Förvånansvärt vettig

Liberalerna (partiet) har inte stått pall mot SD-trycket och jag saknar förtroende för att de ska göra det framöver. M och KD saknade jag redan tidigare förtroende för i den frågan. Det är långt till nästa riksdagsval, men det känns väldigt långsökt att rösta på något av Tidöpartierna. Nå då är väl saken i huvuddrag klar? Bara att välja ett av de andra riksdagspartierna.

Nja. Det är ju det här med klimatet. Och energin.

(Det här är ytterligare ett inlägg jag skrev i stort sett klart för veckor sedan och sedan har det blivit liggande, men jag tycker det står sig än.)

Vår nuvarande regering får regelbundet hård kritik för sin klimatpolitik. För inte så länge sedan från Klimatpolitiska rådet, och i dag den 6 maj från Finanspolitiska rådet. Det är i viss mån berättigat. Och ändå har den en bättre klimatpolitik än oppositionen. Det är inte ett högt betyg för regeringen, det är ett lågt betyg för oppositionen. Men hur kan jag tycka det, när utsläppen beräknas öka?

Det hänger helt och hållet på vad som är långsiktigt hållbart. Mycket av vad som gör att utsläppen nu beräknas öka hänger på minskad reduktionsplikt i drivmedel. Men att hög generell reduktionsplikt åtminstone på medellång sikt är resursmässigt ohållbart har vi vetat länge.

Vad regeringen faktiskt har är åtminstone början till en plan för kraftigt ökad elproduktion. Svensk klimatpolitik kan inte vara enbart elproduktion, men det är en stor och nödvändig del. Grundproblematiken som jag beskrev strax före senaste riksdagsvalet kvarstår. Då skrev jag så här:

Ett område som är väldigt viktigt för mig är energipolitik, och energipolitik är viktigt åtminstone för att

• Det har ett jättestort överlapp med klimatpolitik. Svensk klimatpolitik är till stor del energipolitik.
• Vi har svåra problem med vårt elsystem, som behöver rustas upp något enormt så fort det går – om drygt 20 år ska vi ha kanske tre gånger så mycket el. Det från ett läge när vi försatt elnätet i ett skick som är så instabilt att det är olagligt.
• El och annan energi är grundläggande infrastruktur. Funkar inte det funkar inget annat. Bryter elförsörjningen samman kommer människor att dö.

Jag ska inte skriva allt jag redan skrivit en gång till. I det här inlägget från förra året skrev jag om några delar av klimatpolitiken. Nyligen, med anledningen av kritiken från Klimatpolitiska rådet, skrev Simon Wakter om den, i linje med mitt inlägg: https://timbro.se/smedjan/det-klimatpolitiserade-radet/
Jag vet att några som kan tänkas läsa det här inlägget inte hyser så varma känslor för Timbro. Simon är dock utomordentligt kunnig och inte en Timbro-broiler. Det är en lång men läsvärd artikel.

Vad det kokar ned till, vare sig man orkat läsa de länkade texterna eller inte, är att elproduktionen är absolut nödvändig för vår klimatomställning. Det är ett gigantiskt infrastrukturprojekt som ska vara klart om ungefär 20 år. Då måste man ha något som liknar en plan, och en realistisk sådan.

Regeringen har valt att ha kärnkraft som bas i expansionen. Det går inte jättefort att bygga kärnkraft och det är inte jättebilligt. Men det är inga direkta tekniska konstigheter och ett elsystem baserat så är relativt okomplicerat. Det är en realistisk ansats, med kostnader man i alla fall kan göra prognoser för. Och det är inte ens en svår plan att ta fram! Visst, det krävs en hel del administrativt fotarbete och det håller man också på med, vilket den som håller ögonen öppna kunnat se. Men ansatsen är enkel.

Hur ser oppositionens plan ut då?
Nejmen de har ingen plan.
För säkerhets skull, igen: de har ingen plan. De hade ingen plan under förra mandatperioden, de har fortfarande ingen.
Jag påpekar än en gång att Centerpartiet på sin partistämma 2021 explicit sade att någon plan vare sig var nödvändig eller möjlig. (De kanske håller på att ändra sig men det går inte fort.) Det närmaste Miljöpartiet kommer är att säga att det ska lösa sig med [ospecificerad] smart teknik. Det är inte en plan, det är en from förhoppning. V och S är inte märkbart bättre. Det är alltihopa direkt oseriöst. Det är också farligt.

Antag nu att jag har fel här. Det kanske visst finns minst en plan att hitta hos oppositionen. Nå, då borde det vara enkelt att peka på den. Men nej, det är inte någon slump att det aldrig finns en kvantifierad plan att hänvisa till.

Det här borde egentligen vara lätt för oppositionen att lösa. Antingen har man egentligen en plan som man bara behöver skriva ned och skicka ut. Print, send, klart. Eller så har man inte det, och då är det bara att kopiera regeringens plan och låtsas att man varit för den hela tiden. Det vore inte första gången som i alla fall S kovänder så varför inte? Det borde inte stå i direkt strid med några grundläggande principer. Man kan se till att det byggs kärnkraft och ändå tycka att konflikten mellan arbete och kapital är den överlag viktigaste frågan. Eller för den delen, om man är centerpartist, ändå tycka att individen är samhällets minsta enhet. Problem uppstår bara om ens grundläggande princip är att kärnkraft i sig är ond och att detta är viktigare än klimat och energiförsörjning.

Okej det är inte helt sant. Man kan också ha problem om ens parti historiskt varit motståndare till kärnkraft och nu är det jobbigt att ändra sig. Men hur många decennier ska vi vänta på det? Min sympati för den sortens problem är numera exakt noll.

Observera här att existensen av en realistiskt långsiktig plan är regeringens enda trumfkort, och det är ett trumfkort som vore lätt att kopiera och neutralisera. Regeringen har fått kritik för att man är dålig på klimatåtgärder som ger effekt på kortare sikt och ja, den är i alla fall inte bra på det. Så har man några sådana åtgärder, som också är hållbara på lite sikt, och kan tänka sig att sno den långsiktiga planen, ja då är saken klar.

Det är bara att göra.

För andra gången på kort tid har vi här ett inlägg jag började skriva för länge sedan och som sedan hunnit bli delvis omsprunget. Det mesta här skrevs i juli och tar inte hänsyn till allt som hänt sedan. Men jag tror det kan vara läsvärt ändå, ok? Inte heltäckande men ändå läsvärt?

Jag har upprepade gånger sagt att jag kommer döma den här regeringen, verkligen inte enbart, men tungt på hur de lyckas på energi- och klimatområdet. De har också fått mycket skäll för sina insatser därstädes. Det här inlägget kommer inte gå igenom allt som hänt och inte hänt; jag tänker titta först på ett par punkter som uppmärksammats, och sedan på vad jag ser som det viktigaste. Ett genomgående tema tror jag kommer bli: it’s complicated.

Det är ett långt inlägg, under flera underrubriker. Förslag: läs en del om dagen?

Borttagen miljöbilsbonus

Regeringen tog snabbt bort miljöbilsbonusen, som exempelvis gav 50 kkr i återbäring om man köpte en elbil (givet vissa villkor). Efter att den togs bort har tydligen miljöbilsförsäljningen dykt kraftigt. Är inte det dålig klimatpolitik? Tja, kanske.

Som enkelt räkneexempel antar vi att en ny fossilbil under sin livstid släpper ut 30 ton koldioxid under körning. För att spara 30 ton CO2 (förenklat ja jag vet) betalar staten 50 kkr. Det är närmare 1700 kr per ton, vilket är storleksordningen dubbelt så mycket som priset på utsläppsrätter inom EU ETS. På så sätt var elbilsbonusen ett ineffektivt sätt att minska utsläppen.

Mot detta kan flera saker invändas. Till att börja med prisutvecklingen. När elbilsbonusen kom var den 70 kkr, och för inte så många år sedan låg utsläppsrätterna avsevärt lägre, någon enstaka hundralapp per ton. Om man gjorde samma beräkning då kunde man komma fram till att staten betalade ca 20 gånger så mycket som för utsläppsrätter. Det var absolut ineffektivt. Men på bara några år sjönk det till en faktor två. Vi vet inte precis vad som kommer hända med prisutvecklingen framöver, men elbilsbonusen ser inte ut att vara horribelt ineffektiv, och man hade alltid kunnat justera den nedåt i stället för att ta bort den.

Vidare behöver vi, utsläppsrätter eller inte, få bort fossildriften. Det kanske inte är mest effektivt att börja med personbilarna, men förr eller senare måste det göras, och att i väntan på att det ska bli bilarnas tur inte göra något åt dem alls tror jag inte är lyckat.

Talet om ekonomisk effektivitet är dessutom bara relevant om man vid ett avskaffande av premien använder de pengarna till något annat mer effektivt i stället. Grundinriktningen bör vara att få så stor CO2-minskning per satsad krona, men det bygger på att man satsar några kronor. Jag kan ha fel, men jag tror inte att något belopp motsvarande elbilsbonusen dirigerades om till något annat CO2-minskande. Om det stämmer så faller också motinvändningen att det kan finnas andra mer effektiva sätt att minska personbilarnas utsläpp; om vi inte faktiskt använder oss av något sådant sätt spelar det ingen roll om det i princip går att göra.

Sammanfattningsvis lutar jag åt att det var fel att ta bort elbilsbonusen. Men helt självklart är det inte.

Minskad reduktionsplikt

Här pratar vi om tvånget att blanda in en viss mängd förnybart bränsle (i praktiken biobränsle i dag) i bensin och diesel. Här ska jag påpeka att jag har haft en etanolbil när det begav sig, som jag alla gånger utom en tankade med etanol. När jag hade dieselbil försökte jag att alltid när det gick tanka diesel med så mycket förnybart som möjligt. Biobränslen när det är som sämst är, till följd av sin tillverkning, inte nämnvärt bättre än fossila bränslen, men det går också att göra det hyfsat klimatvänligt. Ändå är det inte givet att en stor reduktionsplikt har positiva effekter. Varför inte?

Det är mest en fråga om tillgång. Bioråvara behövs till så mycket olika saker. Vi vill göra plaster och andra petroleumprodukter av det. Vi vill använda det som drivmedel för sådant som är svårt att elektrifiera – som tunga transporter, stora arbetsmaskiner och flygplan. Tillgången på hållbart odlad bioråvara är samtidigt svårt begränsad. Det är svårt att hitta pålitliga siffror om hur begränsad, men mitt dominerande intryck är att tillgången är mycket, mycket mindre än vad vi skulle vilja ha det till, och vi kan inte räkna med att det går att skala upp sådär våldsamt mycket. Personbilstransporter är relativt lätta att elektrifiera. Ska vi verkligen lägga en massa resurser på att tanka personbilar med träd? Nej. Eller det är i vart fall tveksamt.

Lite sådär inom parentes kan vi säga att det är i vart fall bättre att tanka bilar med träd än att elda dem för att göra el. Närhelst man ser någon föreslå att biobränsle ska vara annat än en försumbar del av en framtida elproduktion, dra öronen åt er, för den personen har garanterat inte tänkt igenom saken. Alternativt har tänkt igenom saken och gör det som en del av TYDTAN, Things You Do To Avoid Nuclear.

Men vänta nu. I framtiden går kanske alla personbilar på el (eller motsvarande) och tunga transporter och flyg gå på bio (eller motsvarande). Men där är vi ju inte nu. Är det inte bra då att tills vidare ha biobränslen till personbilarna? Well, kanske. Men Sverige är inte i närheten av självförsörjande på biobränsle. Vi importerar stora mängder från omvärlden. Om Sverige, ett glest land med apmycket vegetabilier, inte är självförsörjande på biobränsle, vad säger det? Jo det säger att vårt exempel inte är globalt genomförbart, och det säger att vi mest driver upp priserna på biobränsle genom att åka runt och shoppa andra länders biobränsle (något förenklat, det är förstås inte enbart Sveriges shoppande som bestämmer priserna). För bara ett par år sedan fick region Stockholm skjuta på ambitionen att pendelbåtarna skulle gå på hundra procent förnybart, för det blev helt enkelt för höga bränslepriser. Det finns inte tillräckligt med biobränsle för att täcka behoven ens i dag, och den globala nyttan med att Sverige koncentrerar oproportionerligt mycket biobränsle till sig självt är högst tveksam.

Sammanfattningsvis: en hög reduktionsplikt skulle minska Sveriges CO2-utsläpp, men det är inte uppenbart att den globala nyttan existerar och om den gör det är den troligen dyr i onödan. Det är inte heller en långsiktig lösning. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är säker på att det var rätt att minska reduktionsplikten, men det kan mycket väl vara så.
…eller så är det inte så, enligt principen att inte låta det bästa bli det godas fiende. Jag tycker det är svårt.

CCS

CCS är när man fångar in CO2 som släpps ut vid förbränning. Om det är bioråvara som bränns brukar det benämnas bio-CCS. Regeringen har uttalat någon form av ambition att ge stöd åt CCS, vilket de inte är först med. Jag minns att Centerpartiet för några år sedan ville göra väsentligen samma sak. CCS brukar få skäll för några saker.

• Det sägs att CCS är dyrt. Det är korrekt. Det finns troligen inte ett business case i dag för någon form av CCS utan stöd.
• Det påpekas också, för inte alls länge sedan, att man inte får räkna in CCS i Sveriges EU-mål för minskade utsläpp. Så kanske det är. Men det är ju bara trams. Det viktiga är om vi faktiskt minskar utsläpp, inte om vi plockar pinnar i poängjakten.
• Det finns en del som är principiellt emot CCS eftersom det, ja hur ska man säga, inte bidrar till omställningen utan tillåter kolintensiv verksamhet. Sluta genast lyssna på folk som säger så. Minskar det utsläpp så minskar det utsläpp. Jag har vare sig tid eller tålamod med att bara ideologiskt renläriga utsläppsminskningar skulle vara tillåtna.

Grejen är att vi är måna om att hålla 1,5-gradersmålet. Men det har varit hundra procent uppenbart i ett antal år att det kommer vara omöjligt att klara 1,5-gradersmålet utan att aktivt avlägsna koldioxid, det har bara varit att kolla på kurvorna i IPCC-rapporterna så syns det direkt. Det är för sent för något annat. Följaktligen måste vi få den tekniken att fungera i stor skala. CCS är inte den mest kostnadseffektiva utsläppsminskningen i dag, men det är en teknik vi måste få på fötter.

Därför tycker jag att det är rätt att på något sätt ge stöd till CCS. Det var rätt när Centerpartiet föreslog det och det är rätt när regeringen i dag vill göra det.

Energin

Den svenska klimatutmaningen är till allra största delen i grunden en energifråga. Det rimliga receptet för att minimera vår fossilförbrukning är: elektrifiera allt som går att elektrifiera, och se till att det finns tillräckligt med fossilsnål el. För sådant som behöver värme snarare än el, se till att det finns tillräckligt med fossilsnål värme. Sedan finns det några svåra fall, som flyg och tunga transporter, där elektrobränsle och biobränsle skulle kunna vara en del av lösningen. Men har vi fixat elektrifieringen och värmen har vi kommit väldigt långt – och omvänt, om vi inte fixar det, då har vi misslyckats totalt. Inte så att inget annat spelar någon roll, men det är det som är vår huvuduppgift.

Den fördubbling av elanvändningen som vi lite till mans antar ska ske de närmaste decennierna handlar huvudsakligen om klimatanpassad produktion. I det ingår inte de avsevärda mängder el som vore trevligt att ha för elektrobränsle, länkat strax ovan. För att ytterligare åskådliggöra proportioner, varje dygn då vi har ett underskott i södra Sverige som tvingar oss att importera 1 GW fulel från kontinenten motsvarar mellan tummen och pekfingret utsläppen från allt svenskt charterflygande till Hurghada en hel säsong. Vilket alltså händer då och då. Åter, det är inte så att utsläppen från flyg är oviktiga. Men de är inte vårt största problem.

Vidare behöver vi förstås en robust elförsörjning även när vi ska ha mer el. Det är en bärande del i vår civilisation. Hamnar vi i ett läge där vi regelmässigt måste ransonera elen har vi förlorat.

Hur ser korten ut?

Jag påstår alltså att energiproduktion i allmänhet och elproduktion i synnerhet är det allra viktigaste att klara av. De närmaste dryga 20 åren behöver vi bygga ut produktionen enormt, samtidigt som vi ersätter eller livstidsförlänger en majoritet av vad vi har i dag. Det är ett kolossalt infrastrukturprojekt som får höghastighetsjärnväg att se ut som växelpengar. Stora infrastrukturprojekt tenderar att ta runt 20 år, och det ligger också i linje med vad storskalig energiproduktion ofta tar att bygga, om man inkluderar planeringsstadiet. Det innebär å ena sidan att vi behöver sätta igång å det snaraste, och å andra sidan att det inte är ett uppenbart hopplöst företag. Det innebär också att vi måste utgå från den teknologi vi har i dag. Visst kan saker bli billigare, visst kan viss teknikutveckling ske – men vi kan inte på något sätt bygga vår plan på att någon framtida teknisk revolution sker och blir ekonomiskt och produktionsmässigt tillgänglig i tid. I praktiken har vi följande kort sammanfattade kort, i alfabetisk ordning, att spela med.

• Biomassa. Planerbart. Vissa luftföroreningar. Inte så värst skalbart, som nämnts tidigare i detta inlägg är den hållbara tillgången begränsad och det finns mer angelägna saker att göra med biomassan än att elda den för el.
• Kärnkraft. Planerbar och skalbar. Bidrar med flera för elsystemet stabiliserande egenskaper vilka jag inte går in på närmare i detta inlägg.
• Solkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Särskilt om/när vi börjar använda luftkonditionering i större utsträckning skulle det kunna spela en viss roll, eftersom AC-behovet samvarierar med solinstrålningen. Annars är det främsta problemet med solel att när elbehovet är som störst – traditionellt kalla vintrar – producerar solanläggningar i stort sett ingenting. Så när man designar ett elsystem måste man ändå bygga annan produktion som klarar topplasten utan något solbidrag.
• Vattenkraft. Planerbart, men inte nämnvärt skalbart utöver vad som redan byggts ut i Sverige. Det kan gå att klämma ut lite mer både effekt och energi men inte särskilt mycket. Även vattenkraft bidrar med stödtjänster för elnätet, precis som kärnkraft gör.
• Vindkraft. Intermittent produktion, men skalbar. Har liksom solel problem med att när behovet är som allra störst tenderar produktionen att vara liten. Ja det blåser på vintern men just i det kallaste vädret är det ofta svaga vindar. Dock klart bättre säsongsprofil än solel.

Lagring då? Nej. Storskalig lagring, sådan som täcker upp på tidsskalan dagar och veckor snarare än enstaka timmar, existerar inte. Sorteras i lådan ”någon framtida teknisk revolution”.

Hur behöver korten spelas?

Fortfarande med fokus på el – utgående från listan ovan kan vi se att biomassa och solel inte är något vi bör ha som dominerande element i ett svenskt elsystem. Vattenkraft är viktigt på flera sätt men är inte expanderbart. Återstår vindkraft och kärnkraft som kan expanderas mycket, och det är vad staten framöver behöver se till att det sker.

Av rent tekniska/fysikaliska skäl kommer en stor del av denna expansion behöva vara kärnkraft. Allt annat vore att ta stora risker både med vår elförsörjning och vårt klimatuppdrag. Exakt hur mycket kärnkraft respektive vindkraft som behövs går inte att veta helt säkert, men det går att göra välgrundade ansatser. Den mängd kärnkraft motsvarande tio konventionella reaktorer som regeringen för ett tag sedan talade om lär inte vara i överkant.

Vindkraft har på sistone, av flera orsaker, fått ekonomiska problem. Mer vindkraft kommer ändå behöva byggas. Staten behöver se till att det sker. Men vi har redan byggt mycket vindkraft och är vana vid det. Vi är dock inte vana vid att bygga ny kärnkraft och det finns en rad både formella och informella hinder. Min, ahem, kärnpoäng här är: det kommer vara svårt att bygga en massa ny kärnkraft, men det är helt nödvändigt att vi gör det. Det pratas ofta om att vi måste göra stora omställningar. Ja. Det är det här som är omställningen. Inte hela, men en stor del av den.

Det är inte tillräckligt att enbart bygga kärnkraft, många andra bitar måste också på plats. Men det är nödvändigt. Gör vi inte det så kommer vi misslyckas.

Och hur spelas korten?

Hur går det då? Sannerligen, jag vet inte. I Tidöavtalet var man tydliga med att kärnkraft ska byggas. Det har sedan tagits viktiga steg. Jag vet att det finns god kompetens bland tjänstemännen. Men det händer också konstiga saker, som när klimat- och miljöministern aviserade att man skulle bygga (motsvarande?) tio reaktorer, men regeringen sedan på ett opakt sätt backade från det. Vad händer egentligen? Jag vet inte.

En del sådant som behöver hända blir inte stora rubriker. Jag exemplifierar dragningen av vik GD på den här pressträffen (Youtube); inte rubrikstoff men samtidigt potentiellt något av det mest klimatmässigt viktiga på hela året. Det är vanskligt att döma klimatpolitiken endast på vad som ger stora rubriker och debattvågor. Det är också svårt att göra annat, om man inte lägger all sin fritid på att bevaka politik, vilket förstås inte är unikt för energi- och klimatområdet.

På det hela taget

Om jag ska sammanfatta, vad har vi då på regeringens klimatpolitik i det här inlägget? Något jag tror är ett felgrepp, något jag tror är rätt, något jag tycker är svårt att avgöra om det är fel eller inte. Och så den stora frågan, som på sikt kommer överskugga de andra frågorna. Där finns rörelse i rätt riktning, men det går ännu inte att säga vad som kommer bli av det.

Jag är inte beredd att instämma i vad jag uppfattar som en kör om att regeringens klimatpolitik är katastrofal. Jag är inte heller beredd att säga att den är lyckad. Jag hoppas att energisidan klarnar, och på ett önskvärt sätt, de närmaste åren. Skulle regeringen lyckas med det vore det en stor framgång och antagligen den enskilt viktigaste klimatåtgärden på många år. Om den inte lyckas med det har jag svårare att se vad vi ska med den här regeringen till.

För ett par dagar sedan uppmärksammades jag på att södra Sverige börjat elda olja i Karlhamnsverket, någonstans mellan 300 och 400 MW. Detta huvudsakligen för att det blåste för lite för elbehovet. Jag kollade http://electricitymap.org och såg att vi också importerade sammanlagt lite drygt 1 GW från Danmark och Tyskland, med ett genomsnittligt CO2-avtryck på bortåt 300 g/kWh. Det var läge att

a) bli förbannad
b) räkna på saken

Så här ska jag redovisa lite räkneexempel. Den elmix som normalt används (inte produceras) i Sverige ligger på i runda slängar 40 g/kWh har jag för mig. Låt oss anta att den importerade gigawatten el medför ett extrautsläpp på 250 g/kWh jämfört med normalläge. Låt oss också, för detta exempel, anta att förhållandena varar i ett dygn. Den importerade elen ger då ett extrautsläpp för Sverige på i runda slängar (allt här är ”i runda slängar”)

1 GW * 86400 s / 3,6*10^6 * 250 g/kWh = 6 Gg = 6000 ton

(86400 s på ett dygn och 3,6*10^6 är antalet Joule på en kWh)

Och så har vi det svenska oljekraftverket. Det har varit frustrerande svårt att hitta en bra siffra för livscykelutsläpp g/kWh CO2 för el från olja, men 650 g/kWh verkar vara ett ok värde, så låt säga 600 g/kWh utöver svensk normalkonsumtion. Låt oss också räkna lite lågt och säga 300 MW från Karlshamn. Vi får då på ett dygn därifrån

300 MW * 86400 s / 3,6*10^6 * 600 g/kWh = 4,32 Gg = 4320 ton

Vi kan alltså avrunda de extra utsläppen CO2 för svenskt vidkommande under ETT dygn av de förhållanden som då rådde till 10000 ton.

Jaha, 10000 ton CO2, är det mycket eller lite? Jag tänker göra två jämförelser och börjar med den enkla. Utsläppen per person och år i Sverige ligger på ungefär sex eller nio ton, beroende på om man räknar med utsläpp orsakade utomlands eller inte. Man kan argumentera för båda måttens användning, beroende på vad man vill åt. Men låt oss räkna osnällt mot Sverige och ansätta nio ton. Då motsvarar ett exempeldygn här extra utsläpp motsvarande ett helt år för 1100 svenskar. (Skulle varit bortåt 1700 om man bara räknat svenska utsläpp.)

Den andra jämförelsen är mer komplicerad. Jag jämför med charterflygande, eftersom det är en aktivitet som får mycket skäll. Som exempel tar jag Hurghada på Egyptens kust mot Röda havet. Det är en hyfsat stor svensk charterort. Den ligger inte jättelångt bort men är inte heller en av de närmare. Flygavståndet från Arlanda kan ansättas till 400 mil enkel väg, alltså 800 mil tur och retur. Såvitt jag förstår går det i allt väsentligt under chartersäsongen – ganska precis halva året – ett plan i veckan tur och retur dit från Arlanda. (Det är nog ganska vanligt att det är så för svenska charterdestinationer.) Det är vanligen en Airbus A321 med ungefär 200 sittplatser. Det är inte representativt för hela flygbranschen, men jag har anekdotiska skäl att tro att flighterna oftast går fulla eller nästan fulla. Går det fullt är utsläppen ungefär 55 g CO2 per personkilometer. (Det tog en massa googlande att komma fram till det, jag ids inte backtracka hela vägen här.) Låt oss säga 60 g så har vi lite marginal för inte helt fulla plan. A321 är också ett flygplan som är snålare än världssnittet, fast det visste jag inte när jag började räkna. För en charterresenär drar flygningen tur och retur

8000 km * 60 g/pkm = 0,48 ton [CO2]

För 10000 ton CO2 kan vi alltså skyffla drygt 20000 personer Arlanda – Hurghada tur och retur. Eller kan vi det? Nja. Vi har ju höghöjdsfaktorn för CO2-utsläpp. Alltså att CO2 utsläppt på hög höjd har en värre växthuseffekt än när det släpps ut på marken. Jag är inte säker på precis hur stor den faktorn är, men ansätter jag 2,5 tycks jag inte vara väldigt off. Tar jag siffrorna utan avrundningar får jag då

10320 ton / 0,48 ton/person / 2,5 = 8600 personer

Okej, hur många åker dit per år då? Här tar jag ett leap of faith och säger att den där veckoflighten i allt väsentligt är den svenska charterkvoten dit från Arlanda. Så 200 pers i veckan under 26 veckor är 5200 personer.

Följaktligen: de extra utsläppen CO2 från ETT DYGN med de ogynnsamma förhållanden som rådde för ett par dagar sedan (och alltjämt råder, verkar det som) motsvarar de totala utsläppen från, lågt räknat, 1100 svenskar ETT HELT ÅR. Alternativt, med god marginal mer än HELA SÄSONGENS CHARTERFLYGANDE Stockholm – Hurghada, ett hyfsat stort resmål för svenskar.

Men vad ska vi göra åt det då? Väder är väder. Hade vi kunnat göra något åt det?

Ja. O, ja. Det hade vi kunnat. Det hade till och med varit enkelt.

Svensk energipolitik har länge nu till stora delar handlat om att tränga undan kärnkraften. Jag ska inte här grotta ned mig i exakt hur man gjort det. Företrädare för politiken kommer säga att det (frånsett Barsebäck) handlat om att marknaden trängt undan kärnkraft. Det är delvis sant, men också huvudsakligen bullshit. Man har från politiskt håll kunnat se till att behålla väderoberoende kärnkraft i södra Sverige, som nu har problem med elbrist, men har valt att i stället ta fram en marknad designad för att tränga undan (bland annat) kärnkraft.

Jag har länge sagt att man måste i praktiken välja vad man tycker är viktigast, fixa klimatet eller avskaffa kärnkraften. Sverige har valt att avskaffa kärnkraften. Det vi ser nu är ett exempel på klimatkostnaden. ETT dygn i södra Sverige. 1100 årssvenskar eller mer än all Hurghada-charter från Arlanda på hela året.

Okej, men det är ju inte alltid det är sådant här väder. Vi kanske får acceptera tillfälliga avvikelser?

Problemet med det resonemanget är att de tillfälliga avvikelserna kommer bli många, och mer allvarliga desto mer kärnkraft vi tar bort. Mönstret är inte unikt för Sverige. Där man avskaffar kärnkraft fyller fossila bränslen upp en alarmerande hög andel av bortfallet. Och det är inte som om en sommardag är något värsta scenario. Vi har ännu inte särskilt mycket luftkonditionering i Sverige, och i stort sett inget uppvärmningsbehov. Kalla, vindstilla vinterdagar. Då kan det bli riktigt trist.

”Men energilagring” säger någon. ”Hogswash” säger jag. Det existerar ingen tillräckligt storskalig energilagring i dag. Det handlar uteslutande om att någon kanske kommer på något bra i framtiden. I dag får vi spela med de kort vi har.

För att återvända till början av inlägget, vad som gör mig så arg här är inte bara utsläppen i sig. I högre grad är det att utsläppen var fullt möjliga att undvika. De var inte vare sig oförutsägbara eller oförutsagda. Men tror ni det finns några planer för att korrigera den här helt onödiga situationen? Jag känner inte till några konkreta sådana i alla fall.

Mitt tålamod med politiker som viftar bort problemen med att plocka bort kärnkraft innan fungerande ersättning finns är numera kort.

Sverige har ett politiskt mål att år 2040 ha ett 100 % förnybart elsystem. Vad innebär det, och vilket syfte fyller det? Kommer det rädda klimatet? Dags för mig att utreda!

Till min hjälp tar jag en rapport som Sweco publicerade i somras. Den finns här (pdf) och jag kan rekommendera läsning av den – den är under 50 sidor lång och uppenbart skriven för att en lekman som jag själv ska kunna läsa och förstå den. Jag kommer att beskriva några nyckelpunkter från den i det här inlägget. Och för att det inte ska bli oläsligt långt har jag lagt de flesta utvikningarna i en hemmasnickrad notapparat.

Den som trots dessa herkuleanska ansträngningar att hålla inlägget läsbart kort inte mäktar eller hinner med hela textmassan kan scrolla direkt ned till rubriken ”Så för att sammanfatta”.

En spoiler kan jag komma med redan nu. Nej, att Sverige går över till 100 % förnybart handlar inte det minsta om att rädda klimatet.

El eller energi
Sverige har sedan ett par år en energiöverenskommelse, i vilken ingår målet 100 % förnybart till 2040. Men namnet på överenskommelsen är missvisande. Den handlar om el, inte energi. Det behöver inte alls vara fel att avgränsa problemställningar för att få grepp om dem, men kom ändå ihåg det: här pratar vi specifikt el, inte energi allmänt.

Förnybart i Sverige
Sverige har ovanligt gynnsamma förhållanden för att få till ett 100 % förnybart elsystem. Vi har redan vattenkraft som står för en stor del av vår elproduktion. Sedan är det kärnkraft, och så avsevärt mindre men ändå relevanta mängder förnybar vind. Därefter spridda skurar av annat som inte märks så himla mycket på totalen.
Förnybart i Sverige handlar alltså om att ta bort kärnkraften och ersätta med sådant som räknas som förnybart.

Det är här Swecos rapport (beställd av Skellefteå Kraft) kommer in. Sweco har studerat två scenarier för att nå 100 % förnybart.
Scenario 1 bygger på en väsentligt utbyggd vattenkraft och sedan mest landbaserad vind.
Scenario 2 låter i stort sett vattenkraften vara, bygger ut vind både på land och till havs, kompletterar med solenergi och, förvisso inte förnybart, en ansenlig kapacitet naturgas.

Energi och effekt, bas- och reglerkraft. Och svängmassa.
Innan vi fortsätter, kort om denna underrubrik. När man pratar om förnybar energi är det väldigt ofta producerad mängd energi som nämns. Det är givetvis viktigt. Det är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. El måste produceras när den ska användas[1]. Olika kraftslag har olika för- och nackdelar här.
Kärnkraften är fenomenal på att producera en stor mängder stabil och väderoberoende el, så kallad baskraft, men den är inte så bra på att snabbt variera sin produktion efter förändringar i förbrukning – så kallad reglerkraft. Det går att använda kärnkraft som reglerkraft i viss omfattning, men man låter hellre bli.
Vattenkraften är inte helt väderoberoende, det måste ju finnas vatten i magasinen, men den kan både producera stora mängder baskraft och snabbt variera produktionen för att agera reglerkraft.
Vind- och solkraft är väderberoende i realtid, det vill säga man kan inte lita på dem i någon större utsträckning för baskraft, och de kräver stora mängder reglerkraft.

Svängmassa bör också nämnas, om än bara helt kort[2]. Svängmassa bidrar med en sorts tröghet eller stabilitet i elsystemet som, kan man säga, gör så att störningar inte fortplantar sig så lätt. Med för lite svängmassa riskerar man kollaps i distributionen, och eventuellt skador på ansluten utrustning, när störningar uppstår.
Kärnkraft och vattenkraft bidrar med en stor svängmassa. Vind- och solkraft har i stort sett ingen svängmassa alls.

Mycket av det goda
Jag har inte skrivit ovanstående stycke för att smutskasta vind och sol. I mindre mängder är dess intermittenta och oplanerbara produktion inget problem att hantera på elnätet, men när man börjar skala upp dem till att bli dominerande inslag, ja då uppstår problem[3]. Inte nödvändigtvis ohanterliga problem, men problem som på ett eller annat sätt måste hanteras. Sweco-rapporten pratar en hel del om det.

I scenario 1, det med utbyggd vattenkraft, är det just vattenkraften som får täcka upp det mesta, inte bara genom att bli den fullständigt dominerande producenten av baskraft, utan även genom att stå för reglerkraft när vinden skiftar. Utbyggnaden av vattenkraften handlar mest om att kunna öka effekten temporärt. Sådan potential finns, men som rapporten återkommande nämner:
Detta förutsätter ändrade miljödomar som medger en flexiblare användning av vattenkraften.
Det vill säga, magasinen måste byggas ut och väsentligt kraftigare flöden tillåtas, på ett sätt som i dag bedöms skulle strida mot miljölagstiftningen. Miljöpåverkan lokalt kring älvarna blir inte försumbar. Folk kommer bli arga. Demonstrationer och protester, även från miljörörelsen. Det kan man förstås tycka är ett rimligt pris, men man kan inte komma och säga sedan att det hade vi ingen aaaning om.

I scenario 2 har man hållit sig borta från att på så vis bygga ut vattenkraften. Man har inte heller lika mycket landbaserad vind, men mer av havsbaserad vind och solkraft, och så har man säkrat upp med gasturbiner goda för 5 GW när det är extra tråkigt väder. Fem GW är mycket, samma storleksordning som (men fortfarande mindre än) kärnkraften i dag. Gasturbinerna kommer dock inte användas så mycket, så CO2-utsläppen begränsas.

I båda fallen behöver elnätet byggas ut och om i stor omfattning för att hantera oförutsägbarheten i produktionen.

Dessa två scenarier har alltså modellerats så gott man kan för att ge en prognos inför framtiden. Övergripande blir resultaten ganska lika.

I båda fallen lyckas man nästan hela tiden tillgodose elbehovet. Dock inte hela tiden. Även normala år måste man, åtminstone i södra Sverige, räkna med några timmars blackout då elen helt enkelt inte räcker. Detta även då man tagit reservkraft och import i beaktande[4]. Man har också räknat med en betydande efterfrågeflexibilitet, vilket är en omskrivning för att elanvändare ska förmås att använda el inte när det passar dem själva bäst, utan när det passar elproduktionen bäst.

Elpriserna förutspås bli mycket svängigare än i dag. Jag bryter upp texten med ett upplättande DIAGRAM från rapporten över simulerade veckopriser över året i de två scenarierna, jämfört med priser i scenariot 2015.

Det fanns också ett diagram över simulerade timpriser över året, på sätt och vis mer informativt men också betydligt stökigare. Jag tar det i fotnot [5].
Medelvärdesbildat över hela året räknar man med att elpriserna kommer bli ungefär dubbelt så höga som i dag, men variationen är alltså stor. Inte minst i scenario 2, där solkraft, som solkraft i Sverige gör, genererar som mest effekt när efterfrågan är låg[6].

Okej, det var många större och mindre försvårande omständigheter. Och då har jag sparat kostnaden för utbyggnaden, jag återkommer till den. Men allt kan väl inte vara elände?
Visst måste det väl vara bra att gå över till förnybart?
Tja, ”bra” beror på vad man värderar. Många tänker nog på att rädda klimatet. Men hur är det med det?

Ahem.

Nej. Nej, inte ett dugg. Tvärtom faktiskt.
Tittar man på seriösa livscykelanalyser för utsläpp av växthusgaser så ligger vattenkraft, vindkraft och kärnkraft väldigt nära varandra. Ingen av dem ligger förstås på noll, men de är i princip så nära noll som vi kan komma i dag. Och ja, det inkluderar hela livscykeln inklusive gruvbrytning och i förekommande fall slutförvar.
Solceller är ganska mycket sämre än vår tättrio. Sol leder dock stort över allt fossilt[7].

Det kan alltså se ut som om vi byter kärnkraft mot huvudsakligen vatten och vind, som ligger ungefär lika i CO2. Beroende på scenario kan det tillkomma mer eller mindre sol, som är sämre men inte direkt dåligt, och gas, som är väldigt mycket sämre men som troligen inte kommer användas så mycket att det spelar jättestor roll i slutändan[8]. Alltså, man vinner inget i CO2-väg, men förlorar kanske inte heller? Eller okej, man förlorar kanske en del, men inte så mycket?

Fel igen.

Den stora förlusten syns inte om man bara tittar på svenska utsläpp[9]. Men växthusgaser är globala. Ni vet, think global, act local.
Vi återvänder till reglerkraften. Alltså att snabbt kunna kompensera för svängningar i, bland annat, intermittent produktion som vindkraft. De bästa och mest använda reglerkraftslagen är vattenkraft och gas. Sverige ligger här väldigt bra till internationellt, med vår omfattande kapacitet för vattenkraft. Så länge vi har kärnkraften kvar, och har god överföringskapacitet, kan vi sälja vattenkraft som reglerkraft till andra länder. Dessa andra länder utan massiva mängder vattenkraft skulle annars behövt använda gas som reglerkraft.
Så – och det här är viktigt – om Sverige med en övergång till stora mängder intermittent produktion självt behöver all sin vattenkraft för både ökad produktion totalt och ökad reglerförmåga, då kan vi inte längre sälja reglerkraft till vattenkraftfattigare länder. De länderna måste då använda gas som reglerkraft.
I en första approximation kan man säga att ökat eget reglerbehov i Sverige får samma effekt som motsvarande utsläpp av fossilgas någon annanstans.

Sålunda kommer en svensk övergång till 100 % förnybart att globalt öka CO2-utsläppen, och med svenska mått kommer ökningen bli stor. Jag vill inte försöka mig på några siffror, men det är inte ignorerbara mängder.
Yay?

Här vill jag åter lägga in min vanliga brasklapp. Jag är inte emot förnybar energi generellt. Ska vi fixa klimatet behövs alla CO2-snåla energikällor. Jag välkomnar sol och vind även i Sverige – men i måttliga mängder. Att integrera måttliga mängder intermittent produktion är inget större problem. Det är när man får för sig att göra intermittent produktion till dominerande inslag som problemen uppstår.

Nu är det dags att, som utlovat ovan, ta sig an
Kostnaden för utbyggnad av 100 % förnybart
Sweco har efter bästa förmåga uppskattat kostnaden för båda scenarierna, och de landar ganska lika – det kan avrundas till 1600 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Sextonhundra miljarder alltså. Okej. Men – viktigt att notera – det är den totala investeringskostnaden. Investeringar skulle behöva göras även om man inte går över till 100 % förnybart. Men hur mycket?
Svårt att veta. Sweco har själva inte räknat på det (jag har frågat dem). Men vi kan ju alltid göra en gissning, för att få en storleksordning. Så här ser Swecos resultat ut i diagramform, dock fram till 2050:

Låt oss anta att investeringsnivån mellan 1991 och 2010, kanske 2020, är indikativ för behovet om man inte satsar på 100 % förnybart. (Sedan åtminstone tio år har det byggts ut ganska mycket förnybart i Sverige, vilket kan tänkas påverkar siffrorna för de åren.)
Och så är det 33 år kvar till 2050. Man kanske landar på… 600 Gkr? Mellan tummen och pekfingret. Mer kunnigt folk än jag har uttryckt att det kan vara en siffra i överkant. Men ändå. Låt oss köra på den siffran, väl medvetna om att den är en grov gissning.
Då får vi en merkostnad för 100 % förnybart fram till 2050 på, i runda slängar, 1000 Gkr. Tusen miljarder kronor.

Vad hade man annars kunnat göra för tusen miljarder kronor?
En hel del va.
För att bara ta ett exempel, man skulle kunna bygga ny kärnkraft. Vad kostar det egentligen att bygga ett kärnkraftverk? Det är av flera skäl svårt att säga, men Analysgruppen höftar med ca 50 Gkr för en hyfsat stor reaktor. Låt oss anta att de varit för optimistiska, och vi ökar kostnaden med 50 %. Då skulle vi kunna bygga tio helt nya reaktorer, vilket är det maximala enligt svensk lag i dag. Tio nya reaktorer som producerar stora mängder CO2-snål el, mer än vi någonsin fått ut av kärnkraften tidigare. Vi skulle inte behöva förvägra våra grannar klimatvänlig reglerkraft. Och vi skulle fortfarande, efter att ha byggt kraftverken, ha växelpengar pengar över till den där jämrans höghastighetsjärnvägen.

Eller om man tycker att höghastighetsjärnvägen är omotiverat dyr skulle man, utöver sina tio kärnkraftverk, kunna köpa utsläppsrätter för pengarna. Det är ett rent tankeexperiment, men om man räknar med dubbelt så högt pris på utsläppsrätter som i dag (dvs då 100 kr/ton CO2) skulle man på detta vis kunna sätta stopp för utsläpp av 2,5 Gton CO2. Vilket, om man räknar med att Sverige släpper ut ca 60 Mton per år, motsvarar drygt 40 års utsläpp från hela Sverige av i dag.

Men som sagt,
100 % förnybart handlar inte om att sänka CO2-utsläppen. Hade utsläppen varit i centrum hade man kunnat definiera målet som fossilfritt eller hållbart. Men när man säger förnybart, då är målet att bli av med kärnkraften.
Och det kan man ju vilja. Jag tycker det verkar dumt. Jag har skrivit åtskilligt om det, och en bra utgångspunkt är mitt inlägg Förtvivla först i morgon (Ja. Ja, både det och det här inlägget har tagit sina namn från Kjell Höglund.), där jag bland annat länkar till min genomgång av hanteringen av använt kärnbränsle (vilket ändå är ett irrelevant argument i sammanhanget, använt bränsle har vi ju redan även om vi stänger all kärnkraft i morgon). Men det är klart man ändå kan välja att sätta utrotandet av kärnkraft högst på agendan.
Då tycker jag dock man bör vara öppen med att det är målet. Man ska framför allt inte låtsas att man tycker att växthuseffekten är det primära problemet.

Så för att sammanfatta.

• Sverige har ovanligt goda förutsättningar för att gå över till 100 % förnybart.
• Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ganska svårt, men det går.
• Att gå över till 100 % förnybart kommer bli ohyggligt dyrt, mycket dyrare än att behålla kärnkraften, men det går.
• Att gå över till 100 % förnybart kommer sannolikt innebära att el inte alltid kommer finnas tillgängligt, och elpriserna kommer i snitt troligen att stiga väsentligt.
• Att Sverige går över till 100 % förnybart kommer något öka CO2-utsläppen inom Sverige, och globalt att med svenska mått öka dem kraftigt.
• Det enda man egentligen uppnår med att få Sverige att gå över till 100 % förnybart är att man blir av med kärnkraften.

Jag ser inget egenvärde i att ha kärnkraft. Däremot är det instrumentella värdet svårförnekat, om man nu tycker att det är viktigt att fixa klimatet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att Sverige i allmänhet och det beslutande Sverige i synnerhet tog sig en allvarlig funderare på: Vad är det egentligen som är vårt viktigaste mål, och vad är det värt att nå det?

---

Smärre tillägg:
Det mest osäkra i det här inlägget är kostnadsuppskattningen av ”nollalternativet”, alltså de investeringar som skulle behövas fram till 2050 för att behålla nuvarande energimix. Lyckligtvis spelar det för resonemanget inte så stor roll om merkostnaden för 100 % förnybart bli 700, 1000 eller 1300 Gkr. Faktum är att även om merkostnaden vore noll – vilket jag håller för distinkt osannolikt – kvarstår den viktigaste poängen: 100 % förnybart i Sverige skulle ge ökade CO2-ustläpp globalt.

---

[1] Undantaget förstås om man kan lagra energin. Ett av mycket få realistiska alternativ att i dag göra det i stor skala är pumpkraft, alltså att man pumpar vatten till ett magasin för senare användning som vattenkraft. Sådant antas i scenario 1. Batterier kan fungera lokalt, i liten skala och för korta tidrymder, men är inte ett realistiskt alternativ i stor skala. Varför? För att det skulle ta Teslas Gigafactory nästan precis tusen år att producera batterier så att det motsvarar magasinen hos dagens svenska vattenkraft.

[2] Dels för att inlägget inte ska bli absurt långt, dels för att jag inte är säker på att jag verkligen förstår svängmassa tillräckligt bra för att bre ut mig om det i detalj. Sweco-rapporten ägnar i alla fall en del uppmärksamhet åt begreppet.

[3] En tumregel är att ungefär upp till respektive intermittenta energislags kapacitetsfaktor går det hyfsat bra att hantera, sedan börjar det bli svettigt. Kapacitetsfaktor i sin tur är hur stor andel av tiden som energi produceras. Vind i Sverige ligger på runt 25-40 %. Sol på kanske 10 %.
Detta blir givetvis viktigt för den totala mängden energi man kan plocka ut. Installerad effekt är en sak; när man omvandlar det till hur mycket energi som över tid kan plockas ut måste kapacitetsfaktorn med.

[4] Inte sällan hävdas att när vi i framtiden byggt ut det europeiska elnätet så att överföring mellan länder har mycket större kapacitet än i dag så kommer problemen med tex vindkraftens intermittens att försvinna, för när det blåser någonstans är det stiltje någon annanstans.
Det finns dock skäl att inte vara så optimistisk om det. Visst, i någon mån stämmer det. Men jag har läst en rapport (har tyvärr inte någon länk kvar) där man studerat just detta och sett ganska tydligt att när det blåser mycket tenderar det att göra det i större delen av Europa, och vice versa, är det stiltje så är det ofta lugnt i ett stort område.

[5] Timpriser över året. Svängigt blir det.

[6]  Jag har av den anledningen lite svårt att förstå vad vi egentligen ska med solkraft till i Sverige, åtminstone på elnätet. Dess främsta verkan tycks vara att dumpa elpriserna så att alla producenter går back, inklusive solkraftägarna själva. Det jag kan tänka mig är att man i Sverige, till följd av att elen är billig när solen gassar, börjar installera luftkonditionering i stor skala. Dess behov sammanfaller ju verkligen med solgass. Det skulle öka den totala elförbrukningen och likaså mätbart öka CO2-avtrycket, men kan också vara bra att ha om sommartemperaturerna skenar.

[7]  Exakta siffror beror på vem man frågar, livscykelanalyser är svårt, men en källa så god som någon är Wikipedia (första tabellen).

[8] Den snabbtänkte inser att om gaskraftverken inte kommer användas så mycket kommer de förstås heller inte vara lönsamma att bygga. Det kommer alltså krävas antingen en rejäl subvention av fossilkraft (för att nå 100 % förnybart), eller att man bygger om prissättningen så att man får betalt för att tillhandahålla reservkraft.

[9]  Det har gjorts försök att uppskatta de nationella effekterna. Ett sådant refereras här, där man uppskattar att det skulle leda till en fördubbling av svensk elproduktions CO2-utsläpp.

Jag har läst flera artiklar om Mosul-dammen, men det här som dök upp i mitt flöde är nog den mest grundliga.
http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/02/a-bigger-problem-than-isis
Utgående från den artikeln: Om/när Mosul-dammen kollapsar kan vi förvänta oss sex- eller till och med sjusiffrigt antal döda. Plus strömavbrott i kanske hela Irak. En enorm nationell katastrof.
Jag har länge tvekat att göra politik av det. Det har känts gamigt. Men ändå, mindre gamigt nu än efter ett dammbrott. Så jag gör det nu.

Brister den kommer det förmodligen inte resas krav på att vattenkraft globalt ska avskaffas. Och det är rimligt. Rätt byggd och underhållen vattenkraft är inte ett stort hot. Det vore absurt att stänga sådan vattenkraft för vad som kan hända med dammen vid Mosul. Vi behöver vattenkraft.
(Nu kommer det.) Men ni minns Fukushima va? Katastrofen där noll personer dött av strålning. Noll. En siffra som förmodligen kommer stå sig.
Men genast skulle Tyskland stänga sin kärnkraft. I övrigt tillräkneliga människor använder Fukushima som argument för kärnkraftens farlighet.
Det är så hisnande ansvarslöst. Och det pekar på (minst) två saker.
Ett: människor är usla på att bedöma risker.
Två: vi kommer inte hejda klimatförändringarna i behövlig tid. Inte när vi prioriterar så uselt.
(Detta är förresten ett skäl till varför man bör avkräva kärnkraftmotståndare som handviftande hänvisar till risker svar på precis vilka risker de tänker på, och hur de ska vägas mot andra risker.)

Där kunde ett kärnfullt inlägg vara slut, men jag hänger på ett appendix.
Mosul-dammen och Tjernobyl är på vissa sätt ganska lika. Båda fundamentalt osäkra byggen, i länder med taskig säkerhetskultur. Båda katastrofer som bara väntat på att hända ända sedan de var färdigbyggda. Och, förstås, båda väldigt ickerepresentativa för sina respektive kraftslag.
Jämför man nu förväntat antal döda dem emellan ligger Mosul-dammen någonstans hundra till tiotusen gånger högre än Tjernobyl. Alltså: vid kollaps av Mosul-dammen kan vi förvänta oss mellan hundra och tiotusen gånger fler döda än från Tjernobyl.
(Det stora spannet är förstås delvis för att vi inte har facit från Irak, men beror också på vilken Tjernobyl-siffra man använder.)
Inte för att jag vet vad ni ska med den siffran till. Mer än att förfäras. Det är ju svårt för oss att omedelbart göra något åt Mosul-dammen. Man kan förvisso hjälpa till med att besegra ISIS, och man kan tänka ut hjälpplaner ifall dammen brister.

Irak behöver givetvis el. Men frågan är om det inte tills vidare vore bättre om de eldade olja för sin el. Växthuseffekten är allvarlig, men Mosul-dammen är rimligen värre. Åtminstone om man ser oljeeldning som en interimslösning.

Även om det alltså är svårt att omedelbart avhjälpa tycker jag det är något som förtjänar viss tankemöda: I Mosul-dammen väntar hundra till tiotusen Tjernobyl.

 

Jag har ett tag muttrat om att vi i Sverige behöver förbereda oss för klimatförändringarna, och nu tänkte jag förklara en aning närmare vad jag menar.

Ett. Vi kommer inte fixa klimatet.
Jag kan naturligtvis inte veta att vi inte kommer få växthuseffekten under erforderlig kontroll, men det finns bra data som mycket tydligt indikerar att vi inte kommer lyckas med det. Jag drar inte hela det resonemanget i det här inlägget, utan den som vill ha detaljer får glatt läsa mitt inlägg Förtvivla först i morgon. Gör gärna det, jag tycker själv att det är ett av mina bättre inlägg! Och/dock långt.
Kontentan är ungefär att om vi ska fixa klimatet måste vi mycket snabbt få ned utsläppen av växthusgaser mycket kraftigt. I dag genererar vi globalt över 80 % av vår energi med fossila bränslen, och energibehovet kommer öka, inte minska. Ska vi ha en chans att ro detta i land måste vi, något förenklat
a) elektrifiera, elektrifiera, elektrifiera
b) enormt bygga ut koldioxidsnål elproduktion med alla tillgängliga medel
Det kan gå, rent tekniskt. Förutsättningarna finns, eller det är i alla fall inte uppenbart att de inte finns. MEN ”med alla tillgängliga medel” betyder förnybart OCH kärnkraft. Bara en av dem kommer inte räcka. Nej. Glöm det.
Och vi ser helt enkelt ingen sådan ansträngning. Ja, förnybart byggs ut, men det är inte närheten av att räcka. Det byggs några nya kärnkraftverk, men andra läggs ned och fortfarande är stora politiska rörelser besatta av att över allt annat bekämpa kärnkraften.

Senast i helgen var jag på ett föredrag om klimatutmaningen, där föreläsaren meddelade att efter Fukushima (där ingen dog, min anmärkning) hade han kommit fram till att kärnkraft ska vi nog inte ha.
Nähä. Visst kan man välja att avveckla kärnkraften, men då väljer man också att inte fixa klimatet.
Som sagt, för detaljer i detta resonemang, se inlägget jag länkar till ovan.
I det politiska Sverige finns en utbredd uppfattning om att energiframställningen (eller åtminstone elframställningen, man är inte alltid helt tydlig) ska vara 100 % förnybar, det vill säga kärnkraften ska bort. Om man lyckas med detta kommer de globala utsläppen av koldioxid öka, inte minska, eftersom vi inte längre kommer kunna använda vår vattenkraft som reglerkraft utomlands i tillnärmelsevis samma utsträckning som i dag.
Vi jobbar alltså aktivt i Sverige på att bli sämre för klimatet. Och då är vi ändå internationellt sett bra på klimatåtgärder i Sverige.

Så nej. Vi, vi som i mänskligheten, kommer inte fixa klimatet. Vi skulle förmodligen kunna göra det, men vi kommer inte göra det.
Och det leder fram till vad som är detta inläggs egentliga poäng.

Sverige måste därför förbereda sig för konsekvenserna.
Att enbart jobba med bekämpning av växthuseffekten och inte ta höjd för ett misslyckande vore grovt oansvarigt. Vi måste först planera för hur vi ska hantera ett havererat klimat, och sedan ta itu med åtgärderna vi kommer fram till. Det kommer kosta pengar.

Bara för ett par veckor sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ett par illavarslande och bedömt fullt realistiska scenarier för Göteborg. I samma artikel uppskattas kostnaden för att klimatsäkra Göteborg till runt 30 miljarder kronor de kommande 30 åren. Det illustrerar en anledning till att vi behöver börja snarast. En miljard per år kan vara hanterligt, men om man väntar och plötsligt har en utgift på 30 miljarder i en kommun? Svettigt. Och det utan att fundera på genomförbarheten i att klimatsäkra allt på ingen tid alls.

Det är inte heller så enkelt som att avsätta 2000 kr per person och år i varje kommun och så är saken löst. Göteborg har nog tänkt på saken mer än de flesta kommuner: vad är det alls man behöver göra? Vad kommer hända? Och vem har mandat att säga åt någon annan att de måste göra saker? Finns det någon som är ansvarig samordnare?
Hittills har SMHI haft någon form av övergripande roll, men det är inte självklart att det blir så framöver; det skulle kunna bli MSB. Det pågår faktiskt en utredning som ska bringa viss reda i de här frågorna och som ska vara klar tidigt 2017, så vi kan gott vänta och se vad den säger. Men sedan måste vi vara beredda att agera så att vi får struktur i arbetet, och sedan kan vi börja arbeta på allvar.

Okej Sverige, men resten av världen då, har vi inget ansvar för den?
Det kan bli nog så besvärligt med klimatförändringarna i Sverige, men det är antagligen inte här det blir som värst. Ska vi då navelskåda oss fram genom klimatförändringarna?
Frågan har minst två svar.

Det första svaret är att jag, även om jag skriver om mänskligheten globalt, i det här inlägget har vinkeln politiker och politik i Sverige. Den svenska politiken har ett särskilt ansvar för Sverige, ett ansvar vi inte kan räkna med att något annat lands politiker kommer ta. Vi måste därför, även om problemen kan bli värre på annat håll, särskilt se till att just Sverige förbereds.

Det andra svaret är att även om vårt primära ansvar är Sverige betyder inte det att vi måste strunta i alla andra. Men tänk dig att vi inte börjar förbereda Sverige nu, utan väntar tills vi står där med en jättenota som ska betalas på ett fåtal år när klimatskiten verkligen träffar fläkten, om det ens är möjligt. Hur stor tror du betalningsviljan för att hjälpa andra länder kommer vara då?
Jag tror att en rejäl satsning i Sverige snarast möjligt är en förutsättning för att vi alls ska kunna bistå andra sedan.

Ska vi strunta i att försöka bromsa växthuseffekten?
Eftersom jag ändå tror att vi kommer lyckas nå något tvågradersmål, och absolut inget enochenhalvgradsmål. Är det det jag säger?
Nej. Nej, det säger jag inte. Och det ska vi inte.
Vi bör fortsätta arbeta för att minska våra växthusgasutsläpp. Att lyckas/misslyckas med klimatet inte är digitalt. Om vi missar tvågradersmålet men lyckas stanna på tre och en halv grad så är det ändå mindre illa än sex grader. Vi kan också bromsa förloppet och ge oss mer tid till förberedelser. Med en militär term talar vi då om fördröjningsstrid; vi förväntar oss inte att vinna där och då, men vi kan köpa oss tid, tid under vilken vi kan förbereda oss bättre, tid under vilken i dag fattiga länder har en chans att förbättra sitt välstånd så att även de står bättre rustade.

Snålblåst
Det kommer kosta en hel del pengar att förbereda Sverige för klimatförändringarna. Samtidigt har vi andra måsten som också kommer kosta; exempelvis har den uppmärksamme bloggläsaren förmodligen inte missat att jag finner det imperativt att vi åtgärdar totalförsvaret och rättsväsendet.
Vi har haft några decenniers smörsegling. De kan vara över nu, och vi är inte immuna för att vi är svenskar och dåliga saker bara händer andra. Det kommer blåsa snålt framöver.

Snömos?
Men, kan en elak läsare tycka, är inte det här bara att slå in öppna dörrar? Det är väl självklart att vi måste förbereda oss för klimatförändringar. Jag går ju inte ens in på detaljer i precis vad det är för saker vi måste göra.
Tja, på sätt och vis. Att jag inte går in på detaljer är helt enkelt för att jag inte vet exakt vad som behöver göras, förutom att vara lite mer skeptisk till strandtomter. Det finns nog inte många som verkligen har örnkoll på det. Just därför behöver området uppmärksammas.
Och att det är självklart att vi måste förbereda oss – ja, tja. Men det är också självklart att vi måste fixa totalförsvaret. Ändå görs inte många knop på det området. Det räcker inte att det är självklart, någon måste också driva det och resurser måste frambesvärjas. Jag börjar där någonstans.

Det vore förstås mycket roligare att gå till val på gratis glass och ballonger till alla, men nu är det inte den verkligheten vi har att hantera.