Socialistiskt forum 2010, del 3

Så har det blivit dags att beskriva nästa seminarium jag var på, ”Är det inte dags att sluta förlora nu?” Bakgrunden till alltihopa ges i del 1.
En kommentar av Esbati till förra inlägget påminde mig om att jag kanske borde påpeka (om det mot förmodan inte är uppenbart för någon) att vad jag håller på med inte är ett försök till opartisk återgivning; det är en partsinlaga där seminarierna trycks igenom mina huvudsakligen liberala och rätt skeptiska filter.

Det andra seminariet, som liksom det första drabbades av schemaförvirring, leddes av Aron Etzler (som kom från det förra med gummit rykande kring sulorna) som frågade ut en skara personer som vartefter seminariet fortflöt fylldes på. Först upp var Maria Bosdotter, ordförande LO-distriktet i Stockholm och socialdemokrat, och en Mattias vars efternamn och position undflydde mig, men han tycktes vara en SSU-höjdare.
Etzler avsåg börja i mörkret och sedan höja sig mot ljuset, och ”ska man börja i mörkret så vänder man sig till en socialdemokrat i dag”. Första frågan var åter: Varför blev det som det blev i valet? Var det fel kandidat, fel kommunikation, fel program, fel frågor? Fel på de rödgröna?
Maria Bosdotter menade att det var lite av allt. Partiet har länge befunnit sig på det sluttande planet och har inte ens orkat analysera EU-valen än. Hon menade att folk gillar S-värderingar men litar inte på partiet, och det kan det väl ligga lite sanning i; vad som än ryas från diverse läger så är inte Moderaterna precis nyliberala.
Mattias höll med i breda drag, men preciserade med att ”Ska man forma politik måste den formas utifrån vad man vill med samhället, inte utifrån att man vill ha makt”, vilket på sistone varit en vanlig kritik mot S, även från mig. Han menade också att S har tagit på sig en ekonomisk tvångströja i samband med den ekonomiska saneringen, och att man måste se att jämlikheten inte ökade vid S tid vid makten. Precis vad det betyder framgick inte explicit; en näraliggande tolkning är att han vill slopa budgetdisciplinen. Det är inte uppenbart för mig att det är en valvinnare, svenskarna verkar gilla budgetdisciplin, men det vore förvisso förenligt med att först forma sin politik och först i andra hand fundera på vad opinionen verkar gilla.
Maria och Mattias tycktes överens om att partiet varit för defensivt och inte stått för det man tror på. Man har tillåtit krackeleringar i välfärdssamhället (det vill säga privata entreprenörer i välfärden). Friskolesystemet har fullständigt spårat ur, med vinstutdelning och så. S måste vara tydligare om vinster i välfärden och andra viktiga frågor.
Aron Etzler undrade om det var en vänstersväng som efterlystes. Bosdotter högg direkt:
”Det är naturligtvis en nödvändighet.”

Personligen är jag föga förvånande en smula skeptisk till det framgångsreceptet, givet att man syftar till att återta regeringsmakten. Att skrämmas med privatiseringar kan nog ha funkat för 20-30 år sedan. Även i dag kan det funka bland de redan planekonomiskt frälsta. Många andra lär nog ha kommit i kontakt med privat drivna (och offentligt finansierade) tjänster och vara av åsikten att det på det hela taget fungerar rätt bra. Givetvis finns undantag, men en entreprenör som missköter sitt uppdrag kan bli av med kontraktet. Misskötsel grasserar även i offentligt driven verksamhet – den som tror något annat har inte i en seriös diskussion att göra – men det är sällsynt att en offentligt driven vårdcentral som missköter sig blir av med verksamheten. Det kan också vara så att många när det gäller skolan i första hand är intresserade av om undervisningen verkar fungera, och om det visar sig att någon kan åstadkomma bra undervisning med mindre medel än den kommunala skolan så kanske det är den kommunala skolan man ska ifrågasätta, inte att friskolan hittat effektivare former för sin verksamhet.
Så, jag säger som till Ung Vänster på förra seminariet: Lycka till med den valvinnaren.
Den som tror att allt var bättre när det mesta var offentligt minns helt enkelt inte hur det var. Vilket i och för sig kan vara en räddningsplanka för planekonomerna.

Nästa upp var Josefin Brink från V. Hon fick samma frågor som de Maria och Mattias fått, fast för V, och uppmanades att tala klarspråk, fastän Lars Ohly satt i publiken – någon omedelbar rädsla för stalinistiska utrensningar tycktes dock inte föreligga.
Hon sade egentligen inte så mycket som inte sagts tidigare under dagen, men hon sade det med betydande entusiasm. Under lång tid har vänstern pressats tillbaka. Hela politiken sedan 90-talen har vridits åt höger, nyliberal ekonomisk politik har varit dominant.

[Rant]Det är lite störande hur begreppet ”nyliberal” har gått från att betyda, tja, nyliberal till bara ickesocialistisk. Men jag antar att det bara är att vänja sig. Ords betydelse förändras. De som verkligen räknar sig som nyliberala – en gruppering jag inte räknar mig till – har redan börjat kalla sig libertarianer i stället. Nu vore det skönt om också kommunisterna kunde acceptera att vad kommunism de facto denoterar är de kommunistiska regimerna vi sett i sinnevärlden, och sluta gnälla om att kommunism är något annat, något fint som världen ännu inte skådat. Sluta gnöla och hitta på ett nytt ord, gnällspikar.[/Rant]

Brink tyckte att man glömde bort att förklara varför man ville byta regering, och att regeringen varit skicklig PR-mässigt. Hur man kan tycka det är lite av ett mysterium för mig personligen, som under större delen av mandatperioden såg regeringen ragla från ett PR-schabbel till ett annat och över huvud taget ha en letargisk inställning till kommunikation. Men ser man finanskrisen i första hand som en PR-fråga (vilket var något av ett tema när jag för två år sedan besökte SocFo) så antar jag att det är möjligt.
Det var vidare för dålig entusiasm för samarbetet från MP och S, och det var inte tillräckligt stor skillnad mellan höger och vänster.

Hon sade också att medie- och debattklimatet var extremt aggressivt mot vänsteråsikter, och det måste byggas upp en miljö där man vågar framföra vänsteråsikter. Hon saknade vad hon kallade för högerns bredd och acceptans för olika åsikter, med diverse galningar på högerkanten. Vänstern skulle behöva något motsvarande.

Ytterligare en observation från mig: På SocFo var såväl Svensk-kubanska föreningen som Revolutionär Kommunistisk Ungdom representerade. Det sista föredraget jag var på skulle handla om planekonomi och, visade det sig, proletariatets diktatur. Det är inte uppenbart för mig att det är för lite ytterkantsåsikter som är vänsterns problem.

Efter Brink var det dags för Camilla Salomonsson från Gemensam Välfärd. Hon gick, apropå Sveriges utveckling de senaste decennierna, ut med att det skett en betydande nedmontering av välfärden och att genom privatiseringar förhindras människor från att ta del av välfärden. Precis hur hon menade då sade hon inte, så jag fick nöja mig med att i mitt stilla sinne efterlysa en reality check. Att SKL-rapporten jag nämnde i förra inlägget gått obemärkt förbi är en sak, men jag börjar misstänka att många inte klarar av att skilja mellan en helprivatisering à la nidbilden av USAs sjukvård och att offentligt finansierad verksamhet drivs i privat regi. S-propaganda i valrörelsen verkade i alla fall satsa på att folk inte gjorde den distinktionen.
Även Salomonsson var inne på att privatiseringsmotstånd hade kunnat bli en valvinnare om man bara satsat mer på det. Man måste också satsa på att återupprätta folks tro på att vänstern vill ha makten för att hjälpa, inte bara för att få makt. Mer vardagsnärvaro ordinerades.

Nu tyckte Etzler att det var nog med eländesbeskrivningarna. Nu skulle vi ha konkret diskussion om vad som ska göras. Ordet är fritt!
Det följdes av tystnad.
En ganska lång tystnad.
Jag skojar inte! Så fort man skulle sluta gnöla och börja konkretisera sig sänkte sig tystnaden.
Den bröts av Brink, som efterlyste en trovärdig politik för full sysselsättning. Man måste göra det offentliga bättre, inte bara gnälla på det privata (vilket jag för en gångs skull finner rimligt, ingen vinner ju något på en misskött offentlig verksamhet)
Maria Bosdotter menade, något överraskande kanske, att arbetsrätten var byggd för stora stabila företag, men facket måste anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden.
”Jag gillar att säga nej, men det räcker inte.”
Det kan låta nästan liberalt, men det kontrades genast med att man måste prata om ekonomisk demokrati (vanligen ett kodord för centralstyrd kommandoekonomi, har jag lärt mig), och att man måste bli tuffare och driva frågor om inga vinster i välfärden och liknande.
Mattias avslutade med att LO måste titta bredare än sina medlemmar; hur kan facket stå på de arbetslösas sida? Det kan man tycka är lite mycket att begära av en intresseförening för folk med jobb, mot folk utan jobb, men har man samhällsbärande ambitioner som LO så är begäran inte orimlig.

Därefter var det meningen att det skulle diskuteras klimatfrågan ett tag, men klockan var så mycket att det blev väldigt forcerat. Samuel Jarrick från Klimataktion och Josefin Brink var synbarligen eniga om att

  • Vänstern är de enda som rimligen har ett svar på klimatkrisen
  • Företagens makt måste brytas
  • Konsumtion måste begränsas
  • Jämlikhetsanden är en bra bok

Här tror jag att vänstern gör ytterligare ett misstag. Och inte bara för att man reagerar precis som med finanskrisen och tycker sig se ett finfint tillfälle att införa lite gammelkommunism.
Jag betvivlar inte att man ärligt tror att man själv har det enda svaret på klimatfrågan, men det betyder inte att andra håller med. Det är inte heller direkt så att ingen annan uppmärksammat frågan. Enligt senaste wikiläckan från USA gör Reinfeldt inget annat än att prata om klimatfrågan. Mitt husorgan The Economist skriver spaltmeter efter spaltmeter om möjliga åtgärder. Det finns andra svar än vänsterns. Jag tänker inte gå ned mig i klimatdetaljer här, men det kan vara så att vänstern om den förväntar sig att klimatfrågan ska bli deras vinnare åter få se sig förbisprungna.

Så har vi äntligen nått slutet på de två seminarier som handlade om vänsterns orientering i Sverige i dag. Att jag inte är superimponerad är väl inte konstigt när jag bekänner mig till en annan idéströmning, men jag tycker att även vänstermänniskor borde vara lite oroliga över vad de hör.
Och det är de ju också.
Jag menar, jag kan sammanfatta de här seminarierna i

  • Medierna är dumma
  • Borgarna är sluga
  • Det mesta var bättre förr
  • Företag är onda till sin natur
  • Planekonomi ftw
  • Vi måste komma på något! Nu! Snabbt! Har någon en idé? …någon? Ingen?

Visst. Det är min partiska sammanfattning. Men är den så långt från vad även en vänsterpartist skulle säga?
Jag ska inte påstå att idédebatten på den borgerliga sidan alltid är så mycket bättre, men så är inte behovet riktigt lika akut där. Än.
Som sagt, det här är vänsterns vänsterfalang. Man ska inte förväxla det med vart S som helhet är på väg. Men som det påpekats annorstädes, borgerligheten behöver en vass opposition för att inte bli så odräglig som S blev efter för lång tid vid makten. Det finns redan tecken i den riktningen. Att borgerligheten ska räddas av Socialistiskt Forum är kanske för mycket att hoppas på, men ska det vara värt att lyssna på fler seminarier om vänsterns inriktning är det dags att släppa hörnflaggan och komma in i matchen.

Så. Nu återstår bara att skriva om det tredje seminariet, ”Skiss för en övergång till en socialistisk ekonomi”, som får de två första att framstå som högeravvikelser av timbroska dimensioner. Vilken vecka som helst!
Det här tog mig halva dagen att få ihop. Varför gör jag det?

Like This!

Annonser

6 svar to “Socialistiskt forum 2010, del 3”

  1. Hinken Says:

    Mycket nöjsam läsning. Det är väldigt lustigt att ett parti som ska stå för socialism inte vet vart dom är på väg. Diskussioner som sådana här har funnits sen 1800-tal (om inte tidigare). En av vänsterrörelsen största fördelar eller äss i ärmen om man ska säga så är den uppsjö av historisk kunskap att ta till vara på. Hade de börjat tillämpa denna kunskap så hade de troligen inte suttit som får och väntat på order från toppen. Som jag så ofta säger när jag pratar om sådant här: ”Som socialist krävs det av dig att besitta på otroliga mängder fakta, analyser och historia. Har man inte åtminstone de mest grundläggande kunskaperna så är frågan om man kan kalla sig för socialist över huvudtaget.” Och för att vara lite självkritisk så vet jag inte om jag själv kan räkna mig till socialist ”egentligen”. Det återstår nog för andra att bedöma egentligen. Förövrigt är det min personliga syn att se ordet socialist som en titel, så jag inte skapar onödig förvirring om det.

    Det har faktiskt kommits på att istället för att säga kommunism så säger man demokratisk socialism. Då slipper man hela diskussionen om vad kommunism ”egentligen” är och kan fokusera på att förklara vad det är. Men det står för partiet jag är aktiv inom (RS).

    Vill kommentera följande var för sig också:

    * Vänstern är de enda som rimligen har ett svar på klimatkrisen
    Håller med dom men förstår dom själva varför och vad det innebär? Naturligtvis säger man detta med vetskapen att folk som är höger kommer säga emot. Men få av de som iaf jag talar med (vilket är många) förstår kopplingen mellan ekonomi, produktion och överproduktion. Det är naturligtvis inget jag förväntar mig av någon att förstå själv utan måste förklaras. (Lång förklaring dock så be mig helst inte förklara det här.)

    * Företagens makt måste brytas
    Håller med men orkar inte förklara varför.

    * Konsumtion måste begränsas
    Vad menar dom? Eller är det din tolkning av dom? Om det är ett problem att folk konsumerar för mycket, är det då inte ett större problem att lika mycket produceras bara för att slängas? Att konsumera för mycket är bara ett problem om sakerna inte kan återvinnas eller skadar miljön på annat sätt. Varning för att tala obegripliska: Om man inte överproducerade skulle företagen inte kunna gå med vinst. Samtidigt är det en förlustaffär att inte få sålt produkter, så motsättningen är ett faktum som leder till överproduktionskris vilket skapar arbetslöshet.

    * Jämlikhetsanden är en bra bok
    Har inte läst boken så uttalar mig inte här.

    Angående att man bör föra politik för att man vill se ett bättre samhälle och inte för att ha makt eller fet lön ter sig ganska uppenbart. Politiker som skapat karriär för pengarnas skull kommer aldrig kunna bidra med annat än att skada samhället. Tydligast är kanske regionpolitiken. Här i region Väst har de politiska topparna för andra gången höjd sina egna löner med flera tusen i månaden. Försökte hitta Bohusläningens artiklar men det var lättare att hitta våra egna: http://rsuddevalla.wordpress.com/2010/12/10/nu-sjukvarden-hogre-loner-till-politiker-och-direktorer-mindre-pengar-till-medicinsk-utrustning/ Dock refererar artikeln till Bohusläningen.

    Gilla

  2. Totte Says:

    Varför du gör det? – Lite oklart kanske, men jag är i alla fall glad att du gör det, och ser fram emot nästa del, som verkar kunna innehålla en hel del godis.

    Gilla

  3. Samuel Jarrick Says:

    Trots att lite tid återstod för Klimatdiskussionen på seminariet, var det i mina ögon ändå en något mer nyansrik diskussion än vad den där fyrpunktslistan antyder. Vi kan ta punkterna igen. 1. Jag var tydlig med att man från vänster till höger lever kvar i föreställningar om ständigt ökad konsumtion, trots att vetenskapen idag är rätt tydlig med att fundamentala råvaror håller på att sina. Ingen tydlig vänster-höger-uppdelning alltså. Den sittande borgerliga regeringen har dock ingen lösning på klimatkrisen. Man PRATAR klimat, men minskar inte utsläppen. Åtminstone om man räknar utifrån ett konsumtionsrespektiv där båda flygtrafik och importerade varor räknats in. 2. Att marknaden inte av sig själv klarar att lösa klimatkrisen tror jag inte längre att någon ens med extrema marknadsliberala åsikter förnekar. Ekonomiska styrmedel, regleringar, subventioner osv måste införas i betydligt större utsträckning än nu. 3. All konsumtion är inte skadlig. Men idén om ständigt ökande konsumtion av varor är inte förenlig med en hållbar framtid. Det går inte att expandera i evighet på en begränsad planet. 4. Jämlikhetsanden är bra för att den visar att hälsan i ett samhälle inte ökar för att BNP per capita ökar, över en viss nivå. Det är alltså ingen poäng att eftersträva tillväxt i ett rikt land. Det är andra parametrar, som till exempel graden av jämlikhet som spelar roll.

    Gilla

    • horvendile Says:

      Kanske hade det varit bättre att helt strunta i klimatdelen (som jag gjorde med diskussionen om det rödgröna samarbetet) än att den den styvmoderliga behandling.
      Nå, jag är oense med dig på flera av dina punkter, men jag sparar det ämnet till andra inlägg, av ungefär samma anledning som resulterade i den styvmoderliga behandlingen; klimatfrågan, ehuru onekligen viktig, är inte mitt fokus här.

      Gilla

  4. Marcus Says:

    ”Varför gör jag det?”

    För att ”Genom att ha en blogg skapar han sig illusionen att ha nått ut med sina tankar, vilket tydligen är viktigt för honom.”

    Jag bidrar med glädje till upprätthållandet av denna illusion. Har spenderat mer än en timme med att läsa ett gäng av dina inlägg och det känns som väl spenderad tid. Får nog ta och lägga till dig i min google reader.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s