Förvånansvärt vettig

Så, det andra inlägget som fått ligga för fäfot i någon vecka eller två.

Jag har i säkert ett par år tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om Bamse. Det kan rentav hända att jag redan gjort det, men i så fall har jag glömt bort det och då kan det vara dags igen. Jag hakar på de senaste dagarnas uppflammande intresse föranlett av den där serien som getts ut i samverkan med Migrationsverket. Man kan läsa den här.
Jag hade förstås tänkt skriva om helt andra aspekter, men det lär bli svårt att inte säga något alls om den här publikationen. Särskilt om jag använder den som cue för att skriva inlägget.
Jag har läst hela, och i alla fall ett antal fall av kritik mot den. En del av kritiken handlar inte om Bamse egentligen, utan om Sveriges invandringspolitik. Jag har inte direkt svårt att komma på saker att säga om invandringspolitiken, men jag tycker inte att det är principiellt fel att Bamse medverkar till information om dess utformning. Om det nu är det han gör. Till större delen tycker jag att serien är neutral i sin ton till politiken. Bamse har aldrig dragit sig för att ta politisk ställning per se, och även om det är skillnad mellan att ta serieställning för en politisk riktning och att agera informatör för svensk realpolitik är det inte som om man plötsligt och oväntat exponerat barn för att det finns politik.

Däremot finns det som bekant stundom rejäla glapp mellan grundprinciperna för invandringspolitiken och dess implementation. Man behöver nog inte leta så länge för att hitta exempel på att Sverige visst skickat tillbaka folk till ställen där det råder väsentlig fara för deras liv, vilket Bamse-serien inte tar upp.
Så för ökad realism hade man kunnat ha ett exempel där en familj skickas till ett land där de blir massakrerade.
Ja. Ja, det hade man kunnat göra.
Frågan är om det hade varit bättre. Eller ens mer representativt.
Jag håller med om att det kanske var väl sockersött att det avvisade barnet på ett skalmanmagiskt sätt fick med sig sina nya jättestora leksaker, men jag har inte övertygat mig om att det verkligen hade varit bättre att i denna form försöka redovisa alla avarter och baksidor med svensk invandringspolitik.
Å andra sidan kan man med visst fog hävda att Bamse inte heller är så himla klargörande avseende vad som gäller. När Skalman förklarar asylprocessen (sid 14-15) är det just asylprocessen som förklaras. Alltså hur byråkratin fungerar, vilket förstås är relevant, men väl så relevant hade det väl kunnat vara att förklara vilka allmänna riktlinjer besluten grundas på. Det framkommer nu lite implicit i själva serien, men om det är avsett att fungera som information till asylsökande kunde det ha gjorts tydligare.

Om någon nu tycker att jag skriver en smula oengagerat om det här så är det för att jag inte lyckats arbeta upp någon brinnande vrede i frågan. För Bamses vidkommande hade det enklaste helt klart varit att avstå, för att folk skulle bli arga var rätt givet. För en del argas vidkommande skulle jag önska att man gjorde klart vem man egentligen är arg på – Bamse, Migrationsverket eller den invandringspolitik som vi haft de senaste decennierna. För det framgår inte alltid helt tydligt.

För mitt eget vidkommande skulle jag vilja prata om det jag egentligen vill prata om, nämligen Bamse som serie för barn.
Jag är uppvuxen med Bamse och är mest bekant med materialet fram till, tja, andra halvan av åttiotalet sådär. Utgående från det är min inställning att

Å ena sidan:
Bamse har som sagt aldrig varit rädd för att ta ställning i politiska frågor. Nu skulle jag säga att patoset ofta varit mer framträdande än den genomtänkta analysen. När Skalman uppfinner roboten Meka-Nicke vill Krösus Sork köpa den eftersom den aldrig blir trött och, om mitt minne inte sviker mig, skulle kunna ersätta tre sömmerskor i hans fabrik. Skalman förstör därför Meka-Nicke, så att inte tre sömmerskor ska bli arbetslösa. Som en alldeles äkta luddit motsätter sig alltså Bamse den industriella revolutionen; hade han fått bestämma hade vi fortfarande varit jordbrukare med hästen framför plogen hela bunten. Denna oförståelse har setts gå igen i inställningen till handel och internationella investeringar. Hans syn på skatter är en smula onyanserad. Ska man vara noga håller han också på med skenavrättningar, vilket väl är lite sådär om man ska gå för att vara snäll.

Å andra sidan:
Politisk och ekonomisk vilsenhet är förstås inga plus, men viktigare tycker jag är vad Bamse lägger mer emfas på: att man ska vara snäll mot varandra och hjälpas åt. Det låter kanske trivialt, men om man tittar på referensserien Kalle Anka, var finns där det budskapet? Bamse och Skalman jobbar också för att bekämpa allsköns vidskeplighet och skrock, exempelvis astrologi. Hos Kalle Anka, åter vår referensserie, står professor Ludwig för den akademiska auktoriteten. Professor Ludwig går med pendel och sysslar med, ja, astrologi.
I det återkommande inslaget ”Bamses skola” har man idkat folkbildning av barnen i de mest skiftande ämnen. Om Laila Freivalds bara hade läst sin Bamse hade hon vetat vad en tsunami var för någonting. Tänk på det, alla blivande politiker.

Min poäng är alltså att även om serien Bamse inte är felfri är den betydligt mer bra än dålig. Så var det i alla fall fram till och med åttiotalet; nu kanske den bara handlar om Migrationsverket.

This entry was posted on söndag 29 maj, 2011 at 18:59 and is filed under Övrigt samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.