Förvånansvärt vettig

Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson (S), har sett på tv och upptäckt att demensomsorgen inte svarar upp mot hennes önskningar, vilket tydligen mest är jobbskatteavdragets fel. Hon skriver på SvD Brännpunkt:

Den borgerliga regeringen har bara under de fyra senaste åren sänkt skatterna med närmare 100 miljarder kronor, vilket främst gynnat de med stora inkomster och förmögenheter. Resultatet är 25 000 färre anställda i välfärden och försämrad kvalitet. Nu föreslår de ytterligare stora skattesänkningar. Vi gör ett annat val. Samma pengar som de borgerliga vill ha till fortsatta inkomstskattesänkningar vill vi lägga på bättre omsorg om våra barn och äldre. Vi satsar tolv miljarder mer än den borgerliga alliansen på välfärden.

Vänta nu. Vissa skattesänkningar (RUT, förmögenhetsskatt) är helt och hållet självfinansierade. Höjningen av brytpunkten för statlig skatt var helt nödvändig om man ville behålla någon kontakt med den stora skattereformen -91 (eller om det var -90) som S var med på. Jobbskatteavdraget räknar man med är till ca 75% självfinansierat även det, och att det främst gynnar välbesuttna är bevisligen struntprat.
Vidare är, om jag lyckas hålla tungan rätt i munnen nu, allt detta skattesänkningar som staten tar hand om. Omsorgen å sin sida sköts så vitt jag vet av kommunerna. Det är alltså inte ens samma plånbok vi pratar om; Ylva Johansson tycks ha gått vilse i ekonomin. Om något så har kommunernas ekonomi gynnats av jobbskatteavdragets effekter.

Men det är klart. Vi kunde ha ignorerat de allvarliga problemen på arbetsmarknaden, tyckt att det ändå var rätt okej att det för många inte lönade sig nämnvärt att ha ett jobb, och ha skickat de inte så många miljarder som inte finansierade sig själva i statsbidrag till kommunerna.
Ett problem med det är att kommunerna åtminstone på papperet idkar självstyre. Det är om inte omöjligt så åtminstone svårt för vilken regering som helst att detaljstyra ett bidrag till nattpersonal på demensboenden. Tidigare erfarenheter av liknande idéer (till exempel Göran Perssons skolmiljard) visar en tendens för slika bidrag att fastna i det kommunala maskineriet. Kommunerna ser det, inte utan skäl, mest som en allmän kassaförstärkning att använda efter eget gottfinnande. Det är tvivelsutan trevligt för kommunerna, men det finns tecken på att vissa kommuner kunde må bra av att prova på lite hushållning i stället för att ständigt ropa på mer pengar.

För övrigt vilseleder Johansson när hon säger att det jobbar 25000 färre i välfärden nu. Det är inte sant. Vad som hänt är att de i allt väsentligt jobbar kvar inom välfärden, fast med annan arbetsgivare än kommun eller landsting. Det är bara ett problem om man är mer rädd om kommunens hegemoni än intresserad av resultat. Eftersom det återkommande visar sig att svenskarna är aningen mer nöjda med privat driven vård än offentligt driven (båda skattefinansierade) och köerna i sjukvården kapats dramatiskt tack vare en smart utformad kömiljard kan man fundera på vad Johansson menar med försämrad kvalitet. Om det inte är så att många kommunanställda är ekvivalent med kvalitet för Johansson.

Det finns definitivt utrymme för att diskutera hur vården av äldre, dementa eller inte, ska fungera. Det pekas återkommande ut som en av de stora frågorna vi måste lösa. Johanssons utfall är dock av den typ som mest förtjänar ett kortfattat ”tack för visat intresse”.

This entry was posted on söndag 12 september, 2010 at 09:44 and is filed under Val 2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.