Socialistiskt forum 2010, del 4

Jag har allt som allt lagt förskräckande mängder tid på att diskutera socialistisk ekonomi på minst ett nätforum där det är legio att tycka att Lenin nog var rätt hyvens ändå. Inte alla diskussioner har varit flamewars, utan jag har gjort ett par hyggligt seriösa försök att fråga ut planekonomins apostlar om hur de hade tänkt sig att det skulle fungera, rent konkret. Svaren har inte gjort mig nöjd.
(Faktum är att svaren lett till för mig inte helt obetydliga insikter i varför det så ofta urartat i terror när någon försöker sig på att införa planekonomi, även om lejonparten av mina kontrahenter på forumet inte alls har det som avsikt.)
Jag fick där tips om en bok, ”Planekonomi och direktdemokrati” av Paul Cockshott. Jag gav mig aldrig på att skaffa och läsa den, för… tja, diskutera på ett forum är en sak, läsa 400 sidor om ett perifert ämne som inte ens omfattas av något parti som folk faktiskt röstar på i någon utsträckning är en annan.
Men när jag såg att Cockshott skulle dyka upp på SocFo så tänkte jag att det kunde vara kul att lyssna på honom och hoppas på att någon skulle ta upp ett par av de mer brännande frågorna jag har, och som ingen planapostel hittills lyckats ge mig ett svar på. Detta fick därför bli dagens tredje och sista seminarium för mig; för en bakgrund till hela dagen, se mitt första inlägg om SocFo 2010.

Jag hade dock till viss del missuppfattat var seminariets tyngdpunkt skulle ligga; till stor del pratade man om annat än hur man skulle få en planekonomi att snurra. Den första delen handlade på ett ungefär om förutsättningar för ett socialistiskt samhälle. Jag hade ärligt talat svårt att få ett riktigt sammanhang i vad som sades, så jag nöjer mig med att göra några punktobservationer i första delen.

  • Boken skrevs när Sovjet började få problem med Perestrojkan, och Cockshott et al var oroliga för att det skulle gå åt skogen. Som jag förstod det ansåg de att det oroande var att man var på väg bort från planekonomin.
  • Dagens kommunister är inte trogna det kommunistiska manifestet. Kommunisterna ska inte bilda ett separat parti, utan vara ett avantgarde, de som insett hur saker hänger ihop.
  • Man strävar efter demokrati, men demokrati betyder inte samma sak som det man brukar mena i dag. Man får gå tillbaka till Aristoteles för att hitta den betydelse som åsyftas. Det handlar inte om majoritetsstyre, utan om ”rule of the poor”, eller med Cockshotts egna ord, proletariatets diktatur.
  • Det framlades vad som krävs för att en kommunistisk revolution skulle lyckas. Bland annat måste den ledas av en beslutsam kärna och armén och flottan måste göra gemensam sak med revolutionen. Själv tyckte jag att underlaget för att formulera benhårda villkor var en smula svagt; totalt fanns bara fyra exempel, varav endast två hade lyckats – och som lyckat räknades då Pariskommunen 1871. Och så brukar det komma från dessa håll att nationalekonomi har klent underlag. Huh!
  • Cockshotts ordination för styret är att man ska ha ett paneuropeiskt parlament, men parlamentarikerna ska lottas fram. Detta skulle ta bort karriärincitamentet från politiken, vilket tydligen är det stora problemet med styresskicket i dag, och göra partierna mer ideologiska. Hur det här går ihop med övriga punkter, eller om det alls kan finnas partier om man ändå lottar fram parlamentarikerna, förstod jag inte. Det var ibland lite glest mellan de förklarande sammanhangen.
    Vidare ska ECB styras ”av folket” och domstolarna kontrolleras av lottade arbetare.
  • Som en parentes, på tal om ”rule of the poor”, kan jag nämna att när jag diskuterat, eller åsett diskussioner, med de här vänstervarelserna på nätet så har det flera gånger hänt att de avfärdat åsikter från meningsmotståndare med hänvisning till att de tjänar för bra. Det här med att gradera folks åsikter efter deras inkomst kanske man trodde var något som dog ut med grosshandlarhögern, men i delar av de här kretsarna känns det tydligen fortfarande fräscht och modernt. Jag har också stött på rent förakt, inte bara för bättre bemedlades åsikter, utan även för själva människorna, enkom för att de är just bättre bemedlade. Där kan vi tala om klassförakt. Men det är väl Hegels dialektik, kantänka.

    Cockshott tyckte också att man inte skulle ge USA monopol på vad demokrati betyder. Själv tycker jag att om det man strävar efter är något helt annat än vad man brukar mena med demokrati så verkar det fånigt att alls försöka kalla det demokrati, men som jag observerade i del 3 verkar de här kretsarna ha en viss talang för att med flit välja en terminologi som inte är förenlig med normalt språkbruk, och sedan uppröras över att resten av världen inte köper avantgardets nomenklatur.

    Nå, seminariet gled över till att handla om planen för den socialistiska ekonomin. Tyvärr behandlades ämnet högst översiktligt, och det var inte alltid helt lätt att förstå vad planen syftade till. Det gällde inte bara mig, även andra delar av auditoriet tycktes stundom bortvirrade.

    En bärande tanke är i alla fall att det inte ska gå att tjäna pengar på annat än eget arbete. Dagens situation kallades för löneslaveri, vilket är legio på vänsterkanten; uppseendeväckande var måhända att Cockshott explicit jämställde dagens lönearbete med gamla tiders slaveri. Lite magstarkt kan jag tycka, även i detta sammanhang.
    På sikt vill man avksaffa pengar, men på kortare sikt får man nöja sig med att koppla pengarna direkt till arbetstid, så att en viss arbetad tid ger en viss mängd pengar, lika för alla. Pengarna ska egentligen inte heller vara pengar i dagens mening, mer personliga poäng som inte går att överföra till någon annan (för då skulle det gå att tjäna pengar på annat än eget arbete).
    Det här med privategendom är en knivig fråga. Målet är att avskaffa privategendomen, men rent opinionsmässigt kan det vara knepigt i början. Man kan till exempel tänka sig att man skulle få bönderna emot sig om man sade att man tänkte konfiskera deras mark; inte minst skulle högerfolk kunna skrämmas med att man skulle konfiskera alla tillgångar, vilket förvisso vore sant. Därför kan man börja med att låta folk behålla sina egendomar, men man beskattar dem så att det motsvarar den förväntade avkastningen. För mark motsvarande arrendeinkomster, för fastigheter motsvarande vad man kan få ut i hyra på dem. På så sätt får folk behålla sin egendom men det centrala målet uppnås, att man inte ska kunna tjäna pengar på annat än sitt eget arbete.
    Det betyder givetvis att man inte heller ska kunna tjäna pengar på kapital. Samtliga skulder ska därför avskrivas, med tre undantag: Löneskulder i företag, kvarskatt samt att det ska vara tillåtet att ha upp till 30000 € på personliga sparkonton. Resten av skulderna ska gå upp i rök. Att ränta förbjuds är förstås en bisak i detta sammanhang. Vips kan skuldtyngda firmor börja jobba igen, folk kan börja konsumera, stater och banker blir solventa och vi slipper sådana här finanskriser.

    Något säger mig att inte alla aspekter av skuldavskrivningen täcktes av Cockshotts seminarium. Detaljer, detaljer! Det övriga, det med att pengar kopplas direkt till arbetade minuter, törs jag påstå är en gammal bekanting i marxistisk arbetsvärdeteori.

    Vad ska hända med företag då? Ja de ska inte likvideras, men de ska tas över av de anställda. På sikt måste konkurrensen elimineras, så att det finns ett flygbolag, en yoghurttillverkare och så vidare. Annars kan kapitalismen komma tillbaka.

    Det här med konkurrensen menar jag är talande för hela feltänket på området. Jag har stött på samma resonemang i mina egna diskussioner: Det är ineffektivt att flera enheter gör väsentligen samma sak och konkurrerar med det. Resonemanget är inte helt utan poäng. Om flera verkligen gör samma sak, ja då är det klart att det är en sorts ineffektivitet. Därför vill planapostlarna slänga ut det systemet. Kruxet är att de inte har något att ersätta det med. Om det gick att centralplanera fram all forskning och utveckling på ett optimalt sätt så vore det en sak, men det finns inget som tyder på att det går att göra så. En av dem har till och med andragit NASA som exempel på hur samhället i stort borde skötas, tydligen utan att veta att NASA brukar anses vara exceptionellt trögt, ineffektivt och resursslukande – precis som stora byråkratier brukar bli.

    Det här knyter an till det jag hoppades att någon skulle fråga, men ingen verkade göra det, så till slut bröt jag mot mina rules of engagement att bara lyssna, och ställde en egen fråga. Den var på ett ungefär:

    I have been told that one of the difficulties with large planned economies is to gather the information needed to make wise decisions. Do you have anything to say about that, any advice?

    Frågan är ett understatement. Vi har där kärnan – nå, en av kärnorna – i problemet med en planekonomi. Problemet är inte att fatta produktionsbesluten; problemet är att få besluten att svara mot en faktisk efterfrågan. Hur ska man veta vad folk kommer att anse sig behöva? Hur ska man samla in den informationen, var kommer den ifrån? Den planekonom som inte har ett bra svar på det borde ta på sig skämsmössan och gå tillbaka till ritbordet.

    Cockshott tillstod att problemet fanns, vilket var en bra början. Han menade dock att det fanns två samverkande lösningar.

    1. Vi har ju internet. På så vis kan vi nu samla in folks behov/preferenser.
    2. Informationen finns redan i företagens datorer. Problemet i dag är företagshemligheten. Om man bara lyfter på den så har vi informationen som behövs.

    Det var faktiskt vad han svarade, och i det ögonblicket beslöt jag mig för att inte köpa hans bok. Han har förstått, eller i alla fall hört, att det finns ett problem, men han har faktiskt inte förstått vad problemet handlar om – ett av planekonomins centrala och olösta. Och han har definitivt inte en aning om hur det ska lösas.

    Hans första svar är naivt. Ska vi rösta om hur många buntband och dörrmattor som behövs? Ska vi, vid respektive internetterminal, långt i förväg binda upp oss för hur många morötter vi tänker äta nästa vinter?
    Det andra svaret hisnar. Låt mig, nationalekonomiskt orakel, tala om hur det fungerar. Företagen har inte en jäkla aning om hur mycket av deras produkter som folk vill ha, nu och i framtiden. De kan göra intelligenta gissningar, men att tro att de sitter på all information som behövs för att planera en samhällsekonomi framkallar stön av en kaliber motsvarande vad vi ser något tiotal sekunder in i detta klipp.

    Anledningen till att många företag ändå med viss framgång lyckas förhålla sig till verkligheten är – pengar. Pengar är inte bara ett konsumtionsmedel, det är också en informationsbärare. De talar om vad folk inte bara säger sig vara intresserade av, utan vad de faktiskt är så intresserade av så att de satsar sina begränsade resurser på det. Visst kan man göra marknadsundersökningar, men det är i slutändan genom folks faktiska betalningar som företag kan orientera sig och styra produktionen mot vad folk behöver och vill ha. Jag må inte vara ekonom till facket, men jag tror mig veta att det är svårt att nog betona pengars vikt som informationsbärare.
    En informationsbärare som Cockshott et al vill avskaffa, och ersätta med – ingenting. Och sedan vänta sig att saker och ting ska fungera.

    Jag har varit mer imponerad.

    Där hade jag effektfullt kunnat avsluta det här inlägget, men jag saknar tydligen förmåga att begränsa mig och vill ta upp ett par saker från den frågestund som följde. En fråga var lite rolig eftersom den i allt väsentligt var identisk med slutscenen i Mars Attacks där en huvudperson tycker att det vore bättre att bo i tepees, men en annan var belysande för en annan tendens när sådana här ämnen kommer på tal. Frågeställaren undrade om inte ett sådant här socialistiskt samhälle skulle kräva, eller möjligen resultera i, människor med en annan sorts psyke än vad vi vanligen ser i dag. Det kan låta flummigt, och jag tror inte att frågeställaren menade något ont, men det är något jag också har sett i mina nätdiskussioner. Man förutsätter att med ett annat system kommer också andra människor, sådana som inte har egen vinning som drivkraft. Följdfrågan borde bli: vad händer med de människor som inte förändras, och följaktligen står ivägen för det nya systemet?
    Men det vet vi ju redan. Vi har sett det så många gånger förut.
    De mördas.
    Det är inte som om det bara hänt en gång att någon som ska införa ett kommunistiskt samhälle funnit att det behövs nya människor och att de gamla måste röjas ur vägen. Det slutar vanligen med terror. Då menar jag inte terror i betydelsen ”ojojoj, det finns så många sorters corn flakes att välja på, och jag måste jobba för att få mat och lägenhet i innerstan, det är så synd om mig, jag är så förtryckt”, utan riktig terror med riktiga massmord. Och ändå sitter den här säkert vämenande drömmaren och pratar om att vi måste bli mer andliga och förändras i grunden, eller något i den svängen. Tala om att inte lära av historien.

    Till Cockshotts försvar får andragas att han höll med om att det alltid uppstår en sådan strävan vid stora revolutioner, men han ville inte uttala sig om utsikterna för framgång. Det får väl ses som i alla fall ett partiellt erkännande av kommunismens brott.
    Men det intressanta här är just att jag inte alls tror att frågeställaren ville ha ihjäl någon. När jag tidigare diskuterat liknande frågor har det vanligen varit så. Visst har det funnits folk som helt klart lever i våldsromantik, men vanligen är det människor som vill väl. Och ändå är det så tydligt varför och hur det, om de skulle få hållas, kommer att urarta i terror. Igen.
    Det blir ju så, när det man egentligen vill ha inte är ett nytt ekonomiskt system, utan nya människor.

    Under seminariets gång dröp det kontinuerligt av folk ur publiken, så att det på slutet inte var mer än hälften kvar. Det kan ha berott på att det var sent på eftermiddagen, men det kan också ha berott på att stoffet blev väl magstarkt för att accepteras även av den rimligen rätt härdade publiken på Socialistiskt Forum. Jag såg inte Josefin Brink i publiken, hon som i mitt förra inlägg tyckte att det måste finnas mer vänsteryttrar. Hon hade kanske blivit nöjd med det här, men jag vidhåller att vänsterns problem bevisligen knappast är att det florerar för lite ytterkantsåsikter.

    Like This!

    Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s