Nödvändigt men inte tillräckligt

Wanja Lundby-Wedin skriver på SvD Brännpunkt om att meddelarfriheten måste gälla även privata företag som gör saker i offentlig regi.
Som i ett lika sensationellt som sällsynt sammanträffande håller jag med om grundtanken. Om man nu lägger ut offentlig verksamhet på privata aktörer – vilket jag tycker att det ofta finns bra skäl till att göra – blir det knasigt om man därigenom försämrar meddelarskyddet, särskilt om det rör sig om myndighetsutövning. Faktum är att jag tills för inte så länge sedan var omedveten om att det förhöll sig på det sättet.
Möjligen slår Lundby-Wedin in halvöppna dörrar eftersom det, om jag förstått saken rätt, är på väg ett förslag som rättar till saken. Men så länge förslaget inte är ett faktum är opinionsbildning förstås både legitimt och klokt.

Men det kommer knappast att räcka så. Rubriken på artikeln är ”Rädslans kultur breder ut sig”, och man kan undra om det är menat profetiskt. Ska den offentliga sektorns rädsla nu sprida sig till den privata? Meddelarskydd eller inte, efter vad jag läst på området – och vilket Lundby-Wedin glider förbi – är nämligen offentliganställda i snitt betydligt mer rädda för att lufta sitt missnöje med arbetsförhållanden än anställda i privat sektor. Hur går det ihop?
Jag tror inte att det är så konstigt. Även om det är förbjudet med repressalier mot whistle blowers går det givetvis att straffa sådana ändå, bara man gör det tillräckligt subtilt för att inte åka dit på det. Utfrysning, utebliven befordran… det finns många möjligheter, och att de används kan man vara tryggt förvissad om. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor är, eller har varit, att den som jobbar i offentlig sektor kan vara i en situation där arbetsgivaren har monopol. Det finns ingen annan arbetsgivare att gå till, vilket ger arbetsgivaren ohälsosamt stor makt över de anställda.
Det kan nu vara på väg att ändra på sig i flera branscher där det dyker upp flera arbetsgivare än staten (innefattande kommun och landsting). Det kommer inte att bli lätt att vara den som larmar om missförhållanden, men kanske kan liberaliseringar av välfärdsstaten att göra det lite mindre jävligt, både för den som har en privat arbetsgivare och den som är anställd av staten.

Uppdatering
Kerstin pekar mig mot den här artikeln:
Lundby-Wedin verkar inte ha förstått lex Sarah
Vilket rimligen betyder att jag inte heller har reda på begreppen. Kanske mer pinsamt för LO än för mig, men ändå inte min största stund.
Med en del utbytta termer står sig nog resonemanget ändå, men det får stå där som ett monument över att vara trigger happy. Det lär inte vara sista gången. Och jag är i alla händelser för febrig för att göra något åt det.

Annonser

2 svar to “Nödvändigt men inte tillräckligt”

  1. Nicklas Eriksson Says:

    Det borde vara tillåtet med whistle blowing i privata företag också. Förlorar personen som blåst sedan sitt jobb på annat än arbetsbrist med klart fastslagen turordning och förhandlat enligt mbl inom en femårsperiod ska det inte giltigförklaras per automatik så vida inte klara och tydliga bevis för stöld, hot eller våld föreligger.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s