Tillit är bra, kontroll är…?

Ännu ett inlägg som fått ligga till sig ett tag.

Det påstådda fusket i socialförsäkringssystemen dyker upp som debattämne då och då, nu senast i en debattartikel i DN där hela grejen med att jaga fuskare får sig en släng av sleven. Artikeln är författad av Petter Larsson som en av två författare, vilket kanske kan få en och annan att misstänka att artikeln inte är ägnad att ge en balanserad bild av regeringens förehavanden i frågan; jag förmodar att det är samma Petter Larsson som är känd från lååångt ut på vänsterkanten. Men låt oss inte gå ad hominem utan i stället titta på själva frågan, med debattartikeln som ingång.

Sakfrågan är nämligen en sådan där fråga som är knepig att hantera för lagstiftare men lätt att hantera för oss bloggare. Man kan tänka sig en glidande skala av kontrollapparat för socialförsäkringarna och andra system. I den ena änden finns ingen kontroll alls, och det var någonstans där vi mig veterligen befann oss för inte så himla länge sedan. Inte ända ute i intervallets ände, men ändå distinkt på den halvan. I den andra änden sitter Stasi. Låt mig till att börja med klargöra att om man hamnar hos Stasi har man gjort fel. Hamnar man, för att ta ett angränsande exempel, i att det står statligt finansierad personal och gluttar in genom folks fönster för att spana efter otillbörlig kommunikationsutrustning har man också gjort fel. Men om man glatt tänker sig att kontroll över huvud taget är onödigt har man också gjort fel.

För det första – även om det stämmer att tidiga uppskattningar av fuskproblemets storlek vilade på otillräckliga grunder är debattartikelns insinuation om att det rör sig om några hundratal individer inte rimlig. Jag är själv bekant med en à två personer som glatt berättat om sin mygelverksamhet; en omfattar oblygt åsikten att det är rätt att andra försörjer honom så att han dels kan dryga ut kassan med lite svartjobb, dels kan ägna sig åt sina hobbies. Mig närstående personer kan berätta liknande historier. Det är inte mycket till statistiskt underlag, men att jag bara av en ren slump skulle ha råkat hamna i sådan närhet av en så stor andel av Sveriges socialförsäkringsfuskare, det vågar jag utan att räkna på det säga trotsar all sannolikhet.

För det andra argumenterar artikeln att de resurser som satsas på att finna fuskare inte motsvaras av de besparingar som uppstår då fuskare fälls. Det kan mycket väl vara sant, men det är ett knepigt resonemang. Ska man bara bekämpa brott där man kan förvänta sig att brottets ekonomiska värde överstiger polisens löner? Det låter inte som en bra grund för en rättsstat, och folks tankar om den. Det vore som om man skulle strunta i att utreda villainbrott för att, ja, för att det som stals understiger utredningskostnaden.

Oj, vänta. Det är ju så det är. Och det är mycket därför folk har taskigt förtroende för rättsstaten när det kommer till vardagsbrott. Så var det ja.

Artikeln nämner folks förtroende för systemet som föregivet motiv för fuskarletandet, men avfärdar det som någon sorts svepskäl för att få starta en medelklassens klappjakt på underklassen, till stöd för arbetslinjen. Det är helt bisarrt, och inte bara för antagandet att bidragsfusk är förbehållet en viss samhällsklass, utan även för att det är en så märklig sak att vilja skydda från granskning. Den som lurar till sig bidrag stjäl till stor del från undersköterskor, hotellreceptionister och lärare. Jag har sagt det förut; Sverige har en så liten inkomstspridning att väsentligen alla föreställningar om att man kan friåka på ”de rika” är falska (så länge man inte med ”rika” menar alla som har ett jobb, det händer ibland). Jag har svårt att se något behjärtansvärt med en sådan stöldverksamhet.
Det är korrekt att det kan ses som en del av arbetslinjen; den går som bekant ut på att det ska vara bättre att arbeta än att inte göra det. Men det här med att hetsa samhällsklasser mot varann, det är min uppfattning att man ägnar sig åt flitigast bland vänsteryttrarna. Jag kan förstås – åter, får man förmoda – i en statistisk singularitet bara haft otur när jag hört och läst högar av vänsterapostlar uttrycka sitt hat mot människor vilka identifieras som tillhörande andra klasser, medan jag inte kan påminna mig att jag hört motsvarande hatfulla utsagor från höger, trots att Göran Greider har förklarat att valdeltagandet till höger är större på grund av det därstädes grasserande klasshatet (”Valdeltagandet är alltid lägre i arbetarklassen än bland medel- och överklass, vilket beror på att de sociala hatkänslorna gentemot arbetarklassen där alltid är hemligt starka.” – Greider i kolumn i Metro 2005). Men nej, jag tror inte det. Uppfattningen att ståndpunkter man inte delar måste vara sprungna ur illvilja frodas i dagens politiska Sverige i mycket större utsträckning till vänster än till höger, helt enkelt för att det är till vänster man hittar en ideologi vars själva grund är en uppdelning i, väsentligen, goda och onda människor. Det är där jag hört folk döma andras åsikter efter vad de tjänar, inte till höger.

Det är för mig inte speciellt intressant huruvida den som fubbar till sig någon del av socialförsäkringarna i grunden är ond eller god, eller vilken samhällsklass vederbörande anses tillhöra. Jag gillar det här med likhet inför lagen, och en del av det är att man inte ska bekymra sig så mycket om folks ställning i samhället när man funderar på att vidta något juridiskt. Det var fel när gotländske landshövdingen gjorde det när den store industrihövdingen ville bygga vid vatten, och det är fel när man gör det för bidragsfuskare.

För att återgå till motivet för att leta fuskare avfärdar artikelförfattarna inte helt att obeivrat fuskande skulle leda till urholkat systemförtroende, men menar att det – förutom att vara ett svepskäl – överskuggas av att påståenden om stora fuskarantal leder till samma urholkning. Påståenden ska så klart bygga på bästa tillgängliga grund, men oavsett det delar jag inte författarnas bedömning. Visst saknas inte exempel på hur tron på andras fifflande sätter system i spinn, men inte ens i de mest pessimistiska bedömningarna närmar man sig i Sverige grekiska nivåer på fifflet. Någon sådan fara är knappast aktuell i Sverige. Däremot har, vilket även den uslaste spelteoretiker vet, folk en inbyggd känsla för rättvisa och att fusk inte ska löna sig, även om rättvisan kommer med en prislapp för dem själva. Vill man bevara svenskarnas socialförsäkringsförtroende är det här bekymren finns. Att försöka gömma problemet är inte lösningen, utan en del av själva problemet.

Så vad betyder det här i praktiken då? Var ska man sätta nivån? Ja det är här det är så praktiskt att vara bloggare. En lagstiftare måste komma med ett konkret förslag som balanserar olika intressen på ett bra sätt. Jag å min sida kan säga att det är svårt att säga precis var man ska lägga sig i sin kontrollnit och nöja mig med att peka ut ett par positioner som är uppenbart feltänkta. Sedan lämnar jag detaljerna åt någon annan, beredd att rycka ut för att peka på fel och brister i konkreta förslag. Mycket bekvämt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s