Andras skattegrafer och vad som ligger däri

Nu hörni. Nu ska vi snacka skatter. Gather ye round, children!

Jag följer upp förrförra postningen med ännu ett inlägg inspirerat av The Economist som i senaste numret, i en artikel föranledd av Frankrikes socialistiska presidentkandidat Hollandes löfte att höja högsta inkomstskatten till 75%, har en graf över några länders högsta marginalskatter. Det här med skattegrafer är ju uppenbarligen något som engagerar mig djupt, så vad kunde vara lämpligare?

Så alltså, fotograferat rätt ur tidningen:

Diagrammet är intressant för att det inte bara visar nivån på högsta marginalskatt, utan även vid vilken inkomst man drabbas av den. Det är en dimension som ibland tappas bort. Att Sverige har en högsta marginalskatt på runt 57% betyder egentligen inte så mycket i sig. Vi skulle kunna ha en högsta marginalskatt på 90% utan att det skulle göra speciellt mycket om den inträdde vid en årsinkomst på tio miljarder kronor. På samma sätt skulle det antagligen märkas rätt mycket om marginalskatten blev 40% – från första tjänade kronan.
Tittar man på Economists diagram blir det tydligt hur Sverige står ut, inte bara med sin höga marginalskatt utan också hur jämförelsevis långt ned i inkomst den slår till.

Jag skriver ”drabbas av den”, vilket inte är ideologiskt per se. För den som måste betala en skatt är det naturligtvis en bruttoskada. Det är (bland annat) därför man beskattar tobak och alkohol – det ska ta emot att använda dem. När det gäller skatt på arbete är syftet knappast att avskräcka, men effekten är förstås densamma ändå. Att gå därifrån till att vilja drastiskt sänka marginalskatten kräver dock mer än ett konstaterande att en hög skatt har en skadlig komponent. Anledningen till att man alls tar ut skatt på arbete är – eller bör vara – att man tycker att pengarna gör nytta i skattefinansierad verksamhet, och att nyttan är större där än där pengarna skulle vara om man inte skattat hem dem. Det låter trivialt och är det också, men det är en annan sak som åtminstone i de mer vulgära skattediskussionerna kommer bort ibland.

I Sveriges fall är värnskatten (som det egentligen inte heter längre) en del av den högsta marginalskatten, alltså 5% extra statsskatt som i strid med 1991 års skatteuppgörelse tas ut på årsinkomster över 587200 kr. De försök som gjorts att utvärdera värnskatten har väsentligen kommit fram till att det inte bara fråga om en bruttoskada utan även en nettoskada, i betydelsen att den på det hela taget skadar tillväxten och ekonomin. Det är i grunden en fråga om en lafferkurva; intäkter från skatter ökar inte alltid med skattesatsen, utan någonstans vänder det.
Jag tror inte att den värsta skadan med värnskatten är att folk som redan har relativt höga löner drar ned på arbetad tid, även om det är en del av det. Snarare är det den avskräckande effekten, att folk som ännu inte nått de nivåerna men skulle kunna anstränga sig extra helt enkelt låter bli. Någonstans blir belöningen för liten.

O, förresten – den som händelsevis inte tror att folk reagerar på ekonomiska incitament bör ta sig en titt på hur det pusslas för att optimera utfall av föräldraförsäkringen, eller för den delen hur biltrafiken i Stockholm minskade med trängselskatten.

Varför avskaffas då inte värnskatten? Det är knappast av ekonomiska skäl, snarast politiska. Att avskaffa värnskatten öppnar för attacker vänsterifrån om att gynna de rika, vilket är både sant, tveksamt och irrelevant.
Det är sant för att – ja, självklart kommer det att gynna höginkomsttagare.
Det är tveksamt för att korrelationen mellan hög inkomst (då man drabbas av värnskatt) och stor förmögenhet (då man är rik) är ovanligt svag i Sverige. Det är två olika saker som ständigt blandas samman.
Det är irrelevant för att det inte är – inte bör vara – något självändamål att klämma åt höginkomsttagare, om man inte bär på det vänsterpartistiska oket förstås. Är nettoeffekten av en skatt skadlig ska den givetvis avskaffas, även om några höginkomsttagare får det bättre som följd.

Jag skriver ”några höginkomsttagare”, för så många är de faktiskt inte. Värnskatten inbringar, brutto, ungefär 4,5 miljard till statskassan. Det borde gå att ta bort på studs, men just det belyser ett ekonomiskt aber som faktiskt kommer med ett avskaffande. Även om effekten på totalen väntas bli positiv tar det nog ett tag innan folks beteende anpassats till den nya situationen. Det är, föreställer jag mig, som telekomavregleringen i början av 90-talet, vars positiva effekter inte blev riktigt kännbara förrän ett helt knippe år senare. Medan man väntar på att skutan ska svänga är det, i en statisk beräkning, 4,5 Gkr man ska ligga ute med per år. Antagligen lite mindre eftersom en del av det konsumeras och inbringar moms, men på den vägen är det i alla fall. Tror jag.

Det accentuerar situationen för statsskatten i stort. Jag har tidigare skrivit en del om ett tänkt avskaffande av hela statsskatten. Jag har inte lika mycket på fötterna där, men min från-höften-gissning är att även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten, de 20% extra i skatt som kommer vid en årslön över 414000 kr, skulle vara gynnsam på sikt. Förutom en gissad ekonomisk nettovinst lyfter jag två punkter rätt ur det inlägg jag just länkade till:

  • PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
  • En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Vad skulle det kosta då, om man som med värnskatten tänker att de för statskassan positiva effekterna kommer först på lite sikt (för löntagarna kommer en positiv effekt förstås på en gång)? Tja, den statliga löneskatten inbringar brutto runt 40 miljarder per år. Det är förstås pengar. Inte mer än ungefär 2,5% av de totala skatteintäkterna, men ändå pengar. Man kan närma sig det här från två håll.
Det ena är att 40 Gkr är en hurvans massa pengar som man ska klara sig utan en tid, och då finns det viktigare saker att satsa på, exempelvis jobbskatteavdrag. Ett sådant resonemang är inte utan poänger. Jag har själv argumenterat för att det problem som jobbskatteavdraget skulle åtgärda var större än problemet med statsskatten.
Det andra hållet att närma sig från är att 2,5% av skatteintäkterna omöjligt kan vara en showstopper för evigt. Bara jobbskatteavdraget har, i sin statiska kalkyl, kostat klart mer än så. Det är klart det går! Man behöver inte ens ta allt på en gång. Precis som med jobbskatteavdraget kan man ta det i omgångar. Det handlar om att ta sig samman och börja argumentera.

Det kommer vid det här laget knappast som en överraskning att jag har en svaghet för det senare synsättet. Nu har vi ett jobbskattavdrag. Dags för ett statsskatteavdrag?
Ta också och titta på det här inlägget. Det utmynnade i vad som strängt taget är ett pläderande för – nå, inte en platt skatt. Det kommer fortfarande att finnas en progressivitet i skatteskalan. Men ändå något avsevärt plattare än i dag. Är det också ett rop på en nattväktarstat? Är det en brandfackla om att lägga ned den offentliga sektorn? Nej, det kan inte ens den mest hyperventilerande högskatteförespråkare påstå. Det är en argumentation för något som även i ett riktigt dåligt utfall skulle sänka de totala skatteintäkterna med ungefär 2%.
Som högerspöke betraktat känns det väl ändå rätt beskedligt?
Tänk på det. Det kan hända att du börjar gilla tanken.

Annonser

5 svar to “Andras skattegrafer och vad som ligger däri”

  1. Josef Says:

    Värnskatten är kanhända dålig, men jag kan inte låta bli att fråga, eftersom du påstår ett par saker som jag tycker verkar kontraintuitiva (och det vore om inte annat synd på ett så långt inlägg att lämna det helt utan respons):

    ”Jag tror inte att den värsta skadan med värnskatten är att folk som redan har relativt höga löner drar ned på arbetad tid, även om det är en del av det.”

    Har du några belägg för att detta sker i någon nämnvärd utsträckning över huvud taget? För mig själv är det nämligen precis tvärt om: ju högre lön (efter skatt) jag fått desto mer har jag börjat fundera på gå ner i arbetstid och jobba färre timmar. Jag tjänar ihop allt jag behöver på mindre än 6 timmar per dag, resten är helt onödigt och går direkt in på banken för att stanna där. I alla fall är det så det sett ut sedan jag gick ut skolan. Det enda som krasst sett hindrar mig från att jobba mindre idag är sociala normer och det Lutherska arvet – jag vill inte vara eller bli uppfattad som lat.

    ”Snarare är det den avskräckande effekten, att folk som ännu inte nått de nivåerna men skulle kunna anstränga sig extra helt enkelt låter bli. Någonstans blir belöningen för liten.”

    Det här har jag faktiskt också mycket svårt att tro. Jag kanske umgås i fel kretsar, men ingen jag har träffat har gett intryck av att vilja göra karriär i första hand för att få råd att köpa fler och dyrare saker. Visst tycker människor att lönen är viktig, men framför allt som en social statusmarkör eller ett kvitto på att man gör ett bra jobb. Men i den egenskapen är lönen – och då är det bruttolönen vi talar om – ett jämförelsetal.

    (Och jag tror det över lag att det är väldigt litet skräck förknippat med det hela.)

    Gilla

  2. horvendile Says:

    Sent svar – jag försöker jobba mig ikapp!

    Jag tror att man, som lönearbetare, kan närma sig frågan om sin arbetsinsats på (minst) två sätt. Man kan göra som jag förstår dig – man bestämmer vilken nettoinkomst man vill ha och så jobbar man så mycket som behövs för att nå dit. Åtminstone i princip. Eller så kan man utgå från sin nuvarande nivå, och inför en möjlighet till extrainsats avgöra om (den monetära) belöningen är värd insatsen.

    Okej, givetvis finns det många andra sätt att resonera, men det där får stå som två samlande exempel. Du exemplifierar med dig själv för det förstnämnda; jag andrar mig själv som exempel på det andra. Inte så att alla mina beslut rörande sådant som kan öka eller minska inkomsten styrs enkom av nettoutfallet, men jag vet att det varit en väsentlig del i mitt resonemang när jag funderat över arbetslivsförändringar både som skulle öka min lön och som skulle minska den. I en lite annan genre har jag tackat nej till att göra småsaker (som att delta i marknadsundersökningar) utanför jobbet, just för att nettoeffekten blir för liten. Får jag 500 kr för något kommer det ovanpå min andra inkomst, så netto får jag behålla hälften. Utan statsskatt (nb, inte värnskatt) skulle jag få behålla 350. Det är förstås inte alltid gränsen för när jag tycker att det blir värt besväret går mellan de två siffrorna, det måste bero på vad det är fråga om, vilket humör jag är på, hur min almanacka ser ut, om jag verkligen vill läsa ut min bok, om det är sol ute och allt annat som påverkar en. Men en faktor är det tvivelsutan, och jag kan hitta flera exempel i min bekantskapskrets, även om jag inte tvärsäkert vill påstå att alla tänker så.

    Det behöver inte nödvändigtvis handla om att jag vill köpa dyrare saker – även om det kan göra det, det blir ju ett sätt att konkretisera det (”gör jag det här motsvarar det ett halvt grafikkort”). Men den extra nettoinkomsten blir också en sorts mätare på hur mycket extrapoäng jag får för något, att ställa i relation till mina normala poäng. Um. Om det nu gjorde något klarare.

    Nå, det är lätt att få för sig att alla tänker som jag själv gör. För att lämna självcentreringen en aning, så tycks rätt många som håller på med nationalekonomi på ett proffsigare sätt än jag – och då ska man komma ihåg att nationalekonomiska modeller av beteenden blivit rätt mycket bättre de senare decennierna – vara eniga om att just vad gäller värnskatten skulle samhället vinna på att ta bort den. Jag kan inte påstå att jag gått till källorna i någon utsträckning, men exemplifierar med Finanspolitiska rådet (http://www.finanspolitiskaradet.se) som av allt att döma inte är en regeringsmarionett och som argumenterar i den riktningen. Jag tolkar sådan inlägg som att det finns en akademiskt etablerad tro på att många, i första ordningens termer, resonerar efter marginaleffekter.

    Gilla

    • Josef Says:

      Nu tänker jag mig för visso att det kan finnas många andra effekter som gör det samhällsekonomiskt försvarbart att ta bort värnskatten, utan att närmare ha satt mig in i de nationalekonomiska modellerna*. De två påståenden som jag ifrågasatte var att: 1) värnskatten får personer med hög inkomst att jobba mindre, och 2) att somliga avstår från karriärmöjligheter för att de löneökningar de ger inte är tillräckligt stora.

      Vad gäller det första är jag fortfarande inte övertygad. De personer med tillräckligt hög inkomst för att drabbas av värnskatt brukar sällan vara av den typen att de jobbar för litet. De har sällan ens reglerad arbetstid, för den delen. Det skulle i så fall vara sådana småsaker som du nämner, till exempel att delta i marknadsundersökningar, men på det stora hela tror jag faktiskt att det ”försvinner i bruset”.

      Observera sedan att jag inte säger att lönen på något sätt är betydelselös. Tvärt om! Jag tror däremot att det exakta antalet tusenlappar som man får extra i nettolön för de flesta bara är en liten del, till och med mycket liten del, av vad som ligger bakom ett beslut att avancera yrkesmässigt. Att ta steget uppåt i karriären handlar mer om att prova nya utmaningar, utvecklas som person eller att vinna prestige eller social status. Lönen är central (även för mig!) som ett sätt för en arbetsgivare att visa vilket värde den sätter på den insats man gör. Samma förklaring brukar man ibland höra från börs-VD:ar när de ska försvara sina i vissa fall snudd på ohemult höga löner. Är lönen låg så är det ett tecken på att ens tjänster gör större nytta någon annanstans. Men ur den aspekten är på något cyniskt sätt kostnaden för arbetsgivaren viktigare än vilket belopp man själv får ut i slutändan.

      Men i vilket fall som helst; jag har ingen anledning att betvivla dig när du säger att en större marginaleffekt i nettolönen konsekvent skulle få dig att anstränga dig mer (eller något åt det hållet). Samtidigt misstänker jag att det finns fler som liksom mig själv upplever ett mindre incitament att sträva efter högre nettolön per se** när den totala nettolönen passerat någon viss brytpunkt, som säkert kan vara olika för olika personer. Om det nu finns båda dessa personlighetsslag kan vi kanske vara överens om att det åtminstone inte är alldeles uppenbart vad totaleffekten på befolkningens vilja till ansträngningar skulle vara?

      * Jag tog visserligen en snabbtitt i Långtidsutredningen 2011 (http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/91/16/9a419133.pdf), efter att jag skrivit hela inlägget ovan, och den verkar mena att det mer handlar om att undvika skatteplanering. Från sida 292, om optimal beskattning av höga inkomster: ”De flesta skatteekonomer är nu överens om inkomstskattebasens elasticitet fångar den relevanta snedvridningen på den högsta inkomstnivån. Denna elasticitet omfattar inte bara beslut om arbetskraftsutbud, som sannolikt har mindre betydelse för denna del av befolkningen, utan också frågor som skatteplanering, som är av större relevans för dessa personer”.

      ** Det betyder för den delen inte att jag alls är ovillig att anstränga mig. Det finns gott om andra anledningar än att få mer pengar på banken!

      Gilla

  3. horvendile Says:

    Nu ska jag äntligen komma med ett svar!
    Ett något kortare den här gången.

    Jag börjar med en utvikelse. Som Sofia påpekade för mig, med erfarenheter från landstinget, är inte alla kliv upp i karriären nödvändigtvis förenade med inslag av lust. Ibland kan det vara mindre saker, som att bli ansvarig för schemat. Ibland kan det vara större saker, som att ta en mellanchefstjänst vilket åtminstone i landstinget verkar vara en känt eländig position. Blir då nettobelöningen för liten uppstår en tydlig risk att det blir svårt att hitta någon som vill ta dessa extraansvar, vilket tydligen också är precis så det är.
    Därmed inte sagt att just värnskatten är problemet, många av de som ställs inför dessa val ligger ändå under gränsen för värnskatt.

    Sedan kommer jag till mitt svars egentliga poäng, som är ett medhåll om att det inte är alldeles uppenbart vilka effekter en marginalskattesänkning skulle få. För just värnskatten verkar det som om många som grävt mer grundligt än jag är överens om att nettoeffekten på samhällsekonomin vore positiv, men det är inte uppenbart a priori och säkert kan man förstås inte veta. Och när jag börjar prata om den statliga inkomstskatten i sin helhet, ja då är jag definitivt inne på rena gissningar. En gissning som dessutom är svår att testa, för även om det vore samhällsekonomiskt lönsamt att avskaffa den tror jag att det skulle ta ett knippe år innan man såg resultaten, och vid det laget börjar det bli snårigt att med bestämdhet hävda orsakssamband.

    Sedan kan det finnas andra anledningar än rent statskamerala till att vilja justera skatter, men det har jag inte alls varit inne på i det här inlägget. Jag sprarar det i det osorterade facket med uppslag för kommande inlägg.

    Gilla

    • Josef Says:

      Jag ska avsluta med en ännu kortare replik till det något kortare svaret, mest för att förtydliga sådant som jag redan sagt.

      Det är alltså inte en slopad värnskatts samhällsekonomiska nettoeffekt jag ifrågasätter — precis som du säger verkar experter dela din slutsats — utan argumentationen att nettoeffekten beror på att människor anstränger sig mer.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s