Oppositionen tar sig en svängom i kulturpolitiken. DN skriver bland annat att man vill återinföra fri entré på statliga muséer. Det skulle förstås vara trevligt för mig, som bor i Stockholm och gillar att gå på museum. Men.
För det första så är det inte en självklar prioritering. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Är det givet att staten ska gynna just Stockholm på det sättet? Det är inte uppenbart fel, men inte heller någon no-brainer.
För det andra så var, om mitt minne inte sviker mig, vad regeringen gjorde väsentligen att man lät museerna behålla pengarna, men lät dem själva bestämma om de skulle fortsätta att använda dem till fri entré eller annat. De flesta, inte alla, valde då själva att använda dem till annat. Vad oppositionen vill tycks vara att införa mer direktstyre av museerna.
Vidare säger Pagrotsky att ”den nuvarande regeringens ambitionsnivå när det gäller kultur hittills har varit låg”. Det kan man förstås definiera som man vill, men det tenderar att missas att kulturen fått mer pengar under den här regeringen än under förra. De rödgröna brukar gilla att jämställa ambitioner med satsade pengar. Men det är klart, vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen – och alla i branschen vet ju att de borgerligas kulturpolitik per definition måste vara usel.
Siv Holma (V) säger att ”Regeringen har hittills velat göra kulturarbetare till företagare och entreprenörer. Vi vill stärka kulturens oberoende och egenvärde.”
Ska vi gissa att oberoende i det här fallet betyder beroende av statliga pengar?
SvD skriver att man också vill återinföra den statliga konstnärslönen, tydligen eftersom det är viktigt att så många som möjligt får livslång försörjning utan krav på motprestation. I alla fall så länge de håller på med kultur. Men det är väl viktigt att Myrdal ska kunna knyta vänskapsband med indiska gerillor.
Håhåjaja.
Förvånansvärt vettig 