Förvånansvärt vettig

Jag har, åter, varit lite out of the loop gällande nyheterna i allmänhet och bloggandet i synnerhet. Sålunda är det först nu jag uppmärksammar att ett knippe ryktbara centerpartister varit ute och dragit en lans för individualiserad föräldraförsäkring. Det här är en fråga där jag skiljer ut mig från större delen av borgerligheten, och det är trevligt att se åsiktsfränder i samma politiska läger.
Jag har tidigare argumenterat utförligt i frågan, först här och sedan här. Mycket kort kan man sammanfatta argumentationen med: Dagens konstruktion gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden, och även om man inte ska tvinga föräldrar att stanna hemma lika länge med barn finns det heller ingen anledning för staten att betala för ett system som så tydligt går ut över kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.
I en replik skriver två av mig respekterade folkpartister ”I grund och botten är problemet att ett samhälle där vi har höga skatter och där det är svårt för unga människor att få jobb gör det svårare att göra något så grundläggande mänskligt som att skaffa barn.” Men nej, det är inte det som är problemet i grund och botten. I grund och botten är problemet just att systemet gör diskriminering rationell. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera på irrationella grunder, men man kan väl i alla fall försöka göra något åt de rationella grunder som finns.
Givet folkopinionen är det kanske inte så taktiskt klokt att vara för en individualisering, men folkopinioner kan inte bara följas utan även bildas. Det här kan ta sin tid, men någonstans ska det börjas.

Lite synd är det därför att Annie Lööf, som tydligen tidigare uttryckt sig positivt om individualisering, nu tycks backa – kanske av just taktiska skäl. Jag vill ändå se henne som ny C-ledare; en fråga av viss vikt för mig, som ådagalagt centerpartistiska böjelser. Hatt tycks förespråka en utslätning av partiet som på allvar torde resa frågan om vad som är dess existensberättigande, och vad den tredje kandidaten står för eller ens heter är en smula höljt i dunkel. Lööf är inte bara en skicklig kommunikatör och valvinnare, hon står också för en tydligt liberal politik i de flesta frågor. Hon skulle säkert reta gallfeber – har redan retat gallfeber – på de horder av vänsterskägg och -koftor som låtsas att de skulle rösta på C om de hade Olof Johansson som partiledare, men (/och) hon skulle också ha en god chans att göra partiet meningsfullt på allvar, och återstarta den förnyelse som kommit av sig en smula sedan 2006.
Heja heja.

This entry was posted on måndag 22 augusti, 2011 at 21:38 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.