Döden och penningen

Eller med andra ord: vapenexport. Det har varit lite på tapeten på sistone, och jag skrev själv i förra inlägget ”Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.” Därför tänkte jag nu passa på att förklara hur jag tänker kring det.

Det är inget komplicerat resonemang. Grundantagandet är att det är i sin ordning att staten har förmåga till våldsutövning, specifikt då väpnad strid. Det är fullt möjligt att inte hålla med om det, och då blir slutsatsen för vapenexporten rimligen en annan, men för egen del menar jag att även om det vore trevligt om väpnad strid aldrig var motiverad finns det situationer då förmågan behövs.

Vill man då ha förmåga till väpnad strid ligger det implicit i detta att man inte bara vill strida; man vill också vinna striden. Annars kunde man hellre låtit bli. En del i vägen till vunnen strid är att åtminstone inte ha sämre materiel än motståndaren.
Nu har det hänt rätt mycket på materielfronten sedan napoleonkrigen. Bara svenskt stål och svartkrut förslår inte längre. Ska man i dag ha slagkraftig utrustning kostar det någonstans mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Att vara självförsörjande med sådant är inte att tänka på, i synnerhet inte för Sverige. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på vad det skulle kunna tänkas kosta att bygga upp kapacitet för all modern försvarsmateriel inom landet. Inte ens USA mäktar med det. Lösningen är att dela på kostnaden, vilket går att göra på flera sätt. Ett sätt är att gå ihop om utvecklingsprojekt. Ett annat är att den som tagit fram ett bra system kan sälja det till andra – det vill säga försvarsexport och -import. Denna handel kan ses som ett informellt sätt att bekosta projekt tillsammans.
Tricket är att sälja till rätt köpare. Om den som köper visar sig vara fiende en månad senare har man kanske inte vunnit så mycket på sin fina utveckling. Det gäller alltså att sälja till folk i rätt lag.

Svårare är det i princip inte. Tycker man att det är nödvändigt med en försvarsmakt? Om ja, då blir export och import av försvarsmateriel en nödvändig följd, med förbehållet att man ska sälja till rätt lag.

Och det är väl där många som inte är principiellt emot all vapenhandel börjar gnissla, inte utan skäl. Vilka är rätt lag? Personligen tycker jag att länders demokratiska status bör vara en viktig indikator, om än kanske inte den enda. Det tycks hittills funka bra att hävda att demokratier inte krigar mot varandra.
Jag har inte ambitionen att i detta inlägg reda ut precis hur jag tycker att vapenexport ska regleras, bland annat för att det inte är trivialt och jag har inte ett färdigt svar. Jag kan kosta på mig att upprepa att jag finner det högst tveksamt om Saudiarabien är i rätt lag, men jag vill belysa att man kan vara emot vapenexport till Saudi och ändå se behovet av internationell handel med försvarsmateriel.
Det kan man förstås kalla girighet, som alltid när pengar är inblandade. Men pengar representerar resurser, och vill man ha ett fungerande försvar utan att lägga alla sina resurser på det får man vackert acceptera att det kommer handlas med vapen. Något sätt att både äta kakan och ha den kvar känner jag inte till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s