Det har hampat sig så att jag haft annat för mig ett tag, och sålunda har jag minst två halvskrivna inlägg som blivit liggande i, tja, uppåt ett par veckor. Vid det här laget är aktualiteten överspelad, men inte olikt mytiska grävlingar vägrar jag släppa taget. I alla fall när jag redan skrivit halva. Så här kommer det första ur högen.
Då var det dags för en ny vända med Förbifart Stockholm, denna gång med anledning av Trafikverkets utskickade broschyr om den (som jag inte hittar online) som framkallat visst rabalder. I sakfrågan Förbifart Stockholm verkar alla vara nöjda med att upprepa vad de sade senast, så då gör jag också det.
Jag törs inte säga – saknar helt enkelt kompetens att bedöma det – att den planerade sträckningen av förbifarten är den optimala, men att det behövs en förbifart törs jag säga. Anledningen är inte mer komplicerad än att vill man från norr till söder i dag kan man köra Essingeleden eller genom själva city. Som trafikaorta är det, ska vi säga en smula underdimensionerat. Störkänsligheten i det systemet testade vi ju i ett fullskaleexperiment medelst pråm häromåret. Men, som förbifartens motståndare påpekat, det finns ju en väg i Strängnäs.
Ja då så.
Över huvud taget verkar ett huvudargument mot förbifarten vara att man räknar med att den relativt snabbt kommer att bli full. Jag har redan kommenterat det, och återvinner:
Det är inte en vågad gissning att vissa kommer att ta det till intäkt för att man inte ska bygga den alls, eftersom den inte kommer att vara alla köers bane. Jodå, det har redan hänt.
Men det är givetvis tvärtom. Att man räknar med att den snart kommer att vara underdimensionerad betyder just att den behövs. Att säga att den inte behövs för att många kommer att vilja åka på den sorterar någonstans i samma liga som att säga att man inte skulle ha byggt Essingeleden, för Centralbron var ju redan igenkorkad.
I dag har jag varit i Kiruna. En karl jag skulle träffa där hade haft företag i norra Stockholm, men enligt egen uppgift flyttat till Kiruna där tidsavstånden inte var så långa. Okej, visst hände det ofta att man behövde åka tretton mil. Men det tog en och en halv timme, och vad var det mot köerna när man skulle till södra delen av Stockholm?
Argumentet att man inte ska bygga en väg eftersom folk förmodligen kommer att vilja använda den är så hisnande att det förvånar mig att det gång på gång flyter upp till ytan.
Det blir dock mer begripligt om det paras ihop med ett annat grundantagande, vilket ibland men inte alltid görs, nämligen att biltrafik i sig är något ont som ska bekämpas.
Det är ett grundantagande jag inte ställer upp på. Självklart har bilen en miljöpåverkan, men ofta är det som om alla förbättringar de senaste decennierna inte gjort något avtryck i det kollektiva antibilmedvetandet. När Essingeleden byggdes var det fortfarande fullt realistiskt att medelst sin bil gasa ihjäl sig i garaget, och det släpptes ut en hel del giftigheter. En modern bensinbil i dag släpper ut så låga nivåer av giftiga ämnen att de är svåra att över huvud taget mäta. Det som återstår är i princip koldioxiden, och även där kan vi hoppas på god utveckling i relativ närtid. För att inte tala om den förbättring vi redan sett de senaste åren.
Att basera sina vägbeslut på att bilar i morgon kommer vara som de är i dag är kortsynt. Att basera dem på att bilar i morgon kommer vara som bilar var igår är mer blint.
Sedan finns förstås falangen som är emot bilen inte så mycket som teknisk pryl, utan som idé. Där når man snabbt ett läge där den vanliga arsenalen av resonemang inte förslår. Jag tycker till exempel att möjligheten till individuell förflyttning är en enastående idé, och även om kollektivtrafik på många sätt är utmärkt är den till sin natur just kollektiv och kommer aldrig att fullt ut kunna ersätta den individuella transporten. Detta är inget att beklaga; båda typerna av transport behövs. Men är man av ideologiska skäl emot att folk förflyttar sig individuellt tycker jag att man som Greider ska säga det (nå, egentligen sade inte han heller det), inte gömma sig bakom prognoser för beläggningssiffror.
Jag har en känsla av att vi får återkomma till det här. Men nu har jag, två veckor efter alla andra, åter en gång sagt vad jag redan tidigare sagt.
Förvånansvärt vettig 