De senaste dagarna har jag kunnat läsa flera debattinlägg på SvD Brännpunkt om, eller snarare mot, bilismen. De har bitvis bäst beskrivits som kuriösa, och jag kan inte annat än dra slutsatsen att författarna inte läst min blogg och rättat sig efter vad som häri skrivits.
Helt obegripligt.
Det första, ”Bilen en lyxvara vi kan vara utan” hade ett märkligt anslag; den lästes lättast som att eftersom vissa köper mer bil än de strängt taget behöver ska vi jobba för att avskaffa bilen. Det är inte det enda de säger, men inte långt ifrån. Mest handlar det om att man medelst stora ansträngningar inom samhällsplanering (vari innefattas att politiker ska avgöra vilka resor det är nödvändigt att privatpersoner gör) och rejäla skattehöjningar skulle gå att kraftigt minska bilismen.
Ja. Jo. Det är klart att det gör. Men varför man skulle vilja göra det, det framgår liksom inte.
Jag säger inte att det inte går att konstruera en argumentation kring det författarna vill säga, men jag tänker inte göra det åt dem. Min grundinställning är känd, eller åtminstone oförändrad. Bilen är inte utan problem, men den är också något gott i det att den låter oss förflytta oss individuelt på ett oöverträffat sätt – och detta, människors mobilitet, är något jag håller för att vara gott i sig. Kollektivtrafik är bra och nödvändig, speciellt i större städer, men kan per definition aldrig någonsin fullt ut ersätta bilens funktion.
Det andra inlägget, ”Vi kommer tvingas att överge våra bilar”, är skrivet i mer konventionell undergångstradition. Vi måste sluta köra bil, för man kan inte välja bort klimatutsläppen, miljövänliga bilar är bara blå dunster, tåg och sådant är bra.
Det är som en artikel rakt från 70-talet, med ett klimatförändringsraster ovanpå.
Jo, man kan faktiskt, i en vettig tolkning, välja bort klimatutsläppen – för jag vet inte vilken gång i ordningen hänvisar jag till min jämförelse mellan elbilar och tåg. Det går redan i dag att köpa både rena elbilar och laddhybrider, som kan genomföra lejonparten av vardagsresorna utan att blanda in någon förbränningsmotor. Det är inte billigt, men det är bara som det brukar med ny teknik. Artikelförfattaren kontrar detta med att el inte är en energikälla utan måste framställas. Det är korrekt, men om man samtidigt gillar tåg är det inte ett lysande argument. Detsamma gäller givetvis elen som driver tåg, och i blogglänken ovan visar jag att en väldesignad elbil kan förväntas dra ungefär lika mycket el per person som ett persontåg. Det senaste jag läst i frågan indikerar att den uppskattningen på intet sätt är överoptimistisk.
Det finns förstås andra problem med bilar än de vilka tagits upp här, men just för de problem som här aktualiserats vore det bra om samhällsdebattörer kunde ta till sig att det hänt saker sedan 70-talet. För att parafrasera mig själv från i maj i år: Att basera sina transportbeslut på att bilar i morgon kommer vara som de är i dag är kortsynt. Att basera dem på att bilar i morgon kommer vara som bilar var igår är mer blint.
Förvånansvärt vettig 