Okej. Att Juholt skulle backa från sitt infall i DN om att alla mobiloperatörer måste ha täckning i hela landet var väl väntat. Att han valde att göra det genom att skicka ett sms till Expressen kan tolkas som ett utslag av humor; någonstans i landet har han bevisligen hittat mobiltäckning. Att förslaget skulle leva en hel dag är närmast att betrakta som uthålligt.
(Hemmapanelens alternativa förslag till sms-formulering: ”Jag är i Norrland. Det verkar ju finnas täckning här.”)
Men grejen är just att tillbakadragandet var väntat. Vi har ju varit här förr. Juholt slänger ur sig något som ärligt talat är svårt att ta på allvar, och får dra tillbaka det sedan under det att partiet påpekar att det där, nja, det var nog aldrig socialdemokratisk politik ändå.
Tänk nu tillbaka ett par-tre år. Skulle man då inte blivit rätt förvånad om ledaren för socialdemokraterna, rikdsdagens största parti, slängde ur sig ett uppenbart clownmässigt förslag som man sedan fick backa på nästan omgående? Särskilt om det inte bara var en felsägning; i ursprungliga DN-artikeln framgår det tydligt att det här är något som Juholt tänkt igenom såpass att han har en lista på sanktioner för den som bryter mot påbudet.
Jag skulle ha blivit förvånad i alla fall. Gå ännu längre tillbaka, till säg 2005, och jag skulle ha blivit mycket förvånad.
Den som läst eller känt mig så länge vet att jag var mycket kritisk till S då också. Men det är en sak att vara kritisk för att jag tycker att den politik som föreslås är dålig; en annan att vara kritisk för att det som föreslås inte är politik utan mer clownerier.
Men nu är vi där. Riksdagens största parti har på en tid som måste vara olympiskt rekord förvandlats till, i stort sett enbart, en källa till dråpliga utspel. Det är svårt att ta S på allvar över huvud taget. Jag menar, kan någon straightfaced föreslå S som regeringsledare? Kom igen, liksom.
Men det är ingen välsignelse. Jag har nyss skrivit om varför det är viktigt att det finns en fungerande opposition. Det handlar om mer än, som jag skrev då, att hålla den borgerliga regeringen på tå.
Någon gång kommer det bli nödvändigt att rösta bort Alliansen från regeringsmakten; regeringsmakt funkar så, vem som än har den. Då måste det finnas något annat åtminstone vagt vettigt att rösta på. S är inte i närheten i dag.
Det är i och för sig ingen naturlag att det är S man då ska rösta på. Men om jag var socialdemokrat, och insåg att mitt parti inte var förstahandsalternativet för att leda en ny regering… ja, jag skulle ta mig en funderare.
Förvånansvärt vettig 