Om det pinsamma tennisintermezzot i Malmö (och då menar jag inte israeliska psykningar) ledde till något gott så var det en mer eftertrycklig reaktion mot antisemitism från vänsterhåll än som setts på länge. Mest uppmärksamhet tycks ett upprop i Sydsvenskan ha väckt, författat av Charlotte Wiberg. Hon skriver ofta bra, så det borde inte förvåna. Jag vill också nämna en text på SVT Opinion: ”Hamas kan inte vara vänsterns vänner”
De ligger i linje med mina egna spekulationer på området. Det är inte så att de berörda delarna av vänstern (jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vänstern som helhet) hatar judar. Däremot hatar de andra saker, mest USA, så mycket att det blir viktigare än lite judehat. Det i kombination med envisheten att se sin fiendes fiende som sin vän leder till den här fullständigt barocka omfamningen av Hamas och liknande rörelser.
Det är förstås en förklaring, inte en ursäkt. Det räcker inte att säga ”vi är antirasister”. Man måste vara det också.
Förvånansvärt vettig 