Nu var det ganska länge sedan jag skrev något om Mellanöstern, och jag förstår att detta måste skapa oro. Vad ska vi tycka, och om vad? Et cetera. Nå, nu är det dags att tycka lite igen.
Det första jag tänkte tycka lite om är politisk religion. Det har nog inte undgått många av bloggens läsare att det i den arabiska vårens kölvatten gått väldans bra för politisk islam på sistone, med Egypten och Tunisien som främsta exempel. Jag som ogillar religion över huvud taget (i grunden för att religion innebär ett försanthållande av sakförhållanden det inte finns goda skäl att hålla för sanna) kan givetvis inte jubla över en sådan utveckling. Å andra sidan tycker jag det är för tidigt att utropa internationell sorgedag. Det var knappast realistiskt att tänka sig att arabvärldens diktaturer vips skulle ersättas av sekulära centerpartister med sunda åsikter om Slussens trafiklösning. Det viktiga i första skedet är att få bort diktatorerna och ersätta dem med ett hjälpligt demokratiskt system; endast i undantagsfall kan det anses vara sämre än den så kallade stabilitet man kan åtnjuta i en förtryckande och stundom mordisk diktatur. Att sedan de första vinnarna i det spelet blir religiösa partier – tja. Ännu finns det gott hopp om att de över lag ska visa sig vara av moderat natur. Tar de Turkiet som förebild får jag nog vara nöjd med det tills vidare; i Turkiet har en moderat islamistisk regim hittills visat ett trevligare ansikte än tidigare militärstyre.
Visst finns orosmoln, och inte främst att det kan bli tji paraplydrink på nästa dykresa till Egypten. I Turkiet visar regeringen upp en del auktoritära drag svårförenliga med en liberal demokrati, och detsamma kan naturligtvis hända annorstädes, till exempel om salafisterna i Egypten får tongivande inflytande; men att det finns en reell möjlighet att allt går åt skogen har vi vetat hela tiden. Jag säger fortfarande att det rimliga är att med ett vänligt ansiktsuttryck vänta och hoppas.
Inte för att det finns något annat realistiskt alternativ än att vänta. Men det kan ju kännas bra att vara övertygad om att det också är ett ganska bra alternativ.
Oron för religiöst bigotteri är emellertid inte begränsad till arabländerna. Jag läste nyligen en artikel i The Economist om det ökande inflytandet från ultraortodoxt judiskt håll i Israel. Innehållet var inte helt olikt vad som från främlingsfientligt håll brukar påstås (dock hittills utan att på bred front besannas) om muslimsk utveckling i Europa; demografin ändras så att fundamentalistiskt religiösa tar över mer och mer i stat och samhälle. Från många andra källor skulle jag tagit ett sådant påstående med en nypa salt, men Economist brukar ha koll på vad de rapporterar. I det här fallet gjorde rapporten gällande dels just att Israels demografi förändras så att ultraortodoxa får mer och mer inflytande, dels att de områden där den ultraortodoxa dominansen är som starkast präglas av religiösa uttryck i samma genre som man annars mest förväntar sig att hitta i Saudiarabien; kvinnor kör inte bil, ska inte synas i uppträdanden eller ens i annonser. Religiöst bigotteri är givetvis inte bättre i judisk skepnad än i muslimsk. Det är heller ingen vågad gissning att ett ökat inflytande för dessa grupper knappast har en välgörande effekt för en fredsprocess som knappt är vid liv, speciellt under en israelisk regering vars entusiasm för fred det finns skäl att ifrågasätta. Ingen strålande utsikt.
På tal om strålande utsikter vänder jag mig så till Iran, förvisso inte ett arabland men i alla fall Mellanöstern, och dess förmodade kärnvapenprogram. Jag har inte mycket nytt att skriva egentligen som jag inte redan skrivit. När jag skriver ”förmodade” är det mest fjanteri; det är bara nyttiga idioter som tror att Iran inte gör sitt bästa för att skaffa kärnvapen, och jag lämnar argumentationen kring det därhän för det här inlägget. Alternativträdet jag ser framför mig ter sig något sådant här:
Antingen lyckas Iran skaffa sig kärnvapen. Vad händer då?
Ja, är man pessimistiskt lagd kan man som alternativ A1 tro att Iran bestämmer sig för att använda dem. Det är inte helt gripet ur luften. Man har vid åtminstone något tillfälle – mot en fond av en missil lämplig för kärnvapen – lovat att utplåna Israel så fort tillfälle ges. Det tycks också i åtminstone delar av ledarskiktet cirkulera religiöst apokalyptiska föreställningar som gör att man kanske inte kan ta för givet att beslut tas på vad som vanligen kallas rationell grund. Att ledarskiktet skulle agera med folkets bästa för ögonen bör i vart fall ingen som minns de så kallade valen 2009 inbilla sig.
Alternativ A2 får representera en lite mer kreativ användning av nukleär kapacitet. Att skicka en missil är onekligen en rätt tydlig handling. Kanske något lite smygigare föredras? Iran har redan visat stor entusiasm för att sponsra terrorism. Att låta någon hejduk få tillgång till en bomb att exempelvis smugglas till (o-)lämplig hamn är en tanke som måste ha tänkts. Givetvis kan man, längre ned på skalan, tänka sig helt vanliga smutsiga bomber.
Alternativ A3 är att Iran skaffar sig kärnvapen, men inte primärt för att använda dem utan för att ha ett paraply att gömma sig under. Något som talar för detta kan, förutom det otroligt destruktiva i att använda kärnvapen, vara att vi ännu inte sett några smutsiga bomber detonera. A3 är dock inget fridfullt alternativ. Redan i dag bedriver Iran aggressionskrig medelst proxy i regionen; Israel är det mest prominenta exemplet, men även i Irak har man hållit sig framme. Inflytandet över Libanon och Gaza kan knappast kallas annat än destruktivt. Och det är vad man gör utan kärnvapen – vad ska man då inte våga hitta på med en kärnvapenarsenal, när man kan känna sig än tryggare för militär vedergällning?
Kort sagt, i inget A-alternativ ser jag annat än elände. Men den andra grenen i trädet då? Alltså:
…Eller så skaffar sig Iran inte kärnvapen.
Ja, det vore förstås bra, inget snack om den saken. Men hur skulle det bli så? Man kan tänka sig
E1: Regimen bestämmer sig för att det här med kärnvapen är mer bajs än tårta.
Ja, jo. Klart det kan hända. Antagligen då för att den diplomatiska och ekonomiska kostnaden för kärnvapen bedöms bli för hög. Det är det spår omvärlden försökt ta hittills. Ja utom bland andra Kina och Ryssland då, i något fall med hjälp av Turkiet och Brasilien, vilket gjort hela ansträngningen lite halvdan. Hittills verkar det inte ha lett till något resultat alls på kärnvapenfronten.
E2: Det kommer en ny regim som intresserar sig mer för folkets välbefinnande än för kärnvapen. Det vore det bästa, men efter 2009 är intrycket att regimen har kväst oppositionen och någon persisk vår tycks inte stå för dörren.
E3: Någon (antagligen med Israel och/eller USA i spetsen) bombar kärnvapenprogrammet. Det kan absolut hända, men frågan är om någon tror att det hjälper. Konsensus tycks vara att Iran förberett sig för sådant och att bombningar på sin höjd skulle fördröja programmet ett par år; förvisso längre än vad Stuxnet fixade, men ändå mycket skrik för lite ull.
E4: Fullskalig markinvasion för att rensa ut programmet ordentligt. Visst kan man teoretiskt tänka sig det, även om jag har svårt att komma på någon pigg på att genomföra det – och är det någon som tror att det inte skulle bli sin alldeles egna katastrof?
Sammanfattningsvis har jag svårt att se någon väg framåt som realistiskt ger goda resultat. A1-A3 är katastrofer i olika versioner, troligen även E4. E3 kan bli en mindre katastrof till liten vinning. Återstår då, om man vill undvika katastrof, E1 och E2, varav den senare verkar långsökt. Sanktionsvägen E1 som huvudsakligen följs nu är möjligen den bästa men framstår ändå som too little, too late. Det verkar troligt att Iran skaffar sina kärnvapen i slutändan, och sedan är det bara att hoppas att de inte används. Vilket kanske är det överlägset mest troliga, men det är det som är grejen, detta ”kanske” – att vi inte vet vilka omsorger Irans ledning styrs av. Det fångar också varför jag inte är speciellt orolig över att Israel har kärnvapen. Jag må ogilla Israels nuvarande regering, men det finns ingen anledning att tro att de kommer börja drälla kärnvapen omkring sig. Den förvissningen är svår att känna sig trygg i inför Iran.
Det här inlägget har legat trekvartsfärdigt i två veckor medan jag, tja, gjort annat. Jag har dock under dessa två veckor inte nåtts av något meddelande om att fred och välvilja tagit över i Mellanöstern, så det kan nog fortfarande vara postbart. Däremot har jag nåtts av en bulletin om att olika religiösa grupperingar grälar om städningen och disken i Betlehemskyrkan.
Hej och hå.
Förvånansvärt vettig 