Förvånansvärt vettig

När jag startade den här bloggen var tanken i första hand att skriva för min egen tillfredsställelse och först i andra hand för eventuella läsare. Inte så att jag inte ville ha läsare, men det var inte det som var poängen med den. Om inte annat kan väl det åskådliggöras av det minimala arbete som lagts på dess utseende – jag såg att defaulttemat kallades ”Kubrick”, tolkade det som ett gott omen och var nöjd.
I grunden antar jag att detta inte förändrats. Även om jag funderat på saken har jag inte gjort ett jota åt designen. Jag skriver fortfarande när jag själv hinner och har lust. Trots detta råkar jag veta att det finns läsare, rentav regelbundna läsare. Inte så många, jag skulle säga fler än tio men färre än hundra. Med några undantag vet jag inte vilka de – eller ni, jag går över till ni – är, jag bara tolkar anonym besöksstatistik.

Och det är roligt att ha läsare! Även om grundidén är att skriva för sin egen tillfredsställelse är det helt enkelt än roligare om jag tror att någon läser vad jag skriver. Inte minst om jag skriver något jag gärna vill nå ut med.

För det mesta är det dock bara jag som kan se att det är någon mer än jag som läser vad jag skrivit. Kommentarsfälten ligger öde som… tja… som en regnmätare i Nazcaöknen? Det är lite tråkigt. Jag kan se att hundra personer har läst ett visst inlägg, men ingen har sagt något om det. Det ger ett lite, ja, öde intryck.
Det är inget konstigt med det. Jag själv kommenterar oftast inte på andras blogginlägg, vad jag än tycker om dem. Man kanske inte har tid att samla sig till någon skarp och välformulerad kritik, vare sig positiv eller negativ.

Icke desto mindre – det vore kul om ni någon gång ibland lämnade något kommentarsspår efter er, om ni nu inte redan gör det. Det behöver verkligen inte vara varje gång, men om man gör det vid sådär vart tionde, tjugonde eller trettionde inlägg, storleksordningen enstaka gång per år, ja då borde det bli i snitt någon kommentar per inlägg. Det skulle jag tycka var roligt.
Ni behöver inte ens presentera er.
Jag kan inte lova att svara på alla kommentarer, än mindre att svara klokt och fylligt, så jag har givetvis inga krav på att en kommentar ska vara speciellt klok och fyllig. ”Bra skrivet!” duger. Liksom ”Nu hetsar du väl upp dig i onödan, tänk på barnen i Grekland.” Eller ”Ditt inlägg om den kungliga fruktskålen får mig att tänka på den gång jag, klämd mellan faster Agatha och faster Dahlia, tvangs stjäla en kosnipa i silver (modernt holländskt arbete).”

Det kommer förvisso likes och, ibland, kommentarer på Facebook. Det är roligt. Jo, det är det verkligen. Både för att det borde dra in några läsare till, och för att det är roligt i sig. Sluta inte! Kruxet är att de sedan försvinner i historiens dimmor, och när om man senare går tillbaka till originalinlägget är det Nazcaöknen igen.

Ni måste förstås inte. Jag ser mycket hellre att någon fortsätter läsa i tysthet än slutar läsa för att hen känner tvång att lämna kommentar. Men tänk på saken! Någon gång om året sådär. Det tycker jag vore roligt.

(Inläggets titel: Härifrån. Tack Sofia. Det kom nästan att heta Alone in the dark.)

This entry was posted on fredag 18 maj, 2012 at 21:12 and is filed under Meta. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.