Archive for the ‘Energetiskt material’ Category

Drömmen om Atlantis

onsdag 4 oktober, 2017

Sverige har ett politiskt mål att år 2040 ha ett 100 % förnybart elsystem. Vad innebär det, och vilket syfte fyller det? Kommer det rädda klimatet? Dags för mig att utreda!

Till min hjälp tar jag en rapport som Sweco publicerade i somras. Den finns här (pdf) och jag kan rekommendera läsning av den – den är under 50 sidor lång och uppenbart skriven för att en lekman som jag själv ska kunna läsa och förstå den. Jag kommer att beskriva några nyckelpunkter från den i det här inlägget. Och för att det inte ska bli oläsligt långt har jag lagt de flesta utvikningarna i en hemmasnickrad notapparat.

Den som trots dessa herkuleanska ansträngningar att hålla inlägget läsbart kort inte mäktar eller hinner med hela textmassan kan scrolla direkt ned till rubriken ”Så för att sammanfatta”.

En spoiler kan jag komma med redan nu. Nej, att Sverige går över till 100 % förnybart handlar inte det minsta om att rädda klimatet.

El eller energi
Sverige har sedan ett par år en energiöverenskommelse, i vilken ingår målet 100 % förnybart till 2040. Men namnet på överenskommelsen är missvisande. Den handlar om el, inte energi. Det behöver inte alls vara fel att avgränsa problemställningar för att få grepp om dem, men kom ändå ihåg det: här pratar vi specifikt el, inte energi allmänt.

Förnybart i Sverige
Sverige har ovanligt gynnsamma förhållanden för att få till ett 100 % förnybart elsystem. Vi har redan vattenkraft som står för en stor del av vår elproduktion. Sedan är det kärnkraft, och så avsevärt mindre men ändå relevanta mängder förnybar vind. Därefter spridda skurar av annat som inte märks så himla mycket på totalen.
Förnybart i Sverige handlar alltså om att ta bort kärnkraften och ersätta med sådant som räknas som förnybart.

Det är här Swecos rapport (beställd av Skellefteå Kraft) kommer in. Sweco har studerat två scenarier för att nå 100 % förnybart.
Scenario 1 bygger på en väsentligt utbyggd vattenkraft och sedan mest landbaserad vind.
Scenario 2 låter i stort sett vattenkraften vara, bygger ut vind både på land och till havs, kompletterar med solenergi och, förvisso inte förnybart, en ansenlig kapacitet naturgas.

Energi och effekt, bas- och reglerkraft. Och svängmassa.
Innan vi fortsätter, kort om denna underrubrik. När man pratar om förnybar energi är det väldigt ofta producerad mängd energi som nämns. Det är givetvis viktigt. Det är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. El måste produceras när den ska användas[1]. Olika kraftslag har olika för- och nackdelar här.
Kärnkraften är fenomenal på att producera en stor mängder stabil och väderoberoende el, så kallad baskraft, men den är inte så bra på att snabbt variera sin produktion efter förändringar i förbrukning – så kallad reglerkraft. Det går att använda kärnkraft som reglerkraft i viss omfattning, men man låter hellre bli.
Vattenkraften är inte helt väderoberoende, det måste ju finnas vatten i magasinen, men den kan både producera stora mängder baskraft och snabbt variera produktionen för att agera reglerkraft.
Vind- och solkraft är väderberoende i realtid, det vill säga man kan inte lita på dem i någon större utsträckning för baskraft, och de kräver stora mängder reglerkraft.

Svängmassa bör också nämnas, om än bara helt kort[2]. Svängmassa bidrar med en sorts tröghet eller stabilitet i elsystemet som, kan man säga, gör så att störningar inte fortplantar sig så lätt. Med för lite svängmassa riskerar man kollaps i distributionen, och eventuellt skador på ansluten utrustning, när störningar uppstår.
Kärnkraft och vattenkraft bidrar med en stor svängmassa. Vind- och solkraft har i stort sett ingen svängmassa alls.

Mycket av det goda
Jag har inte skrivit ovanstående stycke för att smutskasta vind och sol. I mindre mängder är dess intermittenta och oplanerbara produktion inget problem att hantera på elnätet, men när man börjar skala upp dem till att bli dominerande inslag, ja då uppstår problem[3]. Inte nödvändigtvis ohanterliga problem, men problem som på ett eller annat sätt måste hanteras. Sweco-rapporten pratar en hel del om det.

I scenario 1, det med utbyggd vattenkraft, är det just vattenkraften som får täcka upp det mesta, inte bara genom att bli den fullständigt dominerande producenten av baskraft, utan även genom att stå för reglerkraft när vinden skiftar. Utbyggnaden av vattenkraften handlar mest om att kunna öka effekten temporärt. Sådan potential finns, men som rapporten återkommande nämner:
Detta förutsätter ändrade miljödomar som medger en flexiblare användning av vattenkraften.
Det vill säga, magasinen måste byggas ut och väsentligt kraftigare flöden tillåtas, på ett sätt som i dag bedöms skulle strida mot miljölagstiftningen. Miljöpåverkan lokalt kring älvarna blir inte försumbar. Folk kommer bli arga. Demonstrationer och protester, även från miljörörelsen. Det kan man förstås tycka är ett rimligt pris, men man kan inte komma och säga sedan att det hade vi ingen aaaning om.

I scenario 2 har man hållit sig borta från att på så vis bygga ut vattenkraften. Man har inte heller lika mycket landbaserad vind, men mer av havsbaserad vind och solkraft, och så har man säkrat upp med gasturbiner goda för 5 GW när det är extra tråkigt väder. Fem GW är mycket, samma storleksordning som (men fortfarande mindre än) kärnkraften i dag. Gasturbinerna kommer dock inte användas så mycket, så CO2-utsläppen begränsas.

I båda fallen behöver elnätet byggas ut och om i stor omfattning för att hantera oförutsägbarheten i produktionen.

Dessa två scenarier har alltså modellerats så gott man kan för att ge en prognos inför framtiden. Övergripande blir resultaten ganska lika.

I båda fallen lyckas man nästan hela tiden tillgodose elbehovet. Dock inte hela tiden. Även normala år måste man, åtminstone i södra Sverige, räkna med några timmars blackout då elen helt enkelt inte räcker. Detta även då man tagit reservkraft och import i beaktande[4]. Man har också räknat med en betydande efterfrågeflexibilitet, vilket är en omskrivning för att elanvändare ska förmås att använda el inte när det passar dem själva bäst, utan när det passar elproduktionen bäst.

Elpriserna förutspås bli mycket svängigare än i dag. Jag bryter upp texten med ett upplättande DIAGRAM från rapporten över simulerade veckopriser över året i de två scenarierna, jämfört med priser i scenariot 2015.

100re_veckopris
Det fanns också ett diagram över simulerade timpriser över året, på sätt och vis mer informativt men också betydligt stökigare. Jag tar det i fotnot [5].
Medelvärdesbildat över hela året räknar man med att elpriserna kommer bli ungefär dubbelt så höga som i dag, men variationen är alltså stor. Inte minst i scenario 2, där solkraft, som solkraft i Sverige gör, genererar som mest effekt när efterfrågan är låg[6].

Okej, det var många större och mindre försvårande omständigheter. Och då har jag sparat kostnaden för utbyggnaden, jag återkommer till den. Men allt kan väl inte vara elände?
Visst måste det väl vara bra att gå över till förnybart?
Tja, ”bra” beror på vad man värderar. Många tänker nog på att rädda klimatet. Men hur är det med det?

Ahem.

Nej. Nej, inte ett dugg. Tvärtom faktiskt.
Tittar man på seriösa livscykelanalyser för utsläpp av växthusgaser så ligger vattenkraft, vindkraft och kärnkraft väldigt nära varandra. Ingen av dem ligger förstås på noll, men de är i princip så nära noll som vi kan komma i dag. Och ja, det inkluderar hela livscykeln inklusive gruvbrytning och i förekommande fall slutförvar.
Solceller är ganska mycket sämre än vår tättrio. Sol leder dock stort över allt fossilt[7].

Det kan alltså se ut som om vi byter kärnkraft mot huvudsakligen vatten och vind, som ligger ungefär lika i CO2. Beroende på scenario kan det tillkomma mer eller mindre sol, som är sämre men inte direkt dåligt, och gas, som är väldigt mycket sämre men som troligen inte kommer användas så mycket att det spelar jättestor roll i slutändan[8]. Alltså, man vinner inget i CO2-väg, men förlorar kanske inte heller? Eller okej, man förlorar kanske en del, men inte så mycket?

Fel igen.

Den stora förlusten syns inte om man bara tittar på svenska utsläpp[9]. Men växthusgaser är globala. Ni vet, think global, act local.
Vi återvänder till reglerkraften. Alltså att snabbt kunna kompensera för svängningar i, bland annat, intermittent produktion som vindkraft. De bästa och mest använda reglerkraftslagen är vattenkraft och gas. Sverige ligger här väldigt bra till internationellt, med vår omfattande kapacitet för vattenkraft. Så länge vi har kärnkraften kvar, och har god överföringskapacitet, kan vi sälja vattenkraft som reglerkraft till andra länder. Dessa andra länder utan massiva mängder vattenkraft skulle annars behövt använda gas som reglerkraft.
Så – och det här är viktigt – om Sverige med en övergång till stora mängder intermittent produktion självt behöver all sin vattenkraft för både ökad produktion totalt och ökad reglerförmåga, då kan vi inte längre sälja reglerkraft till vattenkraftfattigare länder. De länderna måste då använda gas som reglerkraft.
I en första approximation kan man säga att ökat eget reglerbehov i Sverige får samma effekt som motsvarande utsläpp av fossilgas någon annanstans.

Sålunda kommer en svensk övergång till 100 % förnybart att globalt öka CO2-utsläppen, och med svenska mått kommer ökningen bli stor. Jag vill inte försöka mig på några siffror, men det är inte ignorerbara mängder.
Yay?

Här vill jag åter lägga in min vanliga brasklapp. Jag är inte emot förnybar energi generellt. Ska vi fixa klimatet behövs alla CO2-snåla energikällor. Jag välkomnar sol och vind även i Sverige – men i måttliga mängder. Att integrera måttliga mängder intermittent produktion är inget större problem. Det är när man får för sig att göra intermittent produktion till dominerande inslag som problemen uppstår.

Nu är det dags att, som utlovat ovan, ta sig an
Kostnaden för utbyggnad av 100 % förnybart
Sweco har efter bästa förmåga uppskattat kostnaden för båda scenarierna, och de landar ganska lika – det kan avrundas till 1600 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Sextonhundra miljarder alltså. Okej. Men – viktigt att notera – det är den totala investeringskostnaden. Investeringar skulle behöva göras även om man inte går över till 100 % förnybart. Men hur mycket?
Svårt att veta. Sweco har själva inte räknat på det (jag har frågat dem). Men vi kan ju alltid göra en gissning, för att få en storleksordning. Så här ser Swecos resultat ut i diagramform, dock fram till 2050:

Investering100RE
Låt oss anta att investeringsnivån mellan 1991 och 2010, kanske 2020, är indikativ för behovet om man inte satsar på 100 % förnybart. (Sedan åtminstone tio år har det byggts ut ganska mycket förnybart i Sverige, vilket kan tänkas påverkar siffrorna för de åren.)
Och så är det 33 år kvar till 2050. Man kanske landar på… 600 Gkr? Mellan tummen och pekfingret. Mer kunnigt folk än jag har uttryckt att det kan vara en siffra i överkant. Men ändå. Låt oss köra på den siffran, väl medvetna om att den är en grov gissning.
Då får vi en merkostnad för 100 % förnybart fram till 2050 på, i runda slängar, 1000 Gkr. Tusen miljarder kronor.

Vad hade man annars kunnat göra för tusen miljarder kronor?
En hel del va.
För att bara ta ett exempel, man skulle kunna bygga ny kärnkraft. Vad kostar det egentligen att bygga ett kärnkraftverk? Det är av flera skäl svårt att säga, men Analysgruppen höftar med ca 50 Gkr för en hyfsat stor reaktor. Låt oss anta att de varit för optimistiska, och vi ökar kostnaden med 50 %. Då skulle vi kunna bygga tio helt nya reaktorer, vilket är det maximala enligt svensk lag i dag. Tio nya reaktorer som producerar stora mängder CO2-snål el, mer än vi någonsin fått ut av kärnkraften tidigare. Vi skulle inte behöva förvägra våra grannar klimatvänlig reglerkraft. Och vi skulle fortfarande, efter att ha byggt kraftverken, ha växelpengar pengar över till den där jämrans höghastighetsjärnvägen.

Eller om man tycker att höghastighetsjärnvägen är omotiverat dyr skulle man, utöver sina tio kärnkraftverk, kunna köpa utsläppsrätter för pengarna. Det är ett rent tankeexperiment, men om man räknar med dubbelt så högt pris på utsläppsrätter som i dag (dvs då 100 kr/ton CO2) skulle man på detta vis kunna sätta stopp för utsläpp av 2,5 Gton CO2. Vilket, om man räknar med att Sverige släpper ut ca 60 Mton per år, motsvarar drygt 40 års utsläpp från hela Sverige av i dag.

Men som sagt,
100 % förnybart handlar inte om att sänka CO2-utsläppen. Hade utsläppen varit i centrum hade man kunnat definiera målet som fossilfritt eller hållbart. Men när man säger förnybart, då är målet att bli av med kärnkraften.
Och det kan man ju vilja. Jag tycker det verkar dumt. Jag har skrivit åtskilligt om det, och en bra utgångspunkt är mitt inlägg Förtvivla först i morgon (Ja. Ja, både det och det här inlägget har tagit sina namn från Kjell Höglund.), där jag bland annat länkar till min genomgång av hanteringen av använt kärnbränsle (vilket ändå är ett irrelevant argument i sammanhanget, använt bränsle har vi ju redan även om vi stänger all kärnkraft i morgon). Men det är klart man ändå kan välja att sätta utrotandet av kärnkraft högst på agendan.
Då tycker jag dock man bör vara öppen med att det är målet. Man ska framför allt inte låtsas att man tycker att växthuseffekten är det primära problemet.

Så för att sammanfatta.

  • Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att gå över till 100 % förnybart.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ganska svårt, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ohyggligt dyrt, mycket dyrare än att behålla kärnkraften, men det går.
  • Att gå över till 100 % förnybart kommer sannolikt innebära att el inte alltid kommer finnas tillgängligt, och elpriserna kommer i snitt troligen att stiga väsentligt.
  • Att Sverige går över till 100 % förnybart kommer något öka CO2-utsläppen inom Sverige, och globalt att med svenska mått öka dem kraftigt.
  • Det enda man egentligen uppnår med att få Sverige att gå över till 100 % förnybart är att man blir av med kärnkraften.

Jag ser inget egenvärde i att ha kärnkraft. Däremot är det instrumentella värdet svårförnekat, om man nu tycker att det är viktigt att fixa klimatet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att Sverige i allmänhet och det beslutande Sverige i synnerhet tog sig en allvarlig funderare på: Vad är det egentligen som är vårt viktigaste mål, och vad är det värt att nå det?


Smärre tillägg:
Det mest osäkra i det här inlägget är kostnadsuppskattningen av ”nollalternativet”, alltså de investeringar som skulle behövas fram till 2050 för att behålla nuvarande energimix. Lyckligtvis spelar det för resonemanget inte så stor roll om merkostnaden för 100 % förnybart bli 700, 1000 eller 1300 Gkr. Faktum är att även om merkostnaden vore noll – vilket jag håller för distinkt osannolikt – kvarstår den viktigaste poängen: 100 % förnybart i Sverige skulle ge ökade CO2-ustläpp globalt.


[1] Undantaget förstås om man kan lagra energin. Ett av mycket få realistiska alternativ att i dag göra det i stor skala är pumpkraft, alltså att man pumpar vatten till ett magasin för senare användning som vattenkraft. Sådant antas i scenario 1. Batterier kan fungera lokalt, i liten skala och för korta tidrymder, men är inte ett realistiskt alternativ i stor skala. Varför? För att det skulle ta Teslas Gigafactory nästan precis tusen år att producera batterier så att det motsvarar magasinen hos dagens svenska vattenkraft.

[2] Dels för att inlägget inte ska bli absurt långt, dels för att jag inte är säker på att jag verkligen förstår svängmassa tillräckligt bra för att bre ut mig om det i detalj. Sweco-rapporten ägnar i alla fall en del uppmärksamhet åt begreppet.

[3] En tumregel är att ungefär upp till respektive intermittenta energislags kapacitetsfaktor går det hyfsat bra att hantera, sedan börjar det bli svettigt. Kapacitetsfaktor i sin tur är hur stor andel av tiden som energi produceras. Vind i Sverige ligger på runt 25-40 %. Sol på kanske 10 %.
Detta blir givetvis viktigt för den totala mängden energi man kan plocka ut. Installerad effekt är en sak; när man omvandlar det till hur mycket energi som över tid kan plockas ut måste kapacitetsfaktorn med.

[4] Inte sällan hävdas att när vi i framtiden byggt ut det europeiska elnätet så att överföring mellan länder har mycket större kapacitet än i dag så kommer problemen med tex vindkraftens intermittens att försvinna, för när det blåser någonstans är det stiltje någon annanstans.
Det finns dock skäl att inte vara så optimistisk om det. Visst, i någon mån stämmer det. Men jag har läst en rapport (har tyvärr inte någon länk kvar) där man studerat just detta och sett ganska tydligt att när det blåser mycket tenderar det att göra det i större delen av Europa, och vice versa, är det stiltje så är det ofta lugnt i ett stort område.

[5] Timpriser över året. Svängigt blir det.100re_timpris.PNG

[6]  Jag har av den anledningen lite svårt att förstå vad vi egentligen ska med solkraft till i Sverige, åtminstone på elnätet. Dess främsta verkan tycks vara att dumpa elpriserna så att alla producenter går back, inklusive solkraftägarna själva. Det jag kan tänka mig är att man i Sverige, till följd av att elen är billig när solen gassar, börjar installera luftkonditionering i stor skala. Dess behov sammanfaller ju verkligen med solgass. Det skulle öka den totala elförbrukningen och likaså mätbart öka CO2-avtrycket, men kan också vara bra att ha om sommartemperaturerna skenar.

[7]  Exakta siffror beror på vem man frågar, livscykelanalyser är svårt, men en källa så god som någon är Wikipedia (första tabellen).

[8] Den snabbtänkte inser att om gaskraftverken inte kommer användas så mycket kommer de förstås heller inte vara lönsamma att bygga. Det kommer alltså krävas antingen en rejäl subvention av fossilkraft (för att nå 100 % förnybart), eller att man bygger om prissättningen så att man får betalt för att tillhandahålla reservkraft.

[9]  Det har gjorts försök att uppskatta de nationella effekterna. Ett sådant refereras här, där man uppskattar att det skulle leda till en fördubbling av svensk elproduktions CO2-utsläpp.

Annonser

CO2 Ex Machina

tisdag 30 maj, 2017

IVL, Svenska Miljöinstitutet, har släppt en rapport om CO2-utsläpp vid tillverkning av batterier avsedda för eldrift av bilar (Pressmeddelande med sammanfattning, hela rapporten (pdf)). Batteriproduktion är en energikrävande verksamhet, och de riktvärden som rapporten presenterar är 150-200 kg CO2 per kWh batterikapacitet.

Genast fylls min eter av mer eller mindre skadeglada artiklar och utrop om att kolla här, elbilar var visst dåliga (vad var det vi sade). Redan när elbilen lämnar fabriken har den släppt ut CO2 motsvarande 20000 mils körning med en vanlig bil, exemplifieras det.
Det räkneexemplet är inte helt fel, men det finns ett antal ”men” här som jag skulle vilja ta upp.

För det första har man i detta exempel räknat med ett batteri på 100 kWh, vilket ytterst få elbilar har. Vanligare än rena elbilar är i dag dessutom laddhybrider, som vanligen har ett batteri på strax under 10 kWh. En laddhybrid skulle alltså, med samma grundantaganden, ha kört igen batteriets CO2-kostnad på under 2000 mils elkörning, inte 20000.

För det andra har man för att landa på 20000 mil dels tagit den högre skattningen av batteriutsläppen, dels huggit i med att den vanliga bilen släpper ut 100 g CO2/km. Det går för all del att hitta sådana bilar om man tittar på den famösa NEDC-körcykeln som används i dag, men den är mest känd för att underskatta verklig förbrukning. Att ta 100 g/km kan man göra, men det motsvarar inte en normal bil i dag.
Man skulle alltså också kunnat räkna med 150 g CO2 per kWh batteri, ett batteri på 40 kWh (mer typiskt för en ren elbil i dag, även om det mindre batteriet förstås gör bilen mindre användbar) och ett typiskt verkligt utsläpp på 150 g/km för en bensinbil. Då hamnar brytpunkten vid 4000 mil, inte 20000 mil, och det är svårt att hävda att en sådan uträkning är mycket sämre vald än den som nu trumpetas som elbilens smutsiga byk.
Vidare bör man väl, om man ska titta på framställningskostnader, även ta med utsläppen för att framställa bensinen. Man plockar ju inte upp färdig bensin ur sin oljekälla. Det tycks inte jättelätt att hitta några exakta siffror, men lite snabb research-by-google indikerar att man nog ska lägga på något i stil med 20 % på den CO2 som bensinen släpper ut när man använder den som bränsle.

För det tredje är en avgörande faktor för batteritillverkningens CO2-utsläpp hur fabrikens el framställs. Det är nämligen huvudsakligen elektricitet som går åt, till skillnad från när man framställer bensin då det är olja som står för energitillförseln. I rapporten har man räknat med att 50-70 % av elen kommer från fossila källor.
Det tycks vara ett rimligt antagande, globalt sett. Men siffran skulle sett helt annorlunda ut om batterierna tillverkats med svensk-, fransk-, norsk- eller isländskgenererad elmix; med en fossildel på enstaka procent skulle batterierna då i stället framstått som ett miljökap.

Det här anknyter till en viktig CO2-strategi. Inte den enda man kan ha, men ändå en viktig. Den är helt enkelt att vi så mycket vi kan bör
a) elektrifiera
b) se till att elproduktionen är CO2-snål
Batteritillverkning ligger därvidlag bra till, i och med att den till skillnad från bensinframställning redan till stor del är beroende av elektricitet, inte att elda olja.
Vad gäller körandet av elbilen är det redan känt att det är miljömässigt tveksamt att köra en elbil på fossil el, speciellt på el från kol. Men åter, kör man på svenskgenererad el är det jättebra.

Enkelt va? Då får vi – vi som i mänskligheten – väl se till att fixa elproduktionen! Så kan vi ta lunch sedan.
Ni som läst den här bloggen ett tag vet nog ungefär vad jag tänkt skriva nu. Det är ett jättejobb att globalt få bort CO2 från elproduktionen, och då är elproduktion ändå bara en del av energiproduktionen. En omfattande satsning på förnybart är antagligen nödvändig, men inte i närheten av tillräcklig. Det skulle behövas både en sådan satsning och en satsning på kärnkraft.
(Här vill jag lägga in två länkar, en till extern artikel
What if nuclear power was invented today?
och en här på bloggen,
Förtvivla först i morgon
som båda belyser detta.)

Som sagt ett jättejobb, men på intet sett omöjligt, vilket Sverige är ett exempel på. Tyvärr tyder väldigt lite på att en sådan satsning verkligen görs. Vi bygger globalt ut kolet. Det är ingen naturlag att det måste vara så; om Sverige på 70-talet kunde koldioxidrensa sin elproduktion skulle väldigt många andra länder i dag också kunna göra det, om de bara iddes. I Sverige gör vi dock vårt bästa för att rasera våra framsteg och återgå till fossilberoende när vi stänger kärnkraften.

Men åter till huvudämnet, elbilsbatterier. Givetvis bör man granska även eldrivna bilars CO2-belastning, eldrift är inget självändamål. Poängen jag vill få fram är att IVL-rapporten inte visar att eldrivna bilar är miljöbovar. Den visar att i ett dåligt elsystem är produktionen av batterier en icke försumbar miljöbelastning, ja. Men den visar också att man behöver göra rätt så specifika och långt från allmängiltiga antaganden för att produktionen ska göra bilen som helhet till ett dåligt miljöval, och den visar att i exempelvis svensk produktionsmiljö skulle den vara alldeles utmärkt. Läser (eller som för mig i skrivande stund, skummar) man lite i rapporten säger den också att brytningen av de speciella metaller som batterierna behöver står för en ganska liten del av CO2-utsläppen, vilket är intressant.

Den som redan kör på el verkar alltså inte plötsligt behöva skämmas, och den som funderar på att börja köra på el kan fortsätta fundera.

När far super

onsdag 5 april, 2017

Regeringen har lanserat ett förslag för ny beskattning av, bland annat, personbilar. Jag har funderat lite på det där.
Förslaget i sin helhet finns här (pdf). I korthet är det ett bonus-malus-system där onda bilar får en straffskatt de tre första åren och goda bilar antingen slipper straffskatt eller rentav får en bonus utbetald. Vilka bilar som räknas som onda eller goda beror huvudsakligen på koldioxidutsläpp enligt EU-norm.
Beskattningen förändras även bortom de tre första åren, men mindre dramatiskt.

I princip är det rätt att försöka styra nybilsköp till mer koldioxidsnåla modeller, om man nu tar klimatfrågan på allvar. Vi har i dag ett klimatmässigt jättebra elsystem i Sverige, det är transporterna som är nästa fråga. Eller i alla fall en av de nästa frågorna.

Utformningen bonus-malus är en konstruktion Centerpartiet förespråkat ett tag, och om det är där regeringen hämtat sin inspiration låter jag vara osagt. Man skulle kunna argumentera för att det vore bättre att lägga en straffbeskattning på bränslet i stället för på existensen av en bil som skulle kunna dra mycket bränsle. Å andra sidan har bränslebeskattning, där Sverige redan ligger långt över en rekommenderad internationell nivå för CO2-beskattning, haft mycket begränsad effekt på hur folk köper och kör bilar. Jag lämnar det därhän.

Som regeringens förslag är utformat blir det ett kännbart påslag för den som är nybilsköpare även av i dag ganska normala bilar. Det är förstås meningen. (Förutom antagligen att dra in mer pengar till statskassan.) En malus som inte påverkar köpbeteenden är poänglös. Om något kan man argumentera för att malusen skulle behöva vara ännu kraftigare; regeringen konstaterar själv att den förväntade effekten av det nya systemet är mätbar men inte jättestor.
Den andra sidan är bonusen.
Ett problem i dag för den som exempelvis intresserar sig för att köpa en laddhybrid är att de fortfarande är dyra. Man får typiskt räkna med ett påslag på ungefär hundratusen kronor jämfört med motsvarande konventionella bil. Förmodligen är det så att tekniken kostar helt enkelt så mycket. Förut kunde man få fyrtiotusen i premie om man köpte laddhybrid. Det är nu nere på tjugotusen och det kommer generellt inte att gå upp med nya beskattningen. Förslaget bestraffar alltså att göra fel, men gör det inte särskilt mycket lättare att göra rätt.
Det finns förstås andra lösningar än laddhybrider, men överlag kan samma sak sägas om dem.

En elefant i rummet är EU:s nya körcykel (WLTP) som ska träda i kraft i september i år (2017). Dess effekter är ännu inte kända i detalj, men ett viktigt skäl till att man tagit fram en ny körcykel är att den nuvarande ansetts ge orealistiskt låga förbrukningssiffror. Bilars deklarerade förbrukning kommer alltså, allt annat lika, att gå upp och det finns inga planer på att förändra beskattningen till följd av detta. Sålunda kommer, åter allt annat lika, malusdelen att öka och bonusdelen att minska. Till glädje för statskassan men det kommer inte bli lättare för nybilsköparen att göra rätt.

Centerpartiet har lanserat ett förslag som påminner om regeringens. Eller om man ska vara noga är det snarast tvärtom. Hur som helst, C-förslaget är inte lika detaljerat som regeringens, men det utmärks av att både bonus och malus är brantare. Jag undrar om inte det vore att föredra. Det skulle kunna ställa till det lite i början, men om man får femtiotusen i premie för en laddhybrid börjar det kanske kännas som en realistisk idé även för den som inte helt prisokänslig eller är beredd att lägga stora egna resurser på att minska sitt CO2-avtryck.
(Men ändå vill köpa en ny bil. Hela förutsättningen här är att folk vill köpa nya bilar.)
En risk jag ser med regeringens förslag är helt enkelt att folk i ganska stor utsträckning i stället för att skaffa en kraftigt utsläpssnålare bil bestämmer sig för att absorbera kostnaden, skär ned på något annat och köper en vanlig bil.

Sedan är det en sak som skaver hos mig, på ett övergripande plan.
Jag är med på att det är väldigt viktigt att bekämpa växthuseffekten, och jag accepterar att det ekonomiskt kan påverka mig som privatperson. Jag borde alltså inte ha någon principiell invändning när staten ändrar skatter för att straffa utsläppsbeteenden.
Problemet är att politikens budskap inte hänger ihop.
Växthuseffekten är vår tids viktigaste utmaning. Utom när den inte är det. Utom när vi ska förbjuda dieslar i storstäder. Och utom när det känns viktigare att bekämpa kärnkraft.
Speciellt det senare är verkligen mindre genomtänkt. Som svensk elpolitik ser ut nu är ett bärande element att högst medvetet tränga ut kärnkraften, ju förr dess hellre.

Inlägget blir för långt om jag tar det i detalj, men så här, och mellan tummen och pekfingret:
Sveriges elnät är delvis sammankopplat med det europeiska. Så länge det finns fossil el att tränga undan är klimateffekten av att i förtid stänga en kärnreaktor samma som att tillföra ungefär, eller nästan, samma mängd fossil el, och det kompenseras inte av att tillföra samma installerade effekt förnybart.
En halvmodern reaktor genererar i runda slängar 1 GW el. Det är också ungefär så mycket installerad effekt som finns i det svenska tågnätet.
Det vill säga: att i förtid stänga en halvmodern reaktor får, i grova drag, samma klimateffekt som att sluta köra svenska tåg på el och gå över till diesel i stället.
Jag tar det igen.
Att i förtid stänga en halvmodern kärnreaktor är klimatmässigt ungefär som att köra alla svenska tåg på diesel i stället för el.
Det är inte så lyckat.
(Edit: Detta är dessutom en underdrift, se kommentarerna till inlägget.)

Märker ni hur budskapet från politiskt håll spretar en del?
Man säger:
”Växthuseffekt är något vi bryr oss om så länge det inte krockar med något vi råkar bry oss om mer, som att stänga kärnkraft. När det händer, då skiter vi i växthuseffekten. Men ni privatpersoner, ni ska anstränga er för växthuseffekten, det har vi bestämt.”
På mig fungerar ett sådant glapp mellan ord och handling kraftigt demoraliserande. Känslan jag känner är: varför ska jag hålla på och anpassa min tillvaro – vad det nu än gäller – när alla sådana ansträngningar tillintetgörs av att det är politiskt jobbigt att släppa sin 70-talsnostalgi?
Kör mindre och snålare bil BAM alla tåg på diesel. Jaha.

Jag säger inte att känslan är rationell. Om jag kan kapa mina egna utsläpp med hälften är ju det en minskning som i sig inte försvinner för att någon annan på sin kant snubblar och välter koldioxidhinken. Inget blir bättre av att jag ger upp, tvärtom.

Så sitter jag också, när det gäller just bilar, och räknar på om vi har råd med en laddhybrid. Delvis för att jag verkligen vill ha en.
Men jag gör det med ett visst mått av sammanbitna käkar.

Front rows may get wet

måndag 26 december, 2016

Jag har läst flera artiklar om Mosul-dammen, men det här som dök upp i mitt flöde är nog den mest grundliga.
http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/02/a-bigger-problem-than-isis
Utgående från den artikeln: Om/när Mosul-dammen kollapsar kan vi förvänta oss sex- eller till och med sjusiffrigt antal döda. Plus strömavbrott i kanske hela Irak. En enorm nationell katastrof.
Jag har länge tvekat att göra politik av det. Det har känts gamigt. Men ändå, mindre gamigt nu än efter ett dammbrott. Så jag gör det nu.

Brister den kommer det förmodligen inte resas krav på att vattenkraft globalt ska avskaffas. Och det är rimligt. Rätt byggd och underhållen vattenkraft är inte ett stort hot. Det vore absurt att stänga sådan vattenkraft för vad som kan hända med dammen vid Mosul. Vi behöver vattenkraft.
(Nu kommer det.) Men ni minns Fukushima va? Katastrofen där noll personer dött av strålning. Noll. En siffra som förmodligen kommer stå sig.
Men genast skulle Tyskland stänga sin kärnkraft. I övrigt tillräkneliga människor använder Fukushima som argument för kärnkraftens farlighet.
Det är så hisnande ansvarslöst. Och det pekar på (minst) två saker.
Ett: människor är usla på att bedöma risker.
Två: vi kommer inte hejda klimatförändringarna i behövlig tid. Inte när vi prioriterar så uselt.
(Detta är förresten ett skäl till varför man bör avkräva kärnkraftmotståndare som handviftande hänvisar till risker svar på precis vilka risker de tänker på, och hur de ska vägas mot andra risker.)

Där kunde ett kärnfullt inlägg vara slut, men jag hänger på ett appendix.
Mosul-dammen och Tjernobyl är på vissa sätt ganska lika. Båda fundamentalt osäkra byggen, i länder med taskig säkerhetskultur. Båda katastrofer som bara väntat på att hända ända sedan de var färdigbyggda. Och, förstås, båda väldigt ickerepresentativa för sina respektive kraftslag.
Jämför man nu förväntat antal döda dem emellan ligger Mosul-dammen någonstans hundra till tiotusen gånger högre än Tjernobyl. Alltså: vid kollaps av Mosul-dammen kan vi förvänta oss mellan hundra och tiotusen gånger fler döda än från Tjernobyl.
(Det stora spannet är förstås delvis för att vi inte har facit från Irak, men beror också på vilken Tjernobyl-siffra man använder.)
Inte för att jag vet vad ni ska med den siffran till. Mer än att förfäras. Det är ju svårt för oss att omedelbart göra något åt Mosul-dammen. Man kan förvisso hjälpa till med att besegra ISIS, och man kan tänka ut hjälpplaner ifall dammen brister.

Irak behöver givetvis el. Men frågan är om det inte tills vidare vore bättre om de eldade olja för sin el. Växthuseffekten är allvarlig, men Mosul-dammen är rimligen värre. Åtminstone om man ser oljeeldning som en interimslösning.

Även om det alltså är svårt att omedelbart avhjälpa tycker jag det är något som förtjänar viss tankemöda: I Mosul-dammen väntar hundra till tiotusen Tjernobyl.

 

Oändlighetens ändlighet

torsdag 15 december, 2016

För drygt två veckor sedan skrev jag om att vi behöver konkret förbereda oss för att hantera konsekvenserna av att klimatet går åt helvete eftersom vi sannolikt inte kommer undvika det, men att vi för den skull inte ska sluta försöka:

Gör som Bamses farmor

Kort efter det snubblade jag över ett par texter som har anknytning till det senare, men det är först nu jag finner tid att lägga upp dem.

Den första handlar om vilken omfattning på gruvdrift och råvaruåtgång som behövs för olika koldioxidsnåla energikällor.
Graphic of the Week: The hidden “fuels” of renewable energy

Den andra handlar om problem på europeisk nivå med biobränslen.
Europe’s green energy policy is a disaster for the environment

Ingen av dem är, åtminstone rent kvalitativt, någon nyhet. Det är ändå värt att ta upp dem för att peka på några av – inte alla – problemen med att satsa enbart på vad som kallas förnybart.

Med det försöker jag inte säga att vi inte ska ha förnybart. Jag tror att vi kommer behöva rejäla mängder av både förnybart och kärnkraft. Men att förlita sig på enbart förnybart kommer inte att sluta väl.
Som det påpekas från, tycker jag subjektivt, fler och fler håll: den springande punkten är inte förnybarhet. Det är hållbarhet.

Gör som Bamses farmor

måndag 28 november, 2016

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.

The acquiescence of beasts

fredag 10 juni, 2016

År 2013 var jag ganska ny i Centerpartiet. Jag lade mina första motioner till Stockholms distriktsstämma. En av dem handlade om att effektskatten på kärnkraften borde avskaffas.
Den fick visst stöd i distriktet men röstades ändå tydligt ned. Den skickades likväl vidare till riksstämman, där den summariskt avfärdades. Det var helt enligt förväntan; om något blev jag positivt överraskad av att motionen alls fick stödyttringar i Stockholm. Att tala till kärnkraftens fördel var inte det mest publikfriande man kunde företa sig i partiet, och det var det alltjämt inte under riksstämman 2015 råkar jag veta.

I dag har regeringen, Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna offentliggjort energiöverenskommelsen, i vilken en del är att effektskatten på kärnkraften avskaffas.
Det är givetvis svårt att hävda att det är min förtjänst. Likväl kostar jag nu på mig att le och ta det som en seger att Centern mindre än tre år efter att ha skjutit ned min motion slår sig för bröstet bland annat för att effektskatten avskaffas.

Yeah.

Okej, nog med victory jig. Vad innebär detta?
Jag ska säga att jag inte läst själva överenskommelsen; jag har bara hunnit läsa medierapportering om den och utgår här från det. Det kan hända att jag får anledning att återkomma och revidera.
Jag har inte tillgång till företagens räkenskaper, men för kärnkraftens del innebär avskaffad effektskatt förhoppningsvis att avvecklingen skjuts på framtiden. Att fastighetsskatten på vattenkraft går ett liknande öde till mötes gör också situationen för vattenkraftverken mer hanterbar. Dessa skatter instiftades i ett helt annat energipolitiskt klimat och har i dag blivit kontraproduktiva, i ordets bokstavliga betydelse.

Att det är tillåtet att bygga tio nya kärnreaktorer, för att ersätta dagens, kan jag inte se skiljer sig från Alliansens energiöverenskommelse 2009. Om förutsättningarna fortsätter se ut som i dag misstänker jag starkt att det inte blir några nya reaktorer. I dag är i stort sett ingen kraftproduktion lönsam att bygga utan subventioner eller motsvarande. Att ett företag i det läget skulle ta sig an den enorma investering ett nytt kärnkraftverk innebär förefaller långsökt. Såtillvida ser det ut som att det, trots att kärnkraften får en tillfällig respit, på lång sikt finns anledning att gratulera Miljöpartiet och beklaga resten av mänskligheten; det ser tufft ut för kärnkraften när man räknar decennier i stället för enstaka år. Jag har gärna fel här och har som sagt ingen insyn i kraftbolagens räkneböcker, men om förutsättningarna inte förändras är nog kärnkraften långsamt på väg bort i Sverige. Därmed, vilket jag förklarat tidigare, gör vi oss själva, klimatet och världen en stor otjänst.

Trots denna dystra utsikt är jag positivt överraskad av överenskommelsen. Jag trodde inte att regeringen, speciellt inte med Miljöpartiet, skulle ha handlingskraft nog att avskaffa effektskatten. Att de nu gör det är, överenskommelsens tillkortakommanden och sena tillblivelse oaktade, mycket bra och motiverar en eloge till dem – och förstås även till Centern. Och M och Kd.

Fortsatta elcertifikat till förnybart skulle jag behöva läsa lite mer om innan jag fäller någon dom. Systemet har varit dysfunktionellt ett tag och jag vet inte om man åtgärdat detta. Det är i sig bra med förnybar energi, men elcertifikaten är inte nödvändigtvis en bra lösning. Får se om jag återkommer om detta.

En sak jag inte sett något om i överenskommelsen är en strategi för att Sverige på lång sikt ska ha tillförlitlig tillgång till energi. Om kärnkraften tillåts tyna bort har vi två troliga utfall. Antingen kommer vi ha farligt opålitlig elförsörjning, eller så kommer den till stor del ersättas (på global nettonivå) av fossil el. Båda utfallen är urkassa. Och att tro att energibolagen självmant kommer lösa detta är… mycket optimistiskt.

Så, för att sammanfatta: efter vad jag läst hittills är energiöverenskommelsen betydligt bättre än jag vågat hoppas. Den bidrar till att lösa några kortsiktiga problem, men den löser inte det långa perspektivet. Och det är ju lite synd, när den nu föresätter sig att hantera det långa perspektivet.

Arga siffror

lördag 16 april, 2016

På sistone har jag varit inblandad i flera diskussioner om energi där jag funnit ett behov att peka på lite siffror och proportioner. Bättre sent än aldrig – jag gör ett inlägg av det!

Det består av tre delar. Först en i vilket ett mindre antal dödsfall är tragedier medan miljoner döda är statistik. Sedan en del om batterier och vatten, och så slutligen en fotnot om Tjernobyl.

Det finns döda och det finns döda. Det framgår tydligt när man tittar på effekter av olika energislag. Mot kärnkraftens fortsatta användning anförs ofta konsekvenserna av de större haverier som skett, vilka är tre till antalet: Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima.
Låt oss nu titta på dödsfallen vid dessa.
Vi vet att vare sig vid Harrisburg eller Fukushima har det blivit några dödsfall alls som resultat av strålning.
Så är det inte för Tjernobyl. Där har ungefär 50 personer dött till följd av akuta strålningsskador. En av de vanligare uppskattningarna för det totala slutantalet är runt 4000 döda.

Det är relevant att säga dels att det av en kombination av fysikaliska, tekniska och politiska skäl är uteslutet att en olycka just som Tjernobyl med dess konsekvenser drabbar ett kärnkraftverk av svensk typ. För att motivera detta skulle krävas ett helt eget inlägg som jag ännu inte skrivit, så i just det här inlägget påstår jag bara att det är så.
Dels är det relevant att säga att jag personligen skulle vara beredd att satsa en del pengar på att 4000 är en starkt överdriven siffra. I fotnoten i slutet av detta inlägg förklarar jag kort varför.

Dessa invändningar till trots – jag använder för diskussionens skull Tjernobyl och siffran 4000 som exempel i jämförelsen nedan, inte för att det är exempel som är representativa för västlig kärnkraft, utan för att det är exempel som de facto används, rimligt eller inte. ”Ett Tjernobyl” likställs alltså i detta exempel med 4000 döda.

Okej. Som jag nyligen demonstrerat måste vi i praktiken välja mellan att använda kärnkraft eller fossila källor; bara förnybart kommer inte räcka. Därför ska vi nu börja med att jämföra med kol. I runda slängar dödar kol 100 personer per genererad TWh (en källa och en annan källa bland flera som räknat på det). Givet hur mycket kol som används betyder det att kol dödar i storleksordningen miljon per år, lågt räknat.
Tittar man på luftföroreningar totalt (mycket från fossila källor men även föroreningar som uppstår i energifattigdom, som vedeldning), kan man skäligen tala om över fem miljoner döda per år (The Guardian om kärnkraft och fossilt, BBC om luftföroreningar).

Vi kan nu gå till att sammanfatta Tjernobyl vs fossilt.
Jag har i andra sammanhang påstått att kärnkraft som havererar dödar färre än kolkraft som fungerar som den ska. Tar vi nu siffrorna ovan så säger de att
Kolkraft skördar liv motsvarande ungefär ett Tjernobyl om dagen.
Luftföroreringar totalt motsvarar ungefär tre Tjernobyl om dagen.

Enheten här är alltså motsvarande spektakulära kärnkraftjättehaverier OM DAGEN.

Kom ihåg det här när någon vill avveckla kärnkraften för de hemska olyckorna. Vårt reella alternativ är alltså någon eller några Tjernobyl per dag, varje dag, varje månad, året om, år ut och år in.
Det finns döda, och så finns det statistik.
Ett till tre Tjernobyl om dagen. Redan innan man ens börjar fundera på växthusgaser. Det var den första arga siffran.

Låt oss nu byta ämne och tala om batterier och vatten i en lite kortare utläggning än den ovan.
När Tesla startade sin Gigafactory för batteritillverkning fylldes internet av jubelrop om att detta var dödsstöten för kärnkraften; all denna energilagring skulle lösa problemet med den förnybara elens intermittens.
Det var ett tragiskt och typiskt felfokus; den relevanta striden är mot kolet, och förnybart och kärnkraft bör inte se på varandra som fiender. Icke desto mindre är det så det ofta låter.
Nå. När regeringen nyligen annonserade sin hängivenhet 100 % förnybart talade man också, förvisso utan att nämna Gigafactory, om sjunkande priser på batteriteknik för att lagra el.
Hohum. Gigafactory är planerat för att kunna producera 35 GWh batterier per år. De svenska vattenkraftmagasinen har en lagringskapacitet på ca 34 TWh, vilken man kan räkna med omsätts årligen.
För att producera lagringskapacitet motsvarande de svenska vattenmagasinen skulle en fabrik som Gigafactory alltså behöva ungefär 970 år. Och det är innan man börjar fundera på materialtillgång.
Det är förstås bra om batterier blir billigare. Jag skulle gärna ha laddhybridbil till exempel. Men det är ingen snabb lösning på intermittensproblematiken med förnybar el.

Niohundrasjuttio år. Det var den andra arga siffran.

———

Nu är det dags för en fotnot om Tjernobyl.
Siffran 4000 döda bygger såvitt jag kan förstå på LNT, Linear No Threshold-hypotesen, som i princip går ut på att skadeeffekter från joniserande strålning är strikt linjärt beroende av dosen. Det finns dock goda skäl att tro att det inte gäller för låga doser, varmed avses även doser som ligger långt över vad inga utom ett litet fåtal utsatts för vid något kärnkraftshaveri, inklusive Tjernobyl.
UNSCEAR skriver också om Tjernobyl (specifikt denna pdf, i General Conclusions s 64) om hälsoeffekterna:

– 134 plant staff and emergency workers received high doses of radiation that resulted in acute radiations syndrome (ARS), many of whom also incurred skin injuries due to beta irradiation;
– The high doses proved fatal for 28 of these people;
– While 19 ARS survivors have died up to 2006, their deaths have been for various reasons, and usually not associated with radiation exposure;
(…)
– Other than this group of emergency workers, several hundred thousand people were involved in recovery operations, but to date, apart from indications of an increase in the incidence of leukaemia and cataracts among those who received higher doses, there is no evidence of health effects that can be attributed to radiation exposure;
– The contamination of milk with 131-I, for which prompt countermeasures were lacking, resulted in large doses to the thyroids of members of the general public; this led to a substantial fraction of the more than 6000 thyroid cancers observed to date among people who were children or adolescents at the time of the accident (by 2005, 15 cases had proved fatal);
– To date, there has been no persuasive evidence of any other health effect in the general population that can be attributed to radiation exposure.

Detta kanske kan tjäna som exempel på varför jag, utan att för ett ögonblick vilja försvara hur man i Sovjetunionen hanterade kärnkraft, finner det långsökt att så många som 4000 i slutändan kommer dö av strålning från Tjernobyl.

Fördömligt, inte föredömligt

torsdag 18 februari, 2016

Jag såg i förrgår att man satt ett datum – 2017 – för avveckling av ytterligare en av Oskarshamns kärnreaktorer.
Som jag skrivit tidigare (länk nedan), så länge vi har fossil el i nätet är avveckling av kärnkraft ekvivalent med att införa ungefär motsvarande mängd fossilkraft.
Så vilka mängder handlar det om?
Tja, allting mellan tummen och pekfingret och med siffror ur huvudet, att stänga en reaktor är då ungefär som att sluta köra den svenska tågtrafiken på el och gå över till diesel i stället.

Det är alltså inget hypotetiskt långsökt scenario. Vi gjorde det just. Alla tåg på diesel från 2017.
(Ja, eller ekvivalensen till det då.)
Grattis världen. Här är ditt klimatföredöme.

Jag har, ärligt talat och tyvärr, mer och mer svårt att förstå varför vi (i någon samhällsmening av ”vi”) håller på och joxar med utsläpp från vägtrafik. Det verkar ju inte som om vi egentligen bryr oss om utsläppen. Det är bara poserande.
Vi kan fixa klimatfrågan, men väldigt väldigt lite tyder på att vi faktiskt kommer göra det.
Pro tip: köp hus på en kulle. Bamses farmor var rätt ute.

Länkar: Jag har mest aktuellt skrivit här om ämnet
https://dantilert.se/2016/01/17/fortvivla-forst-i-morgon/
och här mer specifikt om vad som händer när man avvecklar kärnkraft
https://dantilert.se/2015/06/14/prioriteringsproblem/

(Det här var från början en FB-status, nu konverterad till kort blogginlägg. Och som en Björn Lundquist skrev där: ”Slipper problemet med nedrivna kontaktledningar iaf… Eller nej just det, det gör vi ju inte.”)

Förtvivla först i morgon

söndag 17 januari, 2016

Vi måste prata allvar om kärnkraften. Jo vi måste faktiskt det. Jag vill hemskt gärna att du läser det här, kanske särskilt om du inte är speciellt förtjust i kärnkraft. Det här är nämligen viktigt, vad vi än känner.

Det vill säga, egentligen tycker jag inte att vi skulle behöva prata så mycket mer, det är hög tid att skrida till handling. Men vi är där vi är, så vi får väl börja med att prata.

Inlägget blir ganska långt. Jag tycker att ämnet det behandlar är jätteviktigt, så kan du läsa hela är det bra. Hinner du inte det utan måste skära ned tycker jag du ska ta avsnittet ”Den viktigaste figuren i inlägget” (ned till avsnittet om energieffektivisering) och sedan ”Politisk letargi”.

Den viktigaste premissen för det här inlägget är att mänskligt orsakad global uppvärmning är en realitet och att det är väldigt viktigt att vi gör vårt bästa för att effektivt stävja uppvärmningen. Och att det är bråttom. Ska vi uppfylla ambitionerna från klimatmötet i Paris måste våra nettoutsläpp av växthusgaser i princip ned mot noll, och det snabbt.

Nästa premiss är den här figuren, tagen från Wikipedia.
electricity 2012 wikipedia

Vi behöver inte hänga upp oss på de exakta siffrorna i den, de kommer alltid bero lite på hur och vad man räknar. Det är proportionerna som är relevanta. Den stora elefanten i rummet är att detta bara är elektricitet, och vi gör av med väldigt mycket mer fossil energi än så. Wikipedia igen:
energy 2012 wikipedia
Återigen är det proportionerna som är viktiga. Den CO2-intensiva delen behöver snabbt ersättas av de CO2-snåla energislagen. Och som man ser är i dag de CO2-intensiva energislagen i förkrossande majoritet. Enligt åtminstone en beräkning står de för 87 % av energiförbrukningen.

Därför vill jag redan här fastslå vad det här inlägget inte är.
Det är inte ett angrepp på de energislag som definierats som förnybara. De har alla sina brister och problem – det har samtliga energislag. Men de är, överlag, kraftigt att föredra framför fossil produktion. Det är kolet som är fienden. Och det borde vara uppenbart för alla att vi kommer behöva alla alternativ vi kan uppbringa.

Det i sin tur leder oss in på vad det här inlägget faktiskt handlar om: att vi behöver allt. Och ja, det inkluderar kärnkraft.
Vi har helt enkelt ett begränsat antal sätt att producera energi. I princip:
– Vi kan elda sådant vi hittar i och på marken.
– Vi kan använda oss av förnybara energislag. (Denna grupp minskar dock avsevärt i omfång om vi själva vill bestämma när energin ska genereras.)
– Och vi kan använda kärnkraft.
Stryk fossilkraft, och det återstår förnybart och kärnkraft.

Okej, men det kanske räcker med förnybart? Om vi av någon anledning bestämmer oss för att vi inte gillar kärnkraft.
Lyckligtvis behöver vi inte sitta och gissa om det, för andra har gissat åt oss, och gjort det bättre än vi själva kan göra. Jag talar om IPCC, som släppt en jätterapport om förnybar energi – SRREN. Jag har verkligen inte läst hela, men jag har skummat och bläddrat. I den har man bland annat försökt skatta hur mycket förnybar energi det i praktiken går att få fram till 2050, och har beaktat över hundra olika scenarier. Närmare bestämt 164 stycken.

Och nu kommer den.

Den viktigaste figuren i inlägget.

 

150521_climate_gamble_image-004

Detta är rapportens 164 scenarier sorterade efter levererad energi år 2050. Och då har man såvitt jag förstår ändå hoppat över en del svårigheter och problem för utbyggnaden av förnybart i dessa scenarier. Titta och insup.

Av utrymmesskäl går jag inte in på varför, men jag är inte övertygad om att medelvärdet 186 EJ är en jätterelevant siffra. Som med figurerna ovan spelar det inte så stor roll; det är alltjämt proportionerna som är viktiga.
Och för den som inte gillar att tyda diagram så kan jag skriva ut i klartext vad det betyder.
Förnybart räcker inte. Inte ens nästan. Inte ens i den allra mest optimistiska prognosen – med Greenpeace som upphov, tydligt en glädjekalkyl – når man ens år 2050 fram till energibehovet vi hade 2010.
Det betyder inte att förnybart är dåligt. Men det betyder att det inte räcker. Och det är därför en rejäl majoritet av IPCC-forskarna anser att kärnkraften behövs.

Det här är prognoser, och som sådana inte en sanning huggen i sten. Men de är det bästa vi har i den vägen. Ska man ignorera den här prognossamlingen ska man ha mycket bra på fötterna för att göra det. Mycket bra.
Låt mig räkna upp några saker som inte räknas som att ha mycket bra på fötterna.

  • Din djupa övertygelse om det fina med förnybart
  • Din sedan länge invanda skepsis till kärnkraft
  • Partilinjen hos ditt favoritparti
  • Din kompis som jobbar med vindkraft säger att det går med bara förnybart
  • Dina känslor i största allmänhet, eller din magkänsla i synnerhet

För att förtydliga: prognoserna i SRREN-rapporten kan vara fel, på samma sätt som alla prognoser kan vara fel. Men det gör inte att alla gissningar är lika mycket värda. Och just nu är detta sannolikt de mest högvärdiga gissningar vi har. Vi måste tills vidare agera på dem.
Och den enda slutsatsen som går att dra är att vi måste kombinera förnybart med kärnkraft.
(Om man inte menar att kärnkraft ska dra hela lasset, men det är inte en linje jag förespråkar.)
I alla fall om man tycker det är viktigt att hejda uppvärmningen.

Det är det som är valet. Vad är viktigast? Att hejda global uppvärmning, eller att hejda kärnkraft? Du får – du måste – välja en. Inte båda.

Men vänta, kan vi inte energieffektivisera så att förnybart räcker?

Det är en bra fråga, och den skulle vara värd ett inlägg i sig. Svaret är ja, och nej. I korthet:
Energieffektivisering är bra och antagligen nödvändig. Världens energibehov kommer gå upp, inte ned. Dels ökar antalet människor. Men framför allt lever många människor i dag i energifattigdom; de lider akut brist på energi, och den energi de har tillgång till är gravt hälsofarlig. Dessa faktorer skördar miljoner människoliv varje år. Man kan inte med bibehållen anständighet kräva att det ska fortsätta så. Den som tycker att det är ett acceptabelt pris för att slippa kärnkraft hoppas jag vi kan vara eniga om är inte med i det goda laget.
IPCC har tittat på det här också. Jag serverar nästa graf, över uppskattat energibehov i framtiden.

150521_climate_gamble_image-005

Att hamna nära ”Lowest estimate” i förbrukning här är inte ens önskvärt, för dessa uppskattningar tenderar att förutsätta fortsatt energifattigdom hos stora delar av världens befolkning.

Lärdomen från detta är alltså att även om energieffektivisering givetvis är bra så kommer det inte att räcka, inte ens tillsammans med förnybart. Våra bästa prognoser säger att det kommer återstå ett stort hål som kan fyllas av fossila bränslen eller kärnkraft.

Så varför är vi inte upptagna med att intensivt bygga kärnkraft då?
För att folk inte gillar kärnkraft förstås. Jag har skrivit mycket om sådant och kan inte dra allt igen i detta inlägg. Jag kan samla några länkar på slutet. Men vi kan rekapitulera en del och ta en del nytt.

Invändningar mot kärnkraft, 1: säkerhet
Det här har länge varit generalinvändningen mot kärnkraft: den är inte säker. Men vadå inte säker? Jämfört med vadå? Dyker man ned i de siffror som finns står det ganska snabbt klart att den här invändningen inte är hållbar. Vi har ändå kört långt från injenjörsmässigt perfekt kärnkraft i över sextontusen reaktorår nu. Om det var så himla eländigt med kärnkraft borde det ha märkts i statistiken vid det här laget. I stället visar flera grundliga genomgångar – bland annat EU:s ExternE – att såväl utsläpp av växthusgaser som dödsfall per genererad energimängd för kärnkraft är bland de bästa värden som går att uppbringa för något energislag över huvud taget. Detta inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning, byggande av kraftverk och slutförvar av använt bränsle.
Ah, just det – slutförvaret. Det är ett problem, men det är ett både lösbart och löst problem. Jag har skrivit om det. Länk sist i inlägget. Det kan tilläggas att kärnkraften är speciell på så vis att den samlar sina restprodukter så att de faktiskt går att ta hand om. Problemet när vi eldar kol är ju just att vi inte samlar på oss restprodukterna, utan att de sprids ut i hela tillvaron.

Vi borde kunna lägga den här aspekten till handlingarna. Inte sluta jobba med säkerhet, självklart inte. Kärnkraft är komplicerat och ställer speciella krav och det ska man inte sluta ha respekt för. Men det finns inte heller längre anledning att fästa någon vikt vid extremt vaga argument i stil med ”kärnkraften är förenad med stora risker”. Om sådant inte kopplas till någon specifik farhåga som går att bemöta så betyder det bara ”det känns fel i min mage när du säger kärnkraft”. Din mage är säkert jättefin, men den är kass på att nyktert bedöma och jämföra risker.

Jag tror att detta till viss del, om än inte tillräckligt, börjat sjunka in. Kärnkraftsbekämparna har nämligen delvis bytt angreppspunkt till kostnad.

Invändningar mot kärnkraft, 2: för dyrt
Det här är ett lite märkligt argument, av flera skäl.
Dels blandar det ihop företagsekonomi med nationalekonomi. Det är mycket lätt för staten att, som i Sverige, genom skatter speciellt på kärnkraft och subventioner till annat göra kärnkraften företagsekonomiskt olönsam. Det medför förstås inte att den skulle vara samhällsekonomiskt olönsam.
Dels är det konstigt att i ena ögonblicket säga att vi verkligen måste satsa jättemycket resurser på att fixa klimatet, och så i nästa ögonblick avsäga sig en nödvändig del av lösningen för att det blir svettigt att få ihop kvartalsrapporten.

Hur ligger det till då, är det dyrt med kärnkraft?
Det beror på hur man räknar. Kärnkraft är lite speciellt eftersom det inledningsvis kostar jättemycket att bygga sitt kraftverk, men sedan genererar det energi under mycket lång tid – kanske sextio till hundra år, flera gånger längre än till exempel ett vindkraftverk – och till låga löpande kostnader. Vilken diskonteringsränta man ansätter blir därför extremt viktig för resultatet. Vill man få kärnkraft att se dyr ut så sätter man en hög ränta. Det betyder att man sätter ett lågt värde på förmågan att i framtiden generera koldioxidsnål energi, vilket kan ifrågasättas om vi nu oroar oss för växthuseffektens effekter i framtiden. Men som sagt, man kan alltid få kärnkraft att se dyr ut med en hög ränta.
Om man inte har det specifikt som agenda landar kostnader för kärnkraft såvitt jag förstår vanligen någonstans i samma härad som landbaserad vindkraft. Det är inte omöjligt dyrt.
Vi kan också påminna oss om att Sverige, och för den delen Frankrike, gjorde en enorm utbyggnad av kärnkraft för fyrtio år sedan, när vi var betydligt mindre rika än i dag. Var det möjligt och vettigt då borde det kunna vara det i dag också.

Det leder oss till den tredje och sista angreppspunkten jag tänkte dra upp.

Invändningar mot kärnkraft, 3: för långsamt
Tesen är att det tar för lång tid att bygga kärnkraft. Även om vi accepterar att vi kan fixa klimatet bland annat med hjälp av kärnkraft så hinner vi inte.
Om det är sant så är vi definitivt rökta. Tittar man på vad vi lyckats med historiskt så har vi varit bättre på att bygga kärnkraft snabbt än på att bygga förnybart snabbt. Nästa figur illustrerar detta.

150521_climate_gamble_image-011

Poängen med den här figuren är inte att vi ska strunta i att bygga förnybart. Tidsfönstret femton år är nog också mer gynnsamt för kärnkraft än för förnybart, men det är inte för den skull ett dåligt val av tidsfönster, givet hur mycket tid vi har på oss att ordna det här. Och är det något figuren visar så är det att kärnkraft inte är långsamt. Ja, det tar lång tid att bygga ett kraftverk, i alla fall som vi bygger dem i dag. Men väl klart genererar det så stora mängder energi att det helt enkelt är värt det. Till och med Olkiluoto 3, kärnkraftsbekämparnas favoritexempel, slår det mesta vi sett av förnybar utbyggnad.

Gräver man vidare kan man se att för att få ned utsläppen till behövliga nivåer måste vi, om vi utesluter kärnkraft, bygga ut förnybart avsevärt snabbare än vi någonsin klarat av tidigare. Om vi inte utesluter kärnkraft måste vi fortfarande anstränga oss rejält, men det kräver inte en ny rekordtakt. Och som jag redan påpekat: om Sverige och Frankrike kunde för fyrtio år sedan så finns det många länder som kan i dag.

Slutsats & Sammanfattning så långt

Växthuseffekten är på riktigt och det är viktigt att vi försöker stävja den.
Våra existerande verktyg är i princip energieffektivisering, förnybart och kärnkraft.
Det har gjorts ett stort jobb på att prognosticera vad som är praktisk möjligt, och resultatet är att alla tre komponenter kommer behövas.

Det betyder att alla som över huvud taget uttalar sig om energi måste välja. Vad är viktigast, avskaffa kärnkraft eller bekämpa global uppvärmning? Det var förstås en fälla att insistera på läsning av det här inlägget; efter läsning kan man aldrig sedan säga att man inte visste. Att man trodde att det gick bra att välja båda.
Nej.
Släpp det. Det går inte.
Välj. Och välj snabbt. Kanske inte i dag. Men vi kan inte dra ut på det i år efter år.

Vad man skulle kunna hävda är att frågan är fel ställd, att det över huvud taget inte är viktigt att avskaffa kärnkraft. Det är en inställning jag delar. Men poängen med det här inlägget är att även om man av någon anledning tycker det är viktigt så måste man väga det mot alternativet: att inte hejda globala uppvärmningen.

Men Sverige då?

Att kärnkraft behövs globalt gäller. Men gäller det även Sverige? Vi har goda förutsättningar för förnybart. Inte för solkraft, men vi har mycket vattenkraft och i alla fall i teorin mycket plats att ställa upp vindsnurror på. Det måste ju inte vara samma lösning på alla platser i hela världen. Skulle inte just vi kunna skippa kärnkraften och ha enbart förnybart?
Åter, ja, och nej.
Jag tror nog att vi skulle kunna. Det skulle bli dyrt – det skulle det verkligen – och kräva en del uppoffringar, men det skulle nog gå. I alla fall om man begränsar sig till att prata om dagens elproduktion. Tar man sig an resten av energibehovet blir det genast mycket svårare.
Däremot bör vi inte.
Jag har skrivit ett helt inlägg om det här ämnet, faktiskt ett av mina mer lästa inlägg. Jag länkar till det också i slutet. Kortversion tas här, med två skäl, ett tekniskt och ett politiskt.
Tekniskt
Vi har mycket vattenkraft i Sverige. Vattenkraft är utmärkt att använda som reglerkraft. Kärnkraft är inte alls lika bra på det, och förnybart är till stor del vad som behöver reglerkraft, till följd av sin inbyggda intermittens. Viss fossilkraft går också bra att reglera med.
Följaktligen bör vattenkraften finnas tillgänglig som reglerkraft. Det gör svensk vattenkraft i stor utsträckning i dag. På så vis kan den ersätta fossil reglerkraft, som annars vore svår att bli av med.
Om vi ska gå över till enbart förnybart i Sverige kommer vår koldioxidsnåla reglerkraft inte längre finnas internationellt tillgänglig i tillnärmelsevis samma utsträckning; vi kommer behöva den både som baskraft och reglerkraft själva. Följden blir att andra som inte har samma möjligheter till vattenkraft måste använda fossilkraft i stället, med ökade utsläpp som följd.
Alltså: om vi går över till enbart förnybart i Sverige, kommer det globalt leda till ökade utsläpp av växthusgaser.
Ökade utsläpp, inte minskade.
Därför är det viktigt att vi i Sverige bibehåller vår kärnkraft, även om vi ur ett rent nationellt perspektiv och med stora ansträngningar skulle kunna ta bort den.
Politiskt
Ett uttalat mål för Sverige är att agera föregångare. Vi är också ett av få länder man pekar på som exempel på någon som i stort sett avlägsnat koldioxiden ur sin elproduktion – och vi gjorde det till stor del genom att ersätta olja med kärnkraft. Om vi visar att vi ångrar det steget, och det innan vi avskaffat fossilberoendet för annat än elproduktion, vilken sorts föregångare är vi då? Håll i minnet slutsatsen ovan: vi ska ha förnybart, men vi behöver kärnkraften också.

Så nej. Att ta bort kärnkraften från Sverige vore kontraproduktivt på flera sätt.
Och då har jag inte ens gått in på det faktum att vi redan nu i dagarna fått starta upp gamla fossilkraftverk och importera fossil el från grannarna för att vår egen el inte räcker, nu när vi börjat stänga kärnkraft.

Politisk letargi

För att än en gång rekapitulera så kan vi med god säkerhet säga att kärnkraften behövs för att stävja global uppvärmning, och politiskt måste man välja vad man prioriterar. Tyvärr verkar det som om det politiska Sverige valt att prioritera nedläggning av kärnkraften.

Det är därför jag lägger utsiktslösa motioner om effektskatten på kärnkraft. Det är därför jag på centerstämman håller ett djupt impopulärt anförande om varför det är fel att bekämpa kärnkraft. Vi måste vara beredda att prioritera, och vi måste prioritera rätt. Kunskapen är lätt tillgänglig, särskilt för riksdagspartier. Okunskap som ursäkt existerar inte.
Men finns den beredskapen att prioritera?
Tittar man på regeringen så är kärnkraftsbekämpandet en del av själva grunden till Miljöpartiets existens. Det är så djupt rotat att synbarligen inte ens klimatfrågan – som inte alls var på tapeten på samma sätt när partiet grundades – kan rubba på det. Och det får man ge Miljöpartiet, att man verkar faktiskt vara på god väg att lyckas med att få bort den svenska kärnkraften. Det kan vara det mest destruktiva politiska miljöbeslut i modern svensk historia, men det är en otvetydig framgång för vad partiet står för.
Och Socialdemokraterna, vad vill de? Socialdemokraterna vill ha regeringsmakten, så mycket står klart. Sedan blir det lite luddigt. Någon handlingskraft därifrån, och från regeringen, kan vi inte räkna med. Hoppas, ja. Räkna med, nej.
Vidare är problemet alltså inte isolerat till politikens vänstra planhalva. Även i mitt eget centerparti finns ett djupt rotat kärnkraftsmotstånd. Man må ha släppt en del av sitt formella motstånd, och det tycker jag man ska ha heder för, men när det kommer till att prioritera mellan klimat och kärnkraft är det fortfarande så svårt, så svårt.

Man kan inse att dessa partilåsningar finns, och vara medveten om partiernas historia; det är en sak. Men någon hänsyn förtjänar de inte. Detta är en alltför viktig fråga för att få styras av gammal kampnostalgi. Partilinjen hos ditt favoritparti är inte ett tillräckligt skäl för att förkasta IPCC:s prognoser.

Det borde, kort sagt, vara sluttramsat.
Det kan läsas som ett frustrerat utrop, vilket det är, men också som en hoppfull utsaga, vilket det också är.
Vi kan lösa det här. Det kräver inte ens att vi gör något som aldrig gjorts förut.
Men det kräver att vi agerar välöverlagt och resolut.

———

De svartvita figurerna i det här inlägget har jag hämtat ur en bok jag nyligen läst, och som jag tycker ni också ska läsa. Den heter ”Climate Gamble – is anti-nuclear activism endangering our future?” och är skriven av finländarna Rauli Partanen och Janne M. Korhonen.

Climate Gamble

Den är hundra sidor lång och snabbläst. Ska man vara petig är engelskan bitvis lite yxig, kanske ungefär som om jag själv skulle ha skrivit den, och det finns några korrekturfel i min utgåva. Men det är inte den språkliga njutningen man läser den för.
Hela det här blogginlägget kan ses som en mycket kondenserad version av boken. Den går igenom ungefär samma saker, fast mer utförligt. Nu är det här inte första gången jag bloggar om klimat, miljö och kärnkraft och den som läst mina tidigare inlägg noterar möjligen att argumentationen i just det här inlägget följer samma linjer som tidigare; det vill säga, boken argumenterar ungefär som jag brukar göra. Det är inte så konstigt. Argumenten för att även fortsättningsvis nyttja kärnkraft är inte speciellt invecklade, och även om jag kanske inte ska hävda att jag och Partanen/Korhonen argumenterat vakuumisolerade från varandra så är det inte konstigt att jag känner igen påtagligt mycket i bokens argumentation från vad jag brukar argumentera.

Hur som helst tycker jag att boken trots en del kosmetiska brister utomordentligt väl sammanfattar varför vi inte har råd att göra oss av med kärnkraften. Det är bra om du läser hela det här blogginlägget. Det är bättre om du läser boken.

———

Slutligen, de länkar jag genom inlägget sade att jag skulle lägga här.
Ett sätt att hitta dem är att läsa igenom hela min kategori om energi, energetiskt material. Men det kan vara överambitiöst. Så om jag ska gallra, med bäring på det här inlägget:

Kärnkraftteknik och säkerhet i allmänhet: Kärnkraft, del 1: Teknik

Fukushima-haverierna och vad de borde säga oss: Fukushima och perspektiven. Inlägget är skrivet med tsunamin fortfarande färsk, men står sig i allt väsentligt än i dag. Antal strålningsdöda: noll. Antal strålningsskadade: noll. Förväntade strålningshälsoeffekter på populationen i stort: inga.

Hanteringen av använt kärnbränsle: Av jord är du kommen

Längre inlägg om att välja och varför vi inte ens i Sverige bör avveckla kärnkraften: Prioriteringsproblem

Av jord är du kommen

fredag 21 augusti, 2015

Jag har tidigare skrivit en del om energiproduktion medelst kärnkraft på bloggen, bland annat en rejäl översikt över viktiga teknikaliteter. En fråga som jag dock behandlat styvmoderligt är avfallsfrågan. Det är dags att åtgärda det nu.

Det här är tänkt som ett framtida referensinlägg, så det lär bli ganska långt, men man kan alltid hoppa mellan underrubriker. För att hålla det på hanterlig nivå kommer det innehålla förenklingar, men förhoppningsvis inga felaktigheter. Jag är intresserad av ämnet men inte expert; jag har därför kollat av innehållet mot människor som faktiskt är experter på området.
Jag har också, för att minska mängden snåriga parenteser, gett mig på att införa en klumpig men ändå existerande notapparat. Se det som försöksverksamhet. Det är en osmidig implementation, men det är i alla fall en implementation.

Strävan är att värdera risker nyktert och åtminstone implicit mot sina alternativkostnader, alltså vilka konsekvenser undvikande av en specifik risk får. Energi ska produceras, och som jag alltid har anledning att påpeka dras samtliga energikällor med nackdelar. Den som helt vill undvika nackdelar får alltså heller inte någon energi. Tricket är att välja och balansera nackdelar. Nå, det är ett av tricken i alla fall.
Och som jag också alltid har anledning att påpeka så är min avsikt inte att klanka på förnybara källor, även om jämförelser ibland görs. Sol, vind och vatten är alla bra energikällor jag gärna ser mer av. Det är inte där den stora konfliktlinjen bör gå.

Driften är inte problemet
Det har med tiden blivit relativt svårt att med saklig trovärdighet hävda att driften av kärnkraftverk är ett stort problem – och då pratar vi alltså om de nu rätt gamla lättvattenreaktorer som alltjämt dominerar produktionen. Om det var den dödsmördaraktivitet det ibland framställs som borde det synas i statistiken nu, med många tusentals reaktorår under bältet. Haverierna i Fukushima styrker snarare än stjälper den bilden; trots den oerhört kraftiga jordbävningen och tsunamin, och trots att det skedde i ett land där skötseln av kärnkraften varit problematisk, har ingen vare sig dött eller skadats märkbart av strålning i samband med haverierna och det finns goda skäl att förvänta sig att inga hälsoeffekter heller kommer uppstå [1].
Kärnkraft ligger när det gäller två oerhört viktiga mått, antal döda och utsläpp av växthusgaser per genererad energimängd, sett över livscykeln, i paritet med vindkraft. Vattenkraft ligger högre i dödstal, medan fotovoltaisk solkraft ser lite sämre ut på koldioxiden, annars är de, grovt tillyxat, i samma härad [2].
Detta ska dock relateras fossil produktion, som av allt att döma dödar tusentals varje dag – eller runt femtusen per år bara i Sverige. Den som är trött på att läsa min egen blogg om det kan för ett exempel vända sig hit: Ett Tjernobyl per dag. (Hittat via Mikael von Knorring, vänsterpartist som i dessa frågor resonerar ungefär som jag.)
Så driften av kärnkraft är inte mycket att oja sig över.
Men då kommer avfallet upp i diskussionen, och det här inlägget närmar sig sitt egentliga ämne.

Är avfallet ett problem?
Den kärnkraft vi har i dag genererar en hel del radioaktiva restprodukter. Dessa är farliga på riktigt och måste tas om hand på något sätt. Är det ett problem?
Ja, det är klart att det är ett problem, och ett problem som måste lösas. Men att det är ett problem betyder inte att problemet är olösbart eller ens olöst.

Är avfallet avfall?
Det finns flera alternativ för vad man ska göra med restprodukterna. Ett är att upparbeta det så att man kan använda det som bränsle igen. Med den bränslecykel vi använder i Sverige i dag nyttjar man bara en liten bråkdel av den energi som finns i bränslet. Genom lämplig efterbehandling av restprodukterna kan man modifiera dem så att vi kan få ut mer energi från dem. Jag går inte in i detalj på vilka möjligheter som finns, utan nöjer mig med att säga att det finns flera vägar, varav i alla fall en inte kräver att vi bygger nya reaktorer, och att det går att upparbeta bränslet utan att det på något sätt blir lämpligt för användning i kärnvapen.
I princip skulle vi kunna fortsätta att nyttja det redan använda bränsle vi har liggande i Sverige i dag i tusentals år, utan att behöva bryta nytt uran. Det skulle kräva nybyggda reaktorer (vilket ändå förefaller klokt om man ska hålla på i tusentals år), men det skulle gå.
De slutliga restprodukterna skulle också nå ofarliga nivåer av radioaktivitet långt – lååångt – snabbare än vad vi har i dag. Det rör sig om något i stil med en faktor hundra. Jag har även hört en faktor tusen, men låt säga en faktor hundra.

I en sådan användning verkar det dumt att prata om radioaktivt avfall. Då är det snarare radioaktivt bränsle.

Men det är inte den lösningen vi tills vidare valt i Sverige. Vi har i stället valt att slutförvara den restprodukt vi har efter en omgång i reaktorn, och då kan man förstås kalla det avfall.
Att vi valt att göra så har nog flera skäl, varav ett är att det helt enkelt är billigare att bryta ny uran än att upparbeta använd. Jag är likväl tveksam till att det är ett bra val. Vi vet att vi kommer vilja generera mycket energi länge, och vi vet att vi skulle kunna använda ”avfallet” till det utan ytterligare brytning. De brytbara tillgångarna är stora men inte oändliga. Vi vill undvika fossila källor, och det är i stort sett bara fossilkraft, vattenkraft och kärnkraft som tillåter kontinuerlig, (nästan) väderoberoende kraftproduktion i stor skala. Jag är tveksam till prioriteringen.

Men i dagsläget är det som det är. Vi har ett beslut på att slutförvara restprodukterna, och då är frågan: kan vi göra det på ett säkert sätt? Och vad menas med ”säkert”?

Kärnvapen
Låt oss ta kärnvapenfrågan på en gång. Den dyker upp gång på gång och det var faktiskt inte speciellt länge sedan jag själv svävade i viss villfarelse om den.

Restprodukterna är ingen bomb. De kan inte explodera av sig själva. De sönderfaller, men de vare sig exploderar eller kan starta en kärnreaktion om man råkar lägga lite för mycket i samma hög.
Vad mer är, man kan inte på något i närheten av rimligt sätt tillverka kärnvapen av restprodukterna. Som ofta framhålls innehåller de plutonium, men isotopblandningen är fel för kärnvapenframställning.
(Andra hållet går dock bra; man kan driva kärnreaktorer med material från kärnvapen, vilket också görs och på så sätt har man nedrustat ett betydande antal stridsspetsar. Det är inte nödvändigtvis det billigaste sättet att ta hand om överblivna kärnvapen, men det är teknikestetiskt tilltalande; verkligen att smida om svärd till plogar.)
Att restprodukterna skulle vara farliga på sättet att någon hastigt och olustigt kan få för sig att göra kärnvapen av dem kan vi alltså glömma; det torde vara mindre realistiskt än att någon tar över en bilfabrik och raskt börjar spotta ur sig stridsvagnar.

Vad är då säkerhetskraven?
Siffran hundratusen år nämns ofta i dessa i sammanhang, och den är relevant. Men det är inte så att avfallet är livsfarligt att komma i närheten av i hundratusen år. Perioden är vald för att efter så lång tid räknar man med att radioaktiviteten i restprodukterna är nere på samma nivå som uranmalm, det vill säga i stort sett harmlöst. Under tiden fram till dess är kravet att ingen människa ska ha utsatts för årlig stråldos överskridande 1 % av den årliga naturliga bakgrundsstrålningen [3].

Här passar jag på att infoga en graf över radiotoxiciteten som jag kommer få anledning att återkomma till. Jag har lånat grafen från Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala Universitet. Han i sin tur har fått den från Salvatores et al., Prog. in Part. and Nucl. Phys. 66(2011) 144-166

Kärnavfall giftighet

Personligen tycker jag att kraven på lagringen är barocka. Inte så att det är fel i sig med hög säkerhet, men det är ju det här med att balansera risker mot varandra. När jag överslagsräknat på det har jag kommit fram till att den extra stråldos som ingen får utsättas för på hundratusen år motsvarar vad en stockholmare får genom att sommarsemestra några veckor i Bohuslän, där strålningen från berggrunden är högre.
Det motsvarar också ungefär stråldosen från att flyga några timmar.
Eller dubbla stråldosen mot att varje dag sova bredvid en annan människa.
I samma värld – jag har slarvat bort länken till det här – dog fjorton personer i underhållsarbete av vindkraftverk, bara 2011, bara i England. Det är förstås inte bra, men vi vill ju inte stänga ned vindkraften för det. Men när det kommer till kärnkraft ska ingen få semestra i Bohuslän, ännu mindre bo där.
Och så länken i början av inlägget, om hur det dör tusentals personer per dag av utsläpp från fossila bränslen. Det gillar vi förstås inte. Men vi tycker inte det är värre än att det på många ställen i världen anses hemskare med kärnkraft än med fossila bränslen.
För att verkligen driva hem poängen har jag gjort en egen vetenskaplig illustration av kraven på just kärnkraft.
Det här är till nöds okej:
Sleep two ok
Men inte det här:
Forbidden three
Och där har vi som en bonus hittat det enda rationella argumentet mot att fler än två ska få gifta sig med varann! [4]

Okej, jag raljerar här. Det är klart det är viktigt med säkerhet.
Men det är också viktigt att ställa olika faror i relation till varandra, speciellt om de i någon mån är utbytbara [5].

Och hur farligt är avfallet?
Det är nu jag återvänder till grafen ovan. Grovt sett kan man säga att så länge fissionsprodukterna är med i leken är det främst betastrålning som man oroar sig för.
Påminnelse för den som glömt bort sin joniserande strålning, tagen från Wikipedia:
2000px-Alfa_beta_gamma_radiation_penetration.svg
Betastrålning, bestående av elektroner, är farligt att vara för nära, men är inte heller särskilt svår att hejda. Restprodukter som fått kyla av sig i mellanlagringsbassänger ett par decennier skulle i princip sedan kunna förvaras i betonglådor på Sergels torg utan några strålningseffekter på omgivningen.
Det är förstås ingen bra idé, men det visar att det här jättedjupa urbergsförvaret vi återkommer till längre ned inte är för att man annars skulle bli bestrålad vid ytan.

Därmed, och det ska understrykas, ska man inte förringa restprodukternas initiala farlighet. När de är färska ur reaktorn är de verkligen jättefarliga att komma i närheten av om man inte har något lämpligt skydd emellan.
Ville bara få det sagt. Dock räknas ett par meter vatten som ”lämpligt skydd”, så strålningen är inte ohanterlig.
Nu åter till de långsiktiga farorna.

Som kan utläsas ur toxicitetsgrafen är fissionsprodukterna att betrakta som utagerade efter ungefär 500 år. Ur återstående restprodukter emanerar framför allt alfastrålning, det vill säga heliumkärnor. Alfastrålning är väldigt destruktivt om man får det i sig, till exempel genom att andas in eller äta en strålkälla. Den hejdas dock av ett papper eller de yttre hudlagren och är på det viset lätthanterlig.
Rent konkret betyder det att om Gustav Vasa, eller för säkerhets skull Harald Hårfagre, hade haft ett kärnkraftsprogram skulle vi nu kunna ha restprodukterna från det i en glasmonter på museum. Det skulle fortfarande vara jättedåligt att äta restprodukterna, men så länge man lämnar dem bakom glas är det lugnt. [6]

Det planerade slutförvaret
Nu är det inte glasmontrar på museum eller betonglådor på Sergels torg som är planerat, utan djupförvar i urberg. Läsaren är säkert bekant med de här huvuddragen, men låt oss ta det ändå. SKB beskriver konceptet här, och kort-kort-versionen:
Det använda bränslet, fixerat i en järnhållare och i sig självt i ett tillstånd som närmast är att jämföra med glas eller porslin, förvaras i en tjock kopparkapsel som i den aktuella miljön bedöms korrodera helt obetydligt eller inte alls på hundratusen år. Kopparkapseln packas in i bentonitlera som sväller i kontakt med vatten och bildar en mycket tät miljö. Detta i sin tur på 500 meters djup i urberget.

Kan vi veta att det räcker?
Ja, med mycket stor säkerhet kan vi säga att det räcker.
Dels för att många människor under lång tid stött och blött den här frågan. Människor kan alltid göra fel, och det är sällan det går att säga något med matematisk 100 % säkerhet. Men få ämnen torde vara så grundligt utredda som slutförvaret av använt kärnbränsle.
Men hur grundligt man än funderat på saken, kan vi verkligen vara säkra? Hundratusen år är så lång tid!
Det är det, och det är skäl för viss ödmjukhet. Men lyckligtvis har det redan gjorts långtidsexperiment på det här – bara inte av oss. I Oklo i Gabon fanns för två miljarder år sedan flera naturliga fissionsreaktorer, möjliggjorda bland annat av att uran på den tiden hade högre halt av isotopen U-235 som behövs för fissionsreaktion. De beräknas ha varit igång runt hundratusen år, låt vara på ganska låg effekt. Man har i dag kunnat spåra restprodukterna från reaktorerna. De har i allt väsentligt inte rört på sig mer än någon meter eller mindre.
Detta alltså
* på två miljarder år, tjugotusen gånger längre än vi planerar för
* då de legat exponerade för grundvatten
* inte varit på samma porslinsliknande form som vårt bränsle
* inte haft någon kopparbarriär alls
* inte haft någon lerbarriär alls
Hur är det möjligt? Tja, lyckligtvis är de långlivade restprodukterna inte vattenlösliga, men klänger sig gärna fast vid berg. Och det verkar onekligen hålla i sig över tid.
SKB har själva räknat på en mängd scenarier och kommit till liknande slutsatser [7].

Så ja, vi kan med all rimlig säkerhet veta att det planerade slutförvaret är tillfyllest.

Framtida språkförbistring
Men kan vi veta att slutförvaret får vara i fred? Tänk om man långt in i framtiden, när man inte längre kan läsa våra varningsskyltar, gräver upp restprodukterna utan att veta vad det är?
Det här är legitima frågor. Det har suttit folk och klurat på hur man ska kunna få fram relevanta varningar även till någon som till äventyrs inte kan läsa vår text. Vilka symboler kan tänkas fungera? Och så vidare.
Men för att sätta även detta i perspektiv vill jag konkretisera vilket scenario det är vi oroar oss för.
Till att börja med är det långt in i framtiden. Det kan vi nog utgå från, om förutsättningen är att man tappat all förmåga att förstå varningar vi lämnat efter oss. Vi lär lugnt kunna utgå från att det är mer än 500 år dit. Om det är mindre än 500 år lär det ha inträffat någon annan katastrof som gör lite fissionsprodukter till något mindre i sammanhanget.
Människorna då har alltså helt tappat förmågan att tyda våra varningar. De har sannolikt också tappat all kunskap om radioaktivitet (annars skulle de lätt kunna inse vad det var de hittat), vilket antyder att något har gått fruktansvärt snett. MEN de har förmågan att gräva sig hundratals meter ned i berget.
Det är, som vi ser, en mycket specifik teknologisk nivå vi pratar om här. Inte för låg, inte för hög.
Alltså, på ett ungefär, inte den här nivån
fallout_lowtech
och inte heller den här
fallout_modern
men den här!
fallout_renaissance
Dessa otursförföljda stackare ska alltså hacka sig ned genom berget, hitta kopparkapslarna, öppna dem och… äta innehållet. Alternativt pulvrisera det och inhalera.
Alltså, eftersom det huvudsakligen är alfastrålning vi pratar om. Man måste få strålkällan i sig för att det ska vara farligt [8].

Jag säger inte att det inte kan hända. Men som argument för att inte använda sig av ett energislag finner jag det svagt.

Det här är förenklat förstås. Hittade jag en hög tusen år gamla restprodukter från en lättvattenreaktor skulle jag hantera den med eftertänksamhet. Inte äta något. (Det är ju dessutom tungmetaller det här, det är sällan bra att äta ens utan radioaktivitet.) Kanske inte ens rulla mig i den. Men jag skulle ha förståelse för att man någon gång funnit det vettigt att utvinna energi på det sättet.

Avfallsavrundning
Som jag skrev i inledningen, visst är restprodukterna ett problem. Man kan också se dem som en möjlighet, men på något sätt måste de hanteras. Om man innan man började med kärnkraft hade valt att avstå för att man inte visste hur man skulle hantera restprodukterna hade jag kunnat ha förståelse för det. Jag tror att det hade varit fel beslut, men det hade varit förståeligt.
I dag är situationen en annan. Även om vi stängde av alla kärnkraftverk i morgon skulle vi ha en hög restprodukter att ta hand om. Fortsatt drift förändrar inte det på något kvalitativt sätt. Visst måste förvaret byggas större, om det är den lösningen man väljer. Men det är också allt. Det finns ingen nämnvärd rationalitet i att sluta med kärnkraft nu för att man räds restprodukterna.

Restprodukterna är ett problem, ja. Men som vi gått igenom här är problemet vare sig olösligt eller olöst. Det är inte heller ohanterligt.

I den allmänna debatten blir restprodukterna – eller avfallet, som de brukar kallas – ofta en sorts stjärnstopp. Okej, kärnkraften är kanske okej i drift, men AAAVFALLET. Slut på debatten.
Det är onödigt. Det låter jätteskrämmande med dödsfarligt avfall som måste förvaras säkert och länge. Och man ska absolut ta det på allvar. Men det är vare sig ogreppbart eller ogörligt.
Och det är, jämfört med skador och risker vi i dag de facto accepterar från andra energislag, inte sakligt motiverat att hänga upp sig på.

Jag tror att det finns en psykologisk mekanism inblandad här. Ju mer man forskar, räknar och ritar på slutförvaret, desto mer förmedlas känslan att vi tagit oss vatten över huvudet och att allt kommer gå åt skogen.
När det i själva verket är tvärtom.
I alla rimliga bedömningar måste frågan anses vara mer än tillfredsställande löst. Levde vi i en värld med oändliga resurser skulle man kunna fortsätta att fnula på frågan utan att det gjorde något. I den värld vi faktiskt lever tycker jag det är dags att vi lägger det här till handlingarna och gör något annat i stället.

—————-

[1] UNSCEAR, pdf

[2] Det har gjorts ett antal analyser av detta, en refereras här.

[3] https://www.skb.se/projekt-for-framtiden/karnbransleforvaret/vara-ansokningar.

[4] Jag har tagit uppgifterna om stråldoser från xkcd som vanligen går att lita på. Dock vet jag inte vad det är för joniserande strålning som dominerar från människor; det skulle kunna vara så att täcket skärmar av den effektivt. I så fall skulle bilden med tre sovare i samma säng vara tillåten verksamhet. Men det ser fortfarande sjukt obekvämt ut.

Och jag tror inte att vanetresovare behöver oroa sig. Den där dosen som ingen får utsättas för är ungefär en tvåtusenfemhundradel av den lägsta dos som någonsin kunnat urskiljas ge en ökad cancerrisk, och riskökningen är då storleksordningen 1-2 procentenheter sett över hela livet.

[5] Gränsen på 1 % av bakgrundsstrålningen är antagligen ett sätt att precisera ett krav på att ingen strålning får läcka ut. Matematiskt noll går aldrig att garantera, så något ska man säga. Och det är möjligt att det skulle varit svårt att ställa något annat krav än att ingen strålning ska läcka ut. Men det förändrar inte ett dugg att man för just kärnkraft ställer väldigt mycket högre säkerhetskrav än på egentligen någon annan industri.

[6] Det här är en avrundning. Gammastrålningen från det använda bränslet är inte helt försumbar. En mindre mängd använt bränsle bakom lämpligt glas bör vara helt okej, men jag skulle inte tapetsera museets väggar med det.

[7] När jag hade det här inlägget nästan klart blev jag uppmärksammad på ett inlägg på en annan blogg som i sak resonerar påfallande nära vad jag gör här: ”Häll ner kutsarna i berget!
Där hänvisas till en figur på sid 85 i SKB-rapporten Långsiktig säkerhet för slutförvar för använt kärnbränsle vid Forsmark och Laxemar – en första värdering (pdf) som tar upp ett antal långsökta scenarier med fallerande barriärer.

[8] Ännu en avrundning. Om den som efter mycken medeltidsmöda hittade bränsleresterna lämnade dem liggande utspillda på marken skulle de med tiden kunna erodera och på så sätt kunna komma ut i näringskedjan, vilket förstås inte är önskvärt. Som påpekas i inlägget, även om det inte fanns någon radioaktivitet kvar vore det ändå tungmetaller. Det kommer alltid att gå att tänka ut ett scenario där det använda bränslet ställer till med någon skada. Det är inget fel med att tänka ut sådana, tvärtom är det en nödvändig del av en vettig riskanalys. Men sedan ska man analysera risken också: förefaller det troligt att den faller ut, vad kan vi göra för att avstyra risken och hur är konsekvenserna jämfört med, exempelvis, att fortsätta elda kol?

Prioriteringsproblem

söndag 14 juni, 2015

Miljöpartiet har begått kongress, under vilken man upprepade att klimatfrågan är vår viktigaste fråga. Därför beslöt man sig för att lägga ned sitt krig mot kärnkraften.
Nej, det är förstås inte sant.
Miljöpartiets raison d’être är att bekämpa kärnkraft. I själva verket struntar man i klimatfrågan.
Nej, det är inte heller sant, mer än till hälften.
Det finns ingen anledning att betvivla att MP känner starkt i klimatfrågan. Däremot saknar man antingen förmåga att prioritera, eller så har man prioriterat, och då funnit det viktigare att bekämpa kärnkraft än att jobba för klimatet.
Något av dessa alternativ är tvivelsutan helt sant, och det här inlägget handlar om hur dåligt det kan bli när man inte kan prioritera rationellt.

Jag har i över ett halvår ruvat på ett inlägg som handlar om just detta, förmågan eller oförmågan att prioritera i energi- och klimatpolitiken, med fokus på kärnkraften. Jag är medveten om att MP inte är de enda syndarna på området, men de gör nog mest väsen av sig, så de får klä skott som exempel i det här inlägget.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om kärnkraften och dess säkerhet; för enkelhets skull refererar jag till min kategori Energetiskt material. Jag drar inte de resonemangen igen men tar med mig några tidigare slutsatser: enligt tillgängliga siffror är dagens kärnkraft för två av de allra viktigaste måtten, dödlighet och växthusgasutsläpp per producerad energimängd, i samma liga som vind- och vattenkraft, och slår av allt att döma solceller med relativt bred marginal. Samtliga dessa energislag är dock för dödlighet och utsläpp förkrossande överlägsna fossila energislag.
En sak som alltid kommer upp i kärnkraftsdiskussionen är avfallsfrågan, och den har jag nog inte svarat riktigt ordentligt på i tidigare inlägg. Det är synd eftersom det finns bra svar på den. Jag hoppas dedicera ett eget inlägg till den frågan i närtid.

Kan vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Det är en fråga som ofta kommer upp. Jag tar omvägen att börja med den.
Klart vi kan. Det är plättlätt. Det är bara att ersätta gapet mellan produktion och behov med fossilkraft. Det är gott om kol och gas lång tid framöver. Det är så alla andra länder har gör, som inte byggt sin produktion på vatten- och kärnkraft. Sverige är i dag ett undantag, men vi kan när som helst välja att göra som de flesta andra.
Det är förstås en urdålig idé att göra så om man tycker global uppvärmning är viktig. Så kan vi lägga ned den svenska kärnkraften och ersätta gapet mellan produktion och behov med koldioxidsnåla källor? Som vatten, vind och sol.
Tja. Kan och kan.
Det här är inte inläggets huvudtema, så jag djupdyker inte i argumentation där, men se gärna lästips sist i inlägget. Men jo, ska jag skjuta från höften så tror jag nog vi kan göra det.
Det är inte enkelt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska bygga ut fler älvar med vattenkraft. Vindkraft kräver enorma ytor, och även i ett så glesbefolkat land som Sverige blir det ofta protester när man vill bygga. Vårt nordliga läge gör oss inte särdeles lämpade för solkraft. Vind- och solkraftens väderberoende natur kan förutom att ställa stora krav på elnätet också kräva att vi bygger om vår vattenkraft så att den kan generera högre effekt då vädret är otjänligt och effektbehovet stort. Det kommer i sig ha betydande konsekvenser för älvmiljön. Och även om man gör detta ökar risken mycket kraftigt för att vi i vissa situationer helt enkelt får elbrist, och företag (troligen framför allt företag) kan bli utan el periodvis.
Men ja, Sverige har goda förutsättningar för i alla fall vind- och vattenkraft, och antagligen går det att avveckla den svenska kärnkraften utan att svenska växthusgasutsläpp sticker iväg kraftigt. Det kommer inte bli lätt och det kommer kräva en del uppoffringar, men det går nog.

Bör vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Nej, det vore jättedumt.
Och det av i alla fall tre huvudsakliga skäl.

Ett: Det skulle kräva en jätteinsats utan att ge något substantiellt tillbaka i form av säkrare eller renare energi, enligt resonemangen ovan.

Två: Sveriges utsläpp relativt resten av världens utsläpp är små, och skulle så vara även om vi eldade kol för glatta livet. Som ofta framhålls från exempelvis miljöpartistiskt håll är ett av Sveriges viktigare bidrag i klimatarbetet att föregå med gott exempel och visa vad som kan göras.
Nu råkar det vara så att Sverige på 70-talet, då vi var betydligt mindre rika än i dag, avskaffade koldioxiden ur sin elproduktion, och det genom att fokuserat ersätta fossil produktion med kärnkraft. Ett fåtal länder gjorde ungefär samma sak. Alla länder skulle inte kunna göra det i dag, för kärnkraft ställer vissa krav som alla länder inte uppfyller. Men väldigt många av de stora utsläppsländerna i dag skulle kunna göra det. Kunde Sverige med 70-talets ekonomi så kan de i dag.
Det finns inga avgörande tekniska hinder för en sådan utveckling. Att bygga kärnkraft är dyrt, men sett över tiden kostar det ungefär som vindkraft, och som sagt – kunde vi på 70-talet så kan man i dag.
Att den globala uppvärmningen skulle lösas på så sätt är kanske långsökt, men inte i första hand av tekniska eller ekonomiska skäl, utan av politiska.
Sverige är ett fantastiskt framgångsexempel, men det exempel vi ska visa upp framöver är tydligen hur vi ångrade denna framgång av… just ingen särskild anledning, mer än att det där med kärnkraft känns lite jobbigt i magen.
Vi ska alltså inte bara som många andra länder strunta i att göra något, utan vi ska först ha en lösning och sedan med flit slänga bort den. Jag har svårt att tänka mig sämre förebilder.

Tre: Diskussionen om huruvida vi kan avveckla kärnkraften i Sverige utan att öka våra växthusgasutsläpp är feltänkt från början. Växthusgaser bryr sig föga om nationsgränser, och vår elmarknad är även den (i en första approximation) internationell. I dag utgör elen från våra kärnkraftverk baskraft i elsystemet. Vattenkraft kan säljas som reglerkraft dit det behövs – till exempel till andra länder, som då slipper använda fossilgas som reglerkraft. Vi kan även sälja baskraft till länder som behöver detta, och dessa länder kan då dra ned på fossilkraft. Lägger vi ned kärnkraften måste vi dels ta mer vattenkraft i anspråk som baskraft, dels måste vi själva använda mer reglerkraft. Och vi kan inte sälja lika mycket koldioxidsnål baskraft.

Alltså: Så länge det finns fossilkraft på elnätet kan den bli undanträngd av koldioxidsnåla källor, som kärnkraft. Fossilkraft dominerar i dag vårt internationella elnät. Om man, oberoende av anledning, stänger koldioxidsnål produktion frånhänder man sig möjligheten att ersätta fossilkraft med den. Det är inte en avlägsen teoretisk möjlighet utan dagens verklighet.

Sverige har ovanligt goda förutsättningar för vatten- och vindkraft. De flesta andra länder har inte våra möjligheter att få fram stora mängder koldioxidsnål reglerkraft utan är mycket mer beroende av fossila källor.
Det betyder i praktiken att nedlagd kärnkraft här blir extra fossilkraft någon annanstans. Att vi inom Sveriges gränser möjligen kan hålla utsläppen nere är egentligen inte till någon nytta.

Det här är centralt, så jag tar det igen fast på ett lite annat sätt:
att lägga ned svensk kärnkraft är ekvivalent med att bygga ungefär motsvarande mängd kol- och gaskraft. Detta gäller även om Sverige bygger ut sol, vind och vatten. Man kan gömma detta faktum genom att bara titta på nationella utsläpp, men det är globala utsläpp som spelar någon roll.

Man skulle kunna kalla det för Think Local, Act Global.

Ungefär motsvarande snedtänk hittar vi i Tysklands Energiewende, där man gör en massiv satsning på vind och sol. Kostnaderna är mycket höga, men det kan det ju vara värt om man fixar klimatet; hur man än gör kommer det att kosta pengar. Men hur är det med klimatfixandet egentligen? Det har bråkats högljutt om huruvida tyska koldioxidutsläpp gått upp eller ned något under Energiewende hittills (och prominenta MP-representanter jublar över Energiewende och hävdar att utsläppen sjunkit något).
Vem som har rätt är ointressant.
Det viktiga är valet Tyskland gjort. Man hade kunnat använda utbyggnaden av sol och vind till att avveckla kol och gas. Men man valde att i stället avveckla kärnkraften. Man hade kunnat kraftigt få ned sina utsläpp, men när det verkligen gällde, då gjorde man samma val som MP och många andra i Sverige: växthuseffekten var inte så viktig när allt kom omkring, utan det viktigaste var att i strid med vad vi borde veta bekämpa kärnkraften.
Att enskilda personer gör sneda riskvärderingar och kommer fram till att kärnkraft är ondska må vara hänt. Men när det sker på statsnivå är det ett intellektuellt haveri.

Detta är en bild av elproduktionen globalt, hämtad från Wikipedia Commons:

Här och var i världen byggs såväl sol och vind som vatten och kärnkraft ut. Men vad vi globalt framför allt gör är att bygga ut de fossila delarna.
Det pratas ibland om att man skulle kunna lösa koldioxidproblematiken genom att energieffektivisera. Det är vad jag frestas kalla en pipeline dream. Väldigt många människor lever i dag i svår elbrist, med svår inverkan på hälsa och snart sagt samtliga aspekter av sina liv. Effektiv elanvändning är givetvis bra, men världens energibehov är ökande, inte minskande.
Titta igen på cirkeldiagrammet. Det här är inte läge för en fajt mellan vind, vatten och kärnkraft. De är alla bra, och jag vill se mer helst av alla. Jag upprepar åter: det är kolet som är fienden. Mitt tålamod med andra dumheter är begränsat, och jag tycker att det borde bli en mer spridd uppfattning. Det tycks också vara uppfattningen hos den stora majoritet av IPCC-klimatforskare som ser kärnkraften som en nödvändig del av klimatarbetet.

När man måste välja
Att prioritera är att välja. Om man prioriterar allt prioriterar man i själva verket ingenting.
Jag tycker inte att det finns rationella skäl till att avveckla kärnkraften, men vissa, som MP, bygger sin existens på att vara emot kärnkraft. Man är också, rimligen uppriktigt, mycket intresserad av att bekämpa den globala uppvärmningen. Men när det verkligen gäller så väljer man alltså att avveckla kärnkraft först och fundera på klimatet sedan.
Ett sådant handlande förutsätter såvitt jag kan se minst ett av följande alternativ.
A: Man erkänner, i alla fall för sig själv, att det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att ordna klimatet.
B: Man är bra på att känna saker men klarar inte av att göra rationella övervägningar och prioriteringar.

Ett eller två av dessa alternativ är uppenbart i spel.
Inget av dem förtjänar respekt.

————

Det är förstås inte bara jag som resonerar så här. På ganska kort tid har det publicerats flera artiklar som ligger så nära vad jag tänkt skriva att det här inlägget känns lätt reduntant. Men du har kanske inte läst dem! Jag länkar här till två.
Kortast och på svenska är en artikel på DN Debatt av James Hansen.
Längre och på engelska är en artikel i Energy Policy:
Environmental and health impacts of a policy to phase out nuclear power in Sweden
Den senare artikeln kan tjäna som en sammanfattning av det mesta jag skrivit på området, plus mer därtill. Den tar ett litet tag att läsa, men det är ändå bara åtta sidor och jag rekommenderar den varmt.

Programförklaring – Energi

tisdag 8 juli, 2014

Det närmar sig val, och jag kandiderar för Centerpartiet, i första hand till Riksdagen. Jag återkommer om det i senare inlägg, men i samband med det verkar det lämpligt att skriva ett par sammanfattande inlägg om några av de områden som engagerar mig mest. Att de engagerar mig är inte nödvändigtvis samma sak som att de är de objektivt viktigaste frågorna, men det kan ju ändå vara bra att veta vad jag går igång på.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

För trogna bloggläsare kommer det inte stå så mycket nytt i de här inläggen, det är mer överblick och sammanfattning, och givetvis en del förenkling. Jag kommer inte kunna källhänvisa och ingående förklara precis alla resonemang och ställningstaganden, för då blir det så ohyggligt långt.

Ett av mina favoritområden är energi och energipolitik. Det har en egen kategori på bloggen, kallad ”Energetiskt material”, vilket möjligen säger något om dess sprängkraft.
Det finns många aspekter på energi. Jag koncentrerar mig här på genererandet av elektricitet.

Jag tror att Sverige på sikt kommer behöva mer energi än vi använder i dag. Det är ingen given utveckling, men grundar sig i att energi när det kommer till kritan är förmåga att uträtta arbete, och vi har hittills inte fått slut på arbete som vi vill uträtta. Internationellt råder dock inget som helst tvivel om att det finns ett stort behov av ökad energiproduktion. Det motiveras enklast av att det finns tydliga samband mellan tillgång till en viss mängd energi och möjligheten att leva ett liv vid god hälsa. En stor del av jordens befolkning har här mycket att hämta upp, och att försöka förneka dem det vore direkt inhumant.

Energi kan genereras på många olika sätt, de flesta sätt som faktiskt används har fördelar, och alla har nackdelar. Den som letar efter ett energislag (här använt i en politisk snarare än naturvetenskaplig betydelse) helt utan nackdelar lär bli besviken.
När man ska välja energislag finns det några enkla grundprinciper jag tycker man bör hålla sig till. De två främsta är att man bör eftersträva låg dödlighet och hög renhet.
Dödligheten mäts i antal döda per genererad energimängd, sett över energislagets livscykel. Det är aldrig enkelt att räkna på livscykler, det blir så otroligt många faktorer, men det har gjorts i alla fall några seriösa ansatser på det här området och de verkar landa i ungefär samma slutsatser.
Renheten finns det förstås många mått på. Ett av de viktigare är utsläpp av växthusgaser (koldioxidekvivalenter) per genererad energimängd, men det finns andra, som utsläpp av partiklar. Lyckligtvis samvarierar flera av de viktigare renhetsparametrarna.
Något som egentligen är mindre viktigt är den långsiktiga tillgången på ett visst energislag. Klart det är bra om något räcker länge, men gör följande tankeexperiment: om vi hittade en fullständigt ren och säker energikälla som kunde ge oss en stor del av vår energi, men bara de närmaste 30 åren – skulle vi då tacka nej till den för att den är ändlig?
Bara om vi vore korkade.
Man kan vända på det, med ett exempel från sinnevärlden. Det finns stenkol så att det räcker i hundratals år. Det är länge. Ändå gillar vi inte stenkol, men det är ju snarast för att det finns för mycket av det, inte för lite. Hur länge ett energislag räcker är helt enkelt inte ett speciellt relevant mått på hur åtråvärt det är.

När man tittar på de här grundprinciperna framträder ett väldigt tydligt mönster: eldande av fossila bränslen är dåligt. I stort sett allt annat är, i jämförelse med det, bra.
Alla alternativ till olja och stenkol – stenkol är värst – är välkomna. Det gäller vindkraft, det gäller solkraft, det gäller kärnkraft, det gäller vattenkraft, och så vidare. (Naturgas är härvidlag lite av ett specialfall; det är bättre än kol, men fortfarande sämre än de nyss uppräknade energislagen.)
Visst finns det skillnader mellan alternativen, och de har alla sina specifika nackdelar. För att nämna några:
Den kärnkraft vi använder i dag genererar avfall som kräver eftertanke i hanteringen. (För närmare utredning av vanliga invändningar mot kärnkraften, se detta inlägg.)
Vindkraft kräver stora ytor; skulle man försörja hela världen med vindkraft (vilket förvisso ingen vettig person förespråkar) skulle det, mellan tummen och pekfingret, krävas en vindkraftpark stor som en kvadrat med sidan trehundra mil.
Både vind och sol är väderberoende och faktiskt förhållandevis resurskrävande.
Vattenkraft är bra på många sätt, men samtidigt tenderar folk att gilla att bo vid floder. Utbyggnadspotentialen är begränsad. Verkligen inte noll, men begränsad.
Men allt detta är på marginalen. Jämfört med fossila källor är fördelarna så stora att jag i fetstil vill skriva
Det är kolet som är fienden.

Det märker man inte mycket av i Sverige. Här handlar energidebatten mycket om vind och sol mot kärnkraft. Det är otroligt kontraproduktivt. De är inte, eller bör inte vara, varandras fiender. Som jag just etablerat: det är kolet som är fienden.
Sverige är förvisso ett specialfall, eftersom en väldigt liten del av vår elektricitet kommer från fossila bränslen. Man bör dock ha klart för sig att det stora skiftet här kom när vi byggde ut kärnkraften. Vi har haft en stor utbyggnad av andra energikällor på senare år, exempelvis har en storleksordning mer vindkraft nu än 2006. Men det är inte så vi har blivit av med fossilelen.

Energi blir mer och mer en internationell angelägenhet. Det framhålls från många håll, bland annat Centerns partiledning, att även om Sveriges utsläpp av koldioxid inte gör så mycket från eller till på global nivå så kan vi göra en del med det goda exemplets makt. ”Exportera våra klimatlösningar” kan det heta. Dessutom kan vi mer och mer rent konkret exportera ren el.
Att i det läget ställa exempelvis vindkraft mot kärnkraft är bara dumt. Lektionen vi då lär världen är att på 70-talet lyckades vi i stort sett avskaffa vår fossila el… och nu ångrar vi oss. Det vore mycket olyckligt.

Punktprogram

Så vad vill jag då, rent konkret? Ja den som väntat på en punktlista ska jag väl inte göra besviken. Texten hittills sammanfattar hur jag resonerar i de här frågorna, och punkterna nedan kommer rätt naturligt därur. Därmed inte sagt att de är fullt färdiga att genomföra – men kom igen. Som jag lär säga fler gånger: någonstans ska man börja.

  • Det är vettigt att ge stöd till forskning på och utveckling av energislag som är lovande men i ett tidigt skede har svårt att bära sig ekonomiskt. Precis vilka energislag det är vet jag inte säkert, men vågkraft skulle kunna vara ett exempel. Fjärde generationens kärnkraft ett annat.
  • Fossilbaserad energiproduktion bör beskattas så att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Den bästa formen för detta är en skatt på koldioxidekvivalenter. I akademiska sammanhang brukar detta pekas ut som den mest kostnadseffektiva vägen för att få ned utsläppen av växthusgaser.
  • Växthusgasskatten ersätter, rätt utformad, behovet av subventioner till annan energi. Elcertifikaten skulle därför när de trappas av – vilket är inbyggt i systemet i dag – inte behöva förlängas. I dag används de till stor del av landbaserad vindkraft som är en så pass mogen teknik att den har hyggliga ekonomikalkyler även utan subventioner.
  • Vi bör inte heller på omotiverade sätt missgynna kärnkraften. Effektskatten på kärnkraft, enbart en straffskatt, tas bort. När kärnkraftens säkerhetsmässiga och ekonomiska risker regleras ska man sträva efter att ställa regleringarna i kvantitativ proportion till övriga risker samhället tar. Och ja, det gäller även uranbrytning.

Den som förväntat sig påbud om omfattande statligt kärnkraftsbyggande blir alltså besviken – precis som den som hoppats på att jag skulle beordra vindkraftverk i varenda buske. Jag tycker det är en bra princip att marknaden avgör vilka energislag det ska byggas hur mycket av. Men marknaden måste ha långsiktiga regler att rätta sig efter, och reglerna ska med hänsyn tagen till vad vi vet om säkerhet och renhet vara neutralt utformade. Politiker brukar inte vara bra på att hitta framtidens teknologiska vinnare; det viktiga är att få till någorlunda teknikneutrala förutsättningar. Denna neutralitet brister i dag. Kan vi åtgärda det har vi kommit långt.

Fortsatta miljölåsningar

fredag 27 december, 2013

Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.

I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.

Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa

Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.

Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.

Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.

Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!

Nervous Energy

tisdag 3 december, 2013

Någon tänker fel kring energi. Det kan vara jag. Det kan vara Argentina.

Argentina har, tack vare en förutsägbar mix av planekonomi, ekonomisk nationalism och exproprieringar (och med risk för att bli tautologisk, ekonomisk vanskötsel), gått från att vara självförsörjande med energi till att behöva importera. Detta trots att man sitter på avsevärda tillgångar av gas och olja. Senaste The Economist citerar följande uppskattning.

For Argentina to become self-sufficient again in energy by 2030 requires investments of around $200 billion, of which $140 billion is in shale and about $60 billion in conventional oil and gas

Tvåhundra miljarder dollar?
Om man tar källorna jag använde i mitt nyliga inlägg om kärnkraftens ekonomi och räknar lite halvhögt borde de pengarna räcka till 40 GW installerad kärnkraftseffekt. Fyrtio gigawatt! Hela Argentinas installerade eleffekt i dag är ungefär 33 GW. Man borde alltså komma rätt långt med 40 GW till.

Det kan förstås tänkas att man hoppas kunna sälja en massa fossilbränsle, att reserverna är så stora att det ändå framstår som ett attraktivt alternativ. Men då är det ju det här med växthuseffekten. Ska man ta den på någorlunda allvar kan vi inte ens elda upp alla reserver vi har i dag, än mindre leta upp nya för att elda dem också. Gas och olja är förvisso bättre än kol, men det finns ju väsentligen koldioxidfria alternativ.

Man behöver inte ens bygga kärnkraft för alla pengar. Jag har aldrig varit i Argentina, men jag föreställer mig att det finns ganska gott om glesa, öppna och blåsiga platser. Låter spontant som ett bra land för vindkraft, som har en ekonomisk kalkyl i samma härad som kärnkraften. Det är förmodligen ingen bra idé att slå sig på att enbart bygga vindkraft, men vill man mixa upp den nya kärnkraften med vind ser jag inget större problem med det.

Nu är det förvisso ingen som har lovat att satsa de där tvåhundra miljarderna med dollar. Men om det ens är på tal tycker jag att Argentina borde fundera på annat än fossilbränsle.

PS
Det gäller resten av världen också.