Jo, så är det faktiskt, det måste bloggas om Sjöstedt. Det är ju kul med nya partiledare, särskilt om de redan är kända, och jag har dessutom i ett annat sammanhang nyss profeterat – måhända lite modigt – att det inte blir några andra partiledarbyten i svenska riksdagspartier i år.
Men först en utvikning! Till att börja med kan vi konstatera att V inte föll i fällan att välja en kvinna just för att hon var kvinna, vilket åtminstone en utomstående betraktare kunnat få för sig varit aktuellt. Dinamarca, som det väl blivit i så fall, har säkert utmärkta kvaliteter även sin livmoder förutan, och jag tycker alltid det är trist när människor som tror sig kämpa för jämställdhet låser sig vid sådana biologiska kvaliteter.
Det påminner mig om när jag i upptakten till förra presidentvalet i USA lutade åt att heja på McCain (det slutade med att jag efter McCains högst mediokra valrörelse var glad att jag slapp välja), och då fick visst spott och spe för hur jag kunde stödja en vit heterosexuell man när det fanns både en svart och en kvinna att välja på. När det blev fresh att välja sin kandidat efter hudfärg och sexuell identitet förstod jag aldrig.
Nå, Sjöstedt alltså. Som de flesta andra tror jag att han har potential att ta V till högre opinionshöjder än Ohly hade. Dock löper han uppenbar risk att ha drabbats av Wallström- eller Bildt-syndromet: han har varit borta länge från den svenska dagspolitiken och uppfattas av många på något diffust sätt ha gjort bra saker någon annanstans. Det är sålunda lätt att klistra sina egna förväntningar på honom, och besvikelse kan lätt infinna sig när det visar sig att han inte är kraftfulle räddande ärkeängel man fantiserat ihop.
Dock: han är inte rättroende gammelkommunist, och bara det kan han nog komma en bit med. DN skriver:
Sjöstedt skrev på det första uppropet från Vägval Vänster, från de så kallade förnyarna i partiet. På motståndarsidan fanns Rossana Dinamarca.
– Men jag var aldrig medlem i Vägval Vänster. Jag tror inte på föreningar inom ett parti, säger Sjöstedt.
Då var fraktionsstriderna hårda. Under Ohlys ledning har de bilagts.
Tja, det är ett sätt att uttrycka det. Mitt minne är att fraktionsstriderna utmynnade i att gammelkommunisterna vann och förnyarna tvingades ut i kylan. Därefter kunde striderna biläggas, helt enkelt eftersom alla som fortfarande var i stridbart skick var nöjda med att ha rensat ut de småborgerliga elementen och byggt ett starkare (om än påtagligt mindre) Parti.
Med Sjöstedt på kuskbocken kan detta ändra sig. Det sades tydligen på kongressen om honom: ”Han kan skrämma skiten ur borgarna och sossarna”, och det behöver inte vara helt utan grund. Jag tror i och för sig inte att han kommer locka några mängder av väljare från M till V. Däremot kan jag tänka mig att en del väljare gått från S till (främst) M för att de inte kunde med att rösta på ett regeringsalternativ omfattande en partiledare som hade uppenbara problem med demokratiska elementa. Det problemet torde vara avsevärt mindre med Sjöstedt än med Ohly, vilket skulle kunna öppna för en viss återström från M till S – samtidigt som Sjöstedt säkert kan locka en del S-väljare. Allt som allt skulle det inte förvåna mig om han bidrar till ett visst flöde från höger till vänster, men det bygger förstås på att de gamla S-väljare som tröttnar på M kan tänka sig att gå tillbaka till S. Juholt har hittills inte visat något intresse av att locka mittenväljare, så… ja, det blir spännande.
Som mer liberalt sinnad ska man nog inte få för sig att Sjöstedt är, tja, liberal bara för att han kan tänka sig att en marknad inte nödvändigtvis är ond. Själv när jag en förhoppning att han åtminstone delvis ska kunna lyfta V ur det sinnelag jag tidigare beskrivit (rekommenderad länk, jag är mycket nöjd med det inlägget). Men sedan kan det vara läge att kasta en blick på DN:s listning av Sjöstedtiana: Inga vinster i skolföretag, inga vinster i vården, schablonmässiga lönehöjningar i offentlig sektor med oklar finansiering, förmögenhetsskatt, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Även om Sjöstedt inte är kommunist är det uppenbart, och inte helt oväntat, att nye ledaren för Vänsterpartiet är vänsterpartist.
Förvånansvärt vettig 