Det grekiska dramat

Den här bloggposten har legat och skvalpat i snart en vecka nu. Jag är inte så nöjd med den, men postar jag den så blir jag i alla fall av med den.

Det bråkas fortfarande om Grekland och dess skuldkris. Själv tycker jag att det konstiga inte är att det bråkas fortfarande, utan att det bråkats alls.
För det har bråkats, både i maktens korridorer och gatans parlament. Båda dessa kontingenter har skyllt eländet på marknaden. De engagerade aktivisterna ställer till med mordbrand för att protestera mot IMFs lånevillkor.

Men vad finns det egentligen att bråka om? Mig synes situationen vara synnerligen enkel. Grekland har under lång tid spenderat mer pengar än man tjänat. När privatpersoner gör så fastnar de i en så kallad skuldfälla och blir tvungna att anpassa sitt leverne efter resurserna. Detsamma visar sig nu gälla stater. Grekland har länge tagit lån för att täcka upp skillnaden mellan produktion och konsumtion. Nu börjar de få svårt att hantera lånen. Vad finns det då att bråka om? Blir man upprörd över att den som lånat ut pengar vill få dem återbetalade som utlovat? Det är en märklig syn på både ekonomi och ekonomisk moral. Det är för övrigt mest folks pensionspengar som är utlånade, i vanlig ordning. Blir man upprörd över att potentiella långivare känner tvivel över återbetalningsförmågan, och antingen vill ha en riskpremie eller ställer villkor för lånen? Det kan man förstås bli. Men det är en smula oklart varför någon skulle vara tvungen att låna ut sina pengar till Grekland. Den som hävdar motsatsen är välkommen att till låg ränta låna ut sitt pensionskapital till den grekiska staten.

Givetvis är det tråkigt för Grekland, och på ett emotionellt sätt kan man sympatisera med deras besvikelse. Jag vet ju hur entusiastisk jag själv skulle vara inför en egen lönesänkning, eller ens fryst lön.
Men Grekland är inte ett av världens fattigare länder. Det är inte Zimbabwe direkt. Andra länder med klart sämre förutsättningar än Grekland har klarat sig alldeles utmärkt. Och det är inte heller bara en ond elits fel; grekerna är, vill jag minnas, notoriskt dåliga på att betala de skatter de ska. Den kallhamrade slutsatsen blir alltså: Well, Grekland, boo-fucking-hoo. Dags att ta sig samman.

Annonser

Ett svar to “Det grekiska dramat”

  1. Lästips: Grekland, munkar och skattefusk som nationalsport « Ape reft of his tail Says:

    […] detaljer så säger den inte, på en övergripande nivå, så mycket jag inte redan visste; mitt utlåtande från i maj ser i ljuset av den här artikeln inte speciellt obalanserat ut. Ett kort utdrag som exemplifierar […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s