Förvånansvärt vettig

Det är dags att skriva lite om Kuba. Jag minns faktiskt inte om jag gjort det förut, men har jag gjort det så är det dags igen, för ämnet borde vara ständigt aktuellt. Vad som får mig att ta tag i det just nu är dock att The Economist nyligen hade en specialrapport om Kuba, och jag nyttjar den som källa och koncentrat av data att destillera ytterligare till bloggform. Inga av de data som framkommer i rapporten går på tvärs mot sådana jag tidigare sett, men kanske just därför är de värda att uppmärksamma.

Kuba är ett fattigt land. Det är inget man är ensam om, det finns många fattiga länder. Kuba är dock ovanligt på så sätt att det finns en vida spridd romantisering och bortförklaring av fattigdomen, samt ibland ett rent förnekande av den. När fattigdomen ändå erkänns är det inte ovanligt att skulden läggs på någon annan, främst då USA. Inget av det här, förutom kanske förnekandet av fattigdomens existens, är unikt. För så gott som varje fattigt land finns det många som är beredda att både börja och sluta sin förklaring med ond kolonialism. Min uppfattning är ändå att detta är betydligt mer framträdande för Kuba än för de flesta andra länder, och att man blundar både för fattigdomen och regimens brutalitet.

Kuba är fattigt nu, men har det inte alltid varit fattigt? Är det inte orättvist att jämföra det med rika länder? Nja.
Kuba före revolutionen 1959 var ett av latinamerikas rikaste länder. Det säger kanske inte så mycket i ett europeiskt perspektiv, men jämförelsen blir relevant. Economist skriver:
In 1959 Cuba was one of the leading five Latin American countries on a range of socio-economic indicators. Life expectancy was close to that of the United States and it had more doctors per person than in Britain and France.
Det betyder inte att allt var handy dandy. Batistas diktatur var korrupt och, ja en diktatur. Inte heller ekonomin var bara solsken. Citatet ovan följs upp med att konstatera att en tredjedel av befolkningen levde i svår fattigdom.

Hur har det gått sedan då?
Lite sådär.
Kubas mest annonserade styrka efter revolutionen har varit hälsoområdet. På indikatorer som medellivslängd, barn- och mödradödlighet och läkartäthet har man legat högt inte bara i ett latinamerikanskt perspektiv, utan även kunnat mäta sig med och stundom slå USA. Det är förstås inget negativt i att ha en bra folkhälsa, men det är inte hela bilden. Till att börja med har många andra länder kommit ikapp och förbi. Man har nu samma medellivslängd som Chile (och USA), och endast något bättre än Mexiko. Detta trots att Chile och Mexiko hade klart sämre utgångslägen 1959.
Kuba var rikare än både Mexiko och Chile 1959 (BNP per capita, köpkraftjusterat), men är nu mycket fattigare – faktiskt fattigare än Dominikanska republiken.
För att ta en annan jämförelse: I början på 50-talet var Kuba ungefär lika rikt (eller fattigt) som Italien. Som vi vet har Italien skötts fascinerande dåligt, men var 2010 enligt Gapminder ändå tre gånger rikare än arbetarnas paradis på Kuba.
Är allt detta då för att, som ofta faktiskt är fallet, alla blivit rikare men Kuba bara inte lika snabbt som de andra?
Åter: Nja.
När Sovjet föll samman rasade Kuba tillbaka till femtiotalsnivåer, men har sedan dess kämpat sig tillbaka och är enligt BNP-måttet rikare i dag än på femtiotalet. Men inte speciellt mycket, och det positiva resultat man kan uppvisa kommer, gissar jag, mycket från turism och hjälp från Venezuela – samt, enligt Economists artiklar, från råvaruutvinning tack vare en kanadensisk firma. De siffror jag ser pekar inte entydigt åt samma håll, men även enligt de mest optimistiskta är rikedomsökningen ytterst blygsam.
Jordbruket, regimens skötebarn, har det inte gått så bra för. Jag citerar Economist igen:
output per head of 15 out of 22 main agricultural and industrial products was dramatically lower in 2007 than it had been in 1958. (…) output of sugar, an iconic Cuban product, has dropped to an eighth of its level in 1959
Detta trots att Castro gjort sockerproduktionen till en hjärtefråga.
Trots – eller just därför. Statliga jordbruk kontrollerar lejonparten, 75%, av Kubas jordbruksland. Så sent som 2007 var nästan hälften av detta inte i bruk. Samtidigt importerade Kuba 80% av sin mat.
Detta är ingen liten sak i ett land där den store ledaren kan ägna timmar av radiotal åt att prisa riskokare, som befolkningen skulle få komma i åtnjutande av för några år sedan.

Vid Sovjets sammanbrott föll, enligt Economist, utgifterna för Kubas välfärdsstat med nästan 80% i reala termer. Det har hämtat sig en del sedan dess, men år 2000 befanns 20% av befolkningen (möjligen i Havana, som är i den rikare delen av landet) vara fattig, definierat som ”at risk of being unable to satisfy their basic needs”. Den siffran tros vara högre i dag. Ginikoefficienten tros ligga runt 0,5. Det är ungefär som latinamerika i stort. I Sverige ligger den runt 0,28. USA ligger runt 0,47.

Så. Femtio år efter revolutionen. Kuba har i stort sett stått still på rikedomsfronten. Andelen fattiga är på ungefär samma nivå som under Batistas regim och landet är inte jämlikt ens jämfört med USA och resten av latinamerika. På hälsoområdet är man inte dålig, men andra har kommit ikapp och utklassat Kuba på övriga fronter.

Och hur blev det så? Är det USA-embargots fel? Nej. Embargot svider säkert en del, men inte värre än att Kubas ledning inte tycks värst intresserat av att få det lyft – som politisk syndabock värderas det högre än fördelarna med ett lyft embargo. Det är inte heller så heltäckande som man kan tro. USA är Kubas femte största importpartner. Ur ett gynnsamhetsperspektiv torde Sovjets enorma subventioner och sedan Venezuelas oljeunderstöd vida överstiga USA-embargots betydelse.
Svaret på hur det blev som det blev är vare sig nytt eller överraskande. Det är inte konstigare än att man försökte införa kommunism. Det blir såhär då. Det är ingen konstig fluke eller olyckliga yttre omständigheter, utan det är precis som man kan förvänta sig när man förstatligar hela samhället och tar bort incitamenten – och ofta möjligheterna – till att arbeta.

Det här är inget att känna skadeglädje över. Ett helt land kört i botten är ingen libertariansk poängseger, det är en alldeles äkta tragedi. Och då har jag ändå bara pratat om ekonomi och välfärd. Politiskt är Kuba en brutal polisstat, där regimkritiker möts med misshandel, fängslanden och trakasserier av familjen. Visst finns än mer brutala ställen – till exempel är det numer rätt sällsynt att regimkritiker dör för regimens hand. Men det är liksom inget man får goodie points för.

Vad betyder allt det här då, vad vill jag säga?
Jag vill slå in en dörr som för de flesta förhoppningsvis redan är öppen. När Kubas ledare nu, inte för första gången, börjar tala om ekonomiska (inte politiska) reformer är det förstås bra. Men de är inga hjältar för den skull. Det är regimens eget fel att ekonomin är trasig, och det är samma regim som aktivt och med våld förvägrar sina medborgare grundläggande politiska rättigheter. Vädret må vara soligt, stränderna fina och de gamla bilarna charmiga, men förtrycket, fattigdomen och tragedin är på riktigt. Romantiserandet borde vara långt borta.

This entry was posted on lördag 7 april, 2012 at 20:59 and is filed under Övrigt samhälle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.