Tveenigheten

Vid det här laget måste så gott som allt vettigt som går att säga om Löfven vara sagt, men efter att ha bloggat så mycket om Juholt känns det nästan tvunget att jag också pratar lite Löfven.

Men först – lite mer Juholt! Det har kommit till min kännedom att en bunt S-anhängare sörjer Juholts avpollettering. Alltså inte det faktum att partiet tappat ett år, utan det tycks röra sig om en genuin sorg över att politikern Juholt tvingats bort (eller som jag är böjd att säga, har tvingat bort sig själv).
Det förbluffar mig.
Jag finner inget konstigt i att andra når politiska slutsatser som skiljer sig från mina egna. Ganska ofta kan jag förstå ungefär hur dessa andra tänker, även om jag tycker att de tänker galet. Men så ibland poppar det upp ståndpunkter som lämnar mig om inte mållös så just förbluffad, eftersom jag bara inte fattar hur man byggt sin världsbild för att tycka så.
Exempel: Jag kan fatta hur man kan vara emot allt privat företagande i vårdsektorn. Jag tycker det är galet resonerat, men jag kan föreställa mig en bild av tillvaron där det är en rimlig ståndpunkt. Är alla företag onda så är de. Jag har däremot väldigt svårt att tänka mig in i den världsbild där man är emot grundprincipen i vårdvalet, alltså att folk själva ska få välja vilken vårdcentral de ska tillhöra. Icke desto mindre finns folk som tycker att detta är mer valfrihet än vad som passar sig, och icke desto mindre finns folk som sörjer och saknar partiledaren Juholt.
För en som har svårt att ur Juholts partiledarskap utläsa någon vidare politisk linje utöver att Domus är koolers och att det mesta var bättre förr framstår det som helt obegripligt, särskilt om man råkar vara socialdemokrat och vill sitt parti väl.
Nå, vissa saker är det väl inte meningen att vi människor ska begripa.

Löfven då.
Löfven var inte min favoritkandidat, det priset går till Damberg. Men nu är det Löfven.
Han verkar inte uppenbart galen. Det är en bra början. Han verkar ha en realistisk grundsyn i energi- och arbetsmarknadsfrågor (i klartext: är inte emot kärnkraft och dealade i krisen 2008 på ett sätt som kan ha räddat ett stort antal jobb). Visst, i Saab-krisen ylade han högt om att regeringen borde slängt bra pengar efter GMs dåliga; hade vi gjort som Löfven sagt hade svenska staten ägt Saab nu. Man kan visserligen säga att han sade det som fackföreningsledare med uppdrag att rädda sina medlemmars jobb, men det är bara delvis sant. Han var samtidigt medlem i socialdemokraternas VU, och därmed hade han två tjänstebeskrivningar. En enligt vilken han ska värna fackmedlemmarnas intressen, och en enligt vilken han ska företräda S intressen. Ibland var det samma sak, ibland inte.
Som S-ledare antar jag att han släpper fackledarskapet, men det påminner mig om John McCains presidentvalskampanj. Senatorn McCain fanns det goda anledningar att gilla, men presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, därtill antagligen tvingad av vad han ansåg krävdes i den nya rollen. Vilka förändringar Löfven anser sig behöva undergå i sin nya roll vet vi ännu inte.

Det finns en, i någon perverterad mening, positiv aspekt med att lyfta in en fackordförande som partiledare. Det är knappast någon hemlighet att jag tycker att sammanväxningen av LO och S är djupt osund och skadlig. Det är, trots att de flesta LO-medlemmar inte röstar på S, befogat att hävda att LO och S är samma sak och samma organisation, på ett sätt som med bibehållen hederlighet är omöjligt att hävda om till exempel M och Svenskt Näringsliv.
Det positiva med den här manövern att LO-S-förhållandet blir ådagalagt på ett sätt som inte går att förklara bort.
Förhållandet var förstås inte på något sätt hemligt eller okänt för den som bryr sig det allra minsta om politik, men det kan ändå vara bra att det flyter upp i medvetandet.

Så är det bara gnäll om Löfven? Egentligen inte, han kan ha förutsättningar att göra bra ifrån sig, men det är som det var med Juholt i början – jag får ge honom lite tid för att se vartåt det barkar. Redan nu kan jag i alla fall vara glad för vad det inte blivit på partiledarposten. Det har inte blivit någon som tycker att det sprids för lite antisemitiska myter i samhället, och det har inte blivit någon som med en historia av patetiska utspel gjort sig omöjlig att ta på allvar. Det är ändå en bra början.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s