På kort tid har jag nu sprungit på två saker på Facebook vilka, om inte tarvar, så i alla fall triggar det här inlägget.
Det första var en länk till en krönika i Blekinge Läns Tidning: ”Uteslut SD:are ur facket”
Detta görs tydligen redan; minst en SD-förtroendevald har tydligen blivit utesluten ur Transport just för att han är SD-förtroendevald.
Det synes mig vara en dålig idé.
Jag är tycker visserligen att föreningar i allmänhet ska få ha vilka regler de vill, men facket är inte en förening i allmänhet vilken som helst. Som arbetsmarknaden i Sverige är upplagd finns det vissa saker som bara facket kan göra. Under en del omständigheter kan en arbetstagare inte förhandla själv med arbetsgivaren vid en konflikt, utan bara facket kan göra det. Även om det blir mindre vanligt förekommer det också att den enskilde inte kan löneförhandla själv, utan måste låta facket göra det. Facket har alltså tagit på sig något som åtminstone liknar en myndighetsutövande roll. När man gör det kan man, menar jag, inte längre välja sina medlemmar fritt. Man måste välja. Antingen är man en fri förening som gör som man vill och väljer individer, eller så flyttar man rättigheter från individer till sitt eget kollektiv. Men inte båda.
Det andra var ett lösryckt citat:
”En arbetsgivare kan styra sina anställda i större detalj än vad de flesta av våra politiska diktatorer varit i stånd till: när de ska äta, hur de ska se ut osv. Medan produktiviteten ökar växer arbetslinjen in i vårt medvetande på ett djupare sätt än vad religion lyckats med.”
Detta ur en artikel i Bang (troligen ”Arbete är livet”, ej online) av Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
Jag har inte läst artikeln, men givet att citatet ovan rör svenska förhållanden är jämförelsen absurd och, ja, stötande.
Det må vara uttjatat, men det är fortfarande sant att ett anställningsförhållande är något man går in i på frivillig basis. Det gäller sällan diktaturer. Man kan sluta på sitt jobb om man inte gillar det; det är sällan arbetsgivare sätter upp taggtråd och skjuter den som säger upp sig.
Det är sant att vissa arbetsgivare ställer krav på de anställdas klädsel. En del också på när man kan lägga ifrån sig arbetet och ta lunch. Den som gjort en reality check de senaste decennierna kan svårligen tycka att det i sig är upprörande, och jag hoppas slippa förklara varför. Arbetsgivarens makt över klädsel och mattider tenderar också att upphöra med arbetstiden. Något liknande har jag inte hört om för diktaturer.
Att över huvud taget få för sig att jämföra och likställa en anställning med att leva i en diktatur är inte kvickhet; det är faktiskt bara dumt. Och det är upprörande inte för att det demoniserar arbetsgivaren, utan för att det trivialiserar diktaturen.
Skäms.
Förvånansvärt vettig 