Archive for the ‘Meta’ Category

Youthful Indiscretion

tisdag 9 december, 2014

Jag har flyttat till samma ställe som förut!
När jag skapade den här bloggen 2008 hade jag ingen tanke på att den skulle ha ett lättihågkommet namn. Jag tror inte ens jag skrev någonstans på bloggen då vem jag var, utan jag tog helt enkelt ett av mina vanligare nät-alias. Och bloggens namn, Ape reft of his tail? Ett uttryck från samma bok som jag plockat namnet Horvendile från.
(Det är för övrigt Figures of Earth av James Branch Cabell. Jag brukar framhålla den som den bästa bok jag läst. Jag vet inte om den verkligen är det, men det är bra ibland att ha ett färdigt svar på sådant.)

Men nu är det annorlunda. Bloggen är inte längre anonym och jag använder den som en tung (och kanske tungrodd) del av de valkampanjer för mig själv som tycks återkomma med otippat korta mellanrum. Då tror jag det är mindre lyckat att ha en kryptisk adress som är svår att komma ihåg.
Därför har jag registrerat och kopplat dantilert.se till bloggen. Tack Magnus H för hjälpen. Den gamla adressen ska fortfarande funka, men jag kommer från och med nu och tills vidare att hänvisa till dantilert.se.

Jag byter också namn på bloggen. ”Ape reft of his tail” får finna sig i att ersättas av ”Förvånansvärt vettig”. Det var min fru Sofia som kläckte det, och jag vet inte om det är så himla bra, det kanske jag märker, men jag vet att jag gillar det. Det är inte oåterkalleligt förstås, men jag kör på det och ser hur verkar bli.

Som jag skrev för två inlägg sedan har det varit lite glest här ett tag, jag har haft svårt att hitta tid och i viss mån energi att skriva så mycket. Jag har gått och grunnat på två större inlägg, men inte förmått få ordentligt grepp om dem. Men nu blir det alltså valkampanj, och jag utgår från att jag kommer kandidera igen. Delvis därför ska jag prioritera bloggandet lite högre än på sistone. Ni ska nog inte förvänta er en flod, men en stillsam liten å kanske går att stampa fram med tiden.

(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken The Player of Games.)

Edit: Just ja. Om ni stöter på några tekniska konstigheter med bloggen nu efter bytet, säg gärna till.

Och en till sak jag glömde skriva: det går att betala för att få bort den reklam som jag tror dyker upp från och till, men det är inte speciellt billigt. Om ni tycker att reklamen är väldigt störande, säg till på ett eller annat sätt. Är det många som tycker så kan jag överväga att betala för att bli av med reklamen, men det finns många saker jag hellre lägger pengar på. Dock synd om folk låter bli att läsa pga störande reklam.

Annonser

I Aten’t Dead

söndag 30 november, 2014

Åter har det varit blogguppehåll. Jag har inte gett upp bloggandet, men det har hämmats av omständigheter vartill kan räknas eftervaltrötthet, familjeläge och allmän tidsbrist. Det är möjligt att det kommer fortsätta vara lågintensivt ett tag; vi får se.

När jag nu skriver några rader är det inte så mycket sakpolitik, utan mer politikpolitik.
Det är i skrivande stund några dagar kvar tills det är budgetomröstning och jag ser i stort sett samma frågor dyka upp gång på gång. Här kommer därför min FAQ till varför Alliansen inte släpper allt de har för händer och räddar Löfven-regeringen från ett besvärligt läge.

Borde inte Alliansen ta sitt ansvar och se till att inte SD röstar fram deras budget?
Nej det borde inte Alliansen göra. Så här funkar det: Regeringen har lagt en budgetproposition. Mot den står två budgetmotioner, Alliansens och SDs. Först ställs de senare mot varandra. Den som vinner den omröstningen ställs mot regeringens förslag. Praxis är att man bara röstar på sitt eget förslag; om det förlorar en omröstning lägger man därefter ned sina röster. Om alla följer praxis kommer alltså Alliansen att vinna över SD, och därefter förlora mot regeringen. Paniken nu stammar ur farhågan att SD bryter mot praxis och röstar för alliansbudgeten när den ställs mot regeringens.

Vad som högljutt föreslås vänsterifrån är nu att Alliansen för att undvika ett sådant utfall inte ska rösta för sin egen budget. Av rädsla för att någon annan skulle rösta på ens förslag ska man alltså låta bli att rösta på den politik man gått till val på. Vem som helst torde vara kapabel att inse att det är en löjeväckande idé.
Man behöver inte ens vara alliansare för att tycka det. På sistone har både Ulf Bjereld och, av alla personer, Lars Ohly, ryckt ut och påpekat att vänstersidan själva aldrig resonerat så i motsvarande läge. Det stämmer; det är utomordentligt väldokumenterat att när borgerliga regeringen i samma läge förra mandatperioden försökte få till någon form av blocköverskridande samarbete blev man bryskt avsnäst med att det minsann inte var oppositionens uppgift att hjälpa regeringen få igenom sin budget.

Om nu regeringen är så djupt oroad över SDs agerande att man tycker att andra ska rösta tokigt för den sakens skull kan man, som John Kåberg påpekade på Facebook igår, själv göra något åt saken: bryt själv praxis och rösta på SD-budgeten när den ställs mot Alliansen. Då kommer SD-budgeten ställas mot regeringens, och regeringen kommer vinna när Alliansen lägger ned sina röster.
Visst kan det bli lite motigt för regeringen att förklara varför man röstade på SD-budgeten. Men knappast värre än för Alliansen att förklara varför man inte röstade på sin egen politik.

Hur kommer SD att rösta då?
Det undrar jag om de ens vet själva. Jag vet det absolut inte. Men skulle jag satsa pengar på något så skulle jag satsa dem på att SD går emot praxis och fäller regeringsbudgeten.
Varför tror jag det då?
När SD kom in i riksdagen 2010 gjorde de stort nummer av att de inte tänkte ställa till med kaos. Visst störde de ordningen en del, inte minst med agerandet kring brytpunkten för statsskatt, men på det stora hela gjorde de som de sagt och satt någorlunda still i båten.
Efter senaste valet var tonläget ett helt annat. Nu skulle de andra partierna minsann tvingas kännas vid att SD fått ett (relativt) starkt stöd i valet. De har såvitt jag sett inte någonstans lovat att sitta still i några riksdagsbåtar. Vill man nu få genomslag, inte nödvändigtvis för sin politik men åtminstone för sin parlamentariska situation, så verkar det logiskt att fälla budgeten. Därför tror jag att de kommer göra det.
Men jag är väldigt långt ifrån säker.

I det här parlamentariska läget, borde inte i alla fall några av allianspartierna öppna för S-samarbete?
Ja det verkar väl logiskt och samförståndsmässigt? Men det finns några beaktansvärda invändningar mot det. I ingen särskild ordning:

  • Vad ska man samarbeta om? Låt vara att S före valet var mycket sparsamma med att tala om vilken politik man tänkte föra, men det man var öppen med gick till stora delar stick i stäv med kärnan i allianspolitiken. Ta till exempel arbetsgivaravgifterna för ungdomar, där man aviserat kollisionskurs. Eller för den delen att man gör sitt bästa (vilket förvisso enligt lagrådet är förjävla dåligt) för att dra ned på valfriheten i vården. Vilket utrymme för samarbete finns det egentligen? Om ”samarbete” är kodord för att Alliansen ska föra S-politik kan man kanske förstå om Alliansen kan behärska sin entusiasm.
  • Hur allvarliga är egentligen S med talet om samarbete? Dagen före valet stod S och gormade om att Alliansen begått väpnat rån mot Sverige. Betydelsen av sådana ändå ganska grova förolämpningar ska inte överdrivas, men inte heller underskattas. Den som säger så är antingen inte seriös med samarbetsinviterna, eller klarar inte av att tänka mer än ett steg i taget. Båda alternativen är fullt möjliga. Inget av dem lockar till samarbete.
  • Alliansen gick till val på att regera som Alliansen, men fick inte det mandatet av väljarna. S och MP gick till val på att regera, utan att närmare tala om hur eller med vem, utan sade bara att det där fixar sig. Man snackade inte heller ihop sig nämnvärt. Varför det skulle vara Alliansens ansvar att rädda dem ur denna självförvållade soppa har inte tydligt förklarats, speciellt inte när det skulle ses som ett solklart svek från alliansväljarnas sida.
  • Inte minst: antag att S lyckas dra in några allianspartier ett halvformellt samarbete. S kan då i olika frågor plocka stöd än från vänsterpartierna, än från högerpartierna. I praktiken och för överskådlig framtid skulle det garantera ett permanent S-maktinnehav. Det är förstås smakligt om man råkar vara Socialdemokrat; brist på lust att sitta vid makten har de aldrig utmärkt sig för. Som alliansparti kan man av lätt insedda skäl ha strategiska synpunkter på en sådan lösning.

I ljuset av dessa punkter kanske det framstår som förståeligt att Alliansen inte köar för att hoppa i Löfvens galna badtunna.

Inte en fråga, men det här med spelteori…
Nej, just det, inte en fråga, men jag vill ändå än en gång dra upp det här med spelteori. Eller, det är nog lite pretto att kalla det spelteori. Jag är själv inte direkt expert på spelteori. Vi kan i stället kalla det förmåga att tänka framåt och i om-fall.
Jag har på allvar börjat misstänka att ledningen i åtminstone S och MP är genuint usla på det. Jag skrev om det redan i samband med budgetbråket förra året (”När rosor bjuder på dans”). Och om det nu är så att S på allvar vill dra in Alliansen i samarbete – vilket i sig inte är långsökt – så är det verkligen bottenlöst oslugt att stå och yla om väpnat rån en dag före valet.
Alla vuxna människor är inte bra på sådant. Jag gick en gång en kurs i förhandlingsteknik, och jag säger inte att jag är någon stjärna på förhandlingar, men det blev i den kursen uppenbart att flera av de andra deltagarna, som både var vuxna och hade poster där man kunde förvänta sig annorlunda, i stort sett helt saknade begrepp om grundläggande spelteori och inte reflekterade nämnvärt över vilka incitament och förväntningar hos andra ens egna handlingar skapade. Riksdagspolitiker förväntar man sig nog mer av på det området, men likväl är en fullt rimlig förklaring till delar av regeringens agerande att man rätt och slätt suger på att tänka framåt.
Det kanske är bra för oppositionen, men jag lutar åt att det inte är bra för någon.

Nå.
Det får räcka så – nu är det ett försvarligt antal pepparkakor som behöver bakas.

Jag ska bara avslutningsvis meddela att jag med största sannolikhet nästa år, nominerad av Centerpartiet, kommer tjänstgöra som nämndeman i Solna tingsrätt. Det är ett ickepolitiskt uppdrag, men/och jag hoppas det ska bli intressant. Bäva, oskuldspresumpterade, I’m gonna be opartisk on you’asses.

Tillägg: Jag glömde skriva att emedan det är fullt möjligt att S verkligen vill ha ett allianssamarbete så är det lika möjligt att man vet att det i dagsläget inte finns några utsikter för ett sådant, och att allt tjat på Alliansen bara är taktik för att vrida uppmärksamheten från de egna problemen och klistra dem på Alliansen. Det skulle i så fall vara ett långt skickligare agerande än om man vore uppriktig, och därtill någorlunda framgångsrikt; till exempel har jag känt ett behov av att skriva det här inlägget, vilket annars inte skulle behövts. Även om det är andra personer i S-ledarskiktet nu än förut har partiet brukat vara en skicklig maktspelare, och att allt kokar ned till ett blame game riktat mot Alliansen är i själva verket långt från osannolikt.

Familjeliv

onsdag 15 oktober, 2014

Jag har legat lågt här sedan valet. Jag ser det som lite semester. Det betyder inte att jag slutat tycka saker, men jag har också skaffat mig ännu ett utlopp för när jag bara tycker lite mer kortfattat, eller vill dela en länk eller så. Saker jag inte ids göra ett helt inlägg av, men ändå vill uppmärksamma. Jag har helt enkelt skaffat en Facebook-sida som heter ”Dan Tilert – politik”; lite fantasilöst kanske, men åtminstone informativt. Man kan säkert söka sig fram till den, men här är direktlänk:
https://www.facebook.com/DanTilertPolitik
Om du inte redan har fått nog av mitt tyckande kan alltså ett like på den sidan vara motiverat.
Jag gör en del sådant på Twitter också (@DanTilert), men där är det uppblandat med ickepolitik, allmänt trams (motsv statusuppdateringar) och kommentarer på andras inlägg.

Men just i dag tänkte jag skriva ett inlägg här, och med sedvanlig tondövhet hoppar jag helt över den dagsaktuella debatten och kör föräldraförsäkringens individualisering ett varv till. Den debatteras kanske inte så omfattande just i dag, men det poppar upp lite då och då i mitt flöde, och tyvärr tycker jag att många liberaler behandlar frågan lite ogenomtänkt. Jag är van vid att ickeliberaler resonerar dunkelt, men det är extra synd när just liberaler gör det.
Det mesta som jag skriver här har jag skrivit förut, men kanske inte här och inte allt på samma ställe. Jag ger er – sammanfattningen!

Jag har alltså länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna. Det betyder inte att man inskränker antalet dagar man får vara hemma med sitt barn, utan att man inskränker antalet dagar det är möjligt för den ena av föräldrarna att få betalt av staten för att vara hemma med sitt barn. Viktig skillnad.
Varför då göra denna inskränkning?
För att jag tror att dagens konstruktion är en viktig förklaring till att kvinnor missgynnas i arbetslivet. Inte den enda förklaringen, men en viktig. Så länge kvinnor i snitt stannar hemma längre med barnet än män är det rationellt för arbetsgivare att satsa mer på män än på kvinnor. Så länge det är så kommer män i snitt att tjäna mer än kvinnor, vilket ger ett ekonomiskt incitament för enskilda familjer att låta kvinnan vara hemma längre. Vilket gör det rationellt för arbetsgivaren… ja, vi har en fin rundgång här.
Det kommer alltid finnas muppar som av irrationella skäl vill missgynna kvinnor och andra. Men i det här fallet är det inte fråga om att någon har en dum fördom, utan det är helt rationellt att missgynna kvinnor. Fördomar är svåra att komma åt, men rationella överväganden kan vara enklare.
Det här är inte hittepå. Sambandet har uppmärksammats, bland annat av The Economist, som pekar ut den långa föräldraledigheten som delförklaring till att svenska kvinnor har det motigare i arbetslivet än på en del andra håll.

Givetvis ska familjer själva få bestämma hur länge föräldrarna ska stanna hemma. Men varför ska staten betala för ett system som upprätthåller snedvridna förhållanden i arbetslivet?
Ett skäl är att individualisering är antiliberalt förmynderi, uttrycks det högljutt från liberalt håll.
Men då har man gjort det väldigt enkelt för sig.
Det handlar som sagt inte om att förbjuda någon att vara hemma. Det handlar om att begränsa en bidragsutbetalning. När blev bidragsutbetalningar synonymt med den liberala linjen? I så fall borde vi tjugodubbla barnbidraget. Vips kan en förälder vara hemma hur länge som helst. Är det den ultimata liberala reformen? Det borde det vara, om det nya liberala är den positiva rättigheten att staten ska betala oss för att vara hemma. Max frihet!
Jag raljerar här, men inte så mycket. Ja, en individualiserad föräldraförsäkring skulle i praktiken begränsa en del människors handlingsutrymme. (Inte så mycket som man skulle kunna tro, den ekonomiska uppoffring som skulle krävas för att hålla kvar vid ickejämnt uttag är i många fall inte mer än motsvarande turbon på nästa bil.) Men det skulle alltså ske genom att de inte får lika mycket statliga bidrag, inte genom att någon förbjuder dem från att vara hemma.

Så har jag alltså argumenterat länge, och jag tycker fortfarande att argumentationen i sig är korrekt.
Men nu har jag backat en bit. Skälet är inte någon principiell omsvängning, utan snarare att även jag är skyldig till att ha gjort det lite för enkelt för mig. För standardfamilj 1A funkar nog en individualisering bra. Att alla familjer inte ser ut så är givetvis ingen nyhet, men tills för inte så länge sedan har jag skjutit det lite framför mig; jag har tänkt att det där går förmodligen att ordna med listigt utformade regler.
Men när Centern för ett tag sedan började förespråka att föräldrapenningdagar ska kunna överlåtas på andra än föräldrarna började jag fundera lite mer konkret: hur skulle sådana regler se ut? Alltså regler som håller fast vid syftet med individualiserad föräldraförsäkring men ändå inte supersabbar tillvaron för familjer som inte passar in på den standardfamilj som implicit antas när man pratar individualisering.
Och jag vet inte. Jag vet inte hur man skulle utforma sådana regler.
Kanske går det. Kanske går det inte. Och även om jag alltså fortfarande tycker att grundidén är god så avstår jag från att propagera för att genomföra individualisering tills det problemet är löst.

Hela det här resonemanget landar alltså i att jag avvaktar kraftfullt. Men det är väl så det är; all politik är inte djärva reformer.

Bredare och kortare verksamhet

söndag 16 juni, 2013

Det slår mig att jag tror att jag aldrig annonserat här att jag finns på Twitter sedan ett tag. Jag heter DanTilert där.
Egentligen passar bloggens format mig mycket bättre, här kan jag breda ut mig i halvoändlighet om mina ämnen. Det finns folk som trivs i formatet 140 tecken. Jag är hittills inte en av dem och har inte blivit så bra på det än. Å andra sidan tycks jag vara i gott sällskap; många tweets jag ser är mer slagord än koncentrerad briljans. Alternativt emotionella utbrott gränsande till onomatopoesi.
Men min poäng är inte att andra är dåliga, utan att nu är jag lika dålig på samma ställe!
Jag har hittills varit påfallande inaktiv, men nu är jag hemma på dagarna med bebis, vilket faktiskt gör det lite lättare än förut att kvittra. Förbättring utlovas inte, men det förespeglas implicit något i den vägen.

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 4 – religion

söndag 17 mars, 2013

Mitt avslutande inlägg om stockholmscenterns distriktsstämma 2013 koncentrerar sig unikt nog på motioner jag inte skrivit själv, men som jag joggade mellan min plats och talarstolen ett par gånger för att säga förunderligt kloka saker om. Båda motionerna hade religiös prägel.

För att det inte ska bli otroligt långt klipper jag inte in dem här, utan hänvisar bara till dokumentet med stockholmsmotioner 2013.
Den första var nummer 2031:39 med titeln Motion om att landstinget inte längre ska betala omskärelse
av pojkar
, och yrkande i enlighet med titeln – gällande spädbarnspojkar.
Det var ett lite knepigt yrkande att ta ställning till. Jag vill ju inte att landstinget ska betala omskärelse av religiösa skäl, men jag vill inte heller att de ska utföra religiös omskärelse av spädbarn oavsett vem som betalar. Det är inte den monetära transaktionen som är problemet.
Engagerad debatt utbröt. Jag argumenterade i en kondenserad version av mitt långa inlägg om småpojkomskärelse: Det är inte ett medicinskt motiverat ingrepp utan är en fråga om religion eller kultur; det finns inga religiösa spädbarn, bara barn till religiösa föräldrar; det borde vara lätt att hålla med om att man inte får definiera sin egen religiositet genom att skära bort kroppsdelar från någon som inte gått med på det. (Tack igen Johan för bra soundbites.)
Det förekom både bra och dåliga argument i debatten. Det kom också två alternativa yrkanden; ett om att landstinget över huvud taget inte ska utföra icke medicinskt motiverad omskärelse och ett om att omskärelse av spädbarn över huvud taget inte ska vara tillåtet. Även om plenum inte var renons på andra åsikter är min uppfattning att den dominerande inriktningen var att omskärelse bör begränsas, frågan var hur långt man skulle gå – motionen och de två yrkandena är alla tre olika långa steg i en sådan riktning. Om jag minns rätt bifölls motionens yrkande. Förslaget om totalförbud, vilket jag röstade för, gick inte igenom. Däremot bifölls yrkandet om att landstinget inte alls ska göra religiös omskärelse av underåriga.
Efter en snabb funderare – allt gick vid det här laget rätt fort – lämnade jag in en reservation till förmån för yrkandet om totalförbud. Det kändes lite konstigt att reservera sig när stämman gick längre än motionens förslag och jag höll med om riktningen, men läser man inlägget jag länkar till ovan ser man att det snarast varit ännu konstigare att inte göra så.

Den andra motionen med religiös anstrykning var 2013:40, Motion om att tillåta halal- och koscherslakt enligt
Europakonventionens regler
. Den argumenterade att förbudet mot framför allt koscherslakt när det tillkom hade antisemitiska förtecken, och vad beträffar det djuretiska borde man om man tillåter jakt i konsekvensens namn också tillåta traditionell halal- och koscherslakt.
Även här blev det svängig debatt. Det var nu sent på dagen och talartiden hade skurits ned till 30 s, så det gällde att tänka sig för. Jag var uppe två gånger och argumenterade att i jakt lägger man såvitt jag förstått mycket energi på att bytesdjuret ska dö omgående, en strävan som helt saknas i traditionell halal- och koscherslakt. Religionsfriheten, som motionären hänvisade till, är vidare en negativ rättighet, inte en positiv. Det betyder att man i sin religionsutövning inte kan förvänta sig att utan vidare klampa på andras rättigheter, i detta fall djurens.
Man har också tagit fram en slaktmetod som kallas halal, som används i Sverige, som är förenlig med svenskt djurskydd och som accepteras av många muslimer. Att anpassa sig i ett föränderligt samhälle är en del av vad det innebär att vara religiös i dag, och det är svårt att se någon bra anledning till att tumma på djurskyddet.
Slutligen finns det säkert många dåliga skäl till att vara emot koscher- och halalslakt (till exempel om man är emot för att man är nazist), men det finns också goda djuretiska skäl.
Kommittén som förbehandlade motionen biföll den med minsta marginal, men väl till beslut i plenum röstades den ned som en av dagens sista motioner. Det kändes som ett bra avslut.

Över lag var det en rolig stämma att vara med på, även om det ibland gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Alla beslut gick inte i min riktning, men det hade inte varit en realistisk förväntan. Övervägande delen av tiden kändes det som om jag var i ett sällskap som resonerade redigt och var berett att ge plats åt nykomlingar som undertecknad. Och så är det lite kul att hålla stämma i riksdagshuset.

Jag vill avsluta inlägget och stämmobevakningen med att påpeka att det kom några läsvärda kommentarer till föregående blogginlägg. Som jag skrivit förut blir jag glad över kommentarer på Facebook och motsvarande – jo, det blir jag verkligen – men en kommentar på bloggen blir lättare att komma åt och i förekommande fall referera till i efterhand. Det skapar också illusionen av en välbesökt blogg.

Facit 2012

torsdag 3 januari, 2013

För ganska precis ett år sedan kom jag med en bunt profetior för 2012. Nu är det snart dags för årets spådomsfrukost, så jag har passat på att gå igenom mina 2012-profetior för att se hur det gått. Här kommer alltså, efter bästa förmåga, facit!

Jag tar bara rubrikerna här. Om någon intresserar sig för resonemangen finns de i profetielänken ovan.

Storbritanniens regering faller/spricker: Nej.

Perus regering faller: Nix.

Bolivias regering faller: Nope.

Argentinas regering faller inte: Första träffen! Även om det kanske inte är så imponerande att förutspå att en regering inte faller.

USA går över till metersystemet: Um… inte riktigt kanske. Bättre lycka 2013?

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte): Här fick jag fel redan efter några veckor när Juholt avgick. Mina siartjänster bör nog inte vara så dyra om jag ska sälja dem.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011: Så verkar det faktiskt ha blivit. Jag snabbsökte på det och det dödliga våldet verkar ha gått upp storleksordningen 10% sedan 2011.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011: Träff igen, verkar det som. Kraftig minskning av dödligt våld.

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah: Eh. Ja.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda: Kanske. Jag vet inte. Jag tror att det fortsatt i auktoritär riktning och att det uppmärksammats mer än 2011, men om det varit tydliga steg är jag inte säker på.

Obama vinner presidentvalet i höst: Rätt igen! Och jag törs påstå att min motivering när det begav sig stämde bra.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan: Inget man kan hävda utan att flacka en del med blicken va? Eller?

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern: Ja. Som fan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas: Prat ja, beslut nej.

Aftonbladet anlitar väderorakel: Vet inte.

Dödslistan: Ingen träff här. Ruvar på påven, Castro och Chávez till nästa år.

Tja. Ja. Några träffar i alla fall.

Och jag som inte funderat ut några nya profetior än. Kära nån då.

We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine

fredag 18 maj, 2012

När jag startade den här bloggen var tanken i första hand att skriva för min egen tillfredsställelse och först i andra hand för eventuella läsare. Inte så att jag inte ville ha läsare, men det var inte det som var poängen med den. Om inte annat kan väl det åskådliggöras av det minimala arbete som lagts på dess utseende – jag såg att defaulttemat kallades ”Kubrick”, tolkade det som ett gott omen och var nöjd.
I grunden antar jag att detta inte förändrats. Även om jag funderat på saken har jag inte gjort ett jota åt designen. Jag skriver fortfarande när jag själv hinner och har lust. Trots detta råkar jag veta att det finns läsare, rentav regelbundna läsare. Inte så många, jag skulle säga fler än tio men färre än hundra. Med några undantag vet jag inte vilka de – eller ni, jag går över till ni – är, jag bara tolkar anonym besöksstatistik.

Och det är roligt att ha läsare! Även om grundidén är att skriva för sin egen tillfredsställelse är det helt enkelt än roligare om jag tror att någon läser vad jag skriver. Inte minst om jag skriver något jag gärna vill nå ut med.

För det mesta är det dock bara jag som kan se att det är någon mer än jag som läser vad jag skrivit. Kommentarsfälten ligger öde som… tja… som en regnmätare i Nazcaöknen? Det är lite tråkigt. Jag kan se att hundra personer har läst ett visst inlägg, men ingen har sagt något om det. Det ger ett lite, ja, öde intryck.
Det är inget konstigt med det. Jag själv kommenterar oftast inte på andras blogginlägg, vad jag än tycker om dem. Man kanske inte har tid att samla sig till någon skarp och välformulerad kritik, vare sig positiv eller negativ.

Icke desto mindre – det vore kul om ni någon gång ibland lämnade något kommentarsspår efter er, om ni nu inte redan gör det. Det behöver verkligen inte vara varje gång, men om man gör det vid sådär vart tionde, tjugonde eller trettionde inlägg, storleksordningen enstaka gång per år, ja då borde det bli i snitt någon kommentar per inlägg. Det skulle jag tycka var roligt.
Ni behöver inte ens presentera er.
Jag kan inte lova att svara på alla kommentarer, än mindre att svara klokt och fylligt, så jag har givetvis inga krav på att en kommentar ska vara speciellt klok och fyllig. ”Bra skrivet!” duger. Liksom ”Nu hetsar du väl upp dig i onödan, tänk på barnen i Grekland.” Eller ”Ditt inlägg om den kungliga fruktskålen får mig att tänka på den gång jag, klämd mellan faster Agatha och faster Dahlia, tvangs stjäla en kosnipa i silver (modernt holländskt arbete).”

Det kommer förvisso likes och, ibland, kommentarer på Facebook. Det är roligt. Jo, det är det verkligen. Både för att det borde dra in några läsare till, och för att det är roligt i sig. Sluta inte! Kruxet är att de sedan försvinner i historiens dimmor, och när om man senare går tillbaka till originalinlägget är det Nazcaöknen igen.

Ni måste förstås inte. Jag ser mycket hellre att någon fortsätter läsa i tysthet än slutar läsa för att hen känner tvång att lämna kommentar. Men tänk på saken! Någon gång om året sådär. Det tycker jag vore roligt.

(Inläggets titel: Härifrån. Tack Sofia. Det kom nästan att heta Alone in the dark.)

Deklarationsdags

måndag 16 april, 2012

Det har slagit mig att jag kanske borde deklarera att jag sedan en dryg månad är medlem i Centerpartiet. Delvis inspirerad därtill av min vän Johan Sperling tog jag, i någon mening, konsekvensen av att i två val ha propagerat för att rösta på Centern. Att sympatisera med ett parti är förvisso inte samma sak som att vara med i det, och det är ännu alldeles för tidigt för att säga vart, om någonstans, medlemskapet leder. Jag får ge det lite tid innan jag ser vartåt det barkar.

Vad kommer det här att betyda för bloggen då, kan man säga något om det i alla fall? Kommer jag hädanefter bara att skriva drapor till Centerpartiets oerhörda ära? Nja, förhoppningsvis inte. Som bevis vill jag andraga min nyligen framförda kritik mot 15:51-initiativet, som jag tack vare mitt sprillans medlemskap uppmärksammades på med Centerkvinnorna som avsändare.

Men i just det här inlägget ämnar jag faktiskt skalda till Centerpartiets fromma.
Låt vara att jag är lite sent ute, men bättre det än aldrig.
Det handlar om stockholmsidén att göra Kungsgatan till gågata på helger under sommaren (juni-augusti), framförd i DN för några dagar sedan, väsentligen för att ge plats åt förmodat folkliv. Jag tycker idén är intressant. Den som följt mina åsikter i trafikärenden vet att jag har en positiv grundsyn på biltrafik, inte minst då den biltrafik jag hoppas att vi ska ha en liten bit in i framtiden, men det betyder inte att det alltid måste vara bilar överallt. Det är inte säkert att det blir någon fantastisk upplevelse med en periodvis bilfri Kungsgata, men bilförbudet är så begränsat i omfattning att jag tycker det kunde vara värt ett försök. Visst är det ett par frågor som måste lösas, vilket Ankersjö också vidgår i artikeln, som dragningen av Ettans buss. Men det skulle kännas trist att inte ens försöka hitta en lösning på dem.

Trist är just vad kritiken i SvDs ledarblogg mot förslaget känns. Den skjuter dessutom bom på i alla fall två sätt. Jag citerar en god bit av inlägget:

Partier som koketterar med att kalla sig liberala borde däremot ha mindre egna idéer om den perfekt[a] staden och i stället ha medborgarna som utgångspunkt för stadsplanering. Hur och var vill man bo. Hur och var vill man flanera. Samt Hur och var vill man köra bil.

Det är därför med en smula besvikelse jag tar del av det senaste utspelet från Stadshuscentern som nu vill stänga hela Kungsgatan för trafik.

Ansatsen tycks vara att liberaler ska låta människor sköta sig själva och därför inte alls ägna sig åt trafikfrågor.
Visst, i en mycket fjärran form av liberalism kan man väl anta en laissez faire-attityd till trafikfrågor och tänka att det där, det ordnar marknaden själv, det ska inte politiker befatta sig med. Just infrastruktur brukar dock inte höra till de frågor som ens rätt så renläriga liberaler vill släppa. Själv har jag svårt att se det orimliga i att en liberal har synpunkter på vilka fordon som får åka på en offentligt ägd gata. Att utmåla det som ett svek mot den liberala hållningen – nja, det är mer fånigt än klarsynt.

SvD fortsätter sedan med att postulera ”Det går inte”. Postulatet tycks vara argument nog i sin egen majestätiska prakt.

Påpekandet att det inte är mindre framkomliga trafikleder som behövs i Stockholm är förvisso sant, men envar som knatat Stockholm fram en helg i juli kan intyga att just då kanske det finns utrymme för ett trafikmässigt experiment. Jag är helt med på att man inte ska trakassera Stockholms bilförare för principens skull, men att tvärsätta klackarna i backen mot det här förslaget är – ja, nu kommer det igen – fånigt.

Den som söker ska finna

fredag 24 december, 2010

Nu när jag kan blogga om annat än Socialistiskt Forum tänkte jag ge läsarna en liten julklapp.
Bloggverktygen registrerar stundom att någon använt en sökterm för att hitta till denna blogg. Eller nå, kanske inte alltid för att hitta hit, men i alla fall använt en sökterm och sedan hamnat här. Ofta är det inget uppseendeväckande utan helt rimliga söktermer, som ”skattegraf” eller så, varpå mitt arbete med sådana åter bär frukt.
(Och nej, era paranoiker, jag kan inte se vem som gjort vilken sökning. Jag vet att vissa verktyg låter en se IP-adresser, men jag har inget sådant och planerar inte att försöka skaffa det heller.)
Men så ibland dyker det upp en sökterm som får mig att, tja, höja på ögonbrynen en smula. För ert obegränsade nöje tänker jag lista några av de söktermer som höjt mina ögonbryn mest; termerna i vanlig stil och eventuell kommentar från mig i kursivt.

  • vad ska jag göra med alla mina pengar – det här är den i särklass mest förekommande av de lite udda sökningarna. Den är faktiskt rätt vanlig, och förekommer flera gånger i månaden, ibland i varianten ”vad ska jag göra med mina svarta pengar”. Det är förstås glädjande att det är sådana problem som tynger våra nätburna nomader.
  • judar är jobbiga – ett av flera ”wtf?”.
  • magplask världsrekord
  • avrättningsmetoder – bra att ha koll på kanske, men var det i egenskap av utövare eller konsument som sökningen gjordes?
  • judar plundrar sverige – gissningsvis finns en del sökare därute som fortfarande lystrar till Sion vises protokoll.
  • judar äter barn
  • hur mycket tjänar en folkbildare
  • 70-talet – en av mina favoriter. Exakt vad hoppades man hitta med en sådan sökning? Samma fråga kan ställas om nästa:
  • vad är det frågan om – ja, det kan man verkligen undra!
  • lätta lösningar på problem – dream on!
  • sanningen måste fram – och det är så här vi finner den!

Okej, alla är inte rotfl-roliga, men se det som en årskrönika. God jul!

Uppdatering
Nu till nyår fick jag ett mail från WordPress där de sammanfattar lite statistik över året, bland annat de fem vanligaste söktermerna. Och där återfinner vi
”vad ska jag göra med mina pengar”
Vad är detta? Jag kanske borde uppge mitt kontonummer så att folk kan skicka sina pengar till mig, om de nu är så villrådiga att de googlar på det.

Like This!

Stora och små bakslag

onsdag 3 november, 2010

Stort bakslag:
Nej till legalisering av marijuana i Kalifornien. Suck.
Länk till mitt paradinlägg i frågan
och så förstås kategorin Knarkotika, se länk i… sidfoten. Bloggfoten. Postfoten. Vad man nu säger.
Jag är personligen inte sugen på att börja knarka, men förbud är inte rätt väg. Problemet är – eller bör vara – medicinskt, inte polisiärt.

Litet bakslag:
Fortfarande mycket privata angelägenheter att stå i. Bloggtorkan fortsätter ett tag till.

Vanliga varningstecken

tisdag 5 oktober, 2010

Efter en bloggpaus orsakad av ungefär lika delar privata angelägenheter och hämtande av andan återkommer jag nu med en blänkare – jag profeterar dock lite fler pauser den närmaste tiden.

Jag har skapat två nya kategorier på bloggen. Den ena heter ”Energetiskt material” och där försöker jag samla sådant jag skriver om kärnkraft, vindkraft och annan energialstring. Den andra heter ”Hur att bruka jorden” och har tillkommit eftersom jag ibland leker bonde och har synpunkter på jordbruk. Det här inlägget handlar, kort, om det senare.

Jag märkte för någon vecka sedan att jag, på vägar som jag inte riktigt lyckades lista ut, fått besökare från en kampanj mot GMO som City Gross tydligen bedriver. Det tyckte jag var tråkigt, jag gillar City Gross, inte minst deras köttutbud – kalkonsteken rekommenderas! Långvariga läsare av denna blogg vet att jag tror att vi kommer att behöva mer GMO, inte mindre. Trist då att City Gross drar igång en explicit populistisk kampanj mot ett vetenskapligt jordbruk; det tolkar jag som att man är mer intresserad av puttenuttighet än att lösa några reella problem.

Saken har också debatterats på SvD Brännpunkt.
Först i ”City Gross sprider villfarelser” av en rad akademiker.
Sedan i en replik, ”Forskare sprider villfarelser”.
Och i dag i en slutreplik från de första akedemikerna, ”Att stå emot obefogad oro är att ta ansvar”.

Alla tre inlägg är värda att läsa, inte minst repliken av kampanjens försvarare.
Det finns naturligtvis undantag, men när formuleringar som ”multinationella bolag”, ”storfinansen” och ”köpta forskare” utgör bärande delar av en argumentation brukar det vara dags att dra öronen åt sig. Det är då sällan förnuftets röst vi hör.

Like This!

Inget har hänt

fredag 27 november, 2009

…och för den stora folkmassa som med en ökande känsla av inre tomhet noterat att intensisteten här har gått ned.
Ja. Så är det. Mycket jobb, mycket som inte är jobb. Det går i vågor, det där. Men det kan bli ett bra spex i vår.

Vilse

torsdag 20 augusti, 2009

Jag är så gott som helt säker på att det förut fanns en about-länk här, och att jag skrev en kort text om mig. Nu hittar jag ingetdera. Um… hjälp?

I orkanens öga

torsdag 9 april, 2009

Stiltje igen. I bloggen alltså. Det är ju inte som om det saknats saker att kommentera.
Först tog jag mig vatten över huvudet med semester. Sedan har det varit en massa annat. Jag har till exempel svettats ihop ett bidrag till Lyssnarnas Sommarpratare. Jag har förstås i stort sett ingen chans, men jag kommer att ångra mig om jag inte försöker.
Menvaf… jag ser nu att de har förlängt deadline. Illa! Konkurrens är av ondo. För mig.

Damn, man! I’m a Dapper Dan Man!

torsdag 25 december, 2008

Jag har ett nytt ergonomiskt tangentbord. Det blir säkert bra, när jag har lärt mig ordentligt var knapparna sitter. Det är redan bättre än den första halvtimmen, men det är hög risk för felskrivningar den närmaste tiden.

Jag tänker skylla alla omdömeslösa postningar på det.