Förvånansvärt vettig

Jag deltog aldrig i någon större utsträckning i FRA-tumultet förra året. Inte för att det inte var en angelägen fråga, men man måste välja sina strider och det fanns andra som gjorde det där med större frenesi än jag.

Min gamle champion Fredrick Federley var mycket i hetluften när det begav sig, och fick i slutändan sin ryktbarhet rejält skamfilad. Mycket sent omsider har jag beslutat mig för att skriva ett försvar.

Det får anses som ställt utom allt rimligt tvivel att Federley misslyckades i FRA-frågan. Han har försökt framställa det som att han fått in de checks and balances som behövs för att göra avlyssningen acceptabel, men jag köper inte det. Min bedömning är att han försökte sätta stopp för hela alltet men höll inte hela vägen. Frågan jag nu ställer är i vilken grad det ska ligga honom till last, speciellt då jämfört med andra riksdagsledamöter.

För det första.
Vilken press utsattes han för? Det vet vi inte. Men vi har ett hum om vad Moderaternas Karl Sigfrid utsattes för. Med viss rätta har det hävdats att riksdagsledamöter har betalt bland annat för att inte falla för grupptryck. Men den behandling som beskrivs i länken ovan bryter ned människor. Jag anser inte att man kan förvänta sig att någon ska stå emot sådant. Nu vet vi inte om Federley utsatts för något liknande, men det skulle inte förvåna mig. Det bör man ha i bakhuvudet.

För det andra.
Hur agerade hans likar? Det var ett mycket litet fåtal borgerliga ledamöter som alls tog någon strid. Det stora flertalet var av allt att döma bara röstboskap, som det brukar vara. På rak arm kommer jag ihåg att Federley, Annie Johansson (c), Karl Sigfrid (m) och Birgitta Ohlsson (fp) förde oväsen före omröstningen. Det kan ha varit fler, men inte många fler. Det var alltså ett par procent som inte bara satt still i båten. Camilla Lindberg (fp) röstade som enda borgerliga ledamot nej, men om mitt minne inte sviker mig så hade hon inte hörts av före omröstningen. Vill man vara elak så kan man alltså påstå att hon tog den lätta vägen genom att inte utsätta sig för eld på förhand, och röstade nej i ett läge då hon kunde vara så gott som säker på att regeringens förslag inte skulle falla. Inget ont om Lindberg för det, åtminstone inte mer ont än alla de tysta i fårskocken. Men det förefaller mig en smula orättvist att hylla henne som modig och samtidigt spotta på Federley et al.

Ungefär så skulle jag vilja sammanfatta. Federley lyckades inte stå emot trycket. Man kan vara besviken på att han inte stod pall, och jämfört med en ideal verklighet kommer han till korta. Men han försökte i alla fall, och med det skiljer han sig från nästan alla andra ledamöter. Han har visat sig vara en av få som kan agera självständigt, och förtjänar bättre än att förpassas till skräphögen.

This entry was posted on måndag 16 mars, 2009 at 15:11 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.