Åter har det varit blogguppehåll. Jag har inte gett upp bloggandet, men det har hämmats av omständigheter vartill kan räknas eftervaltrötthet, familjeläge och allmän tidsbrist. Det är möjligt att det kommer fortsätta vara lågintensivt ett tag; vi får se.
När jag nu skriver några rader är det inte så mycket sakpolitik, utan mer politikpolitik.
Det är i skrivande stund några dagar kvar tills det är budgetomröstning och jag ser i stort sett samma frågor dyka upp gång på gång. Här kommer därför min FAQ till varför Alliansen inte släpper allt de har för händer och räddar Löfven-regeringen från ett besvärligt läge.
Borde inte Alliansen ta sitt ansvar och se till att inte SD röstar fram deras budget?
Nej det borde inte Alliansen göra. Så här funkar det: Regeringen har lagt en budgetproposition. Mot den står två budgetmotioner, Alliansens och SDs. Först ställs de senare mot varandra. Den som vinner den omröstningen ställs mot regeringens förslag. Praxis är att man bara röstar på sitt eget förslag; om det förlorar en omröstning lägger man därefter ned sina röster. Om alla följer praxis kommer alltså Alliansen att vinna över SD, och därefter förlora mot regeringen. Paniken nu stammar ur farhågan att SD bryter mot praxis och röstar för alliansbudgeten när den ställs mot regeringens.
Vad som högljutt föreslås vänsterifrån är nu att Alliansen för att undvika ett sådant utfall inte ska rösta för sin egen budget. Av rädsla för att någon annan skulle rösta på ens förslag ska man alltså låta bli att rösta på den politik man gått till val på. Vem som helst torde vara kapabel att inse att det är en löjeväckande idé.
Man behöver inte ens vara alliansare för att tycka det. På sistone har både Ulf Bjereld och, av alla personer, Lars Ohly, ryckt ut och påpekat att vänstersidan själva aldrig resonerat så i motsvarande läge. Det stämmer; det är utomordentligt väldokumenterat att när borgerliga regeringen i samma läge förra mandatperioden försökte få till någon form av blocköverskridande samarbete blev man bryskt avsnäst med att det minsann inte var oppositionens uppgift att hjälpa regeringen få igenom sin budget.
Om nu regeringen är så djupt oroad över SDs agerande att man tycker att andra ska rösta tokigt för den sakens skull kan man, som John Kåberg påpekade på Facebook igår, själv göra något åt saken: bryt själv praxis och rösta på SD-budgeten när den ställs mot Alliansen. Då kommer SD-budgeten ställas mot regeringens, och regeringen kommer vinna när Alliansen lägger ned sina röster.
Visst kan det bli lite motigt för regeringen att förklara varför man röstade på SD-budgeten. Men knappast värre än för Alliansen att förklara varför man inte röstade på sin egen politik.
Hur kommer SD att rösta då?
Det undrar jag om de ens vet själva. Jag vet det absolut inte. Men skulle jag satsa pengar på något så skulle jag satsa dem på att SD går emot praxis och fäller regeringsbudgeten.
Varför tror jag det då?
När SD kom in i riksdagen 2010 gjorde de stort nummer av att de inte tänkte ställa till med kaos. Visst störde de ordningen en del, inte minst med agerandet kring brytpunkten för statsskatt, men på det stora hela gjorde de som de sagt och satt någorlunda still i båten.
Efter senaste valet var tonläget ett helt annat. Nu skulle de andra partierna minsann tvingas kännas vid att SD fått ett (relativt) starkt stöd i valet. De har såvitt jag sett inte någonstans lovat att sitta still i några riksdagsbåtar. Vill man nu få genomslag, inte nödvändigtvis för sin politik men åtminstone för sin parlamentariska situation, så verkar det logiskt att fälla budgeten. Därför tror jag att de kommer göra det.
Men jag är väldigt långt ifrån säker.
I det här parlamentariska läget, borde inte i alla fall några av allianspartierna öppna för S-samarbete?
Ja det verkar väl logiskt och samförståndsmässigt? Men det finns några beaktansvärda invändningar mot det. I ingen särskild ordning:
- Vad ska man samarbeta om? Låt vara att S före valet var mycket sparsamma med att tala om vilken politik man tänkte föra, men det man var öppen med gick till stora delar stick i stäv med kärnan i allianspolitiken. Ta till exempel arbetsgivaravgifterna för ungdomar, där man aviserat kollisionskurs. Eller för den delen att man gör sitt bästa (vilket förvisso enligt lagrådet är förjävla dåligt) för att dra ned på valfriheten i vården. Vilket utrymme för samarbete finns det egentligen? Om ”samarbete” är kodord för att Alliansen ska föra S-politik kan man kanske förstå om Alliansen kan behärska sin entusiasm.
- Hur allvarliga är egentligen S med talet om samarbete? Dagen före valet stod S och gormade om att Alliansen begått väpnat rån mot Sverige. Betydelsen av sådana ändå ganska grova förolämpningar ska inte överdrivas, men inte heller underskattas. Den som säger så är antingen inte seriös med samarbetsinviterna, eller klarar inte av att tänka mer än ett steg i taget. Båda alternativen är fullt möjliga. Inget av dem lockar till samarbete.
- Alliansen gick till val på att regera som Alliansen, men fick inte det mandatet av väljarna. S och MP gick till val på att regera, utan att närmare tala om hur eller med vem, utan sade bara att det där fixar sig. Man snackade inte heller ihop sig nämnvärt. Varför det skulle vara Alliansens ansvar att rädda dem ur denna självförvållade soppa har inte tydligt förklarats, speciellt inte när det skulle ses som ett solklart svek från alliansväljarnas sida.
- Inte minst: antag att S lyckas dra in några allianspartier ett halvformellt samarbete. S kan då i olika frågor plocka stöd än från vänsterpartierna, än från högerpartierna. I praktiken och för överskådlig framtid skulle det garantera ett permanent S-maktinnehav. Det är förstås smakligt om man råkar vara Socialdemokrat; brist på lust att sitta vid makten har de aldrig utmärkt sig för. Som alliansparti kan man av lätt insedda skäl ha strategiska synpunkter på en sådan lösning.
I ljuset av dessa punkter kanske det framstår som förståeligt att Alliansen inte köar för att hoppa i Löfvens galna badtunna.
Inte en fråga, men det här med spelteori…
Nej, just det, inte en fråga, men jag vill ändå än en gång dra upp det här med spelteori. Eller, det är nog lite pretto att kalla det spelteori. Jag är själv inte direkt expert på spelteori. Vi kan i stället kalla det förmåga att tänka framåt och i om-fall.
Jag har på allvar börjat misstänka att ledningen i åtminstone S och MP är genuint usla på det. Jag skrev om det redan i samband med budgetbråket förra året (”När rosor bjuder på dans”). Och om det nu är så att S på allvar vill dra in Alliansen i samarbete – vilket i sig inte är långsökt – så är det verkligen bottenlöst oslugt att stå och yla om väpnat rån en dag före valet.
Alla vuxna människor är inte bra på sådant. Jag gick en gång en kurs i förhandlingsteknik, och jag säger inte att jag är någon stjärna på förhandlingar, men det blev i den kursen uppenbart att flera av de andra deltagarna, som både var vuxna och hade poster där man kunde förvänta sig annorlunda, i stort sett helt saknade begrepp om grundläggande spelteori och inte reflekterade nämnvärt över vilka incitament och förväntningar hos andra ens egna handlingar skapade. Riksdagspolitiker förväntar man sig nog mer av på det området, men likväl är en fullt rimlig förklaring till delar av regeringens agerande att man rätt och slätt suger på att tänka framåt.
Det kanske är bra för oppositionen, men jag lutar åt att det inte är bra för någon.
Nå.
Det får räcka så – nu är det ett försvarligt antal pepparkakor som behöver bakas.
Jag ska bara avslutningsvis meddela att jag med största sannolikhet nästa år, nominerad av Centerpartiet, kommer tjänstgöra som nämndeman i Solna tingsrätt. Det är ett ickepolitiskt uppdrag, men/och jag hoppas det ska bli intressant. Bäva, oskuldspresumpterade, I’m gonna be opartisk on you’asses.
Tillägg: Jag glömde skriva att emedan det är fullt möjligt att S verkligen vill ha ett allianssamarbete så är det lika möjligt att man vet att det i dagsläget inte finns några utsikter för ett sådant, och att allt tjat på Alliansen bara är taktik för att vrida uppmärksamheten från de egna problemen och klistra dem på Alliansen. Det skulle i så fall vara ett långt skickligare agerande än om man vore uppriktig, och därtill någorlunda framgångsrikt; till exempel har jag känt ett behov av att skriva det här inlägget, vilket annars inte skulle behövts. Även om det är andra personer i S-ledarskiktet nu än förut har partiet brukat vara en skicklig maktspelare, och att allt kokar ned till ett blame game riktat mot Alliansen är i själva verket långt från osannolikt.
Förvånansvärt vettig 