Teh Hanna

Dn skriver långt om och med Hanna Hellquist. Sämre kan en dag börja.
Det var sommaren 2007, och jag satt och pustade ut i en stuga i Abisko med en DN – DN som jag inte haft hemma på flera år. På Namn & Nytt föll jag pladask för ett bildkåseri. Nu kommer jag knappt ihåg vad det handlade om, mer än att den allra första fläskfilén (numera utställd på Louvren) nämndes. Den skyldiga var en Hanna Hellquist, och jag utbrast ”Henne ska jag gifta mig med!”. Måhända i första hand för att få dra en one-liner från ”Änglar, finns dom…”, men ändå inte utan att tyngas av stundens allvar.

Jag visste ingenting om den där Hanna, hon kunde ju vara gift och 55 år. Lite snokande avslöjade att så inte var fallet. Det förvånade mig faktiskt inte ett dugg, det kändes som att humorn var kompatibel med den som jag själv odlat.

Lite senare läste jag ett vanligt textkåseri av henne. Hon var i Grekland med sin pappa och suktade efter inhemska gudar att förlusta sig med men fann sig i stället äta ur en hink, lite som en bakvänd Circe-historia. Det var väldigt bra skrivet och jag såld.
Jag skrev ett beundrarbrev.
Jag fick faktiskt svar, och försökte bjuda henne på en fika för att belöna hennes espri, men där tog det stopp. Fair enough, det var kanske att gå lite långt – det gäller att hålla balansen på rätt sida av beundrare/stalker.
Sedan dess har det blivit något beundrarbrev till, och närhelst jag ser en onsdags-DN så letar jag upp N&N.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör henne så bra. Det är inte alltid så haha-roligt. Men det är så gott som alltid skrivet med en mix av distans och närhet (och kanske ett stänk Mistero Buffo) som får åtminstone mig att känna att den här personen skulle jag vilja, om inte ingå äktenskap med, så åtminstone ta en fika med.

DN-reportaget ligger väl i linje med vad jag kommit att förknippa med la Hellquist. Mycket trivsam läsning. Pluspoäng för att hon törs ha en stor spindel i håret trots att hon i likhet med mig inte gillar dem. Mitt problem med spindlar är att jag inte litar på dem. Av någon svårförklarlig anledning så litar jag mer på en orm än en spindel. Hanna sätter fingret på det:

Det är de där benen… Jag har över huvud taget svårt för djur som har så många och så spretiga ben, att man inte vet åt vilket håll de ska springa. Ska de hit? Eller kanske dit?

Det är ju så det är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s