Nu ligger jag efter igen. Jaja, så blir det ibland. Jag får se om jag finner tid till ett ryck.
Den här helgen har jag i alla fall gjort ett fynd. Jag har plöjt Tintin-albumen då de åker till månen. Jag skulle se om Tintin var något bra. Mina upptäckter är trenne:
- Det finns inga tankebubblor. Man får aldrig se vad någon tänker.
- Jag har levt i en lögn. För länge sedan gjordes det tecknad film på albumen. I dem råkar man skicka Milou till månen i förväg. Men så var det ju inte alls!
- Jag är imponerad av hur fysikaliskt korrekt serien är. Man ska betänka att den är gjord 1953-1954, ett bra tag före månfärder, och innan man ens hade människor i rymden – ja, före Sputnik! Hergé har ändå ansträngt sig för att få mycket av fysiken rätt, och beskriver väldigt korrekt till exempel hur en kärnreaktor fungerar (förvisso inte exklusivt rymdfärdsrelaterat). Ett annat exempel är att när kapten Haddocks whisky råkar ut för tyngdlöshet så svävar den tack vare ytspänningen runt som en boll. Det är fint! Okej att han inte verkar ha räknat ordentligt på raketekvationerna, men det kan jag verkligen förlåta i en 50-talsserie för barn. Inte illa!
Förvånansvärt vettig 