Inte helt otippat meddelar nu Solveig Ternström, lite i skuggan av Littorins avgång, att hon hoppar av från C och går vänsterut. Det har hängt i luften ett tag; redan 2006 kändes det oklart vad hon gjorde i toppen av Stockholms riksdagslista. Även om det kan vara störigt med folk som väljs för ett parti och sedan byter till ett annat, så är det tydligt att hon hör till vänster, bland folk som tydligen delar hennes uppfattning om att kärnkraft är mot själva livet, eller hur hon nu uttryckte sig.
Förresten, hon motiverar sig själv hos Aftonbladet.
Allt flyter upp till ytan igen. Allt det som hände på 70-talet.
Hela motståndsrörelsen – då vi försökte streta emot denna väldiga maktlystnad – herraväldet och förstörelsen av jorden och allt levande.
Tja. I hennes nya partitillhörighet kanske hon hittar ett intellektuellt klimat hon kan känna sig hemma i.
I själva verket är hennes avhopp inte något dåligt i sig; tvärtom, det var bra och nödvändigt. Kampen mot vänsteravvikelser kan nu fortsätta, och den centerpartistiska rörelsen kommer att stärkas av kampen mot det småborgerliga (till skillnad från storborgerliga) inflytandet.
Därför har jag skrivit det här inlägget.
(Inspiration från Knutna Nävar)
Förvånansvärt vettig 