumpkraft, alltså att man pumpar vatten till ett magasin för senare användning som vattenkraft. Sådant antas i scenario 1. Batterier kan fungera lokalt, i liten skala och för korta tidrymder, men är inte ett realistiskt alternativ i stor skala. Varför? För att det skulle ta Teslas Gigafactory nästan precis tusen år att producera batterier så att det motsvarar magasinen hos dagens svenska vattenkraft.

[2] Dels för att inlägget inte ska bli absurt långt, dels för att jag inte är säker på att jag verkligen förstår svängmassa tillräckligt bra för att bre ut mig om det i detalj. Sweco-rapporten ägnar i alla fall en del uppmärksamhet åt begreppet.

[3] En tumregel är att ungefär upp till respektive intermittenta energislags kapacitetsfaktor går det hyfsat bra att hantera, sedan börjar det bli svettigt. Kapacitetsfaktor i sin tur är hur stor andel av tiden som energi produceras. Vind i Sverige ligger på runt 25-40 %. Sol på kanske 10 %.
Detta blir givetvis viktigt för den totala mängden energi man kan plocka ut. Installerad effekt är en sak; när man omvandlar det till hur mycket energi som över tid kan plockas ut måste kapacitetsfaktorn med.

[4] Inte sällan hävdas att när vi i framtiden byggt ut det europeiska elnätet så att överföring mellan länder har mycket större kapacitet än i dag så kommer problemen med tex vindkraftens intermittens att försvinna, för när det blåser någonstans är det stiltje någon annanstans.
Det finns dock skäl att inte vara så optimistisk om det. Visst, i någon mån stämmer det. Men jag har läst en rapport (har tyvärr inte någon länk kvar) där man studerat just detta och sett ganska tydligt att när det blåser mycket tenderar det att göra det i större delen av Europa, och vice versa, är det stiltje så är det ofta lugnt i ett stort område.

[5] Timpriser över året. Svängigt blir det.100re_timpris.PNG

[6]  Jag har av den anledningen lite svårt att förstå vad vi egentligen ska med solkraft till i Sverige, åtminstone på elnätet. Dess främsta verkan tycks vara att dumpa elpriserna så att alla producenter går back, inklusive solkraftägarna själva. Det jag kan tänka mig är att man i Sverige, till följd av att elen är billig när solen gassar, börjar installera luftkonditionering i stor skala. Dess behov sammanfaller ju verkligen med solgass. Det skulle öka den totala elförbrukningen och likaså mätbart öka CO2-avtrycket, men kan också vara bra att ha om sommartemperaturerna skenar.

[7]  Exakta siffror beror på vem man frågar, livscykelanalyser är svårt, men en källa så god som någon är Wikipedia (första tabellen).

[8] Den snabbtänkte inser att om gaskraftverken inte kommer användas så mycket kommer de förstås heller inte vara lönsamma att bygga. Det kommer alltså krävas antingen en rejäl subvention av fossilkraft (för att nå 100 % förnybart), eller att man bygger om prissättningen så att man får betalt för att tillhandahålla reservkraft.

[9]  Det har gjorts försök att uppskatta de nationella effekterna. Ett sådant refereras här, där man uppskattar att det skulle leda till en fördubbling av svensk elproduktions CO2-utsläpp.

CO2 Ex Machina

tisdag 30 maj, 2017

IVL, Svenska Miljöinstitutet, har släppt en rapport om CO2-utsläpp vid tillverkning av batterier avsedda för eldrift av bilar (Pressmeddelande med sammanfattning, hela rapporten (pdf)). Batteriproduktion är en energikrävande verksamhet, och de riktvärden som rapporten presenterar är 150-200 kg CO2 per kWh batterikapacitet.

Genast fylls min eter av mer eller mindre skadeglada artiklar och utrop om att kolla här, elbilar var visst dåliga (vad var det vi sade). Redan när elbilen lämnar fabriken har den släppt ut CO2 motsvarande 20000 mils körning med en vanlig bil, exemplifieras det.
Det räkneexemplet är inte helt fel, men det finns ett antal ”men” här som jag skulle vilja ta upp.

För det första har man i detta exempel räknat med ett batteri på 100 kWh, vilket ytterst få elbilar har. Vanligare än rena elbilar är i dag dessutom laddhybrider, som vanligen har ett batteri på strax under 10 kWh. En laddhybrid skulle alltså, med samma grundantaganden, ha kört igen batteriets CO2-kostnad på under 2000 mils elkörning, inte 20000.

För det andra har man för att landa på 20000 mil dels tagit den högre skattningen av batteriutsläppen, dels huggit i med att den vanliga bilen släpper ut 100 g CO2/km. Det går för all del att hitta sådana bilar om man tittar på den famösa NEDC-körcykeln som används i dag, men den är mest känd för att underskatta verklig förbrukning. Att ta 100 g/km kan man göra, men det motsvarar inte en normal bil i dag.
Man skulle alltså också kunnat räkna med 150 g CO2 per kWh batteri, ett batteri på 40 kWh (mer typiskt för en ren elbil i dag, även om det mindre batteriet förstås gör bilen mindre användbar) och ett typiskt verkligt utsläpp på 150 g/km för en bensinbil. Då hamnar brytpunkten vid 4000 mil, inte 20000 mil, och det är svårt att hävda att en sådan uträkning är mycket sämre vald än den som nu trumpetas som elbilens smutsiga byk.
Vidare bör man väl, om man ska titta på framställningskostnader, även ta med utsläppen för att framställa bensinen. Man plockar ju inte upp färdig bensin ur sin oljekälla. Det tycks inte jättelätt att hitta några exakta siffror, men lite snabb research-by-google indikerar att man nog ska lägga på något i stil med 20 % på den CO2 som bensinen släpper ut när man använder den som bränsle.

För det tredje är en avgörande faktor för batteritillverkningens CO2-utsläpp hur fabrikens el framställs. Det är nämligen huvudsakligen elektricitet som går åt, till skillnad från när man framställer bensin då det är olja som står för energitillförseln. I rapporten har man räknat med att 50-70 % av elen kommer från fossila källor.
Det tycks vara ett rimligt antagande, globalt sett. Men siffran skulle sett helt annorlunda ut om batterierna tillverkats med svensk-, fransk-, norsk- eller isländskgenererad elmix; med en fossildel på enstaka procent skulle batterierna då i stället framstått som ett miljökap.

Det här anknyter till en viktig CO2-strategi. Inte den enda man kan ha, men ändå en viktig. Den är helt enkelt att vi så mycket vi kan bör
a) elektrifiera
b) se till att elproduktionen är CO2-snål
Batteritillverkning ligger därvidlag bra till, i och med att den till skillnad från bensinframställning redan till stor del är beroende av elektricitet, inte att elda olja.
Vad gäller körandet av elbilen är det redan känt att det är miljömässigt tveksamt att köra en elbil på fossil el, speciellt på el från kol. Men åter, kör man på svenskgenererad el är det jättebra.

Enkelt va? Då får vi – vi som i mänskligheten – väl se till att fixa elproduktionen! Så kan vi ta lunch sedan.
Ni som läst den här bloggen ett tag vet nog ungefär vad jag tänkt skriva nu. Det är ett jättejobb att globalt få bort CO2 från elproduktionen, och då är elproduktion ändå bara en del av energiproduktionen. En omfattande satsning på förnybart är antagligen nödvändig, men inte i närheten av tillräcklig. Det skulle behövas både en sådan satsning och en satsning på kärnkraft.
(Här vill jag lägga in två länkar, en till extern artikel
What if nuclear power was invented today?
och en här på bloggen,
Förtvivla först i morgon
som båda belyser detta.)

Som sagt ett jättejobb, men på intet sett omöjligt, vilket Sverige är ett exempel på. Tyvärr tyder väldigt lite på att en sådan satsning verkligen görs. Vi bygger globalt ut kolet. Det är ingen naturlag att det måste vara så; om Sverige på 70-talet kunde koldioxidrensa sin elproduktion skulle väldigt många andra länder i dag också kunna göra det, om de bara iddes. I Sverige gör vi dock vårt bästa för att rasera våra framsteg och återgå till fossilberoende när vi stänger kärnkraften.

Men åter till huvudämnet, elbilsbatterier. Givetvis bör man granska även eldrivna bilars CO2-belastning, eldrift är inget självändamål. Poängen jag vill få fram är att IVL-rapporten inte visar att eldrivna bilar är miljöbovar. Den visar att i ett dåligt elsystem är produktionen av batterier en icke försumbar miljöbelastning, ja. Men den visar också att man behöver göra rätt så specifika och långt från allmängiltiga antaganden för att produktionen ska göra bilen som helhet till ett dåligt miljöval, och den visar att i exempelvis svensk produktionsmiljö skulle den vara alldeles utmärkt. Läser (eller som för mig i skrivande stund, skummar) man lite i rapporten säger den också att brytningen av de speciella metaller som batterierna behöver står för en ganska liten del av CO2-utsläppen, vilket är intressant.

Den som redan kör på el verkar alltså inte plötsligt behöva skämmas, och den som funderar på att börja köra på el kan fortsätta fundera.

När far super

onsdag 5 april, 2017

Regeringen har lanserat ett förslag för ny beskattning av, bland annat, personbilar. Jag har funderat lite på det där.
Förslaget i sin helhet finns här (pdf). I korthet är det ett bonus-malus-system där onda bilar får en straffskatt de tre första åren och goda bilar antingen slipper straffskatt eller rentav får en bonus utbetald. Vilka bilar som räknas som onda eller goda beror huvudsakligen på koldioxidutsläpp enligt EU-norm.
Beskattningen förändras även bortom de tre första åren, men mindre dramatiskt.

I princip är det rätt att försöka styra nybilsköp till mer koldioxidsnåla modeller, om man nu tar klimatfrågan på allvar. Vi har i dag ett klimatmässigt jättebra elsystem i Sverige, det är transporterna som är nästa fråga. Eller i alla fall en av de nästa frågorna.

Utformningen bonus-malus är en konstruktion Centerpartiet förespråkat ett tag, och om det är där regeringen hämtat sin inspiration låter jag vara osagt. Man skulle kunna argumentera för att det vore bättre att lägga en straffbeskattning på bränslet i stället för på existensen av en bil som skulle kunna dra mycket bränsle. Å andra sidan har bränslebeskattning, där Sverige redan ligger långt över en rekommenderad internationell nivå för CO2-beskattning, haft mycket begränsad effekt på hur folk köper och kör bilar. Jag lämnar det därhän.

Som regeringens förslag är utformat blir det ett kännbart påslag för den som är nybilsköpare även av i dag ganska normala bilar. Det är förstås meningen. (Förutom antagligen att dra in mer pengar till statskassan.) En malus som inte påverkar köpbeteenden är poänglös. Om något kan man argumentera för att malusen skulle behöva vara ännu kraftigare; regeringen konstaterar själv att den förväntade effekten av det nya systemet är mätbar men inte jättestor.
Den andra sidan är bonusen.
Ett problem i dag för den som exempelvis intresserar sig för att köpa en laddhybrid är att de fortfarande är dyra. Man får typiskt räkna med ett påslag på ungefär hundratusen kronor jämfört med motsvarande konventionella bil. Förmodligen är det så att tekniken kostar helt enkelt så mycket. Förut kunde man få fyrtiotusen i premie om man köpte laddhybrid. Det är nu nere på tjugotusen och det kommer generellt inte att gå upp med nya beskattningen. Förslaget bestraffar alltså att göra fel, men gör det inte särskilt mycket lättare att göra rätt.
Det finns förstås andra lösningar än laddhybrider, men överlag kan samma sak sägas om dem.

En elefant i rummet är EU:s nya körcykel (WLTP) som ska träda i kraft i september i år (2017). Dess effekter är ännu inte kända i detalj, men ett viktigt skäl till att man tagit fram en ny körcykel är att den nuvarande ansetts ge orealistiskt låga förbrukningssiffror. Bilars deklarerade förbrukning kommer alltså, allt annat lika, att gå upp och det finns inga planer på att förändra beskattningen till följd av detta. Sålunda kommer, åter allt annat lika, malusdelen att öka och bonusdelen att minska. Till glädje för statskassan men det kommer inte bli lättare för nybilsköparen att göra rätt.

Centerpartiet har lanserat ett förslag som påminner om regeringens. Eller om man ska vara noga är det snarast tvärtom. Hur som helst, C-förslaget är inte lika detaljerat som regeringens, men det utmärks av att både bonus och malus är brantare. Jag undrar om inte det vore att föredra. Det skulle kunna ställa till det lite i början, men om man får femtiotusen i premie för en laddhybrid börjar det kanske kännas som en realistisk idé även för den som inte helt prisokänslig eller är beredd att lägga stora egna resurser på att minska sitt CO2-avtryck.
(Men ändå vill köpa en ny bil. Hela förutsättningen här är att folk vill köpa nya bilar.)
En risk jag ser med regeringens förslag är helt enkelt att folk i ganska stor utsträckning i stället för att skaffa en kraftigt utsläpssnålare bil bestämmer sig för att absorbera kostnaden, skär ned på något annat och köper en vanlig bil.

Sedan är det en sak som skaver hos mig, på ett övergripande plan.
Jag är med på att det är väldigt viktigt att bekämpa växthuseffekten, och jag accepterar att det ekonomiskt kan påverka mig som privatperson. Jag borde alltså inte ha någon principiell invändning när staten ändrar skatter för att straffa utsläppsbeteenden.
Problemet är att politikens budskap inte hänger ihop.
Växthuseffekten är vår tids viktigaste utmaning. Utom när den inte är det. Utom när vi ska förbjuda dieslar i storstäder. Och utom när det känns viktigare att bekämpa kärnkraft.
Speciellt det senare är verkligen mindre genomtänkt. Som svensk elpolitik ser ut nu är ett bärande element att högst medvetet tränga ut kärnkraften, ju förr dess hellre.

Inlägget blir för långt om jag tar det i detalj, men så här, och mellan tummen och pekfingret:
Sveriges elnät är delvis sammankopplat med det europeiska. Så länge det finns fossil el att tränga undan är klimateffekten av att i förtid stänga en kärnreaktor samma som att tillföra ungefär, eller nästan, samma mängd fossil el, och det kompenseras inte av att tillföra samma installerade effekt förnybart.
En halvmodern reaktor genererar i runda slängar 1 GW el. Det är också ungefär så mycket installerad effekt som finns i det svenska tågnätet.
Det vill säga: att i förtid stänga en halvmodern reaktor får, i grova drag, samma klimateffekt som att sluta köra svenska tåg på el och gå över till diesel i stället.
Jag tar det igen.
Att i förtid stänga en halvmodern kärnreaktor är klimatmässigt ungefär som att köra alla svenska tåg på diesel i stället för el.
Det är inte så lyckat.
(Edit: Detta är dessutom en underdrift, se kommentarerna till inlägget.)

Märker ni hur budskapet från politiskt håll spretar en del?
Man säger:
”Växthuseffekt är något vi bryr oss om så länge det inte krockar med något vi råkar bry oss om mer, som att stänga kärnkraft. När det händer, då skiter vi i växthuseffekten. Men ni privatpersoner, ni ska anstränga er för växthuseffekten, det har vi bestämt.”
På mig fungerar ett sådant glapp mellan ord och handling kraftigt demoraliserande. Känslan jag känner är: varför ska jag hålla på och anpassa min tillvaro – vad det nu än gäller – när alla sådana ansträngningar tillintetgörs av att det är politiskt jobbigt att släppa sin 70-talsnostalgi?
Kör mindre och snålare bil BAM alla tåg på diesel. Jaha.

Jag säger inte att känslan är rationell. Om jag kan kapa mina egna utsläpp med hälften är ju det en minskning som i sig inte försvinner för att någon annan på sin kant snubblar och välter koldioxidhinken. Inget blir bättre av att jag ger upp, tvärtom.

Så sitter jag också, när det gäller just bilar, och räknar på om vi har råd med en laddhybrid. Delvis för att jag verkligen vill ha en.
Men jag gör det med ett visst mått av sammanbitna käkar.

Front rows may get wet

måndag 26 december, 2016

Jag har läst flera artiklar om Mosul-dammen, men det här som dök upp i mitt flöde är nog den mest grundliga.
http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/02/a-bigger-problem-than-isis
Utgående från den artikeln: Om/när Mosul-dammen kollapsar kan vi förvänta oss sex- eller till och med sjusiffrigt antal döda. Plus strömavbrott i kanske hela Irak. En enorm nationell katastrof.
Jag har länge tvekat att göra politik av det. Det har känts gamigt. Men ändå, mindre gamigt nu än efter ett dammbrott. Så jag gör det nu.

Brister den kommer det förmodligen inte resas krav på att vattenkraft globalt ska avskaffas. Och det är rimligt. Rätt byggd och underhållen vattenkraft är inte ett stort hot. Det vore absurt att stänga sådan vattenkraft för vad som kan hända med dammen vid Mosul. Vi behöver vattenkraft.
(Nu kommer det.) Men ni minns Fukushima va? Katastrofen där noll personer dött av strålning. Noll. En siffra som förmodligen kommer stå sig.
Men genast skulle Tyskland stänga sin kärnkraft. I övrigt tillräkneliga människor använder Fukushima som argument för kärnkraftens farlighet.
Det är så hisnande ansvarslöst. Och det pekar på (minst) två saker.
Ett: människor är usla på att bedöma risker.
Två: vi kommer inte hejda klimatförändringarna i behövlig tid. Inte när vi prioriterar så uselt.
(Detta är förresten ett skäl till varför man bör avkräva kärnkraftmotståndare som handviftande hänvisar till risker svar på precis vilka risker de tänker på, och hur de ska vägas mot andra risker.)

Där kunde ett kärnfullt inlägg vara slut, men jag hänger på ett appendix.
Mosul-dammen och Tjernobyl är på vissa sätt ganska lika. Båda fundamentalt osäkra byggen, i länder med taskig säkerhetskultur. Båda katastrofer som bara väntat på att hända ända sedan de var färdigbyggda. Och, förstås, båda väldigt ickerepresentativa för sina respektive kraftslag.
Jämför man nu förväntat antal döda dem emellan ligger Mosul-dammen någonstans hundra till tiotusen gånger högre än Tjernobyl. Alltså: vid kollaps av Mosul-dammen kan vi förvänta oss mellan hundra och tiotusen gånger fler döda än från Tjernobyl.
(Det stora spannet är förstås delvis för att vi inte har facit från Irak, men beror också på vilken Tjernobyl-siffra man använder.)
Inte för att jag vet vad ni ska med den siffran till. Mer än att förfäras. Det är ju svårt för oss att omedelbart göra något åt Mosul-dammen. Man kan förvisso hjälpa till med att besegra ISIS, och man kan tänka ut hjälpplaner ifall dammen brister.

Irak behöver givetvis el. Men frågan är om det inte tills vidare vore bättre om de eldade olja för sin el. Växthuseffekten är allvarlig, men Mosul-dammen är rimligen värre. Åtminstone om man ser oljeeldning som en interimslösning.

Även om det alltså är svårt att omedelbart avhjälpa tycker jag det är något som förtjänar viss tankemöda: I Mosul-dammen väntar hundra till tiotusen Tjernobyl.

 

Oändlighetens ändlighet

torsdag 15 december, 2016

För drygt två veckor sedan skrev jag om att vi behöver konkret förbereda oss för att hantera konsekvenserna av att klimatet går åt helvete eftersom vi sannolikt inte kommer undvika det, men att vi för den skull inte ska sluta försöka:

Gör som Bamses farmor

Kort efter det snubblade jag över ett par texter som har anknytning till det senare, men det är först nu jag finner tid att lägga upp dem.

Den första handlar om vilken omfattning på gruvdrift och råvaruåtgång som behövs för olika koldioxidsnåla energikällor.
Graphic of the Week: The hidden “fuels” of renewable energy

Den andra handlar om problem på europeisk nivå med biobränslen.
Europe’s green energy policy is a disaster for the environment

Ingen av dem är, åtminstone rent kvalitativt, någon nyhet. Det är ändå värt att ta upp dem för att peka på några av – inte alla – problemen med att satsa enbart på vad som kallas förnybart.

Med det försöker jag inte säga att vi inte ska ha förnybart. Jag tror att vi kommer behöva rejäla mängder av både förnybart och kärnkraft. Men att förlita sig på enbart förnybart kommer inte att sluta väl.
Som det påpekas från, tycker jag subjektivt, fler och fler håll: den springande punkten är inte förnybarhet. Det är hållbarhet.

Gör som Bamses farmor

måndag 28 november, 2016

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.

The acquiescence of beasts

fredag 10 juni, 2016

År 2013 var jag ganska ny i Centerpartiet. Jag lade mina första motioner till Stockholms distriktsstämma. En av dem handlade om att effektskatten på kärnkraften borde avskaffas.
Den fick visst stöd i distriktet men röstades ändå tydligt ned. Den skickades likväl vidare till riksstämman, där den summariskt avfärdades. Det var helt enligt förväntan; om något blev jag positivt överraskad av att motionen alls fick stödyttringar i Stockholm. Att tala till kärnkraftens fördel var inte det mest publikfriande man kunde företa sig i partiet, och det var det alltjämt inte under riksstämman 2015 råkar jag veta.

I dag har regeringen, Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna offentliggjort energiöverenskommelsen, i vilken en del är att effektskatten på kärnkraften avskaffas.
Det är givetvis svårt att hävda att det är min förtjänst. Likväl kostar jag nu på mig att le och ta det som en seger att Centern mindre än tre år efter att ha skjutit ned min motion slår sig för bröstet bland annat för att effektskatten avskaffas.

Yeah.

Okej, nog med victory jig. Vad innebär detta?
Jag ska säga att jag inte läst själva överenskommelsen; jag har bara hunnit läsa medierapportering om den och utgår här från det. Det kan hända att jag får anledning att återkomma och revidera.
Jag har inte tillgång till företagens räkenskaper, men för kärnkraftens del innebär avskaffad effektskatt förhoppningsvis att avvecklingen skjuts på framtiden. Att fastighetsskatten på vattenkraft går ett liknande öde till mötes gör också situationen för vattenkraftverken mer hanterbar. Dessa skatter instiftades i ett helt annat energipolitiskt klimat och har i dag blivit kontraproduktiva, i ordets bokstavliga betydelse.

Att det är tillåtet att bygga tio nya kärnreaktorer, för att ersätta dagens, kan jag inte se skiljer sig från Alliansens energiöverenskommelse 2009. Om förutsättningarna fortsätter se ut som i dag misstänker jag starkt att det inte blir några nya reaktorer. I dag är i stort sett ingen kraftproduktion lönsam att bygga utan subventioner eller motsvarande. Att ett företag i det läget skulle ta sig an den enorma investering ett nytt kärnkraftverk innebär förefaller långsökt. Såtillvida ser det ut som att det, trots att kärnkraften får en tillfällig respit, på lång sikt finns anledning att gratulera Miljöpartiet och beklaga resten av mänskligheten; det ser tufft ut för kärnkraften när man räknar decennier i stället för enstaka år. Jag har gärna fel här och har som sagt ingen insyn i kraftbolagens räkneböcker, men om förutsättningarna inte förändras är nog kärnkraften långsamt på väg bort i Sverige. Därmed, vilket jag förklarat tidigare, gör vi oss själva, klimatet och världen en stor otjänst.

Trots denna dystra utsikt är jag positivt överraskad av överenskommelsen. Jag trodde inte att regeringen, speciellt inte med Miljöpartiet, skulle ha handlingskraft nog att avskaffa effektskatten. Att de nu gör det är, överenskommelsens tillkortakommanden och sena tillblivelse oaktade, mycket bra och motiverar en eloge till dem – och förstås även till Centern. Och M och Kd.

Fortsatta elcertifikat till förnybart skulle jag behöva läsa lite mer om innan jag fäller någon dom. Systemet har varit dysfunktionellt ett tag och jag vet inte om man åtgärdat detta. Det är i sig bra med förnybar energi, men elcertifikaten är inte nödvändigtvis en bra lösning. Får se om jag återkommer om detta.

En sak jag inte sett något om i överenskommelsen är en strategi för att Sverige på lång sikt ska ha tillförlitlig tillgång till energi. Om kärnkraften tillåts tyna bort har vi två troliga utfall. Antingen kommer vi ha farligt opålitlig elförsörjning, eller så kommer den till stor del ersättas (på global nettonivå) av fossil el. Båda utfallen är urkassa. Och att tro att energibolagen självmant kommer lösa detta är… mycket optimistiskt.

Så, för att sammanfatta: efter vad jag läst hittills är energiöverenskommelsen betydligt bättre än jag vågat hoppas. Den bidrar till att lösa några kortsiktiga problem, men den löser inte det långa perspektivet. Och det är ju lite synd, när den nu föresätter sig att hantera det långa perspektivet.

Arga siffror

lördag 16 april, 2016

På sistone har jag varit inblandad i flera diskussioner om energi där jag funnit ett behov att peka på lite siffror och proportioner. Bättre sent än aldrig – jag gör ett inlägg av det!

Det består av tre delar. Först en i vilket ett mindre antal dödsfall är tragedier medan miljoner döda är statistik. Sedan en del om batterier och vatten, och så slutligen en fotnot om Tjernobyl.

Det finns döda och det finns döda. Det framgår tydligt när man tittar på effekter av olika energislag. Mot kärnkraftens fortsatta användning anförs ofta konsekvenserna av de större haverier som skett, vilka är tre till antalet: Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima.
Låt oss nu titta på dödsfallen vid dessa.
Vi vet att vare sig vid Harrisburg eller Fukushima har det blivit några dödsfall alls som resultat av strålning.
Så är det inte för Tjernobyl. Där har ungefär 50 personer dött till följd av akuta strålningsskador. En av de vanligare uppskattningarna för det totala slutantalet är runt 4000 döda.

Det är relevant att säga dels att det av en kombination av fysikaliska, tekniska och politiska skäl är uteslutet att en olycka just som Tjernobyl med dess konsekvenser drabbar ett kärnkraftverk av svensk typ. För att motivera detta skulle krävas ett helt eget inlägg som jag ännu inte skrivit, så i just det här inlägget påstår jag bara att det är så.
Dels är det relevant att säga att jag personligen skulle vara beredd att satsa en del pengar på att 4000 är en starkt överdriven siffra. I fotnoten i slutet av detta inlägg förklarar jag kort varför.

Dessa invändningar till trots – jag använder för diskussionens skull Tjernobyl och siffran 4000 som exempel i jämförelsen nedan, inte för att det är exempel som är representativa för västlig kärnkraft, utan för att det är exempel som de facto används, rimligt eller inte. ”Ett Tjernobyl” likställs alltså i detta exempel med 4000 döda.

Okej. Som jag nyligen demonstrerat måste vi i praktiken välja mellan att använda kärnkraft eller fossila källor; bara förnybart kommer inte räcka. Därför ska vi nu börja med att jämföra med kol. I runda slängar dödar kol 100 personer per genererad TWh (en källa och en annan källa bland flera som räknat på det). Givet hur mycket kol som används betyder det att kol dödar i storleksordningen miljon per år, lågt räknat.
Tittar man på luftföroreningar totalt (mycket från fossila källor men även föroreningar som uppstår i energifattigdom, som vedeldning), kan man skäligen tala om över fem miljoner döda per år (The Guardian om kärnkraft och fossilt, BBC om luftföroreningar).

Vi kan nu gå till att sammanfatta Tjernobyl vs fossilt.
Jag har i andra sammanhang påstått att kärnkraft som havererar dödar färre än kolkraft som fungerar som den ska. Tar vi nu siffrorna ovan så säger de att
Kolkraft skördar liv motsvarande ungefär ett Tjernobyl om dagen.
Luftföroreringar totalt motsvarar ungefär tre Tjernobyl om dagen.

Enheten här är alltså motsvarande spektakulära kärnkraftjättehaverier OM DAGEN.

Kom ihåg det här när någon vill avveckla kärnkraften för de hemska olyckorna. Vårt reella alternativ är alltså någon eller några Tjernobyl per dag, varje dag, varje månad, året om, år ut och år in.
Det finns döda, och så finns det statistik.
Ett till tre Tjernobyl om dagen. Redan innan man ens börjar fundera på växthusgaser. Det var den första arga siffran.

Låt oss nu byta ämne och tala om batterier och vatten i en lite kortare utläggning än den ovan.
När Tesla startade sin Gigafactory för batteritillverkning fylldes internet av jubelrop om att detta var dödsstöten för kärnkraften; all denna energilagring skulle lösa problemet med den förnybara elens intermittens.
Det var ett tragiskt och typiskt felfokus; den relevanta striden är mot kolet, och förnybart och kärnkraft bör inte se på varandra som fiender. Icke desto mindre är det så det ofta låter.
Nå. När regeringen nyligen annonserade sin hängivenhet 100 % förnybart talade man också, förvisso utan att nämna Gigafactory, om sjunkande priser på batteriteknik för att lagra el.
Hohum. Gigafactory är planerat för att kunna producera 35 GWh batterier per år. De svenska vattenkraftmagasinen har en lagringskapacitet på ca 34 TWh, vilken man kan räkna med omsätts årligen.
För att producera lagringskapacitet motsvarande de svenska vattenmagasinen skulle en fabrik som Gigafactory alltså behöva ungefär 970 år. Och det är innan man börjar fundera på materialtillgång.
Det är förstås bra om batterier blir billigare. Jag skulle gärna ha laddhybridbil till exempel. Men det är ingen snabb lösning på intermittensproblematiken med förnybar el.

Niohundrasjuttio år. Det var den andra arga siffran.

———

Nu är det dags för en fotnot om Tjernobyl.
Siffran 4000 döda bygger såvitt jag kan förstå på LNT, Linear No Threshold-hypotesen, som i princip går ut på att skadeeffekter från joniserande strålning är strikt linjärt beroende av dosen. Det finns dock goda skäl att tro att det inte gäller för låga doser, varmed avses även doser som ligger långt över vad inga utom ett litet fåtal utsatts för vid något kärnkraftshaveri, inklusive Tjernobyl.
UNSCEAR skriver också om Tjernobyl (specifikt denna pdf, i General Conclusions s 64) om hälsoeffekterna:

– 134 plant staff and emergency workers received high doses of radiation that resulted in acute radiations syndrome (ARS), many of whom also incurred skin injuries due to beta irradiation;
– The high doses proved fatal for 28 of these people;
– While 19 ARS survivors have died up to 2006, their deaths have been for various reasons, and usually not associated with radiation exposure;
(…)
– Other than this group of emergency workers, several hundred thousand people were involved in recovery operations, but to date, apart from indications of an increase in the incidence of leukaemia and cataracts among those who received higher doses, there is no evidence of health effects that can be attributed to radiation exposure;
– The contamination of milk with 131-I, for which prompt countermeasures were lacking, resulted in large doses to the thyroids of members of the general public; this led to a substantial fraction of the more than 6000 thyroid cancers observed to date among people who were children or adolescents at the time of the accident (by 2005, 15 cases had proved fatal);
– To date, there has been no persuasive evidence of any other health effect in the general population that can be attributed to radiation exposure.

Detta kanske kan tjäna som exempel på varför jag, utan att för ett ögonblick vilja försvara hur man i Sovjetunionen hanterade kärnkraft, finner det långsökt att så många som 4000 i slutändan kommer dö av strålning från Tjernobyl.

Fördömligt, inte föredömligt

torsdag 18 februari, 2016

Jag såg i förrgår att man satt ett datum – 2017 – för avveckling av ytterligare en av Oskarshamns kärnreaktorer.
Som jag skrivit tidigare (länk nedan), så länge vi har fossil el i nätet är avveckling av kärnkraft ekvivalent med att införa ungefär motsvarande mängd fossilkraft.
Så vilka mängder handlar det om?
Tja, allting mellan tummen och pekfingret och med siffror ur huvudet, att stänga en reaktor är då ungefär som att sluta köra den svenska tågtrafiken på el och gå över till diesel i stället.

Det är alltså inget hypotetiskt långsökt scenario. Vi gjorde det just. Alla tåg på diesel från 2017.
(Ja, eller ekvivalensen till det då.)
Grattis världen. Här är ditt klimatföredöme.

Jag har, ärligt talat och tyvärr, mer och mer svårt att förstå varför vi (i någon samhällsmening av ”vi”) håller på och joxar med utsläpp från vägtrafik. Det verkar ju inte som om vi egentligen bryr oss om utsläppen. Det är bara poserande.
Vi kan fixa klimatfrågan, men väldigt väldigt lite tyder på att vi faktiskt kommer göra det.
Pro tip: köp hus på en kulle. Bamses farmor var rätt ute.

Länkar: Jag har mest aktuellt skrivit här om ämnet
https://dantilert.se/2016/01/17/fortvivla-forst-i-morgon/
och här mer specifikt om vad som händer när man avvecklar kärnkraft
https://dantilert.se/2015/06/14/prioriteringsproblem/

(Det här var från början en FB-status, nu konverterad till kort blogginlägg. Och som en Björn Lundquist skrev där: ”Slipper problemet med nedrivna kontaktledningar iaf… Eller nej just det, det gör vi ju inte.”)