Det har slagit mig att jag kanske borde deklarera att jag sedan en dryg månad är medlem i Centerpartiet. Delvis inspirerad därtill av min vän Johan Sperling tog jag, i någon mening, konsekvensen av att i två val ha propagerat för att rösta på Centern. Att sympatisera med ett parti är förvisso inte samma sak som att vara med i det, och det är ännu alldeles för tidigt för att säga vart, om någonstans, medlemskapet leder. Jag får ge det lite tid innan jag ser vartåt det barkar.
Vad kommer det här att betyda för bloggen då, kan man säga något om det i alla fall? Kommer jag hädanefter bara att skriva drapor till Centerpartiets oerhörda ära? Nja, förhoppningsvis inte. Som bevis vill jag andraga min nyligen framförda kritik mot 15:51-initiativet, som jag tack vare mitt sprillans medlemskap uppmärksammades på med Centerkvinnorna som avsändare.
Men i just det här inlägget ämnar jag faktiskt skalda till Centerpartiets fromma.
Låt vara att jag är lite sent ute, men bättre det än aldrig.
Det handlar om stockholmsidén att göra Kungsgatan till gågata på helger under sommaren (juni-augusti), framförd i DN för några dagar sedan, väsentligen för att ge plats åt förmodat folkliv. Jag tycker idén är intressant. Den som följt mina åsikter i trafikärenden vet att jag har en positiv grundsyn på biltrafik, inte minst då den biltrafik jag hoppas att vi ska ha en liten bit in i framtiden, men det betyder inte att det alltid måste vara bilar överallt. Det är inte säkert att det blir någon fantastisk upplevelse med en periodvis bilfri Kungsgata, men bilförbudet är så begränsat i omfattning att jag tycker det kunde vara värt ett försök. Visst är det ett par frågor som måste lösas, vilket Ankersjö också vidgår i artikeln, som dragningen av Ettans buss. Men det skulle kännas trist att inte ens försöka hitta en lösning på dem.
Trist är just vad kritiken i SvDs ledarblogg mot förslaget känns. Den skjuter dessutom bom på i alla fall två sätt. Jag citerar en god bit av inlägget:
Partier som koketterar med att kalla sig liberala borde däremot ha mindre egna idéer om den perfekt[a] staden och i stället ha medborgarna som utgångspunkt för stadsplanering. Hur och var vill man bo. Hur och var vill man flanera. Samt Hur och var vill man köra bil.
Det är därför med en smula besvikelse jag tar del av det senaste utspelet från Stadshuscentern som nu vill stänga hela Kungsgatan för trafik.
Ansatsen tycks vara att liberaler ska låta människor sköta sig själva och därför inte alls ägna sig åt trafikfrågor.
Visst, i en mycket fjärran form av liberalism kan man väl anta en laissez faire-attityd till trafikfrågor och tänka att det där, det ordnar marknaden själv, det ska inte politiker befatta sig med. Just infrastruktur brukar dock inte höra till de frågor som ens rätt så renläriga liberaler vill släppa. Själv har jag svårt att se det orimliga i att en liberal har synpunkter på vilka fordon som får åka på en offentligt ägd gata. Att utmåla det som ett svek mot den liberala hållningen – nja, det är mer fånigt än klarsynt.
SvD fortsätter sedan med att postulera ”Det går inte”. Postulatet tycks vara argument nog i sin egen majestätiska prakt.
Påpekandet att det inte är mindre framkomliga trafikleder som behövs i Stockholm är förvisso sant, men envar som knatat Stockholm fram en helg i juli kan intyga att just då kanske det finns utrymme för ett trafikmässigt experiment. Jag är helt med på att man inte ska trakassera Stockholms bilförare för principens skull, men att tvärsätta klackarna i backen mot det här förslaget är – ja, nu kommer det igen – fånigt.
Förvånansvärt vettig 