Jag ser i SvD att Mats Odell myntar begreppet ”Tobleronepolitik” om oppositionens utlovade bidrag till kommunerna.
Man kan fråga sig om det är så smart. Genom att använda den termen spelar man med i charaden om att Sahlins fall på 90-talet bara handlade om en Toblerone, när det i själva verket var så ofantligt mycket mer än så.
Å andra sidan kanske förhoppningen är att oppositionen ska hugga till med att det är ynkligt att komma och snacka om en Toblerone, så att man får casus belli för att påminna folk om mängden av hyss hon hade för sig. Det är möjligt att det är taktiskt slugt, men lite trist. Inte så att Sahlins eskapader på 90-talet totalt saknar intresse, men det är ändå jämförelsevis ointressant i dag när det finns så gott om andra saker att angripa Sahlin och i synnerhet hennes politik för.
Däremot är oppositionens faktiska svar, där de går i taket över det gränslöst låga i angreppet och jämför med kosackval, väl så befängt. Är det två självmål vi ser kanske?
Uppdatering
Jag ser nu att det flyttat upp överst hos SvD (och för den delen på andra ställen också). Dagens låtsasskandal alltså. Jag borde kanske vara nöjd med att min triviala analys delas av minst en person till, men… äh. Det är redan mångomvittnat att ekonomi inte är Sahlins starka punkt. Att använda femton år gammalt fummel för att leda det i bevis borde vara överflödigt.
Förvånansvärt vettig 